10 dec 2017
Var tusan ligger Uppvidinge?
(Den här lilla betraktelsen utgör en fortsättning på temat Uppvidinge. Den tillkom kom som ett inslag i Uppvidingekalendern, en almanacka med brett innehåll som producerades av Margareta Arteus Thor och Diana Ortscheid åren 2007–09.)
Jag var för en tid sedan på en stor konferens i Linköping med deltagare från hela vårt avlånga land. Alla gick omkring med stora namnskyltar där även respektive hemkommun redovisades. Bland flera hundra deltagare var det en och annan som tittade närmare på min skylt och ställde frågan: Var ligger Uppvidinge? I Uppland kanske?
Jag svarade givetvis med artighet på de frågor som ställdes och förklarade att Uppvidinge kommun är den nordöstra delen av Kronobergs län. Jag berättade också att Småland under äldre tid var ”de små landen” söder om Linköping samt att det gamla Uppvidinge härad var en del av ”smålandet” Värend med Växjö i centrum. De som frågade upplystes även om att namnet Uppvidinge ungefär skall tolkas som skogarna i norr och att området till största delen koloniserades först under tidig medeltid.
Ändå hade en och annan svårt att orientera sig i rummet. Då ställde jag i min tur en motfråga: Har ni någon gång besökt ”glasriket”? Eller åtminstone hört talas om det? Då nickade alla och jag kände plötsligt att här fanns något att ta fasta på. Jag berättade att Uppvidinge härad, som reducerades med flera socknar vid kommunreformen 1970, inom sig rymde de allra flesta av de småländska glasbruk som existerat en gång i världen. Jag berättade också att Älghults socken, som fortfarande ligger kvar i Uppvidinge kommun, var den mest glasbrukstäta socknen med inte mindre än 14 glasbruk under olika epoker. I den nuvarande kommunen har det genom åren funnits sammanlagt 26 glasbruk.
Efter de förklaringar jag levererat kände jag att nu är det nog dags att tänka till en smula. Något glasrike existerar inte längre, bara några få rester återstår. Men det som finns kvar är grundvalen för glastillverkningen, nämligen de stora skogarna. Bränslet till glasugnarna var ju ved och skogarna i norr var därför den viktigaste lokaliseringsfaktorn för glastillverkningen.
Om vi i fortsättningen skall slippa frågan var Uppvidinge ligger, så måste en ny sorts marknadsföring bedrivas. Den utgår lämpligen från de stora skogarna, de många sjöarna och de storslagna naturupplevelserna, det ”Vilda Uppvidinge”. Men om vi med de argumenten skall kunna locka till oss turister från när och fjärran, så krävs också att det finns bra matställen, iordningställda vandrings- och cykelleder, butiker, övernattning och annan service. Jovisst, en hel del av detta finns redan, men det kan bli mycket bättre. Därför är det bara att kavla upp ärmarna och köra igång. Många små företag kan tillsammans skapa den trivsel som turisterna från Danmark, Tyskland och Holland förväntar sig.
/Lars Thor
28 feb 2018
Älghult
Resan slutar som sig bör i socknens centrum, Älghult. Har finns en del sevärdheter att dela med sig till besökaren. Illustrationerna visar två av dem, nämligen kyrkan med den gamla kyrkplatsen i förgrunden och Hältekärrstugan i hembygdsparken.
Den mycket stora Älghult socken uppvisar en centralort med medeltida anor. Här finns inga kända fasta fornlämningar och socknen gränsar till Fagerhult socken i folklandet Handbörd. Den nuvarande tätorten Älghult är framvuxen ur byarna Älghult, Brändebol och Kulla, alla belagda i jordeboken från 1545. De skrivs där ”Ellehwltth”, ”Brendeboll” och ”Kwlla” och innehöll då sammanlagt fem gårdar av olika skattenaturer. Det äldsta belägget gäller Älghult, där Peter Öjarsson (Bonde) byter till sig en gård 1304. Brändebol omnämns vid ett par tillfällen på 1400-talet.
Älghult är en naturlig sockenbildning där kyrkan placerats mitt i ett stort omland. Den nuvarande kyrkan uppfördes i nyklassicistisk stil 1805–06. Den ersatte en på den andra sidan vägen belägen medeltida träkyrka, vars sakristia i sten ännu är bevarad. Enligt traditionen skall virket från den gamla kyrkan ha sålts på auktion och kommit att ingå i den så kallade gästvillan eller bruksherrgården vid Orrefors glasbruk.
Servisglas, främst för restauranger
En av anledningarna till att Älghult växte ut till nuvarande struktur är järnvägen som öppnades 1922 och året därpå fick en fortsättning till Fröseke. Den lades ner 1963. Järnvägen förde med sig de vanliga centralortsfunktionerna som affärer, bank och ny bebyggelse. Den underlättade också grundandet av Älghults glasbruk 1933. Här kom man småningom att specialisera sig på framställning av servisglas, främst för restauranger, ett kännetecken som varade ända till nedläggningen i början av 2000-talet. Ytterligare ett glasbruk, Kulla, grundades 1936 men lades ner redan efter tre år.
Nära skolan och i riktning mot Åseda finns hembygdgården, anlagd på 1930-talet. Den har ett stort antal ditflyttade byggnader, bland annat en ryggåsstuga från Flöxhult, en handelsbod från Älghult och en mangårdsbyggnad från Hältekärr. En särskild museibyggnad uppfördes på 1990-talet. Där visas mycket av hembygdsgårdens rika samlingar, allmogeredskap, textilier och glas och verktyg från socknens samtliga glasbruk. Längs vägen mot Åseda återfinns Verdandiparken, som började anläggas 1928. Vad gäller hembygdsföreningen skall omnämnas att den under flera årtionden publicerat en omfattande årsbok, nämligen Älghultskrönikan.
/Lars Thor