Fåglavik 1874-1978

Ursprunglig publicering i Smålandsposten februari 1979

Det sägs att tåget en vinterdag något av de första åren på 1870-talet blev stående utmed västra stambanan. Orsaken var mycket snö, och platsen var Fåglavik. Resultatet blev ett glasbruk, för med tåget anlände en grosshandlare från Göteborg vid namn Andersson, och han fick övernatta hos patron P O Wikström.

Händelsen ledde till att några i sig omfattande och betydande torvmossar bytte ägare. A M Andersson köpte mark, och 1873-74 uppfördes en glashytta, som fick namnet Tyska hyttan eftersom den värmdes med ett Siemenssystem och i början drevs med tyska arbetare. Uppgifterna är hämtade från boken ”Hågkomster från glasbruket i Fåglavik”, skriven av Linnar Linnarsson och utgiven 1943.

Linnarssons bok är av mycket stort värde, för den bygger sina nästan 160 sidor på intervjuer med dem som var med när allting hände. Uppgifterna torde för det mesta överensstämma med verkligheten, och det är fantastiskt hur en iakttagare utanför det egentliga glasdistriktet lyckats fånga människor och händelser och visa att allting var likadant som i östra Småland. Fåglavik är en ort i Hudene socken i Älvsborgs län i Västergötland invid vägen Skara-Borås.

Vårt småländska glasdistrikt har sin upprinnelse i en flera hundra år gammal järnhantering, som i sin tur är beroende av tillgången på bränsle i form av skog. Men i Fåglavik berodde allt av torven liksom vid flera andra västgötaglasbruk. Vi får gå till Danmark för att få fullständiga paralleller. Visst förekom torveldning vid småländska glashyttor, men det var undantag, aldrig ett beroende.

Ett glasbruk i en utpräglad jordbruksbygd revolutionerade tillvaron för många. Extraarbete bjöds i folkökningens och industrialiseringens tidevarv. Torvupptagningen krävde många armar, och de lantbrukarsöner som inte fann annan utkomst trängdes gärna med varandra för att komma in vid bruket och lära glasblåsaryrket. Men ingen särskild utbildning bjöds. Det gällde för den unge formhållaren att ”söla” på rasterna och i konkurrens med kamraterna komma i gunst och nå fast anställning.

Fåglavik var förvisso ett betydande glasbruk med ända upp till 300 anställda under 1920-30-talen. Linnarsson uppger att starten 1874 tillgick så att ett antal tyska mästare mest som uppvisning bildade en verkstad och gjorde dricksglas. Det var tydligen en märklig händelse för en publik från en bygd utan vana vid glashantering. Den glödande massan omvandlades under skickliga händer, och till våra dagar har ett litet vackert vinglas med påskriften ”Första tillverkningen vid Foglaviks glasbruk 1874” bevarats. Ett kuriosum och samtidigt ett dokument.

Men torven ersattes med kol, ugnarna byggdes om och så småningom kom oljan. Och senare sagesmän än Linnarsson är de som arbetade på bruket ända till slutet. En bandintervju med två av dem i november 1978 ger vid handen dels att Linnarssons uppgifter är mycket exakta dels att arbetsförhållanden och fritid vid Fåglavik helt överensstämmer med vad vi vet om östsmåländska glasbruk. Sagesmännen började båda i 14-årsåldern i början av 1930-talet, och de har mycket att säga om brukets produkter.

A M Andersson drev grossiströrelse I glas och porslin i Göteborg, och därför tillverkades i början servisglas avsedda att passa in i sortimentet. Men även fotogenlampglas gjordes, och därmed var redan första steget taget på vägen mot belysningsglasbruket. Det fanns årtiondena omkring 1900 såväl sliperi som gravörverkstad, men eftersom egentlig provkollektion saknas gäller det att lita till muntliga vittnesbörd och ett fåtal bevarade pjäser. Men ett är säkert, yrkesskickligheten var stor, vilket inte minst bevisas genom en slipad pokal med lock som numera är utställd i Smålands museum. Under andra världskriget ändrades produktionen radikalt och man tillverkade nästan enbart laboratorieglas. Efter kriget har Fåglavik uteslutande ägnat sig åt belysningsglas.

A M Andersson efterträddes av äldste sonen Magnus Eidem, som i sin tur följdes av systersonen Yngve Anderberg. 1957 efterträdde ingenjör Anders Anderberg sin far Yngve. Det är alltså i princip fråga om ett familjeföretag som med idogt arbete förts igenom ett sekel som i sin början såg många småglasbruk födas och som i sin avslutning ser ännu fler av dem läggas ner. Vi som har uppgiften att dokumentera det som inte längre skall vara kvar beklagar utvecklingen. Risken är att den erkänt stora svenska skickligheten i glashanteringens svåra konst dör ut. Om så sker står vi med ett stort antal vackra museiföremål i glas tillverkade för länge sedan. Och ingen kan göra likadana. Dithän får vi bara inte komma.

Hyttan och andra till bruket hörande byggnader i Fåglavik utgör en stor och imponerande anläggning. Men att besöka för att dokumentera i november 1978 var ingen helt rolig uppgift. I den mycket stora tyska hyttan var bara en verkstad igång. De som arbetade berättade gärna om franska hyttan, som konstruerades av en fransman och som förr hyst sliperi, måleri och gravörverkstad. Det hade också funnits en hytta som kallats reservhyttan. Den ensamma verkstaden arbetade med en produkt som Fåglavik torde varit ensamt om. En helt vanlig belysningsglob men blåst med en alldeles speciell pipa. Efter uppblåsningen sattes en tratt i pipans munstycke och glaskross hälldes i för att falla genom hela pipan och fastna på globens insida. Efter ytterligare invärmning satt glaskrosset ordentligt fast. Det fanns gott om färdiga glober till beskådande, och de var gjorda i klart eller gultonat glas. En vacker produkt med en lustig effekt.

Mycket som vittnar om Fåglavik förvaras nu i glasavdelningen i Smålands museum. Bruket skänkte ett stort antal representativa produkter och deponerade ett par rariteter. Det som fanns av äldre arkivalier fördes också till Växjö. Likaså ett stort antal böcker. Allt skedde naturligtvis i samarbete med Älvsborgs läns museum, men transaktionen visar att Smålands museum alltmer erkänns som centralmuseum för svenskt glas.

Fåglaviks glasbruks långa arbetsdag slutade efter 104 år i och med utgången av december månad 1978. Men det var tillverkningen som upphörde. Försäljning till detaljhandel och varuhus fortsätter. Det är kanske fel att göra en jämförelse med titeln på den gamla västernfilmen ”En man steg av tåget”. Men faktum kvarstår att slumpen i form av ett tågstopp förde A M Andersson till Fåglavik. Numera går tågen på Västra stambanan platsen förbi, och när glasbruket inte längre finns rycks det främsta försörjningsunderlaget undan. Fåglavik läggs till den långa raden bruksorter i kris, och det finns bara två renodlade belysningsglasbruk kvar, nämligen Flygsfors och Rosdala.

/Lars Thor

 

Ack ja, det är lätt att bli nostalgisk samtidigt som det gäller att se sanningen i vitögat. En hel hantverks/industrigren har gått förlorad eller – om man skall vara snäll – uppvisar idag något slags skansenliknande rester av vad som var en gång.

Men åter till de där dagarna i november månad 1978 då jag tillsammans med min gode vän och mentor Jan Erik Anderbjörk besökte Fåglavik. Vi drabbades av samma smått bisarra verklighet som hemma i Småland. Glasbruk i kris, glasbruk med osålda produkter, glasbruk med alltför stora kavajer i form av lokaler som inte längre behövdes. Glasbruk som väntade på den sista stora insatsen som gjordes 1982 då staten sköt till resurser för ytterligare några års frist. Vi hade redan lastat bilar och släpkärror fulla med provsamlingar och arkiv från olika småländska glasbruk och kört dem till Växjö. Och ännu mer väntade efter besöket i Fåglavik.

I november 1978 skedde transporten från Västergötland till Småland i min tretton år gamla mercedes 220 S. När jag satte mig bakom ratten inför hemfärden kände jag att bilen sjunkit ner och formligen knäade under tyngden av glas och arkivalier i bakluckan och baksätet. Men vi kom hem med allt i behåll.

Vad är Fåglavik idag? Jo, ännu en av alla gamla svenska orter som blivit till tack vare järnvägen men där tågen inte längre stannar utan bara lägger bakom sig i hög fart. Glasbrukets byggnader har rivits och det handlar om en ort där ingen eller ytterst få varit med om någon form av storhetstid. I det här fallet handlar det om ett glasbruk, i andra fall kan det handla trä eller metall, om sågverk, gruvor eller järnverk.

Fåglavik ligger i Hudene socken i Herrljunga kommun. Enligt Wikipedia öppnades järnvägsstationen 1858 utmed Västra stambanan. Stationshuset, som idag är statligt byggnadsminne, ritades av SJ:s dåvarande chefarkitekt Adolf W. Edelsvärd. På grund av sviktande befolkningsunderlag miste Fåglavik sin status som tätort 2010 och blev en del av den västgötska glesbygden.

Linnar Linnarsson, som nämns i artikeln och som skrev boken om glasbruket, var född 1884 i Värmland och utbildade sig till folkskollärare i Göteborg. 1924 tillträdde han en lärartjänst i Fåglavik och var verksam där fram till sin pensionering tjugo år senare. Linnarsson gjorde sig även känd som en framstående hembygdsforskare och har lämnat efter sig en imponerande rad böcker och artiklar. Nämnas skall också att Elisabeth Hesselblad, birgittinnunna och helgonförklarad 2016, föddes i Fåglavik 1870.

Så till sist en liten kuriositet. I vår ägo finns en del av en armatur som Margaretas föräldrar inhandlade på Fåglaviks glasbruk. Vi använder den idag som del i en takarmatur som tillverkats på Kosta glasbruk. Underbart med gamla prylar! Eller hur?