16 apr 2013
Att upptäcka Kronoberg
Har du tänkt på att en lång rad berömda personer sett dagens ljus i Kronobergs län, Jag skall namnge fem av dem och uppmana Dig att göra en resa i deras spår.
I museiparken i Växjö, intill Smålands museum och Utvandrarnas hus, ligger Gamla Domprostgården, en stor röd träbyggnad uppförd redan 1750. Där föddes Pär Lagerkvist, den blivande skalden och nobelpristagaren. I romanen ”Gäst hos verkligheten” ger han glimtar från sin tidiga barndomsmiljö med järnvägen och den restaurang som på den tiden fanns framför Domprostgården. Järnvägsrestaurangen revs i början av 1940-talet och Domprostgården återfick sin gamla skepnad. Den rymmer idag inga lagerkvistminnen, men den som är specialintresserad kan ställa färden till Öja hembygdgård i Gemla. Där finns ett särskilt Pär Lagerkvistrum.
Din resa fortsätter söderut längs väg 23. Snart når du Snugge. Där föddes 1843 Christina Nilsson, som redan vid unga år skulle visa prov på sina talanger. Hennes karriär är som en saga, sagan om den fattiga torpardottern som lade en värld framför sina fötter.
Efter Huseby viker du av från väg 23 i riktning mot Ljungby. Snart är du inne i Sunnerbo, det längst i väster belägna häradet i Kronobergs län, och Du söker Dig fram till Södra Ljunga. Där – mitt emot kyrkan – ligger Linggården, Per Henrik Lings födelsehem. Visserligen är Linggården flyttad till nuvarande plats, men i dess inre finner Du likväl något av den atmosfär som präglat den man som kallas den svenska gymnastikens fader. Född 1776 och död 1839 satte hans idéer i sin tur sin prägel på generationer av gymnastiserande och idrottsutövande svenskar. Att han dessutom var skald har vi kanske glömt, men det var han i alla fall.
Färden går åt sydost, till Stenbrohult, till den underbart vackert belägna kyrkan vid Möckelns strand. Du är nu i hjärtat av Linnébygden och Du skall förflytta Dig ytterligare en liten bit, till Råshult, Carl von Linnés födelsehem.
Ingen svensk har måhända under sin levnad och efter sin död 1778 varit så välkänd i världen som Carl von Linné, naturforskare och läkare. Egentligen behöver han ingen presentation och årligen vallfärdar många utlänningar till Råshult för att bese den plats där blomsterkungen och botanikens store förgångsman gjorde sina första erfarenheter.
Småningom är Du redo att bege Dig österut, tvärs igenom länet till dess utkant och gräns mot Kalmar län. Där möter Dig namn som Ljuder och Åkerby vägskäl, namn förknippade med en av våra mest folkkära författare, Vilhelm Moberg, född 1898 och död 1973.
Minnena av Vilhelm Moberg finns i själva bygden, bland de steniga åkrarna och i de djupa skogarna. Här får Du lov att insupa atmosfären och söka förstå bakgrunden till en märklig litterär gärning.
Din väg går tillbaka till Växjö, till museiparken och Gamla Domprostgården. Nu om inte förr är det dags att besöka Smålands museum och Utvandrarnas hus och ta del av de ytterligare länkar som finns till de personer som föranledde vår resa.
Smålands museum har en särskild Christina Nilsson-avdelning där åtskilliga av de föremål som en gång omgav sångerskan finns utställda. Du kan också besöka museets myntkabinett där medaljer och minnen över en lång rad kända personer visas. I Utvandrarnas hus, slutligen, finns bland mycket annat ett Moberg-rum med många trådar till författaren från utvandrarbygden.
Med detta har jag bara velat visa på en av de många linjer Du kan lägga upp Din färd efter. Det finns andra, och Du väljer själv. Men hur Du än gör kvarstår det gamla ordspråket som säger att den som gör en resa också har något att berätta.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1989:3
/Kommentaren från nutiden:
Det har gått närmare tjugofem år. Mycket har förändrats. Bland annat finns ingen Christina Nilsson-avdelning längre i Smålands museum. Däremot finns hennes myntsamling utställd i myntkabinettet. I Gamla Domprostgården bevaras numera minnen från Pär Lagerkvist.
Alla de personer som nämns i artikeln var på den tiden självklarheter för oss som arbetade med kulturhistoria och turism. Så är det kanske inte längre. Hur många gymnasister och studenter slukar det som Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg skrev? En eller annan, hoppas jag. Vem gymnastiserar som Per Henrik Ling eller läser hans omfattande diktverk på hexameter? Mycket få, tror jag. Hur mycket lär man sig i skolan om Carl von Linné och hans betydelse för den botaniska vetenskapen? Åtskilligt hoppas jag. Vem har hört Christina Nilsson sjunga? Ingen, eftersom hennes röst inte finns bevarad någonstans. Ändå var hon sin tids idol bland vänner av opera och annan musik. Välkänd på ryska, amerikanska och europeiska scener, en absolut motsvarighet till våra dagars främsta och mest kända musikutövare.
Utan att verka alltför gammal och gnällig frågar jag: Behöver vi dessa personer ur det förflutna och den kunskap de förmedlade? Ja, för om vi inte vårdar deras minnen blir vi alltmer historielösa och har till slut inge kulturhistoria att visa upp för våra turister. Det är samma sak här som med det tidigare Glasriket. Om vi inte vårdar kulturarvet råkar vi illa ut. Vi kan inte locka besökare till något som inte finns. Det vore som att bjuda in till middag och sedan inte ha någon mat att ställa fram.
27 dec 2013
Rosdala gamla hytta
Det började på allvar för nästan 80 år sedan. 1900 byggdes och invigdes en glashytta, som nu är uttjänt, övergiven och färdig för rivning. Ett monument i tegel över en svunnen epok men invid byggnader som idag bildar det livskraftiga Rosdala glasbruk AB.
Egentligen skedde starten 1895, men i slutet av 1899 avyttrades bruket till den danske konsuln Fredrik Hey. Den allra första hyttan – av trä och med fyra deglar – visade sig alldeles för liten. Grunden till en ny med ugn för tio deglar lades, och ett för svenska förhållanden ovanligt uppvärmningssystem togs i bruk. Det var en Siemensanläggning med ett särskilt ”pannrum” i en byggnad bredvid med tre ugnar för ved, torv eller kol. Värmen leddes sedan i kulvertsystem under marken och in i hyttan.
Att i december månad 1978 gå in i Rosdala gamla hytta var som att stiga på hos en svunnen tid. Ändå var här på denna arbetsplats full aktivitet till 1966, då den tredje och nu i full gång varande hyttan togs i bruk. Men det nya finns tätt inpå det gamla, för röken från dagens oljeugnar söker sig väg genom samma skorsten som den säkerligen mindre hälsosamma tjocka röken en gång gjorde från hyttan med det tyska Siemenssystemet.
Det ekar tomt i hyttan. Jag går fram mot ugnen, som står mitt i byggnaden. De tio kalla deglarna står fortfarande kvar, och podiet av trä runt om ser likadant ut som på bilderna från 1940-talet där inne på brukskontoret. Några pipor ligger kvar, likaså några ämnen till fotogenlampglas. Blicken söker sig mot husets gavlar, och i ljuset från fönstren och det trasiga taket skymtar i ett hörn de långa verktyg, med vilka det färdiga glaset sattes till kylning i någon av de tretton kylugnarna.
Det är inte vilken hytta som helst, för det finns ingen mer i Sverige från sekelskiftet av denna typ. Visst är Bergdala äldre, men det är en trähytta, den äldsta och mest bevarandevärda i sitt slag. Visst är hyttan i Kosta lika gammal, men den är ombyggd och förändrad i flera omgångar. I Rosdala arbetade man på samma sätt i 66 år, så det är bara att konstatera att metoderna var starkt föråldrade när man i stort sett lämnade allt åt sitt öde, stängde och började i den nu i bruk varande hyttan.
Det blev en fascinerande upplevelse att med bandspelaren som vittne slå sig ned tillsammans med några av dem som arbetade i Rosdala gamla hytta. Fyra mycket vitala pensionärer berättade om allt ifrån arbetsvillkor över arbetarnas härkomst till brukets produkter.
Det var med all säkerhet ett märkligt skådespel då man eldade för fullt, röken slog upp och kanske gick in i hyttan. Men där fanns också rop på gaseldarna, som värmens väktare kallades. Det underjordiska kulvertsystemet hade två mynningar, och man fick lov att med hjälp av ett spjäll växla värmen var 20:e minut. Från anfångarna på den ena sidan kunde höras tillropet ”för mycket gas” och från den andra ”mera gas”. Det gällde för gaseldarna att se upp och vara till lags, förmodligen ingen lätt uppgift. Tungt var det också, för om man eldade med bara ved, så slukade ugnen så där en fyrtio kubikmeter per dygn. Men man drygade ut med torv och – på senare år – kol.
De största deglarna rymde 300 kilo glas, och en degel höll 6-12 veckor. Att byta var inget lätt arbete, men det var extra betalt. På andra glasbruk har man kunnat använda en vagn att rulla in deglarna på. Men det gick inte i Rosdala, man var tvungen att baxa in degeln med plankor balanserande på trärullar.
När man i dag besöker ett glasbruk upplever man hur den färdiga produkten bärs fram till en lucka som öppnas genom ett lätt pedaltryck i golvet. Det är början av det många meter långa kylröret man ser, och det tar timmar för glaset att passera en kylningsprocess utmed ett band, som successivt rör sig från en temperatur av flera hundra grader fram till nästan rumstemperatur. I Rosdala gamla hytta hade man ända till slutet 1966 kvar de gamla kylugnarna, som förr var regel vid alla glasbruk. Två ledningar gick från centraleldningen i Siemenssystemet och fram till två rader kylugnar, en vid vardera gaveln av hyttan. Så snart arbetet kommit igång på morgonen värmdes ugnarna upp, och det under dagen producerade glaset ställdes efter hand in. När arbetet slutat för dagen lämnades de 13 ugnarna att långsamt svalna. Klockan 5 på morgonen kom så de som skulle tömma ugnarna på det kylda glaset. 12-åringar öppnade luckorna och kröp in. Det var kanske ännu 100 grader varmt, men glaset skulle ut, för klockan 6 var det dags att värma upp för nästa omgång. Svettig kröp 12-åringen ut, men det dröjde inte mer än en halv timme förrän den för ugnen ansvarige genom att stoppa in handen kunde konstatera när det åter var lagom temperatur. Ovanför kylugnarna var det varmt och gott, och dit kom gärna kringstrykande vandringsmän. ”Luffarkammaren” var en god tillgång om vintern.
Våra sagesmän berättar om 1920-talet. En av dem började som formhållare vid sex års ålder redan1911. Men naturligtvis bara tillfälligt, för skolan tog sin tid. Men alla fyra delade på allvar sina liv med brukets öden från 12-14 års ålder och fram till pensioneringen. Sjukkassor fanns ju ej, men blev någon långvarigt illa däran, så ställde arbetskamraterna upp. Gällde det en ungkarl, så skrev man 1 kr på listan, och gällde det en familjeförsörjare, så sträckte man sig kanske till 5 kr. Förtjänsten var ungefär 4 kr/dag under 1920-talet, och det var alltså en stor uppoffring man gjorde. Dessutom var årtiondet ifråga en svår tid för bruket. Tillverkningen låg nere långa tider, och arbetarna fick söka sig sysselsättning var de kunde.
Många vandrade till andra bruk, till Hjärtsjö, Kosta, Åfors eller Pukeberg. En episod som berättas i sammanhanget är om de yngre pojkarna som tillverkat blomsterkäppar om lördagskvällarna och gett sig av till Växjö och sålt dem. Förtjänsten var tydligen god, men man kom på tilltaget och stoppade kommersen. Tilläggas kan väl att det var gott om pojkar som sökte anställning. När det väl lyckades, så bjöds ingen särskild utbildning. Den nye formhållaren fick ”söla” på rasterna och därmed skaffa sig erfarenhet i yrket.
De första arbetarna i Rosdala var yrkesmän som kom från Algutsboda, Ekeberga, Herråkra, Kråksmåla, Dädesjö, Lenhovda, Älghult, eller från det i Värmland belägna Eda. Men i början av 1900-talet tillkom ett starkt inslag av tyskar. Från Sachsen sökte man sig till Rosdala, men 1912-13 greps många av oro och flyttade hem eller till Amerika. Första världskriget utbröt 1914 och situationen förändrades.
Rosdala är i dag känt som belysningsglasbruk och därmed upprätthålls en tradition. Våra sagesmän omtalar att de första stora produkterna var lampskärmar, oljehus och fotogenlampglas. Men tar man sig en titt på diverse andra produkter som väl bevarats i brukets lokaler, så förstår man att sliparna spelat en framträdande roll vid förädlingen av mången skickligt driven pjäs. Ostkupor, karaffer osv har slipas dekor av mycket hög klass.
De som talar om gångna tiders Rosdala omvittnar god företagsledning och gott kamratskap. Och bruket självt utgav 1950 jubileumsskriften Rosdala 50 år. Man räknade tydligen inte de första 5 åren, utan började med tegelhyttan med Siemenssystemet. Skriften är viktig, för den ger många exakta data både beträffande arbetsledning och anställda. Och vad kanske i detta fall än viktigare är, den verifierar sagesmännens uttalanden. Ytterligare viktig dokumentation finns, nämligen en film som Sveriges Radio spelade in strax före nedläggningen 1966. Ansvarig för innehållet var förre landsantikvarien Jan Erik Anderbjörk.
Även om den gamla hyttan försvinner, så ligger belysningsglasbruket Rosdala kvar i en miljö av stort kulturhistoriskt värde. Norrhult och Klavreström är i sig goda exempel på småländsk brukstradition, och det är saker som länets kulturminnesvårdare påpekat i såväl kommunöversikt som regionalt kulturminnesvårdsprogram.
Men förresten, hyttan lever kvar i minnet hos dig som såg TV-versionen av Soldat med brutet gevär. Alla glasbruksscener var nämligen inspelade i den byggnad som – om medel därtill funnits – förtjänat att bevaras som industrihistoriskt monument åt framtiden.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Smålandsposten den 7 februari 1979.
Kommentaren från nutiden:
Oj, oj, oj, det här var innan den svenska glasindustrin vissnade och dog. Men redan vid den här tiden kunde man finna vissa tecken på övermognad och begynnande inbromsning.
Vad gäller Rosdala, så klarade sig det gamla goda glasbruket ett par år in på 2000-talet. Sedan stängdes den nya hytta som omtalas i artikeln och ersattes småningom med en studiohytta i den före detta smedjan. Verksamheten fortsatte på olika håll i bruket och fungerar än idag fast i andra former. Sedan den gamla hyttan rivits sparades ugnen under ett tak. Rosdala är därför fortfarande ett friluftsmuseum med tiodegelsugnen, Siemensanläggningen, degelkammaren och ett antal andra sevärdheter.
I artikeln omtalas att man tidvis använde torv som bränsle i den för svenska förhållanden unika Siemensanläggningen. Visst, konsul Hey var dansk och i Danmark fanns minsann ingen ved att elda med. Så de danska glasbruken, med Holmegaard i spetsen, hämtade sitt bränsle ur marken. En tradition som flyttades över sundet.
Även Bergdala nämns i artikeln som exempel på ett glasbruk med en välbevarad trähytta. Tyvärr brann den ner i början av 1980-talet och ersattes av en nästan likadan trähytta.
Vad gäller TV-inspelningen av Vilhelm Mobergs roman Soldat med brutet gevär tar jag personligen åt mig äran att ha anvisat den gamla hyttan som lämplig inspelningsplats. Och det var fantastiskt att skåda det trolleri man åstadkom när den gamla nedlagda tiodegelsugnen fick nytt liv. I romanen heter glasbruket Ljungdala. Men verklighetens glasbruk var Modala. Och inspelningen skedde i Rosdala. Festlig kombination, eller hur?