26 feb 2013
Elme Glasbruk – Ett 80-årsminne
Året var 1917. Elme glasbruk grundades mitt under brinnande världskrig. Många glasbruk fanns redan, och under åren 1917–1920 anlades inte mindre än tio nya bruk, varav sju i Småland.
Förutsättningarna var goda. Elme glasbruk placerades invid stambanan, vilket underlättade transporter av råvaror, bränsle och färdiga produkter. Genom tillkomsten av järnvägen på 1860-talet hade omvandlingen av en bondby till det blomstrande samhället Älmhult påbörjats.
Bland initiativtagarna till Elme märks främst den betydande glasgrossistfirman Brising och Fagerström i Stockholm. Även Gustaf Dalén, AGA:s grundare, ingick som intressent i företaget. Orsaken var att bruket kunde framställa linser och andra förnödenheter för AGA:s fyrar. För sakkunskapen stod ingenjören Hans Wilhelm Hanse, född i Växjö och utbildad vid Chalmers i Göteborg.
Elme genomgick samma serie av med- och motgångar som alla andra glasbruk. Hög produktionstakt och stort kvalitetsmedvetande varvades med konjunkturavmattningar, strejker och konkurser. Man kan lugnt påstå att Elme nådde sina högsta höjder under slutet av 1920-talet, inte minst genom konstnären Edvin Ollers insatser.
Vid midsommartid 1970 var de goda tiderna över, och den siste ägaren av Elme, Jarl Borgarp, blev den som i samråd med de anställda inledde avvecklingen. Utförsäljningen av lagret påbörjades, och det blev turisterna som ända fram till 1975 kunde förse sig med glas från det anrika bruket.
Under våren 1997 hedras minnet av Elme glasbruk med en utställning i Älmhults bibliotek. Teckningsläraren Willy Pettersson, som även själv arbetat vid Elme, har genom åren dokumenterat bruket i form av teckningar och akvareller. Han har även samlat ett stort antal fotografier. Ekonomhistorikern Torbjörn Fogelberg har på grundval av det omfattande arkivet från Elme skrivit en ingående historik, som finns tillgänglig i Smålands museum. Historiken har tillsammans med en del av bildmaterialet fått bilda grundval för en katalog som i sin tur ger bakgrunden till utställningen. I övrigt medverkar konstföreningen, kommunen och flera privatpersoner i projektet.
Lars Thor
Ursprunglig publicering i Kulturspridaren I Värend och Sunnerbo utgiven av Kronobergs läns hembygdförbund och Smålands museum 1997:1
5 apr 2013
Älmhult
/Häromsistens hittade jag en gammal betraktelse kring Elme glasbruk. Och nu har jag hittat en betraktelse kring orten som hyste Elme./
Älmhult. Centralort i kommunen med samma namn. Var en gång en vanlig by som var stambanans slutstation. Småningom fick det oreglerade samhället sin rutnätsplan genom en fortifikationslöjtnants försorg. Främst av denna anledning är Älmhult nu av kulturhistoriskt riksintresse. Under hösten har Smålands museum gjort en översiktlig byggnadsinventering i kommunen som en förberedelse till ett kulturmiljöprogram.
Så kan det gå när företagsamma smålänningar får härja fritt. Idag är det många saker som kännetecknar orten. Vad sägs om ett möbelföretag med tentakler över hela världen. Vad sägs om en granitindustri som är landets och även Nordens största tillverkare av gravvårdar. Fler skulle kunna nämnas. Men det räcker att säga att dagens kulturspridning är morgondagens kulturhistoria. Inte så att allt hamnar på museum. Det mesta blir kvar som traditioner och lever vidare i människornas medvetande och samhällenas struktur.
Apropå gravvårdar som minnesmärken. Låt oss bläddra lite i historiens blad. Och vad hittar vi då? Jo, att stenbrytningen i älmhultstrakten började i slutet av 1800-talet och att granit och diabas blev eftertraktade råvaror i många sammanhang, även för export. I det längre geologiska perspektivet rör det sig om en åder av de eftertraktade bergarterna som sträcker sig från Skåne i söder över Älmhult och Liatorp och upp till Ryssby.
Det där med kulturspridning från Älmhult ut i vida världen är intressant. I Tokyo, för att ta ett exempel, finns ett känt monument uppfört i röd smålandsgranit. Och i Älmhult finns japanen Takashi Narahas skulptur byggd av gamla granitbrott i trakten. Sådant frestas man nästan kalla återkoppling.
Men det är inte bara rutnätsplaner, företagsamhet och konst som präglar bygden. Ger man sig av norrut en bit, så kommer man till Stenbrohult. Där finns Råshult, Carl von Linnés födelsehem. Och – för att än en gång tala om ett land på andra sidan jordklotet – det finns de som säger att Linné är mer känd i dagens Japan än i Sverige. Vad vi emellertid vet är att många japaner kommer till Stenbrohult för att se de platser där blomsterkungen tillbringade sin barndom.
Det finns mycket att säga om Linnébygden, det sammanfattningsnamn som ofta används. Och det finns mycket att säga om andra bygder också. Men låt mig ett ögonblick komma tillbaka till det jag sade om morgondagens kulturhistoria.
Vi lever alla i nuet. Det gör alla våra framgångsrika företag också. Men vi måste själva ha en historia, något att se tillbaka på, en grund för vårt agerande. Medan vi verkar och drar vårt strå till utvecklingens stack blir vi själva historia och bedöms av eftervärlden på det sätt vi förtjänar. Så det kanske vore värt att stanna upp ett ögonblick och betänka att vi bara är små små länkar i en lång lång händelsekedja. Eller som Pär Lagerkvist uttrycker saken i sin dikt Aftonland:
Engång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den
minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig såsom havet
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1989:1