Monthly Archives: september 2012

Sagan om Skräpkammaren – Ljus i en grotta

När fogden hamnat i brunnen, nedslängd av sina egna soldater, trodde han att hans sista stund var kommen. Visserligen var brunnen torr när fogden nått botten, men så snart locket lagts på hade vattnet börjat sippra in och stiga upp till den olycklige mannens fötter och ben. Han kände panik där han befann sig i totalt mörker och försökte klättra upp längs brunnens kanter genom att kila in fötterna mellan de stenar som den var uppbyggd av. Men han lyckades inte med det han föresatt sig, nämligen att klättra upp igen. I stället gled en stor sten undan och föll in i något som fogden i sitt trevande uppfattade som ett stort hål. Han förstod att detta var mynningen till en gång. Vart den ledde hade han givetvis ingen aning om.

 

Med uppbjudande av alla de krafter som gick att åstadkomma pressade fogden sin allt annat än magra kropp genom den trånga passagen. Givetvis trevade han fortfarande i mörker, men skräcken för det inströmmande vattnet var större än motståndet mot att möta det okända. Flämtande drog han in fötterna, sträckte fram händerna och fann till slut att gången bar iväg uppåt, bort från vattnet i brunnen.

 

Fogden hasade sig framåt med hjälp av armbågar och knän. Gången lutade fortfarande uppåt, och den var så låg och trång att den arme mannen slog baken i taket när han rörde sig. Grus och små stenar rullade ner bakom honom och till att börja med hörde han hur det plaskade i brunnen. Men ju längre han kom desto mer dog ljudet ut.

 

Plötsligt vidgade sig den trånga gången samtidigt som lutningen upphörde. Småningom blev det så gott om plats att fogden kunde ställa sig på huk. Efter ytterligare en stund kunde han resa sig i sin fulla längd. Nu gällde det att inte tappa kontakten med gångens väggar i det totala mörker som rådde. Och hela tiden gällde det att ta sig framåt. Någon återvändo fanns förvisso inte, och fogden ryste när han tänkte på det inströmmande vattnet i brunnen.

 

Steg för steg, oändligt långsamt, tog sig kungens utsände framåt. Gruset rasslade svagt under hans fötter och plötsligt hörde han att några stenar som han råkat sparka till rasade utför en slänt eller ett stup. Fogden stannade, varnad av det ljud han åstadkommit. Men tanken på vad som hänt och möjligheten att gången fått en ny karaktär hann inte mer än flyga genom hans huvud innan nästa händelse inträffade. Underlaget som han stått på försvann nämligen och han rasade utför en slänt med grus och stenar som sällskap.

 

Färden blev lång och stötarna många. Fogden rullade nedför med grus och stenar yrande omkring sig i en till synes aldrig sinande ström. Märkligt nog slog han inte ihjäl sig. Han bröt inte ens några ben i sin runda kropp. Mörbultad och blåslagen hamnade han till slut med en duns i en grushög. Stenar fortsatte att rasa över honom och han lyfte händerna mot huvudet till försvar mot det som han uppfattade som en attack av naturens alla samlade krafter.

 

Till slut blev allt stilla, så stilla att fogden vågade ta bort händerna från ansiktet och blinka med ögonen. Det han såg fick honom att tro att han drömde, men efter att ha nupit sig i armen förstod han att han var vaken. Runt om honom brann ljus som avslöjade ett stort bergrum med väggar av skarpa klippor, klippor som kastade magiska skuggor omkring sig i skenet från de fladdrande ljuslågorna.

 

På darrande ben reste sig den man som en gång skickats ut av en skränande kung för att driva in rikedomar till ett kassavalv som alltid var tomt. Men det den arme mannen just nu och minst av allt tänkte på var kungen och pengar. Den som en gång varit stursk och elak hade förvandlats till en blåslagen liten figur som fylld av skräck nästan kände hur håret på hans huvud vitnade.

 

Sång hördes i grottan. Till att börja med svagt och stilla men efter hand starkt och med en vacker melodi. ”En psalm”, tänkte fogden där han stod bland gruset och stenarna och i stort sett önskade att han aldrig blivit född. ”Det måste vara en psalm, en sådan som man sjunger i kyrkorna”, fortsatte han sitt vid det här laget något förvirrade tänkande.

 

Sången tonade sakta ut, och i skenet från de fladdrande ljusen kunde fogden urskilja ett stort antal vitklädda gestalter som reste sig invid en klippa. Bakom dem skymtade en vackert skrudad man som sakta skred i riktning mot den blåslagne fogden. När han nått tillräckligt långt ställde han sig framför de andra. ”Jag är präst”, sade han. ”Min uppgift är att omvända de människor som kommit på fel väg här i livet”.

 

Efteråt funderade fogden över varför han i detta ögonblick inte dog av skräck. Men det var väl psalmsången, den milda rösten och den vänliga stämningen som höll honom vid liv. Ingen hotade någon, ingen visade några vapen. Detta var något helt nytt för den hårdföre man som alltid varit van vid att hålla sitt svärd berett.

 

”Du skall ära Herren Gud och hans son Jesus Kristus”, fortsatte prästen. ”Du skall avsäga dig allt samröre med den råa knektahopen där borta i borgen. Den kommer att få det svårt utan ledare, men det är inte ditt problem”.

 

Prästen hejdade sig liksom för att tänka efter hur han skulle fortsätta. ”Jo”, sade han till slut, ”jag vet förvisso vad du lovat kungen i huvudstaden. Men det löftet kan du glömma. Det finns nämligen inga jordiska skatter att driva in. Dessutom har kungen långt där borta i huvudstaden vid det här laget glömt bort att du över huvud taget finns till”.

 

Fogden kände nu hur benen vek sig under honom. ”Vad menar du”, sade han rakt ut i luften som om han inte talade med någon särskild person. ”Pengar finns väl överallt, och förresten, varför skulle kungen ha glömt mig, sin trogne tjänare”.

 

Prästen dröjde en stund med svaret. ”Visst finns det jordiska skatter”, sade han till slut. ”Men vad jag menar är att det inte är mödan värt att söka komma åt dem. Ingen vill lämna sina skatter ifrån sig. Om man i det läget tar dem med våld, så föds bara nytt våld. Det är med andra ord bäst att låta bli. Så enkelt är det. Och beträffande din egen person, så är kungen vid det här laget i en sådan knipa att han inte har tid att tänka på några stackars fogdar”.

 

Den blåslagne fogden satte sig ner i gruset. Han kände sig övergiven av allt och alla. Men trots det var han inte helt nedslagen. Längst inne i honom tändes en gnista av ett slag han aldrig upplevt förut, en gnista som manade honom att ge igen för allt det som livet berövat honom. Han kände hur gråten trängde fram, men efter en stund ersattes gråten av ilska, en ilska så stark att prästen kände den och drog sig tillbaka en smula.

 

Fogden reste sig upp på darrande och värkande ben. ”Jaså”, skrek han, ”du är alltså präst och vad har du för funktion att fylla här i världen? Tala om för människor att de är överflödiga? Stå där i kyrkan och genom fagert tal få folk av min sort och andra sorter att bli fromma som lamm så att de inte längre vågar försvara sig? Eller vad handlar det egentligen om?”

 

Fogden förstod inte själv varifrån han egentligen fick sina ord. Han hade ju inte träffat någon präst eller varit inne i någon kyrka innan han drog ut på plundringståg till folket i norr. Men efter en stund insåg han vad det handlade om. Det var prästen och gestalterna i grottan som liksom förmedlade ett budskap. Genom sina ord och gester såg de till att den förr så råe busen omvandlades till en fridens man.

 

Ilskan hos fogden lade sig sakta och ersattes av andra känslor, främst längtan, längtan efter ljus, värme och gemenskap. ”Gå i frid”, sade prästen sakta sedan han förstått att något hänt inom fogden. ”Du är omvänd och redo att leva ett bättre liv än förut. Ditt svärd skall du behålla, men det skall göra en annan sorts tjänst än tidigare. Dessutom skall du akta dig noga för att umgås med de människor som du förut ledde”.

 

Sången ljöd åter i grottan. De vitklädda gestalterna samlade ihop ljusen och drog sig längre in i det stora bergrummet. ”Följ dem”, manade prästen. Och fogden lydde.

 

Det blev en lång vandring. De vita gestalterna gick först med ljusen i händerna. Sedan följde fogden och sist kom prästen. Underlaget de alla gick på var ojämnt, så fogden snubblade allt som oftast. Men han kände sig trots allt lugn och svor inte över de besvärligheter han tvingades utstå som han skulle ha gjort tidigare.

 

Grottans väggar kom allt närmare, taket sänkte sig. De vandrande nalkades en trång passage, och när man inte tycktes kunna komma längre stannade gestalterna med ljusen och bildade två led. Fogden och prästen fortsatte mellan de två leden ända tills de båda fick krypa på knä för att kunna komma vidare. ”Nu lämnar jag dig”, sade prästen plötsligt. ”Nu får du fortsätta själv tills du når begynnelsepunkten för ditt nya liv. Du kommer att förundra dig över det du finner, men du kommer ändå att förstå”.

 

Utan protester tog fogden avsked av prästen. Något ljus fick han inte med sig på den väg han skulle gå. Följeslagaren hade rent ut sagt till honom att han skulle famla i mörkret tills han nådde dagsljuset. Med det raka beskedet fick fogden nöja sig när hans krypande färd började på nytt.

 

Den nya gången bar hela tiden uppåt. Gruset rasslade bakom ryggen på den man som bara hade en enda åstundan, den att nå fram till ljuset. Rädsla kände han märkligt nog inte, bara en oro över vad som kunde finnas framför honom.

 

Plötsligt tog krypandet slut. Fogden slog huvudet i något hårt. Han lyfte händerna och fann att det var något som var gjort av trä, måhända en lucka. Händerna lyfte luckan, ljuset strömmade in och bländade mannen. Den intensiva sommarsolen var något han längtat efter men nu inte förmådde uthärda. Fogden sänkte därför lucka igen samtidigt som han uppfattade ljud där uppe i solskenet. ”Det är inte sant” muttrade han. ”Jag måste ha hamnat bland hönor, många hönor”.

 

Långsamt höjde fogden luckan än en gång, och hans ögon vande sig så småningom vid ljuset. Till slut såg han hönorna. De sprang fram och tillbaka, vilt kacklande, liksom i fullt uppror.

 

Fogden tog sig upp på släta marken och betraktade omgivningarna, fortfarande blinkande en smula mot det skarpa ljuset. Förutom de vilt springande hönorna såg han en trasig och smutsig gestalt som lirkade med något som liknade en grind. Då först insåg fogden att han befann sig på insidan av det hönshus han passerat ett flertal gånger på väg till borgen. Och när han skådade ut genom spjälväggarna insåg han varför hönorna var i uppror. Utanför var det fullt av rävar, och flera av rävarna hade rest sig på bakbenen mot väggarna samtidigt som några av dem var på god väg att klättra över.

 

Fortsättning: I skuggan av slottet 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – I skräpkammarens källare

Johannes reste sig på skälvande ben. Det var så mörkt att han inte kunde urskilja handen framför sig. Dessutom hade han helt tappat orienteringen. ”Vinddraget”, muttrade Johannes, ”vinddraget skulle kunna hjälpa mig tillbaka till trappan”. Men inget vinddrag fanns, så det var bara att ge upp tanken på att snabbt komma åter till dagsljuset.

 

Skräcken kom åter smygande. Men den var inte längre lika stark som förut. Tiden hade med sina ord tagit udden av den värsta ångesten, och Johannes beslöt sig för att välja ut en riktning i mörkret för att söka efter ett fast föremål eller en vägg. Långsamt och med händerna utsträckta framför sig påbörjade Johannes nästa långa vandring.

 

Allting verkade som en evighet. En stor mörk evighet utan slut vare sig i tid eller rum. Och mörker, bara mörker. Skräcken vek nu alltmer undan för att i stället ersattas av andra känslor, främst ilska. Johannes var hungrig, törstig och trött, vansinnigt trött. Till slut blev han tvungen att lägga sig ner. Sömnen kom omedelbart.

 

Johannes drömde om hönor, och han väcktes långsamt upp ur sin sömn av ett förfärligt kacklande. Drömmen hade övergått i någon form av verklighet, det förstod han genast. Men hur långt borta kacklandet var visste han inte. Han bara anade riktningen. Mörkret var lika kompakt som förut, och med viss svårighet kom skräpkammarens väktare åter på fötter. Han hade bara en tanke i huvudet, nämligen att söka efter oväsendets källa.

 

Törsten och hungern plågade Johannes svårt där han med händerna utsträckta långsamt, oändligt långsamt, tog sig fram över det ojämna golvet. Till sin glädje märkte han att kacklandet blev allt starkare. Riktningen var alltså den rätta.

 

Plötsligt rörde Johannes händer vid något hårt, ojämnt och fuktigt. ”En vägg”, tänkte han, men tanken blev kort, för det ojämna och fuktiga gled undan och rasade med ett öronbedövande dån. Och plötsligt fanns där ljus, visserligen bara i form av ett svagt sken, men i alla fall tillräckligt för att blända Johannes.

 

Det dröjde en stund innan den skräckslagne, hungrige och törstige mannen hämtat sig så pass att hans sinnen kunde uppfatta det som fanns framför honom. Och det var en syn- och hörselupplevelse som kunde fått vem som helst att undra om han hamnat i himlen eller helvetet. I det svaga ljusskenet kunde Johannes slutligen urskilja ett antal hönor som kacklande och virriga sprang fram och tillbaka. Runt om dem fanns ägg i alla storlekar och färger. ”Det är fullbordat”, muttrade Johannes medan hans knän än en gång vek sig under honom.

 

Hönorna tycktes först inte lägga märke till inkräktaren. Men småningom blev deras beteende ännu virrigare än förut, och deras rörelser blev allt snabbare. Någonting störde deras invanda rutiner, och detta något var givetvis uppenbarelsen i form av en vilt främmande man.

 

I det läget erinrade sig Johannes sitt första besök vid hönshuset vid sjön och hur Minna delat in hönorna där i tre sorter, nämligen de blå, de gula och de vita. Han erinrade sig också Minnas ord om att de blå hönorna var flest till antalet och att både rävar och människor var rädda för de vita.

 

”Underligt”, tänkte Johannes, ”är det samma hönor som i hönshuset och hur har de i så fall tagit sig ner i skräpkammarens källare? Eller finns det fler hönsflockar? Innan tankarna hunnit längre än så fick Johannes annat att tänka på. En stor blå höna kom nämligen emot honom med bestämda steg, och hennes stjärtfjädrar var purpurröda. Det betydde att hon var upprörd över något. Det visste Johannes, för det hade Minna sagt.

 

Det förut så svaga ljuset tycktes efter hand bli starkare, och Johannes undrade i sitt stilla sinne om det berodde på att hans ögon alltmer började vänja sig vid ljus. Men så började han undra över varifrån ljuset egentligen kom och insåg till slut att det alstrades av de vita hönorna. De var utspridda lite varstans, och runt var och en av dem fanns en lysande gloria som spreds och blev starkare vartefter fågelskocken uppmärksammades på inkräktaren.

 

Vem som helst som varit i Johannes kläder borde vid det här laget ha tappat behärskningen och blivit tokig. Men så inte Johannes. Han kände i stället ett märkligt lugn komma över sig, ett lugn, som i allra högsta grad förvånade honom själv. Det ledde till att han gick den blå hönan med de purpurröda stjärtfjädrarna till mötes.

 

Kacklandet hade nu upphört, och hönorna samlade sig i grupper, de blå för sig, de gula för sig och de vita för sig. Det innebar i sin tur att ljuset som strömmade ut från de vita hönorna nu koncentrerades till en enda plats. De blå hönorna, som var längst bort från de vita, hamnade därför nästan i mörker, medan de gula svagt belystes och fick ett närmast trolskt återsken kring sig.

 

Johannes och den stora blå hönan stod nu tätt intill varandra. Fågeln tittade med något som liknade nyfikenhet upp på den betydligt större mannen, och mannen tittade i sin tur ner på vad han uppfattade som en hoper blå fjädrar utan sammanhang. ”Är det du som är ledaren”? löd de ord som slutligen kom över mannens läppar.

 

Helt naturligt kom det inget svar från den blå hönan, eftersom hönor inte brukar tala. I stället kom ett skrockande ljud och hon knyckte på nacken som om hon ville visa Johannes att här fick han minsann rätta sig efter de regler som hönor har.

 

I det här läget kände sig skräpkammarens väktare en smula betänksam, men så, helt plötsligt, spred sig ett brett leende över hans ansikte. Hönorna såg nämligen ganska löjliga ut där de stod i grupper och glodde på något som de uppfattade som en inkräktare. Men inkräktaren å sin sida kände sig säker i sadeln eftersom det var i hans, i skräpkammarens, källare som hönorna tycktes ha någon form av fuffens för sig.

 

Johannes kände ett för honom själv oförklarligt skämtlynne stiga inom sig. Efter att en kort stund ha betraktat fågelskocken, satte han sig på huk framför den blå hönan. Hon ryggade tillbaka en smula men såg inte alltför skrämd ut. Johannes sträckte då fram ett finger liksom för att pröva om hönan skulle bita. Men det gjorde hon inte, hon såg bara fånig ut. Följden blev att Johannes brast ut i ett gapskratt.

 

Nu blev det minsann oro i hönsskocken. Ett vilt kacklande blev svaret på Johannes glädjeutbrott. De tre grupperna blandades åter med varandra, och ljuset från de vita hönorna spreds ut över rummet och försvagades. Fåglarna var uppenbarligen rädda, och flera av dem riktade sina steg mot äggen i akt och mening att skydda en viktig egendom.

 

Johannes reste sig, förvånad över den effekt hans gapskratt åstadkommit. Han banade sig långsamt väg genom den alltmer förvirrade och allt ljudligare kacklande hönsskocken. Målet för hans steg var äggen, men ju närmare han kom dem desto oroligare blev hönorna. Till slut ställde sig flera av dem i vägen för den framträngande mannen, men han lät sig inte skrämmas. I stället klev han över de skrämda fåglarna och nådde fram till de främsta äggen samtidigt som en vit höna bet honom i benet.

 

Inte ens i detta ögonblick kände Johannes att han var hotad, snarare kände han sig alltmer road av det han upplevde. Det var som om han fått en idé samtidigt som skräpkammarens hela hemlighet höll på att rullas upp. ”Synd bara”, tänkte han, ”synd att åldermannen inte fick uppleva allt detta. Men det var väl Tiden som satte stopp för den gamle hedersmannen, och det fanns väl i och för sig någon tanke bakom det”.

 

Ingen mer höna bet Johannes i benet. Framför den ensamme mannen låg en stor hög med ilsket röda ägg, och äggen var mycket större än vanliga hönsägg. ”Underligt”, tänkte Johannes, ”vem eller vilka kan ha värpt de här missfostren? Inte de här figurerna i alla fall. Den saken är helt säker”.

 

Bakom de röda äggen skymtade skräpkammarens väktare flera ägghögar i regnbågens alla färger. Stora ägg, små ägg, blandade om varandra i en ström som tonade bort i ett dunkel. Ägg så långt Johannes kunde se, men helt naturligt såg han inte så långt som han ville i det svaga skenet från de vita hönorna.

 

Närmast andäktig böjde sig Johannes ner för att lyfta upp ett av de röda äggen. Han märkte att allt kacklandet nu upphört och att hönorna stod helt stilla och stirrade på honom. Ett ögonblick tvekade han i känslan av att hönorna samlade sig för att gå till attack mot honom. Men när så inte skedde tog han åter mod till sig och lyfte upp ett ägg. Det var lätt, det var bara ett skal utan innehåll. Upptäckten förvånade Johannes så till den milda grad att han tappade ägget. Det föll sakta till golvet och gick sönder i många bitar.

 

Nu bröt kacklandet åter löst, men denna gång handlade det om ett kacklande av annat slag än förut, ett kacklande som visade att en stor och märklig hemlighet avslöjats. Hönorna samlades åter i flockar efter färger och de drog sig långsamt tillbaka. De lämnade Johannes med hans förvåning bland äggen. Ju mer de vita hönorna avlägsnade sig desto dunklare blev det kring skräpkammarens väktare. Snart kunde han inte urskilja äggen framför sig.

 

”Nej, inte mörker igen”, tänkte Johannes medan han tog ett stort svart och ett litet vitt ägg med sig och följde efter hönorna. Fåglarnas baklängesvandring blev lång, och Johannes förvånades alltmer över hur stor skräpkammarens källare egentligen var. ”Den måste vara mycket större än själva huset”, tänkte han. Den måste vara en jättelik grotta i berget. Kanske den sträcker sig in under staden eller rent av ner mot sjön”.

 

Längre än så kom inte Johannes i sina tankar. Hönorna hade nämligen återigen börjat kackla. En efter en försvann de in i en trång passage och Johannes fick skynda sig att följa efter när ljuset från de vita hönorna tunnades ut och försvann. Tursamt nog fann han passagen i samma ögonblick som det blev helt mörkt. Krypande med de båda äggen i famnen hördes han kacklandet tona bort i fjärran. ”En utgång”, tänkte Johannes. ”Det måste vara en utgång, för vart tar hönorna annars vägen”?

 

Den smala gången bar hela tiden neråt, och den var så lång och trång att Johannes fick sätta sig ner och hasa sig framåt på baken. Han hade fortfarande äggen i famnen, men han hade inte en tanke på att lämna dem efter sig för att på så sätt lättare kunna ta sig fram. ”Ånej”, tänkte han. ”Har jag fått äggen med mig så här långt så får de följa med en stund till. Förresten måste jag kunna bevisa att mitt fynd existerar om jag inte hittar tillbaka”.

 

Den trevande färden fortsatte. Johannes kände att det började bränna i baken, och han hade tappat all tidsuppfattning. Han hade ingen aning om hur lång tid som förflutit sedan hönorna lämnat honom bakom sig. Det enda han kände, förutom smärtan i baken, var att färden varat en evighet och att det nästan var lika länge sedan som kacklandet upphört.

 

Men plötsligt tog den evighetslånga färden slut. Johannes kände att hans fötter slog i någonting, och när han böjde sig fram fann han att gången nu lutade uppåt istället för neråt samtidigt som en aning ljus skymtade. Full av iver och med äggen fortfarande i tryggt förvar lyckades Johannes vända sig så pass att han kom upp på knäna, och krypande fortsatte han mot ljuset.

 

Johannes nådde den långa gångens mynning. Bländad av ljuset kom han upp till den vackraste sommardag man kan tänka sig. Han satte sig i något som han uppfattade som gräs, och när ögonen efter en stund vant sig vid ljuset såg han till sin häpnad att han befann sig i hönshuset vid sjön. Tre grupper hönor, blå, gula och vita stod tysta omkring honom. De rörde sig inte.

 

”Äggen”, tänkte Johannes. ”Var är äggen?” I samma ögonblick kände han hur äggen smälte ihop till en klibbig massa i hans händer. ”Vad tar det åt dem?”, ropade han medan han instinktivt gned sina smetiga fingrar mot gräset. Hela tiden stod hönorna tysta och stirrade med vemodiga blickar på sin forne följeslagare.

 

Till slut reste sig Johannes upp och sökte efter bästa förmåga borsta bort dammet från sina nu närmast i trasor hängande kläder. Långsamt gick han fram mot hönshusets staket i akt och mening att ta sig ut och återvända till skräpkammaren. När han nådde stängslet tittade han ut över omgivningarna och stannade tvärt. Överallt på andra sidan om stängslet strök rävar omkring, och de såg allt annat än vänliga ut.

 

Fortsättning: Ljus i en grotta 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Gästabudet

I huvudstaden strök illaluktande vindar genom gator och gränder. Vattnet som människor och djur drack smakade inte bara illa. Det smakade som ett slag för örat, brukade Ugglan säga vid veckomötena med kungen och kammarherrarna. Alla klagade, och en och annan fick ont i magen. Kungen undrade vem som bar skulden till de missförhållanden som rådde.

 

Kammarherrarna lade sina pannor i djupa veck. De grubblade och grubblade, och till slut stannade vecken kvar i pannorna, ja hela ansiktena blev skrynkliga av bekymmer. Ingen förstod vad som höll på att hända och ingen hade någon lösning att komma med på problemen. Ingen visste varför luft och vatten bar sig åt som de gjorde.

 

Ju sämre vattnet blev desto häftigare blev kungens humör vid de tillfällen då tandvärken satte in. Folket i slottet hukade sig varje gång det drog ihop sig, och deras kläder hängde alltmer i trasor. Detta berodde i sin tur på att kungen på senare tid börjat roa sig med att slita tag i sitt tjänstefolk under vredesutbrotten. Dessutom viskades i slottet man och man emellan att kungens ölkonsumtion blivit oroande hög. Men det var inte så att man oroade sig över kungens hälsa. Snarare var man rädd för att ölet skulle ta slut. Något nytt hade man ju inte råd att brygga.

 

”Jag vill ställa till fest”, vrålade kungen en dag. ”Jag vill se glada människor omkring mig som omväxling till alla surpuppor här på slottet. Seså, rappa på”, tillade han. ”Se till att få de snygga kläderna på er så att ni kan ge er ut och bjuda in alla rika knösar till fest. Och säg för all del till dem att ta med sig rikligt med mat och dryck. De skall helst ha så mycket med sig att det räcker till oss alla här på slottet en bra tid framöver”.

 

Suckande av lättnad inför utsikten att få ge sig ut på huvudstadens gator i hela och rena kläder började folket i slottet att förbereda den stora festen. Några spolade golven, andra släpade fram bord och bänkar medan ytterligare några tog reda på om det fanns tallrikar att äta på och muggar att dricka ur. Glas hade man förvisso ännu inte, trots att det glunkades om att sådana fanns, tillverkade av en glasmakare som börjat arbeta i huvudstadens utkanter.

 

Så blev det då dags för folket i slottet att gå ut i staden och inbjuda alla rika invånare till fest. De sade att kungen önskade se glada människor omkring sig och att alla var välkomna att ta med sig rikliga gåvor. Alla som blev inbjudna bugade djupt och sade att de gladde sig åt att få komma till slottet. De sade dock inget om att de vid tidigare fester farit ganska så illa av det som de upplevt. Kungen hade nämligen vid flera tillfällen burit sig mycket konstigt åt.

 

Kungen själv var på ett strålande humör. Han gick omkring i slottets salar, inspekterade allt och gladde sig åt de rika gåvor som skulle komma honom och hans tjänstefolk till del. Gästabudssalen ägnade han speciell omsorg och såg till att alla bord var prydligt dukade och att repor och andra skavanker på tallrikar och muggar doldes så gott det gick. Han befallde även att borden skulle förses med friska och vackra blommor, något som tjänstefolket förvånade sig över. Sådana saker som friska blommor hade aldrig förr funnit vägen till slottet.

 

Så kom då dagen för den stora festen. Redan tidigt på eftermiddagen kom de första festdeltagarna, och de hade alla med sig stora korgar med mat och dryck. Alltsammans packades upp och ställdes på borden, som blev alltmer välfyllda ju längre eftermiddagen framskred. Om kungen tidigare hade varit på ett strålande humör, så var det ingenting mot vad han blev nu. Höviska tillrop blandade med klingande skratt präglade tillställningen under eftermiddagen. Även kammarherrarna, som i sista stund ihågkommits och inbjudits, rycktes med av stämningen. Sällan eller aldrig hade de sett kungen på ett sådant humör.

 

När alla samlats talade kungen stående på ett av borden i gästabudssalen. ”Kära vänner”, sade han, ”det är mig en stor glädje att hälsa så många förnäma personer välkomna till slottet. Visserligen är tiderna underliga eftersom luft och vatten är förorenade. Men mina skickliga kammarherrar arbetar hårt med att finna lösningen på missförhållandena. Och jag är helt säker på att de skall lyckas med sin uppgift. När saken väl är utredd kan vi åter glädja oss åt allt det vackra som finns runt omkring oss”.

 

När kungen slutat tala jublade de församlade gästerna och festen kunde börja på allvar. Bägare svingades och skratt ekade genom gästabudssalen. De dignande borden lämnade allt mer ifrån sig, och stönanden och rapar hördes från människor som verkligen förstod att fylla sina magar till bristningsgränsen. Till slut var alla så högljudda att normala samtal man och man emellan inte längre var möjliga. ”Detta är slottets rätta atmosfär”, muttrade kungen för sig själv mellan tuggorna.

 

Vid ett av borden utbröt plötsligt ett vilt gräl. Till att börja med uppfattades det inte vid de andra borden, men småningom blev de grälande så högljudda att allt fler tystnade för att kunna lyssna ordentligt. ”Det är främlingarnas fel”, skrek någon. ”Lögn, evig lögn”, hördes en annan röst skrika. ”Hur skulle främlingarna kunna åstadkomma något sådant”?

 

När man kommit så här långt hade allt sorl dött ut. Det var bara de grälande som hördes, och de blev allt skarpare i rösten. En man grep en annan man i armen och ruskade honom. ”Främlingarna är ett pack. De är bönder och de begriper ingenting. Därför måste de jagas på flykten tillbaka till de platser de kommer ifrån”, skrek den som ruskade den andres arm.

 

Alla var nu tysta, lyssnade och undrade vad saken gällde. Att de på senare tid mycket aktuella och ständigt omtalade främlingarna nämnts, hade alla uppfattat. Men vad hade främlingarna med kungens gästabud att göra? De som församlats i slottets salar stötte minsann aldrig på några främlingar. De hörde bara talas om dem som någonting man måste stå ut med tills vissa problem blivit lösta. Och den saken angick ju bara kungens kammarherrar.

 

Det visade sig vara en förnäm adelsman som skrikit det där med att det var främlingarnas fel. Och det visade sig vara kammareherren för gamla sjuka och fattiga som kallat honom lögnare. De båda männens gräl hade nu övergått i ett rejält slagsmål, vilket i sin tur resulterat i att alla som suttit vid deras bord givit sig av därifrån.

 

Slagsmålet blev allt vildare. Adelsmannen och kammarherren rullade runt på golvet, och alla andra lämnade sina platser för att ställa sig i ring runt dem och titta på. Åskådarna delades snart i två läger, av vilka det ena ansåg att adelsmannen borde vinna slagsmålet och det andra att kammarherren borde avgå med segern. Alla såg det hela som ett helt vanligt slagsmål och ingen frågade varför de båda egentligen slogs.

 

Då ingrep plötsligt kungen. Han ställde sig bredbent över de båda slagskämparna, lyfte dem i kragarna och körde upp dem mot väggen. ”Vad är meningen”? röt han medan han kraftigt skakade de båda. ”Varför slåss ni när jag har fest”? Kungens bullrande stämma tystade alla, och tjänstefolket förstod att tandvärken nu var nära. Många av dem hukade sig i undran över vad som skulle kunna hända.

 

”Främlingarna”, röt kungen. ”Vad är det för främlingar ni talar om? Är de våra fiender eller vad slags pack är de”? Kungen tog ett ännu stadigare tag i de båda kragarna, och innehavarnas ögon började rulla i huvudena. ”Släpp dem”, skrek någon, ”de stryps ju”.

 

Kungen släppte sitt järngrepp, och de båda slagskämparna föll flämtande ner på golvet. Med handen mot halsen sökte adelsmannen stöna fram något som troligen skulle föreställa en ursäkt. Men kungens ilska lade sig inte, den blev snarare värre. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga hann se blicken och sparken som riktades mot honom, och han rullade hastigt åt sidan. Kungen missade därför sitt mål, och hans fot slog i den hårda stenväggen med full kraft.

 

Kungens tjut ekade genom slottet när han hoppande på ett ben lämnade gästabudssalen. Alla som trott på ett allmänt slagsmål och hårda tag drog en suck av lättnad. Adelsmannen och kammarherren kom på benen och stirrade en stund på varandra. Men ingen av dem kom sig för att fortsätta slagsmålet. ”Varför slogs ni”? Hördes då plötsligt en röst säga. ”Vad var det ni sade om främlingarna”?

 

”Jo”, sade adelsmannen sakta, och det hördes att luften gått ur honom. ”Jag sade bara vad alla tänker, nämligen att det är främlingarna som är orsaken till att luften och vattnet är förorenade. Men han där”, han pekade på kammarherren, ”han kallar mig lögnare. Bevisa då att jag har fel”.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga ställde sig tätt intill adelsmannen. ”Har du träffat någon av främlingarna”? frågade han. ”Eller har du bara hört talas om dem? Känner du deras villkor? De är hemlösa och utan försörjning. Deras barn svälter, och de har vare sig anledning eller möjlighet att åstadkomma det du talar om. Det är inte min uppgift att lösa problemen med alla föroreningarna. Men jag kan utan vidare påstå att det är fel att skylla våra svårigheter på en hoper människor som inte längre kan skaffa sig mat för dagen”.

 

Ett stilla mummel utbröt i gästabudssalen. ”Främlingarna”, sade någon helt sakta, ”de är väl inga vanliga människor, de är ju bara här för att tigga pengar av oss. Det kan väl var och en förstå att de skulle vilja göra oss illa eftersom de inte har något för att de tigger”.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga steg upp på en bänk. ”Ni måste vara bra enfaldiga”, sade han. ”Tror ni verkligen att främlingarna skulle ta till knep som skadar alla människor, även dem själva? De far ju också illa av att luft och vatten är förorenade”.

 

”Tysta den där figuren”, skrek en stor karl och pekade på kammarherren. Tumult utbröt och kungens kammarherre kastades ut ur gästabudssalen. ”Skönt att bli av med honom”, sade den stora karlen belåtet. ”Låt oss nu rådgöra om hur vi skall hantera främlingarna i framtiden. Själv anser jag att vi skall köra bort dem från stadens omgivningar”.

 

Jubel utbröt bland de församlade. ”Ja, låt oss köra bort främlingarna så blir allt säkert bra igen”, kraxade en liten skinntorr man. Men i det ögonblicket hände något som drog allas uppmärksamhet bort från det man just talat om. En man kom springande från en fönsterglugg högröd i ansiktet. ”Titta ut”, skrek han, ”vad är det här”? Alla rusade till fönstergluggarna och skådade samma sak. Hundratals, ja tusentals rävar trängdes med varandra utanför slottet. Och de såg minst av allt fredliga och snälla ut.

 

Fortsättning: I skräpkammarens källare 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Borgen

Fogden gick omkring i borgen på andra sidan sjön och vantrivdes. Efter bara några dagar hade han börjat få långtråkigt, och hans knektar hade blivit lata i brist på sysselsättning. Visserligen hade det vilda gänget kunnat börja med att rusta upp borgen inför den kommande vintern, men så här tidigt på sommaren var det ingen som tänkte på att det skulle bli kallt igen. Förresten var alla inställda på att vistelsen i borgen inte skulle bli långvarig. Det var bara frågan om ett tillfälligt undanhållande tills människorna i staden hade glömt bort kyrkoplundringarna.

 

Men så enkelt var det inte. Förresten var ingenting enkelt. Alla pengar var slut, ingenting kunde köpas, och stora starka knektar måste ha något att äta. Det enda som återstod var att fånga fisk, och de råa sällarna turades om att söka hitta något lämpligt i vattnet kring borgen. Men ingen av dem var van vid att försörja sig genom eget arbete, och förresten var det inte många som visste hur man bar sig åt för att finna något ätbart. Så resultatet blev att lättjan övergick i klagomål över bristen på mat.

 

En av knektarna roade sig med att vända på stenar vid strandkanten. Han hittade kräftor, och han plockade upp dem under förtjusta rop medan de svarta djuren knep tag i hans fingrar med sina klor. ”Titta vilka konstiga saker”, ropade knekten. Han samlade ihop kräftorna i en hög och slog ihjäl dem med stora stenar. ”Det här kan man väl inte äta, kan ingen se till att vi hittar något som är bättre”.

 

En och annan fisk kom uppsprattlande på enkla metkrokar som anglats med vad man hittat i form av insekter och mask. Lyckan blev fullständig när en av knektarna anglade med en liten fisk och lurade en stor gädda att hugga. Fisken dödades, koktes och åts upp. Den värsta hungern stillades för en stund.

 

”Fisk”, muttrade fogden där han vankade omkring i borgens olika utrymmen. ”Fisk är inget man blir mätt på eller står ut med att leva på i längden. Egentligen borde vi ge oss härifrån och plundra någon bondgård för att få kött”. Men så erinrade han sig sina tidigare plundringståg och insåg att det inte vore värt att försöka en gång till. Knektarna var för få, och befolkningen runtom var beredd att slå tillbaka om någon sökte komma åt deras ägodelar. Nej, det var säkrast att stanna i borgen.

 

Så började det regna. Det regnade en dag och en natt, ja det fortsatte att regna i flera dagar. Knektarna, som förgäves sökte få något ätbart ur sjön under de strida skurarna, började bli misslynta på allvar. Hungern kombinerad med den ihållande blötan ledde till en hel del slagsmål med utslagna tänder som följd. Fogden började fundera på att ta itu med saken, men han visste inte om han vågade. Några av knektarna började undra om deras ledare tappat greppet om utvecklingen.

 

Småningom var allt genomdränkt av vatten. Inga torra skrymslen fanns längre i borgen, och torra kläder var givetvis ett minne blott. Allting liksom stank av fukt, och fogden började undra hur länge det skulle gå att hålla allehanda sjukdomar borta. Köld och frossa spred sig, alla huttrade fastän det var sommar. ”Det är trolltyg i görningen”, muttrade en av knektarna medan han för tredje gången samma dag stod naken nere vid stranden och vred vattnet ur sina kläder.

 

Men fogden hade trots allt inte tappat greppet helt. En dag stod han länge i regnet och stirrade ut över sjön. ”Det är något underligt med det här”, muttrade han medan hans blick förgäves sökte fånga något utanför den kompakta ridån av vatten och dis. ”Sätt en av båtarna i sjön”, befallde han till slut ett par av sina hejdukar. ”Vi skall se vad som finns därute”.

 

Knektarna som fick sig ordern serverad trodde att deras ledare blivit galen. ”Sätta en båt i sjön i det här ovädret”, sade en av dem. ”Men, låt gå, vi har ju inget att förlora, vi kan inte bli blötare än vi redan är även om vi trillar i”.

 

Så kom det sig att fogden tillsammans med två av sina män gav sig ut på sjön. En rodde och en öste medan fogden stod i fören och spanade. De hade inte hunnit särskilt långt förrän något märkligt hände: regnet upphörde och sjön låg spegelblank framför dem. Solen lyste från en molnfri himmel. Bakom dem fanns regnridån och den var så tät att det var helt omöjligt att se borgen.

 

De tre i båten stirrade ömsom på varandra ömsom på solen och den spegelblanka sjön. Ingen begrep givetvis någonting. ”Det var som tusan”, muttrade fogden. ”Låt oss hämta de andra och se till att vi alla kommer härifrån”.

 

Nu var fogden åter beslutsam och stark. Han tyckte sig ha läget under kontroll, men det var en sak som inte stämde. De två övriga i båten lydde inte, de var paralyserade. Så snart fogden sökte förmå dem att manövrera farkosten stirrade de bara fånigt på honom. Till slut satte sig fogden själv vid årorna och rodde tillbaka in i regnet. När han till slut nådde stranden var båten till hälften vattenfylld.

 

Regnet var nu om möjligt ännu stridare än förut. Fogden möttes av några sjöblöta knektar när han på darrande ben klev iland och pekade på de stela följeslagarna i båten. ”Det är vackert väder längre ut på sjön”, stönade han. ”Sätt de andra båtarna i sjön så att vi alla kan ge oss ut i solen och torka. Och förresten”, tillade han, ”ta hand om de här figurerna och försök få liv i dem. De tålde visst inte det häftiga väderomslaget”.

 

Knektarna stirrade på varandra. ”Vackert väder längre ut på sjön! Jo, jag tackar”, sade en av dem med tvivlande röst. ”Solsken var det länge sedan jag såg, och jag tror lika lite på det som jag skulle tro på någon som påstår att det finns gott om guld i kyrkorna”.

 

Någon skrattade till och skrattet spred sig från man till man. Men det var inget muntert skratt som dånade genom borgens vattendränkta väggar. Snarare rörde det sig om en hotfull stämning som brast likt en varböld och som sköljde sin otäcka vätska över de församlade knektarna. Resultatet blev vansinne, ett vansinne som troligen slutat i blodbad om inte ytterligare en händelse inträffat.

 

Regnet slutade utan förvarning, men molnen hängde lika tunga och hotfulla på himlen som förut. Knektarna tystnade och stirrade på varandra. ”Det regnar inte längre”, sade en av dem nästan fånigt. ”Varför regnar det inte”, fortsatte han. ”Har den där rätt i att solen skiner därute”? Det var givetvis fogden som åsyftades. ”Skall vi försöka väcka de där två i båten och fråga dem”?

 

Mumlande gick knektarna fram till båten och började ruska om sina kamrater. Den ene av dem öppnade ögonen och stirrade vilt omkring sig. Sedan utstötte han ett skrik av förtvivlan och svimmade igen. Den andre gick det över huvud taget inte att väcka. ”Det måste vara matbrist”, mumlade en av knektarna. ”De är naturligtvis utsvultna. Det är därför som de bara sover”.

 

Plötsligt skingrades molnen runtomkring borgen som genom ett trollslag. Solen sken varm på skaran vid sjön och ångan började stiga från våt mark och genomsura kläder. Ingen rörde sig, men efter en stund sade fogden någonting om att det ju var så här det varit ute på sjön, idel solsken.

 

Nu skulle man kunna tro att lyckan var fullständig. Inget regn, bara solsken och torra kläder i sikte. Men, ack nej, det var som om det nya och oväntade tillståndet manade fram vansinnet på nytt. Den här gången vände sig alla knektarna anklagande mot fogden. ”Det är du som åstadkommer alla underligheter”, sade de med en mun. ”Det är du som bär skulden till våra bekymmer”.

 

Fogden kände hur skräcken grep tag i honom. Han började långsamt gå baklänges med den vredgade knekthopen i blickfånget. En sak tänkte han inte på, nämligen att han hade ryggen mot sjön. Så plötsligt slog han den ena foten i en sten och föll baklänges i vattnet. Knektarna formligen kastade sig över honom, beredda att döda sin syndabock. Men de hejdades på nytt.

 

Ett dånande skratt hördes, molnen sköt åter upp på himlen och det strida regnet kom tillbaka. Fogden var snabbt på fötter igen, han kände igen skrattet. Men han förstod lika lite nu som förra gången varifrån det kom.

 

Nu var det knektarnas tur att gripas av skräck. Ju mer rädslan hos dem stegrades desto starkare och hånfullare blev skrattet. Fogden passade på att smita, och han sprang in på den stora öppna borggården. Det var långt ifrån något ställe som var lämpligt att gömma sig på för en vredgad knekthop, men alla förstod snart att fogden syftade till något annat än att rädda sitt eget skinn. Han ställde sig nämligen mitt på borggården och skrek så mycket han orkade. ”Kom fram och visa dig”, vrålade han. Jag vill se dig rakt i ansiktet. Sluta upp med att gömma dig och skrämma vettet ur mina knektar”.

 

Men skrattet tystnade inte, det blev snarare lite mer ihåligt och ekande. Knektarna hade nu hunnit upp fogden och trängt in honom i ett hörn av borggården. ”Släng honom i brunnen”, skrek en av dem. ”Låt oss se om han kan simma”.

 

Sagt och gjort. Locket lyftes av brunnen och en av knektarna stirrade ner i det djupa svarta hålet. ”Brunnen är tom och torr”, konstaterade han. ”Underligt efter allt regnandet”. Men ingen funderade vidare på fenomenet. Fogden lyftes över brunnskanten och slängdes ner i det djupa hålet, varefter locket lades på. I samma ögonblick tystnade skrattet, regnet upphörde och solen lyste fram på en klarblå himmel.

 

En förstummad knekthop stod stilla på en stor borggård. Småningom började en och annan i hopen att röra på sig. Skräcken släppte efter hand och en av karlarna undrade vad man skulle ta sig till när man gjort sig av med sin ledare. ”Vi tar upp honom igen”, föreslog någon. ”Det finns ju inget vatten i brunnen, så han kan ju inte ha drunknat”.

 

Långsamt samlades knektarna åter kring brunnen. En av dem lyfte bort locket och tittade ner. Synen som mötte honom var allt annat än lustig. Brunnen var nämligen bräddfylld med vatten, och någon fogde syntes inte till. När alla tittat färdigt i brunnen började de titta på varandra. Ingen sade något.

 

Fortsättning: Gästabudet 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Legend i Glas – 30 år senare (3)

På sensommaren 1978 invigdes skulpturen Legend i Glas i teaterparken i Växjö. Vid invigningen yttrade kommunfullmäktiges dåvarande ordförande Ingvar Dominique bland annat:

 

”Det är glädjande att det enhälliga beslut, som kommunfullmäktige fattade den 24 juni 1976 om att låta uppföra ett glaskonstverk av glaskonstnären Vicke Lindstrand i Teaterparken i Växjö, nu har förverkligats. Vi har här ett kulturellt allrum – Legend i Glas omges av det ljusa, vackra biblioteket, den traditionsrika teatern och det gamla badhuset, som bör kunna inrymma många aktiviteter i framtiden.”

 

Invigningen var slutklämmen på en lång och tidvis förvirrande debatt som pågått i Växjö kommun i många år rörande stadens smyckande med en glasskulptur. I själva verket hade Vicke Lindstrand, då verksam vid Kosta glasbruk, vidtalats av kulturnämnden redan 1971 rörande förslag till skulptur för utsmyckning av offentlig plats.

 

Vicke Lindstrand presenterade 1972 en modell som kallades ”Glasfolk” och som föreställde en glasblåsare och en formhållare. Emellertid förhalades frågan i kommunen, eftersom användningen av teaterparken inte utretts. Alltsammans blev därför vilande till 1975, då Vicke själv aktivt ingrep i händelseförloppet genom att presentera en modell i silver av ”Legend i Glas” avsedd att placeras mitt på Stortorget i Växjö.

 

Debatten kom igång, många röster höjdes mot placeringen på Stortorget, och alternativa platser diskuterades. Själva grundidén kom i skymundan, skulpturen föreställde ju trots allt Växjös eget skyddshelgon, S:t Sigfrid.

 

Mur för envishet

Enligt legenden kom S:t Sigfrid till Växjö för att kristna virdarna, dvs folket som bodde i Värend. Han kom från England och drog efter förrättat värv vidare från Växjö och lämnade systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman att fullborda verket. Men reaktionen kom, systersönerna mördades och deras avhuggna huvuden slängdes i sjön. Vicke Lindstrand tänkte sig S:t Sigfrid i glas, 5 meter hög och placerad innanför en rund stenmur, 15 meter i diameter och med en högsta höjd av 2 meter. Innanför muren, som i sig symboliserade den småländska envisheten, tänkte sig konstnären en bassäng, där Unaman, Sunaman och Vinaman framställdes i form av tre vattenpelare.

 

Egen teknik

Nu var det så, att Vicke Lindstrand redan tidigare hade skapat tre storskulpturer i glas, nämligen Ikaros nål i Stuttgart, Prisma i Norrköping och Grön eld i Umeå. Alla hade tillverkats med den teknik som var avsedd att användas för Legend i Glas. Vän av ordning frågar sig då dels hur man kan framställa ett så stort glasblock dels hur man kan kyla det så att det inte spricker i framtiden. Dock står båda frågorna obesvarade, eftersom Vicke använde en teknik som knappast prövats vare sig förr eller senare.

 

Skivor

Alla fyra skulpturerna byggdes upp av 8 mm tjocka glasskivor framställda vid fönsterglasbruket i Emmaboda. Varje skiva skars efter mått och fogades samman med ett speciellt lim. Till den största, Grön eld, åtgick 3000 skivor med en sammanlagd vikt av 45 ton. Legend i Glas innehåller 1000 skivor och väger 12 ton.

 

Så var det alltså med konstverkets innehåll och teknik, men den som betraktar ursprungstanken och jämför med resultatet i Teaterparken finner följande: Bassängmåttet är mindre i verkligheten än i tanken, och stenmuren fick vika för en slät vit mur. Att Vicke Lindstrand trots alla kompromisser ändå genomförde projektet hänger samman med hans heta övertygelse om det riktiga i att glasrikets huvudstad har en väl framträdande skulptur i glas.

 

Föregångare

Som konstnär var Vicke Lindstrand i många stycken långt före sin tid. Som människa var han mycket omtyckt och respekterad av alla han samarbetade med. Vickes naturliga pondus medförde att ingen ifrågasatte de nyheter han presenterade. En svagare personlighet hade måhända fått se sina djärva idéer placerade i en byrålåda och bortglömda. Storskulpturerna är ett av många bra exempel på Vickes storhet. I Stuttgart, Norrköping och Umeå beställde man konstverken av honom och gladdes över dem. I Växjö gick det lite trögare, men Legend i Glas räddades åt eftervärlden tack vare ett kraftfullt politiskt agerande. Man kan givetvis ställa frågan om växjöborna är nöjda med sin skulptur. Det borde de i sanning vara även om meningarna är delade. Själv tycker jag att de skall vara glada över att ha en så framstående konstnär som Vicke Lindstrand representerad bland de offentliga utsmyckningarna i sin stad.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering: Smålandsposten maj 1985 

By: Category: Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: , , , , , ,

Sagan om Skräpkammaren – Döden

Åldermannen vaknade upp i en vacker trädgård. Skymning rådde, det var sensommar och fåglar pilade fram och tillbaka i luften liksom sökande nattro. Deras läten var närmast öronbedövande.

 

Sakta reste sig åldermannen. Han var full av förundran över det han såg och hörde. ”Jag dog ju på väg ner i skräpkammarens källare, men ändå lever jag”, muttrade han. ”Javisst lever du”, hördes plötsligt en röst säga. ”Åtminstone lever du ett tag till, men bara tills du nått fullbordan. Döden är nämligen inte så plötslig som de levande föreställer sig. Den är en övergång från ett vakentillstånd mot något vars innehåll jag inte kan avslöja”.

 

”Jag lever, jag lever”, jublade åldermannen. Men så förstod han att han uppträtt en smula underligt. Han tystnade och frågade både artigt och en smula eftertänksamt vem han hade den äran att tala med. Det var nämligen bara en röst som hördes, och den hade ännu ingen gestalt. ”Döden givetvis”, svarade rösten med en stämma som nu blivit påfallande entonig. ”Det är jag som hämtar människor för att föra dem till fullbordan”.

 

Nu började åldermannen bli misstänksam. ”Fullbordan”, muttrade han, ”och det är inget du kan avslöja, säger du. Vad är det för trams, jag lever ju, och så var det inte mer med den saken.

 

Rösten som talade fick nu gestalt. En skugga lösgjorde sig i skymningen, och åldermannen skymtade konturerna av en människokropp. Men i stället för huvud fanns ett hål i en kåpa. I ena handen höll figuren en kraftig lie.

 

”Nej, du lever inte”. Rösten kom från hålet i kåpan. ”Men ändå är du närvarande i nuet på din väg till utslocknandet. Jag skall föra dig dit, det tar viss tid, men du har tillfälle att fundera över saker och ting på vägen. Så kom du bara så går vi. Natten blir kanske både mörk och lång”.

 

Åldermannen kände sig inte tillintetgjord men näst intill. Med tunga steg följde han Döden genom trädgården. Det fanns alltså ett liv efter döden, men det var så kort att det inte betydde mer än en stunds vandring fram till det som gestalten med kåpan kallat fullbordan. ”Men”, muttrade åldermannen, ”mitt möte med Gud innebar ju ett löfte om evigt liv. Vart tog det löftet vägen”?

 

Döden tog långa kliv och hade snart kommit ur trädgården och kommit ut på ett öppet fält. Åldermannen halvsprang och hann småningom upp gestalten med lien. ”Säg herr Döden”, började åldermannen artigt, ”jag var i kyrkan i går eller om det var idag, jag vet inte riktigt vilket, och där fick jag kontakt med en mäktig man som heter Gud. Är han känd, förresten? Jo, jag tänkte väl det”.

 

Åldermannen fick allt svårare att hålla jämna steg med Döden. Han flämtade och pustade, mörkret började falla, och den grå gestalten blev alltmer konturlös där han gick med sin lie. Åldermannen stannade. Han kände sig en smula förtretad. ”Varför skall jag gå här och snubbla i svarta natten och försöka hålla jämna steg med den där figuren”, tänkte han. ”Nej, jag sätter mig här och vilar en stund och sedan går jag hem till mitt”.

 

Just som åldermannen satt sig ner på en sten stannade Döden och vände sig om. ”Kom nu”, sade han korthugget, ”vi har långt att gå i natt, och jag har många att hämta. Och inbilla dig inte att du kan smita, för du har ingenstans att ta vägen. Och förresten så håller jag reda på vartenda steg du tar. Jag ser allt, och jag ser genom både mörker och dimma”.

 

Åldermannen suckade tungt. Han insåg att Döden hade rätt, för han visste ju inte ens var han var. Och det där med att se genom mörker och dimma måste vara sant eftersom en levande människa knappast hade kunnat urskilja åldermannen ens på nära håll där han satt ihopkrupen på sin sten i svarta natten. Den forne härskaren i staden vid bäckarna och sjön gav upp. Det sista svaga motståndet var borta.

 

Så började en lång vandring genom skogar och över fält, genom porlande vattendrag och utmed stilla sjöstränder. Mörkret var inte längre så kompakt, månen började gå upp och visa vägen för de två gestalterna, den ena rak och trygg, den andra hopsjunken och trött. Stillheten var fullständig. Inte ett ljud hördes, ingen vindfläkt rörde träd eller gräs.

 

De båda gick längs en å med sakta flytande vatten. Det var varken mörker eller gryning, men dimman stod tät och lyfte som rök över omgivningen. Åldermannen stannade, han kände sig trött, mycket trött, och han undrade om han skulle orka längre. Döden vände sig om och frågade hur det var fatt. Men han förstod åldermannens belägenhet och lät honom vila. De båda satte sig ner vid åkanten.

 

”Jag känner mina krafter sina”, sade åldermannen stilla. ”Jag kan nog inte gå vidare”. Döden vände sin tomma kåpa mot honom. ”Du måste”, sade han sakta, och det var nästan som om han för ett ögonblick blev mänsklig både till gestalt och beteende.

 

”Säg mig”, sade åldermannen, ”finns det ett liv efter döden”? Gestalten med kåpan skakade på det som skulle föreställa ett huvud. ”Uppriktigt sagt vet jag inte”, sade han sakta. ”Min uppgift är som jag berättade förut att hämta dem som lämnat det jordiska livet. Vad som händer sedan intresserar mig inte det minsta, jag sköter mitt och struntar i allt annat. Och ibland har jag vansinnigt mycket att göra. Andra tider händer inte så mycket, och då kan jag ta det ganska lugnt”.

 

Åldermannen var inte nöjd med svaret. ”Men du måste väl ha hört talas om ett och annat”, envisades han. ”Gud känner du ju tydligen, och du har troligen hört talas om djävulen också”.

 

Det var som om ett leende spred sig i den tomma kåpan. ”Det jag sade dig tidigare om fullbordandet är bara saker jag fått lära mig eller hört någonstans”, sade Döden långsamt. ”Men eftersom du frågar mer än de flesta skall jag berätta att jag för länge länge sedan förde bort en mycket klok man som var långt mer envis än vad du är. Han sade att han haft kontakt med något han kallade den andra sidan och att oroliga själar irrade omkring där någon tid innan de fick ro efter döden. En av dem hade sagt till honom att han skulle få förmånen att bli vägglus i nästa liv, och det hade han inte alls tyckt om. Men vad vet jag, vägglus eller människa, vad spelar det för roll? Jag sköter bara mitt arbete som jag blivit tillsagd att göra”.

 

Åldermannen hade nu blivit ännu mer förvirrad än han varit tidigare. I uppenbarelsen hade Gud nämligen lovat honom inte bara ett liv efter döden utan också en tillvaro i glada och goda människors sällskap utan bekymmer eller längtan efter något annat. När han kommit så långt i sina funderingar avbröts han av Döden som muttrade att den kloke mannen hade talat om något han kallat själavandring i samband med vägglusen. Men han mindes inte så noga, så det var väl inte så mycket att resonera om.

 

Dimman steg samtidigt som den tätnade alltmer. ”Det är hög tid att fortsätta”, sade Döden nästan dystert. ”I och för sig hade det varit intressant att fortsätta våra resonemang eftersom jag trots allt får så lite nytt till livs”, fortsatte han. ”Men vi har en bit till att gå, så jag får väl undertrycka mina önskningar. Du skall nämligen veta att de flesta bara snyftar och snörvlar och att det aldrig går att få ett vettigt ord ur dem. Du är annorlunda. Det finns något hos dig som påminner om den kloke mannen jag nämnde”.

 

Med något som liknade en sista kraftansträngning kom åldermannen åter på fötter. Döden var redan på väg bort genom dimman, så åldermannen fick verkligen anstränga sina trötta ben för att hinna ifatt. ”Jag frågade förut om du känner djävulen”, flämtade åldermannen. Gestalten med kåpan hejdade sig och lät den gamle hinna ifatt. ”Nej”, sade han trött, ”känner honom gör jag inte, men jag har hört talas om honom ungefär som jag har hört talas om Gud. Två mäktiga herrar, sägs det, då och då i luven på varandra”.

 

Mer blev inte sagt för ögonblicket. Döden drog vidare och åldermannen snubblade efter. Dimman blev ännu tätare samtidigt som dagen tycktes gry. Takten var ganska hög, och Döden vände sig då och då om liksom för att kontrollera att hans följeslagare fanns där. Jovisst, åldermannen klarade sig bra, men han fick uppbåda sina sista krafter. Lusten att tala om Gud och djävulen var borta. Alla diskussioner var avslutade.

 

Plötsligt skingrades dimman. De båda stod framför en bred flod med trögflytande vatten. Vid stranden låg en gammal stockbåt i en vassrugge.

 

”Vad är detta för ett vatten”, frågade åldermannen med flämtande och ansträngd röst. ”Glömskans flod”, svarade Döden kort och entonigt. ”Men vad finns på den andra sidan”? frågade åldermannen i en sista nyfiken ansträngning. ”Fullbordan sägs det”, svarade Döden lika kort som förut. ”Seså, rappa på nu, jag har fler att hämta”.

 

Tillintetgjord och utan ett ord steg åldermannen ner i den gamla stockbåten och satte sig. Med en lätt knuff förpassade Döden farkosten ut i den svaga strömmen på glömskans flod. Åldermannen satt hopkurad och rörde sig inte. Återigen bredde dimman ut sig. Den uppslukade båten.

 

Fortsättning: Borgen 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Vandringen nedför trappan

Johannes och åldermannen gick tillsammans in i skräpkammaren. De passerade den första muren och därmed platsen för fyndet av pergamenten. Johannes försökte påminna åldermannen om alla föremål som måst föras ur skräpkammaren och som gradvis förstörts under den gångna vintern. Men åldermannen ville inte lyssna på vad som sades utan gick vidare in i nästa utrymme.

 

De båda nådde tomrummet och Johannes berättade, inte utan stolthet i rösten, hur han på sitt speciella sätt överlevt vintern. Åldermannen hade ingen kommentar att komma med, det verkade snarare som om han inte ville lyssna nu heller. I stället vände han blickarna mot hålet som Johannes i vredesmod slagit i muren där Tiden tagit plats. ”Här”, sade åldermannen ivrigt, ”här är ingången till det som varit förborgat för många generationer, låt oss gå in här”. Men Johannes tvekade, ännu skrämd av sina upplevelser med Tiden.

 

Åldermannen visade inte minsta tvekan. Med något som mest liknade ett glatt utrop försvann han genom hålet i muren. Efter en stund kände Johannes att han borde följa efter trots de kusliga känslor han hade inombords. Eftersom det var alldeles mörkt på den andra sidan muren gick Johannes först av allt och hämtade sig ett bloss för att kunna lysa upp sin väg. I det ögonblicket hördes ett skrik från åldermannen.

 

Det var inte så alldeles lätt att ta sig igenom hålet i muren, särskilt inte om man var ivrig. Det var något Johannes nu fick erfara när hans kläder gång på gång fastnade i olika metallföremål. Det krasande ljudet av tyg som brast hördes, men det fanns ingen tid till eftertanke. Åldermannens skrik upprepades flera gånger, och det följdes varje gång av ett rasslande ljud. Johannes förstod att ljudet kom från tusentals små tassar.

 

”Råttor”, skrek åldermannen, ”massor av råttor, jag har aldrig sett så många på en gång i hela mitt långa liv”. Johannes hade nu kommit igenom hålet och nått fram till åldermannen som stod framåtlutad och skakade av skräck. Ljuset från blosset skrämde bort de små djuren och det blev snart alldeles tyst.

 

Skräpkammarens väktare hade aldrig trott att stadens härskare skulle kunna tappa besinningen på det här sättet. Men så erinrade sig Johannes Tidens utläggning om hur råttorna bara finner sig till rätta hos dem som har frid i sinnet. ”Underligt”, mumlade han, åldermannen borde ha frid i sinnet”.

 

Nu blev det inte mer diskuterat om råttor. Åldermannen tycktes ha hämtat sig från chocken han fått och stod nu och gestikulerade ivrigt. ”Kom med ljus, kom med ljus”, sade han, och Johannes lydde. Blosset jagade skuggor utmed väggarna, och de båda förstod att de sakta gick igenom något som liknade en gång. Den var smal och slingrande och Johannes såg till sin förvåning att dess väggar var fulla med målningar i starka färger. Vad de föreställde kunde han inte utröna. ”Men”, muttrade Johannes för sig själv, ”det få bli något som jag tar reda på en annan dag”.

 

De båda gick vidare, och småningom vidgade sig gången en smula. Åldermannen stannade. ”Försiktigt nu, den måste finnas här någonstans”, viskade han medan han förgäves sökte blicka framåt i mörkret. Johannes höjde blosset en smula för att skapa bättre sikt. ”Vad är det som skall finnas”? frågade han. Åldermannen fortsatte att spana framåt, ivrig att se mer i det bättre ljusskenet. ”Trappan”, svarade han till slut, ”trappan som urkunderna talar om. Den trappan skall föra dig till svaret på flera av de frågor som du har inom dig.

 

Som var och en kan förstå kände Johannes vid det här laget rysningar utefter ryggraden. Visserligen verkade skräpkammaren stor och mäktig när man stod utanför den, men att den skulle vara så här stor med slingrande gångar och med en trappa som helt logiskt förväntades leda till en källare, det kunde ingen vänta sig. Åldermannen iakttog länge Johannes ansikte i blossets sken. Han tycktes förstå vilka frågor som liksom fanns i luften. ”Jag har givetvis aldrig själv varit här förut”, sade han allvarligt efter en lång stund av tystnad. ”Men ändå vet jag vad som väntar oss, och jag skall berätta för dig om den saken”.

 

Så kom det sig att åldermannen bad Johannes att söka reda på en plats för blosset. När det var gjort satte sig de båda männen på golvet och lutade ryggarna mot den slingrande gångens ena vägg. ”Du hörde mig förut nämna om urkunderna som talar om trappan”, sade åldermannen sakta. ”Ja, de talar givetvis om mycket mer, men de nämner särskilt trappan och att man skall vara försiktig när man tror att man kommer den nära”, fortsatte han. ”Nu när vi är på plats känner jag mig en smula osäker och vet inte riktigt var jag skall börja. Måhända är jag rädd. Men jag borde inte vara rädd nu när har mött Gud och fått frid i sinnet”.

 

”Frid är det du har minst av här i världen”, tänkte Johannes, men han sade det inte. I stället frågade han var urkunderna som åldermannen pratat om förvarades och om det fanns möjlighet att ta del av dem. Åldermannen skakade långsamt på huvudet. ”Urkunderna förstördes för mycket länge sedan, men deras innehåll har bevarats muntligen genom flera generationer”, sade han till slut. ”Jag är den siste som känner hemligheten och jag skall föra den vidare till dig om tid gives”.

 

Blossets eld fladdrade sakta som av en lätt vindpust. Åldermannen hade tystnat, men Johannes frågade inte varför. I stället reste han sig upp och började gå långsamt fram och tillbaka för att om möjligt bryta den kusliga stämning som rådde. Plötsligt hörde Johannes ett sakta kvidande från åldermannen och när han vände sig om för att ta reda på vad som fattades den gamle slocknade blosset, utblåst av en mycket stark vindpust.

 

Efter en kort stund hördes åldermannens röst i mörkret. ”Johannes”, sade han sakta, ”jag orkar nog inte längre nu. Synd bara att jag inte fick vara med om vandringen nedför trappan. Jag hade gärna velat veta om det som stod i urkunderna är sant”.

 

Johannes trevade sig fram till åldermannen. ”Hur är det fatt”, frågade han, men den gamle svarade inte. Fler vindpustar, starkare än den som släckt blosset, drog genom gången. Till slut flöt vindpustarna ihop till ett enda stort vinddrag, som hela tiden ökade i styrka.

 

Åldermannen kvicknade åter till en smula. ”Vinddraget skall föregå fyndet”, muttrade han. ”Så var det skrivet i urkunderna. Varför, varför får jag inte uppleva det sista? Varför skall jag behöva sitta här och känna mina lemmar domna bort?” Johannes lyssnade mycket noga till åldermannens viskande röst samtidigt som han kände skräcken alltmer gripa tag i sig. Men det var som om det inte fanns någon återvändo. Det var som om skräcken formligen naglade fast skräpkammarens väktare samtidigt som den tvingade honom att söka sig vidare.

 

Återigen hördes åldermannens viskande röst. ”Johannes, jag har en sak att bekänna innan jag lämnar dig. Har du förstått varför du fick uppdraget att ta dig in i skräpkammaren? Sanningen är den att jag alldeles för lat för att göra det själv samtidigt som jag inte litade på de personer som stod mig nära. Förresten saknade alla i min närhet det intresse som behövdes och om de varit roade av uppgiften skulle de bara ha varit ute efter att söka efter guld och skatter. Men du skall veta att guld och skatter inte finns. Det stod också skrivet i urkunderna”.

 

Åldermannens röst blev allt svagare. ”Det var därför jag valde dig”, viskade han. Johannes var nu tvungen att lägga örat intill den gamles mun för att över huvud taget kunna uppfatta någonting av vad som sades. ”Du är den rätte därför att du är ärlig och för att du älskar att plocka med skräp”.

 

Mer kunde Johannes inte uppfatta. Åldermannen hade tystnat och hans huvud vilade tungt mot den yngre mannens axel. Vinddraget hördes ännu starkare än förut och det pekade vidare in i gången som om det ville säga ”följ mig”. Johannes lade sakta ner åldermannens döda kropp på golvet, fast besluten att treva sig vidare. Skräcken hade nu släppt och ersatts av en lust att ställas öga mot öga med det okända.

 

Gången slingrade sig fram ännu ett stycke. Eftersom Johannes visste att trappan fanns i närheten tog han det extra försiktigt. I det fullständiga mörker som rådde kunde givetvis minsta felsteg bli ödesdigert.

 

Plötsligt fanns trappan där. Johannes kände hur hans ena fot liksom trampade i tomma intet. Trots alla försiktighetsmått var det nära att han hade ramlat. ”Åldermannen och hans urkunder hade tydligen rätt”, muttrade skräpkammarens väktare när han stödjande sig mot väggen påbörjade nedstigningen i det okända.

 

Trappan var ingalunda rak, och dess steg var förvisso både ojämna och olikstora. Johannes tyckte att den just påbörjade vandringen tog evigheter och han undrade i sitt stilla sinne om han någonsin mer skulle få se dagens ljus. Vägen tillbaka i mörkret verkade oändligt lång, särskilt som det allt starkare vinddraget hela tiden tvingade honom nedför trappan.

 

Efter en stund tyckte Johannes att det fullständiga och kompakta mörkret började vika en smula. Inte så att hans ögon såg något, men det var ändå som om vissa konturer på nära håll ville framträda. Trappan slingrade sig nu i en spiral och blev allt brantare och svårare att följa. Å andra sidan var vinddraget inte längre lika starkt.

 

Plötsligt tog trappan slut. Johannes trevade förgäves efter flera steg. Sakta, oändligt sakta tog han sig ut över ett golv, hela tiden rädd för att störta utför en ny trappa eller falla ner i ett hål. Skräcken kom åter tillbaka, denna gång i form av en gastkramande känsla av att inte vara ensam men samtidigt ur stånd att få kontakt med den eller de ytterligare personer som fanns i rummet.

 

Plötsligt hördes en röst ur mörkret. ”Välkommen”, sade den. ”Det är Tiden som hälsar dig och samtidigt berömmer dig för ditt sätt att med full sinnesnärvaro följa de spår som åldermannen lade ut. Synd om den gamle hedersmannen, förresten. Men samtidigt är det skönt att få dö medan saker och ting är som mest spännande. Eller hur? Om jag låtit honom leva hade han kanske blivit besviken över att urkunderna inte hade rätt i varje detalj. Dessutom berättade de aldrig hela sanningen”.

 

I detta ögonblick trodde sig Johannes vara nära döden, av skräck givetvis. Kroppen var stel medan händerna darrade som löv på ett träd i storm. ”Var inte rädd”, löd Tidens kommentar, ”du känner ju mig och vet att jag bara vill dig väl. Nej, nu gäller det för dig att vara än mer modig än förut och att absolut inte svikta i det du företar dig. För gör du det” och nu blev Tiden skarp i tonen, ”så kan du omintetgöra allt det som skall till att ske”.

 

Nu lugnade sig händerna på Johannes, men i stället började hans knän darra våldsamt. Att stå där i det fullständiga mörkret efter de händelser som ägt rum och höra en röst som ber någon att inte vara rädd skulle med säkerhet ha knäckt de flesta. Dock inte Johannes, men han sjönk ner på golvet när benen inte längre bar honom.

 

”Nu”, sade Tiden, ”nu drar jag mig tillbaka och lämnar dig åt dina egna tankar. Jag vet att du är stark nog att gå vidare, så det är inte säkert att du behöver mig mer, i varje fall inte på ett bra tag. Förresten, det där åldermannen mumlade om när han ville påskina att det var han som lockade dig till staden, det kan du glömma. Åldermannen var bara ett redskap, och nu börjar hans kropp att stelna. Runt om dig råder mörker, men du skall småningom få ljus. Och ljuset kan bli starkt, starkare än du anar”.

Fortsättning: Döden 

By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Kassavalven

Ugglan slog näven i bordet under ett av kungens och kammarherrarnas veckomöten. ”Jag är den ende av oss som är lagklok”, röt han. ”Men jag har inte fått hitta på en enda lag under den tid jag innehaft mitt ämbete. Så här får det inte fortsätta. Det blir mer och mer här i landet som det borde lagstiftas om, men ingenting blir gjort”.

 

De andra tittade en smula förvånat på den vredgade kammarherren, och kungen, som ännu inte stoppat propparna i öronen, såg ut som om han tänkte få tandvärk. Kammarherren som hade hand om skolorna tittade hånfullt på Ugglan och undrade om det inte var dags att stifta sådana lagar som tvingade alla barn att gå i skola och inhämta vissa kunskaper.

 

”Tyst”, skrek kungen och slängde en tjock bok i golvet. ”Har jag inte sagt att tjafs inte får förekomma vid våra möten. Här skall väsentliga saker diskuteras och ingenting annat”. Därefter åkte öronpropparna på plats.

 

Nu var det utrikeskammarherren som tog till orda. Har ni märkt att luften här i huvudstaden blivit sämre än den varit förut”? frågade han. Har ni märkt att vattnet i havet börjat se grumligt ut”? fortsatte han. Alla de närvarande teg eftersom de visste att utrikeskammarherren satt fingret på en öm punkt. De visste att den dåliga luften och det smutsiga vattnet var de allmänna samtalsämnena i staden. Till slut levererade kammarherren för gamla sjuka och fattiga en spydig kommentar. ”Allt det här som du pratat om har du naturligtvis inte lagt märke till själv eftersom du bara pysslar med att fundera över vad som antas hända utanför vårt eget rike”, sade han.

 

Nu var grälet i full gång, och några särskilt viktiga frågor tycktes inte bli avhandlade mer den dagen. Försvarskammarherren försökte göra sig hörd i den livliga diskussionen och skrek med hög röst att det måste vara fientligt sinnade makter som förgiftade vatten och luft och att här måste skakas fram mer pengar till vapen. ”Var tusan hittar du sådana pengar”, skrek finanskammarherren i något som skulle likna ett svar eller en kommentar. ”Här finns ju inte en slant att skåda så långt ögat ser och du som skröt med att du skulle föra hit kyrkans alla rikedomar. Vad hittade dina eländiga fogdar? Inget. Eller också behöll du själv allt det som de hittade”.

 

I det här läget såg försvarskammarherren ut som om han tänkte kasta sig över finanskammarherren och strypa honom. Men då gick utrikeskammarherren emellan och röt med dånande stämma att nu fick det vara nog. ”Om någon skall ha pengar till någonting viktigt så är det jag”, löd hans budskap. ”Jag behöver utrustning och reskassa så att jag kan besöka alla våra grannmakter och se vad de har för sig”, fortsatte han med en stämma som darrade påtagligt av undertryckt vrede. ”Sedan kan han där få sina pengar om jag finner att något skulle vara på tok under min resa”, slutade han sin utläggning medan han pekade på försvarskammarherren.

 

Kungen satt och sov i sin stol, helt omedveten om röran omkring sig. Stämningen kammarherrarna emellan såg ut att bli alltmer upphetsad, men finanskammarherren, som ibland visade sig vara ganska förnuftig, beslöt sig för att göra något åt saken. Med raska steg gick han tvärs över rummet till kassavalven, som, både det gamla och det nya, låg där borta i ena ändan av den sal där veckomötena alltid ägde rum. Med en dramatisk gest öppnade finanskammarherren det gamla valvet. ”Det är tomt”, konstaterade han med hög röst. Sedan gick han till det nya och mycket större valvet. ”Det här är också tomt”, sade han och slog åter ut med händerna för att understryka sitt budskap.

 

Tystnad uppstod, och det blev en mycket djup tystnad. Alla insåg allvaret. Finanskammarherren hade rätt som vanligt, det fanns inga pengar till något av allt det som kammarherrarna ville göra. Alla gick runt, någon lade pannan i djupa veck, någon tittade ner i golvet liksom funderande över hur man skulle bära sig åt. Ingen tycktes ha något att tillägga.

 

Den förste som bröt tystnaden var försvarskammarherren. Han hade långsamt gått fram till de båda valvdörrarna och stod där och liksom bara tittade in. ”Vilka härliga utrymmen”, sade han efter en stund funderande. ”Och vilka bastanta lås. Här kan det inte vara lätt för en tjuv att ta sig in”, löd kommentaren efter ytterligare en stund av eftertanke.

 

Finanskammarherren, som inte missat något av det som försvarskammarherren haft för sig, vaknade liksom till och gick fram till kassavalven även han. ”Nej, vet du vad, tacka för att det skall vara svårt att ta sig igenom dörrarna”, sade han torrt. ”Här är det ju meningen att förvara pengar och rikedomar, och till råga på allt stora pengar. Men eftersom det trots allt tjafsande om saker och ting inte finns några pengar, så bryr jag mig inte ens om att hålla dörrarna stängda. Jag vet inte ens om låsen fungerar längre”.

 

Långsamt och med stor eftertanke gick försvarskammarherren in i det nya valvet. Han kände länge på väggarna och han trampade försiktigt på golvet för att till slut stampa på det. ”Välbyggda saker det här” sade han och vände sig till finanskammarherren. ”Men varför talade du inte om att du byggt ett nytt valv. Ja, du lät ju bygga det innan vi påbörjade kyrkoplundringarna. Du kunde ju inte veta om vi skulle lyckas eller inte”.

 

Nu blev finanskammarherren ordentligt arg igen. ”Din satans lurendrejare”, röt han och trängde upp försvarskammarherren mot valvets ena vägg. ”Tänk om du hade lyckats din ynkrygg”, fortsatte han medan han pressade försvarskammarherren allt hårdare mot väggen. ”Tänk om kyrkorna verkligen varit fulla med guld och silver som du förespeglade. Vad skulle du då gjort med alltsammans? Gömt det under din säng kanske? Nej, den ende som var förutseende var jag. Här stod jag beredd att hjälpa dig och kungen och hela riket. Och vad får jag till tack? Jo, en massa spydiga kommentarer”!

 

Nu lade sig åter lugnet över de församlade. Finanskammarherren hade fått det sista ordet, grälet var över för den här gången. Försvarskammarherren kvicknade till efter en stund och gick längst in i det nya valvet och satte sig i ett hörn. ”Synd på en så här fin sak”, muttrade han. ”Ja, jag menar att om det nu inte finns några pengar, så kan väl det här fina valvet användas till något annat. Jag skulle till exempel kunna förvara en del dyrbar vapenutrustning här. Inte så att jag behöver hela valvet, det skulle kunna räcka med en liten del”.

 

De andra kammarherrarna ställde sig i valvöppningen och tittade med något som liknade överseende leenden på försvarskammarherren. ”Tja”, sade finanskammarherren till slut i resignerad ton, ”finns här inga pengar eller andra dyrbarheter att skydda och förvara, så kan du väl lika gärna lägga in en hoper svärd”. Försvarskammarherren reste sig från sin något obekväma ställning i hörnet och kom ut till de övriga. ”Det är inte svärd jag vill förvara här”, sade han sakta. ”Det är något annat, något som jag ännu inte vet så mycket om men som verkar vara mycket effektivt”.

 

Så kom det sig att försvarskammarherren lämnade de övriga kammarherrarna och begav sig till hamnen för att söka reda på den enögde befälhavaren. Han fann honom ombord på en av skutorna sittande i kajutan med ett ölstop framför sig och i det närmaste redlöst berusad. Den enögde var fortfarande lika svart som han blivit efter explosionen till havs. Det var med andra ord ingen munter stämning som mötte försvarskammarherren.

 

”Käre vän”, började kammarherren lite trevande i något som han önskade skulle resultera i någon form av samtal. ”Hur är det med dig? Är det ett gott öl du dricker? Hur går det med färgen på kroppen? Ja, jag kan se att den inte vill gå bort. Men å andra sidan är det ju bara ett par veckor sedan olyckan inträffade. Så jag tror faktiskt att allting ordnar sig”.

 

Befälhavaren glodde på försvarskammarherren med sitt enda öga. Det utstrålade både hat och fasa. ”Går bort, den här färgen?” sluddrade han och lyfte sitt ölstop. ”Nej du, den går inte bort på mig och inte på mina besättningsmän heller. Vi får nog tusan ha den kvar så länge det finns liv i oss och kanske lite till”. Han drack av ölet i stora klunkar. Sedan tappade han stopet och föll raklång över bordet han satt vid.

 

Nu var det så att försvarskammarherren i hemlighet haft kontakt med den enögde ett par gånger sedan skutorna kommit tillbaka efter den stora explosionen. Eftersom männen ombord inte vågat visa sig i huvudstaden hade de sänt en pålitlig budbärare. När försvarskammarherren på detta sätt fått reda på vad som hänt hade han genast skyndat till hamnen och fått höra hela den mystiska historien.

 

Den enögde hade fört kammarherren under däck på skutorna och visat honom tunnorna. Han hade givetvis också berättat vad som hänt med den kvarlämnade tunnan och det övergivna fartyget. Med bitterhet i rösten hade han också redogjort för den tjocka svarta röken som fått alla att hosta och som gjort dem svarta. ”Vi är stämplade för all framtid”, hade den enögde till slut skrikit åt försvarskammarherren. ”Stämplade! Hör du det? Förstår du det? Var vi än visar oss kommer alla att håna oss”.

 

Försvarskammarherren hade varken haft svar eller tröst att ge. Det var förvisso han som skickat ut skutorna, men skulden för det som inträffat hade givetvis kunnat diskuteras. Allt det här med explosioner, svarta ansikten och skuld hit och dit for genom kammarherrens huvud när han lutade sig över den redlöse befälhavaren för att söka få liv i honom.

 

”Tag dina tunnor härifrån”, ljöd en röst från kajutans trappa. ”Vi vill inte ha smörjan ombord längre. Ingen vet när någon galning lägger ut en krutsträng. Och sker det, så garanterar jag att hela huvudstaden flyger i luften. Sedan blir alla människor i hela landet svarta av röken. Och hostan skall vi bara inte tala om”.

 

Försvarskammarherren vände sig långsamt om och blev i halvdunklet varse mannen bakom rösten. Det var en stor och grov sjöman, lika svart som sin enögde herre och lika bitter som han. Kammarherren förstod att det gällde att vara vänlig och att ta allting mycket varligt. ”Jag skall föra tunnorna härifrån”, sade han i mild ton. ”Ni skall slippa dem, och sedan kan ni segla ut på havet igen. Men ni skall inte behöva gå mina ärenden mer, för det förstår jag att ni inte vill göra”.

 

Långsamt, mycket långsamt gick försvarskammarherren fram till kajutatrappan. Lika långsamt drog sig den storväxte sjömannen tillbaka upp på däcket. Där var besättningen i färd med att bära iland tunnorna och trava dem på kajen. När försvarskammarherren insåg vad som höll på att ske var han klok nog att inte protestera. I stället begav han sig till staden och samlade ihop några pålitliga soldater och befallde dem att ta med sig kärror och komma ner till kajen.

 

I nattens mörker förbereddes tunnorna med det illaluktande och lättantända innehållet för sin färd från huvudstadens kaj till finanskammarherrens tomma kassavalv. På knarrande kärror dragna av svettiga soldater fördes askan från det stora landet genom folktomma gränder under uppsikt av den som nu skulle kunna vara rikets mäktigaste man om han varit lagd för att sköta sina kort. Men försvarskammarherren var lojal. Mot vem visste han inte ens själv. Utan några utomstående vittnen kom alla tunnorna på plats. Försvarskammarherren provade kassavalvets lås. Det fungerade. Han låste, och nyckeln gav han till finanskammarherren.

 

Fortsättning: Vandringen nedför trappan 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Åldermannens krycka

Johannes hade aldrig trott att han skulle överleva den långa och kalla vintern. Men å andra sidan tycktes det inte bli bättre när våren kom. Det verkade som om skräpkammaren med sina tjocka murar liksom konserverade kylan långt efter det att solen tittat fram och isen på sjön smält undan. Hoppet om bättre tider fanns dock, men Johannes bävade en smula inför tanken att det efter en instundande sommar skulle bli vinter igen.

 

Efter samtalet med Tiden och fyndet av biskopens huvud hade Johannes skrinlagt alla planer på att tränga längre in i skräpkammaren så länge vintern varade. Han hade i stället samlat ved, eldat i den gamla spisen och koncentrerat sig på att överleva. En sak hade han dock känt sig tvungen att göra, nämligen att se till att biskopens huvud kom i vigd jord. En kall vinterdag hade Johannes därför tagit det upphittade huvudet under armen och gått ner till kyrkan. Där hade han bett en präst att förrätta en senkommen jordfästning.

 

Den enda ljuspunkten hade varit barnen som kommit till skräpkammaren med jämna mellanrum. Andra människor än barnen hade Johannes annars bara träffat vid de fåtaliga tillfällen han känt sig tvingad att bära hem föda och vatten. Såväl genom barnen som genom besöken i staden hade nyheter kommit till hans öron, och den verkligt stora nyheten hade givetvis under lång tid varit fogdens kyrkoplundring hos folket i norr. Plundringen hade väckt sådan avsky att människorna i staden vid bäckarna och sjön gick långa omvägar så snart fogden eller någon av hans knektar syntes till.

 

Fogden själv kunde givetvis inte förstå den reaktion han väckt genom sitt besök hos folket i norr. Han var ju en kungens utsände, och kungen hade befallt honom att göra vissa saker. Det måste folk förstå, eftersom det var alla medborgares plikt att lyda buden från huvudstaden. ”Tänk om kungen själv kommer hit en dag och tar er allesammans i örat”, hade han ropat på torget en dag då han blivit retad för sina illdåd.

 

Johannes brydde sig inte så mycket om vad fogden hade för sig, bara han lät bli att komma till skräpkammaren. Visserligen fanns det väl inte heller där så mycket att ta vara på och föra till huvudstaden, men man kunde ju aldrig veta vad folk av den sort fogden omgav sig med kunde ta sig till. Kanske behövdes en dag en tillflykt eller någonting att slå sönder, så där bara på skoj.

 

Men fogden hade inga tankar på att bege sig till skräpkammaren. Frågan var om han ens kände till dess existens. I stället funderade kungens utsände på om det var tillrådligt att stanna kvar i staden längre. De många okvädningsord som kastades efter honom och hans knektar kunde en vacker dag gå över i öppet slagsmål. Och då visste man ingalunda hur saker och ting kunde utvecklas. Därför tog fogden ett snabbt beslut som gick ut på att båtarna skulle sättas i sjön. När det var gjort befallde han sina män att samla ihop alla sina ägodelar och gå ombord. Huset vid torget låstes ordentligt, och hela knektskaran gav sig iväg i båtarna till borgen på andra sidan sjön. Två av männen fick dock lov att ta landvägen. De hade nämligen tilldelats den viktiga uppgiften att föra hästarna till den nya tillflyktsorten.

 

När fogden gett sig iväg återställdes i viss mån lugnet i staden. Torghandeln började fungera som förr i världen, men problemet med vattnet i bäckarna fanns kvar. Nåja, nu var det väl inte direkt så att man skyllt det dåliga vattnet på fogden. Nej, på den punkten var han helt oskyldig. Men ändå fanns det personer som förknippade fogden och hans anhang med allt ont som hände runt omkring dem. Och för personer av den sorten var det naturligt att gnälla på det som låg närmast eftersom deras horisont inte sträckte sig längre än till stadens gräns.

 

När Johannes såg fogden och hans män lämna staden med hjälp av båtarna undrade han i sitt stilla sinne vad som skulle hända nu. Kanske Tiden tänkte komma med något spratt. Men så länge som Johannes kunde se båtarna färdas med spända segel hände inget ovanligt med sjön. Inga hånskratt hördes heller.

 

När åldermannen fick höra att fogden gett sig iväg blev han glatt överraskad. Men när han fick reda på vart fogden begett sig blev han betänksam. ”Det kan aldrig gå väl”, löd kommentaren. Fogden är ingalunda beredd på det han kommer att möta. Förut har han ju bara varit där på korta besök, men nu har han tydligen tänkt sig att bo därute. Och det är något helt annat”. Åldermannen skakade långsamt sitt vitnade huvud.

 

Åldermannen hade aldrig tyckt om vare sig fogden eller de kungliga idéerna. ”Vi klarar oss bäst själva utan inblandning från huvudstaden”, hade åldermannen sagt i rådet någon gång när fogden just anlänt till staden vid bäckarna och sjön. Givetvis hade åldermannen fått medhåll i sina åsikter. När sedan fogden börjat tala om att driva in nya skatter hade åldermannen och rådet än mer tagit avstånd från honom. Måttet hade rågats när ryktet om kyrkoplundringarna i norr nått fram till staden. Då hade åldermannen sänt ut budbärare för att varna folken i söder, öster och väster. Men fogden hade fått nog, och han hade inte försökt att plundra några fler kyrkor.

 

Det viktigaste resultatet av fogdens kyrkoplundring blev att åldermannen ändrade uppfattning om religionen. Samtidigt som han förfasade sig över dådet att bränna ner träkyrkan hos folket i norr kände han att hans egna dagar var räknade. ”Religionen är bara en krycka som de svaga har att luta sig emot”, brukade åldermannen säga förr i världen när människorna samlades till gudstjänst om söndagarna. Nu var det han själv som famlade efter en krycka, men han visste inte riktigt var den fanns att hämta.

 

Så kom det sig att åldermannen en förmiddag gick till biskopen i stadens kyrka i akt och mening att bikta sig. ”Men käre vän, inte har väl du några synder att bekänna”, sade biskopen halvt skämtsamt sedan åldermannen framfört sitt ärende. ”Du har väl alltid varit en trogen kristen, och såvitt jag kan förstå har du väl aldrig gjort någon illa. Men låt höra vad du har på hjärtat. Jag lyssnar så gärna”.

 

”Tusan också”, tänkte åldermannen, ”biskopen är tydligen övertygad om att jag är något slags renlevnadsman, och vad gör jag då? Jag kan ju inte göra den stackarn ledsen genom att berätta sanningen och förresten har han kanske ingen som helst syndaförlåtelse att leverera om han får reda på att jag aldrig trott på någon Gud. Så här gäller det att gå varsamt fram”.

 

Biskopen och åldermannen var helt ensamma i kyrkan och de gick fram till koret och slog sig ner på en bänk som tillfälligt var placerad framför den stora och vackra altartavlan. Åldermannen tittade eftertänksamt på altartavlans många snidade och färgade figurer som alla föreställde människor med kristna ideal. Så spände han ögonen i biskopen och frågade i nästan skarp ton hur en kyrkans tjänare, som dagligen umgicks med Gud, själv upplevde religionen.

 

Biskopen, som givetvis inte var beredd på frågan, satt en stund och funderade. Slutligen suckade han tungt, vände sig mot åldermannen och frågade med mild röst om inte alla människor dagligen umgicks med Gud. Svaret förvånade åldermannen en smula och han började till sin egen överraskning och efter en lång tystnad att högt räkna upp ett antal människor i sin omgivning som inte trodde på Gud och därför aldrig satte sin fot i kyrkan.

 

Nu såg biskopen närmast förskräckt ut, men efter en stund nickade han sakta. ”Måhända har du rätt”, sade han i resignerad ton. De människor du räknade upp har jag sällan eller aldrig sett i kyrkan, det har du alldeles rätt i. Och förresten, när jag tänker efter var det mycket länge sedan jag såg dig ålderman i Guds hus. Det är väl inte så att…….”? Där avbröts han. ”Jo”, svarade åldermannen efter viss tvekan, ”så är det, och det är därför jag sökt upp dig. Måhända kan jag finna en smula tröst i religionen om du hjälper mig”.

 

Biskopen såg nu på åldermannen med en barsk min. ”Är du här i uppriktigt syfte”, frågade han. ”Är du här för att genom mig lära känna vår Herre eller är du här bara för att finna hjälp och tröst inför döden som kommer dig allt närmare”?

 

I det här läget kände sig åldermannen genomskådad, men han höll god min. Kryckan som han sökte gled ifrån honom en smula. ”Tillhör du dem som kan leva utan religion men inte dö utan den”, fortsatte biskopen, denna gång i mildare ton. ”Så är det nog”, svarade åldermannen, ”så är det nog”.

 

Biskopen reste sig och började gå fram och tillbaka över golvet. ”Hör nu ålderman”, sade han i allvarlig ton, ”du och jag skulle kunna träffa en överenskommelse. Och vet du vad den skulle kunna gå ut på? Jo, du biktar dig inför mig, det var ju det du kom hit för. Men bikten måste vara fullständig och innehålla allt det du samlat på dig av skuldkänslor och samvetskval. Sedan skall jag fundera en smula och se om jag kan föra dig samman med Gud”.

 

Åldermannen satt kvar på bänken och följde varje steg som biskopen tog. Efter en stund frågade han om inte Gud utan vidare tog emot botfärdiga människor hur syndfulla de än var och hur lite de än ville bekänna av det onda de åstadkommit. För detta skulle väl ingen som helst världslig överenskommelse behöva träffas.

 

Biskopen tittade närmast vredgat på sin besökare. Men det bekymrade inte åldermannen, som reste sig, gick fram till koret och föll på knä framför den färgglada altartavlan. Han stod länge kvar, och när han slutligen reste sig vände han sig mot biskopen. Deras ögon möttes, kalla och nästan fientliga. ”Jag har funnit min krycka”, sade åldermannen efter en stund fylld av tystnad. ”Jag fann den under det samtal jag nyss hade med Gud. Det var förresten samma Gud som du brukar samtala med. Fast vi upplever honom kanske inte på samma sätt”.

 

Åldermannen började gå genom kyrkan, och han gick mot utgången. ”Vänta”, ropade biskopen, ”vad är det för krycka du talade om”? Åldermannen vände sig om och log. ”Du sade ju själv nyss att somliga har svårt att dö utan religion”, sade han sakta. ”Och skall jag nu snart dö, så måste jag ju ha något att stödja mig emot. Gud gav mig kryckan, och nu lägger jag den inte ifrån mig. Kryckan ger mig måhända både inträde i himlen och ett evigt liv. Vi får väl se hur det blir med den saken”.

 

Biskopen stod kvar, och han såg tämligen frågande ut när åldermannen lämnade kyrkan. Utanför dörren sken vårsolen på ett intagande sätt, och stadens ledare gick sin väg med ynglingalika steg. Han passerade broarna över bäckarna, han gick förbi hönshuset och han vek in på stigen som ledde upp till skräpkammaren. ”Det är länge sedan jag var där”, muttrade han. ”Det är dags att avlägga det sista besöket”.

 

Johannes såg åldermannen komma, och de båda männen möttes vid skräpkammarens dörr. Till att börja med yttrades inga ord, eftersom åldermannen andades tungt efter den raska promenaden. De båda satte sig ner, och Johannes bjöd åldermannen en mugg vatten. Men den gamle skakade på huvudet. ”Vattnet smakar mig inte längre”, sade han fundersamt. ”Vattnet har utsatts för ondska, och det kommer snart att döda alla varelser som förtär det”.

 

Det blev åter tyst mellan de båda, det fanns liksom inget mer att kommentera av det som var på väg att hända. Men till slut reste sig åldermannen på stappliga ben och sade med allvarlig röst att det var dags att reda ut vissa begrepp. Han sade också, liksom i förtroende, att han ändrat uppfattning om religionen. Johannes lyssnade förvånat och var på väg att ställa några frågor när åldermannen lade ett finger över hans mun. ”Låt oss gå in i skräpkammaren och se vad du uträttat”, sade stadens ledare med en närmast inställsam ton. ”Jag vill se hur långt du kommit”.

 

Fortsättning: Kassavalven 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – En tunna med aska

Vintern blev lång och bister i såväl huvudstaden som i staden vid bäckarna och sjön. Men till slut kom våren med porlande vatten och glada människoansikten. Det som varit sköt man undan, och man drog ett streck över minnena av kalla fötter och rimfrost i skäggen. Men de stora problemen fanns kvar, och de tinade fram ur snödrivorna som om de varit djupt nedfrusna under den kalla årstiden. Trots detta tycktes det inte finnas någon som brydde sig om dem, de bara fanns där, och de blev bara större. ”Problem, det är något man måste lära sig att leva med”, sade kungen en dag då han för ovanlighetens skull råkade vara munter till sinnes.

 

I huvudstadens hamn rustades fartyg inför sommarens färder. Ett par främmande fartyg hade redan anlänt med vårens första last. Besättningarna hade muttrat något om kvarvarande is lite varstans under färden, men det skulle väl vara bättre med den saken på hemvägen. Längst bort i hamnen låg några gamla och till synes knappt sjödugliga skutor, även de under upprustning. ”Gamla och knappt sjödugliga skutor brukar vanligtvis tillhöra sjörövare”, var ett ordspråk som myntats av folk som trodde sig veta det mesta om livet.

 

Jodå, kungen hade denna vinter verkligen fått lära sig hur det kan vara att leva med problem. Från rikets alla hörn hade det strömmat rapporter till försvarskammarherren från fogdar som klagat över att inga dyrbarheter fanns att hämta i kyrkorna. Till att börja med hade kammarherren i fråga inte trott på rapporterna, ja han hade till och med börjat misstänka att vissa fogdar behållit rikedomarna för egen räkning. Men så hade han en mörk natt sänt några lejda busar till en av huvudstadens kyrkor för att leta rikedomar. När de kom tillbaka tomhänta hade försvarskammarherren börjat förstå att fogdarna varit uppriktiga och talat sanning.

 

Finanskammarherren hade redan tidigt på vintern låtit bygga sig ett nytt kassavalv. Det stod där stort och präktigt, redo att ta emot kyrkornas alla rikedomar. Men allteftersom veckorna gick och inga dyrbarheter strömmade in blev finanskammarherren mer och mer misstänksam. Till slut sökte han upp försvarskammarherren och frågade rakt på sak hur det gick med kyrkoplundringarna. ”Jo tack, det går bra”, svarade försvarskammarherren, men svaret framfördes i en ton som ingalunda tillfredställde den som frågat.

 

Saken fördes på tal vid ett av de vanliga veckomötena. Kungen, som tyckte att det tjafsades för mycket om en fråga som han uppdragit åt någon annan att lösa, satte sin vana trogen i öronpropparna och somnade. Tjafset övergick därför rätt snart i ett rått skällande på försvarskammarherren, som i sin tur kom med en rad undanflykter för att rädda såväl sitt eget som fogdarnas skinn. Den gången slutade veckomötet med att ingen gick på krogen.

 

Försvarskammarherren förstod att kungen innerst inne var medveten om att kyrkoplundrandet bara skulle leda till lidande för människorna som drabbades och misslyckande för idégivarna. Det var väl av den anledningen som kungen den senaste tiden inte frågat vilka rikedomar man hittat i huvudstadens kyrkor. För att rädda sitt anseende fattade försvarskammarherren ett viktigt beslut, nämligen att anlita en av sina många kontakter. Men det här var saker som måste skötas i skydd av nattens mörker när ingen såg på.

 

Så kom det sig att försvarskammarherren osedd smög sig ner till hamnen där han sökte upp besättningarna på de gamla och knappast sjödugliga skutorna. Befälhavaren var en jättelik enögd man som försvarskammarherren lärt känna under befrielsekrigen. De båda gick ner under däck på en av skutorna, och den enögde fick uppdraget att söka plundra några fartyg och sedan föra de rikedomar han kunde hitta till huvudstaden och finanskammarherrens kassavalv. Försvarskammarherren lovade att på alla sätt söka skydda den enögde och se till att komplotten inte avslöjades. ”Jag hoppas att du lyckas bättre än fogdarna”, sade försvarskammarherren när de båda skildes åt.

 

I gryningen satte man segel på de gamla skutorna och styrde ut mot öppna havet. Eftersom det inte var tillrådligt att hålla sig till de stora och välkända stråken, så fick seglingen ske lite på måfå i hopp om att något plundringsbart fartyg skulle visa sig. Men lyckan stod inte den enögde bi. Det gick en dag, det gick två dagar och det gick tre dagar utan att något tänkbart byte kom i sikte.

 

På den fjärde dagens morgon började besättningsmännen bli otåliga och undrade om det trots allt inte vore bättre att söka sig till de trafikerade stråken. Risken att bli avslöjad under pågående plundring var kanske inte så stor när det kom till kritan. Men den enögde tvekade fortfarande. Han menade att det här var en så pass kinkig affär att man fick lov att iaktta största försiktighet. I det läget hördes rop från en utkikspost. En båt fanns i sikte.

 

Fulla av iver störtade alla till sina platser. Den enögde befallde de sina att sätta kurs mot den upptäckta båten. Det gick snabbt undan i frisk medvind och den tänkte motståndaren kom allt närmare. En sak väckte dock förvåning. Båten som siktades gjorde inte minsta antydan till undanmanöver. Det var bara att styra rakt på och borda den. ”Underligt”, mumlade den enögde när han med svärdet i hand steg över relingen till den bordade båten. ”Det här är ju ett stort och mycket välbyggt fartyg, men seglen hänger i trasor. Ingen levande varelse syns till, båten ligger ju bara och driver utan att någon tar hand om den”.

 

Försiktigt och spejande följde skaran av besättningsmän efter sin ledare. De delade upp sig i grupper och sökte snabbt igenom båten. ”Ingen människa ombord”, ropades från flera håll. ”Finns här då inget lastrum? frågade den enögde. Ett febrilt sökande började. Till slut fann man en dold lucka till ett ganska stort lastrum som sträckte sig utmed båtens hela botten. De som hittade lastrummet konstaterade att det var fyllt med tunnor, och tunnorna fördes på den enögdes befallning upp på däck.

 

Lastens innehåll undersöktes, vilket i sin tur innebar att varenda tunna öppnades. En vedervärdig stank från de många tunnorna spreds över båtens däck och den enögde undrade med två fingrar för näsan vad det var för smörja man träffat på. ”Det är aska”, upplyste en besättningsman som förstod sig på sådana saker, ”men lukten kan jag inte förklara”.

 

Hur som helst, det här var ju i alla fall ett byte som kanske vore värt att ta vara på. Tunnorna förseglades därför åter och fördes så raskt det någonsin var möjligt ombord på de gamla skutorna. En tunna lämnades dock kvar på den drivande båten. ”Man skall aldrig ta hela lasten”, löd den enögdes kommentar, ”för det verkar så sniket om man gör det. Men i det här fallet hade det kanske inte spelat någon roll eftersom det är bäst att sätta eld på båten och röja undan alla spår efter oss”.

 

Trots att tunnorna med aska inte var särskilt tunga tycktes de gamla skutorna nästan sucka när de fick den nya lasten ombord. Några män förde över krut till den plundrade båten och förberedde antändning av den. Liksom på lek satte de den kvarlämnade tunnan mitt på däcket och hällde rätt mycket krut på och kring den. Sedan lade de en krutsträng fram till relingen och hoppade ombord på den egna skutan. Eftersom det blåste friskt gled fartygen snabbt isär. Krutet antändes genom att en brinnande tjärdränkt duk kastades ombord på den plundrade båten.

 

Den enögde och hans besättning ställde sig runt relingarna på sina gamla skutor. Det var inte var dag man fick se ett fartyg brinna, så här gällde det att passa på. Men de fick uppleva långt mer än de hade väntat, någonting som ingen människa tidigare skådat.

 

När den plundrade båten brunnit en stund exploderade den med en mycket skarp knall. Träbitar flög vida omkring och en vattenpelare sköt högt upp i luften. Men inte nog med det. Sedan vattenpelaren sjunkit tillbaka började det brinna häftigt på vattenytan kring platsen för explosionen och en tjock svart rök bredde ut sig. Den vällde in över de gamla skutorna och snart kunde besättningsmännen inte se varandra. De fick svårt att andas och började hosta häftigt.

 

Tursamt nog skingrades röken snabbt i den friska vinden och de som var ombord på de gamla skutorna kvicknade till igen, den ene efter den andre. Men de var allesammans svarta i ansiktet, och de var svarta på händerna och kläderna. Som om det inte vore nog med det visade det sig snart att det svarta inte gick att få bort. Och alla tyckte att det svarta kändes klibbigt och otäckt.

 

Så kom det sig att några gamla och knappast sjödugliga skutor, lastade med tunnor och besättningar bestående av slokörade svartfärgade män, seglade tillbaka mot huvudstaden. Den enögde befälhavaren rev sig i sitt svarta klibbiga hår medan han undrade vad det var för ett märkligt innehåll i tunnorna från den övergivna båten. ”Men det blir väl försvarskammarherrens problem att reda ut. Själv tänker jag inte gå hans ärenden fler gånger”, muttrade han.

 

Fortsättning: Åldermannens krycka 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,
1 2 3 4