Arteus och Thor.se
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om oss
    • Lars Thor
    • MARGARETA ARTÉUS THOR
    • Integritetspolicy
RSS

10 dec 2017

Var tusan ligger Uppvidinge?

(Den här lilla betraktelsen utgör en fortsättning på temat Uppvidinge. Den tillkom kom som ett inslag i Uppvidingekalendern, en almanacka med brett innehåll som producerades av Margareta Arteus Thor och Diana Ortscheid åren 2007–09.)

Jag var för en tid sedan på en stor konferens i Linköping med deltagare från hela vårt avlånga land. Alla gick omkring med stora namnskyltar där även respektive hemkommun redovisades. Bland flera hundra deltagare var det en och annan som tittade närmare på min skylt och ställde frågan: Var ligger Uppvidinge? I Uppland kanske?

Jag svarade givetvis med artighet på de frågor som ställdes och förklarade att Uppvidinge kommun är den nordöstra delen av Kronobergs län. Jag berättade också att Småland under äldre tid var ”de små landen” söder om Linköping samt att det gamla Uppvidinge härad var en del av ”smålandet” Värend med Växjö i centrum. De som frågade upplystes även om att namnet Uppvidinge ungefär skall tolkas som skogarna i norr och att området till största delen koloniserades först under tidig medeltid.

Ändå hade en och annan svårt att orientera sig i rummet. Då ställde jag i min tur en motfråga: Har ni någon gång besökt ”glasriket”?  Eller åtminstone hört talas om det? Då nickade alla och jag kände plötsligt att här fanns något att ta fasta på. Jag berättade att Uppvidinge härad, som reducerades med flera socknar vid kommunreformen 1970, inom sig rymde de allra flesta av de småländska glasbruk som existerat en gång i världen. Jag berättade också att Älghults socken, som fortfarande ligger kvar i Uppvidinge kommun, var den mest glasbrukstäta socknen med inte mindre än 14 glasbruk under olika epoker. I den nuvarande kommunen har det genom åren funnits sammanlagt 26 glasbruk.

Efter de förklaringar jag levererat kände jag att nu är det nog dags att tänka till en smula. Något glasrike existerar inte längre, bara några få rester återstår. Men det som finns kvar är grundvalen för glastillverkningen, nämligen de stora skogarna. Bränslet till glasugnarna var ju ved och skogarna i norr var därför den viktigaste lokaliseringsfaktorn för glastillverkningen.

Om vi i fortsättningen skall slippa frågan var Uppvidinge ligger, så måste en ny sorts marknadsföring bedrivas. Den utgår lämpligen från de stora skogarna, de många sjöarna och de storslagna naturupplevelserna, det ”Vilda Uppvidinge”. Men om vi med de argumenten skall kunna locka till oss turister från när och fjärran, så krävs också att det finns bra matställen, iordningställda vandrings- och cykelleder, butiker, övernattning och annan service. Jovisst, en hel del av detta finns redan, men det kan bli mycket bättre. Därför är det bara att kavla upp ärmarna och köra igång. Många små företag kan tillsammans skapa den trivsel som turisterna från Danmark, Tyskland och Holland förväntar sig.

/Lars Thor

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Älghult, Glasbruk, Uppvidinge, Vilda Uppvidinge

13 nov 2017

Uranäs, en modern by med medeltida DNA

Människor med knytning till Uranäs berättar om att växa upp, fytta, återvända och bygga nytt!

Uranäskor på byväg. Foto: Solveig Nilsson.
Uranäskor på byväg. Foto: Solveig Nilsson.

Uranäs är i ett första intryck för en besökare en levande och välskött by med intressanta hus, en varierande natur, kor, hästar och vilda djur inpå knutarna. Allt detta stannar i mitt minne för alltid. Ett antal företag och initiativrika människor ger dessutom Uranäs en tydlig position när det gäller bilden modern landsbygd och intressant entreprenörskap.

Vägkorsning Uranäs

ägen är från historiens början A och O för livet och kommunikationen till och från en liten by. Den vårdas lokalt av en vägförening och sköts programenligt året runt med grusning, hyvling, kantskärning med mera. På vintern rullar plogbilarna på kommunens uppdrag för de boendes och nyttotrafkens behov. Vägen symboliserar sammanhållning genom sekler! Inte minst offciell och temporär vägskyltning är viktig – trots dagens GPS. Den leder och lockar besökare att fnna företag och arrangemang till byn mellan sjöarna.

Johan och Ulrika Ursjö med sina tre barn Filip, Jonathan och Ellen. Johan Johan och Ulrika Ursjö med sina tre barn Filip, Jonathan och Ellen. Foto: Johan Ursjö

Jordeböckerna från mitten av 1500-talet är femhundraåriga dokument där byar och gårdar i såväl Älghults som Fagerhults socken finns namngivna. Detta visar på en väl utvecklad bygd och i det mönstret redovisas en gård i Uranäs och en gård i Kianäs. I Kianäs finns dessutom skriftligt belägg på en gård/ett säteri så tidigt som 1300-talets mitt,” berättar Lars Thor. En av gårdarna i bykärnan tillhör två kusinfamiljer Ursjö. På övre planet bor Johan och Ulrika Ursjö med sina tre barn Filip, Jonathan och Ellen, som samlats hösten 2016 vid gårdsgrinden från 1800-talet.

Uranäs dskarta från 1689 

Uranäs-kartaDetalj av häradskarta från 1689 över Uppvidinge härad. Byarna Uranäs och Kianäs är med sirlig stil utmärkta, liksom sjöarna Urasjön och Kiasjön. Gränsen mot Fagerhults socken i Kalmar län är tydligt utmärkt. Här möts Värend i Kronoberg och Handbörd i Kalmar län. Här har en administrativ gräns funnits sedan urminnes tider. Människorna har fått förhålla sig till detta faktum och lagat efter läge när det gäller allt från kyrka och skola till lagar och regler. Gränsbons eviga dilemma.

Den vackraste byn…

Uranäs är den vackraste Smålandsby jag vet. En genuin skönhetsupplevelse alla årstider som även representerar en levande berättelse om äldre tider för såväl besökare som boende. Visst är det lätt att klistra ett enkelt epitet som ”Bullerbykänsla” över bilden av Uranäs, men det jag vill försöka skildra är en något djupare bild av hur en klassisk svensk och småländsk bondby utvecklar sig från småjordbruk till en modern kombination av livsstilar. I Uranäs är man nämligen duktiga på att kombinera yrkesarbete på långa pendelavstånd med bisysslor, fritid och företagande. Där släkten verkat i generationer har fastighetsägarna på ett fexibelt och intressant vis lyckats gå in i 2000-talet med historien tryggt förpackad i bagaget. Sagan om livet i Bullerbyn var trots allt en litterär berättelse och tillrättalagd i minnet hos en vuxen författare. Men visst följer Astrid Lindgrens Småland envist med från sitt Vimmerby till Uranäs. ”Ach – Bullerby!!!” utbrast ofta tyskarna när de klev ur bilen för att hyra boende hos paret Nelzén, berättar man. Ett mittuppslag i en traktortidning med Kenneth Eklöv på sin ”Grålle” – Fergusontraktor, får rubriken: ”Spaning i Astrid Lindgrens värld”… Det vi tittar på i denna text är emellertid den så kallade verkligheten och hur ett antal människor valt att hantera ett förhållningssätt till arv och nedärvd tradition. Refektioner på min egen relation till livet på landet blir även ett litet bidrag.

Gränser och administration

Vi befnner oss i gränstrakterna mellan två län. Grusvägen som slingrar sig från riksväg 37 mellan Växjö och Oskarshamn, ligger så inbjudande strax innan Fagerhult i Kalmar län, för att sedan ta oss över den lilla bron och Badebodaån, som rinner ut i Kiasjön. Vi fortsätter vidare in i Kronobergs län till den gamla byn Uranäs. Vägen är ”en lastbil bred” så det gäller att se upp vid snabba möten front mot front. Vi har redan passerat ett par gårdar med betande kor på Kalmarsidan och när vi får syn på skylten Uranäs kan vi dra en suck av lättnad över att varken ha stött på vilda djur eller vilda bilister. Vi noterar förstås de mest klassiska av byggnadsverk i dessa trakter – den massivt breda stenmur som breder ut sig direkt efter Evald och Ing-Marie Gunnarssons nybygge från 2002 (1:22) En mur som får en att begrunda, slit, släp och krökta ryggar!

Det känns bra att låta den slingriga vägen få symbolisera en gränsbys olika aspekter. När jag lämnade Kalmar län bakom mig vid bron och därmed den administrativa gränsen mellan två län, så upptäckte jag snabbt att jag inte var hemma där jag trodde. Låt mig kommentera min egen situation. Konstigt nog följde inte postnumret med in i Kronoberg när jag en gång fyttade ut till Kianäs, tvillinggrannen till Uranäs och där brevlådan fanns. Jag upptäckte att jag administrativt tillhörde Fagerhult i Kalmar län. Som småföretagare kom det ibland paket och t o m lastbilar på den lilla grusvägen för leveranser och både chaufför och jag stod undrande varför han ”kommit till rätt adress i fel län!? Eftersom postnumret var Fagerhult. Så jag bestämde att hädanefter fick leveransen stanna på ICA i Fagerhult och jag fck hämta paketen själv. Inga problem. Men så dök ett annat upp istället. Som förtroendevald politiker blev man ofta ifrågasatt: ”Bor inte du i Kalmar län?”

Var man bor längs den grusade vägen har nämligen under generationer kopplats till rader av administrativa och politiska beslut på olika nivåer. Vi talar inte bara om förtroendevalda, utan om skolskjutsar, plogning, väghållning, skolor, hemvård, postgång och telefonnummer med olika riktnummer inom ett begränsat område. Mitt telefonnummer hörde till Nybro i Kalmar län. Folk klagade att de inte kunde hitta mig. När den markbundna telefonin nu ska kopplas ned 2017 och 12 telestationer i Uppvidinge stängts, så återstår ”nätet” för allas kommunikation. Vi har inget val – så vi gillar nätet – men det är en tekniksaltomortal utan dess like på landet. Kaos med fast telefoni med dåligt underhållna lufttelefonförbindelser ”old style”, där ADSL inte räcker till för behoven. Företag och hushåll väntar på en vassare plattform för kommunikation. Att bo på landet innebär att vara tålmodig. När statliga verk blir sammanslagna trillar många beslut ur kvarnen i ren glömska. Hur det går med viktig samhällsinformation när nätet släcks av någon anledning är ett frågetecken. Vi minns stormen Gudrun, när nätet slogs ut! Då blir man utelämnad. Nostalgisk kan man konstatera att riktnumret på gammeltelefonen och ”G” på bilen var en bra informationskälla i det lilla. Men när man ser alla fördelar med att bo så nära naturen så blev jag alltid lugn i sinnet av att simma ut från vår lilla strand i Kiasjön och med simtag passera gränsen mot Kalmar län… Då kände jag mig fri och lycklig. Naturen läkte alltid det som skavde.

Många stegvisa förändringar gör att det idag kan vara svårt att skapa sig en verkligt tydlig bild av dagens landsbygd, människorna och deras försörjning. Men vi vet, genom Birger Nilsson, att 1940 bodde 30 personer i byn, 1965 var siffran 23 och 1970 var det 19. Hans mätning slutar för snart 50 år sedan – 1977 då bara tolv personer bodde kvar! När siffran var nere i fem fastboende i bykärnan, så undrade fera hur det skulle sluta? ”Den bofasta befolkningen minskar och sommargästernas antal ökar,” konstaterade studenten Birger Nilsson till Kronobergaren 1977. Han var bördig i byn och hade studerat utvecklingen inför framtiden i en högskoleuppsats. ”Åkerarealen övergår mer och mer till betesmark och hagmarkern förbuskas. — De bästa av åkrarna kanske kommer att arrenderas ut av andra medan resten växer igen!” Vi får helt enkelt titta närmare på denna utveckling – hur det gick – när vi möter människorna i Uranäs en bit in på 2000-talet.

För utomstående och inte minst skrivbordsfolk, blir det allt svårare att inse vilken stor betydelse en levande landsbygd med aktiva människor har, såväl lokalt som för en region. Det är människorna, inte sällan pendlande många mil till jobben och ofta fitiga med olika bisysslor, som håller bygderna levande. Det är avgörande för framtiden att inse att allt administrativt som styr livet på landet, måste hanteras med insikt och kunskap av engagerade människor, vare sig det rör naturen, djuren eller kulturvården. Att hålla landsbygden levande med välfärd, service och företagande, är av största vikt på 2000-talet. Att hänga med! Våra gamla grannar och vänner hade två tidningar – Barometern och Smålandposten – också det ett fenomen i dessa trakter.

När jag tänker på Uranäs kommer också bilden av vår slitna brevlåda fram för min inre syn. Den blev en extra stor variant, på grund av våra två frmor och den var grå och sliten när vårt fyttlass hösten 2015 rullade mot vårt nya hem i Oskarshamn. Lådan tjänade oss väl, där den klängde på Kenneth Eklövs och Solveigs röda staket och blev sinnebild för varm vänskap och fungerande kommunikation. Inte sällan skötte lantbrevbäraren såväl postbefordring som annat nödvändigt och vi har prisat denna glesbygdsservice många gånger och trots att posten idag får åka från Högsby tur och retur var dag fungerar det. I jämförelse med stadsbor hade vi det bra, när det gäller service.

Vilsen på landet…

När jag tillfrågades av Charlott Åberg, ansvarig för Älghultskrönikan, att skriva en modern text om en historisk by – nämligen URANÄS, blev jag tilltalad i djupet av mina egna småländska byarötter, med en pappa född i Smålands nordvästra hörn, i Södra Hestra, Broaryd. I Uranäs finns mycket att känna igen, inte minst min farmor Selmas eviga småbrukarslit med djur och hushåll. Om henne har jag hört berättas, trots att hon gick bort redan 1948, mitt eget födelseår.

När jag blev granne till byn för knappt tjugo år sedan, nygift med Lars Thor, måste jag erkänna att det var en tuff förändring. Jag var inte beredd på att rymmande kor kunde stå hindrande på vägen och att jag inte skulle kunna hitta ut till riksväg 37 med alla småvägar att välja på. Riskerade ju att missa ett möte eller så… I panik ringde jag då till Lars på jobbet på min Nokia så han lugnt fck guida mig per telefon. Jag hade aldrig ”bott på landet” och ännu mindre längst ut på en udde några hundra meter från Kalmargränsen. Hade alltid åkt på asfalterade vägar och bara följt Vägverkets skyltfora. Att på vintervägarna möta skolbussen i backen efter bron, var skrämmande och att bo ensam i huset ibland, fck mig att tänka på en galen Jack Nicholson i ”The Shining”. Men tiden gick och nu ser jag tillbaka på fantastiska år och sammanfattar med stor glädje möten och intryck.

En insikt sätter rot

I Uppvidingekalendern, som Diana Ortsheid och jag gjorde under några år, skrev jag under rubriken Margaretas funderingar: ”Att störa perspektivet är ett motto för en nyfken själ… Bekräfta det jag redan vet och ständigt förfytta gränsen in i framtiden. Först förvandlas till främling i en främmande miljö, en främmande stad, ett främmande land! Sedan bemästra ensamheten. Och slutligen uppnå målet – nya vänner, nya perspektiv.- – – Efter en tid i Kianäs hände det. En insikt att boendet i Uppvidingeskogen är den största perspektivförskjutningen i det här livet. Här och nu uppstår tankar om relationen till det större perspektivet. Det jag inte förstår. Det som är bortom min horisont. Det som förenar människan med djur, växter och en rofylld stund på sjön. En lekande ekorre i granen, en gnagande mus i komposten, en förnöjd häst i hagen… Så störs perspektivet varje minut.”

Människorna, gårdarna & nya livsprojekt

Begreppet ”hembygd” har blivit problematiskt som beteckning i vår tid. Var och en har ju sin egen hembygd att förhålla sig till, så att glorifera ”livet på landet” är inte vad denna berättelse har som syfte. Det tog inte lång stund efter att jag fått frågan om att skriva om Uranäs, att inse att denna by och dess invånare idag representerar två tydliga teman:

1: Man älskar sin plats på jorden så mycket att när man väl fyttat ut för studier, giftermål eller jobb så letar man medvetet eller omedvetet efter det rätta tillfället att återvända.

2: Man skapar en vision över hur man vill använda ”sin plats på jorden”. Vid en återfytt börjar det hända saker. Någon pratade om att komma tillbaka till en plats ”som är som ett semesterparadis”. Den personliga drömmen avtäcks successivt för våra ögon, visionen får liv för kortare eller längre tid. Det spikas och byggs. Företag och frmor finns på plats som moderna plattformar för nya idéer. Den gamla jordbrukarbyn förändras och människor visar upp hur man kan förnya livet på landet. Detta händer när dagens fastighetsägare tar med sina samlade livserfarenheter till konceptet om den moderna byn. ”Att fytta hem är värdefullt som livsprojekt”, sammanfattar någon. ”Skönt att ha något att återvända till”, säger en annan. ”Att bo på landsbygd representerar livskvalitet och samhörighet”, säger en tredje.

Fastighetsbeteckningen är ett administrativt släktträd

Varje gård har en fastighetsbeteckning som jag valt att använda för överblick och identifkation. Här finns också två hus som ritats och nybyggts under senare år i norra delen av själva byn med annan beteckning. När man återvänt har man ofta börjat renovera det nedslitna, bygga till och bygga nytt.

Uranäs 1:4, som det såg ut förr. (Gods & Gårdar)
Uranäs 1:4, som det såg ut förr. (Gods & Gårdar)

Uranäs 1:2 Uranäsboden/”Dackestugan”, Kulturen i Lund från 1892. Birger Nilsson. Skogsfastighet.

Uranäs 1:24 Uranäs Blomsterverkstad samt privatbostad. Skogsfastighet. Lola och Per-Åke Oskarsson.

Uranäs 1:23 Islandshästar, gårdshandel, turism/stuga. Skogsfastighet. Lena Tedefalk och Trygve Larssen.

Uranäs 1:5 Skogsfastighet. Loftbod från 1700-talet. Rune och Marianne Ivarsson.

Uranäs 1:6 Lantställe som delas av två kusinfamiljer. Skogsfastighet.
1. Familjen Ursjö: Lena&Frank, Tom&Katarina, Linda och Mia&Kent.
2. Familjen Johan&Ulrika Ursjö.

Årets föl Ægir 2016. Foto: Lena Tedefalk
Årets föl Ægir 2016. Foto: Lena Tedefalk.

Uranäs 1:7 Eklövska gården. Lantbruk med djurbesättning. Skogsfastighet. Kulturlandskapspris 2003. Kenneth Eklöv och Solveig Nilsson.

Uranäs 1:26 Yttra Svaneholm. Skogsfastighet utfyttad från bykärnan vid laga skifte. Kulturlandskapspris 2009. Conny och Kristina Rosander.

Yttra Svaneholm 1:27 Inäga, Yttra Svaneholm, avstyckad efter brand 2012. Skogsfastighet. Konrad och Mikaela Rosander.

Uranäs 1:12 Lärarinnebostaden Hyddan. Även småskola på 1930-talet. Jan-Erik Andrén. Fritidshus 1981. Permanentboende 1994.

Uranäsboden, fyttad från fastigheten 1:2 till invigningen 1892 av Kulturen i Lund. Restaurering färdig 2014. © Viveca Ohlsson
Uranäsboden, fyttad från fastigheten 1:2 till invigningen 1892 av Kulturen i Lund. Restaurering färdig 2014. © Viveca Ohlsson

Uranäs 1:13 Lönnqvistastället vid Badebodaån mellan Flyahult och Uranäs Torpställe en gång bebott av Gustav Lönnqvist, senare av änkan och sonen Adrian. Bostället inköptes från Gustaf Svensson (1939) tillsammans med 1:4, av Herbert och Britt Nelzén från Åseda. Denne Gustaf Svensson köpte 1:4 av Kommanditbolaget Gleisner & Co, Björkå Glasbruk, för att skörda skogen och använda som ved till de hungriga ugnarna. Här fanns/finns vid sidan av torpet, rester av den bro som gick över Badebodaån, ett litet sågverk med sågblad som drevs av ett vattenhjul och ett torp. Kanske ses denna plats som ”fornlämningar” från 1800-talet och en svunnen epok? Det intressanta är att här fanns alltså en förbindelse – bron – och en koppling mellan landsbygdens olika näringar. Denna bro band samman Uranäs och Björkå, alltså,ett jord- och skogsbruksområde med den kända glasbruksbyn, dagens Emmaus! Den 6 juni 2015 frades Gökotta här, en intressant plats för traktens folk att besöka och då berättades ännu en gång historien om Lönnqvistastället!

Uranäs 1:18 Pontus Grönlund. Specialist på ekträd och virkesmätare. Nyinfyttad oktober 2013. Huset är byggt 1996 av Lena Tedefalk och Michael Nygren

Ing-Marie Gunnarsson med hunden Tissla vid Lönnqvistaställets brofäste över Badebodaån. Foto: Evald Gunnarsso
Ing-Marie Gunnarsson med hunden Tissla vid Lönnqvistaställets brofäste över Badebodaån. Foto: Evald Gunnarsson

Uranäs 1:19 – 1:20 – 1:21 Kommentar: Dessa fastigheter med ursprung i gården 1:7 (Eklöv) har sedan många år ägts av respektive Peter Adamczyk, Werner Fischer och Fritz Storch. Det finns ett antal tyskar som slagit sig ned invid eller nära Uranäs och som är trogna denna bygd sedan decennier. Dels som fritidshusboende och dels som fastboende. Dessa familjer bidrar med entreprenörskap och god grannsämja till landsbygdens förnyelse. Den mest aktive är Rüdiger Klapschus som från sin fastighet Skogsgläntan ute på Kianäs, driver semesterboenden. Hösten 2015 köptes Kianäs 1:16 (Thor) av Andreas Koedel och Simone Maas-Koedel. Familjen från Michendorf Berlin, äger sedan 2011 även den Kianäsfastighet som såldes av paret Reinhardt & Regina Olle från Hamburg. Dessa människor är aktiva vänner på många sätt i trakten och älskar ”Bullerbyupplevelsen”, enligt vad de säger. Alla är fitiga besökare på Uranäs Blomsterverkstad vid återkommande evenemang som Natur- och Kulturutfykten och inte minst julen eller när det finns läge att umgås med grannarna i byn.

Uranäs 1:22 Evald och Ing-Marie Gunnarsson. Skogsfastighet. Nybygge från 2000, infytt år 2002. Utäga Målen Kulltorp, är administrativ rot från laga skiftet 1912.

Kianäs 1:16 Familjen Thor 1934–2015. Familjen Simone Maas-Koedel och Andreas Koedel från Michendorf Berlin nya ägare 2015.

Naturens krafter och stormen ”Gudrun” 2005

När vi talar om samband och kommunikation så är det ibland de högre krafterna man tänker på. Alla som drabbades av Gudrun har en historia fylld av dramatik och ibland sorg att berätta. Någon i byn fck en rotvälta över sig och en lång konvalecens, en annan blev utan ström i en månad och upptäckte att läsandet vid fotogenlampans milda ljus var en fn resa tillbaka till äldre tider. Alla tackade för att inte något ännu värre inträffat. ”Det är bara materiellt”, sa någon. Vi har varandra. Den gamla grusvägen band samman människor, man hjälptes åt, träd på vägen sågade man upp tillsammans. Denna samhörighet som uppstod är som guld i vårt minne.

Naturen och djur som livgivare och inspiration

Skogen har varit inkomstkällan i hundratals år och allt vad den erbjuder är själva livet för generation efter generation. Men vem av skogsägarna i Uranäs pratar egentligen om ett landsbygdsprogram som heter ”Kompetensutvecklingsprojektet (vilket ord) Uppvidingeskogen – Möjligheternas skog i ett föränderligt klimat”? Något som handlar om hur en kommande klimatförändring påverkar en långsiktigt hög och hållbar skogsproduktion? Frågan är i vems verklighet detta avancerade kunskapspussel landar av alla som berörs i var sin unika verklighet… Och vem funderar på de skattepengar som satsas i dylika utredningar. Kommer pengarna tillbaka till avsändaren? Säkert berörs stiftsskogvaktare Konrad Rosander – som idag är Växjö stifts jakt- och fskeansvarige – av ”hållbarhetskomplexet”. På mer jordnära håll är det hans barndom och hans små barns framtid som berörs om pusslet inte läggs. Den globala byn och den globala skogen hör samman, det tror vi oss veta idag. När Gudrun fällde träden över husen på gården och strömmen släcktes, då kom säkert tankarna hos såväl barn som vuxna: Hur många generationer klarar vi oss till nästa storm?På Konrads och Mikaelas nyanlagda tomt står en undantagsstuga från Uranäs som kallas Lilla Stugan, med 54 centimeter breda golvtiljor… Dessa visar på gammal avverkad skog som en gång förädlats till hus. – Tiljor som speglar framtid, storm och eld i vitögat. Konrad vet och ser framtidens skog framför sig, den ska vårdas, den ska hålla! Han vet också mycket om den gamla skogen. Vad som gjorde att den stått sig bra genom tiderna. Växjö stifts och Uppvidinges stolthet är Granhults medeltida träkyrka som troligen byggdes 1220.

Granhults medeltida kyrka tillhör Växjö stift. Analys av timret säger att kyrkan sannolikt är byggd på 1220-talet
Granhults medeltida kyrka tillhör Växjö stift. Analys av timret säger att kyrkan sannolikt är byggd på 1220-talet

För snart 800 år sedan stod den alltså där och nu svindlar tanken på riktigt! För en hembygdsbok är detta de rätta perspektiven att fundera kring. Detaljerna är historiens moder… Konrad, som nyligen tillsammans med frun Mikaela, byggt ett nytt stort hus för familjen har blivit en av ”årets nybyggare” i Uranäs 2015, där farfar Ivan och farmor Karins hus 1:9 en gång stod. Han har lärt och lyssnat till de äldres kunskap när han som barn följt pappa Conny och mamma Kristina ute i skogarna. Nu är det hans egna barn som får vandra i framtidens skogsbestånd!

Evald Gunnarsson är en annan Uranäsbo och skogsägare som njuter av och lever nära naturen och tar hand om den: plockar lingon, svamp, jagar, skördar och vårdar den liksom pappa Gunnar. Frun Ing-Marie är uppväxt i en annan del av Uppvidinge med att skogsvandra med sin pappa. Idag lever paret ett modernt liv på landet på landsbygdens villkor och uppskattar sammanhållningen. Man grillar ofta vilt och det är alltid roligt att få fsk, säger Evald. Ing-Marie förklarar snabbt den årliga ”jaktkalendern” för mig som lyssnar och inte vet: ”Först kommer ”bockajakten”(Pyschjakt), en stilla smygjakt utan hund, i oktober är det rådjursjakt med hund var och en för sig och andra måndagen i oktober inträffar älgjakten, då alla i ”norra” laget är på plats. Enligt cermonien så avslutas jakten med en ”fléfest”, som cirkulerar runt laget år från år.” Efter så många år som boende granne har jag äntligen insett hur mycket jag inte förstått, där jag svischat förbi i min bil. Ett nytt jakttorn på hygget vid Hästefällan som Conny byggt signalerar en levande bygd, nära djur och natur. Conny är jaktledare i det ”södra laget” där förutom familjen, Helen Ericsson i Flyahult ingår, och han understryker att älgjakten är nära ”något heligt” att förenas kring.

Byn är historia på riktigt

Under ett par månader har jag vandrat runt, fotograferat med telefonen och samtalat med de cirka dussinet Uranäsbor och fastighetsägare som lever längs den milslånga grusvägen med sina fastighetsbeteckningar som identifkation. Från Evald och Ing-Marie Gunnarsson (1:22) i byns norra utkant till Jan-Erik (Janne) Andrén (1:12) i byns södra. Jag har även vidgat samtalet med mig själv under beteckningen av vårt gamla hem kallat Kianäs 1:16. Det jag stött på är en rik historia av spännande människor och företeelser, som något speglas i de bildcollage och texter som de boende har lämnat mig. Det må förlåtas om jag tagit grepp som inte känns igen, men till mitt försvar har jag försökt att relatera samtalen till sådant som ”sticker ut” från hemmaperspektivet. Hembygdshistorikern och läraren Sven Blomén spinner i en skolbok på Nils Dacke-sagan, men det är inte mer än en sägen, säger en historiker i min närhet. Men sant är att det på friluftsmuseet i Lund står en loftbod kallad ”Uranäsboden”. Här förvarades spannmål, matvaror och redskap, skriver man på Kulturens hemsida. Byggnaden fyttades till Kulturen 1892, då museet invigdes. Den har studerats noga av forskare som även besökt Uranäs och trakten omkring. Där blev man guidade av kunnigt ortsfolk och Uppvidinge kommun.

Conny Rosander har byggt en rastplats vid Vikafällan intill Urasjö
Conny Rosander har byggt en rastplats vid Vikafällan intill Urasjö

Det hör till saken att det finns ett stort intresse för historia bland människor jag talat med i bygden. Jag nämner förnamnen Evald, Birger, Rune, Kenneth, Conny samt Lena och Lola och Konrad som alla har växt upp i Uranäs eller på utskiftena. De har utbildat sig, fyttat från barndomshemmet, börjat jobba, rest ut och arbetat på andra orter och så småningom återvänt till byn! En del har ritat egna hus och byggt nytt eller storrenoverat, moderniserat och byggt till. Verksamheter har krävt nya ekonomibyggnader, en maskinhall här, ett utestall där, försäljningslokaler, små bodar, ett hemmamuseum och diverse uteplatser. Fönster byts och blir lätta att underhålla. Men poängen är att man vårdar kulturarvet med pietet och gör moderna lösningar, om inte osynliga, så diskreta. Conny är 100% ”Mr Hembygd” i allt vad han och hustrun Kristina gör, till exempel berättar han naturens mikrohistoria på små snygga skyltar runt om sin värld. Stanna gärna till på vägen – men tänk på att stanna säkert – och läs! Han växte upp på föräldrarnas gård 1:9 kallad Yttra Svaneholm, som stod på samma plats mellan 1912–2012, då huset brann ned. Nu står sonen Konrad Rosander och hans fru Mikaelas nya villa på samma plats, nybyggd och grann och med många stilmässiga referenser till farfar Ivans och farmor Karins hus från 1912.

Vi återkommer till det. En yttring av Connys kärlek till arvet är den gärdesgård på 330 meter som han erhöll Uppvidinge kommuns Kulturlandskapspris för 2009. En hyllning till att pappa Ivan och Conny byggde föregångaren tillsammans 1970. Här använder han sin bästa småländska med ord som enepinnar, slanor och gärdsle för att beskriva verket. En liten hemlis är att det finns ståltråd inbakad i kulturarvet, men det må vara förlåtet. Varningsskylt för att skydda ”Lekande barn” berättar att nya generationer springer runt här och det är dags att lätta på pedalen.

Skälen må vara olika men man märker ett starkt stråk av känsla och kunskap om historien bakåt, inte bara den egna familjens. Man berättar historier från förr på ett lättsamt vis, man visar förståelse för hur tiderna förändrats och denna medvetenhet är ett starkt kitt i vår undfyende tid. Älghults sockens Hembygdsförening har fera mycket aktiva medlemmar från Uranäs, bland andra Evald och Ing-Marie, Per-Åke och Lola. Uranäsboden stod på Birger Nilssons fastighet 1:2, en av gårdarna i byn. Vi vet att en inventering 1910 redovisar att en ny köpare 1909, nämligen Johan-Linus Nilsson, blev ägare till ett bostadshus, ladugårdar med loge, hölada och fälada, tröskvandring och svinhus, potatiskällare, brygghus, en stensatt brunn och en trädgård med 28 fruktträd och bärbuskar (Källa: Kulturen).

På bilden ser vi alla bönderna i byn Uranäs träffas och sköta sina angelägenheter. Trivsamt på 1960-talet för det mesta, men en svunnen tid. På bilden fnns Gunnar Johansson (Evald), Rune Svensson (Lena, Lola), Gösta Nilsson (Birger), Mildrik Eklöv (Kenneth) och Verner Ursjö (Johan) Foto: Arkivbild
På bilden ser vi alla bönderna i byn Uranäs träffas och sköta sina angelägenheter. Trivsamt på 1960-talet för det mesta, men en svunnen tid. På bilden finns Gunnar Johansson (Evald), Rune Svensson (Lena, Lola), Gösta Nilsson (Birger), Mildrik Eklöv (Kenneth) och Verner Ursjö (Johan) Foto: Arkivbild

Birger berättar att hans mor Helga älskade sin trädgård och var lite känd för sina blommor. Inventeringen är för övrigt ett gott exempel på vad som krävs av ett självhushåll när det var som bäst. Angående sagda loftbod har forskarna från Lund gjort dendrokronologiska prover som daterat huvudparten av virket till tidigt 1700-tal. Idag vet man till och med var träden växte som byggde detta svenska kultuarv. En sensationell uppgift säger till och med: ”En del av golvplankorna är gjorda av timmer som avverkades redan på 1300-talet”!

Tvätt på tork, lite av lyx idag. Förr jobbade kvinnorna året runt med barn, mat, tvätt, slakt och de stora kalasen... Hur orkade man?
Tvätt på tork, lite av lyx idag. Förr jobbade kvinnorna året runt med barn, mat, tvätt, slakt och de stora kalasen… Hur orkade man?

Vi lämnar högkulturen och lyssnar istället på vad historien betyder för några Uranäsbor. Evald talar om farfarsfar och Conny reder ut hur deras familjer är släkt: ”Adolf Rosanders syster Rosetta var mor till Karl Lindor som var far till Gunnar Johansson, Evalds far”, så kan det låta. Rune visar fram ett svartvitt fotograf på mormorsmor Hulda, hennes dotter Edit, samt gossen Rune och hans mamma Wera Svensson, född 1920. ”Mammas mosters syster Signhild Johansson var den sista i den äldre generationen som bodde på skogsgården 1:5, änka efter Hugo”, berättar han. I ett tidningsklipp från Kronobergaren år 1977 säger Signhild, som då bott i byn sedan 55 år: Hon litar på färdtjänsten och skulle aldrig kunna fytta från sin hemby, Uranäs. ”Vi älskar vår by, säger man till tidningen — och vill så gärna att Uranäs får leva vidare, blomstra upp igen. Men finns det egentligen någon framtid för Uranäs – och många andra byar av samma typ”, inleder journalisten Hans Altbark. Dagens ägare, Rune och hustrun Marianne Ivarsson, köpte gården 1986 och fyttade in permanent 1997.

Hunden Jeppe överblickar sin hemby Uranäs från Vikafällan – en informell mötesplats. Här står Conny Rosanders inbjudande bänkar 2016!
Hunden Jeppe överblickar sin hemby Uranäs från Vikafällan – en informell mötesplats. Här står Conny Rosanders inbjudande bänkar 2016!

Bebyggelsen – osynlig och synlig

”Det byggs mer hus här nu än på många andra platser i kommunen”, säger någon 2016. ”Tre hus är ganska nybyggda och sedan tillkommer olika ekonomibyggnader.” Framförallt lockar naturen och olika fritidssysselsättningar nya generationer till landet, med ökad möjlighet att pendla och kombinera landsbygd och jobb i tätort. Man söker helt enkelt en bra livsstil. När fera av dagens invånare i Uranäs var barn på 1950–60–70-talen, var ekonomibyggnaderna ofta hemvist för ett tiotal kor, några ungdjur, en häst, gris och höns, berättar man. Flera var de som växte upp i boningshus från 1800-talet, ofta avsedda för fera generationer. En gammal mormor och farfar bodde kanske i ett rum med kök i en del av huset. Barnfamiljen i en annan del. Det gick inte att ändra den ordningen förrän tiden var mogen. Tro det eller ej – det var först fram till 1950-talet som utedass blev ”historiska” och bad och vattentoaletter gjorde livet bekvämare. Dagens hus ser ofta riktigt gamla ut, men inuti råder mer moderna inredningsideal. Att renovera ett 1800-talshus är att genomföra sina visioner med tanke på såväl dåtidens känsla för arv och miljö, som med nutidens inredningstrender och ”fräscha” ideal. Man studerar gamla bilder och inspireras av tapetrester i lager på lager direkt på stugtimret. Samtidigt slås väggar ut, tak höjs, våtutrymmen blir allt elegantare och köksöarna installeras. Vilket inredningsmagasin som helst skulle kunna ringa efter fotografen!

Conny Rosander skulpterar träd på rot. En modern skulptursvamp!
Conny Rosander skulpterar träd på rot. En modern skulptursvamp!

Paret Ulf och Dagmar Nelzén berättar hur de så fort de övertog familjens gamla sommarhus 1:4 (1995–96) började renovera, täta väggar och byta golv. ”Vi ville bevara husets själ, men det krävdes nya tag om huset skulle leva vidare”, säger man. ”Det fanns ingen ström innan 1952, när Ulf och hans båda syskon var barn, så det var fotogenlampor som gällde. Vi drog in vatten och byggde ut ett riktigt kök och tog bort någon vägg, lyfte ett tak till nock på andra våningen. Resultatet blev som vi önskade och vi trivdes väldigt bra. Ulf, hade växt upp i huset om somrarna med sin barndomsfamilj från Åseda. Han snickrade en veranda mot sjön och byggde en lägenhet i ett separat hus ovanpå garaget”. 2012 såldes huset och paret är nu nöjda pensionärer vid Vätterns strand i Huskvarna. När det gäller ladugården tog en tidigare ägare, den handlingskraftige Gustaf Svensson ner ena halvan mot Urasjön, eftersom den skymde utsikten! Dagens husdjur måste också ha det bra och dit räknar vi höns med någon tupp, jakthundar, kaniner för dom minsta… Man har en lång tradition av närhet till djuren på landet och man har alltid varit noga med att hysa sina vänner med trivsel och omtanke. Idag kan man till exempel handla stora fna ägg från frigående höns i Lena Tedefalks lilla bod. Ibland dyker även Janne Andrén upp med en liten äggakorg i byn och berättar att det var Conny Rosanders mamma Karin som överlät de ädla hönorna till hans dotter Jennifer, när hon själv fck svårt att sköta dom.

Ett nybyggt jakttorn. Fritid och bisysslor möts; att jaga, plantera skog, röja, gallra och avverka .
Ett nybyggt jakttorn. Fritid och bisysslor möts; att jaga, plantera skog, röja, gallra och avverka .

Jennifer blev en god hjälpreda när synen sviktade. Nu är hönorna i sin lilla hönsgård ett kärt besvär för pappa Janne. Vissa byggnader gömmer sig undan bland de många husen på var fastighet. Man vet aldrig när man råkar passera osynliga härligheter bortikring, som ett komplett snickeri med alla verktyg vackert på plats eller ett ”museum”, där man kan se en hel familjehistoria presenterad. Något man kanske inte tänker på är de stiliga jakttornen som reser sig på fält och i skog. Conny Rosander har byggt ett stiligt sådant nära Yttre Svaneholm (1:9), väl synligt från vägen. Hur många har sett de gråa låga höladorna när man kommer söderifrån innan vägskylten Uranäs och når Kenneth Eklövs moderna lada och maskinhall på ömse sidor? Det är ett vackert exemplar av en ängslada som är en relativt blygsam historisk byggnad mitt i naturen. Länsstyrelsen i Kronoberg har stöttat bytet av taket, berättar Kenneth Eklöv. Han prisades också tillsammans med Solveig Nilsson för att han värnar kulturlandskapet på sina ägor. ”Det handlar om att respektera förfädernas arbete”, konstaterar han i Smålandsposten 2003. Ännu en historisk byggnad och kulturminne är av högsta kvalitet och finns diskret bakom Ivarssons ladugård ett 20-tal meter från en modern maskinhall. Den är från 1700-talet, och har 2016 fått ett nytt tak och nytt fönster med något litet bidrag.

Kenneth Eklöv på sin skogsväg 2016
Kenneth Eklöv på sin skogsväg 2016

Men när man nån gång besöker Lola och Per-Åke Oskarssons Uranäs Blomstervekstad (1:24) är det långtifrån en ”osynlig” verksamhet. Tvärtom är denna Blomsterverkstad etablerad sedan många år och marknadsförd på ett genomtänkt och lockande vis med både Facebook och mailutskick. Uranäs Blomsterverkstad är ett gott exempel på småländsk entreprenörskap. Med återkommande skyltning på infartsvägarna är det lätt att hitta hit. En gammal gård har bytt karaktär och innehåll till en härlig, naturnära och trendkänslig anläggning, där den gamla ladugården successivt omvandlats till ett smart försäljningskoncept. Här erbjuds lustfylld shopping, laddad med nya upplevelser, säsong för säsong. På Facebook skriver någon: ”Mysig pysselkväll i Uranäs — gott fka och babbel med tjejerna.” Man gjorde alltså årets julkransar tillsammans på den renoverade ladans vind. Tusentals människor delar den upplevelsen. Osynlig blir synlig!

Ett litet annorlunda bygge i byns kärna, tillhör Marianne och Rune Ivarssons ägor (1:5) Nära Urasjön ligger den platsbyggda badtunnan som ett barnbarn, Albin Ivarsson, byggt till familjen, farfar och farmor. Denna nymodighet invigdes 2015 och var ett projektarbete sista året på gymnasiet i Vetlanda. Snickartagen finns i släkten och pappa Anders och farfar finns alltid att rådfråga! Ett annat exempel är den praktiska, falufärgade ligghallen/stallet, där familjen Tedefalk-Larssens besättning av islandshästar bor när vädret och skötsel så kräver. Så byggs moderniteten varsamt in i en by med medeltida DNA.

Julen dukas upp på ”Kattvinden”, Uranäs Blomsterverkstad 2015
Julen dukas upp på ”Kattvinden”, Uranäs Blomsterverkstad 2015

En kedja av generationer

Uranäs har vårdats i århundraden av generation efter generation. Man brukar räkna tre generationer per århundrande. Vi kan tänka oss femton generationer bakåt i tiden och kanske även i fantasin se hur man trampat stigarna, skördat för djur och husbehov, levt sitt liv nära boskapsskötsel och åkerbruk. Att leva och överleva på självhushållets tid har krävt människor med mod och kunskaper vi inte ens kan föreställa oss idag. Många hårt arbetande män och kvinnor, deras barn och äldre familjemedlemmar har sysselsatts från morron till kväll i det klassiska hushållet som en återkommande daglig rutin. Skötseln året runt av djuren, marken och skogen, uthusen och mangårdsbyggnaderna, vägarna, jakt- och fskerätter – krävde och kräver än idag – god planering. I det goda självhushållet ingick att plocka bär och svamp i skogen, bearbeta fruktskörden och så grönsakslandet, bereda grisen för julbordet och sköta matlagningen för storfamiljen, baka dagligt bröd till husbehov, kaffekorg till fältarbetarna och förbereda årets många högtider. Dygnen skulle även räcka till vävning för husbehov, lappning av kläder, passning av barnens läxor och skola och inte minst skrivbordssysslor med byamöten kring väghållning, jaktlag och andra gemensamma angelägenheter.

Från törnrosasömn till nytt syre

I backspegeln fanns det alltså en tid då byn Uranäs såg ut att somna in i en djup törnrosasömn. Några människor levde här då, som de alltid gjort och väckarklockan började säkert ringa lite här och där efter Hans Altbarks stora reportage i Kronobergaren 1977. Journalisten påvisar med avstamp i Birger Nilssons högskoleuppsats att en oro börjar bubbla i byn bland den allra sista generationen lantbrukare, som man upplevde det. Det faktum att en tidning rycker ut och larmar i ett helsidesreportage berättar något viktigt om sin samtid. Så gick några år till mitten av 1980-talet, då det börjar hända att en gryende återfyttning successivt återgav byn ett nytt liv. Uranäs väcktes ur sin Törnrosasömn och syresattes.

Människor i Uranäs. Femton generationer lär ha bott i byn mellan sjöarna. Foto: Privat
Människor i Uranäs. Femton generationer lär ha bott i byn mellan sjöarna. Foto: Privat

Efter att man i sekler hade brukat jord och skog så fck det stor betydelse att en utbildad lantbrukare och lantmästare återvände på heltid. Det var inte någon månskensbonde som återvände, utan det blev direkt full fart på verksamheterna. Av de gårdar som låg i byns kärna, räknas ”Eklövska gården” vara en av de äldsta med rötterna ända ner i 1700-talet. 1985 fyttade alltså paret Kenneth Eklöv och Solveig Nilsson in i hans fäderneshem där fadern stått mittemellan det historiska småbrukets svårigheter och moderna idéer som kom efter kriget. Farmor, född på 1800-talet bar huckle och förkläde, mamma mjölkade, pappa jobbade med både gammal och ny teknik och hade bisysslor som taxikörning. Hästen på gården hette Bläsen, Kenneth lärde sig ringvälta bakom hästen, samtidigt som han tidigt fck lära sig köra pappans nya Fergusontraktor. När han för några år sedan lyckades hitta fadern Mildriks egen ”Grålle” och kunde köpa tillbaka exakt densamma, var han nöjd.

Apropå syresättning: När Kenneth Eklöv återkommit och såg sig omkring började han arbeta för att byn fck fem ”gatlyktor” längs vägen, som gjorde kvällspromenaden säkrare och besökare välkomna. Det finns sällskapshundar och jakthundar i husen som behöver luftas och det är viktigt att man syns även på kvällen. Det var också Lena Tedefalk som såg till att den gula vägskylten vid 37:an pekade ut vägen till Uddaryd och Uranäs, när hon fyttade tillbaka till barndomsbyn tio år efter sin kusin Kenneth, påpekar Solveig.

Den moderna byn – internet visar vägen!

Idag 2016 – trots alla moderniteter som finns i vart och vartannat hus – hålls fädernas historia, seder och bruk levande på många vis. Natur och kultur går hand i hand även i den moderna byns framtoning. Att jobba via nätet är nu lika naturligt som överallt. Skillnaden är att ”verkligheten” även på landet kallas: ”IRL – in real life”. Samarbeten ordnas självklart via nätet, då det särskilt underlättar att dra samman folk. Denna kommunikation används regelbundet och smart av Uranäs Blomsterverkstad – som lägger ut nya intressanta miniaffscher att själva skriva ut, var och varannan månad. Stora helger och festtillfällen med blomstershopping, utställning av trädgårdsdetaljer, modevisningar, underhållning, luffarslöjdloppis, lockar folk tack var nätet. Höst och vinter fkar man inne i mysvärme och på vår, sommar och tidig höst finns trädgårdsfka i tält ute i trädgården.

– Ett syfte med nätmarknadsföring är att få ut folk smidigt på landet och att man får se hur man lever här, säger Lola Oskarsson, som tillsammans med maken Per-Åke och nära vännen Anette Larsson, är främsta teamet i denna ”upplevelseverkstad”! Uranäs Blomsterverkstad bedrivs professionellt på alla plan och har blivit en modell för hur man kan berika ett samhälle och samtidigt äga sin privata värld alldeles nära verksamheten mellan varven. Pontus Grönlunds Musikfestival för andra året i augusti var en succé på nätet med häftig affsch upplagd tidigt innan evenemanget och mer information fanns under resans gång via Facebook med fera medier. Lena Tedefalk marknadsför sig med olika verksamheter. Islandshästarna på gården 1:23 låter tala om sig, som när sonen Hampus Tedefalk Nygren tävlingsrider på elitnivå.

Naturliga möten med jaktlagen och alla med fskerättigheter vid Urasjön och Kiasjön är självklara. I början av 2000-talet frade man traditionsenliga Valborgsbrasor vid Vikafällan nära Urasjön med raketer och korvgrillning, där Rune Ivarsson laddat brasan med bränsle. En nysnickrad rastplats invigdes 2016 av Conny Rosander för alla att nyttja också vid Vikafällan! Trevliga byafester ordnades av systrarna Lola och Lena, där man bjöd in grannar och barn. Gökotta vid sjön kan hända under månad maj, men oftast privat och familjevis. Goda möten samlar annars de fastboende på olika vis – ofta med anledning av kräftfske och inte minst jakt. Ulf Nelzén minns med nöje de fskerättigheter han nyttjade i Urasjön, Kiasjön och Badebodaån. Urasjöns Fiskevårdsområde sköttes på Ulfs tid av Evald Gunnarsson och Ulf som kontaktpersoner. Även Conny Rosander står som FVO-kontakt i Urasjön och Lena Tedefalk säljer fskekort.

Men se upp. Internet är inte alltid den säkraste informationskällan inom turismen. En uppgift på engelska om att man kan fska gädda, abborre, brax, sutare och mört finns från 2007, hur sann är den? Så många fskearter brukar man inte nämna till vardags!

Ingen trygghet med digital information jämfört med forna tider. När vi tänker på de dokument på papper och pergament som byns historia vilar på måste man kanske fundera på hur man ska förmedla kunskap till kommande generationer? Varaktiga eller slumpmässiga uppgifter… Hur viktiga frågor är det för den mobila människan? För trots allt är det är tack vare gammelmedia, tidningar, böcker, pappersform som hembygdshistoriker lever vidare.

På senare år är det de olika säsongerna på Lola Oskarssons Blomsterverkstad som ofta är anledning till fkastunder mellan boendefolket och nya och gamla familjer i trakten.

Samverkan mot brott visar medvetenhet om dagens verklighet. Skötsel av den gemensamma väghållningen är en årlig tradition med kaffe och tilltugg vid sammanträdet i någons hem och som säkrar den livsviktiga infrastrukturen för en liten by. Uppgiften är främst att sköta sommarväghållningen på den enskilda grusvägen som grusas en gång per år. Vägföreningen hanterar ett statsbidrag för detta. På vintern tar kommunens tekniska kontor över snöröjning för skolskjuts och annan nyttotrafk.

Nästa station: Framtiden!

Utan Kenneth Eklöv stannar byn, säger fera jag pratat med. Man är undrande varför politiken inte ser till att dessa driftiga människor och ledartyper som bor på landsbygden får vettiga villkor där insats och prissättning är i balans med övriga samhället? Människor som drar ett stort nätverk med sig i sin förmåga att organisera, utveckla och sköta samhällsföreningar bör man vara rädd om. Vi behöver så väl alla som kan leda utvecklingen enligt naturens och ekonomins förutsättningar. Kenneth Eklöv: ”Vi lever och arbetar på en gammal släktgård. Under cirka tjugo år utökade vi successivt lantbruket, avvecklade mjölkbesättningen och satsade på amkor. Det har varit vårt liv till nu i kombination med många övriga uppgifter!” Nästa station stavas framtiden!

Margareta Arteus Thor

Mia och Johanna Ursjö bidrar till (1:6) och två hästbilder (1:4) är tagna av Lena Tedefalk
Mia och Johanna Ursjö bidrar till (1:6) och två hästbilder (1:4) är tagna av Lena Tedefalk

Bildmaterialet i denna artikel är från idag, men jag har också fått förmånen att titta in i privata fotoalbum som ger fna inblickar i äldre tider. När inget annat anges har författaren tagit bilden. En viktig medarbetare är Solveig Nilsson, som lyhört följer sin hemby med sin iPad och telefon. Inte sällan är facebook en plattform för hennes bilder, bland annat inledningsbilden ”Eklövs kor på byväg i aftonsol”. Hon fångar Uranäs själ i bild. En huvudroll på bilderna spelar ofta den älskade hunden Jeppe!

Begreppet ”The Global Village” – Den globala byn. Citat ur Vilda Uppvidingekalende

Citatet från min text i hushållskalendern ”Vilda Uppvidinge 2007” ger mitt personliga perspektiv på by-stad-världen: ” När jag 1971 for till New York för att arbeta och studera var STADEN hela mitt perspektiv. – Barndomsstaden Örebro, huvudstaden Stockholm och smältdegeln på andra sidan havet! Allt handlade om kommunikation och utagerande rörelser i det tidiga 1970-talet. ”Friends of the Earth” blev mitt eget hetaste engagemang, vid sidan om deltagande i protest mot Vietnamkriget på Columbiauniversitetet, Amnestyupprop i kyrkorna på East Side. Att sortera sopor under Queensboro Bridge, att stoppa blodfödet, hälsa på liberalen McGoverns fru i TV-studion, uppröras över Watergate… Budskapet att 3000 år av utveckling landat i TV-mediet, lanserades av professor Marshall McLuhan. Han myntade ”The Medium is the Message” och ”The Global Village”, som sina begrepp. Många år senare lever vi alla i ”den globala byn”. – Och idag bär vi den globala CNN-byn i fckan. En magisk gräns sprängdes 2007! Fler människor på vår planet bor idag i ”städer” än i ”byar” på jorden. – ”Städer, där allt är format av människohänder och naturen blivit en dekorativ plansch i det kollektiva rummet”, skrev jag för tio år sedan. Året 2016 har det passerat ännu ett decennium… Min iPad och iPhone är oundvikliga arbetsredskap och även lekkamrater för barnbarnen. Vår idylliska by blir synlig ”worldwide” för en kusin i Iowa, en son i Thailand eller ett barnbarn i Sydafrika – ett skärmtryck bort. En svindlande resa från småbrukarhushållets tid till dagens moderna livsstilar i Uranäs, där vi – vare sig vi vill eller ej – är medborgare i den globala b

Margareta Arteus Thor
Margareta Arteus Thor

Margareta Arteus Thor: F 1948 i S Råda, Gullspång, uppväxt i Örebro. Utbildning: student 1968, DGI/Diplomerad från Grafska Institutet, Stockholm 1969–71. Arbete och studier i New York 1971–72. Studier i konst-, litteraturflmvetenskap, Stockholms Universitet. 1973–79 reklamredaktör Bokförlaget Natur och Kultur, informatör Kungl. Ingenjörsakademien och förlagsredaktör på Norstedts AWE Gebers. Konsult samt redaktör för ”Glas och Porslin” m f facktidningar 1980–89. Press o PR-ansvarig Kosta Boda respektive Orrefors 1989–99. Egen förlagsverksamhet f o m 2000. Författare och redaktör till böcker om Kosta Glasbruk, Åfors Glasbruk, porträttbok om Monica Backström, copy om Orrefors, producent av Erik Rosén-boken, arkivböcker om design och Bodafors möbelhistorik, författare till arkivbok om Gemla Möbler 145 år, samt författare/förläggare till boken om Turismen i Kronoberg (AB Destination Småland 2015). Producent av ”Natur och kultur i Uppvidinge” (Uppvidinge kommun)

Återvändare! Fyra 40-talister, skolkamrater, vänner, grannar... Rune Ivarsson (1940), Kenneth Eklöv (1947), Conny Rosander (1949) och Evald Gunnarsson (1949). Foto: Privat
Återvändare! Fyra 40-talister, skolkamrater, vänner, grannar… Rune Ivarsson (1940), Kenneth Eklöv (1947), Conny Rosander (1949) och Evald Gunnarsson (1949). Foto: Privat

Fastighetsbeteckningen är ett administrativt släktträd

Varje gård i Uranäs har en fastighetsbeteckning som jag valt att använda för identifkation. Här finns också två hus som ritats och nybyggts under senare år i norra delen av själva byn med annan beteckning. När man återvänt till rötterna har man oftast börjat renovera det nedslitna, bygga till och bygga nytt. Ett varmt tack till Kenneth Eklöv för hjälp med att reda ut dessa rottrådar i den småländska myllan!

Uranäs 1:2

Ägare sedan 1987: Birger Nilsson. Närmast föregående ägaregenerationer: Från 1909 Johan Linus o. Ida Nilsson, därefter hemmansägaren Gösta o. Helga Nilsson, som köpte gården tidigt 1940-tal. Här stod Uranäsboden som fyttats till Kulturen i Lund 1892. Släktgård från 1857 (Isac Petter Jacobsson). Moderniserad och restaurerad 1955 av Gösta Nilsson. Ekonomibyggnader från 1913–14 för två hästar, 15 kreatur, gris och höns. På 2000-talet är ladugården jaktlagets uppsamlingsplats efter jakten.

– Jag växte upp här på femtiotalet, berättar Birger Nilsson. Vägen hade förr en annan sträckning än idag och bykärnan låg längre söderut. Han tar direkt upp den berömda ”Dackestugan” som skulle ha upplevt en fyende och övernattande Nils Dacke 1543 på fykt från Virserum. ”Troligen har den stått inne på vår fastighetsmark 1:2”. Men när det gäller åldersbestämning har Kulturen lämnat besked: loftboden eller förrådsstugan har haft många namn, men byggdes på 1700-talet. I Lund har man grundligt forskat och renoverat loftboden, idag kallad Uranäsboden/Dackestugan som blev invigningsklar 2014. Som gammal kulturgeograf ligger bodens historia Birger Nilsson nära.

I ett tidningsklipp 1977 (Kronobergaren) säger fadern Gösta Nilsson angående livet i byn och gårdens framtid: ”Det är bara att inse det tråkiga faktum att ungdomarna inte kan klara sig här, utan måste fytta ut. Om utvecklingen mot allt större enheter fortsätter är jag rädd för att det inte kommer att fnnas någon framtid för Uranäs. Det är svårt att klara sig på ett litet jordbruk numera. Det fordras mer pengar att hålla verksamheten igång. Dessutom kräver de yngre kortare arbetstider, krav som var obefntliga förr.” Birger konstaterar att fadern var socialt aktiv och satt i kommunfullmäktige på sin tid och bl a startade ”mjölklinjen” med hämtning av krukorna per lastbil från gårdarnas mjölkbord. (Alla hade mjölkkor då.) Korna mjölkades med mjölkmaskin, en god hjälp.

– Jag tog studenten i Nybro 1971, fck inte gå i Växjö. Administrativa gränser har styrt upp livet på ett onaturligt vis, konstaterar han, så typiska för gränstrakter. ”Folk i byn orienterade sig åt olika håll, som Vetlanda-Kalmar-Växjö. I mitt hem lästes Barometern och Smålandsposten. Min far var förtroendevald i ett antal uppdrag i Kalmar län och föräldrarna var riktade mot Kalmar-Nybro. Men Gösta satt även i kommunfullmäktige i Älghult. När Kenneth Eklövs systrar däremot tog studenten blev det gymnasium i Växjö”, säger Birger. Själv blev han fl kand vid dåvarande Högskolan i Växjö med fokus på huvudämnet, kulturgeograf. I intervjuen i Kronobergaren redovisar tjugofemåringen utvecklingstendenser och befolkningssiffror i en Uranässtudie. Senare tog han sig an var vattentäkterna låg belägna i östra Kronobergs län.

Uranäs 1:2
Uranäs 1:2

Apropå MEDELTIDA DNA visar Birger på kartan var ett meterhögt, stensatt ”tolvmannaröse” mellan Flöxhult-Pikaböl-Uranäs-Kulltorp finns. Där ska tolv individer ha mötts på gränsen under 1400-talet, enligt vissa källor! ”Här ligger ett av de senare områden som befolkats inom södra Sverige och få gjorde anspråk på de svårtillgängliga trakterna, där de klassiska skogslänen Kalmar och Kronoberg möts”, berättar han. Som mångårig tjänsteman på Linnéuniversitetet inom IT-systemet LADOK, är hans fokus på redovisning och statistik inom högre utbildningen, som utgör underlag för anslag och studielån. Det är inte svårt att inse att det är trevligt att åka de sju milen ut till gården och koppla av. Kanske med kamraterna i jaktlaget och andra gamla vänner.

Han är lite orolig för vad som händer med kunskapsarvet ute i skogarna som ofta berättats från mun till mun. Han har själv haft en far som var väldigt naturintresserad och aktiv ute i skogen, med jakt och fske. Gösta Nilsson var något av en storfskare med ett antal tiokilosgäddor att skryta med. Det var ibland ont om likviditet och när Birger minns fadern sticker fakta ut: det var ren nyttojakt att jaga räv i ett par dagar, rentav viktigare än att jobba runt gården. När det gäller gamla namn i skogarna så frågar han retoriskt: vem vet var Jeppa hytta eller Lönnqvistas torp låg en gång tre km utanför bykärnan. Eller Stövlabackarna, Liskens fall med spökerier längs byvägen mot Rosanders. Vem bevarar unik kunskap och gamla namn inom området?

Uranäs 1:24

Uranäs Blomsterverkstad samt privatbostad. Ägare sedan 2013 är Lola och Per-Åke Oskarsson – återfyttare 2014. Närmast föregående generationer: Hugo Svensson och Hildur, köpte gården 1922, deras barn var Maja och Rune. Mangårdsbyggnaden uppfördes i mitten av 1800-talet. Renoverad på 1950-talet av hemmansägaren Rune Svensson, med hustrun Eivor Tedefalk Svensson. Barn Lena och Lola.

Gården kallades en ”åtting” vilket betyder 1/8 mantal, eftersom det fanns åtta gårdar i byn, berättar Lola när vi ses i det vackert renoverade 1800-talshuset. Här växte hon upp med sin syster Lena, som nu bor med sin familj i granngården. När de två var barn fanns det ett tiotal kor och ungdjur, en häst, gris och höns minns hon. Systrarna var de yngsta invånarna i byn och i Kronobergaren 1977 finns en härlig bild på dem båda med katterna Mimmi och Pysen i famnen. Lena hade en get som hette Agda och båda deklarerade att i byn Uranäs ville de bo kvar, iallafall så länge de hade djuren omkring sig. Till skolan i Älghult åkte de skolskjuts tio i åtta och var hemma tjugo i fyra. Detta var intressant, därför att en sådan regelbundenhet kan ha gett gott om tid att utveckla deras intressen, med djuren hemma och ute i naturen. Rune Svensson, fickornas far, bodde i Uranäs hela sitt liv och 1977 bodde fortfarande fickornas farmor Hildur på gården. Mor Eivor var otroligt duktig på att brodera berättas det.

Vid köksbordet i 1:24 sitter hennes man Per-Åke som, liksom Lola, gick på Älghultsskolan en gång. Efter högstadiet gick Lola på utbildning i vårdskolegymnasium och tog examen som undersköterska. De gifte sig 1996 och bodde till 2013 idylliskt i Älghult, nära Verdandiparken. Idag är hon anställd i kommunen. Per-Åke pendlar dagligen de fjorton milen till och från arbetet i Växjö och säger att skillnaden mellan staden och ”landet” är att här hemma ser man mer folk ute och rör sig … Båda har en vision av att vilja ”få ut folk att upptäcka landet” och genom åren har denna idé utvecklats till en välkänd affärsverksamhet. ”När pappa Rune bodde på gården började jag odla eterneller på 1990-talet med självplock och det blev oerhört populärt”, säger hon. Så byggdes så småningom butiksboden i ladugården. Det hela växte fram i liten skala, som gått bra att kombinera med yrkesarbetet. En viktig stomme i utvecklingen av frman ”Uranäs Blomsterverkstad” blev inte minst samarbetet med vännen Sören Habbe och marknadsföringen av Natur&Kulturutfykten varje år i maj. Ett ideellt projekt under 6–7 år, då över femhundra besökare kunde komma under ett par dagar i slutet av maj. Idag har kommunen det ansvaret.

Uranäs 1:24 Blomsterverkstad
Uranäs 1:24 Blomsterverkstad

En vacker dag var det så dags att ta nästa kliv och koncentrera och utveckla konceptet efter egna spår och som alltid med stöd av Per-Åke, nära vännen Anette Larsson från Växjö med fera vänner vänner i byn. Under fera årtionden har många trogna kunder följt allt som händer säsong efter säsong på Blomsterverkstaden. Marknadsföringen har varit konsekvent med VIP-kvällar och företagsträffar och återkommande samarbetspartners. Temat är att visa upp en intressant landsbygd med småföretag och hantverkare med en trendig kommersiell twist. ”Att kunna ge besökaren något utöver det vanliga”, säger Lola. Man erbjuder egna kurser och följer upp säsongerna året runt från påsk, vår, sommar till skördemarknad på hösten och inte minst julpyssel och är alltid nytänkande kring blommor, växter och vackra ting för hem och trädgård, avslutar hon. Inte minst serveringen i tältet eller på ”kattvinden” ger det lilla extra som får folk att stanna upp och mötas. Lola är alltid kreativ i framkant och följer det som händer på mässor som Formex och i Danmark. Bara det bästa är gott nog i byns Blomsterverkstad! Det är också en viktig detalj hur Lola Oskarsson har byggt upp ett starkt nätverk av småföretagare runt Blomsterverkstaden, där man på olika vis visar och och säljer sina produkter. Chatarina Hallén och Sofe Engdahl som visar kläder, berättar att miljön hos Lola är fantastiskt trevlig och att man träffar nya kunder ”utanför boxen”. – Lola är nyskapande, kreativ fxare som lyckats bygga upp en unik atmosfär. När det var klart att ta över boningshuset från barndomen tog det ett år att totalrenovera det under 2013. ”Vi studerade gamla foton och och fann äldre tapeter här och var och var här varje kväll”, säger Lola. Per-Åke tapetserade och tänkte på den kunskap som hans svärfar hade givit vidare. Många frågor krävde snabba svar. Men resultatet blev toppen. Bullerbyn och semesterparadis i ett paket. Senast projektet sommaren 2016 – blev bygga en glasveranda som den en gång såg ut!

Uranäs 1:23

Sedan 2012 är Lena Tedefalk med familj ägare till 1:23. Verksamheter är bland annat islandshästar, skogsfastighet, turism/boende, gårdsförsäljning samt Larssens Antik & Kuriosa i Fagerhult. Familj: Trygve Larssen, barnen Hampus, Hilda och Aina.I det vackra huset med glasverandan, där vägen gör en liten krök, bor Lena med sin familj. Jag går runt huset med betande islandshästar i blickfånget för att prata och fka en stund. Trygve slår sig ner och berättar att han är en ”smålandsknalle” som besöker cirka hundra marknader och trädgårdsmässor per år – från Hindersmässan i januari till Julmarknaden i Huseby. Där säljer han sylt, bland annat hjortron, lingon och blåbär. Och i Fagerhult finns ännu en charmig verksamhet: Larssens Antikt & Kuriosa. Det är arbetsamma och kreativa människor jag möter. Från den uteplatsen där vi sitter, ser man en röd stuga i två plan. En annorlunda byggnad som ser idyllisk ut, men är ett modernt boende att hyra. Där finns tre rum, fullt utrustat kök, fyra bäddar, toalett/dusch, braskamin och tv och en stor altan som vetter mot sjön. Många tyska gäster lockas av detta unika boende ”från sjö till sjö”… Att bada, cykla och vandra i omgivningar som dagens stadsbo bara kan drömma om! Lena bjuder på gott fka och berättar hur hon som barn gärna hälsade på hos Kicki Dandenell, vilken bodde här i vad som då var ett fritidshus. ”Kicki var för mig en viktig person, eftersom jag tillbringade mycket tid här, då jag lekte med hennes barn och hade mycket roligt”, säger hon. Kicki är syster till Ulf Nelzén, säljare av fastigheten år 2012. I familjen (Herbert och Britt) Nelzén från Åseda, fanns även Bo, vars änka Lilian bor i Jönköping.

Uranäs 1:23 Blomsterverkstad samt privatbostad. Foto: Lena Tedfalk
Uranäs 1:24 Blomsterverkstad samt privatbostad. Foto: Lena Tedfalk

Lena själv växte upp i granngården Uranäs 1:3. Här bodde även farmor Hildur, alltså fera generationer tillsammans, som det ofta var förr på landet. I granngården 1:7 fanns även en faster, Maja Eklöv med sin familj. Att Lenas hjärta finns i Uranäs till tusen procent står helt klart. Efter många år i hotell- och restaurangbranschen i Sverige och utomlands, bl a i den Svenska Paviljongen under Världsutställningen i Sevilla, blev även hon en ”återvändare” som fera andra, i den moderna sagan om Uranäs. Lena och Michael Nygren var ett av paren som gav Uranäs nytt liv med sitt nybyggda Sävsjöhus 1996. Det huset byggdes på en avstyckad tomt som köptes av Helga Nilsson (1:2).

”Förutsättningar för att ha islandshästverksamhet är optimal i Uranäs, eftersom landskapet är kuperat och i och med närheten till de båda sjöarna. Alla tre barnen, Hampus, Hilda och Aina tävlar och tränar gårdens hästar. 2016 var ett framgångsrikt år, då vår egen uppfödning Sigur från Uranäs tillsammans med Hampus tog brons på SM i fygande pass”, säger hon.

”Vi är något av mångsysslare”, säger Lena, som även arbetar som lärare sedan tjugo år. Vi avslutar träffen och går tvärs över vägen och tittar in på de frigående hönorna och den stiliga tuppen. Den skyltade lilla boden ligger intill med försäljning av dagens ägg, sylt och honung från egen bigård. Ordning och reda och trivsel överallt!

Uranäs 1:5

Rune och Marianne Ivarsson. Skogsbruk, gammal gård i släkten inköpt 1985. Återfytt permanent 1997. Tidigare ägare Hugo* och Signhild Johansson. Tre vuxna barn, Anders, Monica och Lena, barnbarn och ett barnbarnsbarn. (* Evald Gunnarssons farfar var bror till Hugo – släktbanden går kors och tvärs.)

När jag möter Rune och Marianne på deras stora verandra, slås man av den fantastiska vida överblicken över byn de egna husen och inte minst Urasjön. ”Här så vackert i kvällsljuset och man ser och njuter av hur vädret skiftar var dag året runt, säger Marianne och Rune nickar. ”Man kan nästan spå vädret genom att studera sjön, som till exempel blir väldig svart när det åskar…så blir den klarare vid vackert väder. Sjön berättar, det är förstås olika när man väljer att titta!” Sven Blomén skriver om sjöarna i Uppvidinge att ”två av de största är Urasjön och Kiasjön” och understryker att ”vattendragen är våra trogna tjänare!” Det man ser från verandan är en ladugård från 1800-talet, en källare satt i sten i ett valv, en ganska ny maskinhall och den vackra Loftboden. ”Den tillhör kulturarvet som ska skötas”, säger man. ”Boden stammar från 1700-talet och får söka vissa bidrag till omvårdnad, senast byttes ett fönster”.

Huset har gått i släkten och köptes in 1986 för att användas till rekreation och skogsbruk och för tillgång till jakt och fske. Efter stor yttre renovering som takbyte, ny panel och fönsterbyte, fyttade paret permanent till Uranäs 1997. Verandan vi sitter på ger stor karaktär åt huset, som byggdes på 1890-talet. Det var länge helt i trä, men rödmålades på 1960-talet. ”När Marianne ringde och berättade att vi skulle bli åretruntgrannar, grät jag och ryckte tag i en blomma i fönstret och sprang upp direkt för att hälsa välkommen”, avslöjar Solveig Nilsson i granngården (1:7). Det hade varit ensamt rätt länge med en åldrande befolkning (Kenneth och Solveig, Rune och Eivor och Helga Nilsson). ”Sa vi bli sittande här”, menade man. Men på 90-talet hände saker när fyttlassen började rulla in…

Uranäs 1:5
Uranäs 1:5

Rune och Marianne är två fyrtiotalister och pensionärer, som i yrkeslivet bodde i Hultanäs i grannlänet, i ett enplans 60-talshus, där de tre barnen växt upp. Sonen Anders bor i Kvillsfors och har en byggfrma, men är aktiv på skogsgården och man kan se honom på en fyrhjuling under besöken. Marianne: ”Anders byggde vår bastu vid Urasjön och hans son Albin har skicklighet i händerna och byggde sitt examensarbete vid Urasjön – en badtunna”! Visst är det viktigt att berätta byns historia genom händernas verk, som att Runes far, Ivar Svensson och Rune var med och byggde den länsskiljande bron över Badebodaån 1956, i början endast med spade och spett!

Annars har skogsarbete varit Runes levebröd och Marianne har arbetat i barnomsorgen. Med sjön i centrum är fsket med barnbarnen, och fånga gös abborre och gädda tillsammans roligt. Sedan kommer familjens ”heliga dagar”, säger Marianne. Kräftfsket begås från en torsdag till söndag i augusti då hela familjen samlas och äter, umgås, leker och tävlar, avslutar Marianne.

Uranäs 1:6

Delat lantställe av två kusinfamiljer Ursjö. Sista bonden på skogsgården var kusinernas farmor och farfar Rudolf och Lydia Johansson.
VÅNING 1 Familjen Lena&Frank, Tom&Katarina och Mia&Kent. Mias dotterJohanna. Linda med dotter Anny. Barn till Ragnar o. Ing-Britt Ursjö. Ragnar startade en handelsfrma postadress Fagerhult och Motell & Servering, bensinmack i Ljungby.
VÅNING 2 Familjen Johan och Ulrika Ursjö. Johan är barn till Verner och Gunilla Ursjö. Verner startade och drev TO Transport & AB Oljeservice i Göteborg.

Jag möter en trevlig kvinna vid den vackra vita grinden till huset 1:6 i byn som är två kusinfamiljers lantställe. Grinden har funnits här sedan huset byggdes och vi får direktkontakt när hon presenterar sig som Mia Ursjö. Berättar hur mycket huset och markerna som hör till betyder. Visar en kornig bild på hur huset såg ut en gång.

Varje familj har var sitt våningsplan. Det nedre tillhör Mia och syskonen Lena, Tom och Linda och två barnbarn. Den övre Johan och hans fru Ulrika med tre små barn. Det gamla huset från mitten av 1800-talet ligger allra närmast Urasjön i byn och solnedgångarna är oemotståndliga. Mia fotograferar och berättar att dottern Johanna är ”fotograf på riktigt” som tagit bild av solnedgången i collaget.

Sedan kusinernas pappor, de två bröderna Ragnar och Verner lämnade gården, startade frmor och blev entreprenörer, blev huset efter hand förvandlat till dagens lantställe med en charm som är svår att motstå. Vi sätter oss ned på utomhusverandan. Har passerat ett berg av knallgula kantareller och hon breder ut många äldre familjekort. Jag fastnar för ett med släkten på 1960-talet där pappan har Mia i famnen. Brodern Verner tittar ner. Ett annat äldre kort visar en ung pojke med Rudolf och Lydia i en stor bil – en convertible. Pojken sträcker lyckligt upp armarna och hälsar den moderna tiden välkommen.

Uranäs 1:6
Uranäs 1:6

Att ha tillgång till denna familjekära gård, koppla av, sitta på sjön, jaga och få sitta på generalpass i torn 305, där de stora älgkungarna drar förbi… Det är livet förstår man. Hon har jobbat på Lessebo, men säger att hon är barnfödd med jakt. En ensam position under många år, men nu finns det många kvinnor som jagar säger hon. Dottern var drygt året när hon var med om sin första älgjakt… Jag ber henne berätta: Pappa Ragnar var en skogsman och jägare, liksom brodern Tom. Ragnar Ursjö var lite inspirerad av jordbruksverksamheten och uppfann bland annat en ”Mjölk-och vattenvärmare”, men när familjen fyttat till Ljungby blev det bilar, motell och servering för lastbilschaufförer. Vi passerar ”Vårdträdet” – ett äppelträd där alla familjebilder genom åren tagits. Ungefär här låg gården som fyttades till Målen, Kulltorp vid laga skiftet, tror hon. Namnet Ursjö förresten tog bröderna 1957, vad hon minns…

Johan Ursjö, son till Verner Ursjö, fyttade under skolåren från Göteborg till Växjö där han läste till byggnadsingenjör, berättar han. ”Vid sidan av skolarbetet renoverade Johan delar av övervåningen i huset där bl a ett gammalt skurgolv och murstock plockades fram. Snickarglädje från den gamla glasverandan återskapades och blev förebild till balkongräckena. Innan dess skedde en större renovering, mestadels utförd av Ragnar på 80-talet. Huset fck tillbaka sin rödfärgade panel som sedan 50-talet varit klätt med eternitplattor”. Johan studerade vidare till maskinkonstruktör och driver egen konsultfrma inom utveckling och konstruktion. ”Både min far och farbror var idérika entreprenörer och det är något som stämmer in på mig med”, säger Johan. Huset ligger fantastiskt vackert, och används som lantställe och ligger 50 minuters bilfärd från Rottne där Johan bor tillsammans med Ulrika och deras tre barn Jonathan, Filip och Ellen. Huset, den vackra byn med de två sjöarna står honom mycket nära. ”Hade det inte varit för diverse praktiska problem så hade det varit underbart att få bo här permanent”, avslutar Johan.

Uranäs 1:7

”Eklövska gården”. Kenneth Eklöv och Solveig Nilsson. I släkten sedan tidigt 1700-tal. Mangårdsbyggnad tidigt 1800-tal. Ekonomibyggnad från 1893. Tidigare generationer: Karl och Elin Eklöv. Söner Mildrik och Harry. Förvärvad 1942. Lantbrukare Mildrik och Maja Eklöv. Barn Kenneth, Ulla, Ingegerd.

Här känner man sig alltid välkommen och blir alltid ”utskälld” av den intressanta hunden Jeppe som är en riktig flur till vovve. Vid Kenneths och Solveigs köksbord har jag ofta fått förmånen att sitta och umgås över kaffet eller en god måltid. Jag vill veta mer om hur han blev bonde i denna gård och han berättar tålmodigt, trots mina frågor.Bakgrunden inom lantbruket är gedigen: studier på Ingelstad Lantbruksskola – som förresten fyller 70 år 2016! Uppföljning med maskin- och driftsledarkurs, en bred utbild-ning som bygger mycket på praktik, säger han. Därefter lantbrukselev på Stävlö Gods i Läckeby och utbildning till Lantmästare på Alnarp. Arrendator i Gamleby samt anställd vid bokföringsbyrå. Efter fytten till Uranäs, var han med och startade Farmartjänst i Åseda, samt är under många år verksam som en av delägarna i Ekonomibyrån. Efter att han och lantbrukardottern Solveig Nilsson från Krokshult fyttade in i det gula huset längst söderut i bykärnan för trettioett år sedan, har det hänt mycket. Samtidigt med bådas arbete utanför gården har man byggt ut, förbättrat och moderniserat fastigheten. Uppfört en maskinhall och ett ungdjursstall. Men ensam är sällan stark. Samarbete är A och O för den ensamme bonden. ”Maskinsamarbetet har ökade och vi kör åt varandra”. Ulf Gustavsson på Övraholm och Kenneth är nära kollegor och vänner. Man måste ha specialiteter och kunna växla mellan vall, skogen och djurhållningen. Tala om att vara hårt sysselsatt.

Uranäs 1:7
Uranäs 1:7

Självklart kommer framtiden på tal: ”Vem vill ha bort småbruket? Riksdagsbeslut får effekt på det öppna landskapet som växer igen. Ett landskap som så många säger sig älska. Man måste inse att det får stora konsekvenser för fera om ett småbruk läggs ned. Veterinärer, chaufförer, leverantörer minskar sin omsättning. Lönsamhetsproblem lockar inte unga människor och slutresultatet är ett obrukat landskap.” 2003 skriver Smålands-posten litet intressant information om Kenneth och hans skogsgård, efter att han har fått Kulturlandskapspris från Uppvidinge kommun: ”Jag brukar 80 ha skog, 3 ha åker, tio ha impediment, 7 ha betes- och ängsmark”. Dessutom brukar han totalt hela byn med 23 ha åker och 27 ha betesmark. En bonus är den slåtteräng som ligger närmast det egna boningshuset… Vilken syn när man ser ut på dessa mäktiga djur utanför köksfönstret! Priset delades ut för att han ”värnat kulturlandskapet på gården i Uranäs och återskapat betesmark och slåtterängar” och han lyfter särskilt fram Solveig i tidningen. Ett par som jobbat tillsammans och åstadkommit mycket!

Men visst finns tid för nöjen och föreningsliv! Även om han kör nya traktorer så är det självklart att vara medlem i Föreningen Svenska Fergussonklubben, kallad GRÅLLE. Det egna exemplaret står allra högst i gunst. Grålleklubbens syfte är att ”värna om Grållens fortlevnad och om de redskap och tillbehör som tillverkades för Grållen.” Man har till och med Grålledoktorer över hela landet, som kan det mesta om denna traktor. Trots sin litenhet lyfte detta fordon lantbrukarens vardag från grovslit till en ny tillvaro mellan åren 1947–57 och som vi ser rullar dom än idag. Traktorn är symbol för mekaniklyftet i lantbruket efter kriget. På Uranäs Blomsterverkstad ställde tre medlemmar ut Grållar där barn fck klättra sommaren 2016. Och vad bilen i hushållet betydde minns han. Den gjorde att omvärlden kom nära och servicen ökade under 1950-talet. Mamma Maja körde sedan bil upp till hög ålder, något som var viktigt för kvinnorna på landet att kunna. Först en ny PV 1958 och sedan en Volvo. Han kör fortfarande Volvo, men av en senare modell än faderns. En honnör till gamla tider?

Uranäs 1:26

Uranäs 1:26 är idag skogsfastighet ”Yttra Svaneholm”. Tidigare ägare, Ivan och Karin Rosander, var båda födda på 1920-talet. Familjen Rosanders fyttade från Uranäs by vid laga skifte genom lottning. Boningshus till 1:9 uppfördes 1912 och brann ned 2012! Nybygge 1985, infytt 1986, 30-årsjubiléum 2016. Conny och Kristina Rosander.

Hos Conny och Kristina Rosander står tiden aldrig stilla. Det är två aktiva människor som älskar sin lokalt lokala historia och har många anekdoter att berätta, där vi möts över kaka och kaffe i deras välskötta trädgård. – Samtalet fyter lättsamt över stora fält: om tidigare generationer som Hilma och Konrad, om fadern och pingstvännen Ivan med åsikter om stora ting och om Connys mor Karin, som var en ”begåvad och otroligt arbetsam” kvinna. Osökt går vi över till kvinnors ofta osynliga arbete och slit, lyckan att äga ett trädgårdsland, landsbygdens nöjen och bisysslor, barnens uppväxt och historier kring skolskjutsarna. Glädjen över den unga trebarnsfamiljen i nybygget går inte att ta miste på. Om några år rullar skolskjutsen igen, berättar farmor Kristina, som själv fortfarande bilpendlar till arbetet som sjuksköterska i kommunen. 2016 finns mycket att fran – inte minst de dryga trettio åren i det gula enplanshuset som Kristina ritade ”precis som hon önskade ha det” och som de byggde tillsammans på granntomten till föräldrarnas hus. Connys uppväxt på småbrukargården gjorde att de första familjeåren i Kristinas hemort Grimslöv, inte förblev för hela livet… Ett nytt kapitel lades i mitten av 1980-talet till den Rosanderska familjehistorien. Nybygget och fytt till Connys barndomstrakt har aldrig ångrats.

Uranäs 1:26
Uranäs 1:26

Det gamla boningshuset 1:9 finns välbevarat i minnet hos familjen och hos förbipasserande Uranäsbor. Det uppfördes 1912 vid laga skiftet, då släktens historia förfyttats till denna plats några kilometer bort från Uranäs bykärna. I det gula huset växte så sönerna Adolf, Konrad och Oskar upp och här lärde man barnen ”allt” om skog och djurliv på sin egna marker. Idag är barnen utfugna, men med Konrad dy:s familj tillbaka, tvärs över vägen. Efter många år i det gula huset vid vägen, växte så familjens planer fram på en renovering av det äldre huset. Men efter branden hösten 2012 blev det omkullkastade planer och familjeråd. 2013 togs kontakt med Ekeforshus, det kataloghus vi utgick ifrån”, berättar Konrad Rosander.

Conny med sin omsorg om kulturarv och miljö är ”Mr Hembygd” i trakten. Många små skyltar med information om det lokala ser man intill vägen. Conny jobbade innan pensionen i skogsarbete och sedan på Älghults Snickerifabrik. Hans förmåga att skapa i trä och som hantverkare är känd, senast att njuta av vid ”byns” lilla rastplats Vikafällan. Kristina säger att det som växer och gror är hennes intresse. ”Jag har ett ”hobbygrönsaks-land” nära köksingången, där vi odlar potatis, jordgubbar rabarber, hallon, lök, gräslök, persilja, dill, sallad, spenat, ärtor och morötter. Kräftfesten kräver till exempel dill som doftar! I drivhuset intill finns vindruvor, tomater och gurka. Bärbuskar som krusbär, röda och svarta vinbär finns ute i trädgården”, berättar hon. Dessutom finns olika sorters äppelträd, plommon, päron, och krikon planterade runt huset att bara plocka av. Tala om självhushåll! Diverse husdjur, jakt och fske, skogsbär och svampplockning gör också livet på landet till en högst åtråvärd plats. Intressanta bisysslor och fritid blandas till en väl utmejslad livsstil, precis som Rosanders vill ha det! Helger som midsommar, kräftfske, jakt och jul fras rejält. Även om ”de hundrapersoners stora småländska kalasen” är historia, så är familjefesterna något man värnar om.

Uranäs 1:27

Inäga Yttra Svaneholm, avstyckad från nedbrunnen fastighet! Nybygge Konrad och Mikaela Rosander. Barn Johan, Gabriella och Alma.

Nybyggare är Konrad Rosander, utbildad skog- och träingenjör på Linnéuniversitetet och Mikaela som är högstadielärare. Efter några år i Grimslöv började paret alltså titta på renovering av ”farmors gamla hus”. Idag står det nya, granna Ekeforshuset på plats sedan ett år. En vacker pärla som har tagit drag av det gamla, men är supermodernt i sina detaljer. Lokala företag, från Granfo Bygg i Åseda till Alstermo Entreprenad och PO:s Sprängtjänst i Norrhult med fera, representerar ett pärlband av kommunens företag på byggplatsen. Här är en mycket fn miljö för barn att växa upp i. ”Att vara nybyggare på fäders grund”, är en tradition som gör hela Uranäs till vinnare. Landsbygden lever vidare.

Uranäs 1:27. Stenmuren på Konrads tomt mot Flyahult visar var gränsen mellan Flyahult och Uranäs ligger
Uranäs 1:27. Stenmuren på Konrads tomt mot Flyahult visar var gränsen mellan Flyahult och Uranäs ligger

Uranäs 1:12 Lärarinnebostaden ”Hyddan”

Även småskola på 1930-talet. Jan-Erik Andrén: Fritidshus 1981. Permanentboende 1994 för familjen. Företag: Andréns Kunskapsprofl. Konsult. Flyahults skola från 1889 lades ned 1946. Lärarbostaden Hyddan (Uranäs 1:12) byggdes 1927 på uppdrag av lärarinnan Lovisa Isacson, som året efter skänkte fastigheten till Älghults församling.

Vi åker grusvägen längst söderut mot Älghult, där grannen Conny en gång byggt en replik på en gammal Postkur invid länsväg 965. Jannes närmaste grannar är Rosanders (1:26 resp. 1:27) och familjen Ericssons gård i Flyahult, samt en tysk husägare tvärs över. När man pratar med Janne är det lätt att känna igen hans ”ståkhålmska” ekensnack och tänka att ”denne man har absolut inga småländska rötter”. Men det är som vanligt ett misstag, för inför vår herre äro vi alla smålänningar. Och mycket riktigt: mormor Amanda Lovisa Fröberg kom från Sjunnefallet vid Emån i Vetlandabygden. Mormors far var en husar vid Eksjö regemente vid namn Thorvald. ”Mormor var min favorit som barn. Jag älskade att sitta i hennes varma knä, medan hon berättade spännande historier.” Gossen Jan-Eriks tidigaste minnen är att man gick ner till Mariatorget från Tavastgatan och barnen fck plaska i statyn Tors fontän, medan mammor och mormödrar stickade och en strut kaksmulor kostade 5 öre… En idyll som bröts när mormor gick bort 1954. På fars sida var man typografer sedan generationer. Själv gick den unge Jan-Erik i typografära på klassiska Norstedts Tryckeri, men tryckbranschen gick kräftgång och hans framtid låg i mer utbildning på Grimslövs Folkhögskola, utanför Växjö.

Ett livsavgörande steg för där mötte han sin blivande fru Anna och andra som såg hans potential och satsade på honom. – Om urbanisering kontra landsbygd har Janne många synpunkter. Han är en stark person som både kan lyssna och tala för sin sak. Som maratonlöpare har han sprungit runt i städer som New York och Peking, där även Anna och dotter Jennifer varit med, men också nött på asfalt i många andra städer. En karta på väggen med många små nålar visar var! Numera konstaterar han att knän inte tål dylikt och citerar läkaren: ”Du har två utslitna knän, men betänk hur roligt du har haft!” Redan 1980 började paret att se sig om efter ett sommarhus. ”Vi fck tips av vänner och vi köpte ”Hyddan” på en känsla”, berättar han. Grannfastighetens Ivar Rosander blev vår mentor på alla vis de första åren och hans fru Karin blev inte minst, minstingen Jennifers kompis. När Karins dvärghöns var på väg att bli hemlösa, fck Jennifer chans att överta och pappa Janne byggde ett nytt hönshus. Ännu idag är värpande hönor en glädjekälla för honom, som nu lever ensam sedan några år. Hönor som levererar nyttiga ägg till vänner och bekanta.

Beslutet att efter många år i ”myrstacken” överge huvudstaden har aldrig ångrats. Trots utedass och enkla förhållanden fck barnfamiljen Andrén ett spännande liv på landet i utbyte mot huvudstadens ”puls” för hela tjugotvå år sedan. Fyra barn: Karolin, Kamilla och minstingen Jennifer fyttade med, skolgång inleddes, men den vuxne sonen Kristoffer gjorde lumpen i Eksjö. – Så det blev Småland för honom också! Anna Andrén, som hade en uppväxt i Växjö är idag, efter åren i skogen, lärare och skolledare i Lenhovda. ”Vi har varit noga med att bevara husets historia och utseende”, säger Janne.

Uranäs 1:12
Uranäs 1:12

Många Uppvidingebor känner Janne som en av rollfgurerna i lustspelet ”Länsmans bravader” som uppförts i Lenhovda Hembygdspark till stor publik under två somrar. ”Jag har teaterblod i ådrorna på fars sida. Vid sidan av arbetet, var han steppdansör och uppträdde med egen trupp på Berns.” Själv har Janne alltid sjungit i körer och på Grimslöv var han med i såväl teatergrupp som skolkör. Annars är hans fritidssysselsätt-ningar givetvis djur och natur i olika doser. ”Ingen som inte vurmar för jakt, fske, svamp och bärplockning göre sig besvär att fytta ut till landsbygden”, understryker Janne som så många andra av de boende i Uranäs gör. Han har åsikten att stad och land skiljer sig väsentligt åt när det gäller utbud av fritidssysselsättningar. ”Tvärtemot var man tror i städerna finns ett stort utbud på föreningsliv och förnöjelser på landsbygden. På mindre orter och på rena landet har man ett öppnare sinne att ta tillvara tillfällen som bjuds!” Hans senaste exempel är Vuxenskolans amatörteaterförening som gjorde Länsmans bravader till en succé. Alla glada amatörer tillsammans! Just nu läser flosofske Janne boken ”Sapiens” och ställer frågan: ”Behöver vi varann i vår tid när individen blommar ut för fullt?” Boken handlar om oron för utvecklingen idag. – Som man sår får man skörda är ett visdomsord från bönder – idag gäller det hela den globala byn!

Uranäs 1:13 ”Lönnqvistastället”

vid Badebodaån mellan Flyahult och UranäsTorpställe en gång bebott av Gustav Lönnqvist, senare av änkan och sonen Adrian. Bostället inköptes från Gustaf Svensson (1939) tillsammans med 1:4, av Herbert och Britt Nelzén från Åseda. Denne Gustaf Svensson köpte 1:4 av Kommanditbolaget Gleisner & Co, Björkå Glasbruk, för att skörda skogen och använda som ved till de hungriga ugnarna. Här fanns/finns vid sidan av torpet, rester av den bro som gick över Badebodaån, ett litet sågverk med sågblad som drevs av ett vattenhjul och ett torp. Kanske ses denna plats som ”fornlämningar” från 1800-talet och en svunnen epok? Det intressanta är att här fanns alltså en förbindelse – bron – och en koppling mellan landsbygdens olika näringar. Denna bro band samman Uranäs och Björkå, alltså,ett jord- och skogsbruksområde med den kända glasbruksbyn, dagens Emmaus! Den 6 juni 2015 frades Gökotta här, en intressant plats för traktens folk att besöka och då berättades ännu en gång historien om Lönnqvistastället!

Uranäs 1:18

Ägare: Pontus Grönlund. Entreprenör. Virkesmätare, (och skogsarbetare), infyttad i byn hösten 2013. Boningshuset är ett relativt nytt hus byggt 1996 av familjen Lena Tedefalk och Michael Nygren. 2016 arrangerades för andra året en alternativfestival i hans egen trädgård av ideella festivalföreningen: ”Å de Här E Fagerhult”.

Pontus är en spännande man, född i början av 1980-talet och uppväxt i Näshult. Tillsammans med en kollega i Högsby är han specialiserad, ”nischad” på träslaget ek (Robur), där veden är tålig, hård och hållbar. Han verkar ha samma karaktär och har på några år blivit vän med fera av byborna, men allra tidigast med Lola Oskarsson, som är något av informell Uranäsambassadör efter sina många år av utåtriktade aktiviteter.

– Ek, säger han och smakar på ordet. När man tar ned ett träd som är tre till fyrahundra år gammalt, tänker man: ”Om detta träd kunde berätta! Det är en utmaning, aldrig monotont när man hugger. Och det är inte gott om rena ekjobb. Det är också ett träd som ge ordentliga skador, vilket har inträffat för honom. Som virkesmätare är han mycket ute i skogarna och ser den mer vardagliga sidan av skogsarbetet – han verkar ha hittat sin perfekta mix av arbetsuppgifter.

Uranäs 1:18
Uranäs 1:18

– Det är skönt med ett nytt hus, att inte behöva renovera. Bättre betala och ha det smärtfritt, säger Pontus. Jag har alltid bott på landet, där det är lugnt. Beskriver hur han gillar att meta men ”passar sig för kräftskivor”, ger bort istället! Frukten ger han också gärna bort – äpplen, plommon och bigarråer… Fyra katter Rullis, Håkan, Laleh och Doris ger liv åt huset, som han säger sig aldrig vilja lämna. ”Jag köpte av två anledningar: 1. Vill bo här 2. Ett fruktansvärt fnt sommarställe som man bo i året runt!” Han är helt oförstående till utvecklingen på landsbygden och fnessen med att bo i stan: ”Vet dom vad en ko är? På 1990-talet fanns det många mjölkbönder runt Fagerhult, snart bara en. Djuren är viktiga för att hålla landsbygden öppen och levande! Här visar vi var saker kommer ifrån!”

Han säger att han är en aktiv person, men att hemma vill han känna sig fri och kunna dra på med musik. Han har sin fygel i vardagsrummet och på den ligger en stilig elgitarr. (Gibson?) Att musiken spelar stor roll är ett understatement. Går gärna på konserter och gillar Winnerbäck och Miriam Bryant. Och inte minst: Tillsammans med goda arrangörsvännen Eva Nilsson i Fagerhult, har han i tre år (två i Uranäs) förvandlat sin trädgård till ett ”färgsprakande festivalområde” som Barometern skrev. ”Alla pengar som de får in under festivalens gång går till två olika välgörenhetsprojekt”, stod det i Smålandsposten. Alla åldrar var där och en go stämning. ”80% av banden består av härliga ungdomar som är yra av musik”, säger Pontus. Hur orkar ni i tre dagar? Frågan ligger i luften. ”Inte jobbigt för det ger Eva och mig energi”! Att det sedan är massor av knepiga regler kring arrangemanget, glömmer man. Vi planerar programmet ”hela tiden” och har satans roligt!

Uranäs 1:19 – 1:20 – 1:21

Dessa fastigheter med ursprung i gården 1:7 (Eklöv) har sedan många år ägts av respektive Peter Adamczyk, Werner Fischer och Fritz Storch. Det finns ett antal tyskar som slagit sig ned invid eller nära Uranäs och som är trogna denna bygd sedan decennier. Dels som fritidshusboende och dels som fastboende. Dessa familjer bidrar med entreprenörskap och god grannsämja till landsbygdens förnyelse. Den mest aktive är Rüdiger Klapschus som från sin fastighet Skogsgläntan ute på Kianäs, driver semesterboenden. Hösten 2015 köptes Kianäs 1:16 (Thor) av Andreas Koedel och Simone Maas-Koedel. Familjen från Potsdam Berlin, äger sedan 2011 även den Kianäsfastighet som såldes av paret Reinhardt & Regina Olle från Hamburg. Dessa människor är aktiva vänner på många sätt i trakten och älskar ”Bullerbyupplevelsen”, enligt vad de säger. Alla är fitiga besökare på Uranäs Blomsterverkstad vid återkommande evenemang som Natur- och Kulturutfykten och inte minst julen eller när det finns läge att umgås med grannarna i byn.

Uranäs 1:22

Evald och Ing-Marie Gunnarsson. Ett nybyggt och självritat hus från 2000, infytt 2002. 1:22 ligger längst norrut i byn, bortom den breda stenmuren och byskylten. Barn Jens och Jimmy samt barnbarnen.

Med fastighetsbeteckning Uranäs 1:8 – kallad Målen, Kulltorp – finns kopplingen till familjen i Uranäs by ner i 1800-talet och bort till laga skiftet (1912) med lottning och utfyttning. Evald:”Farfarsfar Johan Alfred Isaksson köpte Målen 1918”, som var en skogsgård. Tidigare generationer: Karl Lindor och Elin Johansson, fyttade ut från byn 1920 och på 1950-talet blev sonen Gunnar Johansson och Wivi Svanberg-Johansson och barnen Evald, Gunvi, Majvor ungfamiljen i huset. ”Målen” är sedan många år frånstyckat till en tysk ägare, Stefan Theuscher, och fritidshus. Det stora reveterade hus som byggdes 1912 på tomten som Uranäs 1:8, brann ned i ett åsknedslag efter att familjen fyttat dryga milen till Älghult 1962.

Uranäs 1:22. oto: Privat och Mia Ursjö samt redaktör
Uranäs 1:22. oto: Privat och Mia Ursjö samt redaktör

Evalds familjetillhörighet till Uranäs är alltså fastigheten 1:8 (Målen, Kulltorp), då två gårdar fyttades ut från byn vid laga skiftet, vilket fastställdes genom lottning. Enligt källor låg det ursprungliga huset nära intill familjen Johansson/Ursjös hus 1:6, ganska mitt i byn. (Den andra utskiftade gården var Rosanders som fyttades till Yttra Svane-holm, nära Flyahult). Evald Gunnarsson växte alltså upp med sina två syskon i skogen och hann uppleva ”tjusningen” med att vandra ut på en enslig liten småväg till allmän väg för att åka skolskjuts in till skolan. Större delen av femtiotalet var Målen utan el, hushållet sköttes på vedspis och utan dagens alla bekvämligheter. Närmaste granne bodde tre kilometer bort. Elen drogs in julen 1958 och Wivi, Evalds mamma, fck en dammsugare i julklapp. Efter att branden släckt drömmen 1962 att bli familjens sommarstuga, byggde pappa Gunnar en liten jaktstuga på Målen efter några år. Skogen fanns ju alltid där och är än idag är familjens stora tillgång. Jakt, fske har alltid funnits som viktiga bisysslor”Att fytta från Åseda till Uranäs var en dröm som gick rätt fort att förverkliga”, säger Evald och Ing-Marie. Ett 100%-igt självbyggeri, utom specialarbeten. Paret ritade och skräddarsydde huset och Evald snickrade. Ing-Marie och Evald längtar aldrig tillbaka, bygget är inte för att sälja, utan för att bo. Två söner Jens och Jimmi och barnbarn finns med i bilden. Det var rätt tid för paret, som jobbat som barnskötare respektive snickare och närmade sig pensionsåldern. Evald och Ing-Marie pendlade till jobbet fram till 2010–11, då Evald tog klivet att starta eget. Ett större uppdrag 2010 blev att delta i byggprocessen runt nya köket i Älghults Hembygdsgård tillsammans med en byggkomittée. Klassning som restaurangkök var en god utmaning. Ing-Marie fungerar som husmor i ett team av goda krafter. Hon är uppväxt i Fröseke och paret kände varandra redan från Älghultskolan. De berättar om de många aktiviteter som gör arbetet hembygdsföreningen så roligt, Natur- och Kulturrundan, Nationaldagen, sommarfest och Julmarknaden. Tala om hur mycket som ständigt händer på landsbygden!

Båda var ju uppväxta med pappor som älskade att vara och arbeta i skog och mark. Det är mycket att göra i skogen med röjning och gallring, säger Evald och det var inte lätt med jobb och familj i Åseda att hinna med. Men nu njuter de att ta med hunden Tissla ut i naturen, kunna plocka lingon och svamp, sitta på pass och stå i köket hemma och ta hand om skörden. Dessutom sköta frman. Man lever det goda pensionärslivet. Samhörighet gäller i denna miljö, att fska, jaga och ta ansvar ger livskvalitet, konstaterar dom. Att leva nära naturen – någon måste ta hand om den! Fiskerätten i sjöarna har alltid funnits för byborna, säger Evald. Självhushållet krävde nätfske för att få mat på bordet, mest aborre, gädda och gös. För besökare säljs fskekort till FVO Urasjön av honom, och Conny Rosander och en Peter Karlsson i Åseda enligt Uppvidinge.se/ Fiskeområdeskatalog 2016. ”Sjöarna är jätteviktiga”, säger Evald. Och kräftfsket är hemvändardag då byn
fylls med folk i gårdarna. Han gillar att grilla fsk och helstekt och har själv byggt en rejäl utomhusgrill där det vankas läckerheter.

Kianäs 1:16

Rapport från tvillingbyns utkant. Familjen Thor. Ursprungligen en sommarstuga byggd 1936 av Harry och Helga Thor, bosatta i Gamla Enskede Stockholm, där Harry drev droskverksamhet fram till sin bortgång 1946. Helga Thor var född Karlsson och hade sina föräldrar på torpet Horvan sedan 1924. Hon ville tillbringa tid med föräldrarna i egen stuga i sin barndomstrakt. Sonen Lars Thor lät bygga en villa på tomten 1984 och huset såldes efter trettioett år i oktober 2015 till barnfamiljen Maaß-Koedel från Potsdam, Berlin.

Kianäs-1-16-Familjen Thor
Kianäs-1-16-Familjen Thor

Nya ägare 2015

Simone Maaß-Koedel och Andreas Koedel får representera det tyska inslaget i berättelsen om Uranäs med Kianäsbeteckningen 1:16, som ligger längst bort mot Kalmargränsen, där Badebodaån lämnar Kiasjön. Familjens tre barn Timm, Ronja och Lotta, berättar om en klar koppling till Astrid Lindgrens böcker och värld. Senaste boken av författaren som Simone läste i somras var Astrids Tagebücher 1939–45. ”Vi var ’Ossies’, berättar hon…” och när Berlinmuren föll 1989 började vi titta norrut i Europa. Vår första semesterresa till Sverige gick 1991 och vi reste runt i olika delar av landet. Första stugan hyrdes 1995 i Djuphult/Grönskåra och året 2010 bestämde vi oss för att köpa något eget. På Hemnet såg vi en röd stuga i Kianäs med tyska säljare, som vi önskade äga. Simone skriver: ”By arriving after eleven hours trip from home in Germany and seeing the frst houses of Uranäs and the beautiful lake Urasjön, we always think that we have found our personal Bullerbyn! ”. Hon skriver vidare: ”In 2015 we heard by chance that the bigger house in Kianäs with a beautiful view of the Kiasjön, should be sold. We were so lucka again, to get this house from the former Swedish owners. This house is really perfect and has enough space for our whole family – now and in the future – to enjoy the beautiful landscape in Småland. And we like to follow the events in the Blomsterverkstad to get in touch with the neighbours!”

Margareta Arteus Thor

 

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Uranäs

15 jun 2017

Hembygdsgården

Det här inlägget är fortsättningen av det förra. Vi är alltså tillbaka till den 22 september 2011. Sedan dess har jag varit dålig på att följa utvecklingen inom hembygdsrörelsen. Men jag gissar ändå att inte särskilt mycket skiljer då från nu. Vad jag däremot vet är att jag en gång i världen hade rätt när jag hävdade att museum och hembygdsrörelse måste hålla samman. De är ju syskon eller två grenar på samma träd.

Kronobergsboken 1986 heter ”HEMBYGSGÅRDAR”. Undermålig korrekturläsning medförde att ett annars godkänt bokomslag fick en betydande skönhetsfläck. Nåja, det gjorde kanske inte så mycket eftersom bokens innehåll blev hyggligt. Såvitt jag vet är det enda gången som en dokumentation av det här slaget gjorts. Sedan är det väl också som så att det knappast grundats någon hembygdsförening efter bokens utgivning. Det diagram som pryder bokens baksida talar sitt tydliga språk: Storhetstiden börjar i samband med andra världskrigets första tid och varar till 1960.

Jan Erik Anderbjörk var landsantikvarie i Kronobergs län och chef för Smålands museum från 1940 till 1975. Han älskade hembygdsrörelsen och sade på äldre dagar att hans strävan varit att knyta till banden mellan hembygdsrörelse och museum så hårt det någonsin var möjligt. Därmed poängterade han att den ena parten inte kunde leva ett vettigt liv utan den andra. När jag efterträdde Anderbjörk 1975 ärvde jag hans tankar. En följd av detta blev  tidningen ”I Värend och Sunnerbo”, vars första nummer utkom 1985. Ansvaret för den delades lika mellan äktenskapets parter. Även jag gav alltså hembygdsrörelsen, som varande museets gräsrot, mitt fulla stöd.

Apropå illustrationen ser den uppmärksamme läsaren direkt att storhetstiden för grundandet av de kronobergska hembygdsföreningarna till största del sammanfaller med Anderbjörks tjänstgöringsperiod. Själv suckade han på äldre dagar i olika samtal över alla de resor han gjort för att förbereda och närvara vid födelsen av en ny förening. Och att resa då var förvisso inte samma sak som att resa nu. Under kriget var det tåg och cykel som gällde. En ny hembygdsförening i en utkant av länet krävde måhända två dagar med färdmedlen och en övernattning. Det kan vara något att tänka på när man idag med sin moderna bil på snabba vägar har att göra högst en och en halv timme till målet med Växjö som utgångspunkt.

1986 fanns 75 hembygdsföreningar i länet. Siffran torde vara densamma än idag. Det innebär i sin tur att i stort varje socken anslutit sig till de ideal som hembygdsälskande människor hyllar. Och det där med att föreningens arbetsområde är socknen eller församlingen är viktigt. Socknen är ett tusenårigt begrepp som hittills överlevt i alla kommunreformer och som förhoppningsvis i någon form överlever långt in i de diskussioner som nu skall föras kring nya regionindelningar. Socknen är och förblir den administrativa grunden för många människors och organisationers tänkande.

Det finns två yttre kännetecken för en hembygdsförening, nämligen hembygdsgården och samlingarna. Den förra består av allt från ett enda hus till ett antal hus. Några hus ligger på ursprunglig plats, andra är ditflyttade. Husen rymmer samlingarna, som i många fall är omfattande. Och – innan vi går vidare – allt detta bygger i sin tur på ett enda begrepp: idealitet sprungen ur en stark känsla för den egna lokala historien. Därigenom får hembygdsgården sina främsta inre kännetecken: alla som snickrar och pysslar, alla som katalogiserar och vårdar föremål, alla som kokar kaffe och ser till att besökarna trivs.

Det fanns en tid då alla lärare som undervisade i den lokala skolan också bodde på orten. Detta medförde i sin tur en naturlig koppling. Mången lärare använde helt enkelt hembygdsgården på rätt sätt, tog med sig barnen dit, lät dem känna på den gamla tidens föremål, lät dem andas atmosfären från förr, lät dem förstå hur det kunde vara att leva utan elström och snabba transporter kors och tvärs. Hur det är nu vet jag inte, men jag minns med glädje hur mina två yngsta barn – nu 30 plus – fick den upplevelsen i Älghultskolan.

Hembygdsgården är en given samlingsplats, inte minst i samband med olika högtider. Vad vore valborgsmässoaftonens brasa med tillhörande högtidstal utan den givna platsen nära hembygdsgården? Vad vore nationaldagsfirandet utan kopplingen till traditionerna? Vad vore det lokala midsommarfirandet utan hembygdsföreningens dans kring stången? Frågorna blir än fler i en tid då det multikulturella samhället konkurrerar om uppmärksamheten. Men måhända är det så att hembygdsrörelsen måste ta på sig eller snarare återuppta en pedagogisk tradition, ta för sig och göra sig bredare i det mediebrus som blir allt starkare.

Finns det då inga faror? Jovisst, det är lätt att bli nostalgisk och tro att allt är frid och fröjd. O nej, hembygdsföreningarna präglas naturligtvis som samhället i övrigt av allt från konflikter till tvekan om hur man skall gå vidare. Vare sig de många byggnaderna eller de stora samlingarna är just nu i sig den största faran. Nej, istället är det nog som så att utflyttning, folkminskning och annan utarmning leder till bristande återväxt bland de idealister som krävs för att fortsättningsvis hålla fanan på högsta tänkbara nivå. Om socknen till slut får alltför få innevånare minskar också urvalet av dem som kan ta vid.  Och om urvalet blir för snävt eller rent av upphör hinner en icke önskvärd sanning ifatt verkligheten: Ingen spikar och målar längre, ingen sköter katalogisering och bestämning av föremålen, ingen möter en förväntansfull besökare. Hemska tanke!

Man kan påstå att hembygdsrörelsen knappast mötts av någon större förståelse hos anslagsbeviljande myndigheter. Stat, landsting och kommuner har i stället mången gång betraktat anslagssökande föreningar som något som man kunnat slänga åt ett närmast avgnagt köttben. I övrigt har man fått leta sin försörjning på annat håll. Men, hembygdsföreningarna är förvisso inte ensamma i den båten. De regionala museerna har genom åren fått höra samma kvidande från de huvudmän som trots allt åtagit sig att sprida kultur till medborgarna. Tänk hur annorlunda det hade kunnat vara om den materiella kulturhistorien genom åren i stället för det avgnagda köttbenet fått en ordentlig stek att sätta tänderna i. I det läget är det nödvändigt att museerna och hembygdsrörelsen åter tar varandra i hand inför den fortsatta vandringen.

/Lars Thor

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Hembygdsgården, hembygdsrörelsen

9 jun 2017

Hembygdsrörelse och museum

Den 14 september 2013 publicerades här på bloggen den historik kring Smålands museum och Kronobergs läns hembygdsförbund som idag finns på hembygdsförbundets hemsida. Nu har jag letat fram det här dokumentet som är ett resultat av ett framträdande jag gjorde vid konferensen ”Samverkan och utveckling i kulturarvsarbetet” den 22 september 2011 anordnad av Kronobergs läns hembygdsförbund. Artikeln finns även publicerad i tidskriften ”I Värend och Sunnerbo”.

Mina tankar går ofta till min mormor Olivia Elisabet Karlsson. Hon föddes 1878 som fattig torpardotter i Bockara i Kalmar län och dog som fattig torparhustru i Kianäs i Älghults socken den 3 juni 1942. Jag var själv närvarande vid hennes dödsbädd, sittande på min fars ena knä. Ett av de tidigaste minnena i mitt liv.

Till vardags kallades min mormor Betty. Jag har många gånger frågat mig om hon egentligen var fattig. Nej, i själva verket levde hon ett mycket rikt liv med full kontroll över allt vad det innebar att leva i självhushållningens tid, omgiven av redskap för framställning av alla de varor som behövdes. Att jag över huvud taget tar upp tråden med Betty hänger samman med att hennes levnad i stort sett sammanfaller med den epok jag skall beröra. Dessutom handlar det om att de redskap hon använde är samma slags redskap som i stor mängd samlats in av hembygdsföreningarna och som nu finns till beskådan i hembygdsgårdarna.

Låt oss först gå till tiden strax före Bettys födelse. Industrialismen hade fått fäste på allvar och den stora utflyttningen från landsbygden hade påbörjats i en tid med mycket stark folkökning. 1862 gjordes de gamla socknarna till kommuner samtidigt som landstingen inrättades med länen som grund. Strax därpå avskaffades den gamla ståndsriksdagen och ersattes med en tvåkammarriksdag. Året därpå, 1867, grundade Gunnar Olof Hyltén- Cavallius Smålands museum.

Hyltén- Cavallius var en mångsidig man, som under utlandsvistelser och resor samlat på sig en mängd ”fornsaker”. Det var dessa föremål han nu ställde till förfogande när han grundade ”ett småländskt museum”. Någon motsvarighet fanns förvisso inte i de två andra länen. Donatorns samling kom att förvaras i domkyrkan och det intilliggande gymnasiet.

Det blev landshövdingen Gunnar Wennerberg som tog nästa steg när han grundade Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria 1877. Syftet var att skapa en plattform och permanent förvaringsplats för Hyltén- Cavallius samling. Wennerberg tog kontakt med sin gode vän arkitekten F.W. Scholander, som ritade den byggnad som stod färdig 1885 och som fortfarande utgör en del av Smålands museum. Museet invigdes 1890. Samlingen var på plats och den av Wennerberg initierade föreningen blev dess huvudman.

Om man skall vara ärlig förde Smålands museum en tämligen anonym tillvaro i närmare tre årtionden efter invigningen. Begränsade öppettider gjorde samlingen föga tillgänglig. Måhända var det i protest mot detta som Hyltén-Cavalliusföreningen bildades 1919, till en början som en hembygdsförening för Växjö stad. Redan det första året började föreningen utge Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok, senare Kronobergsboken. Vi kan nu se en mer än nittioårig obruten svit av detta verk.

Lite varstans började hembygdsföreningar att grundas under 1920-talet, något som gjorde att Hylten-Cavalliusföreningen 1928 ombildades till Kronobergs läns hembygdsförbund, ett slags paraplyorganisation för den spirande hembygdsrörelsen. En parallellitet grundlades. Museets huvudman och hembygdsförbundet började på allvar samarbeta sida vid sida.

Under 1930-50-talen grundades alltfler hembygdsföreningar. Varje socken med självaktning ville ha sin egen plattform i insamlandet av framför allt det gamla bondesamhällets kulturyttringar i form av traditioner, redskap och dräkter. Detta ledde naturligtvis i sin tur till att hembygdsparkerna inrättades som ett nav i allt från skolarbete till midsommarfirande. Mängder av äldre hus flyttades från olika byar för att tillfredställa det ökande behovet av lokaler för förvaring av föremålen. Hembygdsrörelsen, vår måhända största folkrörelse, etablerades på ett sätt som den gamle fornsakssamlaren Hyltén- Cavallius knappast vågat drömma om.

Parallelliteten slutade så småningom i en fusion. 1962 slog man ihop Kronobergs läns hembygdsförbund med Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria till Kronobergs läns musei- och hembygdsförbund. Kronan på verket kom tio år senare när Stiftelsen Smålands museum bildades med hembygdsförbundet, Växjö kommun och Kronobergs läns landsting som likvärdiga parter. Kronobergs läns hembygdsförbund återuppstod till namnet och fortsatte att vara ett paraply för den kronobergska hembygdsrörelsen i den nybildade stiftelsen.

Tidningen I Värend och Sunnerbo grundades 1985 som ett komplement till Kronobergsboken och som ett sätt att informera hembygdsförbundets medlemmar om aktuella händelser. I det första numret skrev den dåvarande ordföranden i hembygdsförbundet Signe Uleskog inledningsvis följande:

Hembygdsrörelsen var en av de stora folkrörelserna som tillkom vid sekelskiftet. Till förgrundsgestalterna räknas Karl-Erik Forslund vid Brunnsviks Folkhögskola. Han verkade för tillvaratagande av natur- och kulturminnen och såg bland annat industrialismen som ett hot mot folkkulturen. Den tidiga hembygdsrörelsen var en ungdomsrörelse, som i första hand inriktade sin verksamhet på nuet och framtiden och inte på det förgångna. Man verkade för att ta tillvara det genuina, seder och bruk, hemslöjd och hantverk som höll på att försvinna i samband med industrialismen, för folkmusik och dans och inte minst naturvård. Kunskapen om detta och spridandet av dessa kunskaper skulle bidraga till en bättre utformning av det moderna samhället. Hembygdsgården skulle bli en samlingspunkt för bygdens befolkning där rörelsens idéer skulle utvecklas…….

Jag återkommer till mormor Betty. Vad visste hon om den spirande hembygdsrörelsen? Förmodligen inte ett skvatt. Själv levde hon på torpet Horvan utan vare sig elström eller några av de andra finesser som långsamt smög sig in i människornas vardag. Dessutom hade hon över en mil till den spirande hembygdsgården i Älghult. Det blev där som den sortens redskap hon använde så småningom kom att bli en del av kulturhistorien.

/ Lars Thor

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Gunnar Olof Hyltén- Cavallius, Hembygdsrörelse, Museum, Smålands museum

30 maj 2017

Småland i historien

De första invandrarna kom söderifrån i spåren av den vikande inlandsisen för mer än 10 000 år sedan. De var jägare och fiskare och livnärde sig av vad naturen hade att erbjuda i det tundraliknande klimat som rådde. Med sina enkla redskap av sten, ben och trä formade de sin tillvaro kring boplatser som i viss utsträckning varit föremål för arkeologiska undersökningar.
Kolonisationen följde i huvudsak vattendragen. Under generationer drog människorna allt längre in i det land som senare skulle bli Småland. Åar, floder och sjöar blev till kommunikationsleder i ett nyfött naturlandskap, som genom människans påverkan småningom blev till glest liggande bygder.

Av tradition indelas förhistorien i sten-, brons- och järnålder. Man ska dock inte inbilla sig att de gamla redskapen förlorade särskilt mycket i betydelse bara för att metallerna blev en del av människans tillvaro. Bronsen – en legering av koppar och tenn – var dyrbar och användes i stor utsträckning till smycken. Järnet däremot kom senare att få stor betydelse vid framställning av såväl vapen som redskap.

Stenåldern är den längsta perioden i den svenska förhistorien och den varade fram till 1800 f.Kr. Under dess yngsta del eller neoliticum (cirka 4000-1800 f.Kr.) introducerades jordbruket, till en början i långsam takt. Följden blev alltmer permanent bosättning, en tendens som förstärktes under bronsåldern (cirka 1800-500 f.Kr.). Under järnåldern och speciellt dess senare del, vikingatiden, formades större delen av de bygder som ryms inom begreppet ”de små landen” eller Småland.

Vad gäller topografin är landskapet föga homogent. Från de högsta topparna på mer än 340 meter över havet i Jönköpings län breder det sydsvenska höglandet ut sig i sluttande solfjädersform mot sydväst, söder och sydost. På så sätt får varje bygd sin speciella karaktär, vilket givetvis återspeglas i utbredningen av fornlämningstyper av olika ålder längs kolonisationsstråken. Här följer några exempel.

Talrika boplatser från den äldre stenåldern finns belagda, men det är framför allt stenålderns yngsta del som ger den vanlige iakttagaren belägg för mänsklig aktivitet. Gravar, hällkistor, ofta 4-7 meter långa, byggda av flata kantställda stenar, finns spridda över hela landskapet. Men de har en påtaglig koncentration till de centrala och södra delarna av Kronobergs län, särskilt till Göteryds socken. Flera hundra hällkistor i mer eller mindre gott skick vittnar här om bygdens tidiga utbredning.

Under bronsåldern vann jordbruket och boskapsskötseln allt mer terräng och rösen av större eller mindre omfattning blev nu den dominerande gravformen. De är ofta högt belägna i terrängen och flera genomförda undersökningar visar att de i bottnen kan innehålla hällkistor. Stora rösen har även visat sig dölja ett flertal begravningar. Exempel på koncentrationer eller stråk av rösen är trakterna kring Helgasjön och kuststräckan i öster.

Under järnåldern blev jordbruket successivt huvudnäring, men självfallet spelade jakten och fisket betydande roll för försörjningen. Gravskicket ändrades, men stora regionala skillnader i fråga om typer och former finns inom Småland. Stensättningar av olika slag – enstaka eller samlade i gravfält – är mycket vanliga. I en del trakter dominerar imponerande höggravfält, exempelvis i Lagadalen. I andra trakter förekommer stora gravfält med starkt varierade gravtyper.

Järnålderns avslutande del – vikingatiden – innebar med all sannolikhet ekonomiskt uppsving i många småländska bygder genom ökad handel, livligare kontakter med omvärlden och begynnande nykolonisering. Från denna tid härstammar även runstenarna, en fornlämningstyp som i hög grad bildar länk mot medeltiden.

En speciell småländsk fornminnesplats har måhända mer än alla andra eggat människornas fantasi genom tiderna. Det rör sig om Inglingehög i Ingelstad ett par mil söder om Växjö. Enligt Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister innehåller området cirka 130 gravanläggningar. Av dessa är 5 högar, bortemot 120 stensättningar, 2 skeppssättningar och 3 resta stenar. Den största högen, som på sitt krön har ett ornerat klot och en rest sten, är 35 meter i diameter vid basen och 6 meter hög.

Det finns en rad myter och sägner som vilar över Inglingehögsområdet. När det mesta av dessa skalats bort återstår de arkeologiska fakta, som visar att betraktaren står framför ett gravfält som troligen använts från bronsålder till vikingatid. Den stora högen kan – på jämförande grunder – dateras till 500-talet e.Kr. Man må sedan spekulera över kunga-, hövdinga- eller enkla bondebegravningar på en plats som av befolkningen hållits i helgd under 2000 år.

De små landen

1000-talet e.Kr. innebar i flera avseenden en brytningstid i vår historia. Kristendomen vann insteg, vilket i sin tur medförde att man övergav de traditionella begravningsplatserna. De döda fördes i stället till kyrkan som byggdes på en naturlig centralort med omland. Ofta hade den platsen starka förhistoriska traditioner. Begreppet socken uppstod småningom och ordet kan tydas så att befolkningen inom ett givet område sökte sig till samma kyrka. Den långa förhistorien övergick i medeltiden.

En annan viktig nyhet var att det skriftliga källmaterialet började flöda rikligt under 1200- och 1300-talen. Prydlig handstil på papper eller pergament vittnar om krig, godstransaktioner eller utfärdade privilegier. Språket är svenska eller latin och de värdefulla dokumenten förvaras i Riksarkivet och andra arkiv runt om i landet.

De ”små landen” bildades. Deras gränser mot de danska landskapen Halland, Skåne och Blekinge är givna. Likaså mot Västergötland och Öland. I norr var gränsen tidvis diffus, kanske med tanke på att själva begreppet myntades i Östergötland som någon form av samlingsuttryck för de sinsemellan olikartade bygderna i söder.

Smålanden är många och deras namnformer skiftande. Vedbo, Tveta och Vista med Visingsö återfinns i norr, Njudung ligger nära landskapets mittpunkt. Finnveden i väster balanseras av Tjust, Sevede, Aspeland, Handbörd med Stranda och Möre i öster. Centralt i söder är Värend beläget. I begynnelsen räknades Kinda och Ydre i Östergötland till smålanden. Mo härad, som småningom inlemmades i Småland, var under äldre tid en del av Västergötland. Flera av smålanden indelades tidigt i härader.

Forskarna är ense om att Småland blev landskap vid en relativt sen tidpunkt. Men då hade den inre organisationen med härader och socknar redan börjat utkristalliseras. Tiohäradslagen började senast under 1100-talet tillämpas i Finnveden, Njudung och Värend, som tillsammans har tio härader. Tyvärr är lagen bara fragmentariskt bevarad till våra dagar. Det som återstår är kyrkobalken. I övriga delar av Småland tillämpades Östgötalagen som bevarats i sin helhet.

Låt oss helt kort återvända till de första kyrkorna och kristnandet. Legenden berättar att Sankt Sigfrid kom från England för att omvända virdarna, folket som bodde i Värend. Efter förrättat värv på den ort som senare skulle bli Växjö drog han vidare och lämnade systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman att fullborda verket. Men reaktionen kom, systersönerna mördades och deras avhuggna huvuden slängdes i sjön. Växjö kallas ofta Sankt Sigfrids stad och helgonlegenden lever kvar i många namn och företeelser.

Kristnandet av de små landen blev troligen en utdragen process. Men resultatet visade sig småningom i enkla kyrkobyggnader av trä eller sten. Ett flertal av de medeltida kyrkorna har bevarats till våra dagar. De är klenoder som vårdas ömt och påminner besökaren om en spännande brytningstid i den småländska historien.

Ett landskap växer fram

Fram till medeltidens begynnelse kan man se hur landskapet koloniserades genom att iaktta förekomsten av fasta fornlämningar. Den som gör den studien märker snart att vissa trakter saknar fornlämningar. Samtidigt kan han eller hon konstatera att samma trakter under senare tid har en väl etablerad bygd. Vi står här inför en kolonisationsvåg som var mycket stark under 11001300-talen och som ebbade ut vid mitten av 1300-talet, då digerdöden ledde till en allmän europeisk stagnation.

Låt oss gå fram till 1500-talet, till Gustav Vasas regeringstid. Den kraftfulle kungen såg till att landet fick en omfattande jordebokföring som sköttes av fogdar. Där finns varje bonde och den skatt han hade att erlägga antecknad by för by, socken för socken, härad för härad.

De småländska jordeböckerna från 1540-1560-talen är mycket väl bevarade och tillåter en ingående rekonstruktion av bygden. De studier som gjorts för stora delar av Småland visar att de allra flesta byar och gårdar, som idag återfinns på kartor och i ortsregister, etablerats redan vid 1500-talets mitt. Eftersom tiden efter 1350 var en tid av stagnation kan man dra slutsatsen att den stora kolonisationen av icke förhistoriska bygder ägde rum under tidig medeltid.

Ett annat hjälpmedel när det gäller att fastställa när bygder växt fram är studiet av ortnamnen. Namnen i sig själva skänker oss ingen datering men ger viktig vägledning i kombination med annat källmaterial. Ortnamn som slutar på exempelvis -by, -inge, -lösa, -stad, -ås, -åker eller -vi har med säkerhet utbildats under förhistorisk tid. De återfinns också mycket riktigt i de gamla smålandens centrala delar, oftast med anknytning till fasta fornlämningar.

I det medeltidskoloniserade Småland dominerar namn med ändelser som -boda, -hult, -lycke, -rum, -ryd, -skruv, -hult, eller -måla. Det är främst dessa ändelser som vanligtvis kopplas ihop med smålandsbegreppet. De saknar oftast samband med fasta fornlämningar. Ytterligare en grupp kan urskiljas, nämligen naturnamnen. De har ändelser som -näs, -sjö, -skog eller -ö och kan inte hänföras till viss ålder eller epok.

Man kan nu fråga sig hur själva kolonisationsprocessen gick till. Hur bröt man mark och vad levde man av?

Det är väl känt att svedjebruket hade stor betydelse. Det var ett fenomen som höll sig levande långt fram i tiden. Den som bröt ny mark fällde skogen på en plats som lämpade sig för åkerbruk, satte eld på det som avverkats och såg till att vindförhållanden och luftfuktighet var de rätta för att inte åstadkomma skogsbrand. Sedan bearbetades den askblandade jorden och säden såddes. Efter ett par år var svedjan förbrukad och ersattes av en ny.

Plats för permanent åker valdes. Likaså för byggnader. Människor och husdjur levde i samklang med naturen och man lärde sig gödsla de åkrar man beslutat odla kontinuerligt. Samtidigt blev ängen i likhet med skogsbetet viktiga ingredienser i tillvaron. Men man levde inte av åkerbruk och boskapsskötsel allena. Jakten och fisket spelade fortfarande stor roll. Likaså skymtar järnhanteringen, en näring man fört med sig från förhistorien. Järnet behövdes ju för redskapen, och en del av det man åstadkom kunde avyttras. Man står alltså inför ett mönster där en lång rad försörjningsmöjligheter tillsammans utgjorde basen för överlevnaden.

Större delen av landskapet är beläget ovanför ”högsta kustlinjen” och var därför inte täckt av vatten när landhöjningen började efter isavsmältningen. När den småländske bonden väl bestämt sig för var han ville ha sin åker möttes han därför av den blockrika moränen.  Överallt fanns sten i olika storlekar och han började den långa kampen för att bryta loss dem från deras flertusenåriga vila. De små stenarna var inget problem. De togs upp och lades kring de stora jordfasta stenar odlaren inte rådde på. På så sätt växte den första fasen av det småländska landskapet fram, den som präglas av de många och tätt liggande odlingsrösena. Även ängen röjdes från sten för att bereda bättre möjlighet för höskörd och kreaturens mular när vinterfodret bärgats. En god höskörd var ett villkor för husdjurens överlevnad och möjligher till reproduktion.

Så åter till järnet. Överallt i de småländska skogarna finns rester av järnhanteringen i form av slagghögar eller enstaka slaggförekomster. Råvaran var sjö- och myrmalm och troligen hämtades den upp genom vakar i vinterisarna. I primitiva ugnar framställdes sedan ett järn vars kvalitet vi inte vet mycket om. Restprodukten – slaggen – slängdes kring ugnen och är oftast tung och fortfarande rik på järn.

Småningom blev det tätt mellan gårdarna och byarna i Småland. Vid medeltidens slut och den nya tidens början strax efter 1500 redovisas inte mindre än 12 000 jordeboksgårdar. Detta är en – jämfört med övriga svenska landskap – mycket hög siffra. Den tidigmedeltida kolonisationen hade verkligen givit gott utbyte. Ser man till fördelningen mellan olika ägare, så finner man att frälset innehade hela 32% av jorden. Lika mycket var skattehemman, gårdar som bönderna själva ägde. Resten fördelar sig mellan kronan, kyrkan och kungens egna gods.

Den höga andelen frälsegods är lätt att koppla samman med det inhemska småländska frälse som under hög- och senmedeltiden tog del i rikspolitiken. Släkter som Bielke, Bonde, Oxenstierna, Bååt och Trolle hade ett avgörande inflytande i olika sammanhang. Speciellt framträdande är Trollesläkten, som från sätesgården Bergkvara strax utanför Växjö byggde upp ett mycket stort godskomplex med hundratals gårdar runt om i Småland. Alltsammans finns redovisat i Arvid Trolles jordebok som kan dateras till 1490-talet.

Samhällets konsolidering under medeltiden och landskapets slutliga införlivande i rikspolitiken medförde givetvis att bygderna knöts närmare varandra. Primitiva vägar – av vilka de frusna vintervägarna med sjöarna som länkar måhända var viktigast – bidrog till att allt livligare förbindelser kunde växa fram.

Samtidigt ska man komma ihåg att allmogen ingalunda brydde sig om vad som var Småland eller Danmark. En livlig gränshandel med rötter långt tillbaka i tiden florerade oberoende av vem som härskade eller vilka överenskommelser som knutits centralt. Sålunda fördes exempelvis boskap, skinn, smör, tjära och järn till Skånes och Blekinges kusttrakter. På återvägen fraktades salt och sill men även brödsäd.

Ett flertal städer i Småland fick sina privilegier under medeltiden och det var dit det officiella livet allt mer koncentrerades. Städerna fick monopol på handel och hantverk samtidigt som förbud mot handel på landsbygden infördes, ett förhållande som kom att bestå till 1800-talets mitt.

Jönköping fick sina stadsprivilegier redan före 1284. Staden kom genom sitt strategiska läge att ytterligare stärka sin gamla ställning som marknads- och mötesplats i ett landskap som blev allt tätare befolkat genom den pågående nyodlingen. 1342 kom så turen till Växjö, som sedan gammalt varit känt som den centrala mötesplatsen i Värend. Själva namnet kan tolkas som väg-sjön, platsen vid sjön där vägarna möts.

Kalmar har gamla anor som en viktig plats för östersjöhandeln. Redan på 1100-talet uppfördes en kastal som bildade grundvalen för det slott som fullbordades på 1500-talet. Staden blev under medeltiden känd för Kalmarunionen som ingicks mellan Sverige, Norge och Danmark i samband med Erik av Pommerns kröning 1397. Redan 1389 hade Drottning Margareta av Danmark erövrat Sverige och giltigheten hos det unionsdokument som utfärdades i Kalmar har starkt ifrågasatts. Unionen bestod formellt till 1520-talets början.

Förutom städerna med deras anläggningar för handel och försvar fanns exempelvis Stäkeholm, Sundholm, Trollaborg och Piksborg som viktiga administrativa och militära stödpunkter. Från småländsk horisont framstår medeltiden som en dynamisk epok, även om kronan hade svårt att konsolidera sin ställning i det splittrade och ibland något självsvåldiga landskapet. Centralmakten fick egentligen inte slutgiltigt grepp över Småland förrän långt in på 1500-talet. Då utvecklades den gamla biskopsborgen Kronoberg strax norr om Växjö till en viktig stödpunkt.

Gustav Vasa och Nils Dacke

Dackefejden kan betecknas som ett lokalt uppror som förvandlades till rikspolitik. Ingen annan småländsk händelse har i så hög grad gett återklang i vår svenska historia. Det handlar om en torpare som nära nog lyckades med konststycket att bringa en kung på fall. Nils Dacke själv var kanske inte medveten om att det bara fanns två tänkbara slutpunkter för upprorskarriären, nämligen att segra eller gå under.

Upprorsledaren har åberopats i många sammanhang. Förutom åt företag och produkter har han fått låna sitt namn åt ett sådant uttryck som dackeanda. Vad som menas med det är en smula oklart, men förmodligen har upphovsmannen förknippat uttrycket med småländsk sturskhet och avståndstagande från alla former av förtryck.

Lars-Olof Larsson avlivar i sin bok Dackeland en gammal myt, nämligen att gränshandeln med oxar skulle ha utlöst dackefejden. I stället är det hårda skattetrycket upprorets verkliga orsak. Särskilt hårt drabbades de ”små” skogsbönderna och nybyggarna, och det var dessa grupper som kom att bilda Nils Dackes verkliga stödtrupper. Fogdar med knektar bakom sig såg till att skatterna drevs in. Och fogdarna hade givetvis i sin tur ett ”kärvt” arbetsklimat.

Efter Stockholms blodbad valdes Gustav Vasa till kung 1523. Ett nytt kapitel i svensk historia inleddes, ett kapitel präglat av strävan att skapa ordning och reda i rikets finanser. Samtidigt befann sig Sverige mitt uppe i den europeiska stormaktspolitiken med allt vad den innehöll av kvalificerat rävspel och religiös nydaning. De lutherska reformationsidéerna bredde ut sig, Gustav Vasa utnyttjade situationen och reformationsbeslutet kom i Västerås 1527.

En tid fylld av reaktion mot de nya idéerna följde och kungen fick bekymmer. Det hindrade honom emellertid inte från att såväl dra in kyrkans egendom som att bygga upp den omfattande jordebokföring vi tidigare sett fungera väl som källa till bebyggelsehistorien. Det blev ordning och reda i underlaget för rikets finanser samtidigt som skattetrycket ökade och missnöjet bredde ut sig ytterligare.

Nils Dacke var torpare från Torsås socken i Södra Möre, helt nära gränsen till Blekinge. 1536 dräpte han ridfogden Inge Arvidsson, vilket blev inledningen till den sjuåriga kamp som berörde hela Småland och delar av Östergötland och Blekinge. Under 1542 hade upprorsmännen stor framgång, och det kungliga motståndet vacklade. Ute i Europa åsåg man med spänning vad som höll på att hända och det fanns de som vädrade morgonluft inför möjligheten av nya härskare och ändrade maktförhållanden i Sverige.

Nils Dackes ställning nådde sin höjdpunkt i slutet av 1542. Kungen tvangs till vapenvila och Dacke gjorde Kronoberg strax norr om Växjö till sitt residens. Där ”drack” han jul för att i början av 1543 återuppta striderna. Under tiden hade kungen givetvis inte legat på latsidan utan istället sett till att såväl konsolidera sin militära ställning som att förnedra Dacke genom skickligt bedriven propaganda. Under februari och mars 1543 utkämpades strider och den avgörande kraftmätningen ägde rum i trakten av Virserum i slutet av mars. Sedan var Nils Dacke och det som återstod av hans trupper på reträtt, till dess den flera gånger sårade upprorsledaren hanns upp och dödades i Rödeby i Blekinge.

Givetvis kunde bönder som var otränade för strid i längden inte stå emot yrkessoldater, även om de hade fördelen av lokalkännedom och lojalitet hos befolkningen. Samtidigt ska man betänka hur skickligt Gustav Vasa drog fördel av situationen och därmed präglade den dackebild som blev förhärskande till dess att en modern historisk forskning fått säga sitt. En demagogisk kung kunde naturligtvis ge en upprorsmakare alla möjliga fula beteckningar medan upprorsmakaren själv var verktyg för en befolkning som höll på sina nedärvda rättigheter. Hur som helst betydde slutet på Dackefejden att det från början splittrade landskapet mera varaktigt inlemmades i riksgemenskapen.

Smålänningarna fick fortsättningsvis varken bättre eller sämre villkor än invånarna i andra landsändar.

Småland och centralmakten

1600-talet kan sägas vara ett århundrade med centrala initiativ som fick starka lokala verkningar överallt och ledde de flesta landsändar in på nya banor. Givetvis hade nyordningarna djupa rötter i det förgångna samtidigt som de förstärkte riksenheten och hjälpte till att föra fram Sverige till dess stormaktsställning. Småland blev i egenskap av gränsområde ett landskap som starkt påverkades av skeendet. När så freden i Roskilde slöts 1658 och Blekinge, Skåne och Halland slutgiltigt införlivades med Sverige fick den gamla gränshandeln nya former samtidigt som rädslan för plötsliga anfall från den forne fienden i söder och väster alltmer dog bort.

Redan vid tiden för Dackefejden hade nyodlingsaktiviteterna åter kommit igång på allvar efter den långa stagnationen under senmedeltiden. Folkmängden ökade och kronan var inte sen att se till att nya generationer blev brukare i dess tjänst. Det som återstod att nyodla var dock mest de gamla bygdernas marginalområden samtidigt som hemmansklyvning blev vanlig.

Adeln, vars privilegier går tillbaka till medeltida bestämmelser, stärkte ytterligare sin ställning genom förläningar av jord. Kulmen nåddes vid mitten av 1600-talet, varefter reduktionen genomfördes av Karl XI vid århundradets slut. Adeln tvangs lämna tillbaka större delen av de donationer den erhållit tidigare under århundradet och avstå från fullständig skattefrihet på sina gods. Undantag härvidlag gjordes för sätesgårdarna. Många adliga familjer drabbades hårt av reduktionen.

Det småländska landskapet påverkades i viss mån av förläningspolitiken genom övergång till extensiv brukning av jorden lite här och var. Detta innebär i sin tur att landskapsavsnitt undgått stenröjning och bevarats till våra dagar i sin förhistoriska eller medeltida form. Ett bra exempel på fenomenet är den stora gården Sävsjö i Lenhovda socken i Kronobergs län.

De gamla vägarna som till stor del varit beroende av sjöarnas frusna vinterisar rustades för hjulfordon och fick i vissa fall nya sträckningar. Gästgiverier och skjutsstationer inrättades. Postväsendet kom till 1636. Alla dessa åtgärder fick stark återverkan i de småländska bygderna på så sätt att de gamla smålanden slutgiltigt knöts samman inbördes.

Ytterligare ett par reformer med stark lokal återverkan ska nämnas. 1628 gav Gustav II Adolf Anders Bure i uppdrag att påbörja kartläggningen av Sverige. Därmed hade grunden lagts för det lantmäteri som innebar att stora delar av Småland kartlades redan under 1600-talet. En annan viktig händelse var införandet av indelningsverket. Allmogen indelades i rotar med skyldighet att svara för underhållet av en knekt, som normalt erhöll ett torp som bostad. Vidare inrättades landskapsregementen.

Vi har tidigare i skildringen mött järnhanteringen. Den fick med början på 1600-talet en ny form såtillvida att den började koncentreras till järnbruk. Sålunda fick Tabergs bergslag nära Jönköping sina privilegier omkring 1620 av Gustaf II Adolf. Likaledes på 1620-talet grundades Huseby i Skatelövs socken söder om Växjö av den initiativrike Karl Karlsson Gyllenhielm, son till Karl IX och prästdottern Karin Nilsdotter och därmed också halvbror till kungen. Gyllenhielm grundade även ett av de allra första småländska glasbruken, nämligen Trestenshult i Almundsryds socken i landskapets sydligaste del. Det lades emellertid ner redan i början av 1630-talet.

En annan 1600-talspersonlighet med stark anknytning till Huseby var regementskvartermästaren och brukspatronen Peter Rudebeck. Han träffade på 1690-talet samman med fältmarskalken Erik Dahlberg, som bland mycket annat gjort sig känd för det stora bildverket Suecia antiqua et hodierna eller Det forntida och nutida Sverige. Häri skildras en rad märkliga och sägenomspunna platser, och flera av motiven är hämtade från Värend. De båda herrarna fann varandra, och en rad värendska mytbildningar kom att se dagens ljus genom Rudebecks penna. Den viktigaste av dem är Bländasägnen.

Rudebeck berättar om kung Alle, som regerade över Värend och drog i krigståg. Då tog de lömska danskarna tillfället i akt och kom med stor härsmakt. Blända, en kvinna av förnäm börd, tog ledningen och uppmanade danskarna att komma och ingå äktenskap och förbund. Danskarna fann anbudet lockande, infann sig på Bråvalla hed, hittade mat och dryck men inga kvinnor. De lät sig emellertid väl smaka och blev följaktligen ihjälslagna av Blända och hennes kvinnoarmé så snart de somnat i berusning. De händelser som Rudebeck skildrar i Bländasägnen förläggs till Åsnens strand i Skatelövs socken, där ju även Huseby är beläget.

Man skulle kunna säga att 1600-talet innebar kulmen för den månghundraåriga processen att forma Smålands indelning i regioner. 1687 fick landskapet sin slutgiltiga indelning i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. Bakgrunden gavs i 1634 års regeringsform, där hövdingedömen med landshövdingar som konungens befallningshavande kom till stånd. De småländska länsgränserna, så som de efter diverse experimenterande etablerades 1687, består än idag med de ändringar som ägde rum i samband med den stora kommunreformen 1971.

Nyttans århundrade

1700-talet präglades av frihetstiden med minskad kungamakt och den gustavianska tiden där regenten återtog sin ställning samtidigt som de sköna konsterna utvecklades. Det ekonomiska tänkandet präglas av merkantilismen och landets nytta. En rad vetenskapsmän och uppfinnare finns med i bilden: Celsius, Polhem, Swedenborg och sist – men inte minst – Linné.

Carl von Linné föddes 1707 i Råshult i Stenbrohults socken i södra Småland. Han har själv vittnat om hur han insöp kärleken till örter och växter med modersmjölken. Den unge Carl genomgick gymnasiet i Växjö, varefter han en kort tid studerade i Lund. Sedan kom han till Uppsala, en stad som han med flera avbrott förblev trogen till sin bortgång 1778.

Måhända är Carl von Linné vår genom tiderna mest kände svensk, bl.a. genom avhandlingen Systema Naturae och kartläggningen av blommornas sexualsystem (se även s. 23). Flera av hans lärjungar bidrog genom resor runt om på jorden till att samla in ny kunskap. Linné själv reste mest i Sverige och har genom sina reseberättelser gett oss värdefulla kunskaper om 1700-talets leverne och natur. Under resan till Öland och Gotland 1741 och resan till Skåne 1749 passerade Linné genom Småland. Låt oss ta fram några smakprov på vad han hade att säga om landskapet.

”Taberget är en järngrufwa åfwan jorden, och må wäl kallas et Smålands mirakel, ty dylikt är här i Swerige intet at se… Denna öfwerjordiska järngrufwan har ingen märckelig matrix, utan är hela berget en ren malm; här fordras föga annat at winna malm, än endast at rifwa honom lös och låta honom sedan falla neder af sig sielf…”

Malmbrytningen i Taberg var alltså i full gång. Den betydde mycket för den småländska bruksnäring som annars grundade sin verksamhet på sjö- och myrmalm. Vi ska i det sammanhanget komma ihåg att Linné hade ett uppdrag med sig, nämligen att kartlägga de nyttigheter som förekom längs hans resväg. I den fortsatta skildringen av Taberg kommer han så in på förutsättningen för arbetet vid järnbruken, nämligen träkolet.

”Kohl-Mijler sågos allestädes omkring Taberget i skogarna, som här således anlades…” Sedan beskriver Linné kolmilans uppbyggnad och det fortsatta bestyret med den. Han slutar med konstaterandet att ”Utur en sådan Mijla fås här ofta 40 à 80 Ryssar kohl, hwar Ryss räknad till 60 korgar.”

En annan nyttighet var det ännu under 1700-talet ofta förekommande svedjebruket som Linné upplevde på detta sätt i norra Småland: ”Swedior, Fällor eller Lyckor, som Smålenningarna them kalla, begynte man nu at se på ömse sidor om wägen, merendels gröna af en härlig Råg. I dag sågo wi några af dem brännas: ty Landtmannen achtar tiden, at strax, förr än regn kommer, efter stark torcka, itända Swediorna, på thet Fällan bättre skall brinna och askan af regn fästas.”

Vi har tidigare sett hur bönderna behandlade sin åker och började bygga odlingsrösen. De blev till slut till något av monument över den odlarmöda som lades ned. Men vad besökaren av idag upplever som speciellt småländskt är måhända i högre grad de många och mäktiga stenmurarna. De är dock av relativt ungt datum och Linné fick uppleva hur man började anlägga dem.

”Änteligen lämnade wi Wexiö, hwarjemte wi sågo Stengärsgårdar wara nyligen anlagde, men få, ty nationen war wid dem owan; Skogarna war man ej rädd om och mödan war större at bygga af Sten.”

Ett annat exempel finns från Engaholm utanför Växjö där ”salig General Majoren och Landshöfdingen Koskull” låtit anlägga stenmurar. ”De, som komma at lefva 100 år efter oss, lära häraf blifva i stånd at fulleligen utröna stengärdesgårdarnes beständighet”, är Carl von Linnés kommentar.

Jordbruket började reformeras, skogen nyttjades hårdare än förut, bruken växte fram, städerna blomstrade och folkmängden ökade. Europa stod på tröskeln till sin industrialisering och smålänningarna medverkade i skeendet. Den första stadgan om storskifte kom 1757 och innebar att de sedan medeltiden och tidigare starkt splittrade jordinnehaven skulle läggas samman till större och mer rationella ytor. Skiftet genomfördes till viss del i Småland men kom aldrig att få någon mera genomgripande betydelse.

Linné konstaterade att man inte var speciellt rädd om skogen. Bönderna drygade ut sina magra inkomster från jordbruket med framställning av träkol till de allt fler järnbruken. Tjära var en annan vara som efterfrågades sedan skeppsbyggandet på allvar kommit igång under 1600-talet. Den brändes lite varstans i skogarna i tjärdalar med gamla tallstubbar eller spånor tagna ur växande tallar  som råvara. Linné beskriver mycket målande tjärdalens konstruktion på en plats invid skånska gränsen söder om nuvarande Älmhult under sin skånska resa 1749. I själva verket var Sverige – Finland under 1700-talet Europas största exportör av tjära. Även smålänningarna bidrog därför starkt till begreppet ”Stockholmstjära”, som myntades av engelsmännen.

En del av tjäran vidareförädlades till beck genom kokning. Det skedde i stora kittlar som det gällde att skydda för regn. Ytterligare en stor småländsk produkt var pottaska, som framställdes av lövved, helst bok. Pottaskan bildade grundval för så vitt skilda saker som såpa och glas. Även den var därför en betydande exportprodukt. Ett av 1600-talets stora pottaskebruk var lokaliserat till Växjö och detta i en tid då ingen glastillverkning ägde rum i Småland.

Kring järnbruken växte små samhällen fram, likaså herrgårdar för brukens ägare. Samtidigt kom glastillverkningen på allvar till Småland genom grundandet av Kosta glasbruk 1742. Initiativtagarna var två landshövdingar utifrån vilkas efternamn Kosta framsprungit, nämligen den av Linné nämnde Koskull i Kronobergs län och Staèl von Holstein i Kalmar.

Folkökningen gav förändrade villkor

Vi har tidigare sett hur den småländska befolkningen långsamt ökade genom århundradena och hur nyodling och kolonisation formade landskapet. Under 1800-talet började processen gå allt snabbare för att i slutet av århundradet resultera i att en säkerhetsventil alltmer utlöstes. I själva verket kan hela århundradet från social utgångspunkt betraktas som ett samspel mellan folkökning, industrialisering och emigration.

Det blev allt fler munnar att mätta, och det berodde i sin tur på ”freden, vaccinet och potäterna”, ett numera ganska slitet uttryck som myntades av biskopen i Växjö, Esaias Tegnér. Sverige hade inte varit direkt inblandat i krig sedan 1810-talet, samtidigt som nya rön inom medicinens område och bruket att odla potatis resulterade i att allt fler människor överlevde och levde längre än förut. Framför allt minskade barnadödligheten.

Omkring 1800 uppgick folkmängden i Småland till närmare 332 000 personer. År 1900 och 1950 var motsvarande siffror cirka 590 000 respektive 660 000. Siffrorna för riket som helhet är än mer drastiska, de visar på mer än en fördubbling under 1800-talet. Att smålänningarna inte riktigt nådde upp till riksgenomsnittet beror på de mycket starka emigrationsvågorna till Europa och Amerika.

Samtidigt med folkökningen fortsattes rationaliseringen av jordbruket. I början av 1800-talet kom enskiftet som inte fick någon betydelse i Småland. Det följdes 1827 av laga skiftet, som snabbt vann terräng. På många håll bröts bygemenskapen upp och bebyggelsen placerades i bekväm anslutning till de stora sammanhängande ägor som varje bonde fick sig tilldelade. I Småland blev dock den synliga effekten av laga skiftet måttlig. De många gånger små terränganpassade åkrarna i skogsbygden var inte så mycket att lägga samman. Går man däremot till exempelvis slättbygden vid Kalmar sund möts man av samma effekt som i mellansvenska områden.

Befolkningsöverskottet på landsbygden blev givetvis besvärande. De människor som inte flyttade till städernas och samhällenas växande industrianläggningar eller emigrerade måste givetvis försörja sig. Det skedde dels genom stenröjning och förbättrade jordbruksmetoder, dels genom att ett jordbruksproletariat i form av torpare och backstugusittare bildades. Nyodling skedde även genom att ängsmarker plöjdes upp.

Man gick till angrepp mot den stora mängden odlingsrösen ute på åkrarna. Men vägen från de steniga tegarna, där dragdjur och årder fått kryssa mellan odlingsrösen och stora stenar, till dagens totalröjda och rationella ytor brukade med maskiner blev förvisso mödosam. Svett, knäckta ryggar och svält bildar bakgrund till det småländska landskap som växte fram och som nutidens människor lärt känna.

Vintern var en bra årstid. Då kunde man lätt lasta odlingsrösena och köra ut dem på sjöarnas isar. Vårsolen fullbordade sedan verket. Om åkern hade en brant sida var det lätt att stjälpa av stenen där. Det gick också bra att köra ut i skogen och fylla besvärande hålor. Ibland bildar gigantiska stenmängder stentippar av stora dimensioner. Även nyttan fanns med i bilden. Många vägar stöttades i sin botten med sten från åkern. Låt oss inte glömma husgrunderna. Eller skorstenarna i det sena 1800-talets alla nyuppförda mangårdsbyggnader. De gjordes enormt omfångsrika, och bonden körde bildlikt talat in odlingsrösena i köket.

Carl von Linné nämnde ju att man börjat bygga stenmurar. Här kommer en annan sida in av det man skulle kunna kalla nyttan när det gällde att bli av med odlingsstenen. Samtidigt kom stenmuren att tjäna som hägnad mot vägar eller mellan ägor. Många av murarna byggdes dessutom i de nya gränser som var ett resultat av laga skiftet.

En riktig stenmur måste ha sin botten på frostfritt djup. Annars skulle tjälen efter inte alltför många år fördärva det hela. Den tränade murbyggaren uppförde två ”skalmurar” eller yttermurar, som lutade en smula in mot varandra. I mellanrummet kunde all småstenen slängas som fyllnad. Skalmurarnas stenar var stora och omsorgsfullt valda. Ofta höggs de till en smula så att de fick en stadig ”liggesida” och en utåt riktad vacker ”visesida”. En mur vars skalmurar skadas ”blöder” bildlikt talat småsten ur det sår som uppstår.

”Nu går vi ut och bryter sten medan vi vilar oss” är ett uttryck som lades i munnen på många ivriga smålandsbönder årtiondena kring 1900. Långt in på nätterna arbetade fäder och söner med stenbrytning och murbyggande, allt i strävan att förbättra sina odlingsmöjligheter och producera mera föda. Ute på åkern återstod nu i många fall bara de stora stenar som även den förste odlaren betraktat som hinder för verksamheten for flera hundra år sedan.

De stora stenarna åkte också upp, till en början med muskelkraft och med en björkstam med en hästsko i ena ändan som hävstång. Sedan kom stenjätten, en trebent konstruktion med vev och spel, ursprungligen konstruerad av Johannes Bengtsson i Bro i Jönköpings län. Småningom hördes ljudet från hammare och borr och djupa hål slogs i storstenarna. Därefter sprängdes de med dynamit. Slutligen dök allehanda stenröjningsvagnar upp, oftast ombyggda lastbilar försedda med lyftanordningar.

Tyvärr, måste man säga, förfulades det med möda anlagda småländska landskapet en smula genom de sista stora stenröjningarna vid tiden omkring andra världskriget. De stora stenarna lades ofta helt okänsligt ovanpå tidigare med stor möda och finess byggda stenmurar. Det blev en historiens ironi att de stenar som den förste odlaren inte rått på hamnade ovanpå de stenar han en gång släpat ihop till rösen.

Torpen uppstod på de gamla byarnas utmarker. De människor som på så sätt hänvisades till de absolut sista odlingsbara områdena följde samma mönster som bönderna följt från den allra första tiden. Marken bröts, odlingsrösen byggdes, stenmurar anlades. Naturligtvis kunde de småländska torparna lika lite som sina medeltida förfäder leva av jorden allena. De blev därför hänvisade till en kombination av näringar där dagsverken och ett hårt arbete i skogen blev viktiga komponenter i försörjningen.

De flesta torpen är idag försvunna och skogen har återtagit den magra åkermarken. Av boningshusen återstår i många fall en stenhög som utgjort skorstenen. Undantag finns givetvis och ett eller annat torp lever i mer eller mindre förvanskad form kvar som sommarställe. Samtidigt håller skogen på att återta stora delar av de marker som nyodlades från medeltiden och framöver. Det leder fram till liknelsen att koloniseringen av det småländska landskapet var som en jättelik svallvåg som utgick från de förhistoriska bygderna och med kraft erövrade skogarna. När den sedan drog sig tillbaka gav de sist koloniserade bygderna först vika. Det vi idag upplever som ett från agrar utgångspunkt ännu väl fungerande Småland finns till största delen i de trakter som människan först tog i anspråk.

Låt oss, när det gäller folkökningen, återvända till Esaias Tegnér. Han insåg att de gamla kyrkorna blivit för små. Församlingen rymdes helt enkelt inte längre under gudstjänsten. 1800-talet kom därför att starkt präglas av ett kyrkobyggande med stora gudstjänstlokaler runt om i Småland. Tyvärr kom alltför många av de gamla kyrkorna att rivas i det sammanhanget när de inte längre fyllde någon funktion. En pietetslös eftervärld har kallat de kyrkor som uppfördes på den energiske Växjö-biskopens initiativ för ”Tegnérlador”.

Landsbygden präglas fortfarande av det sena 1800-talets mangårdsbyggnader i två våningar. Även de är ett resultat av alla de omvälvningar som ägde rum, inte minst omflyttningar i samband med laga skiftet. Husen uppfördes i knuttimringsteknik, fick småningom panel och beströks med falu rödfärg. På så sätt fick landskapet en ny profil och de röda fasaderna har kommit att uppfattas som något speciellt småländskt. Men vi ska komma ihåg att falu rödfärg från början var avsedd att ge husen ett skydd mot röta snarare än att ge dem en annan lyster än vad den gamla grånade bebyggelsen haft.

Husens tak var från början täckta med torv. När stickhyvlarna sedan började användas flitigt skapades de spåntak, som för det mesta ännu ligger kvar under dagens tegel- eller betongpannor. Fönstren är en annan historia. Det var svårt att framställa stora rutor i den manuella fönsterglastillverkningens tidevarv. Därför byggde man upp fönstren med spröjs för att kunna få in tillräckligt med ljus och samtidigt ge byggnaderna de rätta proportionerna.

Transportleder i en ny tid

När Göta kanal invigdes 1832 kom den svenska insjötrafiken in i ett nytt skede. I Småland satte emellertid stora nivåskillnader tidigt stopp för alltför vidlyftiga kanalplaner. I stället ledde utvecklingen till en livlig men lokalt betonad trafik på de stora insjöarna och längs vissa flodsträckningar så snart ångbåtar börjat bli populära. På sjöar som Bolmen, Helgasjön, Rusken, Sommen, Vidöstern och Åsnen var det nya transportmedlet en vanlig syn under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början. Människor och gods fraktades på båtar och de pråmar man ibland lade efter på släp.

Samtidigt utvecklades järnvägarna. De första ångloken fick sin räls på 1850-talet och såväl i Småland som i Sveriges riksdag var man inte sen att ge sig in i diskussionen hur stambanenätet skulle läggas. Det gamla gränslandet hade vid det här laget blivit ett viktigt genomfartsområde på väg mot ett Europa som blev alltmer tillgängligt för besök.

Märkligt nog kom alla de tre småländska residensstäderna att hamna en smula vid sidan om den nya allfarvägen. Jönköping fick visserligen sin pulsåder men det blev Nässjö som utvecklades till den stora järnvägsknuten i norr. Längre söderut blev Alvesta den punkt på södra stambanan som kom att förmedla trafiken till Växjö, Emmaboda, Kalmar och Karlskrona. Sammanbindningen av stambanan skedde redan på 1860-talet.

Småland blev årtiondena kring 1900 ett mycket järnvägstätt landskap. Stambanorna byggdes med normalspårvidd medan flera av de inre banorna anlades med smalspår. Kring stationerna växte hela samhällen upp och de gav en helt ny karaktär åt ett landskap i allt snabbare omdaning. Åtskilliga av de nuvarande tätorterna skulle aldrig ha uppstått utan järnvägen. Samtidigt måste man tillstå att en hel del små samhällen idag verkar märkligt lokaliserade sedan järnvägen lagts ned.

Medan ångdrivna fordon började spy ut sin rök gjordes inte mycket åt vägnätet. Det trafikerades länge ännu med häst och vagn. Småningom tvingade dock bilismen fram en upprustning av urgamla samfärdsleder eller anläggning av nya. Men då är vi så långt framme som på 1920- och 1930-talen. Även den ekonomiska kris som spred sig till Europa efter börskraschen i New York 1929 medverkade härvidlag. Många – för sin tid raka och breda – vägar byggdes nämligen som statliga nödhjälpsarbeten. Vid det laget kan man också konstatera att en hel del av ångbåtstrafiken spelat ut sin roll och järnvägsnätet börjat elektrifieras.

Resenären som idag färdas med bil på nyanlagda motorvägar och andra snabba färdleder genom Småland bör stanna upp och fundera en smula över det han eller hon ser. Kanske ta fram kartan och leta efter de mindre vägarna. Det är nödvändigt att svänga av från allfarvägen för att kunna njuta av det genuina landskap som utvecklats under så lång tid och varit utsatt för så många händelser. Den levande bygden finns fortfarande och den kan lätt tolkas med det historiska synsättet som ledmotiv utmed vällagda stenmurar och rödfärgade mangårdsbyggnader längs krokiga byvägar.

Med skogen som bas

När vi nu till slut tar oss en titt på det lite mera moderna Småland skall vi komma ihåg att den stora basen för landskapets näringsverksamhet alltid varit och fortfarande till stor del är skogen. Man skulle kunna spetsa till påståendet med att säga att utan skog hade vi inte haft några smålandsbönder och att vi utan smålandsbönder varken haft järn- eller glastillverkning. Alla delar av arbetet med lantbruket och skogsbruket var nämligen intimt sammankopplade med varandra till en kedja som aldrig blev starkare än dess svagaste länk. De flesta smålandsbönder kunde inte leva av enbart jorden, de var beroende av den långa serie näringar som tidigare beskrivits.

Den nya tiden med allt snabbare industrialisering nådde Småland, kanske lite mer tvekande än i andra delar av landet. Genombrottet är dock mycket tydligt omkring 1870, och då vilade en stor del av industrialiseringen på såväl den sedan länge etablerade brukskulturen som på den långa hantverkstraditionen inom trä och textil. Järnbruken gick sin undergång till mötes strax efter 1800-talets mitt som en följd av konkurrensen från Bergslagen och andra malmproducerande trakter. Bönderna stod då inför problemet att efterfrågan på träkol minskade drastiskt. Detta är i sin tur en av förklaringarna till att glastillverkningen fick så starkt fäste i Småland, speciellt i landskapets sydöstra del. Den goda skogstillgången och böndernas behov att avyttra sin ved blev en avgörande lokaliseringsfaktor. Samtidigt skall påpekas att flera järnbruk övergick till glastillverkning. Det bästa exemplet på detta är Orrefors, grundat som järnbruk 1726. Där började man med trävaruhantering, vilket ledde till mycket spillved vid sågning av virke. Då anlade man två glashyttor 1898 för att kunna elda upp det virke som annars skulle ligga och ruttna.

Att såga virke har naturligt nog en lång tradition i Småland. Vattendrivna sågar anlades tidigt invid strömmande vattendrag, och många av dem levde vidare långt in i industrialismens samhälle som ett viktigt komplement till de ångdrivna sågar som växte fram. Under 1900-talet slogs naturligtvis många av de gamla sågverken ut när nya energikällor banade väg för stora anläggningar i ett samhälle där efterfrågan på sågade trävaror hela tiden ökade.

Papper tillverkas idag av skogsråvara, men framställningen av papper med linne och lump som råvara har traditioner ner i 1600-talet. Ett bra exempel på detta är Per Brahes pappersbruk i Röttle, grundat 1646. Där framställdes papper för Brahes boktryckeri på Visingsö.  Andra orter kan uppvisa liknande bakgrund. Men den ökade efterfrågan på papper ledde kring sekelskiftet 1900 till ett flertal etableringar av stora pappersbruk med både sulfit- och sulfatmetoden som grund. Flera av dem ledde till betydande samhällsbildningar med omfattande bebyggelse.

Den successiva nedläggningen av järnbruken ledde inte bara till etablering av glasbruk. Ett flertal järnbruksorter övergick till framställning av pappersmassa och papper. I exempelvis Ohs bruk upphörde 1869 den järnhantering som hade rötter ner i 1600-talet. På 1890-talet levde den gamla bruksorten upp igen genom anläggandet av en sulfitfabrik. Den hölls igång till 1978, då samhället återigen ställdes inför svårigheter.

En annan bra representant för övergången järn – papper är Lessebo bruk, likaså grundat i mitten av 1600-talet. Där uppfördes också en papperskvarn, en tradition som medverkade till att bruket övergick till massa- och papperstillverkning när järnhanteringen blev olönsam och lades ner i början av 1880-talet. Lessebo bruk, som är beläget längs den gamla stråkvägen Växjö – Kalmar, hämtade sin järnmalm ur de närbelägna sjöarna, bland annat Läen, och hade betydande kraftresurser i sitt vattenfall. En personlighet i det förgångna bör också nämnas i sammanhanget, nämligen läkaren och industrimannen Johan Lorentz Aschan, som 1802 köpte det då misskötta företaget och gav det en ny blomstringsperiod. Trots dagens högindustriella profil hos Lessebo bruk bedriver man fortfarande handpapperstillverkning både som turistattraktion och för framställning av högkvalitativt papper.

När man talar om skogen som råvara kommer man också in på möbeltillverkningen. Före industrialiseringen bestod böndernas inredning av hemtillverkade möbler och då ofta av väggfasta bänkar och sängar. I slott och herrgårdar hade man en annan tradition med fristående och kvalitativt högtstående möblemang. En ny tid medförde nya seder även på landsbygden, och det hela kan sägas börja med pinnstolen. Sedan gick det av bara farten och snart låg möbelfabrikerna tätt i Småland, tätare än i någon annan del av landet.

Lokaliseringen inom landskapet är intressant. Vid sekelskiftet 1900 hade man ett fyrtiotal fabriker, av vilka de flesta låg i triangeln Jönköping – Tranås – Vetlanda, som också var det främsta ”pinnstolsområdet”. Den stora etableringsperioden kommer sedan under 1920-talet, och vid den här tiden framstår Emån med biflöden från källorna i Bodafors och ända ut till Östersjön som det viktigaste stråket. Och det är i sig inte underligt eftersom möbeltillverkningen var starkt beroende av strömmar och forsar som drivkraft för maskinerna.

Bilden förändrades inte mycket under tiden fram till 1970-talet, då man hade mer än 160 tillverkningsställen. Men sedan kom koncentrationen med fler industrier på färre platser. De stora möbelorterna var då Malmbäck, Vaggeryd, Rörvik, Lammhult, Virserum och Ruda. Sedan dess har koncentrationen fortsatt med stor kraft samtidigt som industrin ändrat karaktär för att kunna tillfredställa nya behov och smakriktningar.

I likhet med glashanteringen började möbelindustrin under 1900-talet alltmer att knyta formgivare till sig. Som exempel kan nämnas Bruno Mathsson, vars insatser i Värnamo från 1930-talet banade väg för mycket av nytänkandet. Vid AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors var Axel Larsson verksam under många år, och vid Gemla möbler i Diö, landets enda kvarvarande tillverkare av böjträmöbler, finner man såväl Carl Malmsten som Olle Anderson. Listan skulle kunna göras mycket lång, men utrymmet räcker inte. Tilläggas skall dock att man i Bodafors satsat mycket hårt för att tillgängliggöra det synnerligen välbevarade och av en slump till eftervärlden räddade arkivet från den nu sedan länge nedlagda möbeltillverkningen. Satsningen är ett samarbete mellan Emåns Ekomuseum och Sandsjö hembygdsförening. Även Gemla möbler har ett välbevarat arkiv.

Det var alltså en lång möbeltradition i Småland som mötte Ingvar Kamprad, grundaren av IKEA. Kamprad inledde sin verksamhet redan på 1940-talet, och han byggde till att börja med sitt koncept på lokala leverantörer. IKEA, som uttydes Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, förlade snart sin försäljning till Älmhult, inte långt från födelseorten. Där fanns järnvägen och därmed goda transportmöjligheter både norr- och söderut. Snart hade IKEAs ”platta paket”, som betydde att kunden själv fick göra monteringsarbetet, funnit sin plats hos svenska folket. Och så snart IKEA börjat möblera det svenska folkhemmet fann företaget sin väg ut på världsmarknaden och är nu etablerat runt större delen av vårt klot. Tyvärr har dock detta medfört att de lokala småländska möbeltillverkarna numera är är kvar som en mycket liten minoritet i möbelgigantens sortiment.

Naturligtvis har trä i alla tider varit grunden för smålänningarnas husbyggande. Till och med i de småländska städerna dröjde det länge innan sten och tegel kom in i bilden som byggnadsmaterial. Det var alltså naturligt att trähusindustrin med sina prefabricerade byggelement snabbt fick fäste i Småland redan under 1930-talet. Ett flertal fabriker, relativt väl spridda över landskapet, var därför med och levererade sina produkter när städernas villaområden växte upp före – men framför allt – efter andra världskriget. Naturligtvis skedde samma sak även på småorter och i glesbygden. Småhustillverkningen har också under flera årtionden varit med på exportarenan. Tyvärr medförde dock minskat villabyggande och hård konkurrens till koncentration och utslagning av ett flertal enheter under 1980- och 1990-talen.

En liten men ack så betydelsefull produkt måste också framhållas, nämligen tändstickorna. Man kan tänka sig vilken omvälvning som inträdde när den svenske kemisten G.E Pasch uppfann säkerhetständstickan 1844. Äntligen hade man ett effektivt sätt att åstadkomma eld utan att behöva förlita sig till gammaldags elddon eller tändstickor som kunde självantända. Den nya tändstickan kunde endast antändas mot askens plån och det träslag som användes och fortfarande används är asp, något som det finns gott om i Småland.

Vid Jönköping tändsticksfabrik utvecklades uppfinningen av J E Lundström och redan i slutet av 1840-talet var tillverkningen betydande för att de kommande åren och årtiondena stiga mycket raskt. Under Lundström-epoken bedrevs framställningen hantverksmässigt och till stor del som hemarbete. Kvinnor och barn klistrade tändsticksaskar och etiketter i sina bostäder under resten av 1800-talet. För många blev hanteringen en viktig för att inte säga avgörande inkomstkälla.

Emellertid mekaniserades tillverkningen alltmer samtidigt som konkurrensen ökade genom anläggandet av ett stort antal nya fabriker. Men koncentrationen till Småland och Jönköpings län bestod. 1903 skedde den första stora fusionen genom bildandet av Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks AB och tio år senare kom Ivar Kreuger in i bilden. I hans regi skapades AB Förenade Svenska Tändsticksfabriker med säte i Stockholm. Sedan kom depressionen under början av 1930-talet. Kreuger begick självmord och hans internationellt förgrenade tändsticksimperium föll sönder. Den småländska tillverkningen drabbades hårt.

I det här sammanhanget får vi inte glömma bort den råvara som en gång ledde till grundandet av den småländska bruksbygden, nämligen järnet. Metallhanteringen levde kvar i skiftande former samtidigt som de nya materialen gummi och plast gav upphov till en lång rad stora och små industrier i landskapet. Även aluminium har gjort sitt intåg genom SAPA i Vetlanda och Profilgruppen i Åseda.

Vapentillverkningen hade traditioner på flera håll. Kanonerna från Huseby är välkända liksom den vapenindustri som utvecklades i Jönköping och Huskvarna. Genom ett kungligt dekret 1620 föreskrevs inrättandet av ett antal gevärsfaktorier i landet, och ett av dessa förlades till Jönköping. Naturligtvis växlade sedan konjunkturerna med freds- och krigsperioderna, men 1867 ombildades det gamla gevärsfaktoriet till Husqvarna Vapenfabriks AB. Initiativkraft och framsynt företagsledning resulterade i nya initiativ. Företaget blev en modern industri med inte bara vapen utan även sådana saker som symaskiner, spisar, cyklar och motorcyklar på programmet.

Vi har tidigare sett att industrialiseringen av Småland byggde på en fast grund i brukskultur och hantverk. Måhända är detta en orsak till att just Småland har en speciell struktur med många småföretag, som samtidigt till stor del är familjeföretag. Särskilt omtalad och omhuldad i det här sammanhanget är Gnosjöregionen, där man samtidigt talar om en speciell ”gnosjöanda”. Hur denna skall förklaras är inte givet, men man kan peka på att en viktig ledtråd för de många småföretagen i Gnosjöregionen är samarbete snarare än knivskarp konkurrens. En del försök har gjorts att härma ”gnosjöandan”, men de har alla kommit på skam. Det beror väl på att en ”anda” eller ”tanke” inte går att kopiera om man inte förstår hur den fungerar.

Till slut några ord om en annan ”anda” som präglar Småland, nämligen den utbredda frikyrkligheten. Den har egentligen samma grund som övriga folkrörelser, nämligen ett behov av sammanhållning människor emellan i ett samhälle som håller på att ryckas upp ur sina gamla grundvalar och omvandlas till ett industrisamhälle. I det sammanhanget skall man inte heller glömma bort att frikyrkorörelsen har en stark koppling till nykterhetsrörelsen. Kanske var det denna kombination som ledde till att just Jönköpings län kommit att särskilt starkt kopplas ihop med frikyrkor och frireligiositet.

Hursomhelst brukar man använda de gamla länsbokstäverna F för Jönköpings län, G för Kronobergs län och H för Kalmar län. F står för frikyrklighet, G för gammalkyrklighet och H för Högkyrklighet. Det är kanske ett sätt att visa att landskapet ännu inte är så homogent som man skulle önska och att de olika småländska bygderna haft lite olika utveckling sedan människorna lämnade agrarsamhället och utsattes för förändrade villkor. Trots all ny god infrastruktur med kommunikationer av alla de slag är kanske inte alla smålänningar av riktigt samma sort. Måhända lever en del av den gamla folklandstraditionen kvar i de olika små landen. Och tur är väl det! Det vore inte lika spännande om alla var stöpta i samma form.

2002-07-03 och 2002-07-15

Lars Thor 

Den här uppsatsen skrevs ursprungligen för en bok om Småland som publicerades av Bilda Förlag.

Där ingår mycket som jag skrivit om både tidigare och senare. Det handlar om upprepning av fakta som jag burit med mig under ett långt arbetsliv. Läsaren må därför ursäkta och samtidigt sålla agnarna från vetet.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: De små landen, Gustav Vasa, Nils Dacke, Småland

24 maj 2017

Att leva vid och med en gräns

Det handlar om två små land som möts. För du vet väl att Småland betyder just de små landen. Och här handlar det om Värend med centrum i Växjö och Handbörd med centrum i Högsby och Emådalen. I utkanten av Värend ligger den till ytan mycket stora Älghults socken som gränsar till Fagerhults socken. Två områden koloniserade från varsitt håll med början under den tidiga medeltiden för tusen år sedan. Säkerligen strövade människor omkring här innan dess, men de har knappast lämnat efter sig några spår i form av sådant som vi kallar fasta fornlämningar.

Det finns alla skäl att tro att Uranäs, beläget som en utpost mot Fagerhult och med en skarp gräns i Badebodaån, följde det medeltida kolonisationsmönstret. Ett tecken på detta är ett par slagghögar från primitiv järnframställning. Ett annat är att de allra flesta av de nu existerande gårdarna och byarna i såväl Älghults som Fagerhults socken finns namngivna i jordeböckerna från mitten av 1500-talet. Det är alltså frågan om femhundraåriga dokument som visar på en väl utvecklad bygd. I det mönstret redovisas en gård i Uranäs och en gård i grannbyn Kianäs. I den senare finns dessutom ett skriftligt belägg på en gård så tidigt som 1300-talets mitt. Även här är gränsen skarp, den följer Badebodaån hela vägen genom Kiasjön.

Kolonisationen kan även följas i ortnamnen. I de gamla bygderna, från vilka den medeltida kolonisationen utgick, finns namn som slutar på by, inge, lösa och ås eller åsa. I de flesta fall har sådana byar fasta fornlämningar. Men när man kommer till Älghult och Fagerhult möter vi namn som slutar på boda, hult, rum, ryd och måla. Dessutom finns det gott om naturnamn i Älghults socken. Både Uranäs och Kianäs är goda representanter för den senare kategorin.

Man kan på goda grunder anta att den ensamma gården i Uranäs utvecklats till en by under tidigt 1600-tal. Det handlar om ett fullkoloniserat landskap där man tvingades odla upp allt mer mark och genomföra hemmansklyvningar för att kunna mätta alla munnar hos en stadigt växande befolkning. I slutskedet av denna process – vi är då inne i industrialismens 1800-tal – växte torpen upp på ofri grund på byarnas utmarker. Och de var många i den här delen av socknen. I dag är torpen borta eller i bästa fall omvandlade till sommarstugor. Och de ursprungliga byarna? I bästa fall lever de vidare. Eller som i Uranäs, startar på nytt och blomstrar. I Kianäs gick det åt andra hållet. Här lade den siste lantbrukaren ner sina redskap för flera årtionden sedan.

Gränsen mellan de små landen är sedan lång tid tillbaka även gränsen mellan två län. Eller som Ulf Peder Olrog uttrycker det i visans form: ”Aldrig, aldrig brytas banden mellan Kronobergs och Kalmar län”. Det var där jag växte upp och levde, först på somrarna och sedan som bofast. Varför? Jo, det är bara att gå till rötterna.

Mina morföräldrar hade sitt ursprung i Mörlunda och Fliseryd, flyttade via ett par arrendegårdar i trakten av Högsby till Århult i Fagerhults socken och hamnade på 1920-talet på torpet Horvan i utkanten av Kianäs. Min mor, som var född år 1900, hade vid det laget flyttat till Stockholm. Men hon återvände på somrarna, och i mitten av 1930-talet lät hon tillsammans med min far bygga ett hus vid kanten av Kiasjön, bara ett par kilometer från Horvan. Och det var där, några hundra meter från Århult och Fagerhults socken, jag första gången mötte gränsen bara ett par månader gammal år 1938.

Jag kan ännu idag höra mina morföräldrars röster. De hade en utpräglad Högsby-Oskarshamnsdialekt, vida skild från den dialekt som var rådande i Älghult. Och skillnaden finns naturligtvis kvar än i dag. Det är bara att lyssna på den infödde älghultsbons vackra värendsdialekt och sedan resa de få milen till Högsby för att möta andra men förvisso lika vackra och karakteristiska röster. Själv är jag medveten om att jag som barn lade mig till med högsbydialekten. Men jag skulle inte våga försöka mig på att använda den idag.

Vi bodde i Stockholm, där min far sedan många år tillbaka hade en taxirörelse. Men så kom kriget och därmed gengasen. Mina föräldrar kunde inte längre ta bilen till sitt älskade sommarställe vid Kiasjön. I stället blev det tåget, först till Nässjö och sedan till Åseda. Därifrån buss till Fagerhult där vi hade goda vänner. Från Fagerhult taxi till Århult där min mammas barndomsvänner tog hand om oss. Sedan vandringen genom ängarna till Kiasjön och lånad båt över sjön. En sammanlagd resa som tog en hel dag. Och märk väl: vi passerade länsgränsen två gånger.

Eftersom min far med jämna mellanrum kallades till militärtjänstgöring flyttade jag och min mor i flera år till Kianäs i maj månad och stannade till i oktober. Min far kom när han kunde. Med mina morföräldrar på nära håll blev det inga problem, men det var gränsen som gällde när man behövde handla. Återigen båt över sjön, vandring genom ängarna, låna cyklar, ta sig de fyra kilometerna till Fagerhult och tillbaka igen. Som tur var fanns mjölk, ägg och potatis på närmare håll samtidigt som självhushållet fungerade med frukt, bär och grönsaker. Och så fanns det gott om fisk i sjön.

Så dog min mormor och några år senare min far. Men min mor gav inte upp för det. Ensam med en sjuåring och måhända ett par veckors sommarsemester åkte vi tillsammans den invanda vägen. Eftersom det inte längre var aktuellt att promenera till Horvan upphörde automatiskt all grannkontakt på kronobergssidan till förmån för kontakterna på kalmarsidan. När jag blivit vuxen och lagt mig till med bil blev det annorlunda. Då körde jag via Horvan, ställde fordonet vid den gamla körvägen trehundra meter från huset och promenerade den sista biten.

Vägen från Horvan till Kianäs och Uranäs kallas stationsvägen. Varför? Jo, när järnvägen på 1910-talet drogs via Grönskåra och Björkshult fram till Fagerhult fanns behov av en mellanstation. Den kom komiskt nog att kallas Kianäs fastän den ligger i Kalmar län. Tanken var naturligtvis att det var närmare för invånarna i Kianäs och Uranäs att ta sig dit i stället för till Fagerhult. Ville man resa till Växjö var man dock tvungen att följa den 15 kilometer långa vägen till Älghult.

Gränsen återkommer gång på gång. Från Uranäs är det ju betydligt närmare till Fagerhult än till Älghult. Det blev därför naturligt att man undvek den längre vägen i en tid då man regelbundet besökte söndagens gudstjänster. Men när det gällde konfirmationsläsning och begravningar fanns ingen pardon. Då var det Älghult som gällde. Sedan finns ytterligare en komisk variant: De tre byarna Uranäs, Kianäs och Pikaböl fick och har fortfarande postadress Fagerhult. Det har ivriga byråkrater försökt ändra på men varje gång mött ett sådant motstånd att de gett upp.

Det var andra världskrigets somrar som blev mina rötter. Jag kunde inte släppa Kianäs även om den gamla stugan med åren blev rik på skavanker. Jag körde dit så ofta jag kunde, ibland bara över en helg. Att bo i Stockholm under 1960-talet gick an. Jag varvade studier med arbete som lärare i en rad olika skolformer. Jag brukar säga att jag är den ende levande som samtidigt undervisat militärer, poliser och ungdomsledare. Resultatet av studierna blev två akademiska avhandlingar i två olika ämnen. Och hör och häpna: gränsen fanns där igen med full kraft. Eftersom man på annat håll redde ut den medeltida historien i Värend kom mitt eget arbete att omfatta medeltiden i Aspeland, Handbörd, Stranda och Möre, fyra småland i Kalmar län.

I början av 1970-talet tröttnade jag på Stockholm och flyttade till Växjö efter att ha tillbringat några år vid riksantikvarieämbetet. Det blev Smålands museum under resten av yrkeskarriären. Och även tillbaka över gränsen igen: Jag som kunde så mycket om Kalmar län begav mig till Kronobergs län. Det var som att komma hem igen efter alla år, och i början av 1980-talet flyttade jag bopålarna till ett nytt hus bredvid det gamla vid sjökanten i Kianäs. Jag blev pendlare med sju och en halv mils enkel resa till jobbet. Hur många bilar jag slet ut är inget jag ens vågar tänka på.

Några år efter det jag gått i pension och tillsammans med Margareta kommit igång med egen verksamhet i Kianäs anlände representanter från Kulturen i Lund till Uranäs. Det är nämligen så att Uranäs haft åtminstone två loftbodar. Den ena flyttades till Kulturen för många herrans år sedan, den andra ligger kvar. Vad lundensarna ville se var platsen där deras bod stått. Då började mina funderingar över gränsen på nytt. Det finns gott om loftbodar i Älghult och en del andra socknar i Uppvidinge. Det finns också en hel del timrade hölador. Men man behöver bara gå tillbaka över gränsen för att konstatera att det förmodligen inte finns en enda timrad loftbod eller lada att beskåda i Fagerhults socken. Förklara det den som törs.

Så kom då beslutet att lämna Kianäs för gott 2015. Det växte successivt fram i samråd med barnen, som bor i Stockholm, Vänersborg, USA och Sydafrika. Alla kände samhörigheten och de starka rötterna, men ingen av de fem kunde tänka sig att ha stället kvar och sköta det. Men vart skulle då vi flytta? Jo, tillbaka över gränsen och till Oskarshamn i smålandet Stranda. Vi hade lärt känna den idylliska kuststaden under några år och funnit att den skulle passa oss alldeles utmärkt. Och även här finns rötter. Min mormor hade en syster som bodde här med man och fem barn. Min mor ”emigrerade” till Stockholm härifrån bara 16 år gammal. Och den första bilden av min mor vid två års ålder är från en ateljé i just Oskarshamn.

Naturligtvis åker vi ibland tillbaka över gränsen. De gamla vännerna i Uranäs finns ju kvar och vi träffas regelbundet. Och huset vid Kiasjöns strand fick en köpare som älskar platsen. En underbar tysk familj med tre barn och bosatt i Potsdam gör sig gärna omaket att färdas i tolv timmar för att ta sig dit. Vi har blivit goda vänner samtidigt som jag känner tryggheten med människor som vill lära känna platsens historia och ta den till sig. Det känns skönt när den svenska glesbygden få en värdig funktion i en förändrad värld.

Till slut ytterligare ett ortnamn, nämligen Grönskåra. Det har inte det minsta med grön att göra. På 1500-talet finner man stavningen Graenneskulla, det vill säga Gränskulla. Vad sägs om det?

Lars Thor

Skildringen ingår i Älghultskrönikan 2016, utgiven av Älghults sockens hembygdsförening.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Emådalen, Emigrerade, Gränskulla, Högsby, Kiasjön

24 maj 2017

Att byta skogen mot havet

Vi har flyttat. Från Kianäs i Uppvidinge till Oskarshamn. Varför det? Jo, efter årtionden i skogen med över två kilometer till närmaste fastboende granne är det skönt att bo centralt i en stad med närhet till affärer, biograf och annan livets nödtorft.

Flytten tog tid, det gällde att samla ihop arkiv, bibliotek, handlingar från två långa och intensiva yrkesliv, grovsortera, packa och lasta. Naturligtvis med hjälp av en väl fungerande flyttfirma.

Det är alltså inte så konstigt att publicerandet på bloggen fått vila under ett par år. Men nu är det dags igen. Vi hann trots allt med en del jobb mitt i flyttröran. Margareta producerade och skrev på uppdrag av AB Destination Småland en omfattande bok om turismen i Smålands Kronoberg. Själv hann jag med att skriva det historiska avsnittet till en bok om natur och kultur i Uppvidinge på   uppdrag av Uppvidinge kommun. Margareta var sedan djupt involverad i produktionen av den boken. Strax där efter tog hon på sig ett omfattande projekt för Älghults sockens hembygdsförening och 2016 års Älghultskrönika. Efter en sommar med grundforskning resulterade arbetet i en skildring av människor och miljöer i vår gamla grannby Uranäs.

Jo, en annan viktig sak. Jag brukar säga att jag hittar mycket bättre i Kalmar län än i Kronoberg. Det beror på mina gamla avhandlingsarbeten från 1960-talet, publicerade i tre volymer i samlingsverket ”Det medeltida Sverige”. Det projektet startades under tidigt 1960-tal av historieprofessorerna Erik Lönnroth och Gunnar T. Westin. Mina egna bidrag handlar om Aspeland, Handbörd, Stranda och Möre, alltså den södra delen av Kalmar län. Det finns all anledning framöver att återuppta den tråden.

Ytterligare ett skäl till flytten, nämligen trådarna bakåt. Min mormor föddes i Fliseryd socken nära Korsvägen utmed sträckan Bockara – Oskarshamn. Det var säkert där, vid dansstället korsvägen, som hon i det avslutande 1800-talet träffade min morfar som hade rötterna i Mörlunda. Och så handlar det om min mor, född 1900, som, 16 år gammal, mitt under första världskriget, flyttade från skogen i Uppvidinge till Oskarshamn. Där stannade hon en kort tid hos sin moster och hennes familj. Sedan blev det båten till Stockholm. En såväl klok som nödvändig åtgärd för en fattig torparflicka.

Kanske inte det minsta underligt att det känns som hemma att bo i Oskarshamn.

Lars Thor

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Destination Småland, Kianäs, Oskarshamn, Uranäs

15 jul 2015

THOR – En ångbåt IV

Låt oss ta en vända till med bokens faktarutor. De innehåller kostnadsuppgifter, tidtabell, första och andra klass samt varutransporten. Här finns saker att fundera över som penningvärden, snabba eller långsamma förflyttningar och vilka varor som samtiden fraktade i ett samhälle som dominerades av självhushållning. En annan tid och en annan värld än vår egen!

Vad kostade THOR?

Kostnadsberäkningen löd på 12.500 kronor. Slutnotan blev 11.500 kronor. Mellanskillnaden gick av allt att döma till frakt och montering i Räppe hamn.
Vi går till Kungliga Myntkabinettets hemsida och räknar om beloppet till dagens penningvärde. Det slutar på drygt 737.000 kronor. Men vem skulle idag ta sig an att bygga THOR för det beloppet? Ingen!
Låt oss därför göra en annan jämförelse. Först några exempel på 1880-talets lönenivå:
Daglön för industriarbetare 1.75-2.00 kronor (idag 103-118 kronor)
Dödgrävare på landet 1.75 kronor per grav, för barn 1.25 kronor (idag 103 resp. 78 kronor)
Riksantikvarien 6000 kronor i årslön (idag 353.800 kronor)
Lektor 3000 kronor i årslön (idag 177.000 kronor)
Professor i kirurgi 4000 kronor i årslön (idag 236.000 kronor)
Sedan några priser i butiker eller var man nu handlade:
En liter mjölk 8 öre (idag 4.70 kronor)
En liter sädesbrännvin 1.20 kronor (idag 71 kronor)
Ett tjog ägg 80 öre (idag 47 kronor)
En kyckling 60 öre (idag 35 kronor)
Ett halvt kilo kaffe 1.25 kronor (idag74 kronor)
En ko 95 kronor (idag 5.600 kronor)
Ett par byxor av god kvalitet 14 kronor (idag 826 kronor)
Vilka slutsatser kan man dra av detta? Egentligen inga andra än att man tjänade väsentligt mindre på den tiden jämfört med nu och att livsmedel och annat i stort sett hade samma pris som i våra dagar.
När det gäller inkomsterna skall noteras att 1880-talet inte kände till begreppet arbetsgivaravgifter. Även det vi kallar moms eller mervärdeskatt var okänt.
Så kan man gå till bostadskostnaderna. De var väsentligt lägre då än nu, framför allt beroende på trånga bostäder och långt fler individer per kvadratmeter. Måhända var riksantikvarien och andra högutbildade personer en smula priviligierade i lite större stadsvåningar.
En sak att notera är att några priser i texten anges i riksdaler. Kronan med underrubriken ören infördes 1873 och baserades på guldmyntfot.
Så: Vad skulle det kosta att bygga THOR idag? Räkna gärna ut det den som törs!

Tidtabellen 1888

Den första tidtabellen gällande från och med den 16 juli 1888 är synnerligen intressant. Dels för att den bevarats till eftervärlden dels för att den ger oss en uppfattning om vad det kostade att färdas i Helgasjön med angränsande farvatten under den nya ångbåtens första officiella säsong.

Onsdagar, lördagar och torsdagar kunde man resa från Asa till Räppe och sedan vidare med tåg till Växjö, dit man anlände 07.40 på onsdagar och lördagar och 09.29 på torsdagar. Söndagar och helgdagar kunde man nå Växjö från Åby och vara framme 09.42. Sedan gick båten tillbaka från Räppe vid tvåtiden på eftermiddagen med anslutning från Växjö station. Man kunde vara hemma igen i Asa ca 17.30. På hemvägen körde man via Evedal, något som var möjligt sedan kanalen vid Hissö öppnats för trafik. Man ser en klar tanke i detta. Järnvägsbolaget och kanalbolaget hade synkroniserat sina åtaganden till fromma för resenärerna och deras möjligheter att nå Växjö med dess torghandel på ett smidigt sätt.

Tittar man sedan på avgångstiderna från Asa, finner man att starten uppe i norr skedde 04.15 på onsdagar och lördagar och 05.55 på torsdagar. Sträckan Asa – Räppe avverkades på 2 timmar och fyrtiofem minuter, alltså inom samma tidsram som båtens nuvarande asaturer har till förfogande. När man körde via Evedal blev det en halvtimmas tillägg.

Suck, det gällde alltså att vara igång tidigt dessa ljusa sommarmorgnar, särskilt om man hade en bit att färdas från byarna runt Asa för att hinna fram till avgången 04.15. Ännu tidigare uppstigning gällde för maskinisten som skulle börja elda två timmar före avgång. Ett antagande kan vara att THOR befann sig i Asa redan kvällen innan och att skeppare och maskinist unnade sig en förkortad natts slummer i aktersalongen innan det var dags att styra kosan mot Räppe.

Första och andra klass

Eftersom THOR var utrustad med salong kunde man redan från början skilja ut passagerarna. ”Däckspassagerare bör intaga sin plats å fördäckets sidobänkar samt eger ej begagna sig af salongen.” Ett tydligt besked enligt tidtabellen. ”Biljett gällande salongsplats med ångbåt gäller endast till 3:e klassen med tåg.” Så även om man köpt förstaklassbiljett ombord på THOR fick man nöja sig med tredje klass den korta sträckan med tåget från Räppe till Växjö. En annan intressant notis är uppgiften att man fritt fick ha med sig resgods upp till 25 kilo. Ingenstans i källorna står att finna hur stor del av passagerarna som åkte första respektive andra klass.

I tidtabellen finns tecknet X som betyder ”att ångaren anlöper när resande är att der å godkänd brygga upptaga eller aflemna samt flagg finnes hissad. Vid färd från Asa till Räppe anlöpes ej bryggan vid Holkastorp, Ekna och Evedal, utan får trafikant derifrån i egen farkost vara ångbåten till mötes under dess färd från närmaste station.” Stationer som försetts med tecknet är Långanäs, Nykulla, Skavenäs, Lerike, Kronoberg, Helgö och Lunnaby. Därifrån kunde man alltså åka med om man flaggade ordentligt.

Ytterligare en notis från tidtabellen 1888 är intressant. ”Ångbåten kan för lustturer hvarje måndag, tisdag och fredag få reqvireras senast dagen förut hos bolagets verkställande direktör J. Gust. Petersson i Wexiö.” Hur många som utnyttjade erbjudandet och vad det betydde ekonomiskt går inte att rekonstruera. En liten reflexion i det sammanhanget är dock hur kontakten mellan rederiet och den ständigt till sjöss varande ångbåten fungerade i en tid utan telefon eller andra snabba kommunikationer. Tydligen klarade man sådant redan då.

Vilka varor transporterades?

I landshövdingens berättelse till Kungl. Maj:t för åren 1886-1890 kan man under rubriken sjökommunikationer läsa följande:
Under perioden har kommunikation med ånslupar och pråmar fortfarande egt rum i Räppe – Helga – Asa – Tofta kanal och kanaliserade delar af Laga å emellan Ljungby köping och Hamneda bro; äfvensom å sjön Bolmen till Bolmens jernvägsstation, på sjön Möckeln till Möckelns hållplats å södra stambanan, från Skeen i Annerstads socken utefter Bolmån och öfver sjön Kösen till Angelstads jernvägsstation; å sjön Rottnen till Hofmantorps jernvägsstation och å sjön Åsnen till Ålshults jernvägsstation.
Enligt meddelade uppgifter hafva Ljungby södra kanalaktiebolags inkomster för person- och godstrafik å Laga å utgjort:
2005 kr. 55 öre år 1886
1718 kr. 85 öre år 1887
2076 kr 60 öre år 1888
2385 kr 79 öre år 1889
2160 kr 4 öre år 1890
Tillsammans 10346 kr 83 öre
Omkostnaderna hafva under samma år uppgått till 8655 kr 53 öre. Godstrafiken har hufvudsakligen utgjorts af tegel, spannmål, kalk, preparerade gödningsämnen och köpmannavaror.

Sammanställningen är intressant på många vis, men det man framför allt fäster sig vid är ångbåtarnas väl etablerade samspel med järnvägarna. De lokala transporterna ägde till stor del rum på sjöarna medan de nationella utnyttjade den spårbundna trafiken i en tid då landsvägstransporterna ännu var helt outvecklade.

Det finns också i samma dokument en särskild sammanställning angående trafikförhållandena å Räppe – Helga – Asa – Tofta kanalled. Låt oss som exempel ta året 1888, den första hela säsongen för THOR. Då fraktades utmed leden:
15.000 kubikmeter timmer, bjälkar, bräder och plank
4.650 hektoliter potatis
375.000 takspån
550.000 tegel
20.500 kilo kalk
5.500 kilo jern
45.500 kilo spannmål och mjöl
19.400 kilo sill och salt
675 famnar ved
14.500 kilo gödningsämnen
10.500 kilo stenkol
10.600 kubikmeter sten och grus
22.800 kilo diverse fraktgods
8.500 hektoliter sågspån

Med all sannolikhet är det så att THOR står för merparten av transporterna, särskilt som åren 1886-1887 redovisar en lägre transportvolym än 1888. Med fullastade pråmar fyllde hon landsbygdens behov av varuutbyten. Var och en kan fundera över vilka av varorna som gick i respektive riktning Räppe – Asa och Asa – Räppe.

Lars Thor

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Ångaren THOR, Ångbåt, Tidtabellen, Vad kostade Thor?

22 jun 2015

THOR – en ångbåt III

Det har gått en tid sedan sist. En massa saker, de allra flesta med goda förtecken, har kommit i vägen. Men nu fortsätter vi lite till med THOR. De här avsnitten illustrerar människorna och deras villkor vid tiden för den första sjösättningen. Läsaren må ursäkta att en hel del av det som sägs här återfinns på andra ställen. Men upprepningar skadar aldrig. Tvärtom förstärker de budskapet.

Strändernas landskap

När Du bestämde dig för att lämna dagens snabba vägar till förmån för de små, slingrande, grusbelagda byvägarna började Du förstå hur alltsammans egentligen hänger ihop. Du landade i den senare delen av 1800-talet med dess snabba omvälvningar. Du landade i ett landskap skapat med muskelkraft, inte med maskiner.

1800-talet präglas jämte mycket annat av begreppen folkökning, industrialisering och emigration. Den svenska folkmängden ökade från knappt 2,5 miljoner år 1800 till drygt 5 miljoner år 1900 trots emigrationen som åsamkade landet en nettoförlust på omkring 1 miljon människor. Utvandrarna begav sig till det övriga Europa, Latinamerika, Australien och framför allt till Nordamerika. De som emigrerade färdades med segelfartyg och ångbåtar.

Enligt biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, berodde folkökningen på ”freden, vaccinet och potäterna”. Frånvaron av krig efter 1814, förbättrade läkemedel med minskande barnadödlighet och ett jordbruk som alltmer rationaliserades i industrialismens samhälle, låg bakom Tegnérs uttalande. Jordhunger och fattigdom bredde ut sig på den kronobergska landsbygden, precis som i landet i övrigt. De som inte längre fick plats i de gamla byarna grundade tusentals torpställen på skogmarkerna i byarnas utkanter, flyttade till de växande industrierna i de svällande städerna eller packade sina tillhörigheter inför ett fortsatt liv på någon annan kontinent.

Samtidigt hade stora omvälvningar för den svenska landsbygden planerats i Sveriges riksdag. Det gällde att skifta de gamla byarnas åker- och skogsmarker så att produktionen av livsmedel skulle kunna ökas. Redan under 1700-talet kom storskiftet, som i början av 1800-talet följdes av enskiftet och lagaskiftet. Det senare trädde i kraft 1827 och fick allt större betydelse ju längre århundradet framskred. Mängder av kartor och lantmäteriakter finns bevarade från det omvälvande skeendet.

Följderna av lagaskiftet blev flera för det kronobergska landskapet. Men det var framför allt två saker som träffade dina nyfikna ögon när du tog det viktiga beslutet att hädanefter köra längs de gamla vägarna. Den ena var stenmurarna längs vägarna och mellan åkerlotter. Den andra var de stora röda mangårdsbyggnaderna.

De numera i förfall stadda stenmurarna är av yngre datum än mången betraktare föreställer sig. Carl von Linné observerade de första stenmurarna på sin öländska/gotländska resa redan 1741. Men den stora epoken för byggandet av stenmurar sammanfaller med industrialismens samhälle och jordbrukets rationalisering under årtiondena kring 1900. När THOR lade till vid någon av bryggorna under sin första riktiga säsong 1888 var det här arbetet igång överallt i byarna kring stränderna.

Stenmuren måste vara stadigt förankrad för att hålla ihop inför en okänd framtid. Först grävde man ett dike ner till frostfritt djup. Sedan fyllde man diket med sten och byggde muren i form av två ”skalmurar” som lutade en smula in mot varandra. Det var viktigt att bygga skalmurarna med stora stenar som hade en ”liggesida” och en ”visesida”. Sedan var det bara att fylla utrymmet mellan stenarna med all annan sten som kördes från de många odlingsrösen som sedan gammalt täckte åkern i jordbruksrationaliseringens tidevarv.

De gamla odlingsrösena hade månghundraårig tradition. De hade byggts upp kring en jordfast sten som den förste brukaren inte förmådde rubba. Men det fanns fler sätt än att bygga stenmurar. Rösena blev till vägfyllnader och ligger måhända i miljonstal ton under de slingrande byvägar du numera föredrar. De kördes ut på sjöarnas vinterisar och blev i en del fall till goda grund för fisket. De blev till skorstenar och grunder i det avslutande 1800-talets stora mangårdsbyggnader. Till slut återstod bara de stora stenar som den förste odlaren inte rått på. Men även de avlägsnades med hjälp av stenjättar, dynamit och kranförsedda lastbilar. Numera finns det inga stenmursbyggare kvar samtidigt som murarna förlorat sitt ursprungliga syfte som gränser mellan de ägor som drogs upp av lagaskiftet eller lades kring vägarna. Som bekant förfaller byggnadsverk som mist sin funktion. I hög grad gäller detta de kronobergska stenmurarna. Det landskap som Dina nyfikna ögon betraktar är ett resultat att förbereda åkern för ett rationellare jordbruk med syfte att mätta allt fler munnar.

Strändernas människor

Kanske flockades människorna kring stränderna på ångbåtarnas tid, även de som inte skulle resa. Barn som höll sig undan från vardagens sysslor på gårdar och torp stod måhända och väntade medan de ”kastade smörgås” med flata stenar i det stilla vatten som snart skulle klyvas av ångbåten när den var på väg att lägga till vid bryggan i Asa eller Nykulla. Nyfikna och förundrade var de. Ungefär som våra barn skulle vara om vi stod vid en sjöfartsstads stora kaj och såg ett jättelikt kryssningsfartyg lägga till.

Strändernas människor var inte rika i dagens mening. De var alla beroende av den mat som producerades i jordbruket. Samtidigt märkte de att de blev allt fler.
De som hade stora gårdar kunde måhända samla i ladorna medan torparna allt som oftast fick gå hungriga till sängs om kvällarna. Födan baserades på det som gården eller torpet förmådde producera: spannmålsprodukter i form av gröt och bröd, mjölk och mjölkprodukter i form av ost och smör, fisk från de många sjöarna, fläsk från hushållsgrisen och måhända ett eller annat jaktbyte. Matens kryddor bestod av salt som köptes och lingon som i det avslutande 1800-talet kunde plockas i stora mängder i strändernas skogar.

När ångaren THOR i nådens år 1888 lade till vid någon av bryggorna längs den långa rutten kan vi tänka oss att de människor som åkte med hade ett mycket angeläget ärende till Växjö. De andra stod och tittade på medan resenären, för dagen troligen klädd på bästa tänkbara sätt, betalade för sin biljett till båtens skeppare. Det var minsann inte billigt, men priset uppvägdes av den nytta som resan skulle föra med sig. Eller också var det så att någon välbeställd bonde och hans hustru kostade på sig att åka in till staden med båt och järnväg bara för nöjes skull.

De var många, strändernas människor. Ångbåtsrutten går längs ett antal socknar, nämligen Växjö landsförsamling, som 1887 hade 2176 invånare, Gårdsby1572, Söraby 1004, Ormesberga 417, Tjureda 800, Tolg 1453, Asa 1747, Berg 1331, Öhr 888, Öjaby 456 och Bergunda 1146. En hastig sammanräkning ger vid handen att ungefär 13.000 människor bodde på den renodlade landsbygden längs ångbåtsrutten under det första år som THOR klöv Helgasjöns vatten. Hur många som bor där idag är ointressant i vårt sammanhang. Det får den intresserade själv ta reda på. Men de är ingalunda så många som i nådens år 1887.

Lars Thor

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Ångaren, Ångbåt

8 jun 2014

THOR – en ångbåt …..II

Låt oss gå vidare i texten. Det här avsnittet handlar om kanalbyggandet i allmänhet och Göta kanal i synnerhet. Det dröjer ännu ett avsnitt innan vi kommer till byggandet av Sveriges sydligaste sluss, den i Åby. Det handlar även om den frid det gamla landskapet kan bjuda betraktaren bara man tar vara på de tillfällen som bjuds.

Bok om Ångaren Thor

Kanalerna

Naturligtvis förändrade inte ångfartygen världen över en natt. De smög sig långsamt in i verkligheten med sina slamrande maskiner och sina skrov byggda av metall i stället för trä. De gamla segelfartygen var ingalunda utdömda och tekniken att föra dem över haven levde vidare åtminstone ett par generationer till. Människans så kallade uppfinningsrikedom firade nya triumfer när det gällde att föra såväl ånga som segel vidare runt jorden och inom nationer. Människan grävde kanalerna som ett bevis på att det gick att skapa bättre kommunikationer inför en ny tid. Men fortfarande var farten knappast större än harens.

Göta kanal, tanken på den inre vattenväg som skulle förbinda Sveriges kuster från Söderköping till Göteborg, byggdes eller rättare sagt grävdes mellan åren 1810 och 1832. I ledningen för bygget stod Baltzar von Platen, och arbetet påbörjades redan under den sista gustavianska tiden då Karl XIII var kung och den blivande Karl XIV Johan nybliven kronprins.

Göta kanal är Sveriges hittills enskilt största byggföretag. Syftet var att skapa en genväg mellan ostkustens Stockholm och västkustens Göteborg. Kanalen har 58 slussar, är en 387 kilometer sammanhängande vattenväg, varav 87 kilometer är grävd kanal, och sammanbinds i övrigt av de sjöar den passerar. Vid byggets början fanns ännu inga ångbåtar i Sverige, men de blev fler och fler ju längre bygget fortskred. Trots allt måste man konstatera att kanalen under sin första tid dominerades av båtar som framfördes av muskelkraft och vindkraft.

Tyvärr måste man säga att Göta kanal snart blev överflödig som kommersiell transportled, utkonkurrerad av järnvägarna. Den hann dock fylla en funktion som idégivare till andra kanalprojekt innan den förvandlades till vad den är idag, en stor kulturhistorisk klenod och en underbar turistattraktion.

Naturligtvis hämtades förebilderna till Göta kanal från andra håll där ingenjörskonst och entreprenörsanda redan firat triumfer i England, Holland, Frankrike och Tyskland. Kanalsystemen på den europeiska kontinenten blev viktiga komplement till den sjöfart som bedrevs på floderna. De hade länge underlättat handel, samfärdsel och umgänget människor emellan. Men att ge sig på ett så stort kanalprojekt i Sverige som Göta kanal innebar måste ha varit ett närmast vådligt företag.

Men Europa och Sverige var ingalunda ensamma om att skapa genvägar, även om de allra största projekten kom långt senare. Då hade ångfartygen redan kopplat greppet om rederinäringen. Suez-kanalen byggdes 1859-1869 och Panamakanalen stod färdig 1914. På så sätt slapp fartygen runda Afrikas sydspets i form av den farliga Godahoppsudden och det stormiga området mellan Sydamerikas södra spets och Antarktis .

————

Ja, du har lärt dig att njuta av landskapet i vårens underbara tid. Du följer den slingrande byvägen tills den plötsligt mynnar i den snabba väg som du försöker undvika. Men en titt på kartan och en kort bit på den snabba vägen för dig tillbaka till den slingrande byvägen. Nu har du gett dig tusan på att hitta den gamla förbindelseleden mellan din startpunkt och fram till ditt mål.

Du kommer lite för sent till ditt möte, men du visar varken stress eller ursäktande leenden. I stället inleder du sammanträdet med att berätta om de upplevelser du varit med om. Du skapar en trygg stämning kring sammanträdesbordet och får igenom dina planer. Helt nöjd sätter du dig åter i bilen, slår på din mobiltelefon, struntar i alla missade samtal och ringer till din arbetsplats. Du meddelar att du blir borta resten av dagen.

Med kartan i knäet letar du rätt på en annan gammal väg. Du följer den och upplever samma sak som du upplevde under förmiddagens resa. Du stannar, betraktar och tar in det du ser och börjar fundera över hur allt tedde sig före bilismens tid, hur människor färdades mellan två punkter gående eller åkande med häst och vagn. Hur man fraktade sin spannmål till kvarnen eller hur man tog sig till kyrkan för att närvara vid söndagens gudstjänst. Hur man skapade byggnadsvirke till sina gårdar. Hur man fick hem glasrutorna när man byggde nya hus i samband med laga skifte och ökande välstånd. Hur det kom sig att man lade ner miljoner och åter miljoner arbetstimmar för att skapa de murar som i sin tur innehåller miljoner och åter miljoner ton av stora och små stenar.

Du färdas utefter en väg som med mindre variationer tjänat som gångstig, ridled och förbindelselänk under århundraden och årtusenden. Hur den stadigt förbättrats för att klara det resande med häst och vagn som blev vanligt på 1700-talet. Hur den till slut fått sin nuvarande standard anpassad till bilar och andra moderna fordon. Hur den levt tillräckligt länge för att bli en kulturhistorisk kvarleva, en påminnelse om det samhälle som till största delen präglades av självhushåll.

Det var i den tiden som ångbåtarna började dyka upp på de kronobergska sjöarna och vattendragen. De slingrande vägarna kompletterades med för den tiden snabba sjötransporter. Samtidigt planerades järnvägarna. Men det var inte förrän med bilismens genombrott på 1920- och 1930-talen som tanken på nya vägar dök upp. De byggdes som nödhjälpsarbeten under 1930-talet och skapade de första raka piskrappen genom landskapet. Och efter andra världskrigets slut började den piskan vina igen. Och den viner fortfarande med oförminskad styrka. Det är den sortens vägar du nu lämnat bakom dig. Du börjar förstå själen hos det landskap som lockade framåtsträvande entreprenörer att beställa ännu en ångbåt, nämligen THOR.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Ångaren THOR, Ångbåt
«‹ 2 3 4 5 ›»

Den som söker ska finna

Kategorier

  • 1000 år kulturlandskap (Lars)
  • En enda värld (Margareta)
  • Från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf
  • Frihetens pris (Margareta)
  • Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars)
  • Turism – hållbara nöjen (Margareta)
  • Uncategorized
  • Varje generation måste bidra (Lars)
  • Vårt kollektiva minne (Lars)

Vi skriver om

Barack Obama Bengt Heintze Boda Carl von Linné Chicago Edward Hald Elme glasbruk Eric Åfors Erik Rosén Esaias Tegner Field Museum Fort Wayne Glasbruk Glas i centrum Glasriket Glassamling Godnattsaga Grön eld Hembygdens kyrka Ikaros nål Indiana Kronobergsboken Kronobergs län kulturlandskap Kulturspridaren Lake Michigan Legend i glas New York Orrefors Oxdjupet Prisma Rolf Sinnemark Sagan om Skräpkammaren Simon Gate Småland Smålands museum Strömbergshyttan Uppvidinge Upsala-Ekeby Vem är egentligen skyldig till vad Vicke Lindstrand Älghult Åforsgruppen Ångaren THOR Ångbåt

Kategorier

  • 1000 år kulturlandskap (Lars)
  • En enda värld (Margareta)
  • Från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf
  • Frihetens pris (Margareta)
  • Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars)
  • Turism – hållbara nöjen (Margareta)
  • Uncategorized
  • Varje generation måste bidra (Lars)
  • Vårt kollektiva minne (Lars)

Vi som skriver

Januari 2012 startade Frommens Förlag och Thor Kommunikation en kulturblogg ”ArteusochThor” om kulturarv, glashistoria, konst, film och design m.m.

Efter många år inom musei-, förlags- och designvärlden kommer vi att skriva om och betrakta företeelser som tjusar och bedrar såväl öga som öra och övriga sinnen.

Meny

  • Integritetspolicy
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om oss

Arkiv

© Arteus och Thor.se 2023
Powered by WordPress • Themify WordPress Themes