Vicke Lindstrand – en man med pondus och humor
1 jan 2012
Jag träffade Vicke Lindstrand första gången 1975. Den då drygt sjuttioårige konstnären tog emot oss i konstnärsvillan i Kosta för att visa den av Hannelore Dreutler tillverkade silvermodellen till ”Legend i glas”, ett konstverk, som några år senare skulle förverkligas mitt emot biblioteket i Växjö. Jag var förvisso inte besökets huvudperson. Inbjudan gällde framför allt dåvarande ordföranden och vice ordföranden i Växjö kommunfullmäktige. Själv fick jag följa med som något slags sakkunnig.
Nåväl, besöket ledde till såväl bestående intryck som fascination över en man som trots sin relativt höga ålder fortfarande stod på höjden av sitt skapande. Detta ledde i sin tur till fler och allt tätare besök ända fram till Vickes bortgång, och jag hann under besöken skapa mig bilden av en konstnärsgärning av mycket ovanligt slag. Tecknare, glasformgivare, keramiker, målare, skulptör är några av de titlar som utkristalliserade sig. Tro nu inte att intrycken svalnade när föremålet för min fascination gått ur tiden. Nej, jag upptäcker fortfarande nya sidor hos en man som betydde oerhört mycket för mitt eget engagemang inom glaskonstens underbara värld.
In i det sista var Vicke Lindstrand en stor visionär. Han visade även en stor portion humor i allt som han företog sig. Samtidigt var han en dominerande person och kunde ta udden av alla resonemang i de sällskap där han vistades. Men det skall också sägas att dominansen var av det tjusande slaget. Ingen gick oberörd ifrån ett möte med Vicke. Man funderade gärna över det han sagt och insåg att han trots allt hade rätt i det mesta.
Det är Simon Gates förtjänst att Vicke Lindstrands talanger leddes rätt, det vill säga till glaskonsten. Den etablerade formgivaren och den unge tecknaren möttes första gången i samband med industriutställningen i Jönköping 1928. Simon övertalade Vicke att komma till Orrefors, och sedan gick alltsammans i rasande fart. Redan vid tiden för Stockholmsutställningen 1930 var Vicke så pass väl etablerad att pressen genomgående talar om Orreforstrion Gate-Hald-Lindstrand. Inte dåligt för en konstnär som på så kort tid lärt känna ett nytt uttrycksmedel för sina ambitioner.
Det är ingen tvekan om att Vicke Lindstrand förde in nya dimensioner i det redan berömda orreforsglaset samtidigt som han lärde sig mycket av sina äldre kollegor. Gravyrerna i form av ”hajdödaren” och ”pärlfiskaren” liksom det målade glaset gav snabbt det gehör som behövdes. Han arbetade givetvis även med graal, och han påstod själv på sin ålders höst att det var han som uppfann ariel-tekniken, något som även tillskrivs Edvin Öhrström. Sanningen lär vi nog aldrig få höra, men en kvalificerad gissning är att de skickliga hantverkarna i hyttan tolkade de båda konstnärernas signaler på rätt sätt och gjorde ett gott jobb.
Hursomhelst, Vicke Lindstrand sade upp sig och lämnade Orrefors 1940. Hans egen version av händelsen var att han längtade till USA efter de framgångar han haft där men att utresevägarna hann stängas mitt under brinnande världskrig. Samtidigt kan man spekulera i det där med personkemi och konstatera att Simon Gate och Vicke var goda vänner men att förhållandet till Edward Hald lämnade en del övrigt att önska. Följden blev att Vicke nu saknade anställning men att han för den skull inte var arbetslös. Det är nu som målaren och tecknaren sätter ny fart med tavlor och en rad bokillustrationer. Och efter en tid har han ett nytt arbete, denna gång som konstnärlig ledare vid Upsala-Ekeby. Det skall också nämnas att Vicke i samband med avskedet från Orrefors fått skriva på ett avtal som hindrade honom att arbeta med glas de närmaste tio åren.
Framgångarna inom keramiken lät inte vänta på sig, och det finns vittnesmål som klart visar att Vicke närmade sig sina nya medarbetare med stor pondus och charm. Många av oss har lärt känna såväl hushållstillbehör som skulpturer med Vickes signatur. Själv är jag mycket förtjust i elefanterna, som framställdes i ett flertal färger. Det är något exotiskt och framför allt nytt som präglar Vicke Lindstrands inträde i keramikens värld. Man kan se hur han förde med sig idéer från glaset. Man kan också se att dessa former utvecklades för att återigen föras tillbaka till glaskonsten längre fram.
När de tio åren med ”glasförbud” gått till ända stod Vicke Lindstrand inför ett viktigt val. Själv sade han att han fick erbjudanden från såväl Kosta som Orrefors och att valet föll på Kosta eftersom Orrefors hunnit så långt i sin utveckling. En del av sanningen bakom inträdet på Kosta ligger säkerligen däri att han slapp konkurrensen från andra formgivare och kunde bli ensam herre på täppan som konstnärlig ledare. Den sedan många år etablerade Kosta-formgivaren Elis Bergh hade gjort sin insats och kunde nu dra sig tillbaka med gott samvete.
Nåja, det är ingen tvekan om att Vicke Lindstrands entré på Kosta glasbruk innebar en radikal förnyelse. Det gamla sortimentet fanns naturligtvis kvar som en bas, men för varje år som gick ändrades profilen med hjälp av glasblåsare, slipare, gravörer och andra skickliga yrkesarbetare. Själv sade Vicke att han ville hålla alla igång – det var brukssamhällets sätt att visa ansvar mot de anställda. Följden blev att Vicke ritade förlagor för gravyr om det blev stiltje i gravörverkstaden, och han satsade på slipat glas om han ansåg sliparna undersysselsatta. Den fråga man kan ställa idag är vad som hade hänt med det anrika glasbruket om inte Vicke kommit in i bilden. Någon annan? Knappast vid den tidpunkten blir mitt svar.
Listan på det som Vicke Lindstrand producerade på Kosta glasbruk är mycket lång: hyttarbetat, graverat, slipat, experiment och – sist men inte minst – glasblocken. Eftersom Kosta, Boda och Åfors hade samma huvudägare som Emmaboda glasverk, nämligen Eric Åfors, så var det lätt att flytta saker mellan bruken. Vicke upptäckte ”skrotet”, det vill säga restglaset från fönsterglasvannan i Emmaboda. Det förde han till Kosta redan i början av 1950-talet samtidigt som han engagerade gravören Rune Strand. Följden blev att arbetet i gravörverkstaden förändrades såtillvida att Rune Strand förde med sig ”handstycket” in i gravyren. Själv sade Rune på äldre dagar att han ångrade sig en smula eftersom handstycket – något av en tandläkarborr – kom att ersätta den gamla traditionella koppartrissan.
Hursomhelst, utan den nya tekniken hade glasblocken med emmabodaglaset som grund aldrig kommit till stånd. Handstycket – förstärkt med tryckluft – skapade en lång rad konstverk med olika djur och andra företeelser. De största blocken blev presenter till prominenta personer i samband med födelsedagar och andra evenemang. De mindre såldes efterhand till privatpersoner. Detta ger svaret på frågan varför de större blocken aldrig dyker upp på svenska auktioner. De har helt enkelt stannat kvar i de familjer som ärvt dem efter sina släktingar.
Själv har jag haft förmånen att kunna betrakta ett av de bästa glasblocken. Det var i samband med en utställning på Smålands museum, där en privatperson lånat ut ett närmare halv meter högt block. Genom hela blocket hade gravörerna borrat trädstammar och längst ner i botten sitter några bävrar och gnager på stammarna. I sanning en stor upplevelse i konstnärsskap och handaskicklighet. Själv hade Vicke en god historia rörande ett glasblock, som fanns utställt på Kosta glasbruk. Den dåvarande chefen för glasbruket, Kalle Karlsson, kom stolt till Vicke och berättade att han sålt blocket för en stor summa pengar. Vickes reaktion blev en helt annan än Karlsson tänkt sig: ”Skall du ta ner skylten? Det där blocket visade ju vad vi verkligen kan åstadkomma”.
Så till ytterligare en sida av Vicke Lindstrands konstnärsskap, nämligen storskulpturerna. De är fyra till antalet och konstruerades genom att limma ihop åtta millimeter tjocka glasskivor från Emmaboda glasverk. Själv sade Vicke att det var enda sättet att tillverka så stora skulpturer i glas eftersom det – åtminstone med den tidens teknik – inte varit möjligt att kyla så stora glasbitar. Tre av skulpturerna var beställningsverk, nämligen Ikaros nål i Stuttgart, Grön eld i Umeå och Prisma i Norrköping. Den fjärde – Legend i Glas – uppfördes i Växjö på Vickes eget initiativ men under visst motstånd från en del personer i staden. När konstverket äntligen invigdes 1978 konstaterade Vicke torrt att man aldrig är profet i sin egen stad, i detta fall den stad som sedan länge kallat sig Glasrikets huvudstad.
Jag var själv åsyna vittne till Vicke Lindstrands sorti från Kosta glasbruk sommaren 1973. Jag var där tillsammans med den dåvarande chefen för Smålands museum, Jan Erik Anderbjörk. ”Där åker Vicke Lindstrand”, sade Anderbjörk och pekade på en Mercedes 180 som var på väg ut från hyttplanen. Vad ingen av oss då visste var att Vicke för sista gången satt sin fot på Kosta glasbruk. Han lämnade sin arbetsplats i såväl ilska som besvikelse över de nya tider som nu rullade in. Sanningen är väl närmast att Vicke gjort sitt och att Erik Rosén, som den mycket drivande chef han var, engagerat nya formgivare, bland andra paret Ann och Göran Wärff.
Jodå, Vicke åkte hem till den konstnärsvilla, vars uppförande och inredning han själv medverkat till och som bruket fortfarande ägde. Där fortsatte han sin verksamhet i intimt samarbete med Studio Glashyttan i Åhus, där de gamla vännerna Hannelore Dreutler och glasblåsarmästaren Arthur Zirnsack nu hade sin verksamhet. Glaset blåstes i Åhus och fraktades till Kosta, där Vicke försåg det med egen gravyr. Han hade redan långt tidigare inrättat en egen gravörverkstad i Kosta-villans ”pigkammare”. Ett riktigt praktverk som Vicke åstadkom på detta sätt var en kraftfull vas med Carl von Linnés porträtt. Den vasen skänkte Vicke till Smålands museum.
Jag nämnde tidigare visionären Vicke Lindstrand. Den sidan hos honom tog sig bland annat uttryck i påståendet att de små hyttorna, studioglashyttorna, har framtiden för sig. De kan fungera som de stora glasbrukens experimentverkstäder och ta fram förlagor till de produkter som sedan tillverkas i långa serier. Jag nämnde också humorn, och som ett exempel på den sidan av Vicke citerar jag gärna följande uttalande: ”Att vara konstnär är en favör och en förbannelse. Jag kan inte sätta upp skylten värper mellan nio och fem”.
Lars Thor
Artikeln är tidigare publicerad i Auktionstidningen för Stockholms Auktionsverk 2004.
Några fakta om Vicke Lindstrand:
Född i Göteborg 1904.
Glasformgivare och konstnär vid Orrefors glasbruk 1928-1940.
Konstnärlig ledare vid Upsala-Ekeby 1942-1950.
Konstnärlig ledare vid Kosta glasbruk 1950-1973.
Samarbete med Studio Glashyttan i Åhus 1977-1983.
Död 1983.
Lindstrand-Stiftelsen grundades på initiativ av Marianne Lindstrand 1986.
I Studio Glashyttan inrättades i början av 1990-talet en permanent utställning med många exempel på Vicke Lindstrands mångsidighet som konstnär. Där kan man i dag beskåda hans verk.
Frihetens pris?
2 jan 2012
Den fråga jag brottats längst med under livet – sedan jag blev ”en politisk människa” i tolvårsåldern – är: ”Varför blir man så konservativ att det viktigaste är att ”stänga ute”, när man kan välja att låta alla människor få känna på den personliga frihetens sötma i tanke, ord och handling?
Det var de svartvita, gryniga bilderna hemma på LumaTV:n om den avskyvärda Sharpeville-massakern på unga studenter i Sydafrika, som väckte min avsky. Efter det blev jag en ivrig läsare av min barndoms Nerikes-Allehanda och på den vägen är det. Jag fick t o m äran att praktisera på den liberala Örebrotidningen efter studentexamen 1968.
Kort sagt är jag en ständigt nyfiken person med socialliberal inriktning I politiken. Det viktigaste för mig är personlig frihet och jämställdhet privat och i arbetet för alla individer! Detta klassas som utopiskt tänkande av många, men kommer trots det att ge mina skriverier sitt varierande innehåll! Vid sidan om mina favoritämnen som glasindustrihistoria, konst- och inredning, arkitektur, gamla och nya media, kommer ni att få följa med på min cirka 40:e amerikanska resa, som förhoppningsvis, kulminerar I Obamas egen huvudstad, Chicago, under oktober-november 2012! USA är demokratins överkurs, har någon sagt. Där måste man – som demokrat – tillåta att någon skriker ut sina åsikter på toppen av sin röst – ord som man själv avskyr och bekämpar…
Min första USA-resa varade under valåret 1971-72 då demokrater som Edmund Muskie och George McGovern var mina personliga stjärnor I baneret. Watergate exploderade på grund av att en nitisk nattvakt gjorde ett gott jobb en stekhet midsommarnatt. Huvudfrågan sedan dess är hur långt en politisk motståndare är beredd att gå för att nå sina mål. Denna fråga har aldrig upphört att dominera dagordningen för vakthållningen kring det fria ordet!
I kommande bloggar…
… kommer jag att berätta under rubriken “Frihetens pris” om “Mormor Alma och rösträtten” med utgångspunkt från mitt eget liv och inspirerad av böcker som Barbro Hedvalls “Vår rättmätiga plats” om de svenska kvinnornas kamp för rösträtten som äntligen – sist I Norden – infördes 1921.
Och visst betyder vår alldeles egen småländska Elin Wägner mycket med sitt författarskap. Kanske särskilt med tanke på den geografiska närheten som jag personligen har till det av Carl Bergsten arkitektritade författarbostället Lilla Björka I Berg. Skrivarstugan på tomten är ritad av glaslegenden Simon Gate. Dessutom är jag förstås våldsamt imponerad av Ellen Key, Selma Lagerlöf och Barbro Alving med flera stora författare, resenärer och djärva journalister. Klassiska profiler som kämpat för kvinnlig frihet.
“En enda värld“ är ett annat ämne som bloggen kommer att koncentrera sig kring. 1971 I New York blev jag medlem I miljöorgansiationen Friends of the Earth. När jag kom tillbaka till min studentstad Stockholm gick jag genast med I den lilla gruppen “Jordens Vänner” och efter några år som medlem blev jag “vice ordförande”, vilket bara betydde att man stoppade précis lika många kuvert som alla andra. Ordförande var den mycket energiske och duktige Lennart Daléus. Andra som jag minns med glädje är Attan Daléus, Åke Påhlman, Ralph Monö och Gunnel Brolin. Här kommer jag efterhand att spegla intressanta minnen och upplevelser. Reflektioner kring dagens miljöproblem I relation till våra idéer och projekt är naturliga efter fyra decennier. Jag är fortfarande medlem.
”Turism – hållbara nöjen” – dagsaktuella spörsmål kring en viktig ”industrigren” kommer många blogginlägg att handla om. Som PR-ansvarig på Orrefors Kosta Boda under 1990-talet, kom jag ständigt i kontakt med det som man då inte kallade ”platsmarknadsföring”, men som nu är ett vedertaget begrepp för samma sak. Många tankar att dryfta kring olika företeelser inom turismområdet, inte minst sedan jag och min man startade och drev Cafe Sergel B&B i Lindshammar med Designbutik under några intensiva år i början av 2000-talet. Som projektledare under ”Möbelrikets” första år, finns det många intressanta möten och roliga projekt att minnas. Några av dessa refereras i Magnus Grahns licentiatavhandling vid Lunds universitet, som presenterades den 16 december 2011. Idag 2012 händer det mycket spännande som absolut är trevligt att kommentera. Projekt som lyfter varumärket Småland till nya höjder!
”Kosta glasbruk – en känslig historia” är ett ämne med många bottnar. 1989 till 2000 var jag lycklig ägare till den underbara glasblåsarstugan i Kosta från 1740-talet, som beboddes av brukets förste glasblåsarmästare Thomas Fromm. Den kallades även Frommens stuga. Min firma ”Frommens förlag” är uppkallad efter denna historiska bostad. Drygt tio intensiva år har satt djupa personliga spår i min själ och resulterat i såväl redaktörskapet för Jubileumsboken 1992 som en rad andra publikationer och aktiviteter. Jag kommer successivt att beröra och sätta in dessa i nya sammanhang.
Arkitektur – konst – form är ett yvigt ämne, som jag har en del att berätta om, såväl i historiskt ljus som i dagsfärska sammanhang. Böcker, seminarier, resor och intervjuer, med förhoppningsvis lockande infallsvinklar kommer att dyka upp i min blogg under 2012.