Breven från Betty

Torp och torpare har alla hört talas om. Men vad är det? Jo, torpen är uppodlingar på ofri grund på byarnas utmarker, tillkomna framför allt i den stora folkökningens samhälle på 1800-talet. Överallt i de kronobergska skogarna fanns torp, vars innevånare sakta men säkert förkovrade det de hade satts att sköta. Vardagen innebar slit för brödfödan, osäkerhet inför framtiden och bävan för arrendet. Torparna är egentligen förvånande lite uppmärksammade i forskningen och litteraturen. Desto större arbete har hembygdsföreningarna lagt ner på att dokumentera platserna för de torp som sedan lång tid tillbaka återtagits av skogen.

De torp som levde en bit in på 1900-talet hade i vissa fall vuxit till små gårdar genom flitigt nyodlande. De övergavs många gånger inte förrän den nya tiden bröt in efter andra världskriget och landsbygden började avfolkas. Men då gick det fort och de torp som till äventyrs fortfarande existerar har totalt mist sin ursprungliga funktion. Åkermarken är planterad med skog, ladugård och andra ekonomibyggnader är borta och manbyggnaden har blivit en något så när bekväm sommarstuga. Det är just den – sommarstugan – man idag kallar torpet.

Makar och arbetskamrater. Betty och Lars-August mitt i höskörden.

Makar och arbetskamrater. Betty och Lars-August mitt i höskörden.

En av de många som egentligen skulle ha hamnat i historiens gigantiska anonyma arkiv var torparhustrun Olivia Elisabeth Karlsdotter. Hon föddes 1878 i Mörlunda socken, Kalmar län, gifte sig med Lars August Albert Karlsson och kom småningom till Basthult i Högsby socken. Paret fick tre barn, Helga f 1900, Gerhard f 1909 och Janne f 1912. Efter diverse motgångar flyttade familjen till Århult i Fagerhults socken. Där levde man några år på ett för den tiden hyggligt arrende tills olyckan var framme en vinternatt. Gnistor från en otät skorsten tände eld på taket och bostadshuset brann ner till grunden. Det var bara att återigen flytta vidare med de fåtaliga ägodelar som räddats undan branden. Denna gång blev det torpet Horvan under Kianäs i Älghults socken, Uppvidinge härad, Kronobergs län.

Olivia Elisabeth var förvisso ett krångligt namn. I stället blev det Betty, ett namn som är genomgående i alla vardagssammanhang. Av bevarade fotografier kan utläsas att Betty var kortväxt och slank men att hon med åren blev en smula rundnätt. Hon beskrevs av omgivningen som hjälpsam, flitig och alltid glad. Detta i viss kontrast till den tolv år äldre maken som visserligen var arbetsam men samtidigt tystlåten och en smula vresig.

Betty och hennes tre barn Helga, Janne och Gerhard.

Betty och hennes tre barn Helga, Janne och Gerhard.

Av Bettys tre barn var det bara två som flyttade med till Horvan. Dottern Helga hade redan före den ödesdigra branden begett sig till Stockholm, där hon försörjde sig som hembiträde och servitris. Mor och dotter höll dock flitig kontakt genom åren. Detta stod klart när Helga avled 1988 och bland mycket annat lämnade efter sig en liten kista som visade sig innehålla barnkläder, tyska inflationssedlar från 1920-talet, ransoneringskort från andra världskriget och sist – men inte minst – en samling privatbrev. I den samlingen ingick ett sextiotal brev som Betty sänt till Helga i Stockholm mellan åren 1926 och 1942. De flesta har kuverten bevarade och poststämpeln Kianäs är i många fall mycket tydlig.

Som fattig torpardotter hade Betty inte fått något utöver sin tids vanliga skolgång. Hon lärde sig läsa, skriva och hantera katekesen. Ändå visar breven till Helga en väl utvecklad och vacker handstil, god förmåga att hantera språket och blick för att skildra för eftervärlden väsentliga vardagshändelser.

Sextio brev är förvisso en ansenlig mängd. Ändå får man snabbt klart för sig att detta ingalunda är hela materialet. Så till exempel är perioderna 1926-27 och 1940-42 rikligt företrädda medan mellantiden är väsentligt glesare. Från åren 1928-32 finns inga brev alls. Vad man dessutom skall ha klart för sig är att det rör sig om en envägskommunikation – inga svar från Helga finns bevarade.

Betty var mycket noga med att använda bra brevpapper och fodrade kuvert. Någon gång har hon i brådska eller brist på annat tagit till enklare saker. Då ber hon om ursäkt för detta.

Bläck eller blyerts? Ja, det varierar. Ibland finns plumpar efter den spretiga bläckpennan, ibland är texten svag efter en hård blyerts. Betty skrev sina brev i det dagsljus hon fick genom fönstret eller i skenet från fotogenlampan. Hon fick aldrig förmånen att ha elektriskt ljus. Den nymodigheten upplevde hon bara i samhällena Älghult och Fagerhult, vid Kianäs station och på Växjö lasarett.

Janne
Det första bevarade brevet är daterat Horvan Kianäs den 26 september 1926. Det tyder på en sedan länge väl etablerad kontakt mellan Betty och Helga och hon tar upp vardagshändelser som en bruten lilltå, att det är dags att börja ta upp potatisen och att det skall hinnas med att vävas mattor till jul. I november samma år blir tongångarna dystrare. Janne har fått ont i ett ben och gråtit ”två dar på sträck. Vad tror du det kan vara”, frågar Betty, ”det är så ledsamt vi har inte frågat doktorn men får lov att göra det för han skall ju börja gå och läsa nu”.

Yngste sonen var allvarligt sjuk och i början av december söktes läkare. ”Men han kunde ingenting göra åt värken utan visade honom till Wäxiö lasarett för att få benet röntgenfotograferat för han trodde att det är tuberkler”, skriver Betty. Man drog sig för kostnaderna att färdas de sju milen till staden. I stället fick Janne vara i stillhet och benet hölls varmt med ull och vadd.

Den 30 januari 1927 tackar Betty för linimentet som Helga sänt för att lindra Jannes plågor. Ännu har man inte gjort något åt sjukdomen. ”Det är en stor knöl i låret”, skriver Betty, ”och den är så hård som en sten när värken kommer men det är inte rött eller likt att vilja bryta hål, jag är så förtvivlad för pappa vill inte kosta på något att ta honom till lasarettet, jag tror inte han blir så gammal lille Janne. Han har tacklat av så han är så liten och mager, det är ju värken som plågar honom och så har han ingen matlust”….

Till slut hamnade dock Janne på lasarettet i Växjö. I ett kort odaterat brev konstaterar Betty att ”vi har fått telefonbud i dag att doktorn vill tala vid oss om måndag så det blir väl slut med honom om han skall opereras…”

Janne dog i sin svåra sjukdom ännu inte femton år gammal. Någon konfirmationsläsning blev det aldrig. I stället fick familjen samlas till begravning i Älghult på senvintern 1927. Bettys förtvivlan är lätt att förstå, men hon nämner aldrig mer Jannes namn i breven. Det är som om hon sökte förtränga det hemska och det faktum att man kunde gjort något om sanningen uppenbarats i tid och om det inte varit så ont om pengar och långt till Växjö.

Nu var man bara tre kvar på Horvan. Sonen Gerhard – vid det här laget arton år gammal – arbetade på Björkshults glasbruk. Meningen hade varit att även Janne skulle ha börjat där. Torparbarnen hade små möjligheter att stanna vid jorden, så det var bara att söka sig utanför de invanda cirklarna för att få något att leva av. Gerhard blev kvar några år vid bruket som anfångare. Sedan flyttade även han till Stockholm. Betty ber i flera brev Helga att se till sin bror.

Vardagen
Horvan är ett av de otaliga kronobergska torp som har sin upprinnelse i någon åker som togs upp på byns utmarker. Brukarna följde det vanliga mönstret att bryta sten ur åker och äng och ha korna på skogen så länge det fanns bete. Åkrarna på Horvan röjdes med stenjätte under 1900-tqlets första årtionden, och nya åkrar eller ”lyckor” togs upp lite varstans i skogen. Byggnaderna var de sedvanliga: Boningshus med kök, kammare, ett rum och trappa upp till vinden. Ladugården hade plats för korna, hästen och övriga djur. Jordkällaren, vedboden, dasset, en liten ”drängstuga” och brunnen var de byggnader som kompletterade bilden. Man anar också någon ängslada utanför bebyggelsen. Gärdesgårdarna var byggda av ene och gran.

Den här miljön var Bettys arbetsplats. Hennes uppgifter var många. Det var hon som skötte mjölkning, smör- och ostframställning, bakning och övrig matberedning. Det var hon som satte och tog upp potatisen, skötte köksträdgården, tog vara på linet och vävde mattor och andra textilier. Det var hon som alltid skulle vara till hands om någon annan i familjen behövde hennes medverkan och stöd.

Betty beskriver förvisso allt detta i sina brev. Men hon hade också en förmåga att låta Helga läsa ”mellan raderna”. Bland alla ojanden, krämpor och duster med maken låter hon eftervärlden förstå att de små och triviala nöjena i livet betydde oerhört mycket. Det är en kvinna med stor livsglädje som träder fram, en kvinna som kunde lämna sysslorna och gå till ån och meta eller muntra upp en granne några kilometer bort. Sonen Gerhard var av samma kynne. De slog gärna följe för att dryga ut kosten med färsk fisk. Enda gången Betty nämner kontroverser med sonen är när Gerhard tar till köksgafflarna för att sticka lake i ån. Han kommer förvisso hem med många lakar men Betty är inte glad åt alla krokiga och förstörda gafflar.

I så gott som varje brev finns tack för brev, tidningar och diverse presenter. Betty, som länge inte hade tillgång till egna tidningar eller annan nyhetsförmedling, törstade efter läsning. Förmodligen var det såväl dags- som veckotidningar som Helga försåg sin mor med i stor mängd. Betty var djupt religiös och en stor beundrare av kungligheter. Det är främst inom dessa två områden hon beskriver sin glädje över de nyheter hon träffar på.

Under 1930-talet kommer radion till Horvan. Första gången Betty beskriver fenomenet är i mars 1936 då hon säger att ” det var så roligt att få radion igång igen. Den nya accumulatorn var oduglig vi fick ladda om den gamla”. En annan notis kommer i januari 1940: ”Vi hörde prins Wilhelm i radio i går kväll, skönt att vi haft radion i denna vargavinter det är ju ändå lite sällskap på kvällarna”.

Betty hade i likhet med många andra människor problem med att få pengarna att räcka. Trots de knappa omständigheter under vilka hon levde spårar man en växande optimism genom åren. 1926 skriver Betty att ”…det är ju så mycket utgifter på hösten med skatten och arrende och utsäde och gödning och allt jag tänkte fråga dig om du kunde skicka en liten slant bara en femma när denna månaden är slut…” Hon fick pengarna och tackade i ett senare brev. Liknande förfrågningar kommer även senare, men i början av 1940-talet är tonen en annan och Betty konstaterar att hon och maken kunnat sätta in 600 kronor på banken.

Av alla sysslor dominerar arbetet med djuren i Bettys vardagsbeskrivningar. Framför allt är korna hennes favoriter och antalet utökas genom åren. Här liksom i de ekonomiska resonemangen kan spåras hur det strävsamma paret alltmer ”får näsan ovan vattenlinjen”. 1938 meddelar Betty att ”…vi har köpt en ny ko som skall kalva fjärde gången i vår hon kostar nära 200 men hon är fin”. Därmed finns inte mindre är fem kor i ladugården. Följande år tillkommer ytterligare en. 1940 berättar hon om smådjuren: sju katter, tre harar, två kaniner, fjorton höns, en gris och två kalvar finns nu.

Varje höst domineras breven av beskrivningar kring potatishackning, sädesskörd och tröskning. Ibland är det goda år, ibland dåliga. 1937 är potatisen sjuk och Betty befarar att det blir svårt med försörjningen. Tröskningen drar oftast ut över hela hösten och förvintern och Betty får ibland ställa upp och hjälpa till. Men så kommer glimtar av sådant som verkar vara lite roligare, nämligen att få ta itu med att klippa mattrasor och väva. I början av 1938 skriver hon ”… att jag skall snart börja på att spinna lingarn nu. Jag virkar på ett sängöverkast” Sedan tillägger hon lite buttert: ”jag får mest gå i lagårn”.

Betty beskriver även omgivningens sysslor. Flera av breven handlar om arbetet i skogen om vintern, särskilt makens körning av stock med häst. En intressant notis finns i ett brev daterat julkvällen 1940. Då är Betty ensam ”…eftersom pappa vaktar kolmilorna i jul”. Andra detaljer värda att nämna rör ett ständigt återkommande kiv om fisk och kräftor. Det kulminerar då en granne ”…skjutit med dynamit på fisk i sjön så han blir stämd nu”. Infångade och sumpade kräftor beslagtas samtidigt.

Nöjeslivet är inte särskilt vidlyftigt men ett och annat kalas får sin beskrivning. Betty ser fram mot makens 70-årsdag som inträffade i februari 1936. Helga ombeds att komma samt ta med sig konserver. Själv skall Betty ”…beställa en kalvstek så har jag väl smör så skall jag baka limpor slagna jag baka till Jul dom blir så fina. Vetemjöl har vi själva till kaffebröd det är så vackert, så skall jag baka pepparkakor nästa vecka…” En annan högtid ägde rum i granngården 1937: ”Kan ni komma till den första så får ni vara med på svängen…det skall bli musik på grammofon och dragspel”.

I februari 1938 får Betty veta att hon skall bli mormor. Hon skriver: ”Käraste lilla Helga…jag grät när jag läste men det var ju roligt på samma gång, måtte allt gå väl, må Gud i sin nåd hjälpa dig lyckligt igenom. När den dagen blir har du fått nåt av Gud att bli mor vid dina 37 år…” Helga fick en son och de följande åren är Bettys brev fyllda av förmaningar och önskningar. Hon fick träffa dottersonen om somrarna och såg då till att det fanns smådjur att titta på och leka med på Horvan. Dottersonen blev Bettys enda barnbarn.

Andra världskriget
Ingen svensk lämnades oberörd av händelserna under andra världskriget. Så inte heller Betty. I ett brev daterat den 28 december 1939 låter hon förstå hur krigshändelserna trängt in i vardagslivet: ”Vad skall det tjäna till att börja slå ihjäl en massa oskyldiga människor, måtte satan ta Hitler snart”. Hon beskriver sedan mobiliseringen och de blanketter som ”…dom varit med i dag att fylla i för att ta emot evakuerade i händelse av krig…” I senare brev nämner hon fortsättningskriget och låter förstå att ett par grannar förklarat sig beredda ta emot finska barn.

Den stora fråga som genomsyrar alla brev omkring 1940 är givetvis försörjningen. Paketen från Stockholm innehåller nu förutom tidningar även kaffe och konserver. Betty återgäldar genom att sända ost och annat hon kan undvara. I januari 1940 konstaterar hon stolt att hon lyckats komma över tio kilo socker som hon lagt på vinden. I september samma år meddelas att hon plockat 75 kilo lingon och ”…det har jag bytt mej varor förutom ransonen. Ja nu är det ju kort på nästan allting…”

En episod som skildras den 23 november 1940 är en annan vinkling av svårigheterna: ”Vi skall åka till Älghult o hämta förmalning, kort o slaktlicens till grisen, vi får inte slakta den utan licens o sen får vi bara ha halva grisen själva den andra halvan skall lämnas till kommissionen så det är ju ett elände nu kan vi inte få skicka en skinka till er som vi tänkt men jag skall skicka er lite att smaka ändå, vi skall inte slakta än på en fjorton dar för vi har inget mjöl haft att ge honom förrn nu vi fick tröska…”

I ett brev daterat den 6 maj 1941 får vi veta att man inget har att ge till djuren och att ”det finns ingenting att köpa för pängar utan dom får gå ute å äta ljung o ris i skogen”. Betty meddelar också i samma brev att bostadshuset brunnit ner för en granne några kilometer bort ”det tog soteld, det hade kommit gnistor under tegelpannorna, precis som hos oss i Århult …” Sedan beskriver hon med inlevelse och sorg allt som gått förlorat.

De kalla krigsvintrarna får också sin skildring. Den tredje februari 1942 skriver Betty: ”Ja här har vatt så kallt så vi har aldrig haft maken, 34 grader o 32 det var här flera dagar i sträck så det har inte gått att arbeta varken i skogen eller vid sågen å mycke snö å än snöar det mer fast nu är det inte så hiskligt kallt”. Lite längre fram i brevet skriver hon: ”Nu skall jag försöka gå till posten i dag har inte vatt ute nånstans på fjorton dar, man har haft att göra med att elda jämt”. Hon slutar med att konstatera att hönsen frusit ihjäl hos två grannar och kaninerna hos en tredje.

Sista brevet
En hårt arbetande torparhustru fick naturligtvis krämpor. Så ock Betty. Det är ont i fot, ben och knän. Åderbråcken går sönder och tandvärken sätter in. Ändå skildrar hon sådana här saker med en smula humor. Det är först i början av 1942 som tonen blir allvarlig. I februari skriver Betty: ”Jag har varit sjuk hela januari månad men det är något bättre nu det är väl reumatism tror jag det bara rusar i bröstet åt hjärtat, ibland kan det vara i magen å ibland i ryggen”.

I slutet av februari blir det värre: ”Jag har vatt så sjuk så jag fick gå till doktorn förra veckan, så jag fick medicin…” Betty konstateras ha flera sjukdomar: svårt hjärtfel, högt blodtryck och ont i lymfkörtlarna. ”…utarbetad utsliten i behov av vila, så han skrev intyg att söka pension på å det blev jag så glad över….”, fortsätter hon. Sedan beskriver Betty sina smärtor och låter förstå att hon magrat och saknar matlust… ”kunde ni skicka mej en enda burk inkokt fisk eller strömming det går inte att få tag i någon här o jag längtar efter just detta ni skall få fläsk av mig i stället…”

Vädjan hörsammas och den 3 mars tackar Betty för paketet och säger att hon redan ätit upp två burkar och är mycket bättre. Optimismen kommer tillbaka, hon är uppe hela dagarna och går till ladugården som vanligt. Humorn finns där igen när hon beskriver kaninernas ystra vårlekar och att det är soligt om dagarna.

Det sista brevet är daterat Kianäs den 29 mars 1942. ”Jag har varit till doktorn i dag igen för jag har ju så ont i magen jämt”. Betty skickas till Växjö lasarett för röntgen. ”…för skall jag opereras då kommer jag inte hem i livet mer för hjärtat är ju så sjukt det är ju värst med far han blir ju alldeles ifrån sig bara gråter och jämrar sig, jag har lämnat allt i Guds hand…” Men så glimtar det till igen en sista gång när hon beskriver vad grannarna har för sig och att det inte blir några ägg till påsk, för ”Hönsen har inte börjat värpa än det har ju vatt så kallt så dom har fått stå instängda hela vintern”.

Betty opererades för cancer och kom tillbaka hem till Horvan där hon avled den 3 juni 1942, knappt 64 år gammal. Bouppteckningen förrättades den 22 juni samma år. Den är i sin detaljrikedom ett bra exempel på vad den sista torpargenerationen kunde ha för ägodelar. Möblerna har ett sammanlagt värde av 58 kronor, textilierna 96 kronor, husgeråd och köksattiraljer 138 kronor och jordbruks- och andra redskap 143 kronor. Högst värderas en slakthäst till 100 kronor och två kor till 500 kronor. På banken fanns 706 kronor och boets totala behållning uppgick till 1761 kronor och 20 öre.

Den som skrivit denna betraktelse är förvisso Bettys enda barnbarn. Men ingenting skulle ha kommit på pränt om inte mina egna barn, Anne-Li, Jonas, Ingrid och Anna visat så stort intresse för alla de brev som fanns i Helgas kista. Därför brukar jag uppmana mina barn att låta bli telefonen och telefaxen. ”Skriv brev i stället. Om ett par generationer kan det som ni plitar ner också bli god kulturhistoria”.
Lars Thor

Ursprunglig publicering i Kronobergskvinnor, Kronobergsboken 1995/96, utgiven av Kronobergs läns hembygdsförbund i samarbete med Smålands museum. I Värend och Sunnerbo 1995:5