9 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Skräp, skräp
Johannes funderade över sin svåra uppgift där han gick omkring runt skräpkammaren. Han suckade, vårdagen var het, och det tog lång tid att röja buskar. Men framemot kvällen var i alla fall så mycket gjort att man kunde se sjön från ingången. Utsikten var vacker, sjön låg spegelblank. Det var bara en och annan sjöfågel som krusade ytan. Johannes tog ett logiskt beslut, han gick ner till sjön, tvättade sig och njöt av den underbara vårkvällen.
Nästa dag stod regnet som spön i backen, och Johannes insåg att det var klokast att stanna inomhus. Att bli blöt när man inte har möjlighet att torka sina kläder är aldrig trevligt. Han hade dock först en sak att göra, nämligen att öppna några gluggar som spikats för med luckor. Nu blev han i alla fall blöt men lyckades att få in ljus i skräpkammarens yttersta del. Johannes kunde för första gången överblicka den bråte som folk hade ställt in de senaste årtiondena. Han förundrades en smula och försökte förgäves gissa vad som fanns längre in i byggnaden. Trots blötan och alla andra besvär kände sig Johannes nu en smula upplivad. Det var dags att på allvar börja plocka med skräp.
Närmast dörren till skräpkammaren stod en vagn med bara två hjul, och vagnen var fullastad med avbrutna spadar. ”Hur i all världen har man fått in vagnen”? tänkte Johannes. Han förstod snart att den var tung och att han inte skulle kunna rubba den själv. Det enda som återstod var att lasta av spadarna och slänga dem på marken i regnet utanför dörren. På så sätt kunde Johannes kliva upp i vagnen och göra ett försök att komma vidare. ”Jag kom tydligen i rätt tid”, muttrade han, ”här hade det ju inte varit möjligt att ställa in en enda sak till. Och förresten undrar jag när åldermannen stack in näsan här sist. Han kan ju knappast ha sett bråten själv, för hade han gjort det skulle han bättre förstå att jag behöver åtminstone tio starka karlar till min hjälp”.
När alla spadar var urlastade lyckades Johannes tack vare sin magra kropp och sin vighet att komma ner på den andra sidan av vagnen. Han upptäckte då att han stod i något som liknade ett hål, och han kunde inte röra benen. Efter många försök lyckades han dock med hjälp av armarna att häva sig upp på nästa hög längre in i skräpkammaren. När han väl kommit upp på högen och lyckats ställa sig på den gled högen undan och Johannes hamnade på nytt i vagnen med olika saker trillande runt omkring sig. Sittande med all den nya bråten på sig och omkring sig var Johannes på väg att ge upp. Men han tog nya tag och klev ner på den sida av vagnen som var vänd mot dörren. Nu återstod bara att för andra gången bära ut allt det skräp som fyllt det gamla åkdonet. Johannes gjorde så med en djup suck samtidigt som hans kläder blev allt blötare.
När dagen började lida mot sitt slut fanns ett antal högar utanför skräpkammaren. Där fanns en hög med de spadar som legat i vagnen. Där fanns en hög med mer eller mindre sönderfallna seldon, och där fanns en hög med träkärl eller snarare rester av träkärl. När Johannes nu ställde sig i dörren och tittade ut förstod han att så här gick det inte att hålla på. De saker som hamnade utanför skräpkammaren skulle ta skada och rent av fördärvas av väder och vind. En ljusning hade emellertid inträffat. Johannes kunde nu gå runt vagnen och slippa riskera att få mängder med skräp över sig så snart han rörde någonting. Dessutom fanns det utrymme för en enkel sovplats.
Framemot kvällen upphörde regnet och solen tittade fram. Johannes gick ut och satte sig på en stubbe i förhoppning att hans kläder skulle torka en smula i den sena dagens solstrålar. Sjön låg återigen spegelblank och en och annan människa rörde sig kring stränderna. Allt var så vackert att Johannes blev sittande med ögonen fästade vid vattnet. Det här var nästan lika bra som det hade varit hemma vid kojan. Ja, kanske bättre eftersom han nu kunde se folk och slapp att känna sig helt ensam.
Johannes ryckte till av en röst från någon som talade till honom. ”Är det du som är Johannes”? Skräpkammarens väktare ryckte till och såg sig om. Där stod en liten fräknig flicka med långt rött hår som var samlat till en fläta. ”Jag heter Minna”, sade flickan enkelt, ”och jag har hört talas om dig. Vi barn har aldrig vågat gå till skräpkammaren, men nu vågar vi när det finns en vuxen här som kan tala om för oss att det inte spökar på den här platsen. Våra föräldrar säger bara att det spökar, och det säger de för att vi barn inte skall gå hit”.
Johannes tittade länge på den lilla flickan med den långa flätan. Han kunde liksom inte riktigt förstå att någon av stadens invånare kände till honom. Ännu mindre kunde han förstå att den som trots allt visste vem han var visade sig vara ett barn. Men så sänkte han till slut blicken för att inte skrämma den lilla flickan med något som kunde likna ett stirrande. ”Det var roligt att du kom Minna. Det är alltid roligt att träffa barn, och jag tycker om barn även om jag inte har några egna. Ta gärna med dig fler barn när du kommer hit nästa gång”, sade Johannes till slut, ”för jag hoppas du kommer fler gånger”.
Minna satte sig bredvid Johannes. ”Vet du”, sade hon, ”nere i staden säger folk att du måste vara lite underlig som ger dig till att städa i skräpkammaren. Men jag tror att de som säger så är avundsjuka, för egentligen vill alla veta vad som finns här. En del tror att det bara är gammal smörja. Men det finns de som tror att det finns en guldskatt gömd längst ner i källaren. Och dit ner är det ingen som kunnat ta sig på många hundra år”.
Nu log Johannes mot Minna. Han kände med ens att han hade en bundsförvant i den lilla flickan, att det fanns någon som kanske skulle kunna bry sig om honom och som inte ansåg att han var lite underlig som de andra nere i staden tydligen gjorde. ”Ja”, sade han till slut, ”det är kanske riktigt att den som är road av att plocka med skräp är lite underlig. Det behövs en viss sorts människor för den uppgiften. Människor som tycker att skräp kan vara vackert och inte i första hand ser skräpet som något som kan vara värdefullt eller som man kan tjäna pengar på genom att sälja det”.
Nu satt både Johannes och Minna tysta en stund. De såg ut över det vackra vattnet och förundrades i stillhet över en flock fåglar som höll på att samlas på sjön. ”Men du skall veta”, fortsatte Johannes, ”det finns massor av människor som tycker om att bara titta på skräp. Men då får det inte ligga som det gör här. Då måste det vara rengjort och uppställt på ett sätt som gör att människorna förstår vad det föreställer. Och sedan behövs kanske någon som talar om vad de gamla grejorna en gång använts till”.
Det blev åter tyst medan mannen och den lilla flickan funderade en smula, var och en på sitt sätt. ”Du skall se”, sade Johannes efter en stund medan han gjorde en gest ner mot staden, ”att en vacker dag, då jag får lite mer ordning, så kommer människorna i staden hit för att titta. Och då kommer de inte längre att säga åt sina barn att det spökar. För då har de fått veta vad som egentligen finns innanför skräpkammarens murar”. Johannes tystnade, väl medveten om att så här mycket hade han inte pratat på många år med undantag för besöket hos åldermannen. ”Men”, tillade han stilla, ”det där med guldskatt tror jag inte alls på. Det är bara något man hittar på för att göra någonting lite mer intressant än vad det egentligen är”.
Det blev en vacker vårkväll, och Johannes och Minna upptäckte att de hade mycket att tala om. ”Har du sett hönshuset”? frågade Minna plötsligt. Johannes såg oförstående ut. ”Vilket hönshus”? Hans ton uttryckte förvåning eftersom han inte sett något hönshus sedan han anlände till staden vid bäckarna och sjön. ”Hönshus finns väl inte här”, fortsatte han, ”sådana finns väl bara utanför staden”. Minna log. ”Hönshuset nere vid sjön förstås”, sade hon. ”Men det är kanske inte så konstigt att du inte sett det, du har ju precis flyttat hit. Kom så skall jag visa dig. Kom så går vi den här vägen”.
Minna tog Johannes vid handen och ledde honom längs en stig som slingrade sig mellan några snår. Det tog inte lång stund att gå ner till sjön, och där, mycket riktigt, låg ett stort hönshus. Men det låg så avskilt att man varken kunde se det från staden eller från skräpkammaren. Det låg alldeles intill sjökanten, vilket fick Johannes att undra om det inte fylldes med vatten i islossningen. Han undrade också hur det gick om vintern, om inte isen då lade sig över såväl hönshuset som dess omgivningar. ”Nej då”, sade Minna och skrattade, ”på vintern klättrar hönorna högst upp på sina pinnar. Så det går ingen nöd alls på dem”.
Johannes och Minna gick sakta fram till hönshuset. Det hade en märklig konstruktion. Det var nämligen byggt av uppresta trädstammar, och det var så smalt mellan stammarna att hönorna bara kunde sticka ut sina näbbar genom springorna. ”De har ingen möjlighet att ta sig ut i frihet”, tänkte Johannes, och Minna sade, precis som om läst Johannes tankar, att hönorna aldrig fick gå utanför hönshuset. För om de gjorde det skulle rävarna ta dem. ”Rävarna”, undrade Johannes, ”finns det rävar så här nära staden”?
Minna skrattade, men sedan började hon tala om hur saker och ting egentligen låg till. Hon berättade att rävarna var mycket viktiga för allt som skedde i hönshuset, en förklaring som Johannes inte riktigt förstod. ”Men”, tänkte han, ”det är kanske något som jag förstår så småningom”. Minna fortsatte sin utläggning med att förklara att det i själva verket fanns flera sorters hönor men att alla sorterna inte var lika intressanta för rävarna.
Den övervägande delen av hönorna var blå till färgen men hade röda fjädrar i stjärten. Nu var det så att fjädrarna inte alltid var röda. De blev röda bara vid två tillfällen, nämligen när de blå hönorna råkade i gräl med hönor av de andra sorterna och när rävarna lystet kikade in genom springorna i hönshusets väggar. Annars var de blå hönornas stjärtfjädrar i det närmaste helt vita. En gång hade förbipasserande invånare i staden sett hur de blå hönornas stjärtfjädrar blev purpurröda. Vid det tillfället hade en räv lyckats ta sig in i hönshuset och börjat jaga dess invånare. Men som tur var för hönorna hade de förbipasserande invånarna lyckats skrämma räven och jaga bort den innan någon olycka hann inträffa.
Minna fortsatte sin utläggning, och hon slog i bestämd ton fast att de blå hönorna trodde att de var bäst och viktigast i hela världen och att det bara var de blå hönorna som rävarna ville jaga och äta upp. Men det var inte sant. Det fanns nämligen även gula hönor, och det var egentligen de gula hönorna som rävarna helst ville åt. Det var kanske därför att de gula hönorna inte var så många men att de kacklade mycket mer än de blå hönorna. Även de gula hönorna hade fjädrar som någon enstaka gång blev röda men de blev aldrig så starkt röda som hos de blå hönorna.
Vid det här laget var Johannes full av förvirring, och det var något som Minna förstod. Men hon var mycket bestämd när hon sade att hon måste få berätta färdigt innan Johannes fick ställa några frågor. Så hon förklarade att det bästa rävarna visste var när de blå och de gula hönorna råkade i slagsmål. Då rök nämligen fjädrarna åt alla håll, men det var inte alltid de blå hönorna som vann trots att de var fler. De gula hönorna var nämligen mycket listigare än de blå och hade hittat på en alldeles särskild metod att sätta krokben för sina motståndare. Därför slutade de flesta slagsmålen utan att någon egentlig segrare fanns.
Minna berättade vidare för en alltmer förvirrad Johannes. Det var så att när de riktigt stora slagsmålen bröt ut signalerade rävarna åt varandra. Alla rävar som kunde komma rusade då till hönshuset. Men så snart rävarna hunnit fram hände något underligt. Hönorna upphörde med sitt slagsmål och flög upp på sina pinnar och satte sig där. De var helt stilla tills rävarna försvunnit, men sedan kunde det hända att slagsmålet bröt ut på nytt. Såvida det inte hunnit bli kväll och mörkt förstås. För då satt hönorna kvar på sina pinnar och föll in i sin bästa och djupaste nattsömn.
Johannes och Minna stod helt stilla och betraktade hönorna genom springorna i staketet. Hönsgårdens invånare tycktes inte bry sig om besökarna det minsta där de gick och pickade i godan ro. Då kom Minna plötsligt på att hon hade något mer att berätta om hönorna. ”Jag höll på att glömma att tala om för dig att den finns en tredje sorts hönor”, sade hon helt stilla. ”Och de är de allra märkligaste”, fortsatte hon, ”för de är vita eller nästan färglösa och genomskinliga. De rör sig bara om nätterna när de blå och gula hönorna sover högt upp på sina pinnar, och de ser ut som glänsande skuggor. Det låter kanske lite underligt, men när de vita hönorna är i farten om natten blir rävarna ängsliga och kommer inte i närheten av hönshuset. Ingen vet varför det är så, men det verkar som om människorna också är rädda för de vita hönorna. Åtminstone säger min mamma och pappa att de inte gärna skulle vilja möta en skock vita hönor om natten”.
Johannes hade lyssnat uppmärksamt till vad Minna hade att berätta, och han undrade vad det var för en märklig plats han kommit till. Samtidigt kände han sig än mer förvirrad än förut. ”Tre sorters hönor i ett hönshus”, tänkte han, ”hur går det här ihop och vem är det egentligen som äger hönorna”? Det verkade som om Minna läst Johannes tankar, och hon såg en smula frånvarande ut innan hon på nytt tog till orda. ”Alla i staden undrar vem som äger hönorna, men det är något som ingen kunnat få svar på. Hönorna får mat, den saken är klar, men av vem? Det är heller inget jag kan svara på och kanske ingen annan heller”, sade den lilla flickan med det röda håret.
Skymningen var nära, och Minna tog Johannes i handen. ”Kom”, sade hon, ”jag är rädd, låt oss gå härifrån. Rävarna kanske kommer”. Johannes kramade flickans hand, och de båda gick längs stigen tillbaka till skräpkammaren. Väl där satte sig Minna ner och funderade medan Johannes betraktade den spegelblanka sjön i skymningsljuset. ”Det är sent”, sade Minna plötsligt som om hon vaknat ur en dröm, ”jag måste gå hem, för annars tror mamma och pappa att jag gått hit till dig, och det får jag ju inte. Förresten får jag inte gå till hönshuset heller. Hej då”.
Minna sprang nedför backen till staden på lätta ben, och Johannes stod länge kvar utanför skräpkammaren och grunnade. Han grunnade ända till dess att mörkret blivit så kompakt att han måste treva sig fram. Till slut nådde han sin enkla sovplats och kunde lägga sig till ro. Natten verkade bli kall, och Johannes kröp ihop. Han låg länge vaken och han kände sig mycket illa till mods.
10 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – På torget
Det var en tidig morgon i början av sommaren. Handeln hade kommit igång på torget då fogden steg ut på sin trappa och ställde sig att titta ut över de församlade människorna med en belåten min. Fogden stod bredbent med svärdet vid sidan, och efter hand kom flera av hans krigare ut och ställde sig bakom honom. Även de stod bredbenta och beväpnade med svärd. Johannes råkade komma förbi på väg till de inköp han måste göra för att få något att äta i sin ensamhet där uppe i skräpkammaren. Han förmärkte genast en viss oro bland de köpmän som hade sina vagnar närmast intill fogdens hus. Kungens utsände var inte omtyckt, det märktes tydligt.
Johannes stannade till. Det var första gången han såg fogden, och han undrade vad fogden egentligen hade för uppgift i staden vid bäckarna och sjön. Han frågade en man som sålde ägg vad folket i staden tyckte om fogden, men mannen så sig snabbt omkring och viskade till Johannes: ”Du är ny här, men du skall veta att många är misstänksamma mot fogden. Han har visserligen inte gjort någon illa, inte ännu, men vi tror att han är ute efter att ta ifrån oss de fattiga slantar vi tjänar på vår handel. Det sägs också att han visat sig i några byar ute på landsbygden och frågat efter pengar”.
Mannen såg sig omkring igen som om han trodde att någon hört hans viskningar. Sedan han konstaterat att ingen lyssnade fortsatte han sina förklaringar. ”Det otäcka är att han har så många beväpnade män med sig”, sade han, ”och de där beväpnade männen hånflinar alltid. Vi är inte vana att se vapen när vi vistas här i staden, och vi bär ju aldrig några vapen själva”. Mannen såg sig omkring igen och han sänkte sin röst än mer. ”Köp ägg eller gå din väg”, sade han, ”jag vill inte diskutera sådana här saker när det finns risk att någon kan lyssna”.
Något förvirrad gick Johannes vidare. Han undrade i sitt stilla sinne vad som egentligen höll på att hända. Efter en stund lade han märke till något alldeles speciellt, nämligen att den sång som alltid ljöd och som kännetecknade torghandeln tystnade efter hand. Visserligen var det ingen som gjorde någon min för att avbryta handeln och packa ihop sina varor, men det låg en påtaglig oro i luften.
Fogden gick nedför trappan och ut bland folket. Soldaterna följde efter, och Johannes såg nu tydligt att de alla hade hånleenden på sina läppar. Folket vek undan där fogden gick fram, och en man började rulla undan sin kärra liksom i ängslan för att få något sönderslaget eller stulet. Överhetspersonerna gick vidare ut på torget, och när de hunnit ungefär till mitten tog fogden fatt i en tom tunna, klev upp på den och tog till orda.
”Det är en vacker stad vi lever i”, sade fogden med hög röst, men den skulle kunna göras ännu vackrare och ännu trivsammare. Och jag tycker att handeln på torget tar alldeles för stor plats och för alldeles för mycket oväsen med sig. Ni som kommer hit sjunger och gapar så att jag och mina soldater får lov att stiga upp på tok för tidigt om morgnarna. Och det vill vi inte eftersom vi är vana vid festligheter och sena kvällar”.
All sång och allt sorl hade nu upphört, och det var knäpp tyst bland de församlade människorna. Alla lyssnade på fogden. Det var första gången han uppträtt på det här viset, och alla undrade vad det här skulle kunna leda till. Johannes kände sig för sin del illa till mods där han stod mellan ett par vagnar utan att våga tala med någon. Han undrade givetvis i likhet med alla andra vad som nu skulle hända.
Fogden stampade med foten på tunnan där han stod. Alla kunde se att han var påtagligt irriterad när han fortsatte sina utläggningar. ”När ni drar bort på kvällen med era kärror blir här visserligen lugnt och skönt”, fortsatte han, ”men det här kala och nakna torget kan göra en tokig när man blickar ut över det när ni inte finns här. Tomt och tråkigt är just vad det är. Här borde finnas en stor och vacker staty som alla kunde titta på och beundra. Ja, den borde stå just där jag står just nu. Och vad skulle den föreställa undrar ni lantisar som inte ett ögonblick förstår er på vare sig statyer eller annan konst. Jo, den skulle naturligtvis föreställa kungen, vår gode kung i huvudstaden, han som har mycket mer vett i skallen än ni alla tillsammans”.
När fogden kommit så här långt i sina utläggningar var det inte längre knäpp tyst bland de församlade på torget. Ett starkt sorl bröt ut, men denna gång var det ett annat slags sorl än förut, ett sorl som tydde på förvåning, på någonting man inte hört förut eller var van vid. Kungen, undrade någon, det är ju bara en figur vi hört talas om någon gång men aldrig sett, vad skulle en staty av honom ha i vår vackra stad att göra?
Tursamt nog hörde fogden inte kommentaren om kungen. För hade han gjort det skulle det kanske ha blivit annat ljud i skällan. ”Förresten”, fortsatte fogden, ”så tycker jag inte om alla dessa förbaskade vagnar, de tar upp alldeles för mycket plats, och dessutom är de fula att se på. Och ni såg ju alla hur svårt jag hade att ta mig fram hit till tunnan. Skall det vara skick och fason? Jag har ett strålande förslag till förändring. Gräv en stor, bred och lång tunnel in under torget. Där kan ni ställa era förbaskade vagnar, och sedan kan ni ta upp era varor på torget och sälja dem.
Sorlet dämpades en smula eftersom de flesta var nyfikna på vad fogden hade mer att säga. Och det dröjde inte länge förrän fortsättningen kom. ”Ju bättre plats ni har på torget, desto mer varor kan ni ta hit och sälja. Och ju mer ni säljer desto bättre är det, för då tjänar ni mycket pengar som jag kan driva in som skatt. Och förresten tycker jag att det borde vara förbjudet att över huvud taget ha några vagnar på stadens gator. Hästarna som drar dem gnäggar och för ett fasligt liv. Dessutom lämnar hästarna en massa lortar efter sig, och lortarna ligger och stinker. För det är ju ingen som plockar upp efter era kreatur”.
När fogden hunnit så här långt i sina funderingar steg sorlet hos folkmassan till en så hög nivå att fogden började få svårt att göra sig hörd. Nu vågade de församlade tala till varandra helt öppet, för nu var de inte längre rädda för fogdens män på samma sätt som de varit förut. Nu var de helt enkelt mycket arga, och den känslan tog bort all skrämsel. Nu höjde fogden rösten så mycket han kunde. ”Akta er”, skrek han, ”akta er så att hästlortarna inte hamnar i bäckarna. För om de gör det så har ni snart inget dricksvatten”.
Vid det här laget var det ingen som längre lyssnade. Alla pratade i munnen på varandra, och fogden fann det vara klokast att stiga ner från tunnan och bege sig tillbaka till sitt hus igen. Visserligen beredde man väg för honom genom folkmassan, men ingen såg vare sig på honom eller hans soldater med blida ögon. Fogden gick upp på sin trappa, där han än en gång ställde sig bredbent och stirrade ut över de församlade på torget. Nu kände han sig en smula kaxig igen eftersom han visste att det var nära till dörren och att han snabbt skulle kunna smita in och låsa om han blev attackerad.
Nu var de församlade på torget smått vilda av upphetsning. ”Jaså, du är hitkommenderad av kungen”, skrek en man. ”Du är hitkommenderad för att beskatta oss och driva in pengar från oss”, fortsatte mannen. När han hunnit så långt var han alldeles andfådd och tvungen att vila en stund. Men han gav inte upp. ” Vi har minsann förstått varför du kommit hit, åtminstone en och annan av oss förstår det. Men du skall veta att vi redan betalar skatt, tusan vet till vad. Och du skall veta att det är så mycket vi förmår och har lust till. Och det lilla som vi får över skall vi se till att det stannar hos oss själva”.
Mannen som skrikit åt fogden verkade vid det här laget helt utmattad av ansträngning. Det var naturligtvis inte någon lätt uppgift att bli arg på kungens utsände på det här viset, och dessutom var mannen gammal och grå. Nu trodde alla att fogden skulle skicka ut sina krigare för att straffa den gamle mannen, men det gjorde han inte. Fogden var listigare än så. Han insåg att om han gjort det hade den upprörda folkmassan på torget kunnat gå till attack mot de kungliga sändebuden. I stället såg fogden till att brista ut i skratt. Och han skrattade länge.
Sorlet hade vid det här laget tystnat helt. När fogden skrattat färdigt höjde han handen och markerade att han ville tala. ”Ni är allesammans underliga individer”, sade han. ”Det där med vagnarna och hästarna är ert eget förbaskade problem, men ni skall alla veta att jag kommer att få rätt på den punkten. Det vet till och med er gamle ålderman, men han har aldrig vågat göra något åt saken”.
När fogden kommit så långt tystnade han och såg sig omkring som om han fruktade något. Han kontrollerade noga att soldaterna hunnit flocka sig omkring honom så att han skulle kunna känna sig trygg innan han fortsatte. ”Det där med skatterna retar er kanske, men ni skall veta att det en vacker dag blir som jag vill. Jag skall minsann tvinga er att betala skatt till kungen. Och när ni väl börjat betala den skatten skall ni inse att det är helt riktigt. För ni kommer att få mångfalt tillbaka. Tänk bara hur tacksamma ni skall bli när statyn av kungen väl står här på torget och sprider glädje bland stadens alla invånare”.
Sedan skrattade fogden igen. Han öppnade sin dörr och gick in i sitt hus tillsammans med sina krigare. Ute på torget började sorlet igen, och det steg till en mycket hög ljudnivå. Människorna talade återigen i munnen på varandra, och de talade om det oerhörda de varit vittne till. Johannes blev stående utan att veta vad han egentligen skulle ta sig till, och handeln ville liksom inte komma igång igen. Ingen sång hördes mer den dagen. I stället samlades människorna i små grupper för att samtala vidare.
Plötsligt hördes en gäll röst från den ena ändan av torget. ”Folket i söder kommer aldrig att finna sig i detta”, sade röstens innehavare, som visade sig vara en storväxt man. ”Fogden har inte här att göra, och vi kommer aldrig att betala den skatt han vill utkräva av oss, även om en och annan har en slant på kistbottnen”. Sorlet tystnade nu en smula eftersom många ville lyssna och ta reda på vad den storväxte mannen hade att säga.
”Har ni hört hur fogden och hans anhang burit sig åt hos oss”? Löd budskapets fortsättning. ”En dag kom det där hånflinande gänget till vår by och frågade hur vi mådde. Jo tack, svarade vi och återgäldade artigheten med att fråga hur besökarna mådde. Men vi fick inget svar. I stället började soldaterna gå omkring och titta in i hus och ladugårdar. Visserligen gjorde de ingen illa, men i alla fall. Vi tycker inte att man gör som de gjorde. Vi är fredliga, vi bär aldrig vapen. Men om det är så att det här gänget kommer tillbaka så är det frågan om vi inte tar fram alla de svärd vi har gömda och gör dem blanka och vassa”.
Den storväxte mannen tystnade, men han förstod att hans budskap gått fram. Alla förstod allvaret i det han sagt. Följden blev att all handel upphörde och de små grupper av människor som bildats samlades till en enda stor folksamling. Givetvis kände Johannes den stämning av uppror som låg i luften, och han anslöt sig med dröjande steg till de människor som samlades. Men ingenting hände vidare. Alla diskuterade med varandra i något som mest liknade ett stilla mummel. Sedan upplöstes den stora folksamlingen, och de som haft varor att sälja började plocka ihop dem. Ingen tycktes ju ha någon lust att köpa något längre.
Som alla förstår fick Johannes inga inköp gjorda den här dagen. Han fann för säkrast att gå tillbaka till skräpkammaren även om han riskerade att få gå och lägga sig hungrig om kvällen. Men han tröstade sig med att det ju alltid fanns vatten att dricka. Och vatten släcker inte bara törsten, det ger även en viss mättnadskänsla. Och förresten hade ju Minna lovat att komma just idag. Och hon hade också lovat att ta fler barn med sig.
”Underbart”, tänkte Johannes, ”det känns så naturligt att umgås med barn när man plockar med skräp”. Han tänkte också att barn är nyfikna och vill veta vad skräpet använts till. För det rör sig ju om gamla saker som barnen aldrig sett i bruk. Och så går barnen hem till sina föräldrar och talar om vad de hittat. Föräldrarna blir sedan i sin tur nyfikna och kanske inte längre säger åt sina barn att det spökar i skräpkammaren och att de inte får gå dit. De tror ju trots allt innerst inne att det skall finnas någon gömd skatt under all bråten. Och om barnen finner den skatten, så kan fyndet komma hela familjen till del.
När Johannes hunnit så här långt i sina tankar kände han sig riktigt upplivad. Munter till sinnet tog han ut stegen, och till slut sprang han upp för kullen till skräpkammaren. När han kommit fram ställde han sig och bara tittade ut över staden och sjön. Dagen såg ut att bli vacker och Johannes log för sig själv. Ja, man kan säga att han småskrattade invärtes. ”Livet är trots allt skönt”, sade han för sig själv. ”Här uppe på kullen vid skräpkammaren har jag lugn och ro och behöver inte ha något att göra med fogden och hans anhang”.
När Johannes kommit så här långt i sina resonemang började han fundera över de många högar med skräp som nu låg runt skräpkammarens ingång. Han tittade länge på dem innan han gick in i byggnaden. Vi det här laget hade han fått ut så pass mycket föremål att det var möjligt att ta sig in en bit. Men framför sig hade Johannes en mur av saker som han inte riktigt begrep sig på. Han kliade sig fundersamt i huvudet och muttrade för sig själv någonting om att han trots allt måste ta sig igenom rasket. ”Hoppas Minna och de andra barnen kommer snart”, tänkte han medan han fortfarande kilade sig i huvudet. ”Får jag inga starka karlar till hjälp kan jag ju alltid be barnen att ta emot och bära ut. Men vad det är som jag har framför mig nu begriper jag inte riktigt”. Så Johannes hade all anledning att fortsätta att klia sig i huvudet.