Det här inlägget är fortsättningen av det förra. Vi är alltså tillbaka till den 22 september 2011. Sedan dess har jag varit dålig på att följa utvecklingen inom hembygdsrörelsen. Men jag gissar ändå att inte särskilt mycket skiljer då från nu. Vad jag däremot vet är att jag en gång i världen hade rätt när jag hävdade att museum och hembygdsrörelse måste hålla samman. De är ju syskon eller två grenar på samma träd.
Kronobergsboken 1986 heter ”HEMBYGSGÅRDAR”. Undermålig korrekturläsning medförde att ett annars godkänt bokomslag fick en betydande skönhetsfläck. Nåja, det gjorde kanske inte så mycket eftersom bokens innehåll blev hyggligt. Såvitt jag vet är det enda gången som en dokumentation av det här slaget gjorts. Sedan är det väl också som så att det knappast grundats någon hembygdsförening efter bokens utgivning. Det diagram som pryder bokens baksida talar sitt tydliga språk: Storhetstiden börjar i samband med andra världskrigets första tid och varar till 1960.
Jan Erik Anderbjörk var landsantikvarie i Kronobergs län och chef för Smålands museum från 1940 till 1975. Han älskade hembygdsrörelsen och sade på äldre dagar att hans strävan varit att knyta till banden mellan hembygdsrörelse och museum så hårt det någonsin var möjligt. Därmed poängterade han att den ena parten inte kunde leva ett vettigt liv utan den andra. När jag efterträdde Anderbjörk 1975 ärvde jag hans tankar. En följd av detta blev tidningen ”I Värend och Sunnerbo”, vars första nummer utkom 1985. Ansvaret för den delades lika mellan äktenskapets parter. Även jag gav alltså hembygdsrörelsen, som varande museets gräsrot, mitt fulla stöd.
Apropå illustrationen ser den uppmärksamme läsaren direkt att storhetstiden för grundandet av de kronobergska hembygdsföreningarna till största del sammanfaller med Anderbjörks tjänstgöringsperiod. Själv suckade han på äldre dagar i olika samtal över alla de resor han gjort för att förbereda och närvara vid födelsen av en ny förening. Och att resa då var förvisso inte samma sak som att resa nu. Under kriget var det tåg och cykel som gällde. En ny hembygdsförening i en utkant av länet krävde måhända två dagar med färdmedlen och en övernattning. Det kan vara något att tänka på när man idag med sin moderna bil på snabba vägar har att göra högst en och en halv timme till målet med Växjö som utgångspunkt.
1986 fanns 75 hembygdsföreningar i länet. Siffran torde vara densamma än idag. Det innebär i sin tur att i stort varje socken anslutit sig till de ideal som hembygdsälskande människor hyllar. Och det där med att föreningens arbetsområde är socknen eller församlingen är viktigt. Socknen är ett tusenårigt begrepp som hittills överlevt i alla kommunreformer och som förhoppningsvis i någon form överlever långt in i de diskussioner som nu skall föras kring nya regionindelningar. Socknen är och förblir den administrativa grunden för många människors och organisationers tänkande.
Det finns två yttre kännetecken för en hembygdsförening, nämligen hembygdsgården och samlingarna. Den förra består av allt från ett enda hus till ett antal hus. Några hus ligger på ursprunglig plats, andra är ditflyttade. Husen rymmer samlingarna, som i många fall är omfattande. Och – innan vi går vidare – allt detta bygger i sin tur på ett enda begrepp: idealitet sprungen ur en stark känsla för den egna lokala historien. Därigenom får hembygdsgården sina främsta inre kännetecken: alla som snickrar och pysslar, alla som katalogiserar och vårdar föremål, alla som kokar kaffe och ser till att besökarna trivs.
Det fanns en tid då alla lärare som undervisade i den lokala skolan också bodde på orten. Detta medförde i sin tur en naturlig koppling. Mången lärare använde helt enkelt hembygdsgården på rätt sätt, tog med sig barnen dit, lät dem känna på den gamla tidens föremål, lät dem andas atmosfären från förr, lät dem förstå hur det kunde vara att leva utan elström och snabba transporter kors och tvärs. Hur det är nu vet jag inte, men jag minns med glädje hur mina två yngsta barn – nu 30 plus – fick den upplevelsen i Älghultskolan.
Hembygdsgården är en given samlingsplats, inte minst i samband med olika högtider. Vad vore valborgsmässoaftonens brasa med tillhörande högtidstal utan den givna platsen nära hembygdsgården? Vad vore nationaldagsfirandet utan kopplingen till traditionerna? Vad vore det lokala midsommarfirandet utan hembygdsföreningens dans kring stången? Frågorna blir än fler i en tid då det multikulturella samhället konkurrerar om uppmärksamheten. Men måhända är det så att hembygdsrörelsen måste ta på sig eller snarare återuppta en pedagogisk tradition, ta för sig och göra sig bredare i det mediebrus som blir allt starkare.
Finns det då inga faror? Jovisst, det är lätt att bli nostalgisk och tro att allt är frid och fröjd. O nej, hembygdsföreningarna präglas naturligtvis som samhället i övrigt av allt från konflikter till tvekan om hur man skall gå vidare. Vare sig de många byggnaderna eller de stora samlingarna är just nu i sig den största faran. Nej, istället är det nog som så att utflyttning, folkminskning och annan utarmning leder till bristande återväxt bland de idealister som krävs för att fortsättningsvis hålla fanan på högsta tänkbara nivå. Om socknen till slut får alltför få innevånare minskar också urvalet av dem som kan ta vid. Och om urvalet blir för snävt eller rent av upphör hinner en icke önskvärd sanning ifatt verkligheten: Ingen spikar och målar längre, ingen sköter katalogisering och bestämning av föremålen, ingen möter en förväntansfull besökare. Hemska tanke!
Man kan påstå att hembygdsrörelsen knappast mötts av någon större förståelse hos anslagsbeviljande myndigheter. Stat, landsting och kommuner har i stället mången gång betraktat anslagssökande föreningar som något som man kunnat slänga åt ett närmast avgnagt köttben. I övrigt har man fått leta sin försörjning på annat håll. Men, hembygdsföreningarna är förvisso inte ensamma i den båten. De regionala museerna har genom åren fått höra samma kvidande från de huvudmän som trots allt åtagit sig att sprida kultur till medborgarna. Tänk hur annorlunda det hade kunnat vara om den materiella kulturhistorien genom åren i stället för det avgnagda köttbenet fått en ordentlig stek att sätta tänderna i. I det läget är det nödvändigt att museerna och hembygdsrörelsen åter tar varandra i hand inför den fortsatta vandringen.
/Lars Thor
15 jun 2017
Hembygdsgården
Det här inlägget är fortsättningen av det förra. Vi är alltså tillbaka till den 22 september 2011. Sedan dess har jag varit dålig på att följa utvecklingen inom hembygdsrörelsen. Men jag gissar ändå att inte särskilt mycket skiljer då från nu. Vad jag däremot vet är att jag en gång i världen hade rätt när jag hävdade att museum och hembygdsrörelse måste hålla samman. De är ju syskon eller två grenar på samma träd.
Kronobergsboken 1986 heter ”HEMBYGSGÅRDAR”. Undermålig korrekturläsning medförde att ett annars godkänt bokomslag fick en betydande skönhetsfläck. Nåja, det gjorde kanske inte så mycket eftersom bokens innehåll blev hyggligt. Såvitt jag vet är det enda gången som en dokumentation av det här slaget gjorts. Sedan är det väl också som så att det knappast grundats någon hembygdsförening efter bokens utgivning. Det diagram som pryder bokens baksida talar sitt tydliga språk: Storhetstiden börjar i samband med andra världskrigets första tid och varar till 1960.
Jan Erik Anderbjörk var landsantikvarie i Kronobergs län och chef för Smålands museum från 1940 till 1975. Han älskade hembygdsrörelsen och sade på äldre dagar att hans strävan varit att knyta till banden mellan hembygdsrörelse och museum så hårt det någonsin var möjligt. Därmed poängterade han att den ena parten inte kunde leva ett vettigt liv utan den andra. När jag efterträdde Anderbjörk 1975 ärvde jag hans tankar. En följd av detta blev tidningen ”I Värend och Sunnerbo”, vars första nummer utkom 1985. Ansvaret för den delades lika mellan äktenskapets parter. Även jag gav alltså hembygdsrörelsen, som varande museets gräsrot, mitt fulla stöd.
Apropå illustrationen ser den uppmärksamme läsaren direkt att storhetstiden för grundandet av de kronobergska hembygdsföreningarna till största del sammanfaller med Anderbjörks tjänstgöringsperiod. Själv suckade han på äldre dagar i olika samtal över alla de resor han gjort för att förbereda och närvara vid födelsen av en ny förening. Och att resa då var förvisso inte samma sak som att resa nu. Under kriget var det tåg och cykel som gällde. En ny hembygdsförening i en utkant av länet krävde måhända två dagar med färdmedlen och en övernattning. Det kan vara något att tänka på när man idag med sin moderna bil på snabba vägar har att göra högst en och en halv timme till målet med Växjö som utgångspunkt.
1986 fanns 75 hembygdsföreningar i länet. Siffran torde vara densamma än idag. Det innebär i sin tur att i stort varje socken anslutit sig till de ideal som hembygdsälskande människor hyllar. Och det där med att föreningens arbetsområde är socknen eller församlingen är viktigt. Socknen är ett tusenårigt begrepp som hittills överlevt i alla kommunreformer och som förhoppningsvis i någon form överlever långt in i de diskussioner som nu skall föras kring nya regionindelningar. Socknen är och förblir den administrativa grunden för många människors och organisationers tänkande.
Det finns två yttre kännetecken för en hembygdsförening, nämligen hembygdsgården och samlingarna. Den förra består av allt från ett enda hus till ett antal hus. Några hus ligger på ursprunglig plats, andra är ditflyttade. Husen rymmer samlingarna, som i många fall är omfattande. Och – innan vi går vidare – allt detta bygger i sin tur på ett enda begrepp: idealitet sprungen ur en stark känsla för den egna lokala historien. Därigenom får hembygdsgården sina främsta inre kännetecken: alla som snickrar och pysslar, alla som katalogiserar och vårdar föremål, alla som kokar kaffe och ser till att besökarna trivs.
Det fanns en tid då alla lärare som undervisade i den lokala skolan också bodde på orten. Detta medförde i sin tur en naturlig koppling. Mången lärare använde helt enkelt hembygdsgården på rätt sätt, tog med sig barnen dit, lät dem känna på den gamla tidens föremål, lät dem andas atmosfären från förr, lät dem förstå hur det kunde vara att leva utan elström och snabba transporter kors och tvärs. Hur det är nu vet jag inte, men jag minns med glädje hur mina två yngsta barn – nu 30 plus – fick den upplevelsen i Älghultskolan.
Hembygdsgården är en given samlingsplats, inte minst i samband med olika högtider. Vad vore valborgsmässoaftonens brasa med tillhörande högtidstal utan den givna platsen nära hembygdsgården? Vad vore nationaldagsfirandet utan kopplingen till traditionerna? Vad vore det lokala midsommarfirandet utan hembygdsföreningens dans kring stången? Frågorna blir än fler i en tid då det multikulturella samhället konkurrerar om uppmärksamheten. Men måhända är det så att hembygdsrörelsen måste ta på sig eller snarare återuppta en pedagogisk tradition, ta för sig och göra sig bredare i det mediebrus som blir allt starkare.
Finns det då inga faror? Jovisst, det är lätt att bli nostalgisk och tro att allt är frid och fröjd. O nej, hembygdsföreningarna präglas naturligtvis som samhället i övrigt av allt från konflikter till tvekan om hur man skall gå vidare. Vare sig de många byggnaderna eller de stora samlingarna är just nu i sig den största faran. Nej, istället är det nog som så att utflyttning, folkminskning och annan utarmning leder till bristande återväxt bland de idealister som krävs för att fortsättningsvis hålla fanan på högsta tänkbara nivå. Om socknen till slut får alltför få innevånare minskar också urvalet av dem som kan ta vid. Och om urvalet blir för snävt eller rent av upphör hinner en icke önskvärd sanning ifatt verkligheten: Ingen spikar och målar längre, ingen sköter katalogisering och bestämning av föremålen, ingen möter en förväntansfull besökare. Hemska tanke!
Man kan påstå att hembygdsrörelsen knappast mötts av någon större förståelse hos anslagsbeviljande myndigheter. Stat, landsting och kommuner har i stället mången gång betraktat anslagssökande föreningar som något som man kunnat slänga åt ett närmast avgnagt köttben. I övrigt har man fått leta sin försörjning på annat håll. Men, hembygdsföreningarna är förvisso inte ensamma i den båten. De regionala museerna har genom åren fått höra samma kvidande från de huvudmän som trots allt åtagit sig att sprida kultur till medborgarna. Tänk hur annorlunda det hade kunnat vara om den materiella kulturhistorien genom åren i stället för det avgnagda köttbenet fått en ordentlig stek att sätta tänderna i. I det läget är det nödvändigt att museerna och hembygdsrörelsen åter tar varandra i hand inför den fortsatta vandringen.
/Lars Thor