29 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – I skräpkammarens källare
Johannes reste sig på skälvande ben. Det var så mörkt att han inte kunde urskilja handen framför sig. Dessutom hade han helt tappat orienteringen. ”Vinddraget”, muttrade Johannes, ”vinddraget skulle kunna hjälpa mig tillbaka till trappan”. Men inget vinddrag fanns, så det var bara att ge upp tanken på att snabbt komma åter till dagsljuset.
Skräcken kom åter smygande. Men den var inte längre lika stark som förut. Tiden hade med sina ord tagit udden av den värsta ångesten, och Johannes beslöt sig för att välja ut en riktning i mörkret för att söka efter ett fast föremål eller en vägg. Långsamt och med händerna utsträckta framför sig påbörjade Johannes nästa långa vandring.
Allting verkade som en evighet. En stor mörk evighet utan slut vare sig i tid eller rum. Och mörker, bara mörker. Skräcken vek nu alltmer undan för att i stället ersattas av andra känslor, främst ilska. Johannes var hungrig, törstig och trött, vansinnigt trött. Till slut blev han tvungen att lägga sig ner. Sömnen kom omedelbart.
Johannes drömde om hönor, och han väcktes långsamt upp ur sin sömn av ett förfärligt kacklande. Drömmen hade övergått i någon form av verklighet, det förstod han genast. Men hur långt borta kacklandet var visste han inte. Han bara anade riktningen. Mörkret var lika kompakt som förut, och med viss svårighet kom skräpkammarens väktare åter på fötter. Han hade bara en tanke i huvudet, nämligen att söka efter oväsendets källa.
Törsten och hungern plågade Johannes svårt där han med händerna utsträckta långsamt, oändligt långsamt, tog sig fram över det ojämna golvet. Till sin glädje märkte han att kacklandet blev allt starkare. Riktningen var alltså den rätta.
Plötsligt rörde Johannes händer vid något hårt, ojämnt och fuktigt. ”En vägg”, tänkte han, men tanken blev kort, för det ojämna och fuktiga gled undan och rasade med ett öronbedövande dån. Och plötsligt fanns där ljus, visserligen bara i form av ett svagt sken, men i alla fall tillräckligt för att blända Johannes.
Det dröjde en stund innan den skräckslagne, hungrige och törstige mannen hämtat sig så pass att hans sinnen kunde uppfatta det som fanns framför honom. Och det var en syn- och hörselupplevelse som kunde fått vem som helst att undra om han hamnat i himlen eller helvetet. I det svaga ljusskenet kunde Johannes slutligen urskilja ett antal hönor som kacklande och virriga sprang fram och tillbaka. Runt om dem fanns ägg i alla storlekar och färger. ”Det är fullbordat”, muttrade Johannes medan hans knän än en gång vek sig under honom.
Hönorna tycktes först inte lägga märke till inkräktaren. Men småningom blev deras beteende ännu virrigare än förut, och deras rörelser blev allt snabbare. Någonting störde deras invanda rutiner, och detta något var givetvis uppenbarelsen i form av en vilt främmande man.
I det läget erinrade sig Johannes sitt första besök vid hönshuset vid sjön och hur Minna delat in hönorna där i tre sorter, nämligen de blå, de gula och de vita. Han erinrade sig också Minnas ord om att de blå hönorna var flest till antalet och att både rävar och människor var rädda för de vita.
”Underligt”, tänkte Johannes, ”är det samma hönor som i hönshuset och hur har de i så fall tagit sig ner i skräpkammarens källare? Eller finns det fler hönsflockar? Innan tankarna hunnit längre än så fick Johannes annat att tänka på. En stor blå höna kom nämligen emot honom med bestämda steg, och hennes stjärtfjädrar var purpurröda. Det betydde att hon var upprörd över något. Det visste Johannes, för det hade Minna sagt.
Det förut så svaga ljuset tycktes efter hand bli starkare, och Johannes undrade i sitt stilla sinne om det berodde på att hans ögon alltmer började vänja sig vid ljus. Men så började han undra över varifrån ljuset egentligen kom och insåg till slut att det alstrades av de vita hönorna. De var utspridda lite varstans, och runt var och en av dem fanns en lysande gloria som spreds och blev starkare vartefter fågelskocken uppmärksammades på inkräktaren.
Vem som helst som varit i Johannes kläder borde vid det här laget ha tappat behärskningen och blivit tokig. Men så inte Johannes. Han kände i stället ett märkligt lugn komma över sig, ett lugn, som i allra högsta grad förvånade honom själv. Det ledde till att han gick den blå hönan med de purpurröda stjärtfjädrarna till mötes.
Kacklandet hade nu upphört, och hönorna samlade sig i grupper, de blå för sig, de gula för sig och de vita för sig. Det innebar i sin tur att ljuset som strömmade ut från de vita hönorna nu koncentrerades till en enda plats. De blå hönorna, som var längst bort från de vita, hamnade därför nästan i mörker, medan de gula svagt belystes och fick ett närmast trolskt återsken kring sig.
Johannes och den stora blå hönan stod nu tätt intill varandra. Fågeln tittade med något som liknade nyfikenhet upp på den betydligt större mannen, och mannen tittade i sin tur ner på vad han uppfattade som en hoper blå fjädrar utan sammanhang. ”Är det du som är ledaren”? löd de ord som slutligen kom över mannens läppar.
Helt naturligt kom det inget svar från den blå hönan, eftersom hönor inte brukar tala. I stället kom ett skrockande ljud och hon knyckte på nacken som om hon ville visa Johannes att här fick han minsann rätta sig efter de regler som hönor har.
I det här läget kände sig skräpkammarens väktare en smula betänksam, men så, helt plötsligt, spred sig ett brett leende över hans ansikte. Hönorna såg nämligen ganska löjliga ut där de stod i grupper och glodde på något som de uppfattade som en inkräktare. Men inkräktaren å sin sida kände sig säker i sadeln eftersom det var i hans, i skräpkammarens, källare som hönorna tycktes ha någon form av fuffens för sig.
Johannes kände ett för honom själv oförklarligt skämtlynne stiga inom sig. Efter att en kort stund ha betraktat fågelskocken, satte han sig på huk framför den blå hönan. Hon ryggade tillbaka en smula men såg inte alltför skrämd ut. Johannes sträckte då fram ett finger liksom för att pröva om hönan skulle bita. Men det gjorde hon inte, hon såg bara fånig ut. Följden blev att Johannes brast ut i ett gapskratt.
Nu blev det minsann oro i hönsskocken. Ett vilt kacklande blev svaret på Johannes glädjeutbrott. De tre grupperna blandades åter med varandra, och ljuset från de vita hönorna spreds ut över rummet och försvagades. Fåglarna var uppenbarligen rädda, och flera av dem riktade sina steg mot äggen i akt och mening att skydda en viktig egendom.
Johannes reste sig, förvånad över den effekt hans gapskratt åstadkommit. Han banade sig långsamt väg genom den alltmer förvirrade och allt ljudligare kacklande hönsskocken. Målet för hans steg var äggen, men ju närmare han kom dem desto oroligare blev hönorna. Till slut ställde sig flera av dem i vägen för den framträngande mannen, men han lät sig inte skrämmas. I stället klev han över de skrämda fåglarna och nådde fram till de främsta äggen samtidigt som en vit höna bet honom i benet.
Inte ens i detta ögonblick kände Johannes att han var hotad, snarare kände han sig alltmer road av det han upplevde. Det var som om han fått en idé samtidigt som skräpkammarens hela hemlighet höll på att rullas upp. ”Synd bara”, tänkte han, ”synd att åldermannen inte fick uppleva allt detta. Men det var väl Tiden som satte stopp för den gamle hedersmannen, och det fanns väl i och för sig någon tanke bakom det”.
Ingen mer höna bet Johannes i benet. Framför den ensamme mannen låg en stor hög med ilsket röda ägg, och äggen var mycket större än vanliga hönsägg. ”Underligt”, tänkte Johannes, ”vem eller vilka kan ha värpt de här missfostren? Inte de här figurerna i alla fall. Den saken är helt säker”.
Bakom de röda äggen skymtade skräpkammarens väktare flera ägghögar i regnbågens alla färger. Stora ägg, små ägg, blandade om varandra i en ström som tonade bort i ett dunkel. Ägg så långt Johannes kunde se, men helt naturligt såg han inte så långt som han ville i det svaga skenet från de vita hönorna.
Närmast andäktig böjde sig Johannes ner för att lyfta upp ett av de röda äggen. Han märkte att allt kacklandet nu upphört och att hönorna stod helt stilla och stirrade på honom. Ett ögonblick tvekade han i känslan av att hönorna samlade sig för att gå till attack mot honom. Men när så inte skedde tog han åter mod till sig och lyfte upp ett ägg. Det var lätt, det var bara ett skal utan innehåll. Upptäckten förvånade Johannes så till den milda grad att han tappade ägget. Det föll sakta till golvet och gick sönder i många bitar.
Nu bröt kacklandet åter löst, men denna gång handlade det om ett kacklande av annat slag än förut, ett kacklande som visade att en stor och märklig hemlighet avslöjats. Hönorna samlades åter i flockar efter färger och de drog sig långsamt tillbaka. De lämnade Johannes med hans förvåning bland äggen. Ju mer de vita hönorna avlägsnade sig desto dunklare blev det kring skräpkammarens väktare. Snart kunde han inte urskilja äggen framför sig.
”Nej, inte mörker igen”, tänkte Johannes medan han tog ett stort svart och ett litet vitt ägg med sig och följde efter hönorna. Fåglarnas baklängesvandring blev lång, och Johannes förvånades alltmer över hur stor skräpkammarens källare egentligen var. ”Den måste vara mycket större än själva huset”, tänkte han. Den måste vara en jättelik grotta i berget. Kanske den sträcker sig in under staden eller rent av ner mot sjön”.
Längre än så kom inte Johannes i sina tankar. Hönorna hade nämligen återigen börjat kackla. En efter en försvann de in i en trång passage och Johannes fick skynda sig att följa efter när ljuset från de vita hönorna tunnades ut och försvann. Tursamt nog fann han passagen i samma ögonblick som det blev helt mörkt. Krypande med de båda äggen i famnen hördes han kacklandet tona bort i fjärran. ”En utgång”, tänkte Johannes. ”Det måste vara en utgång, för vart tar hönorna annars vägen”?
Den smala gången bar hela tiden neråt, och den var så lång och trång att Johannes fick sätta sig ner och hasa sig framåt på baken. Han hade fortfarande äggen i famnen, men han hade inte en tanke på att lämna dem efter sig för att på så sätt lättare kunna ta sig fram. ”Ånej”, tänkte han. ”Har jag fått äggen med mig så här långt så får de följa med en stund till. Förresten måste jag kunna bevisa att mitt fynd existerar om jag inte hittar tillbaka”.
Den trevande färden fortsatte. Johannes kände att det började bränna i baken, och han hade tappat all tidsuppfattning. Han hade ingen aning om hur lång tid som förflutit sedan hönorna lämnat honom bakom sig. Det enda han kände, förutom smärtan i baken, var att färden varat en evighet och att det nästan var lika länge sedan som kacklandet upphört.
Men plötsligt tog den evighetslånga färden slut. Johannes kände att hans fötter slog i någonting, och när han böjde sig fram fann han att gången nu lutade uppåt istället för neråt samtidigt som en aning ljus skymtade. Full av iver och med äggen fortfarande i tryggt förvar lyckades Johannes vända sig så pass att han kom upp på knäna, och krypande fortsatte han mot ljuset.
Johannes nådde den långa gångens mynning. Bländad av ljuset kom han upp till den vackraste sommardag man kan tänka sig. Han satte sig i något som han uppfattade som gräs, och när ögonen efter en stund vant sig vid ljuset såg han till sin häpnad att han befann sig i hönshuset vid sjön. Tre grupper hönor, blå, gula och vita stod tysta omkring honom. De rörde sig inte.
”Äggen”, tänkte Johannes. ”Var är äggen?” I samma ögonblick kände han hur äggen smälte ihop till en klibbig massa i hans händer. ”Vad tar det åt dem?”, ropade han medan han instinktivt gned sina smetiga fingrar mot gräset. Hela tiden stod hönorna tysta och stirrade med vemodiga blickar på sin forne följeslagare.
Till slut reste sig Johannes upp och sökte efter bästa förmåga borsta bort dammet från sina nu närmast i trasor hängande kläder. Långsamt gick han fram mot hönshusets staket i akt och mening att ta sig ut och återvända till skräpkammaren. När han nådde stängslet tittade han ut över omgivningarna och stannade tvärt. Överallt på andra sidan om stängslet strök rävar omkring, och de såg allt annat än vänliga ut.
30 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Ljus i en grotta
När fogden hamnat i brunnen, nedslängd av sina egna soldater, trodde han att hans sista stund var kommen. Visserligen var brunnen torr när fogden nått botten, men så snart locket lagts på hade vattnet börjat sippra in och stiga upp till den olycklige mannens fötter och ben. Han kände panik där han befann sig i totalt mörker och försökte klättra upp längs brunnens kanter genom att kila in fötterna mellan de stenar som den var uppbyggd av. Men han lyckades inte med det han föresatt sig, nämligen att klättra upp igen. I stället gled en stor sten undan och föll in i något som fogden i sitt trevande uppfattade som ett stort hål. Han förstod att detta var mynningen till en gång. Vart den ledde hade han givetvis ingen aning om.
Med uppbjudande av alla de krafter som gick att åstadkomma pressade fogden sin allt annat än magra kropp genom den trånga passagen. Givetvis trevade han fortfarande i mörker, men skräcken för det inströmmande vattnet var större än motståndet mot att möta det okända. Flämtande drog han in fötterna, sträckte fram händerna och fann till slut att gången bar iväg uppåt, bort från vattnet i brunnen.
Fogden hasade sig framåt med hjälp av armbågar och knän. Gången lutade fortfarande uppåt, och den var så låg och trång att den arme mannen slog baken i taket när han rörde sig. Grus och små stenar rullade ner bakom honom och till att börja med hörde han hur det plaskade i brunnen. Men ju längre han kom desto mer dog ljudet ut.
Plötsligt vidgade sig den trånga gången samtidigt som lutningen upphörde. Småningom blev det så gott om plats att fogden kunde ställa sig på huk. Efter ytterligare en stund kunde han resa sig i sin fulla längd. Nu gällde det att inte tappa kontakten med gångens väggar i det totala mörker som rådde. Och hela tiden gällde det att ta sig framåt. Någon återvändo fanns förvisso inte, och fogden ryste när han tänkte på det inströmmande vattnet i brunnen.
Steg för steg, oändligt långsamt, tog sig kungens utsände framåt. Gruset rasslade svagt under hans fötter och plötsligt hörde han att några stenar som han råkat sparka till rasade utför en slänt eller ett stup. Fogden stannade, varnad av det ljud han åstadkommit. Men tanken på vad som hänt och möjligheten att gången fått en ny karaktär hann inte mer än flyga genom hans huvud innan nästa händelse inträffade. Underlaget som han stått på försvann nämligen och han rasade utför en slänt med grus och stenar som sällskap.
Färden blev lång och stötarna många. Fogden rullade nedför med grus och stenar yrande omkring sig i en till synes aldrig sinande ström. Märkligt nog slog han inte ihjäl sig. Han bröt inte ens några ben i sin runda kropp. Mörbultad och blåslagen hamnade han till slut med en duns i en grushög. Stenar fortsatte att rasa över honom och han lyfte händerna mot huvudet till försvar mot det som han uppfattade som en attack av naturens alla samlade krafter.
Till slut blev allt stilla, så stilla att fogden vågade ta bort händerna från ansiktet och blinka med ögonen. Det han såg fick honom att tro att han drömde, men efter att ha nupit sig i armen förstod han att han var vaken. Runt om honom brann ljus som avslöjade ett stort bergrum med väggar av skarpa klippor, klippor som kastade magiska skuggor omkring sig i skenet från de fladdrande ljuslågorna.
På darrande ben reste sig den man som en gång skickats ut av en skränande kung för att driva in rikedomar till ett kassavalv som alltid var tomt. Men det den arme mannen just nu och minst av allt tänkte på var kungen och pengar. Den som en gång varit stursk och elak hade förvandlats till en blåslagen liten figur som fylld av skräck nästan kände hur håret på hans huvud vitnade.
Sång hördes i grottan. Till att börja med svagt och stilla men efter hand starkt och med en vacker melodi. ”En psalm”, tänkte fogden där han stod bland gruset och stenarna och i stort sett önskade att han aldrig blivit född. ”Det måste vara en psalm, en sådan som man sjunger i kyrkorna”, fortsatte han sitt vid det här laget något förvirrade tänkande.
Sången tonade sakta ut, och i skenet från de fladdrande ljusen kunde fogden urskilja ett stort antal vitklädda gestalter som reste sig invid en klippa. Bakom dem skymtade en vackert skrudad man som sakta skred i riktning mot den blåslagne fogden. När han nått tillräckligt långt ställde han sig framför de andra. ”Jag är präst”, sade han. ”Min uppgift är att omvända de människor som kommit på fel väg här i livet”.
Efteråt funderade fogden över varför han i detta ögonblick inte dog av skräck. Men det var väl psalmsången, den milda rösten och den vänliga stämningen som höll honom vid liv. Ingen hotade någon, ingen visade några vapen. Detta var något helt nytt för den hårdföre man som alltid varit van vid att hålla sitt svärd berett.
”Du skall ära Herren Gud och hans son Jesus Kristus”, fortsatte prästen. ”Du skall avsäga dig allt samröre med den råa knektahopen där borta i borgen. Den kommer att få det svårt utan ledare, men det är inte ditt problem”.
Prästen hejdade sig liksom för att tänka efter hur han skulle fortsätta. ”Jo”, sade han till slut, ”jag vet förvisso vad du lovat kungen i huvudstaden. Men det löftet kan du glömma. Det finns nämligen inga jordiska skatter att driva in. Dessutom har kungen långt där borta i huvudstaden vid det här laget glömt bort att du över huvud taget finns till”.
Fogden kände nu hur benen vek sig under honom. ”Vad menar du”, sade han rakt ut i luften som om han inte talade med någon särskild person. ”Pengar finns väl överallt, och förresten, varför skulle kungen ha glömt mig, sin trogne tjänare”.
Prästen dröjde en stund med svaret. ”Visst finns det jordiska skatter”, sade han till slut. ”Men vad jag menar är att det inte är mödan värt att söka komma åt dem. Ingen vill lämna sina skatter ifrån sig. Om man i det läget tar dem med våld, så föds bara nytt våld. Det är med andra ord bäst att låta bli. Så enkelt är det. Och beträffande din egen person, så är kungen vid det här laget i en sådan knipa att han inte har tid att tänka på några stackars fogdar”.
Den blåslagne fogden satte sig ner i gruset. Han kände sig övergiven av allt och alla. Men trots det var han inte helt nedslagen. Längst inne i honom tändes en gnista av ett slag han aldrig upplevt förut, en gnista som manade honom att ge igen för allt det som livet berövat honom. Han kände hur gråten trängde fram, men efter en stund ersattes gråten av ilska, en ilska så stark att prästen kände den och drog sig tillbaka en smula.
Fogden reste sig upp på darrande och värkande ben. ”Jaså”, skrek han, ”du är alltså präst och vad har du för funktion att fylla här i världen? Tala om för människor att de är överflödiga? Stå där i kyrkan och genom fagert tal få folk av min sort och andra sorter att bli fromma som lamm så att de inte längre vågar försvara sig? Eller vad handlar det egentligen om?”
Fogden förstod inte själv varifrån han egentligen fick sina ord. Han hade ju inte träffat någon präst eller varit inne i någon kyrka innan han drog ut på plundringståg till folket i norr. Men efter en stund insåg han vad det handlade om. Det var prästen och gestalterna i grottan som liksom förmedlade ett budskap. Genom sina ord och gester såg de till att den förr så råe busen omvandlades till en fridens man.
Ilskan hos fogden lade sig sakta och ersattes av andra känslor, främst längtan, längtan efter ljus, värme och gemenskap. ”Gå i frid”, sade prästen sakta sedan han förstått att något hänt inom fogden. ”Du är omvänd och redo att leva ett bättre liv än förut. Ditt svärd skall du behålla, men det skall göra en annan sorts tjänst än tidigare. Dessutom skall du akta dig noga för att umgås med de människor som du förut ledde”.
Sången ljöd åter i grottan. De vitklädda gestalterna samlade ihop ljusen och drog sig längre in i det stora bergrummet. ”Följ dem”, manade prästen. Och fogden lydde.
Det blev en lång vandring. De vita gestalterna gick först med ljusen i händerna. Sedan följde fogden och sist kom prästen. Underlaget de alla gick på var ojämnt, så fogden snubblade allt som oftast. Men han kände sig trots allt lugn och svor inte över de besvärligheter han tvingades utstå som han skulle ha gjort tidigare.
Grottans väggar kom allt närmare, taket sänkte sig. De vandrande nalkades en trång passage, och när man inte tycktes kunna komma längre stannade gestalterna med ljusen och bildade två led. Fogden och prästen fortsatte mellan de två leden ända tills de båda fick krypa på knä för att kunna komma vidare. ”Nu lämnar jag dig”, sade prästen plötsligt. ”Nu får du fortsätta själv tills du når begynnelsepunkten för ditt nya liv. Du kommer att förundra dig över det du finner, men du kommer ändå att förstå”.
Utan protester tog fogden avsked av prästen. Något ljus fick han inte med sig på den väg han skulle gå. Följeslagaren hade rent ut sagt till honom att han skulle famla i mörkret tills han nådde dagsljuset. Med det raka beskedet fick fogden nöja sig när hans krypande färd började på nytt.
Den nya gången bar hela tiden uppåt. Gruset rasslade bakom ryggen på den man som bara hade en enda åstundan, den att nå fram till ljuset. Rädsla kände han märkligt nog inte, bara en oro över vad som kunde finnas framför honom.
Plötsligt tog krypandet slut. Fogden slog huvudet i något hårt. Han lyfte händerna och fann att det var något som var gjort av trä, måhända en lucka. Händerna lyfte luckan, ljuset strömmade in och bländade mannen. Den intensiva sommarsolen var något han längtat efter men nu inte förmådde uthärda. Fogden sänkte därför lucka igen samtidigt som han uppfattade ljud där uppe i solskenet. ”Det är inte sant” muttrade han. ”Jag måste ha hamnat bland hönor, många hönor”.
Långsamt höjde fogden luckan än en gång, och hans ögon vande sig så småningom vid ljuset. Till slut såg han hönorna. De sprang fram och tillbaka, vilt kacklande, liksom i fullt uppror.
Fogden tog sig upp på släta marken och betraktade omgivningarna, fortfarande blinkande en smula mot det skarpa ljuset. Förutom de vilt springande hönorna såg han en trasig och smutsig gestalt som lirkade med något som liknade en grind. Då först insåg fogden att han befann sig på insidan av det hönshus han passerat ett flertal gånger på väg till borgen. Och när han skådade ut genom spjälväggarna insåg han varför hönorna var i uppror. Utanför var det fullt av rävar, och flera av rävarna hade rest sig på bakbenen mot väggarna samtidigt som några av dem var på god väg att klättra över.