19 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Det är mörkt hos fogden om kvällen
En tidig vintermorgon gick Johannes för att hämta dricksvatten i en av bäckarna. Det var ännu mörkt men inte särskilt kallt. Johannes hade värmt sina nattfrusna lemmar framför brasan i tomrummet och hade sedan tagit ett gammalt träkärl i handen. Just det här kärlet hade varit en av de allra första sakerna han hittat i skräpkammaren, och han hade alltsedan dess använt det för sin dagliga vattenhämtning. På väg mot staden fick han plötsligt för sig att först gå förbi hönshuset. Varför visste han inte, det var ju en omväg. Men till slut resonerade han som så att det var bättre att gå omvägen till hönshuset med ett tomt kärl än med ett kärl som var fyllt med vatten.
Johannes fann hönshuset i djupaste ro. Han kikade mellan stolparna i stängslet och trodde sig förstå att hönorna fortfarande sov. Men något annat var väl inte att vänta eftersom det var vinter och fortfarande mörkt. Johannes gick vidare. Kölden gjorde, trots att den var ringa, att det var bäst att röra på sig. Skräpkammarens väktare begav sig därför med snabba steg mot den närmaste bäcken, och han gick till dess utflöde i sjön. Där porlade vattnet, där var det som friskast.
När Johannes fyllt sitt kärl och börjat gå tillbaka mot skräpkammaren blev han varse en flock rävar som var på väg i riktning mot hönshuset. ”Konstigt”, tänkte Johannes och ställde ner sitt vattenkärl. ”Vågar rävarna verkligen vistas så här nära staden och alla de människor om finns där? ”Förresten”, tänkte Johannes vidare, ”det kanske trots allt inte är så konstigt att det är så. Det är vinter, och det är mörkt och så finns det ju bara jag som är ute”.
Nyfikenheten var väckt. Johannes tog sitt vattenkärl och följde efter rävarna på behörigt avstånd. Rävarna smög i sin tur försiktigt mellan träden, och de stannade då och då för att lyssna. Eftersom de inte hörde något som skrämde dem smög de vidare, och de hade snart tillryggalagt den korta sträckan till hönshuset. Johannes blev nu, gömd bakom ett stort träd, vittne till någonting mycket märkligt.
En storvuxen och rödbrusig man kom fram till hönshuset. Johannes hade inte sett mannen förut, men det underliga i sammanhanget var att rävarna inte skrämdes av hans närvaro. I stället flockades de omkring honom som om han vore väntad. Ett par av rävarna strök sig till och med kring den storvuxne mannens ben som om de ville kela med honom.
Inga hönor syntes till, och såväl den storvuxne mannen som rävarna rörde sig ytterst försiktigt för att inte störa. Mannen lossade varsamt ett par av stockarna i hönshusets vägg och gick in. Rävarna visade inte minsta tecken till att vilja följa med. De stannade snällt utanför. Efter en kort stund kom mannen ut igen, och nu varseblev Johannes att han ställt två träkärl på marken. Kärlen liknade det som Johannes själv använde.
Nu började den storvuxne mannen att tala med rävarna i nästan viskande ton, men hur Johannes än ansträngde sig att höra vad som sades uppsnappade han bara enstaka ord. Så mycket framgick dock att mannen hade någon form av kommentar om vattnet i sina kärl. Sedan gav sig rävarna iväg och den rödbrusige mannen gick in i hönshuset med vattnet och satte för stockarna efter sig.
Johannes tog återigen sitt kärl i handen och började dra sig upp mot skräpkammaren. ”Underligt”, tänkte han medan han gick, ”vad gör den storvuxne mannen i hönshuset och varför sade åldermannen att jag skulle fråga ut rävarna om hönorna”?
Eftersom de ställda frågorna inte gick att besvara ägnade sig Johannes åt att förbereda sitt enkla morgonmål så snart han kommit hem igen. Måltiden bestod av en mugg vatten och några bitar mörkt bröd. När Johannes efter en stund av ytterligare funderande tog en klunk av vattnet såg han mannen vid hönshuset framför sig i något som liknade en drömbild. Hade inte den rödbrusige sagt någonting om vattnet? Johannes tog en stor klunk till och kände efter noga. Bestämt hade drycken en bismak av något han inte känt förut. Vattnet smakade helt enkelt illa.
Johannes avslutade sitt enkla morgonmål och tänkte inte mer på saken. Det var säkert en tillfällighet att vattnet smakade illa, en tillfällighet som kunde bero på det starka vattenflödet så här tidigt om vintern. Det skulle nog bli bättre när marken frusit riktigt och isen lagt sig till ro ute på sjön.
Frampå dagen kom Minna och några av de andra barnen. De kom och hälsade på Johannes så gott som varje dag trots kylan och den begynnande vintern. De hade oftast ved med sig, och de tyckte att det var roligt att elda i den gamla spisen. Johannes var tacksam över det sällskap han fick när barnen kom. Utan dem hade tillvaron inte varit bättre än i grottan hemma vid sjön.
”Johannes, har du hämtat vatten idag”, frågade Minna plötsligt. ”Javisst”, svarade Johannes, ”hurså”? Minna dröjde ett ögonblick med nästa fråga medan hon tittade på Johannes. ”Smakade det som vanligt”? fortsatte hon. Nu var det Johannes tur att dröja med svaret. ”Nej”, svarade han till slut fullt sanningsenligt. ”Vattnet hade en underlig bismak som jag inte känner igen”.
Återigen dök det underliga sammanträffande vid hönshuset upp i huvudet på Johannes. Han tänkte på den storvuxne mannen, han tänkte på rävarna och vattenkärlen. Mannen vid hönshuset hade inte varit nöjd med vattnet, och Johannes var inte nöjd han heller. ”Det är fler än du som tycker att vattnet smakar konstigt”, sade Minna som om hon förstått vad Johannes tänkte. ”Hemma sade de likadant och det är fler som bor bredvid oss som säger att någon måste ha hällt någonting i bäckarna”.
Framåt kvällen, när barnen gått hem, beslöt sig Johannes för att gå ner till staden för att söka reda ut vad som hänt med vattnet. Det var mörkt när han kom till torget, och där var det fullt med människor som stod och pratade i grupper. Johannes smög omkring och lyssnade till vad som sades, och av spridda ord framgick tydligt att vattnet var det stora samtalsämnet. ”Ännu har ingen blivit sjuk”, hördes någon säga. ”Fogden påstår att det beror på hästlortarna”, sade en annan. ”Ja, något slags främmande förorening måste det vara, för det här har aldrig hänt förut”, påstod en gammal vitskäggig man som såg ut att ha varit med tillräckligt länge för att veta vad han pratade om.
Johannes började samtala med några människor han lärt känna under den tid han bott i staden. De var alla en smula uppbragta och sade att vattnet i själva verket varit dåligt en längre tid men att det blivit sämre och sämre på sistone. Johannes tänkte efter och påminde sig om att han för några dagar sedan tyckt att vattnet smakat lite underligt. Men han hade inte tänkt närmare på saken förrän han träffat på den rödbrusige mannen vid hönshuset. ”Förresten”, tänkte Johannes, ”jag dricker ju så lite att det kanske inte är så konstigt att jag inte funderat närmare på hur det kan förhålla sig”.
Människorna runt omkring Johannes fortsatte att prata. Någon av dem påstod att åldermannen underrättats om det dåliga vattnet men att han i snäsande ton sagt att det inte var så farligt och att det snart skulle gå över. När man då bett åldermannen att ta upp saken med rådet hade han bara stängt sin dörr utan att svara. Men kanske var det ingen fara, de som styrde borde ju veta, och hur skulle det förresten gå om man inte litade på dem i alla situationer.
Sålunda fortskred kvällen, men ingen visade något som helst tecken på att vilja gå hem. Det började av någon outgrundlig anledning bli varmare i luften, och det var väl det som gjorde att ännu fler människor samlades på torget. Alla talade givetvis om vattnet, och allt fler intygade att drycken i bäckarna smakade illa. Några personer skickades att hämta vatten, och torget förvandlades till en plats för allmänt drickande med åtföljande bedömningar. Men trots allt var inte alla församlade av den meningen att vattnet smakade illa. Det fanns nämligen de som blint litade på åldermannens och rådets bedömningar och som bestämt avfärdade alla tankar på någon form av föroreningar. ”Kanske fogden har rätt”, sade de, ”vi får väl se till att hästarna inte går för nära bäckarna i fortsättningen”.
Märkligt nog blev stämningen på torget allt muntrare ju längre kvällen framskred. En utomstående iakttagare skulle ha kunnat ana någon form av upprorstendenser. Till slut kom man fram till en åsikt som delades av de flesta, nämligen att åldermannen hade rätt och att det alls inte var något fel på vattnet. Flera personer skickades till bäckarna för att hämta mer av drycken, vilket i sin tur ledde till en ännu muntrare stämning än förut. Slutligen var alla så glada och högljudda att fogden helt förvirrad öppnade sin dörr och stack ut huvudet i en stilla undran över vad som stod på. Men ingen brydde sig det minsta om fogden, vilket ledde till att kungens utsände stängde sin dörr igen och drog sig tillbaka.
I det ögonblicket var det någon som kom underfund med att det var mörkt i fogdens hus och att där var alldeles tyst. Ryktet om tystnaden gick snabbt genom folkmassan och den ene efter den andre stannade upp och började titta på det mörka huset. Till slut var alla helt stilla och det såg ut som om de församlade människorna stirrade mot fogdens hus som i något som liknade en sista hälsning. Men tystnaden varade inte särskilt länge, för plötsligt var det någon som med hög röst ropade något om att när det för en gångs skull var mörkt och tyst i fogdens hus om kvällen, så kunde man festa på torget. Och det blev det man gjorde. Bloss tändes, mat hämtades ur husen kring torget och mer vatten hämtades ur bäckarna.
Så kom det sig att folket i staden vid bäckarna och sjön för en gångs skull störde fogden och hans knektar till långt in på natten. Under många dagar framöver förundrades alla över att fogden låtit folket hållas. Men vad man inte visste var att fogden låg vaken och grubblade. Han grubblade över två saker, nämligen dels över att han var pank och inte längre kunde festa dels över att han snart skulle vara tvungen att plundra kyrkor.
22 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Att plundra en kyrka
Mitt i vintern rustade sig fogden och hans män för krig och plundring. Men den riktiga entusiasmen saknades hos dem. Efter en tid utan pengar och en kost som mest bestått av vatten och bröd hade man kanske förväntat sig en skara stridslystna män. Så var det dock inte. Snarare märktes att fogden kände en smula rädsla inför kyrkans män och uppgiften att söka föra rikedomar till staden vid bäckarna och sjön.
En tidig morgon vid juletid drog fogden och hans män åstad, och de drog mot norr. Tidpunkten hade valts med tanke på att kyrkorna borde vara smyckade med dyrbarheter inför julen. Väderstrecket hade valts av den enkla anledningen att folket i norr antogs vara sämre beväpnat än folken i söder, öster och väster. Men det fanns också en tredje tanke. Julen var ju fridens tid och då var det inte lika självklart som annars att gripa till vapen. Av den senare anledningen spelade det egentligen ingen roll åt vilket håll man drog åstad.
Morgonen var kall och männen huttrade där de satt på sina hästar insvepta i så mycket kläder som reglementet tillät. Några få morgontidiga stadsinnevånare var ute och tittade förvånat på den förbidragande skaran. De hoppades kanske att fogden och hans anhang var på väg att lämna staden för gott.
Fogden satt på sin häst och funderade. Han kunde inte glömma det nederlag han lidit hos folket i söder, och han grubblade ständigt över den skam han fått utstå. Han kände ännu hur jublet från de församlade människorna hos folket i söder ringde i hans öron. Han såg också framför sig hur hans män slokörade ridit i små flockar bakom honom. Det var samma sak nu. Fogden fick rida i spetsen och de övriga höll sig på behörigt avstånd.
Fogden i staden vid bäckarna och sjön hade i likhet med rikets övriga fogdar aldrig satt sin fot i någon kyrka. Men nu var han tvungen, den kungliga befallningen måste åtlydas. Detta var ju i sin tur en följd av försvarskammarherrens besök, en händelse som kan tyckas ha varit av stor betydelse för många. Men nu var det så att ingen människa ville vistas på torget vid det besöket samtidigt som fogden och hans män sprudlat av låtsad entusiasm. När kammarherren väl rest sin väg gick luften ur fogden och hans män. De blev egentligen mycket villrådiga till sinnet.
Det sades att det skulle finnas tre kyrkor hos folket i norr. En skulle vara byggd i trä och två i sten. Fogden hade funderat en smula över det där med byggnadsmaterialet och bestämt sig för att bränna träkyrkan och bryta ner stenkyrkorna om det blev så att han stötte på motstånd och ovilja att lämna pengar och andra rikedomar till honom. Men självfallet måste det vara svårt att bryta ner stenkyrkor om de var välbyggda. Efter mycket funderande beslöt fogden att inte oroa sig innan han på allvar stod inför problemet.
Framemot förmiddagen började det snöa kraftigt, och den dåliga vägen mot norr blev allt svårare att hitta där den slingrade sig genom den täta skogen. Hästarna steg ständigt fel. Männen huttrade och frös och de svor över att behöva ge sig ut i skogen på det här viset. Ingen bebyggelse fanns och inga människor syntes till. Fogden började undra över var folket i norr egentligen höll hus.
Vid middagstid befallde fogden sina knektar att göra halt och stiga av hästarna. En stor eld tändes, och männen sökte tina upp sina frusna lemmar. Någon av dem försökte sig på att skämta för att lätta upp stämningen en smula, men så snart han sett de bistra anletsdragen hos de övriga förstod han att det var bäst att låta bli. Till slut tröttnade fogden på alla dystra miner och röt något om att det gällde att inte glömma bort att man var ute på ett viktigt uppdrag och att värme och rikedom väntade i kyrkorna. Det hjälpte lite grann. Männen började åtminstone åter att tala med varandra.
Efter en kort vila gick färden vidare. Småningom glesnade skogen för att till slut öppna sig i ett kargt och stenbundet landskap. Under snön kunde man ana små och magra åkerlappar. Några enkla hus låg på en höjd, och röken från taken sökte sig upp mot den mulna vinterhimlen. Ingen människa syntes till, varför fogden ensam begav sig till det närmaste huset och bankade på dörren.
Efter en lång väntan öppnade en gammal kvinna den enkla dörren. Hon hade långt stripigt och nästan vitt hår. ”Vem är det”? frågade hon med sprucken röst. ”Jag är nästan blind och kan inte se något vidare”. Fogden ryggade tillbaka en smula, men så tog han mod till sig och frågade var alla andra människor i byn fanns. ”De är i kyrkan förstås. Vet inte du unge man att det är jul”? blev svaret. ”Jag är så gammal att mig är det ingen idé att släpa med. Men elda kan jag trots att jag nästan inte ser någonting”, tillade kvinnan, inte utan viss stolthet.
Efter ytterligare en kort ordväxling återvände fogden till sina män. ”Är det något att plundra här”? frågade en av knektarna. ”Nej”, svarade fogden kort, ”men käringen beskrev vägen till närmaste kyrka för mig, och det är dit vi skall bege oss. Så låt oss då komma iväg era lathundar”.
Nu blev stämningen mindre dyster, ja man kan nästan påstå att den stundtals blev munter. Och så gick det lite fortare när man visste vägen. Fogden piskade på sin häst och detsamma gjorde hans män. Snart var skaran åter inne i djup skog, men nu var vägen lite bättre än förut, och spår efter andra människors framfart skymtade under den nyfallna snön.
Ju närmare man kom kyrkan desto fler och tydligare blev de spår som ledde fram till den. Skogen öppnade sig åter och där låg plötsligt den byggnad som förväntades vara full av rikedomar. Det var en av stenkyrkorna man kommit till, och den verkade liksom inträngd, liten och grå, bland stora och mäktiga lövträd. Fogden stannade och hejdade sina män. Av någon oförklarlig anledning kände han sig andäktig. Varför förstod han inte ens själv. Några människor syntes inte till, men från gluggarna i kyrkans murar strömmade ljus och ljudet av sång.
Fogden och hans män steg av sina hästar och gick långsamt fram mot den lilla grå stenkyrkan. Väl framkomna till dörren tvekade de en smula. Men så repade fogden mod och ryckte upp dörren med all den kraft han var mäktig. Han möttes av en syn som förvånade honom. Kyrkan var upplyst av många ljus, och den var full av människor. Ingen brydde sig det minsta om dem som trädde in, alla var försjunkna i andakt. Längst fram i kyrkan stod prästen, han som höll alla de församlade i herrans tukt och förmaning.
Det blev trängsel i dörren när fogden och alla hans män försökte komma in i kyrkan på samma gång. Fogden märkte genast att det fanns gott om vapen som egentligen låg i vägen för en så stor skara besökare. En av männen snubblade över ett svärd och föll pladask in i kyrkans mittgång. Skramlet från den ramlande och tungt beväpnade knekten fick alla de församlade att liksom vakna upp och vända sig om. Än en gång repade fogden mod och klev över såväl kringspridda vapen som den fallne knekten. Han gick mellan bänkar och människor som förvånat stirrade på honom. Han gick rakt fram till prästen och tog honom i kragen. ”Hit med alla era skatter och dyrbarheter och det kvickt”, skrek han.
Ljusen fladdrade i vinddraget från dörren och tystnad rådde i kyrkan. Då ropade en av fogdens män att det vore lika gott att bära ut prästen i snön och skingra resten av skaran med vapen. Men fogden tvekade. Han lät blicken svepa över församlingen. Där fanns gamla människor såväl som unga, och alla såg förskräckta ut. Det som i detta ögonblick gjorde fogden mest betänkt var emellertid att inga rikedomar skymtade någonstans, vare sig hos andaktsbesökarna eller hos prästen. Allt som lyste fram var fattigdom, en fattigdom så påtaglig och djup att fogden började rysa.
Knekten som snubblat och ramlat hade nu kommit på benen och gick på vinglande ben fram i kyrkan. Han hade tydligen slagit sig ordentligt i fallet eftersom det rann blod från hans panna. Några kvinnor skrek till och flera barn började snyfta medan ett par män reste sig i akt och mening att hämta sina vapen. Nu kände sig fogden inte så värst säker längre. Det fanns gott om vapenföra män i kyrkan och de var långt fler än hans egna män. Om alla de här männen tilläts nå fram till sina svärd kunde det bli farligt att vara kungens utsände. Fogden beslöt därför att ändra taktik.
Hela knektahopen hade nu trängt in i kyrkans mittgång och där stod alla, fogdens män såväl som den församlade allmogen. Alla stirrade på varandra. I det ögonblicket släppte fogden sitt järngrepp om prästen och vände sig mot kyrkorummet. ”Vi är utsända av kungen”, sade han, ”men vi är inte ute efter att mucka gräl eller skada någon. Ge oss bara snällt vad kungen tillhör så skall vi ge oss iväg sedan. I första hand vill vi ha alla föremål av silver och guld”.
Ett lätt mummel uppstod i församlingen. Det ökade snabbt i ljudstyrka för att till slut övergå i munterhet. ”Silver och guld”, sade någon med rösten full av skratt, ”här finns väl inget silver. Vi är så fattiga att vi har en granmugg till nattvardskalk”.
Nu blev fogden åter förvirrad, lika förvirrad som när folket i söder spelade honom sitt spratt. Samtidigt återgick munterheten till mummel, ett mummel som hade en underton av hot. Förvirringen spred sig även till fogdens män, vilket föranledde prästen, som var en stor och stark man, att i sin tur ta fogden i kragen. ”Här finns inget att hämta, det har du nog förstått vid det här laget”, sade han allvarligt. ”Se till att ni kommer iväg härifrån illa kvickt, för annars kan saker och ting hända. Och jag vill inte ha en massa blod här inne i kyrkan”.
Männen i församlingen banade sig nu väg för att hämta sina vapen, och de blev inte hejdade. I stället drog sig fogdens män tillbaka ut i mörkret och snön. Prästen släppte sitt grepp om fogden och bad honom helt stilla att följa efter. Så kom det sig att kungens utsände och hans knektar fick ge sig iväg från den byggnad man trott skulle vara med om att lösa rikets finansiella problem.
Vintermörker, snöfall, en skara slokörade män på väg. Vart de var på väg visste de väl egentligen inte. Fortfarande fanns dock en klar tanke hos fogden, nämligen att inte ge upp så lätt. Efter en stunds ritt samlade han därför ihop sina knektar och befallde dem att förbereda nattläger. Vid kvällselden sade fogden att det naturligtvis vore dumt att låta sig nedslås av en sådan här bagatell. Han menade vidare att en hund kunde ligga begraven i hela historien och att folket i den här kyrkan förvarnats på något sätt. Själv trodde han givetvis inte på resonemanget och knappast hans män heller.
Tidigt nästa morgon bar det åter iväg. Frusna och hungriga men fast beslutna att finna nästa kyrka satte fogden och hans män fart på sina hästar. På avstånd passerade de några byar under sin ritt, men de undvek att visa sig. Av någon underlig anledning var ödet dem gunstigt, och framemot middagstid nådde de den kyrka som för länge sedan uppförts i trä. Det snöade inte längre, snarare klarnade himlen upp. När männen var helt nära den gamla träkyrkan bröt solen plötsligt fram och en strimma ljus föll på den blanka kyrkklockan i den klockstapel som stod helt nära kyrkan. För ett ögonblick bländades fogden av reflexerna från klockan.
Knektarna fick nu någon form av ny kraft. ”Framåt”, ropade fogden och männen steg av hästarna för att fortsätta till fots. De nådde kyrkans dörr och ryckte upp den. Ingen människa syntes, ingen bjöd motstånd medan den lilla träkyrkan genomsöktes. Men inte heller här fanns några rikedomar att hämta förutom en enkel mugg i metall. ”Är det här vad de kallar nattvardskalk”? ropade en av knektarna ilsket och slängde muggen i väggen. Omedelbart tog fogden upp muggen från golvet samtidigt som han med rytande stämma befallde sina män att gå ut ur kyrkan. ”Det här är väl ingenting att ha”, skrek han, ”men det finns något annat som vi kan plocka med oss, och det är den saken som hänger därute i tornet.
Så kom det sig att fogden och hans män plockade ner kyrkklockan vid den lilla träkyrkan hos folket i norr. De var försiktiga eftersom de insåg att den kunde skadas om de tappade den. Sedan befallde fogden något som han tidigare funderat över, nämligen att sätta eld på kyrkan. Så blev det, och det brann redan friskt i det gamla virket när knektarna drog bort. De lämnade efter sig ett eldhav, mot vilket några människor i den närbelägna byn syntes springa. Fogden och hans män återvände till staden vid bäckarna och sjön med sitt byte. De kunde färdas oantastade.