THOR – en ångbåt III

Det har gått en tid sedan sist. En massa saker, de allra flesta med goda förtecken, har kommit i vägen. Men nu fortsätter vi lite till med THOR. De här avsnitten illustrerar människorna och deras villkor vid tiden för den första sjösättningen. Läsaren må ursäkta att en hel del av det som sägs här återfinns på andra ställen. Men upprepningar skadar aldrig. Tvärtom förstärker de budskapet.

Strändernas landskap

När Du bestämde dig för att lämna dagens snabba vägar till förmån för de små, slingrande, grusbelagda byvägarna började Du förstå hur alltsammans egentligen hänger ihop. Du landade i den senare delen av 1800-talet med dess snabba omvälvningar. Du landade i ett landskap skapat med muskelkraft, inte med maskiner.

1800-talet präglas jämte mycket annat av begreppen folkökning, industrialisering och emigration. Den svenska folkmängden ökade från knappt 2,5 miljoner år 1800 till drygt 5 miljoner år 1900 trots emigrationen som åsamkade landet en nettoförlust på omkring 1 miljon människor. Utvandrarna begav sig till det övriga Europa, Latinamerika, Australien och framför allt till Nordamerika. De som emigrerade färdades med segelfartyg och ångbåtar.

Enligt biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, berodde folkökningen på ”freden, vaccinet och potäterna”. Frånvaron av krig efter 1814, förbättrade läkemedel med minskande barnadödlighet och ett jordbruk som alltmer rationaliserades i industrialismens samhälle, låg bakom Tegnérs uttalande. Jordhunger och fattigdom bredde ut sig på den kronobergska landsbygden, precis som i landet i övrigt. De som inte längre fick plats i de gamla byarna grundade tusentals torpställen på skogmarkerna i byarnas utkanter, flyttade till de växande industrierna i de svällande städerna eller packade sina tillhörigheter inför ett fortsatt liv på någon annan kontinent.

Samtidigt hade stora omvälvningar för den svenska landsbygden planerats i Sveriges riksdag. Det gällde att skifta de gamla byarnas åker- och skogsmarker så att produktionen av livsmedel skulle kunna ökas. Redan under 1700-talet kom storskiftet, som i början av 1800-talet följdes av enskiftet och lagaskiftet. Det senare trädde i kraft 1827 och fick allt större betydelse ju längre århundradet framskred. Mängder av kartor och lantmäteriakter finns bevarade från det omvälvande skeendet.

Följderna av lagaskiftet blev flera för det kronobergska landskapet. Men det var framför allt två saker som träffade dina nyfikna ögon när du tog det viktiga beslutet att hädanefter köra längs de gamla vägarna. Den ena var stenmurarna längs vägarna och mellan åkerlotter. Den andra var de stora röda mangårdsbyggnaderna.

De numera i förfall stadda stenmurarna är av yngre datum än mången betraktare föreställer sig. Carl von Linné observerade de första stenmurarna på sin öländska/gotländska resa redan 1741. Men den stora epoken för byggandet av stenmurar sammanfaller med industrialismens samhälle och jordbrukets rationalisering under årtiondena kring 1900. När THOR lade till vid någon av bryggorna under sin första riktiga säsong 1888 var det här arbetet igång överallt i byarna kring stränderna.

Stenmuren måste vara stadigt förankrad för att hålla ihop inför en okänd framtid. Först grävde man ett dike ner till frostfritt djup. Sedan fyllde man diket med sten och byggde muren i form av två ”skalmurar” som lutade en smula in mot varandra. Det var viktigt att bygga skalmurarna med stora stenar som hade en ”liggesida” och en ”visesida”. Sedan var det bara att fylla utrymmet mellan stenarna med all annan sten som kördes från de många odlingsrösen som sedan gammalt täckte åkern i jordbruksrationaliseringens tidevarv.

De gamla odlingsrösena hade månghundraårig tradition. De hade byggts upp kring en jordfast sten som den förste brukaren inte förmådde rubba. Men det fanns fler sätt än att bygga stenmurar. Rösena blev till vägfyllnader och ligger måhända i miljonstal ton under de slingrande byvägar du numera föredrar. De kördes ut på sjöarnas vinterisar och blev i en del fall till goda grund för fisket. De blev till skorstenar och grunder i det avslutande 1800-talets stora mangårdsbyggnader. Till slut återstod bara de stora stenar som den förste odlaren inte rått på. Men även de avlägsnades med hjälp av stenjättar, dynamit och kranförsedda lastbilar. Numera finns det inga stenmursbyggare kvar samtidigt som murarna förlorat sitt ursprungliga syfte som gränser mellan de ägor som drogs upp av lagaskiftet eller lades kring vägarna. Som bekant förfaller byggnadsverk som mist sin funktion. I hög grad gäller detta de kronobergska stenmurarna. Det landskap som Dina nyfikna ögon betraktar är ett resultat att förbereda åkern för ett rationellare jordbruk med syfte att mätta allt fler munnar.

Strändernas människor

Kanske flockades människorna kring stränderna på ångbåtarnas tid, även de som inte skulle resa. Barn som höll sig undan från vardagens sysslor på gårdar och torp stod måhända och väntade medan de ”kastade smörgås” med flata stenar i det stilla vatten som snart skulle klyvas av ångbåten när den var på väg att lägga till vid bryggan i Asa eller Nykulla. Nyfikna och förundrade var de. Ungefär som våra barn skulle vara om vi stod vid en sjöfartsstads stora kaj och såg ett jättelikt kryssningsfartyg lägga till.

Strändernas människor var inte rika i dagens mening. De var alla beroende av den mat som producerades i jordbruket. Samtidigt märkte de att de blev allt fler.
De som hade stora gårdar kunde måhända samla i ladorna medan torparna allt som oftast fick gå hungriga till sängs om kvällarna. Födan baserades på det som gården eller torpet förmådde producera: spannmålsprodukter i form av gröt och bröd, mjölk och mjölkprodukter i form av ost och smör, fisk från de många sjöarna, fläsk från hushållsgrisen och måhända ett eller annat jaktbyte. Matens kryddor bestod av salt som köptes och lingon som i det avslutande 1800-talet kunde plockas i stora mängder i strändernas skogar.

När ångaren THOR i nådens år 1888 lade till vid någon av bryggorna längs den långa rutten kan vi tänka oss att de människor som åkte med hade ett mycket angeläget ärende till Växjö. De andra stod och tittade på medan resenären, för dagen troligen klädd på bästa tänkbara sätt, betalade för sin biljett till båtens skeppare. Det var minsann inte billigt, men priset uppvägdes av den nytta som resan skulle föra med sig. Eller också var det så att någon välbeställd bonde och hans hustru kostade på sig att åka in till staden med båt och järnväg bara för nöjes skull.

De var många, strändernas människor. Ångbåtsrutten går längs ett antal socknar, nämligen Växjö landsförsamling, som 1887 hade 2176 invånare, Gårdsby1572, Söraby 1004, Ormesberga 417, Tjureda 800, Tolg 1453, Asa 1747, Berg 1331, Öhr 888, Öjaby 456 och Bergunda 1146. En hastig sammanräkning ger vid handen att ungefär 13.000 människor bodde på den renodlade landsbygden längs ångbåtsrutten under det första år som THOR klöv Helgasjöns vatten. Hur många som bor där idag är ointressant i vårt sammanhang. Det får den intresserade själv ta reda på. Men de är ingalunda så många som i nådens år 1887.

Lars Thor