Växjö Glasmuseum

/ Det här inlägget kräver en alldeles särskild förklaring. Det skrevs 1987 och publicerades 1988. Då var den svenska glasindustrin fortfarande i full blom, låt vara decimerad jämfört med tidigare årtionden, men i alla fall en faktor att räkna med. På Smålands museum smidde vi stora planer, ett nytt glasmuseum kändes som ett ”måste” sedan glassamlingen vuxit till mer än 25.000 föremål. Museet hade god kontakt med glasnäringen och dess branschorganisation Svenska Glasbruksföreningen.

Det blev ett nytt glasmuseum men inte alls på det vis som vi tänkte 1987. När invigningen skedde 1996 hade jag själv lämnat rodret för museet och kunde konstatera att det inte fanns ett uns kvar av den gamla idén. Det nya glasmuseet placerades nämligen i byggnaden från 1935 och den tillbyggnad som gjordes längs Södra Järnvägsgatan fick en helt annan funktion.

Nu har det gått 25 år sedan artikeln skrevs och mycket har hänt mycket snabbt. Vi har ingen glasindustri kvar i Sverige bortsett från några sorgliga rester. Orrefors är nedlagt, Åfors är nedlagt, många andra glasbruk som levde ett gott liv 1987 har för evigt lagt ner sina pipor och skopor. Det ”glasrike” som finns kvar är ett område fullt med ett stycke god industri- och kulturhistoria. Det är bara att hoppas att dagens makthavare tar vara på den tillgången på rätt sätt./

Växjö Glasmuseum, vad är det?
Jo, det är en del av Smålands museum som invigdes den 8 september 1962 i närvaro av Kung Gustav VI Adolf och drottning Louise. Det är lite mer än 25 år sedan, men tankarna på ett glasmuseum i Glasriket går längre tillbaka än så. Idén fördes första gången fram i slutet av 1920-talet av fil. dr. P.G. Vejde.

1932 undersöktes Trestenshults forna glasbruk, Mäster Påvels hytta, i Almundsryds socken, av glasbruksdisponenten Edvard Strömberg och glasforskaren Heribert Seitz. Fynden, som kan dateras till 1600-talets första hälft, fick enligt Riksantikvarieämbetet ”utställas i den blivande utställningen för småländsk glasindustri”. Därmed var grunden lagd, och landshövding August Beskow och arkitekt Paul Boberg, ordförande respektive sekreterare i museets styrelse, förde saken framåt tillsammans med företrädare för glasnäring och forskning. Entusiasmen var stor, och 1934 startades en presskampanj. Den resulterade i omfattande gåvor från glasbruk och enskilda personer.

Det första glasmuseet

1935 invigdes den första tillbyggnaden av Smålands museum av kronprins Gustav Adolf. Byggnadens arkitekt var Paul Boberg, och glasavdelningen, som fick två rum till sitt förfogande, uppordnades av Heribert Seitz. Därmed var man igång på allvar, och gåvorna fortsatte att strömma in. Sålunda skänkte direktören G. Löfberg i Malmö över 1100 glasföremål och disponent Brusewitz 650 Limmaredsglas. Men stugan var redan för trång. När en stor glasutställning öppnades vid årsskiftet 1938-39 sade landshövding Beskow bl.a.:

”Vi är fullt medvetna om att vi står inför ett svårt problem när det gäller att på bästa sätt nyttiggöra och exponera dessa samlingar. En blick på utställningen visar, att de lokaler, som hittills stått till buds, äro alltför knappa. Anordningar har därför vidtagits för att bereda ökade utrymmen…”

Framgången hade varit fullständig. Begreppet glasmuseum myntades sedan samlingen blivit den största i landet i sitt slag. Nybyggnadsplaner skymtade, men samtidigt kom bakslaget. Efter Tysklands angrepp på Danmark och Norge den 9 april 1940 måste dyrgriparna i glassamlingen packas ner. Bara några månader dessförinnan hade Jan Erik Anderbjörk tillträtt sin befattning som landsantikvarie och chef för Smålands museum. Den man som senare skulle föra verket till dess fullbordan fick lugna sig lite.

Byggnadsplanerna

När man studerar de akter som bildar grundvalen för Smålands museums historia finner man bland mycket annat att det nya glasmuseet tänktes ligga norr om byggnaden från 1935. Alltså på den plats som nu, 1987, är aktuell för ytterligare ett nytt glasmuseum. Paul Bobergs förslag till en sådan placering är daterat i mars 1941. Men utvecklingen gick denna gången i en annan riktning.

1942 firade Växjö stad sitt 600-årsjubileum. En stor glasutställning arrangerades på museet, och entusiasmen för uppförande av en särskild glasmuseibyggnad var påtaglig. Konstnären Edward Hald yttrade bland annat:

”…Runt om i världen härjar en ofruktbar eld – en eld som förstör och ödelägger allt – men den eld som brinner i våra ugnar är av en annan art. Den ger möjlighet till skapande och uppbyggande arbete…”

Glashanteringens företrädare stod mangrant bakom tanken på ett nytt glasmuseum. Därom råder ingen tvekan. Men kriget och penningbristen lade vissa hinder i vägen. Entusiasmen var dock så stor att hindren bara skapade en fördröjning.

Landshövding Beskow drev saken vidare och Paul Boberg utarbetade nya ritningar, denna gång med siktet inställt på området söder om 1935 års byggnad. Medel samlades ihop på olika sätt. Det rörde sig om privata donationer, lotterimedel och kontanta bidrag från glasnäringen. Till slut blandade sig Växjö stad i leken. Läroverket, som var beläget på nuvarande lasarettstomten, behövde nya lokaler. Staden anslog därför pengar för att i gengäld få nyttja det blivande glasmuseet som undervisningslokaler under en övergångsperiod. Därmed kunde byggnationen börja i mars 1947, och i februari 1948 var byggnaden färdig. Läroverkets elever drog in i museet.

Invigningen

Allas förhoppning var att skolans tid i museet skulle bli kort, kanske 5-6 år. Men det kom att dröja mer än 10 år innan de sista eleverna drog ut. Under tiden växte samlingarna i det källarmagasin som redan från början ställts till glasmuseets förfogande i den nya byggnaden. På annat håll i anläggningen växte arkivet och biblioteket.

Landsantikvarie Jan Erik Anderbjörk och museistyrelsen var dock inte overksamma. Anderbjörks väldokumenterade kunskaper om den svenska glashanteringen och dess produkter växte. Samtidigt höll han livlig kontakt med glasnäringens företrädare. Den personliga vänskapen mellan museichefen och glasbruksdirektörerna betydde utan tvekan mycket både vad gällde insamlingsverksamheten och näringens förståelse för vikten av att samla den svenska glashistorien under ett stort gemensamt tak.

En annan personlighet som framträdde starkt inför invigningen 1962 är Sixten Wennerstrand, direktör på Johansfors glasbruk och ordförande i Svenska Glasbruksföreningen. Medan Anderbjörk slet med det nya glasmuseets uppbyggnad gick Wennerstrand till landshövding Thorwald Bergquist och frågade om landshövdingen kunde vidtala någon av prinsessorna att komma till invigningen. Några dagar senare ringde Bergquist och meddelade att kungen och drottningen förklarat sig villiga att resa till Växjö.

Nu blev det fart på allvar. Glasbrukens penningpungar öppnades, och det nya glasmuseet smyckades. Kosta bekostade den av Vicke Lindstrand ritade väggmosaiken, och i trappan satte Lindshammar in det stora fönstret, ritat av Jörgen Lindgren. Boda prydde andra våningens östra vägg med Erik Höglunds glas, och i glasparken satte Johansfors upp Bengt Orups skulptur ”Collegium Vitrarium”. Edward Hald omarbetade sin 1954 invigda glasbrunn.

Så kom då den stora dagen, den 8 september 1962. Glasnäringen och Växjö stad hade sina representanter på plats, glasformgivarna var beredda att svara på frågor. Kungen skulle få en karaff med propp i form av en krona från Kosta och drottningen ett schatull med vinglas från Orrefors.

Gåvorna överlämnades av Sixten Wennerstrand, och det är fullt naturligt att hans händer darrade en smula av nervositet. Vid överlämnandet av karaffen fällde han yttrandet: ”Jag får be Ers majestät att vara försiktig, för kronan sitter lös.” Kulmen nåddes när man upptäckte att nyckeln till drottningens schatull saknades. ”Men”, säger Sixten Wennerstrand så här efteråt, ”det gjorde tydligen inte så mycket, för jag blev i alla fall bjuden på kungamiddag i Stockholm en tid senare.”

Framtiden

Grunden lades på 1920-30-talen, och den är mycket stabil. Överbyggnaden, ja den är det nuvarande glasmuseet, vars kavaj blivit så trång att den hotar att spricka. Vad gör man i det läget, drygt 25 år efter kungabesök och andra festligheter? Jo, man bygger ett nytt glasmuseum.

Ritningar finns, och enligt museiledningens bestämda uppfattning skall det nya glasmuseet ligga på den plats som Paul Boberg tittade på redan 1941, d.v.s. mellan 1935 års byggnad och järnvägen. Dagens arkitekt heter Mogens Barsoe , och hans idé visar ett spännande hus, till stor del i glas. Museets huvudmän, landstinget och Växjö kommun, har förklarat sig villiga att ställa projekteringspengar till förfogande.

Ett nytt glasmuseum måste byggas inifrån, d.v.s. utställningen formas på papperet innan huset får sin slutliga form. Utställningen skall vidare bygga på begreppen historia, teknik och form samt vara en historisk utställning som mynnar i dagens skönt formgivna och skickligt framställda produktion. Tilläggas skall, att det nya glasmuseet byggs i nära samarbete med våra glasbruk. De har alltid varit våra sponsorer vad gäller att skänka föremål. Och deras stöd behövs lika mycket i framtiden som det behövdes på 1930-talet.

Nästa invigning? Förslagsvis 1992 då Växjö stad firar sitt 650-årsjubileum. Med ett nytt glasmuseum får Växjö en attraktion med mycket stor både nationell och internationell dragningskraft. Och det vore väl en fantastisk jubileumsgåva till en stad som länge kallats Glasrikets huvudstad och som nu i så många år med sina glassamlingar hedrat de människor som i flera generationer med sitt arbete präglat vårt näringsliv och vår bygd.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: I I Värend och Sunnerbo 1988:1, utgiven av Stiftelsen Smålands museum och Kronobergs läns hembygdsförbund.

PS
Det är alltså 50 år i år sedan glasmuseet invigdes och 25 år sedan artikeln skrevs.