5 apr 2013
Älmhult
/Häromsistens hittade jag en gammal betraktelse kring Elme glasbruk. Och nu har jag hittat en betraktelse kring orten som hyste Elme./
Älmhult. Centralort i kommunen med samma namn. Var en gång en vanlig by som var stambanans slutstation. Småningom fick det oreglerade samhället sin rutnätsplan genom en fortifikationslöjtnants försorg. Främst av denna anledning är Älmhult nu av kulturhistoriskt riksintresse. Under hösten har Smålands museum gjort en översiktlig byggnadsinventering i kommunen som en förberedelse till ett kulturmiljöprogram.
Så kan det gå när företagsamma smålänningar får härja fritt. Idag är det många saker som kännetecknar orten. Vad sägs om ett möbelföretag med tentakler över hela världen. Vad sägs om en granitindustri som är landets och även Nordens största tillverkare av gravvårdar. Fler skulle kunna nämnas. Men det räcker att säga att dagens kulturspridning är morgondagens kulturhistoria. Inte så att allt hamnar på museum. Det mesta blir kvar som traditioner och lever vidare i människornas medvetande och samhällenas struktur.
Apropå gravvårdar som minnesmärken. Låt oss bläddra lite i historiens blad. Och vad hittar vi då? Jo, att stenbrytningen i älmhultstrakten började i slutet av 1800-talet och att granit och diabas blev eftertraktade råvaror i många sammanhang, även för export. I det längre geologiska perspektivet rör det sig om en åder av de eftertraktade bergarterna som sträcker sig från Skåne i söder över Älmhult och Liatorp och upp till Ryssby.
Det där med kulturspridning från Älmhult ut i vida världen är intressant. I Tokyo, för att ta ett exempel, finns ett känt monument uppfört i röd smålandsgranit. Och i Älmhult finns japanen Takashi Narahas skulptur byggd av gamla granitbrott i trakten. Sådant frestas man nästan kalla återkoppling.
Men det är inte bara rutnätsplaner, företagsamhet och konst som präglar bygden. Ger man sig av norrut en bit, så kommer man till Stenbrohult. Där finns Råshult, Carl von Linnés födelsehem. Och – för att än en gång tala om ett land på andra sidan jordklotet – det finns de som säger att Linné är mer känd i dagens Japan än i Sverige. Vad vi emellertid vet är att många japaner kommer till Stenbrohult för att se de platser där blomsterkungen tillbringade sin barndom.
Det finns mycket att säga om Linnébygden, det sammanfattningsnamn som ofta används. Och det finns mycket att säga om andra bygder också. Men låt mig ett ögonblick komma tillbaka till det jag sade om morgondagens kulturhistoria.
Vi lever alla i nuet. Det gör alla våra framgångsrika företag också. Men vi måste själva ha en historia, något att se tillbaka på, en grund för vårt agerande. Medan vi verkar och drar vårt strå till utvecklingens stack blir vi själva historia och bedöms av eftervärlden på det sätt vi förtjänar. Så det kanske vore värt att stanna upp ett ögonblick och betänka att vi bara är små små länkar i en lång lång händelsekedja. Eller som Pär Lagerkvist uttrycker saken i sin dikt Aftonland:
Engång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den
minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig såsom havet
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1989:1
16 apr 2013
Att upptäcka Kronoberg
Har du tänkt på att en lång rad berömda personer sett dagens ljus i Kronobergs län, Jag skall namnge fem av dem och uppmana Dig att göra en resa i deras spår.
I museiparken i Växjö, intill Smålands museum och Utvandrarnas hus, ligger Gamla Domprostgården, en stor röd träbyggnad uppförd redan 1750. Där föddes Pär Lagerkvist, den blivande skalden och nobelpristagaren. I romanen ”Gäst hos verkligheten” ger han glimtar från sin tidiga barndomsmiljö med järnvägen och den restaurang som på den tiden fanns framför Domprostgården. Järnvägsrestaurangen revs i början av 1940-talet och Domprostgården återfick sin gamla skepnad. Den rymmer idag inga lagerkvistminnen, men den som är specialintresserad kan ställa färden till Öja hembygdgård i Gemla. Där finns ett särskilt Pär Lagerkvistrum.
Din resa fortsätter söderut längs väg 23. Snart når du Snugge. Där föddes 1843 Christina Nilsson, som redan vid unga år skulle visa prov på sina talanger. Hennes karriär är som en saga, sagan om den fattiga torpardottern som lade en värld framför sina fötter.
Efter Huseby viker du av från väg 23 i riktning mot Ljungby. Snart är du inne i Sunnerbo, det längst i väster belägna häradet i Kronobergs län, och Du söker Dig fram till Södra Ljunga. Där – mitt emot kyrkan – ligger Linggården, Per Henrik Lings födelsehem. Visserligen är Linggården flyttad till nuvarande plats, men i dess inre finner Du likväl något av den atmosfär som präglat den man som kallas den svenska gymnastikens fader. Född 1776 och död 1839 satte hans idéer i sin tur sin prägel på generationer av gymnastiserande och idrottsutövande svenskar. Att han dessutom var skald har vi kanske glömt, men det var han i alla fall.
Färden går åt sydost, till Stenbrohult, till den underbart vackert belägna kyrkan vid Möckelns strand. Du är nu i hjärtat av Linnébygden och Du skall förflytta Dig ytterligare en liten bit, till Råshult, Carl von Linnés födelsehem.
Ingen svensk har måhända under sin levnad och efter sin död 1778 varit så välkänd i världen som Carl von Linné, naturforskare och läkare. Egentligen behöver han ingen presentation och årligen vallfärdar många utlänningar till Råshult för att bese den plats där blomsterkungen och botanikens store förgångsman gjorde sina första erfarenheter.
Småningom är Du redo att bege Dig österut, tvärs igenom länet till dess utkant och gräns mot Kalmar län. Där möter Dig namn som Ljuder och Åkerby vägskäl, namn förknippade med en av våra mest folkkära författare, Vilhelm Moberg, född 1898 och död 1973.
Minnena av Vilhelm Moberg finns i själva bygden, bland de steniga åkrarna och i de djupa skogarna. Här får Du lov att insupa atmosfären och söka förstå bakgrunden till en märklig litterär gärning.
Din väg går tillbaka till Växjö, till museiparken och Gamla Domprostgården. Nu om inte förr är det dags att besöka Smålands museum och Utvandrarnas hus och ta del av de ytterligare länkar som finns till de personer som föranledde vår resa.
Smålands museum har en särskild Christina Nilsson-avdelning där åtskilliga av de föremål som en gång omgav sångerskan finns utställda. Du kan också besöka museets myntkabinett där medaljer och minnen över en lång rad kända personer visas. I Utvandrarnas hus, slutligen, finns bland mycket annat ett Moberg-rum med många trådar till författaren från utvandrarbygden.
Med detta har jag bara velat visa på en av de många linjer Du kan lägga upp Din färd efter. Det finns andra, och Du väljer själv. Men hur Du än gör kvarstår det gamla ordspråket som säger att den som gör en resa också har något att berätta.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1989:3
/Kommentaren från nutiden:
Det har gått närmare tjugofem år. Mycket har förändrats. Bland annat finns ingen Christina Nilsson-avdelning längre i Smålands museum. Däremot finns hennes myntsamling utställd i myntkabinettet. I Gamla Domprostgården bevaras numera minnen från Pär Lagerkvist.
Alla de personer som nämns i artikeln var på den tiden självklarheter för oss som arbetade med kulturhistoria och turism. Så är det kanske inte längre. Hur många gymnasister och studenter slukar det som Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg skrev? En eller annan, hoppas jag. Vem gymnastiserar som Per Henrik Ling eller läser hans omfattande diktverk på hexameter? Mycket få, tror jag. Hur mycket lär man sig i skolan om Carl von Linné och hans betydelse för den botaniska vetenskapen? Åtskilligt hoppas jag. Vem har hört Christina Nilsson sjunga? Ingen, eftersom hennes röst inte finns bevarad någonstans. Ändå var hon sin tids idol bland vänner av opera och annan musik. Välkänd på ryska, amerikanska och europeiska scener, en absolut motsvarighet till våra dagars främsta och mest kända musikutövare.
Utan att verka alltför gammal och gnällig frågar jag: Behöver vi dessa personer ur det förflutna och den kunskap de förmedlade? Ja, för om vi inte vårdar deras minnen blir vi alltmer historielösa och har till slut inge kulturhistoria att visa upp för våra turister. Det är samma sak här som med det tidigare Glasriket. Om vi inte vårdar kulturarvet råkar vi illa ut. Vi kan inte locka besökare till något som inte finns. Det vore som att bjuda in till middag och sedan inte ha någon mat att ställa fram.