Gunnar Olof Hyltén- Cavallius

Den 14 september 2013 publicerades här på bloggen den historik kring Smålands museum och Kronobergs läns hembygdsförbund som idag finns på hembygdsförbundets hemsida. Nu har jag letat fram det här dokumentet som är ett resultat av ett framträdande jag gjorde vid konferensen ”Samverkan och utveckling i kulturarvsarbetet” den 22 september 2011 anordnad av Kronobergs läns hembygdsförbund. Artikeln finns även publicerad i tidskriften ”I Värend och Sunnerbo”.

Mina tankar går ofta till min mormor Olivia Elisabet Karlsson. Hon föddes 1878 som fattig torpardotter i Bockara i Kalmar län och dog som fattig torparhustru i Kianäs i Älghults socken den 3 juni 1942. Jag var själv närvarande vid hennes dödsbädd, sittande på min fars ena knä. Ett av de tidigaste minnena i mitt liv.

Till vardags kallades min mormor Betty. Jag har många gånger frågat mig om hon egentligen var fattig. Nej, i själva verket levde hon ett mycket rikt liv med full kontroll över allt vad det innebar att leva i självhushållningens tid, omgiven av redskap för framställning av alla de varor som behövdes. Att jag över huvud taget tar upp tråden med Betty hänger samman med att hennes levnad i stort sett sammanfaller med den epok jag skall beröra. Dessutom handlar det om att de redskap hon använde är samma slags redskap som i stor mängd samlats in av hembygdsföreningarna och som nu finns till beskådan i hembygdsgårdarna.

Låt oss först gå till tiden strax före Bettys födelse. Industrialismen hade fått fäste på allvar och den stora utflyttningen från landsbygden hade påbörjats i en tid med mycket stark folkökning. 1862 gjordes de gamla socknarna till kommuner samtidigt som landstingen inrättades med länen som grund. Strax därpå avskaffades den gamla ståndsriksdagen och ersattes med en tvåkammarriksdag. Året därpå, 1867, grundade Gunnar Olof Hyltén- Cavallius Smålands museum.

Hyltén- Cavallius var en mångsidig man, som under utlandsvistelser och resor samlat på sig en mängd ”fornsaker”. Det var dessa föremål han nu ställde till förfogande när han grundade ”ett småländskt museum”. Någon motsvarighet fanns förvisso inte i de två andra länen. Donatorns samling kom att förvaras i domkyrkan och det intilliggande gymnasiet.

Det blev landshövdingen Gunnar Wennerberg som tog nästa steg när han grundade Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria 1877. Syftet var att skapa en plattform och permanent förvaringsplats för Hyltén- Cavallius samling. Wennerberg tog kontakt med sin gode vän arkitekten F.W. Scholander, som ritade den byggnad som stod färdig 1885 och som fortfarande utgör en del av Smålands museum. Museet invigdes 1890. Samlingen var på plats och den av Wennerberg initierade föreningen blev dess huvudman.

Om man skall vara ärlig förde Smålands museum en tämligen anonym tillvaro i närmare tre årtionden efter invigningen. Begränsade öppettider gjorde samlingen föga tillgänglig. Måhända var det i protest mot detta som Hyltén-Cavalliusföreningen bildades 1919, till en början som en hembygdsförening för Växjö stad. Redan det första året började föreningen utge Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok, senare Kronobergsboken. Vi kan nu se en mer än nittioårig obruten svit av detta verk.

Lite varstans började hembygdsföreningar att grundas under 1920-talet, något som gjorde att Hylten-Cavalliusföreningen 1928 ombildades till Kronobergs läns hembygdsförbund, ett slags paraplyorganisation för den spirande hembygdsrörelsen. En parallellitet grundlades. Museets huvudman och hembygdsförbundet började på allvar samarbeta sida vid sida.

Under 1930-50-talen grundades alltfler hembygdsföreningar. Varje socken med självaktning ville ha sin egen plattform i insamlandet av framför allt det gamla bondesamhällets kulturyttringar i form av traditioner, redskap och dräkter. Detta ledde naturligtvis i sin tur till att hembygdsparkerna inrättades som ett nav i allt från skolarbete till midsommarfirande. Mängder av äldre hus flyttades från olika byar för att tillfredställa det ökande behovet av lokaler för förvaring av föremålen. Hembygdsrörelsen, vår måhända största folkrörelse, etablerades på ett sätt som den gamle fornsakssamlaren Hyltén- Cavallius knappast vågat drömma om.

Parallelliteten slutade så småningom i en fusion. 1962 slog man ihop Kronobergs läns hembygdsförbund med Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria till Kronobergs läns musei- och hembygdsförbund. Kronan på verket kom tio år senare när Stiftelsen Smålands museum bildades med hembygdsförbundet, Växjö kommun och Kronobergs läns landsting som likvärdiga parter. Kronobergs läns hembygdsförbund återuppstod till namnet och fortsatte att vara ett paraply för den kronobergska hembygdsrörelsen i den nybildade stiftelsen.

Tidningen I Värend och Sunnerbo grundades 1985 som ett komplement till Kronobergsboken och som ett sätt att informera hembygdsförbundets medlemmar om aktuella händelser. I det första numret skrev den dåvarande ordföranden i hembygdsförbundet Signe Uleskog inledningsvis följande:

Hembygdsrörelsen var en av de stora folkrörelserna som tillkom vid sekelskiftet. Till förgrundsgestalterna räknas Karl-Erik Forslund vid Brunnsviks Folkhögskola. Han verkade för tillvaratagande av natur- och kulturminnen och såg bland annat industrialismen som ett hot mot folkkulturen. Den tidiga hembygdsrörelsen var en ungdomsrörelse, som i första hand inriktade sin verksamhet på nuet och framtiden och inte på det förgångna. Man verkade för att ta tillvara det genuina, seder och bruk, hemslöjd och hantverk som höll på att försvinna i samband med industrialismen, för folkmusik och dans och inte minst naturvård. Kunskapen om detta och spridandet av dessa kunskaper skulle bidraga till en bättre utformning av det moderna samhället. Hembygdsgården skulle bli en samlingspunkt för bygdens befolkning där rörelsens idéer skulle utvecklas…….

Jag återkommer till mormor Betty. Vad visste hon om den spirande hembygdsrörelsen? Förmodligen inte ett skvatt. Själv levde hon på torpet Horvan utan vare sig elström eller några av de andra finesser som långsamt smög sig in i människornas vardag. Dessutom hade hon över en mil till den spirande hembygdsgården i Älghult. Det blev där som den sortens redskap hon använde så småningom kom att bli en del av kulturhistorien.

/ Lars Thor