14 nov 2012
Med bil genom Indiana och Illinois
Vi startade söndagen den 28 oktober vid sjutiden på morgonen i mörker från Fort Wayne, Indiana. I en hyrd Chevrolet Impala tog vi oss snabbt till väg 30 mot Chicago. Gryningen kom och farthållaren höll oss på tillåtna 65 miles i timmen. Målet för dagen var Bishop Hill i Illinois nära nästa delstat Iowa, en dagsetapp på ungefär 300 miles.
Egentligen är de raka amerikanska motorvägarna lite trista så tillvida att de nästan enbart består av raksträckor. Men i en stor bekväm bil och med trevligt sällskap i form av hustrun Margareta blev den första delen av resan ett rent nöje. Efter ett stopp med kaffe på Starbuck i Valparaiso blev det inte lika trevligt längs väg 65 in mot Chicago. Där gick det verkligen undan i den tidiga söndagstrafiken. Ingen mer än vi höll lagstadgad hastighet, men vi lyckades ändå med hjälp av vägbeskrivningen från Map-quest ta oss via Indiana Tollroad och till Interstate 80 västerut.
Nu är det inte meningen att den här betraktelsen ska handla om hur det är att köra bil i USA, för det gör många svenskar. Nej, mitt intresse är landskapet runt omkring vägarna. Jag brukar påstå att de här delstaterna utgör den tristaste
delen av USA eftersom det bara handlar om slättland. Man befinner sig inom ett område där den senaste istiden lämnade efter sig en mängd god mylla som svämmade ut över området vid avsmältningen. En och annan framryckning av isen ledde till svaga ändmoräner som bildar lätta ”böljor” i landskapet. Vi befinner oss på samma breddgrader som Italien.
Stadslandskapet runt Chicago utgör en hundraprocentig urbanisering med undantag för ett eller annat bortglömt och vindpinat träd. När man kommer ut på Interstate 80, så kommer växtligheten gradvis tillbaka. Snart dominerar den och slätten breder åter ut sig. Att vi strax före Chicago passerade gränsen mellan Indiana och Illinois märks inte. Landskapet ser likadant ut, majsfälten breder ut sig. Jo, det finns en sak till att påpeka. Här finns en eller annan kulle i form av ”citydumps”, det vill säga gamla sopberg. Är man uppmärksam kan man se ventilationsrören som sticker upp ur dem.
För många år sedan såg jag det här landskapet från luften under en flygning från St Louis till Fort Wayne. Jag slogs då av majsfältens regelbundna form, gårdarna med boningshus och ekonomibyggnader samlade i klungor på jämna avstånd och de raka vägarna som bildar rutnätsmönster. Intrycket består när man kommer ner på marken. Majsfälten tycks oändliga, gårdarnas profiler finns alltid i synfältet, och de raka vägarna leder till en farlig sömnighet bakom ratten.
Så här har det givetvis inte sett ut alltid. När fransmän och engelsmän hade sina duster i de här trakterna under 1700-talet var området till största delen skogklätt. Uppodlingen skedde successivt utan någon som helst hänsyn tagen till ursprungsbefolkningen och dess behov. Omvandlingen är därför idag total och en jämförelse med Chicago leder till slutsatsen att det handlar om ett hundraprocentigt kulturlandskap där – även här – det gamla naturlandskapet är representerat av ett eller annat träd.
Koloniseringen under de förflutna tre till fyrahundra åren har satt även andra spår än de rent fysiska. Ursprungsfolk, fransmän, engelsmän, latinamerikaner och andra har lämnat sina spår i form av ortnamn. Vad sägs om Kawanee och Pontiac, vad sägs om Paris och Terre Haute, vad sägs om Oxford och Manchester eller Valparaiso, Peru och Lima? En salig blandning som bara kan uppstå i ett område där många stridiga viljor lägger grunden till ett fungerande samhälle. Tanken går hem till Sverige och vår långa obrutna ortnamnstradition.
När jag för väldigt länge sedan gick i gymnasiet framgick av läroboken i geografi att majs odlades i såväl Nordamerika som Europa. Skillnaden var bara att amerikanerna använde majsen till grisfoder, européerna till människoföda. Så är det måhända än idag, men det finns ett tillägg som heter etanol. I jakten på förnyelsebara drivmedel till våra törstiga bilar används en rad olika grödor, bland annat den amerikanska majsen. Som försvar för detta framhålls dels att en hel del etanoldrivna bilar rullar på kontinenten dels att bensinen innehåller tio procent etanol.
Vi såg överallt skördade majsfält. I den mån blasten stod kvar syntes mycket tydligt att den torra sommaren 2012 satt sina spår ute på åkrarna. Blasten var vissen och brunbränd. På de flesta åkrarna var den skördad och bortkörd. På vissa åkrar hade höstplöjningen kommit igång.
Vi nådde målet för vår resa tidigt på eftermiddagen. Bishop Hill, grundat av svenska emigranter på 1850-talet, ligger som en ö i jordbrukslandskapet. Så fort man kör bara några tiotal meter utanför samhället möter de vida fälten på nytt så långt ögat kan nå. Men här liksom i Indiana finns något annat som fångar ögat men som är en relativt ny företeelse i det gamla kulturlandskapet, nämligen vindkraftverken. De finns i stora parker och det är ingen idé att försöka räkna dem. Jag frammanade tanken på någon som levat här för tre hundra år sedan, placerade honom mitt ute på ett av majsfälten och frågade om han kände igen sig. Givetvis fick jag bara ett förvirrat ”nej här har jag aldrig varit förut” till svar.
Efter ett besök i Davenport och Augustana College invid Mississippi vände vi tillbaka till Fort Wayne. Vi valde en sydligare rutt, väg 24. Intrycket var detsamma här, det snarast accentuerades då vi visades ut på en omväg på grund av vägarbeten. Det som tillkom var en gigantisk byggnad för äggproduktion och några inhägnader med grisar, får och nötboskap. Ingenstans såg vi några människor med undantag av livet i småstäderna vi passerade och personer högt uppflugna på jordbruksmaskiner. Så egentligen är det nog sant att USA har samma befolkningstäthet som Sverige, lite drygt 25 individer per kvadratkilometer.
Lars Thor
Foto: Margareta Artéus Thor
Fort Wayne Indiana den 3 november 2012
5 mar 2013
Lake Michigan
Det är närmare mitten av november 2012. Presidentvalet i USA är över. Barack Obama är återvald som president för ytterligare fyra år. Den civiliserade världen drar en suck av lättnad.
Man kan tycka att den här betraktelsen kommer lite sent för att spegla det politiska livet i USA, och det är sant. Men vad som just nu sker i mitt huvud är en uppstädning av en mängd intryck från vår vistelse i fem delstater i den amerikanska mellanvästern under några hektiska veckor.
Hyrbilen tar oss denna gång från Fort Wayne till norra Indiana, där vi passerar en av amish-folkets huvudorter, Shipshewana. Vidare norrut och in nästa delstat, Michigan. Längs stora vägar och små, mindre trafikerade, vägar tar vi oss ett tjugotal svenska mil upp till de båda städerna Holland och Zeeland, där möbeltillverkningen i form av varumärket Henry Miller firat stora triumfer. Fulla av beundran över vad man kan åstadkomma med design vänder vi bilen söderut och kör längs interstate 196. Målet för dagens etapp är den lilla staden South Haven, belägen nära den östra stranden av Lake Michigan.
Som bekant är de stora sjöarna längs gränsen mellan USA och Kanada fem till antalet: Superior, Michigan, Huron, Eire och Ontario. Mellan de två senare finns Niagarafallen, som bäst avnjuts från den kanadensiska sidan medan vattnet småningom skickas vidare genom St. Lawrence-floden och ut i Atlanten. Ett skådespel vi haft förmånen att få uppleva ett par gånger vid tidigare besök.
Nära South Haven viker vi av från motorvägen och kör ner mot Lake Michigan. Vi finner en väg som går längs stranden eller rättare sagt längs en rad bebyggda tomter som skärmar av besökaren från sjön. Kilometer efter kilometer. Vi blir alltmer fascinerade av den privatisering som skett av stränderna längs sjön. Efter mycket sökande kommer vi till en lucka där det är tillåtet att längs en trappa gå ner till vattnet. I båda ändarna av den smala remsan finns skyltar som påpekar att här råder privat egendom. Efter att ha njutit av det skummande innanhavet går vi tillbaka till bilen. Parkeringsplatsen rymmer högst tio fordon. Jag undrar i mitt stilla sinne hur här ser ut en solig sommardag då måhända ett stort antal turister önskar ta sig ned till Lake Michigans närmast oändliga sandstrand.
Tro nu för all del inte att jag lägger några politiska aspekter på det här med privatiseringen av stränderna. Nej, jag vill bara göra en jämförelse med de svenska förhållandena. Själv har jag den stora förmånen att bo i ett hus på sjötomt. Men jag har inga grannar, bara en massa snåriga stränder som det är svårt att ta sig ner till. Ändå har den svenska lagstiftningen på envist sätt hävdat strandskyddet, vilket i sin tur innebär att man i princip inte kan bygga vid en sjökant längs de tusentals sjöar som vi ändå har i vårt land. Snacka om skillnad mellan den amerikanska och den svenska uppfattningen: den totala privatiseringen jämförd med vår egen allemansrätt.
Vi kör vidare längs den avskärmade stranden och finner att många hus är till salu. Olika mäklare för fram sitt budskap i form av utplacerade skyltar. Vi stannar till vid ett stort hus av gedigen sydstatskaraktär, förfallet och spöklikt, men beläget på en stor sjötomt. Vi slår upp mäklarens hemsida på Margaretas iPhone och letar oss fram till objektet ifråga. Priset är en miljon dollar, det vill säga i den stundens penningvärde ungefär sex och en halv miljon svenska kronor. Vi startar bilen och kör vidare medan jag muttrar något om att priset är grymt med tanke på renoveringsbehovet. I skymningen når vi hotellet i South Haven, där vi tillbringar kvällen framför teven och den eftervalsdebatt som sänds i ett flertal kanaler.
Någonstans har jag hört eller läst att Jan Troell inte kunde filma några sjöscener till sina utvandrarfilmer i USA. I stället fick han använda Ringsjön i Skåne. Jag förstår, det går inte att ta sig ner till några sjöar i den här delen av den stora kontinenten. Och om man lyckas med det återstår ofta en utsikt som präglas av det moderna samhällets olika attribut av exempelvis teveantenner.
För så där femton år sedan hade jag förmånen att följa med på en resa genom Indiana via St. Louis vid Mississippi till en bra bit in i delstaten Missouri. Där landade vi i ett landskap som för svenska förhållanden ter sig helt främmande. En biflod till floden Missouri är uppdämd på en sträcka av ett antal svenska mil för att skapa den damm som behövs för en massa vattenkraft. Resultatet är en serie sjöar som kallas ”The finger lakes”. De är djupa, inte särskilt fiskrika men ett paradis för de båtägare som tycker om att köra fort.
Målet för vår resa var en släkting som bodde på en av de många tomterna runt det stora sjölandskapet. Och saken är den att om vi inte haft tillträde till den här tomten eller någon annan skulle vi inte ha haft en chans att komma ner till vattnet. Här liksom vid Lake Michigan kan man tala om det närmast hundraprocentiga utnyttjandet av sjöarnas stränder. Hur stor motsvarande siffra är i Sverige vet jag inte, men den torde vara bara en liten bråkdel av den amerikanska.
Jag tror på den svenska traditionen att låta så många som möjligt njuta av sjöar och vattendrag utan att mötas av en massa påbuds- eller förbudsskyltar. Vi känner till våra rättigheter och våra skyldigheter när vi genom snårskogar eller igenvuxna stigar tar oss fram till en sjökant för att ta del av medhavd matsäck och en stilla solnedgång. Vi ser ut över vattenytor, skådar måhända ett eller annat hus på den andra sidan. Men vi kan också bege oss till sjöar där varken byggnader, vägar eller något annat modernt mänskligt påfund stör vår blick. Jag tror att vi skall vara mycket rädda om detta.
Lars Thor
Foto: Margareta Artéus Thor som hälsar att bilderna talar för sig själva.