11 dec 2012
Ohio den 5 november 2012
Det är dagen före det amerikanska presidentvalet. Hyrbilen för oss ut i Ohio där valpropagandan i form av skyltar för Obama/Biden respektive Romney/Ryan sprider sitt budskap från trädgårdar och fält. Naturligvis finns där också en massa andra skyltar som hejar på diverse kandidater alltifrån guvernör till medlemmar i lokala församlingar. Jag fäller en kommentar som innebär en fråga: Hur många miljoner och åter miljoner skyltar i olika storlekar har producerats inför detta och många andra föregående val? Dagen efter valet kommer de att vara borta och till största del förpassade till soporna.
Vi åker in i en liten stad som heter van Wert. En helt vanlig amerikansk stad i mellanvästern med en ”main street” med tillhörande sidogator, skola, restaurangskyltar, bensinstationer och allt det andra. Överallt finns valpropagandan men vi kan inte finna någon övervikt för det ena eller det andra lägrets kandidater. Ohio är ju en stat som måste vinnas av den som vill bli president. Just denna dag visar opinionsmätningarna en svag övervikt för sittande presidenten Barack Obama.
Några dagar före detta vårt besök i Ohio svepte stormen Sandy in med full kraft mot den amerikanska östkusten. Särskilt drabbat blev New Jersey med raserade hus och utslagen infrastrutur. Besök av presidenten, trösterika tal och löften om såväl hjälp som snabb återuppbyggnad. Naturligtvis lyser klimatdebatten med sin frånvaro i dessa valtider. Förhoppningsvis återkommer den på agendan när valet är över.
Den lilla staden väcker minnen. För nästan exakt tio år sedan åkte jag med en Greyhoundbuss från Pittsburgh i Pennsylvania, via Cleveland i Ohio mot Fort Wayne i Indiana. På eftermiddagen och med en bra bit kvar av färden blev det märkligt mörkt ute. Samtidigt började bussen skaka våldsamt, men chauffören visade inga som helst tecken på att sakta ner eller stanna. Överallt syntes polispatruller samtidigt som all elektrisk belysning saknades. Plötsligt förstod jag vad det handlade om: bussen befann sig mitt inne i en dånande tornado. Vi var bara ett fåtal passagerare. En av dem signalerade att han skulle stiga av i van Wert.
Vi nådde den lilla staden, men där fanns ingen busstation, naturkrafterna hade tagit den med sig. Efteråt fick jag veta att även en hel biograf hade blåst bort. Några barn som varit kvar i den hade mirakulöst nog överlevt genom att snabbt ta sig till ett nybyggt orkanskyddsrum. Trots den förödelse som syntes från bussfönstret hade inga dödsoffer skördats. Egentligen helt ofattbart.
Den 5 november 2012 är en strålande vacker dag. Sandy nådde aldrig in till de här trakterna och några spår av den tio år gamla tornadon syns naturligtvis inte. Säkerligen har här stormat ordentligt flera gånger sedan jag var här senast. Vi behöver bara gå tillbaka till den senaste sommaren som inte bara präglades av svår torka i de här trakterna utan även av mycket starka vindar.
Hyrbilen, en Chevrolet Malibu av senaste snitt, är mycket bekväm. Den stora v-sexan under huven svarar villigt och snabbt när jag trycker till gaspedalen. När jag senast tankade den stämde jag av mängd bensin med vägmätaren och efter diverse räkneövningar med avstånd i miles och bensin i gallons kom jag fram till att bilen tog drygt en liter per mil omräknat i svenska termer. I runda tal kostar bensinen i de här trakterna av USA sex kr litern. Billigt kan man tycka. Sedan började jag fundera över min egen dieseldrivna Hyundai där hemma. Den går på 0,45 liter per mil och med ett svenskt dieselpris strax under femton kronor kommer jag fram till att driftkostnaden är densamma för de båda bilarna.
Ack ja, det här med stormar och oberäkneligt väder är ju till stor del en följd av de klimatförändringar som människan ställt till med. Men ingenstans i den amerikanska valdebatten förs frågan på tal. Ändå är nordamerikanerna världens största energikonsumenter per capita. Dessutom gnäller man över att bensinen är dyr och det är klart att det blir dyrt att köra stora bensinslukande personbilar, suvar och pickuper, alla med automatisk växellåda.
Vi vet alla att klockan är åtminstone fem i tolv vad gäller klimatfrågan. Men här tycks ingen bry sig. För man frågan på tal möts man med en förstående axelryckning. Nej Amerika, och förresten världen i övrigt: Sätt klimatfrågan högt på agendan. Eller måste vi vänta tills haven börjar stiga så pass att alla kustnära städer hamnar i en farozon vars konsekvenser vi bara kan ana?
Lars Thor
5 mar 2013
Lake Michigan
Det är närmare mitten av november 2012. Presidentvalet i USA är över. Barack Obama är återvald som president för ytterligare fyra år. Den civiliserade världen drar en suck av lättnad.
Man kan tycka att den här betraktelsen kommer lite sent för att spegla det politiska livet i USA, och det är sant. Men vad som just nu sker i mitt huvud är en uppstädning av en mängd intryck från vår vistelse i fem delstater i den amerikanska mellanvästern under några hektiska veckor.
Hyrbilen tar oss denna gång från Fort Wayne till norra Indiana, där vi passerar en av amish-folkets huvudorter, Shipshewana. Vidare norrut och in nästa delstat, Michigan. Längs stora vägar och små, mindre trafikerade, vägar tar vi oss ett tjugotal svenska mil upp till de båda städerna Holland och Zeeland, där möbeltillverkningen i form av varumärket Henry Miller firat stora triumfer. Fulla av beundran över vad man kan åstadkomma med design vänder vi bilen söderut och kör längs interstate 196. Målet för dagens etapp är den lilla staden South Haven, belägen nära den östra stranden av Lake Michigan.
Som bekant är de stora sjöarna längs gränsen mellan USA och Kanada fem till antalet: Superior, Michigan, Huron, Eire och Ontario. Mellan de två senare finns Niagarafallen, som bäst avnjuts från den kanadensiska sidan medan vattnet småningom skickas vidare genom St. Lawrence-floden och ut i Atlanten. Ett skådespel vi haft förmånen att få uppleva ett par gånger vid tidigare besök.
Nära South Haven viker vi av från motorvägen och kör ner mot Lake Michigan. Vi finner en väg som går längs stranden eller rättare sagt längs en rad bebyggda tomter som skärmar av besökaren från sjön. Kilometer efter kilometer. Vi blir alltmer fascinerade av den privatisering som skett av stränderna längs sjön. Efter mycket sökande kommer vi till en lucka där det är tillåtet att längs en trappa gå ner till vattnet. I båda ändarna av den smala remsan finns skyltar som påpekar att här råder privat egendom. Efter att ha njutit av det skummande innanhavet går vi tillbaka till bilen. Parkeringsplatsen rymmer högst tio fordon. Jag undrar i mitt stilla sinne hur här ser ut en solig sommardag då måhända ett stort antal turister önskar ta sig ned till Lake Michigans närmast oändliga sandstrand.
Tro nu för all del inte att jag lägger några politiska aspekter på det här med privatiseringen av stränderna. Nej, jag vill bara göra en jämförelse med de svenska förhållandena. Själv har jag den stora förmånen att bo i ett hus på sjötomt. Men jag har inga grannar, bara en massa snåriga stränder som det är svårt att ta sig ner till. Ändå har den svenska lagstiftningen på envist sätt hävdat strandskyddet, vilket i sin tur innebär att man i princip inte kan bygga vid en sjökant längs de tusentals sjöar som vi ändå har i vårt land. Snacka om skillnad mellan den amerikanska och den svenska uppfattningen: den totala privatiseringen jämförd med vår egen allemansrätt.
Vi kör vidare längs den avskärmade stranden och finner att många hus är till salu. Olika mäklare för fram sitt budskap i form av utplacerade skyltar. Vi stannar till vid ett stort hus av gedigen sydstatskaraktär, förfallet och spöklikt, men beläget på en stor sjötomt. Vi slår upp mäklarens hemsida på Margaretas iPhone och letar oss fram till objektet ifråga. Priset är en miljon dollar, det vill säga i den stundens penningvärde ungefär sex och en halv miljon svenska kronor. Vi startar bilen och kör vidare medan jag muttrar något om att priset är grymt med tanke på renoveringsbehovet. I skymningen når vi hotellet i South Haven, där vi tillbringar kvällen framför teven och den eftervalsdebatt som sänds i ett flertal kanaler.
Någonstans har jag hört eller läst att Jan Troell inte kunde filma några sjöscener till sina utvandrarfilmer i USA. I stället fick han använda Ringsjön i Skåne. Jag förstår, det går inte att ta sig ner till några sjöar i den här delen av den stora kontinenten. Och om man lyckas med det återstår ofta en utsikt som präglas av det moderna samhällets olika attribut av exempelvis teveantenner.
För så där femton år sedan hade jag förmånen att följa med på en resa genom Indiana via St. Louis vid Mississippi till en bra bit in i delstaten Missouri. Där landade vi i ett landskap som för svenska förhållanden ter sig helt främmande. En biflod till floden Missouri är uppdämd på en sträcka av ett antal svenska mil för att skapa den damm som behövs för en massa vattenkraft. Resultatet är en serie sjöar som kallas ”The finger lakes”. De är djupa, inte särskilt fiskrika men ett paradis för de båtägare som tycker om att köra fort.
Målet för vår resa var en släkting som bodde på en av de många tomterna runt det stora sjölandskapet. Och saken är den att om vi inte haft tillträde till den här tomten eller någon annan skulle vi inte ha haft en chans att komma ner till vattnet. Här liksom vid Lake Michigan kan man tala om det närmast hundraprocentiga utnyttjandet av sjöarnas stränder. Hur stor motsvarande siffra är i Sverige vet jag inte, men den torde vara bara en liten bråkdel av den amerikanska.
Jag tror på den svenska traditionen att låta så många som möjligt njuta av sjöar och vattendrag utan att mötas av en massa påbuds- eller förbudsskyltar. Vi känner till våra rättigheter och våra skyldigheter när vi genom snårskogar eller igenvuxna stigar tar oss fram till en sjökant för att ta del av medhavd matsäck och en stilla solnedgång. Vi ser ut över vattenytor, skådar måhända ett eller annat hus på den andra sidan. Men vi kan också bege oss till sjöar där varken byggnader, vägar eller något annat modernt mänskligt påfund stör vår blick. Jag tror att vi skall vara mycket rädda om detta.
Lars Thor
Foto: Margareta Artéus Thor som hälsar att bilderna talar för sig själva.