Den 14 september 2013 publicerades här på bloggen den historik kring Smålands museum och Kronobergs läns hembygdsförbund som idag finns på hembygdsförbundets hemsida. Nu har jag letat fram det här dokumentet som är ett resultat av ett framträdande jag gjorde vid konferensen ”Samverkan och utveckling i kulturarvsarbetet” den 22 september 2011 anordnad av Kronobergs läns hembygdsförbund. Artikeln finns även publicerad i tidskriften ”I Värend och Sunnerbo”.
Mina tankar går ofta till min mormor Olivia Elisabet Karlsson. Hon föddes 1878 som fattig torpardotter i Bockara i Kalmar län och dog som fattig torparhustru i Kianäs i Älghults socken den 3 juni 1942. Jag var själv närvarande vid hennes dödsbädd, sittande på min fars ena knä. Ett av de tidigaste minnena i mitt liv.
Till vardags kallades min mormor Betty. Jag har många gånger frågat mig om hon egentligen var fattig. Nej, i själva verket levde hon ett mycket rikt liv med full kontroll över allt vad det innebar att leva i självhushållningens tid, omgiven av redskap för framställning av alla de varor som behövdes. Att jag över huvud taget tar upp tråden med Betty hänger samman med att hennes levnad i stort sett sammanfaller med den epok jag skall beröra. Dessutom handlar det om att de redskap hon använde är samma slags redskap som i stor mängd samlats in av hembygdsföreningarna och som nu finns till beskådan i hembygdsgårdarna.
Låt oss först gå till tiden strax före Bettys födelse. Industrialismen hade fått fäste på allvar och den stora utflyttningen från landsbygden hade påbörjats i en tid med mycket stark folkökning. 1862 gjordes de gamla socknarna till kommuner samtidigt som landstingen inrättades med länen som grund. Strax därpå avskaffades den gamla ståndsriksdagen och ersattes med en tvåkammarriksdag. Året därpå, 1867, grundade Gunnar Olof Hyltén- Cavallius Smålands museum.
Hyltén- Cavallius var en mångsidig man, som under utlandsvistelser och resor samlat på sig en mängd ”fornsaker”. Det var dessa föremål han nu ställde till förfogande när han grundade ”ett småländskt museum”. Någon motsvarighet fanns förvisso inte i de två andra länen. Donatorns samling kom att förvaras i domkyrkan och det intilliggande gymnasiet.
Det blev landshövdingen Gunnar Wennerberg som tog nästa steg när han grundade Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria 1877. Syftet var att skapa en plattform och permanent förvaringsplats för Hyltén- Cavallius samling. Wennerberg tog kontakt med sin gode vän arkitekten F.W. Scholander, som ritade den byggnad som stod färdig 1885 och som fortfarande utgör en del av Smålands museum. Museet invigdes 1890. Samlingen var på plats och den av Wennerberg initierade föreningen blev dess huvudman.
Om man skall vara ärlig förde Smålands museum en tämligen anonym tillvaro i närmare tre årtionden efter invigningen. Begränsade öppettider gjorde samlingen föga tillgänglig. Måhända var det i protest mot detta som Hyltén-Cavalliusföreningen bildades 1919, till en början som en hembygdsförening för Växjö stad. Redan det första året började föreningen utge Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok, senare Kronobergsboken. Vi kan nu se en mer än nittioårig obruten svit av detta verk.
Lite varstans började hembygdsföreningar att grundas under 1920-talet, något som gjorde att Hylten-Cavalliusföreningen 1928 ombildades till Kronobergs läns hembygdsförbund, ett slags paraplyorganisation för den spirande hembygdsrörelsen. En parallellitet grundlades. Museets huvudman och hembygdsförbundet började på allvar samarbeta sida vid sida.
Under 1930-50-talen grundades alltfler hembygdsföreningar. Varje socken med självaktning ville ha sin egen plattform i insamlandet av framför allt det gamla bondesamhällets kulturyttringar i form av traditioner, redskap och dräkter. Detta ledde naturligtvis i sin tur till att hembygdsparkerna inrättades som ett nav i allt från skolarbete till midsommarfirande. Mängder av äldre hus flyttades från olika byar för att tillfredställa det ökande behovet av lokaler för förvaring av föremålen. Hembygdsrörelsen, vår måhända största folkrörelse, etablerades på ett sätt som den gamle fornsakssamlaren Hyltén- Cavallius knappast vågat drömma om.
Parallelliteten slutade så småningom i en fusion. 1962 slog man ihop Kronobergs läns hembygdsförbund med Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria till Kronobergs läns musei- och hembygdsförbund. Kronan på verket kom tio år senare när Stiftelsen Smålands museum bildades med hembygdsförbundet, Växjö kommun och Kronobergs läns landsting som likvärdiga parter. Kronobergs läns hembygdsförbund återuppstod till namnet och fortsatte att vara ett paraply för den kronobergska hembygdsrörelsen i den nybildade stiftelsen.
Tidningen I Värend och Sunnerbo grundades 1985 som ett komplement till Kronobergsboken och som ett sätt att informera hembygdsförbundets medlemmar om aktuella händelser. I det första numret skrev den dåvarande ordföranden i hembygdsförbundet Signe Uleskog inledningsvis följande:
Hembygdsrörelsen var en av de stora folkrörelserna som tillkom vid sekelskiftet. Till förgrundsgestalterna räknas Karl-Erik Forslund vid Brunnsviks Folkhögskola. Han verkade för tillvaratagande av natur- och kulturminnen och såg bland annat industrialismen som ett hot mot folkkulturen. Den tidiga hembygdsrörelsen var en ungdomsrörelse, som i första hand inriktade sin verksamhet på nuet och framtiden och inte på det förgångna. Man verkade för att ta tillvara det genuina, seder och bruk, hemslöjd och hantverk som höll på att försvinna i samband med industrialismen, för folkmusik och dans och inte minst naturvård. Kunskapen om detta och spridandet av dessa kunskaper skulle bidraga till en bättre utformning av det moderna samhället. Hembygdsgården skulle bli en samlingspunkt för bygdens befolkning där rörelsens idéer skulle utvecklas…….
Jag återkommer till mormor Betty. Vad visste hon om den spirande hembygdsrörelsen? Förmodligen inte ett skvatt. Själv levde hon på torpet Horvan utan vare sig elström eller några av de andra finesser som långsamt smög sig in i människornas vardag. Dessutom hade hon över en mil till den spirande hembygdsgården i Älghult. Det blev där som den sortens redskap hon använde så småningom kom att bli en del av kulturhistorien.
Tänk er ett museum som tar emot 750 000 besökare om året! Lägg därtill att museet är beläget i ett stadsområde som har färre invånare än Växjö tätort. Underligt? Nej, egentligen inte, eftersom alla som reser mellan New York och Niagarafallen passerar Corning invid Chemung-floden i staten New York. Och många, många av dem stannar för att se glas och glastillverkning. Som jämförelse kan nämnas att Smålands museum har drygt 40 000 besökare om året.
1851 startade Amory Houghton ett glasbruk i Brooklyn. 1868 flyttades tillverkningen till Corning, och därmed lades grunden till en av världens mest kända anläggningar för såväl kommersiellt glas som konst- och hushållsglas. För närvarande sysselsätts omkring 7000 personer, och ägare är fortfarande familjen Houghton.
När Corning glassworks 1951 firade sitt 100-årsjubileum donerade Arthur Houghton en stor summa pengar till något som var hans egen idé, nämligen ett glasmuseum. En särskild museibyggnad uppfördes, och en omfattande insamlingsverksamhet startades. Grunden var lagd till en museianläggning som i dag är en av de mest betydande i sitt slag och som trots sin ungdom redan nu är föremål för omfattande tillbyggnad och omstöpning.
Museet består av tre delar, nämligen utställningarna, den vetenskapliga hallen och glashyttan Steuben. Besökaren går först till en biograf, där en 10 minuter lång introduktionsfilm visas. Därefter går han genom den pedagogiskt och kronologiskt arrangerade utställningshallen med glas från alla tider och alla de delar av världen som haft glastillverkning av betydelse. Därefter följer ett rum som kanske betyder mer för specialisten än för besökaren i allmänhet. I gigantiska hyllor från golv till tak visas mängder av glas. Rummet är snarare ett studiemagasin än en utställning. Men självklart finns ännu mer att se för den som kommer i studiesyfte och får tillgång till de riktiga magasinen. I själva verket finns för närvarande omkring 16000 glaspjäser, en enorm siffra om man betänker att insamlingen skett under kort tid och att det allra mesta är dyrbarheter av hög kvalitet.
Den vetenskapliga hallen är av största intresse. På ett lättfattligt sätt visas med hjälp av filmer och föremål vad glasmassan innehåller och vad man kan göra av den. Tyngdpunkten ligger givetvis på industriellt glas, och påfallande är hur väl man lyckats visa hur olika glasprodukter omger oss i dagens samhälle. Gatubelysningar, kemiska anläggningar, televisionsapparater, bilrutor såväl som noskoner till månraketer ger en fingervisning om vilken enorm betydelse glaset har. Man undrar nästan var metallerna och plasten kommer in i bilden.
Vandringen genom anläggningen går vidare till glashyttan. Steuben-glaset blåses på samma sätt som glaset i våra egna hyttor. Ugnar, stolar, pipor, saxar och så vidare är likadana på alla platser och genom alla tider. Från en åskådarläktare följer man lätt arbetet kring de många ugnarna. Den färdiga produkten bärs till kylröret, och besökaren kan sedan följa en lång gång där man genom fönster ser den vidare processen. Många är de som arbetar med polering, slipning och gravering. Slutligen kommer man till en exklusiv butik med kristallprodukter av märket Steuben. Varorna är påfallande dyra, men en svensk besökare får osökt intrycket att man arbetar mycket långsammare i Steuben än i våra hyttor. Kanske påverkas priset av detta.
Naturligtvis finns ytterligare en tillverkningsenhet för glas, men den ligger skild från museet på andra sidan floden och är inte tillgänglig för turisten-besökaren. Men såväl staden som den gigantiska fabriken och museet ligger för nära vattnet. Den vanligtvis sävliga och på somrarna nästan uttorkade floden drogs i juni 1972 in i en fruktansvärd orkan. Vattnet steg hastigt, och innan någon egentligen hann reagera var översvämningen ett faktum. Ström och sötvattenstillförsel bröts i tre veckor, och skadorna var enorma. I museet stod vattnet högt, en stor mängd glas skadades, och större delen av biblioteket förstördes. Men självklart blev förödelsen i glasmuseet trots allt bara en obetydlig summa i den sluträkning som översvämningen lämnade efter sig.
Ännu i dag märks spåren efter flodens oväntade beteende. Många av bibliotekets böcker har vattenskador, och man är fortfarande sysselsatt med att ersätta volymer och göra en ny komplett katalog i stället för den som vattnet förde bort. För närvarande är såväl bibliotek som administrationslokaler provisoriskt inrättade i en byggnad på lite avstånd från museet. Boksamlingen är stor. Omkring 20 000 böcker, särtryck och så vidare samsas med mer eller mindre kompletta uppsättningar av 500 periodiska tidskrifter. Och allt handlar helt eller delvis om glas. Utan tvekan är detta det största specialbiblioteket i världen i sitt slag.
För närvarande förses museet med en tillbyggnad i stor skala. Det hela skall vara färdigt 1980 och då finns åter alla funktioner under ett tak. Givetvis är det frågan om stora pengar, för samtidigt som man investerar i den nya byggnaden fortsätter inköpen av glas och litteratur i oförminskad takt. I början av 1980-talet kommer därför besökaren att stå inför en anläggning utan motstycke i någon annan del av världen. Och innehållet bara fortsätter att växa i omfattning.
Vid mitt eget besök i maj 1979 hade museet just öppnat utställningen ”New Glass”, en stor satsning på samtida designers och studioglasblåsare. Utställningen, som skall vandra vidare till ett flertal platser, har deltagare från praktiskt taget hela världen. Och påfallande stor del av dem är svenskar. Det är bara att konstatera att svensk konstglasdesign står sig mycket bra i manifestationer av detta slag. En sakkunnig jury har nämligen under lång tid varit sysselsatt med att gallra fram de bidrag som slutligen tilläts komma med.
I museet finns förutom Steuben-butiken ytterligare två försäljningsställen. I det ena tillhandahålls fabriksgjort hushållglas såsom formar, kaffekannor, tallrikar och uppläggningsfat. Det andra är en butik ”för samlare”. Där finns framför allt samtida konstglas av inte alltför tillkrånglat slag och till vettiga priser. Kvaliteten är genomgående hög, och här – liksom i utställningen New Glass – är den svenska representationen påfallande. Flera hyllor bär upp produkter från våra främsta tillverkare, och man försäkrade mig att tillbyggnaden får en ännu större butik med möjlighet att saluföra ännu mer svenskt glas.
Corning är en vacker stad inklämd i dalgången på båda sidor om Chemung-floden cirka 400 meter över havet. Runt reser sig höjder, men man tar sig med bil lätt upp till 700-metersnivån. Utsikten över dalgångarna är betagande, och i vårens tid får man stundtals ett intryck av att vara i Österrike och inte i Amerika. Så det är kanske inte så underligt att hundratusentals människor stannar upp i Corning och ser glasmuseet. Men måhända frestar omgivningen mången besökare att raskt ta sig igenom museet för att istället njuta av ett stort stycke bitvis orörd natur.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Smålandsposten den 21 juni 1979.
Kommentaren från nutiden:
Jag fick förmånen att besöka Corning ytterligare två gånger, 1988 då vi planerade för det nya glasmuseet i Växjö och 1998 då Margareta och jag tillsammans besökte vår gemensamma vän Melissa G. Post, som vid den tiden arbetade vid glasmuseet i Corning. Tillsammans med Melissa gick färden åter upp till höjderna kring floddalen. Vi besökte några av de vinodlingar som sträcker sig utmed sluttningarna så långt ögat kan se. Och det är inte så underligt att många vinodlare med framför allt tysk bakgrund slagit sig ner här. Breddgraden är ju densamma som de vinproducerande trakterna i Europa.
Hur det ser ut i Corning idag vet jag inte. Sökningar på nätet ger vid handen att museet blomstrar men att det ärsämre med glasblåsningen i hyttan Steuben. Ny- och tillbyggnaderna fungerar på ett bra sätt. Samlingarna har ytterligare utökats. Men, det är väl här som på andra ställen i världen, inte minst i Sverige, att den gamla formen av glastillverkning är döende. Vad som kommer istället är inte så lätt att sia om. Kvalificerat konstglas kräver kvalificerade hantverkare. Och om de inte har något vettigt och lönsamt att arbeta med, så är det adjö till en hel bransch.
Under 1800-talets andra hälft fick Industrialismen på allvar fäste i vårt land. Den stora utflyttningen från landsbygden påbörjades i en tid med mycket stark folkökning. 1862 gjordes de gamla socknarna till kommuner samtidigt som landstingen inrättades med länen som grund. Den gamla ståndsriksdagen avskaffades och ersattes med en tvåkammarriksdag. Året därpå, 1867, grundade Gunnar Olof Hyltén- Cavallius Smålands museum.
Hyltén- Cavallius var en mångsidig man, som under utlandsvistelser och resor samlat på sig en mängd ”fornsaker”. Det var dessa föremål han nu ställde till förfogande när han grundade ”ett småländskt museum”. Någon motsvarighet fanns förvisso inte i de två andra länen. Donatorns samling kom att förvaras i domkyrkan i Växjö och det intilliggande gymnasiet.
Det blev landshövdingen Gunnar Wennerberg som tog nästa steg när han grundade Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria 1877. Syftet var att skapa en plattform och permanent förvaringsplats för Hyltén- Cavallius samling. Wennerberg tog kontakt med sin gode vän arkitekten F.W. Scholander, som ritade den byggnad som stod färdig 1885 och som fortfarande utgör en del av Smålands museum. Museet invigdes 1890. Samlingen var på plats och den av Wennerberg initierade föreningen blev dess huvudman.
Om man skall vara ärlig förde Smålands museum en tämligen anonym tillvaro i närmare tre årtionden efter invigningen. Begränsade öppettider gjorde samlingen föga tillgänglig. Måhända var det i protest mot detta som Hyltén-Cavalliusföreningen bildades 1919, till en början som en hembygdsförening för Växjö stad. Redan det första året började föreningen utge Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok, senare Kronobergsboken. Vi kan nu se en mer än nittioårig obruten svit av detta verk.
Lite varstans började hembygdsföreningar grundas under 1920-talet, något som gjorde att Hylten-Cavalliusföreningen 1928 ombildades till Kronobergs läns hembygdsförbund, ett slags paraplyorganisation för den spirande hembygdsrörelsen. En parallellitet grundlades. Museets huvudman och hembygdsförbundet började på allvar samarbeta sida vid sida.
Under 1930-50-talen grundades alltfler hembygdsföreningar. Varje socken med självaktning ville ha sin egen plattform i insamlandet av framför allt det gamla bondesamhällets kulturyttringar i form av traditioner, redskap och dräkter. Detta ledde naturligtvis i sin tur till att hembygdsparkerna inrättades som ett nav i allt från skolarbete till midsommarfirande. Mängder av äldre hus flyttades från olika byar för att tillfredställa det ökande behovet av lokaler för förvaring av föremålen. Hembygdsrörelsen, vår måhända största folkrörelse, etablerades på ett sätt som den gamle fornsakssamlaren Hyltén- Cavallius knappast vågat drömma om.
Parallelliteten slutade så småningom i en fusion. 1962 slog man ihop Kronobergs läns hembygdsförbund med Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria till Kronobergs läns musei- och hembygdsförbund. Kronan på verket kom tio år senare när Stiftelsen Smålands museum bildades med hembygdsförbundet, Växjö kommun och Kronobergs läns landsting som likvärdiga parter. Kronobergs läns hembygdsförbund återuppstod till namnet och fortsatte att vara ett paraply för den kronobergska hembygdsrörelsen i den nybildade stiftelsen.
Tidningen I Värend och Sunnerbo grundades 1985 som ett komplement till Kronobergsboken och som ett sätt att informera hembygdsförbundets medlemmar om aktuella händelser. Den föregicks av ett enkelt medlemsblad, något som förklarar tidningens årgångsangivelse. Samtidigt skall sägas att den gamla parallelliteten mer eller mindre upphört under 2000-talet. Kronobergs läns hembygdsförbund är idag en själv ständig organisation i samarbete med museet.
Lars Thor
Artikeln skrevs 2013 för Kronobergs läns hembygdsförbunds hemsida.
/Det där med att googla kan ha sina finesser. Tidvis gör jag det ofta, tidvis ibland, tidvis inte alls. Men häromdagen kom jag att tänka på en person ur det förflutna, nämligen Märta Moberg. Ett namn kanske vilket som helst. Men för mig minnet av en förtjusande äldre dam. Hennes man hette Gösta, och det var väl i främsta rummet honom googlandet handlade om. Jovisst, jag insåg plötsligt att jag skrivit om Gösta Moberg i Svenskt Biografiskt Lexikon. Det måste ha varit på 1980-talet medan Märta fortfarande levde. Så här lyder texten/:
Visserligen föddes Gösta M i Alingsås, men han räknade sig hela livet som smålänning. Anledningen var att familjen tidigt flyttade till Växjö, där det bodde ett flertal släktingar. Efter avslutad skolgång och bankutbildning gav sig M in på den militära banan. Officersutbildningen och tjänstgöringen vid Kronobergs regemente betydde mycket för hans utveckling.
På 1920-talet erbjöds sv officerare tjänst hos persiska gendarmväsendet som instruktörer. Äventyrslusta och intresse för främmande länder, folk och kulturer drev M att söka en sådan tjänst. Efter antagning sändes han till Marocko, Algeriet och Tunisien för att sätta sig in i muhammedanska förhållanden. M fascinerades där av den arabiska och afrikanska världen och beslöt att lämna den militära banan för att i stället ägna sig åt etnografiska forskningsresor.
Ett otillgängligt bergsmassiv, Tibesti, beläget som en ö i östra Sahara och på alla sidor omgivet av sterila ökenområden, blev målet för M:s drömmar. Strävan att komma till det outforskade området drev honom att 1924 strata en expedition på egen bekostnad. Han färdades som ensam europé med infödda följeslagare och försedd med rid- och lastdjur. De franska myndigheterna hade gett honom tillstånd att leva bland tuaregerna, ett nomadfolk i Hoggar i Sahara. M nådde emellertid inte den gången sitt mål. Han hindrades av ett rövarband från toubofolket, som härjade i de trakter som skulle genomkorsas.
1929 gjorde han sitt andra försök att nå Tibesti. Denna gång reste han på uppdrag av Naturhistoriska riksmuseet och de etnografiska och naturhistoriska museerna i Gbg. Återigen gäckades förhoppningarna, denna gång genom stridigheter mellan italienare och ökenfolken i Sahara. M stannade än en gång hos tuaregerna, varefter färden gick till Nigerflodens krök. Därifrån tog han sig med kanot till Timbuktu. Vid ett tillfälle nödgades han dricka Nigerflodens förorenade vatten och insjuknade i tyfoidfeber. Följden blev en lång sjukhusvistelse.
Andra världskriget stoppade alla planer på fortsatta forskningar i Afrika. M riktade därför blicken mot andra världsdelar, och 1939 ställde han färden till Sydamerika, närmare bestämt Franska Guyana. Han besökte även USA. 1947 inbjöds M att leva bland eskimåerna på Alaskas västkust och Nunivak-ön i Berings hav. Han stannade där i sju månader.
Under den expedition som inleddes 1949 nådde M äntligen Tibesti. Han genomkorsade noggrant östra delen av Tibesti-området tillsammans med en infödd följeslagare och två kameler. Han lärde känna toubofolket, som liksom tuaregerna levde som nomader men under betydligt enklare förhållanden. Resan gick sedan vidare till Kongo, där han fick hjälp av svenska missionärer i sitt insamlings- och forskningsarbete.
M företog ytterligare några forskningsresor av betydelse. Nämnas kan att han under sin Etiopen-expedition 1956 mottogs av kejsar Haile Selassie och att han i Kenya fick uppleva Mau-Mau-upprorets sista tid.
M var både ivrig och skicklig fotograf. Bildmaterialet från resorna – såväl i svartvitt som i färg – har i minst lika hög grad som föremålen betydelse för den dokumenterande gärning han utförde. Bilden var för honom det givna och nödvändiga komplementet till den skrivna och berättade framställningen om levnadsförhållanden i främmande världsdelar.
För den breda publiken gjorde sig M känd genom böcker och tidningsartiklar i såväl svensk som utländsk press. Han var en flitig resenär även inom Sverige och framträdde som föredragshållare i studieförbund och föreningar. Radion blev ett uppskattat medium för hans tankar och erfarenheter, och på senare år framträdde han även i TV.
M har haft stor betydelse som upptäcktsresande och insamlare av etnografiskt material. Tidvis bemöttes han dock kallsinnigt när han sökte medel till sina resor. Trots detta donerade M stora mängder hemfört material till museer främst i Sverige men även i Norge, Danmark, Finland, Frankrike och USA. 1954 inrättade han tillsammans med hustrun ett eget museum i Fågelbro på Värmdön utanför Sthlm. Föremålen där skänktes enligt M:s önskan 1979 till Smålands museum i Växjö.
Naturligtvis finns mer att hämta när man går till nätversionen av SBL. Bland annat finns där en omfattande bibliografi som visar Gösta Mobergs stora kapacitet som författare och skildrare av de miljöer han mötte.
Gösta Moberg föddes 1894 och avled i Stockholm 1975. Han var gift två gånger. Den första hustrun dog bara en kort tid efter bröllopet 1946. Hans andra hustru var Märta som han äktade 1954. Det är om henne som fortsättningen skall handla.
Märta Moberg kontaktade mig 1978, alltså tre år efter Göstas bortgång. Hon inbjöd mig, turistintendenten Sven-Eric Rydh och vice ordföranden i min styrelse tillika kommunfullmäktiges ordförande i Växjö, Ingvar Dominique, att komma till Stockholm och ta del av önskemål som hon och Gösta gemensamt formulerat. Vi anlände en vacker sommarförmiddag till parets eleganta paradvåning på Valhallavägen. Den helt förtjusande, då nästan åttioåriga, Märta tog emot oss med översvallande vänlighet och visade runt. Överallt på väggar och bord fanns minnen från Göstas forskningsresor i form av föremål och bilder.
Egentligen var det väl ingen av oss tre tillresande som visste så mycket om Gösta Moberg och hans gärning. Själv hade jag kommit i kontakt med hans alster i form av några böcker och tidningen Lektyr som fanns hos mina farföräldrar. Men nu fick vi allt till livs. Märta pratade och pratade och till slut ringde hon efter en taxi som tog oss alla fyra ut till Fågelbro. Där fick vi ta del av parets eget museum, inrymt i en gammal skola. Märta förklarade helt frankt att hon och Gösta bestämt att de mer än tusen föremålen skulle doneras till Smålands museum eftersom Etnografiska museet i Stockholm inte kunde ta emot mer än vad de redan gjort. Med föremålen skulle också följa en icke föraktlig summa pengar som grund till en forskningsfond.
Väl tillbaka i Växjö tog vi beslutet att acceptera gåvan trots att det mesta egentligen föll utanför museets insamlingsområde. Allt packades och kördes till Smålands museum sommaren 1979. Ett par år senare skedde komplettering med en rad föremål från våningen på Valhallavägen. Fondens grundplåt – jag tror det var 50.000 kronor – placerades på ett förnuftigt sätt i aktier, där pengarna växte så det knakade under 1980-talet.
Jag fick ända fram till Märta Mobergs bortgång i mitten av 1980-talet ett antal tillfällen att så att säga lära känna Gösta i efterhand. Trots att han var i sextioårsåldern när han och Märta gifte sig var han fortfarande fullt aktiv forskningsresande. Detta medförde att Märta lämnades ensam i Stockholm och fick ta hand om en rad handskrivna manus som skickades från olika platser. Sedan var det hennes sak att renskriva och lämna vidare till tidningar och bokförlag. Det var kvällsgöra eftersom hon arbetade heltid som sekreterare.
Märta talade alltid om Gösta med stor beundran och hon klagade i efterhand aldrig över sina långa ensamhetsperioder. Tvärtom beskrev hon den iver hon kände när nya brev med manuskript dök upp. ”Men en gång blev jag sur på Gösta”, sade Märta eftertänksamt en gång under ett av våra många samtal. ”Det var när han varit borta många månader och jag gick ner till tåget för att möta honom. Naturligtvis ville jag ge honom en kram men han fräste åt mig och sade att jag skulle akta den dyrbara keramikskulpturen han höll i famnen.”
Märta besökte Växjö några gånger i början av 1980-talet, bland annat för att besöka makens grav på Tegnérkyrkogården. En gång hade hon i god tid bett att få hålla ett föredrag om Gösta och hans resor i den dåvarande kyrksalen i Smålands museum. Det var en söndagseftermiddag och evenemanget var väl förberett och annonserat. Märta provkörde sitt diamagasin medan jag med stigande oro insåg att där bara satt en handfull blivande åhörare. Men just som jag skulle till att hälsa Märta välkommen strömmade plötsligt en massa människor in i salen. Det måste ha varit ett femtiotal. Efteråt fick jag veta att en busslast trötta museibesökare vid entrén tipsats om föredraget och sett chansen att koppla av en stund. Märta höll ett strålande föredrag och gladdes över de många åhörarna. Naturligtvis avslöjade jag aldrig varifrån de kom.
Det där med fonden blev en lyckträff. Alltsedan början av 1990-talet har ett stort antal stipendier delats ut från ”Gösta och Märta Mobergs forskningsfond” till framför allt doktorander som på något sätt velat följa Gösta i fotspåren inom ett antal discipliner. Märta gladdes, så länge hon levde, åt fondens ekonomiska framgångar. I mitten av 1990-talet fördes samlingarna i den mobergska donationen tillbaka till Stockholm, till Etnografiska museet som vid den tiden fått bättre möjlighet att härbärgera dem. Detta senare slapp Märta uppleva, eftersom hennes aska då för länge sedan placerats i samma grav som hennes älskade Gösta./
Har du tänkt på att en lång rad berömda personer sett dagens ljus i Kronobergs län, Jag skall namnge fem av dem och uppmana Dig att göra en resa i deras spår.
I museiparken i Växjö, intill Smålands museum och Utvandrarnas hus, ligger Gamla Domprostgården, en stor röd träbyggnad uppförd redan 1750. Där föddes Pär Lagerkvist, den blivande skalden och nobelpristagaren. I romanen ”Gäst hos verkligheten” ger han glimtar från sin tidiga barndomsmiljö med järnvägen och den restaurang som på den tiden fanns framför Domprostgården. Järnvägsrestaurangen revs i början av 1940-talet och Domprostgården återfick sin gamla skepnad. Den rymmer idag inga lagerkvistminnen, men den som är specialintresserad kan ställa färden till Öja hembygdgård i Gemla. Där finns ett särskilt Pär Lagerkvistrum.
Din resa fortsätter söderut längs väg 23. Snart når du Snugge. Där föddes 1843 Christina Nilsson, som redan vid unga år skulle visa prov på sina talanger. Hennes karriär är som en saga, sagan om den fattiga torpardottern som lade en värld framför sina fötter.
Efter Huseby viker du av från väg 23 i riktning mot Ljungby. Snart är du inne i Sunnerbo, det längst i väster belägna häradet i Kronobergs län, och Du söker Dig fram till Södra Ljunga. Där – mitt emot kyrkan – ligger Linggården, Per Henrik Lings födelsehem. Visserligen är Linggården flyttad till nuvarande plats, men i dess inre finner Du likväl något av den atmosfär som präglat den man som kallas den svenska gymnastikens fader. Född 1776 och död 1839 satte hans idéer i sin tur sin prägel på generationer av gymnastiserande och idrottsutövande svenskar. Att han dessutom var skald har vi kanske glömt, men det var han i alla fall.
Färden går åt sydost, till Stenbrohult, till den underbart vackert belägna kyrkan vid Möckelns strand. Du är nu i hjärtat av Linnébygden och Du skall förflytta Dig ytterligare en liten bit, till Råshult, Carl von Linnés födelsehem.
Ingen svensk har måhända under sin levnad och efter sin död 1778 varit så välkänd i världen som Carl von Linné, naturforskare och läkare. Egentligen behöver han ingen presentation och årligen vallfärdar många utlänningar till Råshult för att bese den plats där blomsterkungen och botanikens store förgångsman gjorde sina första erfarenheter.
Småningom är Du redo att bege Dig österut, tvärs igenom länet till dess utkant och gräns mot Kalmar län. Där möter Dig namn som Ljuder och Åkerby vägskäl, namn förknippade med en av våra mest folkkära författare, Vilhelm Moberg, född 1898 och död 1973.
Minnena av Vilhelm Moberg finns i själva bygden, bland de steniga åkrarna och i de djupa skogarna. Här får Du lov att insupa atmosfären och söka förstå bakgrunden till en märklig litterär gärning.
Din väg går tillbaka till Växjö, till museiparken och Gamla Domprostgården. Nu om inte förr är det dags att besöka Smålands museum och Utvandrarnas hus och ta del av de ytterligare länkar som finns till de personer som föranledde vår resa.
Smålands museum har en särskild Christina Nilsson-avdelning där åtskilliga av de föremål som en gång omgav sångerskan finns utställda. Du kan också besöka museets myntkabinett där medaljer och minnen över en lång rad kända personer visas. I Utvandrarnas hus, slutligen, finns bland mycket annat ett Moberg-rum med många trådar till författaren från utvandrarbygden.
Med detta har jag bara velat visa på en av de många linjer Du kan lägga upp Din färd efter. Det finns andra, och Du väljer själv. Men hur Du än gör kvarstår det gamla ordspråket som säger att den som gör en resa också har något att berätta.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1989:3
/Kommentaren från nutiden:
Det har gått närmare tjugofem år. Mycket har förändrats. Bland annat finns ingen Christina Nilsson-avdelning längre i Smålands museum. Däremot finns hennes myntsamling utställd i myntkabinettet. I Gamla Domprostgården bevaras numera minnen från Pär Lagerkvist.
Alla de personer som nämns i artikeln var på den tiden självklarheter för oss som arbetade med kulturhistoria och turism. Så är det kanske inte längre. Hur många gymnasister och studenter slukar det som Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg skrev? En eller annan, hoppas jag. Vem gymnastiserar som Per Henrik Ling eller läser hans omfattande diktverk på hexameter? Mycket få, tror jag. Hur mycket lär man sig i skolan om Carl von Linné och hans betydelse för den botaniska vetenskapen? Åtskilligt hoppas jag. Vem har hört Christina Nilsson sjunga? Ingen, eftersom hennes röst inte finns bevarad någonstans. Ändå var hon sin tids idol bland vänner av opera och annan musik. Välkänd på ryska, amerikanska och europeiska scener, en absolut motsvarighet till våra dagars främsta och mest kända musikutövare.
Utan att verka alltför gammal och gnällig frågar jag: Behöver vi dessa personer ur det förflutna och den kunskap de förmedlade? Ja, för om vi inte vårdar deras minnen blir vi alltmer historielösa och har till slut inge kulturhistoria att visa upp för våra turister. Det är samma sak här som med det tidigare Glasriket. Om vi inte vårdar kulturarvet råkar vi illa ut. Vi kan inte locka besökare till något som inte finns. Det vore som att bjuda in till middag och sedan inte ha någon mat att ställa fram.
/ Det här inlägget kräver en alldeles särskild förklaring. Det skrevs 1987 och publicerades 1988. Då var den svenska glasindustrin fortfarande i full blom, låt vara decimerad jämfört med tidigare årtionden, men i alla fall en faktor att räkna med. På Smålands museum smidde vi stora planer, ett nytt glasmuseum kändes som ett ”måste” sedan glassamlingen vuxit till mer än 25.000 föremål. Museet hade god kontakt med glasnäringen och dess branschorganisation Svenska Glasbruksföreningen.
Det blev ett nytt glasmuseum men inte alls på det vis som vi tänkte 1987. När invigningen skedde 1996 hade jag själv lämnat rodret för museet och kunde konstatera att det inte fanns ett uns kvar av den gamla idén. Det nya glasmuseet placerades nämligen i byggnaden från 1935 och den tillbyggnad som gjordes längs Södra Järnvägsgatan fick en helt annan funktion.
Nu har det gått 25 år sedan artikeln skrevs och mycket har hänt mycket snabbt. Vi har ingen glasindustri kvar i Sverige bortsett från några sorgliga rester. Orrefors är nedlagt, Åfors är nedlagt, många andra glasbruk som levde ett gott liv 1987 har för evigt lagt ner sina pipor och skopor. Det ”glasrike” som finns kvar är ett område fullt med ett stycke god industri- och kulturhistoria. Det är bara att hoppas att dagens makthavare tar vara på den tillgången på rätt sätt./
Växjö Glasmuseum, vad är det?
Jo, det är en del av Smålands museum som invigdes den 8 september 1962 i närvaro av Kung Gustav VI Adolf och drottning Louise. Det är lite mer än 25 år sedan, men tankarna på ett glasmuseum i Glasriket går längre tillbaka än så. Idén fördes första gången fram i slutet av 1920-talet av fil. dr. P.G. Vejde.
1932 undersöktes Trestenshults forna glasbruk, Mäster Påvels hytta, i Almundsryds socken, av glasbruksdisponenten Edvard Strömberg och glasforskaren Heribert Seitz. Fynden, som kan dateras till 1600-talets första hälft, fick enligt Riksantikvarieämbetet ”utställas i den blivande utställningen för småländsk glasindustri”. Därmed var grunden lagd, och landshövding August Beskow och arkitekt Paul Boberg, ordförande respektive sekreterare i museets styrelse, förde saken framåt tillsammans med företrädare för glasnäring och forskning. Entusiasmen var stor, och 1934 startades en presskampanj. Den resulterade i omfattande gåvor från glasbruk och enskilda personer.
Det första glasmuseet
1935 invigdes den första tillbyggnaden av Smålands museum av kronprins Gustav Adolf. Byggnadens arkitekt var Paul Boberg, och glasavdelningen, som fick två rum till sitt förfogande, uppordnades av Heribert Seitz. Därmed var man igång på allvar, och gåvorna fortsatte att strömma in. Sålunda skänkte direktören G. Löfberg i Malmö över 1100 glasföremål och disponent Brusewitz 650 Limmaredsglas. Men stugan var redan för trång. När en stor glasutställning öppnades vid årsskiftet 1938-39 sade landshövding Beskow bl.a.:
”Vi är fullt medvetna om att vi står inför ett svårt problem när det gäller att på bästa sätt nyttiggöra och exponera dessa samlingar. En blick på utställningen visar, att de lokaler, som hittills stått till buds, äro alltför knappa. Anordningar har därför vidtagits för att bereda ökade utrymmen…”
Framgången hade varit fullständig. Begreppet glasmuseum myntades sedan samlingen blivit den största i landet i sitt slag. Nybyggnadsplaner skymtade, men samtidigt kom bakslaget. Efter Tysklands angrepp på Danmark och Norge den 9 april 1940 måste dyrgriparna i glassamlingen packas ner. Bara några månader dessförinnan hade Jan Erik Anderbjörk tillträtt sin befattning som landsantikvarie och chef för Smålands museum. Den man som senare skulle föra verket till dess fullbordan fick lugna sig lite.
Byggnadsplanerna
När man studerar de akter som bildar grundvalen för Smålands museums historia finner man bland mycket annat att det nya glasmuseet tänktes ligga norr om byggnaden från 1935. Alltså på den plats som nu, 1987, är aktuell för ytterligare ett nytt glasmuseum. Paul Bobergs förslag till en sådan placering är daterat i mars 1941. Men utvecklingen gick denna gången i en annan riktning.
1942 firade Växjö stad sitt 600-årsjubileum. En stor glasutställning arrangerades på museet, och entusiasmen för uppförande av en särskild glasmuseibyggnad var påtaglig. Konstnären Edward Hald yttrade bland annat:
”…Runt om i världen härjar en ofruktbar eld – en eld som förstör och ödelägger allt – men den eld som brinner i våra ugnar är av en annan art. Den ger möjlighet till skapande och uppbyggande arbete…”
Glashanteringens företrädare stod mangrant bakom tanken på ett nytt glasmuseum. Därom råder ingen tvekan. Men kriget och penningbristen lade vissa hinder i vägen. Entusiasmen var dock så stor att hindren bara skapade en fördröjning.
Landshövding Beskow drev saken vidare och Paul Boberg utarbetade nya ritningar, denna gång med siktet inställt på området söder om 1935 års byggnad. Medel samlades ihop på olika sätt. Det rörde sig om privata donationer, lotterimedel och kontanta bidrag från glasnäringen. Till slut blandade sig Växjö stad i leken. Läroverket, som var beläget på nuvarande lasarettstomten, behövde nya lokaler. Staden anslog därför pengar för att i gengäld få nyttja det blivande glasmuseet som undervisningslokaler under en övergångsperiod. Därmed kunde byggnationen börja i mars 1947, och i februari 1948 var byggnaden färdig. Läroverkets elever drog in i museet.
Invigningen
Allas förhoppning var att skolans tid i museet skulle bli kort, kanske 5-6 år. Men det kom att dröja mer än 10 år innan de sista eleverna drog ut. Under tiden växte samlingarna i det källarmagasin som redan från början ställts till glasmuseets förfogande i den nya byggnaden. På annat håll i anläggningen växte arkivet och biblioteket.
Landsantikvarie Jan Erik Anderbjörk och museistyrelsen var dock inte overksamma. Anderbjörks väldokumenterade kunskaper om den svenska glashanteringen och dess produkter växte. Samtidigt höll han livlig kontakt med glasnäringens företrädare. Den personliga vänskapen mellan museichefen och glasbruksdirektörerna betydde utan tvekan mycket både vad gällde insamlingsverksamheten och näringens förståelse för vikten av att samla den svenska glashistorien under ett stort gemensamt tak.
En annan personlighet som framträdde starkt inför invigningen 1962 är Sixten Wennerstrand, direktör på Johansfors glasbruk och ordförande i Svenska Glasbruksföreningen. Medan Anderbjörk slet med det nya glasmuseets uppbyggnad gick Wennerstrand till landshövding Thorwald Bergquist och frågade om landshövdingen kunde vidtala någon av prinsessorna att komma till invigningen. Några dagar senare ringde Bergquist och meddelade att kungen och drottningen förklarat sig villiga att resa till Växjö.
Nu blev det fart på allvar. Glasbrukens penningpungar öppnades, och det nya glasmuseet smyckades. Kosta bekostade den av Vicke Lindstrand ritade väggmosaiken, och i trappan satte Lindshammar in det stora fönstret, ritat av Jörgen Lindgren. Boda prydde andra våningens östra vägg med Erik Höglunds glas, och i glasparken satte Johansfors upp Bengt Orups skulptur ”Collegium Vitrarium”. Edward Hald omarbetade sin 1954 invigda glasbrunn.
Så kom då den stora dagen, den 8 september 1962. Glasnäringen och Växjö stad hade sina representanter på plats, glasformgivarna var beredda att svara på frågor. Kungen skulle få en karaff med propp i form av en krona från Kosta och drottningen ett schatull med vinglas från Orrefors.
Gåvorna överlämnades av Sixten Wennerstrand, och det är fullt naturligt att hans händer darrade en smula av nervositet. Vid överlämnandet av karaffen fällde han yttrandet: ”Jag får be Ers majestät att vara försiktig, för kronan sitter lös.” Kulmen nåddes när man upptäckte att nyckeln till drottningens schatull saknades. ”Men”, säger Sixten Wennerstrand så här efteråt, ”det gjorde tydligen inte så mycket, för jag blev i alla fall bjuden på kungamiddag i Stockholm en tid senare.”
Framtiden
Grunden lades på 1920-30-talen, och den är mycket stabil. Överbyggnaden, ja den är det nuvarande glasmuseet, vars kavaj blivit så trång att den hotar att spricka. Vad gör man i det läget, drygt 25 år efter kungabesök och andra festligheter? Jo, man bygger ett nytt glasmuseum.
Ritningar finns, och enligt museiledningens bestämda uppfattning skall det nya glasmuseet ligga på den plats som Paul Boberg tittade på redan 1941, d.v.s. mellan 1935 års byggnad och järnvägen. Dagens arkitekt heter Mogens Barsoe , och hans idé visar ett spännande hus, till stor del i glas. Museets huvudmän, landstinget och Växjö kommun, har förklarat sig villiga att ställa projekteringspengar till förfogande.
Ett nytt glasmuseum måste byggas inifrån, d.v.s. utställningen formas på papperet innan huset får sin slutliga form. Utställningen skall vidare bygga på begreppen historia, teknik och form samt vara en historisk utställning som mynnar i dagens skönt formgivna och skickligt framställda produktion. Tilläggas skall, att det nya glasmuseet byggs i nära samarbete med våra glasbruk. De har alltid varit våra sponsorer vad gäller att skänka föremål. Och deras stöd behövs lika mycket i framtiden som det behövdes på 1930-talet.
Nästa invigning? Förslagsvis 1992 då Växjö stad firar sitt 650-årsjubileum. Med ett nytt glasmuseum får Växjö en attraktion med mycket stor både nationell och internationell dragningskraft. Och det vore väl en fantastisk jubileumsgåva till en stad som länge kallats Glasrikets huvudstad och som nu i så många år med sina glassamlingar hedrat de människor som i flera generationer med sitt arbete präglat vårt näringsliv och vår bygd.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: I I Värend och Sunnerbo 1988:1, utgiven av Stiftelsen Smålands museum och Kronobergs läns hembygdsförbund.
PS
Det är alltså 50 år i år sedan glasmuseet invigdes och 25 år sedan artikeln skrevs.
– Du som bor på landsbygden går väl ofta i kyrkan?
– Nja, ofta vet jag inte precis, men det blir ju ibland. Vid speciella helger eller när ungdomarna där hemma sjunger i kören. Eller när det är någon konsert.
– Kommer det mycket folk?
– Ja, vid julottan är kyrkan välfylld men vid andra tider kan det vara ganska glest i bänkarna.
– Vad beror det på? Jag menar varför det är så glest.
– Tja, kyrkan är ju väldigt stor och de flesta församlingsbor gör väl som jag, går dit ibland.
– Hur många invånare är ni i församlingen?
– Ja, det är väl inte mer än drygt 600 vid det här laget. Vi bor ju i en utpräglad glesbygd, och det är många som flyttat på sistone.
– Men här väl funnits fler?
– Visst, det sägs att församlingen hade över två tusen invånare för lite mer än hundra år sedan. Men så började utflyttningen till Amerika och sedan har det bara gått nedåt.
– Hur tror du det såg ut i kyrkan när det var så mycket folk i bygden?
– Tja, det bör väl ha varit lite tätare i bänkarna.
-Utan tvekan, det var säkert fullt varenda gudstjänst. Och det berodde inte bara på att det fanns fler människor. Alla var mer eller mindre tvungna att gå i kyrkan på den tiden.
– Jo, det finns väl många idag som undrar vad vi skall med den här stora kyrkan till och varför den en gång fick de här dimensionerna. Men det du säger om fler människor och tvång förklarar saken.
– Vet du förresten när kyrkan byggdes?
– Javisst, på 1840-talet.
– Vet du vad den här typen av kyrkor kallas?
– Nej.
– Jo, de kallas Tegnér-lador av en elak eftervärld, och många kom till på initiativ av Växjö-biskopen Esaias Tegnér. Han uppmanade församlingarna att riva de gamla och små medeltidskyrkorna och bygga stort så att alla skulle få plats.
– Ja, det var tydligen en bra åtgärd på den tiden, men som det nu ser ut hade det kanske varit bra om man sparat den gamla kyrkan. Den hade varit lagom stor i våra dagar.
– Ja, jag vet inte om jag håller med dig riktigt. Titta på de medeltidskyrkor som finns kvar på några platser. Visserligen är de kulturhistoriska klenoder men jag tror de vore rätt opraktiska och lite väl trånga för sitt ändamål även idag.
– Vart vill du egentligen komma? Den ena stunden antyder du att de stora kyrkorna är otympliga och den andra säger du att de gamla hade varit för trånga.
– Låt oss vända på frågan en smula. Går du i kyrkan för att du är troende eller finns det någon annan anledning?
– Ja, det har jag väl inte tänkt så mycket på, men det är väl så att jag är konfirmerad och att jag tycker att kyrkan är en viktig samlingspunkt i bygden.
– Vet du att det i vår tid funnits planer på att riva en del av de här stora kyrkorna.
– Va, det vore ju inte klokt, vart skulle vi sedan ta vägen?
– Nu blev du både upprörd och arg. Varför?
– Det är klart att jag blir arg om man ifrågasätter funktionen hos bygdens viktigaste byggnad. Den har ju funnits här så länge alla minns och dessutom finns här ju våra far- och morföräldrars och andra släktingars gravar.
– Ser man på! Det är sådant jag skulle vilja kalla hembygdskänsla. Kyrkan och platsen där den ligger har sedan urminnes tider varit socknens viktigaste samlingsplats. Du lever med en tradition som sitter mycket djupt hos dig. Det är därför du blir så arg.
– Tja, församlingskyrkan skall och måste vi vara rädda om. Låt oss för all del se till att den i framtiden vårdas lika ömt och pietetsfullt som hittills.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nr 1 januari-mars 1990.
Det här publicerades innan skilsmässan stat/kyrka ägt rum. Fortfarande var alla medlemmar i den svenska kyrkan med allt vad det innebar av arv och traditionsvård. Samtidigt hade de kulturmiljövårdande myndigheterna med Riksantikvarieämbetet i spetsen börjat ställa frågan vilka kyrkor som skulle kunna rivas inom en inte alltför avlägsen framtid. Frågan ledde till ett mycket bestämt och tydligt svar: Rör inte vår kyrka! Frågan togs tillbaka och debatten tystnade på den punkten.
Redan under slutet av 1700-talet kom påbuden om att bygga större kyrkor för att kunna hysa en allt snabbare växande befolkning på landsbygden. I Småland blev det Esaias Tegner (biskop i Växjö 1824-46) som tog tag i saken och åtskilliga fina gamla medeltidskyrkor revs eller fick ändrad funktion. Bilden visar kyrkan i Älghult, Uppvidinge kommun, Kronobergs län. Älghult, som brukar benämnas Sveriges största socken söder om Dalälven, fick sin nya kyrka redan 1805. Den gamla kyrkan, som låg på andra sidan av den nuvarande vägen Lenhovda – Älghult – Grönskåra, revs och såldes på auktion. De timrade byggnader som fanns på den tiden var minsann inget som man körde till någon byggnadstipp. Nej, de återanvändes, och i fallet Älghult blev kyrkan återuppförd i grannsocknen Hälleberga. Den utgör nämligen stommen i bruksherrgården i det anrika glasbruket i Orrefors. Tänk om man kunde ta vara på dagens kasserade byggnadsvirke på detta ömsinta sätt!
– Du som bor på landsbygden går väl ofta i kyrkan?
– Nja, ofta vet jag inte precis, men det blir ju ibland. Vid speciella helger eller när ungdomarna där hemma sjunger i kören. Eller när det är någon konsert.
– Kommer det mycket folk?
– Ja, vid julottan är kyrkan välfylld men vid andra tider kan det vara ganska glest i bänkarna.
– Vad beror det på? Jag menar varför det är så glest.
– Tja, kyrkan är ju väldigt stor och de flesta församlingsbor gör väl som jag, går dit ibland.
– Hur många invånare är ni i församlingen?
– Ja, det är väl inte mer än drygt 600 vid det här laget. Vi bor ju i en utpräglad glesbygd, och det är många som flyttat på sistone.
– Men här väl funnits fler?
– Visst, det sägs att församlingen hade över två tusen invånare för lite mer än hundra år sedan. Men så började utflyttningen till Amerika och sedan har det bara gått nedåt.
– Hur tror du det såg ut i kyrkan när det var så mycket folk i bygden?
– Tja, det bör väl ha varit lite tätare i bänkarna.
-Utan tvekan, det var säkert fullt varenda gudstjänst. Och det berodde inte bara på att det fanns fler människor. Alla var mer eller mindre tvungna att gå i kyrkan på den tiden.
– Jo, det finns väl många idag som undrar vad vi skall med den här stora kyrkan till och varför den en gång fick de här dimensionerna. Men det du säger om fler människor och tvång förklarar saken.
– Vet du förresten när kyrkan byggdes?
– Javisst, på 1840-talet.
– Vet du vad den här typen av kyrkor kallas?
– Nej.
– Jo, de kallas Tegnér-lador av en elak eftervärld, och många kom till på initiativ av Växjö-biskopen Esaias Tegnér. Han uppmanade församlingarna att riva de gamla och små medeltidskyrkorna och bygga stort så att alla skulle få plats.
– Ja, det var tydligen en bra åtgärd på den tiden, men som det nu ser ut hade det kanske varit bra om man sparat den gamla kyrkan. Den hade varit lagom stor i våra dagar.
– Ja, jag vet inte om jag håller med dig riktigt. Titta på de medeltidskyrkor som finns kvar på några platser. Visserligen är de kulturhistoriska klenoder men jag tror de vore rätt opraktiska och lite väl trånga för sitt ändamål även idag.
– Vart vill du egentligen komma? Den ena stunden antyder du att de stora kyrkorna är otympliga och den andra säger du att de gamla hade varit för trånga.
– Låt oss vända på frågan en smula. Går du i kyrkan för att du är troende eller finns det någon annan anledning?
– Ja, det har jag väl inte tänkt så mycket på, men det är väl så att jag är konfirmerad och att jag tycker att kyrkan är en viktig samlingspunkt i bygden.
– Vet du att det i vår tid funnits planer på att riva en del av de här stora kyrkorna.
– Va, det vore ju inte klokt, vart skulle vi sedan ta vägen?
– Nu blev du både upprörd och arg. Varför?
– Det är klart att jag blir arg om man ifrågasätter funktionen hos bygdens viktigaste byggnad. Den har ju funnits här så länge alla minns och dessutom finns här ju våra far- och morföräldrars och andra släktingars gravar.
– Ser man på! Det är sådant jag skulle vilja kalla hembygdskänsla. Kyrkan och platsen där den ligger har sedan urminnes tider varit socknens viktigaste samlingsplats. Du lever med en tradition som sitter mycket djupt hos dig. Det är därför du blir så arg.
– Tja, församlingskyrkan skall och måste vi vara rädda om. Låt oss för all del se till att den i framtiden vårdas lika ömt och pietetsfullt som hittills.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nr 1 januari-mars 1990.
Det här publicerades innan skilsmässan stat/kyrka ägt rum. Fortfarande var alla medlemmar i den svenska kyrkan med allt vad det innebar av arv och traditionsvård. Samtidigt hade de kulturmiljövårdande myndigheterna med Riksantikvarieämbetet i spetsen börjat ställa frågan vilka kyrkor som skulle kunna rivas inom en inte alltför avlägsen framtid. Frågan ledde till ett mycket bestämt och tydligt svar: Rör inte vår kyrka! Frågan togs tillbaka och debatten tystnade på den punkten.
Redan under slutet av 1700-talet kom påbuden om att bygga större kyrkor för att kunna hysa en allt snabbare växande befolkning på landsbygden. I Småland blev det Esaias Tegner (biskop i Växjö 1824-46) som tog tag i saken och åtskilliga fina gamla medeltidskyrkor revs eller fick ändrad funktion. Bilden visar kyrkan i Älghult, Uppvidinge kommun, Kronobergs län. Älghult, som brukar benämnas Sveriges största socken söder om Dalälven, fick sin nya kyrka redan 1805. Den gamla kyrkan, som låg på andra sidan av den nuvarande vägen Lenhovda – Älghult – Grönskåra, revs och såldes på auktion. De timrade byggnader som fanns på den tiden var minsann inget som man körde till någon byggnadstipp. Nej, de återanvändes, och i fallet Älghult blev kyrkan återuppförd i grannsocknen Hälleberga. Den utgör nämligen stommen i bruksherrgården i det anrika glasbruket i Orrefors. Tänk om man kunde ta vara på dagens kasserade byggnadsvirke på detta ömsinta sätt!
Torp och torpare har alla hört talas om. Men vad är det? Jo, torpen är uppodlingar på ofri grund på byarnas utmarker, tillkomna framför allt i den stora folkökningens samhälle på 1800-talet. Överallt i de kronobergska skogarna fanns torp, vars innevånare sakta men säkert förkovrade det de hade satts att sköta. Vardagen innebar slit för brödfödan, osäkerhet inför framtiden och bävan för arrendet. Torparna är egentligen förvånande lite uppmärksammade i forskningen och litteraturen. Desto större arbete har hembygdsföreningarna lagt ner på att dokumentera platserna för de torp som sedan lång tid tillbaka återtagits av skogen.
De torp som levde en bit in på 1900-talet hade i vissa fall vuxit till små gårdar genom flitigt nyodlande. De övergavs många gånger inte förrän den nya tiden bröt in efter andra världskriget och landsbygden började avfolkas. Men då gick det fort och de torp som till äventyrs fortfarande existerar har totalt mist sin ursprungliga funktion. Åkermarken är planterad med skog, ladugård och andra ekonomibyggnader är borta och manbyggnaden har blivit en något så när bekväm sommarstuga. Det är just den – sommarstugan – man idag kallar torpet.
Makar och arbetskamrater. Betty och Lars-August mitt i höskörden.
En av de många som egentligen skulle ha hamnat i historiens gigantiska anonyma arkiv var torparhustrun Olivia Elisabeth Karlsdotter. Hon föddes 1878 i Mörlunda socken, Kalmar län, gifte sig med Lars August Albert Karlsson och kom småningom till Basthult i Högsby socken. Paret fick tre barn, Helga f 1900, Gerhard f 1909 och Janne f 1912. Efter diverse motgångar flyttade familjen till Århult i Fagerhults socken. Där levde man några år på ett för den tiden hyggligt arrende tills olyckan var framme en vinternatt. Gnistor från en otät skorsten tände eld på taket och bostadshuset brann ner till grunden. Det var bara att återigen flytta vidare med de fåtaliga ägodelar som räddats undan branden. Denna gång blev det torpet Horvan under Kianäs i Älghults socken, Uppvidinge härad, Kronobergs län.
Olivia Elisabeth var förvisso ett krångligt namn. I stället blev det Betty, ett namn som är genomgående i alla vardagssammanhang. Av bevarade fotografier kan utläsas att Betty var kortväxt och slank men att hon med åren blev en smula rundnätt. Hon beskrevs av omgivningen som hjälpsam, flitig och alltid glad. Detta i viss kontrast till den tolv år äldre maken som visserligen var arbetsam men samtidigt tystlåten och en smula vresig.
Betty och hennes tre barn Helga, Janne och Gerhard.
Av Bettys tre barn var det bara två som flyttade med till Horvan. Dottern Helga hade redan före den ödesdigra branden begett sig till Stockholm, där hon försörjde sig som hembiträde och servitris. Mor och dotter höll dock flitig kontakt genom åren. Detta stod klart när Helga avled 1988 och bland mycket annat lämnade efter sig en liten kista som visade sig innehålla barnkläder, tyska inflationssedlar från 1920-talet, ransoneringskort från andra världskriget och sist – men inte minst – en samling privatbrev. I den samlingen ingick ett sextiotal brev som Betty sänt till Helga i Stockholm mellan åren 1926 och 1942. De flesta har kuverten bevarade och poststämpeln Kianäs är i många fall mycket tydlig.
Som fattig torpardotter hade Betty inte fått något utöver sin tids vanliga skolgång. Hon lärde sig läsa, skriva och hantera katekesen. Ändå visar breven till Helga en väl utvecklad och vacker handstil, god förmåga att hantera språket och blick för att skildra för eftervärlden väsentliga vardagshändelser.
Sextio brev är förvisso en ansenlig mängd. Ändå får man snabbt klart för sig att detta ingalunda är hela materialet. Så till exempel är perioderna 1926-27 och 1940-42 rikligt företrädda medan mellantiden är väsentligt glesare. Från åren 1928-32 finns inga brev alls. Vad man dessutom skall ha klart för sig är att det rör sig om en envägskommunikation – inga svar från Helga finns bevarade.
Betty var mycket noga med att använda bra brevpapper och fodrade kuvert. Någon gång har hon i brådska eller brist på annat tagit till enklare saker. Då ber hon om ursäkt för detta.
Bläck eller blyerts? Ja, det varierar. Ibland finns plumpar efter den spretiga bläckpennan, ibland är texten svag efter en hård blyerts. Betty skrev sina brev i det dagsljus hon fick genom fönstret eller i skenet från fotogenlampan. Hon fick aldrig förmånen att ha elektriskt ljus. Den nymodigheten upplevde hon bara i samhällena Älghult och Fagerhult, vid Kianäs station och på Växjö lasarett.
Janne
Det första bevarade brevet är daterat Horvan Kianäs den 26 september 1926. Det tyder på en sedan länge väl etablerad kontakt mellan Betty och Helga och hon tar upp vardagshändelser som en bruten lilltå, att det är dags att börja ta upp potatisen och att det skall hinnas med att vävas mattor till jul. I november samma år blir tongångarna dystrare. Janne har fått ont i ett ben och gråtit ”två dar på sträck. Vad tror du det kan vara”, frågar Betty, ”det är så ledsamt vi har inte frågat doktorn men får lov att göra det för han skall ju börja gå och läsa nu”.
Yngste sonen var allvarligt sjuk och i början av december söktes läkare. ”Men han kunde ingenting göra åt värken utan visade honom till Wäxiö lasarett för att få benet röntgenfotograferat för han trodde att det är tuberkler”, skriver Betty. Man drog sig för kostnaderna att färdas de sju milen till staden. I stället fick Janne vara i stillhet och benet hölls varmt med ull och vadd.
Den 30 januari 1927 tackar Betty för linimentet som Helga sänt för att lindra Jannes plågor. Ännu har man inte gjort något åt sjukdomen. ”Det är en stor knöl i låret”, skriver Betty, ”och den är så hård som en sten när värken kommer men det är inte rött eller likt att vilja bryta hål, jag är så förtvivlad för pappa vill inte kosta på något att ta honom till lasarettet, jag tror inte han blir så gammal lille Janne. Han har tacklat av så han är så liten och mager, det är ju värken som plågar honom och så har han ingen matlust”….
Till slut hamnade dock Janne på lasarettet i Växjö. I ett kort odaterat brev konstaterar Betty att ”vi har fått telefonbud i dag att doktorn vill tala vid oss om måndag så det blir väl slut med honom om han skall opereras…”
Janne dog i sin svåra sjukdom ännu inte femton år gammal. Någon konfirmationsläsning blev det aldrig. I stället fick familjen samlas till begravning i Älghult på senvintern 1927. Bettys förtvivlan är lätt att förstå, men hon nämner aldrig mer Jannes namn i breven. Det är som om hon sökte förtränga det hemska och det faktum att man kunde gjort något om sanningen uppenbarats i tid och om det inte varit så ont om pengar och långt till Växjö.
Nu var man bara tre kvar på Horvan. Sonen Gerhard – vid det här laget arton år gammal – arbetade på Björkshults glasbruk. Meningen hade varit att även Janne skulle ha börjat där. Torparbarnen hade små möjligheter att stanna vid jorden, så det var bara att söka sig utanför de invanda cirklarna för att få något att leva av. Gerhard blev kvar några år vid bruket som anfångare. Sedan flyttade även han till Stockholm. Betty ber i flera brev Helga att se till sin bror.
Vardagen
Horvan är ett av de otaliga kronobergska torp som har sin upprinnelse i någon åker som togs upp på byns utmarker. Brukarna följde det vanliga mönstret att bryta sten ur åker och äng och ha korna på skogen så länge det fanns bete. Åkrarna på Horvan röjdes med stenjätte under 1900-tqlets första årtionden, och nya åkrar eller ”lyckor” togs upp lite varstans i skogen. Byggnaderna var de sedvanliga: Boningshus med kök, kammare, ett rum och trappa upp till vinden. Ladugården hade plats för korna, hästen och övriga djur. Jordkällaren, vedboden, dasset, en liten ”drängstuga” och brunnen var de byggnader som kompletterade bilden. Man anar också någon ängslada utanför bebyggelsen. Gärdesgårdarna var byggda av ene och gran.
Den här miljön var Bettys arbetsplats. Hennes uppgifter var många. Det var hon som skötte mjölkning, smör- och ostframställning, bakning och övrig matberedning. Det var hon som satte och tog upp potatisen, skötte köksträdgården, tog vara på linet och vävde mattor och andra textilier. Det var hon som alltid skulle vara till hands om någon annan i familjen behövde hennes medverkan och stöd.
Betty beskriver förvisso allt detta i sina brev. Men hon hade också en förmåga att låta Helga läsa ”mellan raderna”. Bland alla ojanden, krämpor och duster med maken låter hon eftervärlden förstå att de små och triviala nöjena i livet betydde oerhört mycket. Det är en kvinna med stor livsglädje som träder fram, en kvinna som kunde lämna sysslorna och gå till ån och meta eller muntra upp en granne några kilometer bort. Sonen Gerhard var av samma kynne. De slog gärna följe för att dryga ut kosten med färsk fisk. Enda gången Betty nämner kontroverser med sonen är när Gerhard tar till köksgafflarna för att sticka lake i ån. Han kommer förvisso hem med många lakar men Betty är inte glad åt alla krokiga och förstörda gafflar.
I så gott som varje brev finns tack för brev, tidningar och diverse presenter. Betty, som länge inte hade tillgång till egna tidningar eller annan nyhetsförmedling, törstade efter läsning. Förmodligen var det såväl dags- som veckotidningar som Helga försåg sin mor med i stor mängd. Betty var djupt religiös och en stor beundrare av kungligheter. Det är främst inom dessa två områden hon beskriver sin glädje över de nyheter hon träffar på.
Under 1930-talet kommer radion till Horvan. Första gången Betty beskriver fenomenet är i mars 1936 då hon säger att ” det var så roligt att få radion igång igen. Den nya accumulatorn var oduglig vi fick ladda om den gamla”. En annan notis kommer i januari 1940: ”Vi hörde prins Wilhelm i radio i går kväll, skönt att vi haft radion i denna vargavinter det är ju ändå lite sällskap på kvällarna”.
Betty hade i likhet med många andra människor problem med att få pengarna att räcka. Trots de knappa omständigheter under vilka hon levde spårar man en växande optimism genom åren. 1926 skriver Betty att ”…det är ju så mycket utgifter på hösten med skatten och arrende och utsäde och gödning och allt jag tänkte fråga dig om du kunde skicka en liten slant bara en femma när denna månaden är slut…” Hon fick pengarna och tackade i ett senare brev. Liknande förfrågningar kommer även senare, men i början av 1940-talet är tonen en annan och Betty konstaterar att hon och maken kunnat sätta in 600 kronor på banken.
Av alla sysslor dominerar arbetet med djuren i Bettys vardagsbeskrivningar. Framför allt är korna hennes favoriter och antalet utökas genom åren. Här liksom i de ekonomiska resonemangen kan spåras hur det strävsamma paret alltmer ”får näsan ovan vattenlinjen”. 1938 meddelar Betty att ”…vi har köpt en ny ko som skall kalva fjärde gången i vår hon kostar nära 200 men hon är fin”. Därmed finns inte mindre är fem kor i ladugården. Följande år tillkommer ytterligare en. 1940 berättar hon om smådjuren: sju katter, tre harar, två kaniner, fjorton höns, en gris och två kalvar finns nu.
Varje höst domineras breven av beskrivningar kring potatishackning, sädesskörd och tröskning. Ibland är det goda år, ibland dåliga. 1937 är potatisen sjuk och Betty befarar att det blir svårt med försörjningen. Tröskningen drar oftast ut över hela hösten och förvintern och Betty får ibland ställa upp och hjälpa till. Men så kommer glimtar av sådant som verkar vara lite roligare, nämligen att få ta itu med att klippa mattrasor och väva. I början av 1938 skriver hon ”… att jag skall snart börja på att spinna lingarn nu. Jag virkar på ett sängöverkast” Sedan tillägger hon lite buttert: ”jag får mest gå i lagårn”.
Betty beskriver även omgivningens sysslor. Flera av breven handlar om arbetet i skogen om vintern, särskilt makens körning av stock med häst. En intressant notis finns i ett brev daterat julkvällen 1940. Då är Betty ensam ”…eftersom pappa vaktar kolmilorna i jul”. Andra detaljer värda att nämna rör ett ständigt återkommande kiv om fisk och kräftor. Det kulminerar då en granne ”…skjutit med dynamit på fisk i sjön så han blir stämd nu”. Infångade och sumpade kräftor beslagtas samtidigt.
Nöjeslivet är inte särskilt vidlyftigt men ett och annat kalas får sin beskrivning. Betty ser fram mot makens 70-årsdag som inträffade i februari 1936. Helga ombeds att komma samt ta med sig konserver. Själv skall Betty ”…beställa en kalvstek så har jag väl smör så skall jag baka limpor slagna jag baka till Jul dom blir så fina. Vetemjöl har vi själva till kaffebröd det är så vackert, så skall jag baka pepparkakor nästa vecka…” En annan högtid ägde rum i granngården 1937: ”Kan ni komma till den första så får ni vara med på svängen…det skall bli musik på grammofon och dragspel”.
I februari 1938 får Betty veta att hon skall bli mormor. Hon skriver: ”Käraste lilla Helga…jag grät när jag läste men det var ju roligt på samma gång, måtte allt gå väl, må Gud i sin nåd hjälpa dig lyckligt igenom. När den dagen blir har du fått nåt av Gud att bli mor vid dina 37 år…” Helga fick en son och de följande åren är Bettys brev fyllda av förmaningar och önskningar. Hon fick träffa dottersonen om somrarna och såg då till att det fanns smådjur att titta på och leka med på Horvan. Dottersonen blev Bettys enda barnbarn.
Andra världskriget
Ingen svensk lämnades oberörd av händelserna under andra världskriget. Så inte heller Betty. I ett brev daterat den 28 december 1939 låter hon förstå hur krigshändelserna trängt in i vardagslivet: ”Vad skall det tjäna till att börja slå ihjäl en massa oskyldiga människor, måtte satan ta Hitler snart”. Hon beskriver sedan mobiliseringen och de blanketter som ”…dom varit med i dag att fylla i för att ta emot evakuerade i händelse av krig…” I senare brev nämner hon fortsättningskriget och låter förstå att ett par grannar förklarat sig beredda ta emot finska barn.
Den stora fråga som genomsyrar alla brev omkring 1940 är givetvis försörjningen. Paketen från Stockholm innehåller nu förutom tidningar även kaffe och konserver. Betty återgäldar genom att sända ost och annat hon kan undvara. I januari 1940 konstaterar hon stolt att hon lyckats komma över tio kilo socker som hon lagt på vinden. I september samma år meddelas att hon plockat 75 kilo lingon och ”…det har jag bytt mej varor förutom ransonen. Ja nu är det ju kort på nästan allting…”
En episod som skildras den 23 november 1940 är en annan vinkling av svårigheterna: ”Vi skall åka till Älghult o hämta förmalning, kort o slaktlicens till grisen, vi får inte slakta den utan licens o sen får vi bara ha halva grisen själva den andra halvan skall lämnas till kommissionen så det är ju ett elände nu kan vi inte få skicka en skinka till er som vi tänkt men jag skall skicka er lite att smaka ändå, vi skall inte slakta än på en fjorton dar för vi har inget mjöl haft att ge honom förrn nu vi fick tröska…”
I ett brev daterat den 6 maj 1941 får vi veta att man inget har att ge till djuren och att ”det finns ingenting att köpa för pängar utan dom får gå ute å äta ljung o ris i skogen”. Betty meddelar också i samma brev att bostadshuset brunnit ner för en granne några kilometer bort ”det tog soteld, det hade kommit gnistor under tegelpannorna, precis som hos oss i Århult …” Sedan beskriver hon med inlevelse och sorg allt som gått förlorat.
De kalla krigsvintrarna får också sin skildring. Den tredje februari 1942 skriver Betty: ”Ja här har vatt så kallt så vi har aldrig haft maken, 34 grader o 32 det var här flera dagar i sträck så det har inte gått att arbeta varken i skogen eller vid sågen å mycke snö å än snöar det mer fast nu är det inte så hiskligt kallt”. Lite längre fram i brevet skriver hon: ”Nu skall jag försöka gå till posten i dag har inte vatt ute nånstans på fjorton dar, man har haft att göra med att elda jämt”. Hon slutar med att konstatera att hönsen frusit ihjäl hos två grannar och kaninerna hos en tredje.
Sista brevet
En hårt arbetande torparhustru fick naturligtvis krämpor. Så ock Betty. Det är ont i fot, ben och knän. Åderbråcken går sönder och tandvärken sätter in. Ändå skildrar hon sådana här saker med en smula humor. Det är först i början av 1942 som tonen blir allvarlig. I februari skriver Betty: ”Jag har varit sjuk hela januari månad men det är något bättre nu det är väl reumatism tror jag det bara rusar i bröstet åt hjärtat, ibland kan det vara i magen å ibland i ryggen”.
I slutet av februari blir det värre: ”Jag har vatt så sjuk så jag fick gå till doktorn förra veckan, så jag fick medicin…” Betty konstateras ha flera sjukdomar: svårt hjärtfel, högt blodtryck och ont i lymfkörtlarna. ”…utarbetad utsliten i behov av vila, så han skrev intyg att söka pension på å det blev jag så glad över….”, fortsätter hon. Sedan beskriver Betty sina smärtor och låter förstå att hon magrat och saknar matlust… ”kunde ni skicka mej en enda burk inkokt fisk eller strömming det går inte att få tag i någon här o jag längtar efter just detta ni skall få fläsk av mig i stället…”
Vädjan hörsammas och den 3 mars tackar Betty för paketet och säger att hon redan ätit upp två burkar och är mycket bättre. Optimismen kommer tillbaka, hon är uppe hela dagarna och går till ladugården som vanligt. Humorn finns där igen när hon beskriver kaninernas ystra vårlekar och att det är soligt om dagarna.
Det sista brevet är daterat Kianäs den 29 mars 1942. ”Jag har varit till doktorn i dag igen för jag har ju så ont i magen jämt”. Betty skickas till Växjö lasarett för röntgen. ”…för skall jag opereras då kommer jag inte hem i livet mer för hjärtat är ju så sjukt det är ju värst med far han blir ju alldeles ifrån sig bara gråter och jämrar sig, jag har lämnat allt i Guds hand…” Men så glimtar det till igen en sista gång när hon beskriver vad grannarna har för sig och att det inte blir några ägg till påsk, för ”Hönsen har inte börjat värpa än det har ju vatt så kallt så dom har fått stå instängda hela vintern”.
Betty opererades för cancer och kom tillbaka hem till Horvan där hon avled den 3 juni 1942, knappt 64 år gammal. Bouppteckningen förrättades den 22 juni samma år. Den är i sin detaljrikedom ett bra exempel på vad den sista torpargenerationen kunde ha för ägodelar. Möblerna har ett sammanlagt värde av 58 kronor, textilierna 96 kronor, husgeråd och köksattiraljer 138 kronor och jordbruks- och andra redskap 143 kronor. Högst värderas en slakthäst till 100 kronor och två kor till 500 kronor. På banken fanns 706 kronor och boets totala behållning uppgick till 1761 kronor och 20 öre.
Den som skrivit denna betraktelse är förvisso Bettys enda barnbarn. Men ingenting skulle ha kommit på pränt om inte mina egna barn, Anne-Li, Jonas, Ingrid och Anna visat så stort intresse för alla de brev som fanns i Helgas kista. Därför brukar jag uppmana mina barn att låta bli telefonen och telefaxen. ”Skriv brev i stället. Om ett par generationer kan det som ni plitar ner också bli god kulturhistoria”. Lars Thor
Ursprunglig publicering i Kronobergskvinnor, Kronobergsboken 1995/96, utgiven av Kronobergs läns hembygdsförbund i samarbete med Smålands museum. I Värend och Sunnerbo 1995:5
9 jun 2017
Hembygdsrörelse och museum
Den 14 september 2013 publicerades här på bloggen den historik kring Smålands museum och Kronobergs läns hembygdsförbund som idag finns på hembygdsförbundets hemsida. Nu har jag letat fram det här dokumentet som är ett resultat av ett framträdande jag gjorde vid konferensen ”Samverkan och utveckling i kulturarvsarbetet” den 22 september 2011 anordnad av Kronobergs läns hembygdsförbund. Artikeln finns även publicerad i tidskriften ”I Värend och Sunnerbo”.
Mina tankar går ofta till min mormor Olivia Elisabet Karlsson. Hon föddes 1878 som fattig torpardotter i Bockara i Kalmar län och dog som fattig torparhustru i Kianäs i Älghults socken den 3 juni 1942. Jag var själv närvarande vid hennes dödsbädd, sittande på min fars ena knä. Ett av de tidigaste minnena i mitt liv.
Till vardags kallades min mormor Betty. Jag har många gånger frågat mig om hon egentligen var fattig. Nej, i själva verket levde hon ett mycket rikt liv med full kontroll över allt vad det innebar att leva i självhushållningens tid, omgiven av redskap för framställning av alla de varor som behövdes. Att jag över huvud taget tar upp tråden med Betty hänger samman med att hennes levnad i stort sett sammanfaller med den epok jag skall beröra. Dessutom handlar det om att de redskap hon använde är samma slags redskap som i stor mängd samlats in av hembygdsföreningarna och som nu finns till beskådan i hembygdsgårdarna.
Låt oss först gå till tiden strax före Bettys födelse. Industrialismen hade fått fäste på allvar och den stora utflyttningen från landsbygden hade påbörjats i en tid med mycket stark folkökning. 1862 gjordes de gamla socknarna till kommuner samtidigt som landstingen inrättades med länen som grund. Strax därpå avskaffades den gamla ståndsriksdagen och ersattes med en tvåkammarriksdag. Året därpå, 1867, grundade Gunnar Olof Hyltén- Cavallius Smålands museum.
Hyltén- Cavallius var en mångsidig man, som under utlandsvistelser och resor samlat på sig en mängd ”fornsaker”. Det var dessa föremål han nu ställde till förfogande när han grundade ”ett småländskt museum”. Någon motsvarighet fanns förvisso inte i de två andra länen. Donatorns samling kom att förvaras i domkyrkan och det intilliggande gymnasiet.
Det blev landshövdingen Gunnar Wennerberg som tog nästa steg när han grundade Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria 1877. Syftet var att skapa en plattform och permanent förvaringsplats för Hyltén- Cavallius samling. Wennerberg tog kontakt med sin gode vän arkitekten F.W. Scholander, som ritade den byggnad som stod färdig 1885 och som fortfarande utgör en del av Smålands museum. Museet invigdes 1890. Samlingen var på plats och den av Wennerberg initierade föreningen blev dess huvudman.
Om man skall vara ärlig förde Smålands museum en tämligen anonym tillvaro i närmare tre årtionden efter invigningen. Begränsade öppettider gjorde samlingen föga tillgänglig. Måhända var det i protest mot detta som Hyltén-Cavalliusföreningen bildades 1919, till en början som en hembygdsförening för Växjö stad. Redan det första året började föreningen utge Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok, senare Kronobergsboken. Vi kan nu se en mer än nittioårig obruten svit av detta verk.
Lite varstans började hembygdsföreningar att grundas under 1920-talet, något som gjorde att Hylten-Cavalliusföreningen 1928 ombildades till Kronobergs läns hembygdsförbund, ett slags paraplyorganisation för den spirande hembygdsrörelsen. En parallellitet grundlades. Museets huvudman och hembygdsförbundet började på allvar samarbeta sida vid sida.
Under 1930-50-talen grundades alltfler hembygdsföreningar. Varje socken med självaktning ville ha sin egen plattform i insamlandet av framför allt det gamla bondesamhällets kulturyttringar i form av traditioner, redskap och dräkter. Detta ledde naturligtvis i sin tur till att hembygdsparkerna inrättades som ett nav i allt från skolarbete till midsommarfirande. Mängder av äldre hus flyttades från olika byar för att tillfredställa det ökande behovet av lokaler för förvaring av föremålen. Hembygdsrörelsen, vår måhända största folkrörelse, etablerades på ett sätt som den gamle fornsakssamlaren Hyltén- Cavallius knappast vågat drömma om.
Parallelliteten slutade så småningom i en fusion. 1962 slog man ihop Kronobergs läns hembygdsförbund med Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria till Kronobergs läns musei- och hembygdsförbund. Kronan på verket kom tio år senare när Stiftelsen Smålands museum bildades med hembygdsförbundet, Växjö kommun och Kronobergs läns landsting som likvärdiga parter. Kronobergs läns hembygdsförbund återuppstod till namnet och fortsatte att vara ett paraply för den kronobergska hembygdsrörelsen i den nybildade stiftelsen.
Tidningen I Värend och Sunnerbo grundades 1985 som ett komplement till Kronobergsboken och som ett sätt att informera hembygdsförbundets medlemmar om aktuella händelser. I det första numret skrev den dåvarande ordföranden i hembygdsförbundet Signe Uleskog inledningsvis följande:
Hembygdsrörelsen var en av de stora folkrörelserna som tillkom vid sekelskiftet. Till förgrundsgestalterna räknas Karl-Erik Forslund vid Brunnsviks Folkhögskola. Han verkade för tillvaratagande av natur- och kulturminnen och såg bland annat industrialismen som ett hot mot folkkulturen. Den tidiga hembygdsrörelsen var en ungdomsrörelse, som i första hand inriktade sin verksamhet på nuet och framtiden och inte på det förgångna. Man verkade för att ta tillvara det genuina, seder och bruk, hemslöjd och hantverk som höll på att försvinna i samband med industrialismen, för folkmusik och dans och inte minst naturvård. Kunskapen om detta och spridandet av dessa kunskaper skulle bidraga till en bättre utformning av det moderna samhället. Hembygdsgården skulle bli en samlingspunkt för bygdens befolkning där rörelsens idéer skulle utvecklas…….
Jag återkommer till mormor Betty. Vad visste hon om den spirande hembygdsrörelsen? Förmodligen inte ett skvatt. Själv levde hon på torpet Horvan utan vare sig elström eller några av de andra finesser som långsamt smög sig in i människornas vardag. Dessutom hade hon över en mil till den spirande hembygdsgården i Älghult. Det blev där som den sortens redskap hon använde så småningom kom att bli en del av kulturhistorien.
/ Lars Thor