/Den 9 april 2013 fanns i tidningen Barometern en bilaga med beteckningen Affärsliv. Där kan man bland en del annat läsa några inslag om tillståndet i Glasriket. Micke Johansson i Örsjö och hans hytta skildras ingående, Mats Jonasson i Målerås är sedan länge ägare till det största glasbruket med 50 anställda, även det döende Orrefors ges sin beskärda del av fröjd och smärta. Så finns där också en betraktelse kring de sorgliga resterna av Orrefors Kosta Boda med glas som tillverkas någon annanstans än i Sverige.
Jag har tidigare sagt att nedmonteringen gick mycket snabbt och det tål att upprepas. Kvar finns en och annan liten hytta, men det räcker givetvis inte till för att prata om något glasrike eller med hjälp av näringen i fråga locka turister till sydöstra Småland. Nej, i stället får man lov att ta vara på det närmast gigantiska kulturarv som landskapet, de nedlagda glasbruksorterna och de olika museer som finns kvar utgör. Allt detta bildar ett ekomuseum som bara ligger och väntar på en kunnig entreprenör som samtidigt är en skicklig marknadsförare. Det historiska glasriket kan säkert bli både stort och attraktivt.
Naturligtvis finns det fler hantverk än glasblåsningen som under de senaste decennierna förpassats in bland historiens dimridåer. Jag plockade därför fram en bok som jag medverkade i under det sena 1980-talet. Den heter ”Hantverk i Sverige” och utgjorde en riktig storsatsning av LTs förlag i samarbete med Nordiska museet. Boken rekommenderas till alla som önskar ta del av de mängder av mer eller mindre utdöda hantverk som vårt land kan uppvisa. Själv bidrog jag med ämnet ”Glasblåsare”. Här kommer texten i dess helhet. Vill man ta del av många illustrationerna får man gå till boken./
Glas förekommer i naturligt tillstånd i form av obsidian. Enligt de arkeologiska vittnesbörden framställdes glas av människan i de länder som i dag är Mellersta Östern omkring 2000 år fKr. De första tillverkarna lånade sina idéer från keramiken. Den smälta glasmassan virades som trådar kring en kärna av fuktig sand eller lera som plockades ut när glaset färdigställts. Även pärlor av glas framställdes i stora mängder. Genom handelsmän spreds produkterna. Omkring 500 fKr var länderna kring Medelhavet rika på glas, och Egypten var något av ett centrum för tillverkningen.
Omkring Kristi födelse började glasblåsarpipan – ett mer än meterlångt metallrör – att användas i det dåvarande romarriket. Nyheten revolutionerade framställningen av glas, och den tidigare dyra varan blev överkomlig för bredare samhällsskikt. Glasföremålen kunde nu göras större än förut och formerna blev fler.
Glastillverkningen spreds snabbt över romarriket och Medelhavsområdet. Den följde också romarna i spåren genom Germanien och Gallien till Britannien. I Rhendalen nådde hantverksskickligheten kanske sin höjdpunkt. I Colonia (Köln) framställdes glas från 50-talet eKr ända fram till romarrikets upplösning på 300-400-talen.
Konsten att framställa glas dog naturligtvis inte med romarna utan togs över av andra kulturer. En renässans ägde rum i Venedig, där man för brandfarans skull flyttade tillverkningen till ön Murano på 1200-talet. Det venetianska glaset nådde sin höjdpunkt på 1500-1600-talen, samtidigt som nya tekniker och former utvecklades i Tyskland och Böhmen. Andra centra uppstod vid samma tid i Frankrike, Spanien, England, Irland, Amerika, Ryssland och Kina. Holland och Belgien gjorde sig kända för sina dekorer på glas.
Till Norden och därmed också Sverige kom glastillverkningen på 1550-talet. Det första svenska glaset tillverkades på Norrmalm i Stockholm av glasblåsare som kallats in från Italien. Ytterligare ett antal hyttor grundades i Mellansverige under 1500-talet, och vid tiden omkring 1600 vet vi att tyska glasblåsare arbetade i Sverige. Att bygga upp en inhemsk arbetarstam visade sig av olika skäl vara svårt. Den tyska glasarbetarinvandringen fortsatte sedan in på 1900-talet.
Två äldre svenska glasbruk kan nämnas, nämligen Kungsholm i Stockholm (1688-1815) och Henrikstorp i Perstorps socken i Skåne (1691-1760). De gjorde sig kända för produkter av mycket hög kvalitet för hovets och adelns behov. Båda framställde gravyrer på glas och särskilt kungsholmsgravyrerna brukar nämnas som exempel på högt stående hantverksskicklighet. Tyvärr är många kungsholmsglas angripna av glassjuka pga felaktigt sammansatt massa. Fenomenet gör dem mjölkvita och till slut torde de falla sönder.
Under 1700- och 1800-talen spred sig glastillverkningen över praktiskt taget hela Sverige. Den stora glasbruksgrundningsepoken är årtiondena omkring 1900, då också sydöstra Småland börjar framträda som glasdistriktet före alla andra. Detta torde ha sin förklaring dels i en järnbruksdöd som krävde alternativ sysselsättning, dels i den rika tillgången på ved. I dag är den industriella tillverkningen av glas så gott som helt koncentrerad till triangeln Vetlanda – Växjö – Nybro.
Teknik
Glas är smält sand! Men sanden bör vara kvartssand och den måste blandas med flussmedel (soda eller pottaska) och stabilisatorer (kalk och blymönja) för att få acceptabel smälttemperatur och de egenskaper vi förknippar med exempelvis ett färdigt dricksglas. Man kan givetvis använda sig av naturlig svensk sand, men den innehåller ofta järnoxid, vilket leder till brun- eller grönfärgat glas. Vill man styra färgsättningen måste naturlig kvartssand tillsättas en viss given mängd metalloxider.
Sand och övriga ingredienser jämte glaskross blandas till en mäng (ty Gemenge), som läggs i en degel av lera i en uppvärmd glasugn. Under själva smältningsprocessen, som varar några timmar, hålls temperaturen vid ca 1400 grader Celsius. När arbetet börjar har temperaturen på det färdigsmälta glaset sänkts till ca 1200 grader.
Runt glasugnen utförs det grundläggande arbetet vid all manuell glasframställning. Ugnarna innehåller ett varierande antal deglar, men de senaste åren har utvecklingen gått mot mindre ugnar med plats för en eller två deglar. Uppvärmningen sker med olja eller el. Före 1960-talet uppvärmdes nästan alla glasugnar i Sverige med ved. En enda stor ugn kunde då konsumera bortemot 40 kubikmeter ved per dygn.
Framställning
Glasarbetarna utför sitt arbete i en eller flera verkstäder runt ugnen. Det är frågan om ett kvalificerat lagarbete där antalet medlemmar anpassas till det glas som skall tillverkas. Verkstadens storlek har minskat de senaste åren pga vissa rationaliseringar och ändrade ugnstyper. Runt den gamla typen av ugnar arbetade oftast sex verkstäder med åtta man i varje. Det var den styrka som behövdes för att tillverka ett vinglas på ben och fot. Där fanns förste anfångare,
Uppblåsare, mästare, benanfångare, benmakare, fotanfångare, inbärare samt avputsare och formhållare.
Arbetet i en verkstad som skall tillverka ett dricksglas på ben och fot är mycket komplicerat och kan här bara ges en förenklad beskrivning. För den oinvigde besökaren kan processen uppfattas som ”en massa människor som planlöst och förvirrat springer om varandra med vitglödgade glasstycken på långa stänger i oroväckande närhet av varandras ögon och öron”. Så är det givetvis inte. Arbetet sker efter mycket fasta regler.
Sprängt glas
Anfångaren (ty anfangen = börja) sticker en pipa i degeln och drar upp en glödande klump som han rullar (välsar) på ett välsbleck. Genom pipan blåser han in luft så att glaskulan vidgar sig. Pipan går vidare till uppblåsaren, som sittande på en särskild glasarbetarstol riktar pipan uppåt och blåser in mer luft. Nästa moment innebär att uppblåsaren i stående ställning sticker pipan med glasklumpen i en form och roterar pipan med hanflatorna samtidigt som han blåser in mer luft. Han slutar när glaset fyllt ut formen. Glasets skål (kupa eller kuppa) är nu färdig. En del av skålen (kuppan) sitter ovanför formen och skall senare tas bort genom sprängning.
Pipan med skålen går nu till mästaren som sittande på sin stol stöder pipan mot golvet och riktar skålen uppåt. Benanfångaren kommer med glasmassa på en spik (en metallstång lika lång som pipan) som hålls över skålens botten. Mästaren styr spiken med en klippsax och låter glaset rinna ner i centrum på skålen. Efter ögonmått klipper han av exakt den glasmängd som går åt till benet och lägger ner pipan på arbetsstolen. Med en skärsax formar han den glödande glasklicken till ett ben. Pipan hålls hela tiden i rotation.
Pipan med skålen och det färdiga benet går nu till benmakaren. Fotanfångaren kommer med en spik med en klick glas som benmakaren klipper på benet. Därefter läggs pipan ned och benmakaren formar foten med en fotsax alltmedan pipan roteras. Fotsaxen är försedd med två träplattor mellan vilka foten kläms ihop. Den färdiga foten ges sedan sin slutliga form med hjälp av en strykbräda. Med en passare kontrolleras måttet mellan fotens undersida och skålen. Det sista momentet innebär att benmakaren med en lätt lyftning på pipan knackar av glaset. Det tas emot av inbäraren, som hastigt för det till kylröret.
Ovan har beskrivits ett av flera sätt att framställa glas. Vid sidan av sprängt glas förekommer även drivet, pressat, gjutet och centrifugerat glas.
Det drivna glaset kräver en speciell yrkesskicklighet. Låt oss något förenklat se hur glasblåsarmästaren på fri hand formar ett fat.
Drivet glas
Glas fångas an på pipan. Det välsas i en skopa av alträ som blötts i vatten. När glasmassan stelnat något blåser mästaren i luft och får en kula av en tennisbolls storlek, en post. Med en skärsax stryper han till mellan pipans yttersta del (pipnaveln) och glaset så att posten får formen av ett päron. När posten antagit fast form anfångas mer glas på den och den stora glasklumpen välsas i en större träskopa. Mer luft blåses in medan pipan roteras. Kulan växer till en kokosnöts storlek. Mästaren har nu en andrapost. Efter avsvalning görs ytterligare en anfångning. Glasklumpen är nu mycket stor och den kräver den största skopan för välsningen. Pipan är tung och det är svårt att ha glasmassan under kontroll. Ännu mer luft blåses i och kulan når en fotbolls storlek.
Sittande på arbetsstolen plattar mästaren till kulan i botten med strykbrädan, som ovanpå träet försetts med ett lager genomblött tidningspapper. Anfångaren kommer med en puntel (lika lång som spiken men grövre) försedd med en klick glas. Punteln förs mot glaskulans botten där den fäster. Med hjälp av några droppar vatten skiljs kulan från pipan och sitter fast på punteln.
Mästaren tar nu punteln och ”värmer in” kulan i ugnen så att den mjuknar. Sedan sätter han sig på arbetsstolen och låter punteln sakta rotera medan han klipper upp kulan med en klippsax. Det bortklippta glaset stelnar och faller ner, kulan har öppnats. Den värms åter in, varefter mästaren driver ut glaset med en pinnsax och gör kanten jämn. Ännu en invärmning, varefter mästaren hastigt snurrar punteln på arbetsstolen. Av centrifugalkraften plattas glaset ut till ett stort fat, som ges sin slutliga form med hjälp av skärsaxen, pinnsaxen och strykbrädan. Fatet knackas av och förs till kylröret. Den enda efterarbetning som krävs är bortslipningen av märket efter punteln.
Pressat glas
Tekniken att pressa glas uppfanns i USA på 1820-talet. En ny epok inleddes i och med att man kunde producera glas till lågt pris. Det blev möjligt för bredare lager i samhället att använda glas i vardagslag. I Sverige slog pressglaset igenom på allvar på 1850-talet.
Pressformar tillverkades från början av mässing eller rödgods och senare under 1800-talet av gjutjärn. De består av form, ring och mall, och i formen graverades det mönster som trycks av i glaset. Ringen vilar över formen och bestämmer glasets överkant. Mallen spänns fast i pressen. Glaset hämtades från degeln med en spik av iläggaren, som lät glaset rinna ner i formen. Tryckaren, som skötte pressen, klippte med en klippsax efter ögonmått av den mängd glas som behövdes. Så drog han i en hävarm så att mallen pressades ner i formen varvid glaset fyllde ut mellanrummet mellan mallen och formen. Glasmassan stelnade snabbt, mallen kunde lyftas och glaset tas ur formen. Nu återstod bara kylningen, varefter glaset kunde användas utan efterbearbetning.
Pressglas tillverkas tyvärr inte längre i Sverige enligt den beskrivna metoden. I stället har man gått över till starkt förenklade former av gjutet och ”bakat” glas.
Centrifugerat glas
En annan teknik, ett hundratal år yngre än pressglaset, har på senare tid vunnit alltmer terräng. Det rör sig om centrifugering, en metod som introducerades på Orrefors i mitten av 1940-talet av konstnären Sven Palmqvist. Han fick idén när han såg hur grädden slungades ut mot väggarna i en smörkärna under rotation. Under visst motstånd från glasblåsarna vid bruket utvecklades det hela, och 1954 kunde de första centrifugerade skålarna, som döptes till Fugaserien, presenteras.
Flaskor och fönster
Två sorters glas, som numera helt framställs i maskiner, blåstes för hand, nämligen fönsterglas och buteljer. Det blåsta fönsterglaset finns fortfarande kvar i många oförvanskade äldre hus, och det framställdes i Sverige enligt cylindermetoden ända fram till början av 1930-talet.
Vid tillverkningen av cylinderglas använde man en mycket stor och lång pipa som tillät anfångning av en post på upp till 30 kg. Posten arbetades rund i en träskopa, varefter den drogs ut i en hålformad träklump. Luft blåstes in tills man började ana konturerna av en cylinder. Sedan fortsattes bearbetningen i svänggropen, en 2-3 meter djup nedsänkning i golvet. Samtidigt som pipan svängdes, blåstes mer luft in i cylindern. Glasets tjocklek hängde på att glasblåsaren avslutade sitt arbete i rätt ögonblick. Cylindrar kunde blåsas till en längd av 2,5 m och 50-60 cm i diameter.
Sedan cylindern knackats av pipan sprängdes den i båda ändar genom att en glödgad ståltråd virades om den i båda ändar. Ett par svettdroppar från glasblåsarens panna på tråden räckte sedan för att kupporna skulle hoppa av. Cylindern var nu öppen åt båda hållen. Den plana skivan åstadkoms genom att föra ett glödande sk sprängjärn längs cylinderns innersida, varefter cylindern öppnade sig. Den planades sedan ut genom invärmning i en särskild sträckugn. Efter kylning skars den i lämpliga storlekar.
Flaskor och buteljer blåstes i Sverige för hand fram till åren omkring 1930, men redan 1920 hade man börjat tillverka maskinblåsta flaskor på Surte glasbruk. Tillverkningen av damejeanner levde kvar i sin gamla form på Kungälvs glasbruk ända fram till slutet av 1940-talet. Så sent som 1955 samlades ett arbetslag på bruket för att blåsa en specialbeställning på 100 st handblåsta 60 liters damejeanner.
Efterbearbetning
En långsam kylning av glaset är nödvändig för att få bort de spänningar som annars skulle medföra att det spricker sönder. De i hyttan färdigarbetade alstren bärs till kylröret, ett ca 20 m långt täckt löpande band med en temperatur av ca 500 grader Celsius i början och rumstemperatur i slutet. Kylningen tar flera timmar i anspråk och principen är att tjockare glas kräver längre kyltid än tunnare. Tidigare skedde kylningen i särskilda ugnar som hölls varma under dagen och långsamt fick svalna under natten.
På glas som inte är drivet skall överdelen, kuppan, avlägsnas efter kylningen. Detta sker i en sprängmaskin. Med en diamant ristas glaset i rätt höjd. Sedan ställs det på en roterande platta framför en gaslåga. Efter en stund spricker glaset efter ritsen och kuppan kan lyftas av. Den avsprängda delen går till blandning av ny mäng. På drivna glas slipas puntelmärket bort mot en roterande sandstensskiva.
Många glaspjäser som lämnar kylröret är halvfabrikat i den meningen att de skall förses med dekor. Det rör sig om avancerad vidarebearbetning i form av slipning, gravyr eller målning.
Slipningen används som dekor på servisglas, vaser, skålar mm och kräver ett mjukt underlag. Därför används kristallglas med hög procent blymönja. Slipningen indelas generellt i tre moment, nämligen grovslipning, finslipning och polering. Grovslipningen, som ger en matt yta, utförs med järnskiva, slippulver och vatten. Sliparen arbetar sittande och håller föremålet mot den roterande skivan. Vid finslipningen används en skiva av finkornig sandsten. Poleringen sker med hjälp av korkskiva, pimpstenspulver och vatten. Slipningen var mycket populär årtiondena omkring 1900, och glasbruken hade många slipare anställda. I dag utövas slipningen bara av ett fåtal yrkesmän.
Gravören arbetar på liknande sätt som sliparen. Den traditionella gravyren utförs genom att glaspjäsen hålls mot roterande koppartrissorav varierande diameter och tjocklek. Hjälpmedel är smärgelpulver och olja, och arbetet utförs sittande i gravörstol. Under de senaste decennierna har koppargravyren mer och mer ersatts av gravering med handstycke, dvs ett verktyg som närmast ser ut som en tandläkarborr. Glaspjäsen placeras härvid på ett bord, och handstycket hålls – som namnet säger – i gravörens hand.
Målning av glas förekom tidigt, och i Sverige har tekniken tradition åtminstone under 1900-talet. Den har använts som såväl enklare dekoration på dricksglas som avancerad dekorationsform av glasmålare och konstnärer. Efter målning sker bränning i ugn vid ca 500 grader Celsius. Konsten att måla glas var nästan utdöd i Sverige när den återupptogs i mindre skala i slutet av 1970-talet.
Glas och glasbygd
Glashanteringen är mycket mer än det arbete som utförts av skickliga hantverkare. Den är också berättelsen om företagare som satsat kapital, om konstnärer som utvecklat glaset och om glasbruken som format bygd och samhällen.
Fram till 1965 hade 193 glasbruk anlagts i Sverige. Vid samma tidpunkt hade 143 lagts ned. Sålunda återstod 50 bruk 1965, varav 38 i Småland. Sedan dess har åtskilliga glasbruk lagts ned i vad som kallas glasriket i sydöstra Småland, men samtidigt har en lång rad mindre studio- och glashyttor anlagts. Dessa nyetableringar är spridda över hela landet.
I dag (1986) finns 16 glasbruk jämte några få mindre hyttor i glasriket. Utanför glasriket finns 2 glasbruk. Samtidigt som man talar om nedläggningar under 1970- och 80-talen kan konstateras att inte mindre än 264 glasbruk och hyttor anlagts i Sverige fram till 1985. Uppgången jämfört med 1965 hänger helt och hållet samman med etableringarna av studio- och turisthyttor.
Omkring 1900 kom de första konstnärerna till glasbruken, men det internationella genombrottet vad gäller konstglaset lät vänta på sig till åren omkring 1920. Man kan tala om fyra generationer glaskonstnärer, av vilka den andra generationen gjorde det svenska glaset berömt över stora delar av världen. Den tredje generationen förde utveckningen vidare, medan den fjärde generationen utgörs av de formgivare som nu är verksamma vid bruken. Man talar även om en sidogren till den fjärde generationen. Det rör sig om studioglasblåsarna som samtidigt är sina egna formgivare.
Stora delar av sydöstra Småland präglas av glashanteringen. De små bruksorterna har växt upp kring glasbruket, som i flera fall varit den enda industrin. Ensidigheten i näringslivet har ofta fört med sig att hyttan startats på nytt vid en nedläggning av bruket. Man kan lugnt säga att den småländska envisheten skiner igenom.
Glashantverket har genomlevt och överlevt den svenska industrialiseringsprocessen utan att nämnvärt ändra karaktär. Givetvis har många – ibland farliga – arbetsmoment försvunnit medan andra rationaliserats. De 18 glasbruk som i dag ingår i Svenska glasbruksföreningen går enligt statistiken under begreppet industri, men man skall ha klart för sig att det handlar om ett gediget hantverk med tvåtusenårig tradition.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Hantverk i Sverige. LTs förlag i samarbete med Nordiska museet. Stockholm 1989. Även senare upplaga.
29 apr 2013
Gösta Moberg
/Det där med att googla kan ha sina finesser. Tidvis gör jag det ofta, tidvis ibland, tidvis inte alls. Men häromdagen kom jag att tänka på en person ur det förflutna, nämligen Märta Moberg. Ett namn kanske vilket som helst. Men för mig minnet av en förtjusande äldre dam. Hennes man hette Gösta, och det var väl i främsta rummet honom googlandet handlade om. Jovisst, jag insåg plötsligt att jag skrivit om Gösta Moberg i Svenskt Biografiskt Lexikon. Det måste ha varit på 1980-talet medan Märta fortfarande levde. Så här lyder texten/:
Visserligen föddes Gösta M i Alingsås, men han räknade sig hela livet som smålänning. Anledningen var att familjen tidigt flyttade till Växjö, där det bodde ett flertal släktingar. Efter avslutad skolgång och bankutbildning gav sig M in på den militära banan. Officersutbildningen och tjänstgöringen vid Kronobergs regemente betydde mycket för hans utveckling.
På 1920-talet erbjöds sv officerare tjänst hos persiska gendarmväsendet som instruktörer. Äventyrslusta och intresse för främmande länder, folk och kulturer drev M att söka en sådan tjänst. Efter antagning sändes han till Marocko, Algeriet och Tunisien för att sätta sig in i muhammedanska förhållanden. M fascinerades där av den arabiska och afrikanska världen och beslöt att lämna den militära banan för att i stället ägna sig åt etnografiska forskningsresor.
Ett otillgängligt bergsmassiv, Tibesti, beläget som en ö i östra Sahara och på alla sidor omgivet av sterila ökenområden, blev målet för M:s drömmar. Strävan att komma till det outforskade området drev honom att 1924 strata en expedition på egen bekostnad. Han färdades som ensam europé med infödda följeslagare och försedd med rid- och lastdjur. De franska myndigheterna hade gett honom tillstånd att leva bland tuaregerna, ett nomadfolk i Hoggar i Sahara. M nådde emellertid inte den gången sitt mål. Han hindrades av ett rövarband från toubofolket, som härjade i de trakter som skulle genomkorsas.
1929 gjorde han sitt andra försök att nå Tibesti. Denna gång reste han på uppdrag av Naturhistoriska riksmuseet och de etnografiska och naturhistoriska museerna i Gbg. Återigen gäckades förhoppningarna, denna gång genom stridigheter mellan italienare och ökenfolken i Sahara. M stannade än en gång hos tuaregerna, varefter färden gick till Nigerflodens krök. Därifrån tog han sig med kanot till Timbuktu. Vid ett tillfälle nödgades han dricka Nigerflodens förorenade vatten och insjuknade i tyfoidfeber. Följden blev en lång sjukhusvistelse.
Andra världskriget stoppade alla planer på fortsatta forskningar i Afrika. M riktade därför blicken mot andra världsdelar, och 1939 ställde han färden till Sydamerika, närmare bestämt Franska Guyana. Han besökte även USA. 1947 inbjöds M att leva bland eskimåerna på Alaskas västkust och Nunivak-ön i Berings hav. Han stannade där i sju månader.
Under den expedition som inleddes 1949 nådde M äntligen Tibesti. Han genomkorsade noggrant östra delen av Tibesti-området tillsammans med en infödd följeslagare och två kameler. Han lärde känna toubofolket, som liksom tuaregerna levde som nomader men under betydligt enklare förhållanden. Resan gick sedan vidare till Kongo, där han fick hjälp av svenska missionärer i sitt insamlings- och forskningsarbete.
M företog ytterligare några forskningsresor av betydelse. Nämnas kan att han under sin Etiopen-expedition 1956 mottogs av kejsar Haile Selassie och att han i Kenya fick uppleva Mau-Mau-upprorets sista tid.
M var både ivrig och skicklig fotograf. Bildmaterialet från resorna – såväl i svartvitt som i färg – har i minst lika hög grad som föremålen betydelse för den dokumenterande gärning han utförde. Bilden var för honom det givna och nödvändiga komplementet till den skrivna och berättade framställningen om levnadsförhållanden i främmande världsdelar.
För den breda publiken gjorde sig M känd genom böcker och tidningsartiklar i såväl svensk som utländsk press. Han var en flitig resenär även inom Sverige och framträdde som föredragshållare i studieförbund och föreningar. Radion blev ett uppskattat medium för hans tankar och erfarenheter, och på senare år framträdde han även i TV.
M har haft stor betydelse som upptäcktsresande och insamlare av etnografiskt material. Tidvis bemöttes han dock kallsinnigt när han sökte medel till sina resor. Trots detta donerade M stora mängder hemfört material till museer främst i Sverige men även i Norge, Danmark, Finland, Frankrike och USA. 1954 inrättade han tillsammans med hustrun ett eget museum i Fågelbro på Värmdön utanför Sthlm. Föremålen där skänktes enligt M:s önskan 1979 till Smålands museum i Växjö.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Svenskt Biografiskt Lexikon.
/Kommentaren från nutiden:
Naturligtvis finns mer att hämta när man går till nätversionen av SBL. Bland annat finns där en omfattande bibliografi som visar Gösta Mobergs stora kapacitet som författare och skildrare av de miljöer han mötte.
Gösta Moberg föddes 1894 och avled i Stockholm 1975. Han var gift två gånger. Den första hustrun dog bara en kort tid efter bröllopet 1946. Hans andra hustru var Märta som han äktade 1954. Det är om henne som fortsättningen skall handla.
Märta Moberg kontaktade mig 1978, alltså tre år efter Göstas bortgång. Hon inbjöd mig, turistintendenten Sven-Eric Rydh och vice ordföranden i min styrelse tillika kommunfullmäktiges ordförande i Växjö, Ingvar Dominique, att komma till Stockholm och ta del av önskemål som hon och Gösta gemensamt formulerat. Vi anlände en vacker sommarförmiddag till parets eleganta paradvåning på Valhallavägen. Den helt förtjusande, då nästan åttioåriga, Märta tog emot oss med översvallande vänlighet och visade runt. Överallt på väggar och bord fanns minnen från Göstas forskningsresor i form av föremål och bilder.
Egentligen var det väl ingen av oss tre tillresande som visste så mycket om Gösta Moberg och hans gärning. Själv hade jag kommit i kontakt med hans alster i form av några böcker och tidningen Lektyr som fanns hos mina farföräldrar. Men nu fick vi allt till livs. Märta pratade och pratade och till slut ringde hon efter en taxi som tog oss alla fyra ut till Fågelbro. Där fick vi ta del av parets eget museum, inrymt i en gammal skola. Märta förklarade helt frankt att hon och Gösta bestämt att de mer än tusen föremålen skulle doneras till Smålands museum eftersom Etnografiska museet i Stockholm inte kunde ta emot mer än vad de redan gjort. Med föremålen skulle också följa en icke föraktlig summa pengar som grund till en forskningsfond.
Väl tillbaka i Växjö tog vi beslutet att acceptera gåvan trots att det mesta egentligen föll utanför museets insamlingsområde. Allt packades och kördes till Smålands museum sommaren 1979. Ett par år senare skedde komplettering med en rad föremål från våningen på Valhallavägen. Fondens grundplåt – jag tror det var 50.000 kronor – placerades på ett förnuftigt sätt i aktier, där pengarna växte så det knakade under 1980-talet.
Jag fick ända fram till Märta Mobergs bortgång i mitten av 1980-talet ett antal tillfällen att så att säga lära känna Gösta i efterhand. Trots att han var i sextioårsåldern när han och Märta gifte sig var han fortfarande fullt aktiv forskningsresande. Detta medförde att Märta lämnades ensam i Stockholm och fick ta hand om en rad handskrivna manus som skickades från olika platser. Sedan var det hennes sak att renskriva och lämna vidare till tidningar och bokförlag. Det var kvällsgöra eftersom hon arbetade heltid som sekreterare.
Märta talade alltid om Gösta med stor beundran och hon klagade i efterhand aldrig över sina långa ensamhetsperioder. Tvärtom beskrev hon den iver hon kände när nya brev med manuskript dök upp. ”Men en gång blev jag sur på Gösta”, sade Märta eftertänksamt en gång under ett av våra många samtal. ”Det var när han varit borta många månader och jag gick ner till tåget för att möta honom. Naturligtvis ville jag ge honom en kram men han fräste åt mig och sade att jag skulle akta den dyrbara keramikskulpturen han höll i famnen.”
Märta besökte Växjö några gånger i början av 1980-talet, bland annat för att besöka makens grav på Tegnérkyrkogården. En gång hade hon i god tid bett att få hålla ett föredrag om Gösta och hans resor i den dåvarande kyrksalen i Smålands museum. Det var en söndagseftermiddag och evenemanget var väl förberett och annonserat. Märta provkörde sitt diamagasin medan jag med stigande oro insåg att där bara satt en handfull blivande åhörare. Men just som jag skulle till att hälsa Märta välkommen strömmade plötsligt en massa människor in i salen. Det måste ha varit ett femtiotal. Efteråt fick jag veta att en busslast trötta museibesökare vid entrén tipsats om föredraget och sett chansen att koppla av en stund. Märta höll ett strålande föredrag och gladdes över de många åhörarna. Naturligtvis avslöjade jag aldrig varifrån de kom.
Det där med fonden blev en lyckträff. Alltsedan början av 1990-talet har ett stort antal stipendier delats ut från ”Gösta och Märta Mobergs forskningsfond” till framför allt doktorander som på något sätt velat följa Gösta i fotspåren inom ett antal discipliner. Märta gladdes, så länge hon levde, åt fondens ekonomiska framgångar. I mitten av 1990-talet fördes samlingarna i den mobergska donationen tillbaka till Stockholm, till Etnografiska museet som vid den tiden fått bättre möjlighet att härbärgera dem. Detta senare slapp Märta uppleva, eftersom hennes aska då för länge sedan placerats i samma grav som hennes älskade Gösta./