Monthly Archives: oktober 2012

Åfors glasbruk – en färgstark historia

Beskedet var egentligen inte oväntat. Men det medförde trots detta en stor sorg i samhället, bygden och – inte minst – bland de anställda. Åfors glasbruk, grundat 1876, släcks successivt ner under hösten 2012. Att det levde vidare så länge som det gjorde kan nog tillskrivas formgivarna och konstnärerna Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien. Det är deras engagemang, såväl nationellt som internationellt, som gett Åfors en framträdande plats på glasbrukskartan från 1960-talet till våra dagar.

 

Lagom till 125-årsjubiléet 2001 var vi med om att producera boken Åfors glasbruk – en färgstark historia. Jag skrev de två inledande kapitlen och Margareta skrev kapitlet om Gunnel Sahlin – Gunnel, livsbejakande och linjestark. Margareta stod dessutom för bildurval och layout tillsammans med tryckeriet. Här kommer de två inledningskapitlen. Så välkomna till Åfors före Bertil och Ulrica. Måhända kan vi återkomma till det rika bildmaterialet.

 

Grunden

Bruksbygden föddes ur skogen. Det var skogen som gav bränslet till de primitiva ugnar som redan under medeltiden smälte fram järnet i sydöstra Småland. Det var tack vare skogen som bönderna överlevde i det karga och stenrika landskapet. De brukade inte bara jorden. De hade även fisket, jakten, boskapsskötseln och järnframställningen.

 

Tiden gick och den primitiva järnhanteringen, baserad på sjö- och myrmalm, koncentrerades till järnbruk. De hette Klavreström, Orrefors, Flerohopp  och mycket annat. Vi är nu framme på 1700-talet, malmupptagningen ur sjöarna fortsätter och böndernas binäringar är bland annat produktion av träkol, tjära och pottaska. Den senare produkten är aska från lövved och den användes till så vitt skilda saker som framställning av tvättmedel och som ingrediens till mängen i glasugnarna.

 

Krisen kom vid 1800-talets mitt. Konkurrensen från Bergslagen och andra malmproducerande trakter blev för stark. Det lönade sig inte längre att framställa järn av sjömalm. Bland många andra blev bränsleproducenterna lidande när efterfrågan på träkol drastiskt minskade. Det var då något annat kom istället.

 

Glastillverkningen i Sverige kom på allvar igång under slutet av 1500-talet, och man gjorde glas i Småland redan under 1600-talet. Men det var först med etablerandet av kosta 1742 som näringen fick en fast och varaktig plattform i det karga landskapet. Kosta var länge ensamt, men när järntillverkningen lades ner blev Kosta det moderglasbruk som fick utbilda och lämna ifrån sig arbetskraften.

 

Nu förstår alla att glashanteringen blev den näring som ersatte järnframställningen. Efter 1850 växer det ena glasbruket efter det andra fram i sydöstra Småland. Under 1870-talet går det allt snabbare. I hela landet anläggs då 23 glasbruk, varav 11 i Småland. Ett av de småländska glasbruken kallas Åfors, och det grundas 1876.

 

Efterfrågan på glas ökar hela tiden i industrialismens samhälle, och många är de som vågar starta nya företag. Men de flesta måste ge upp. Av de 23 glasbruken från 1870-talet är det bara Åfors och Pukeberg som än idag är verksamma. Att man fortfarande tillverkar glas i Åfors med stor framgång hänger samman med skicklighet, envishet, framsynthet och stor förmåga att rekrytera den rätta sortens medarbetare.

 

Det var Carl-Albert Fagerlund som tillsammans med bröderna Robert Oscar Fagerlund och Alfred Anders Fagerlund samt svågern Carl Johan Carlsson grundade Åfors glasbruk. Alla fyra var glasblåsarmästare och hade fäder som var glasblåsare. De kom från Ekeberga socken och är ett bra exempel på hur Kosta glasbruk fick släppa ifrån sig dugliga medarbetare när det var dags att starta eget. De hade yrket med sig och visste vad de gjorde. De var beredda att ta de krafttag som behövdes. Men det var med all tydlighet Carl-Albert som bestämde. Han var född 1843, och han kom snabbt att gå under namnet Stor-Kalle.

 

Startkapitalet var 9.366 kronor och 87 öre. Carl-Albert bidrog med större delen, nämligen 6.412 kronor och 65 öre. De övriga bidrog med resten, Carl Johan Carlsson dock bara med 229 kronor och 13 öre. Hur man fått tag på denna för den här tiden stora summa förtäljer inte källorna.

 

Man började under de primitiva förhållanden som med våra ögon mätt var regel vid denna tid. Hyttan, en träbyggnad, brann redan 1877, men efter två månader var den åter uppbyggd. Bränslet till ugnarna var här, liksom på andra håll, den ved som levererades av bönderna på trakten. Till att börja med skänktes veden i hopp om framtida betalda leveranser.

 

Om Stor-Kalle berättas en hel del historier. Han var med all säkerhet en begåvad affärsman med stor pondus, en man som troligen hellre betalade den som pockade på högre lön med brännvin istället för kontant ersättning. Det sägs också att han i sin vidlyftighet kunde ge sig till att såväl beställa extratåg från Kalmar till Emmaboda som att spotta snus ner på parketten på operan i Stockholm. Han ledde arbetet vid Åfors i fyrtio år, en anmärkningsvärt lång tid.

 

Bevarade räkenskaper visar att värdet av tillverkningen för åren 1876-1878 uppgick till 34.928 kronor och att vinsten för samma period var 2.543 kronor. Åren 1879 och 1880 gick det ännu bättre med närmare 45.000 kronor i tillverkningsvärde vardera året. 1883 löste Stor-Kalle ut sina bröder och svågern från bruket för 14.000 kronor. Pengarna lär han ha lånat ihop av bönderna i trakten genom att frikostigt bjuda på mat och brännvin.

 

Först 1911 bildades aktiebolag och Stor-Kalle tog in sin son, en måg och en doktor Fliser som delägare. Som den affärsman han måste ha varit insåg han måhända att detta var bästa formen för fortsatt drift. Den hårdföre Stor-Kalle, som 1906 förbjöd bildandet av fackförening och som lade ner driften i protest mot arbetarnas vilja att strida för bättre villkor, började dessutom bli till åren. Bruket var nergånget och 1916 sålde Stor-Kalle sitt livsverk, 73 år gammal.

 

Köpare var Ernst Johansson. Han betalade omkring 150.000 kronor för hytta, sliperi, kvarn och jordbruk. Det fanns också sju bostadsfastigheter med i uppgörelsen. Att köpa och driva ett glasbruk mitt under brinnande världskrig var förvisso ett vågspel, men Ernst Johansson hade erfarenheter från ett annat glasbruk, nämligen Hofgård i Älghults socken. Där tillverkades fönsterglas, och det bruket hade kommit i hans ägo genom köp vid en exekutiv auktion 1912.

 

Eric Johansson, son till Ernst, var född 1896. Han var alltså helt ung när han redan 1913 gjordes till bokhållare på Hofgård efter studier i Kalmar och Stockholm. Det var också Eric, som fick ta huvudansvaret för Åfors glasbruk efter köpet 1916. Det sägs att pappa Ernst tog med sig sin i ekonomiska ting förfarne son för att se till hur det stod till ekonomiskt i Åfors. Efter genomgång av böckerna lär Eric ha sagt som det var, nämligen att det stod illa till. Då lär fadern ha yttrat att ”om du är en sådan tusan till kännare, så får du också ta hand om bruket”. Och så blev det.

 

Eftersom Ernst Johansson bland mycket annat var virkeshandlare var det naturligt för honom att se det stora värdet i skogsegendomar. Det var ett synsätt som sonen Eric tog till sig. På Hofgård fanns stora skogstillgångar som snabbt steg i värde under första världskriget. Det var av allt att döma härifrån pengarna hämtades när det var dags att köpa Åfors.

 

Den unge brukspatronen Eric Johansson hade med all sannolikhet ingen lätt uppgift. Att föregångaren Stor-Kalle med sin fackföreningsfientliga attityd dessutom jagat den mest kunniga arbetskraften på flykten gjorde saken ännu svårare. För övrigt fanns ytterligare mellan tio och femton glasbruk inom tre mils avstånd. Var och en kan förstå att det inte var lätt att locka yrkeskunnigt folk från goda villkor till sämre. Men allt avlöpte väl, nödvändiga investeringar genomfördes, och glasbrukets dåliga rykte förbättrades stadigt. Allt detta är en historia som vi skall återkomma till längre fram.

 

Produktionen

De flesta svenska och småländska glasbruk gjorde egentligen i stort sett samma saker innan formgivarna kom in i bilden. Det var bruksglas, burkar, flaskor, kaffekulor, ja det handlade om det som vanligt folk behövde i sin vardag. Vissa bruk gjorde även fönsterglas. Så var det när Stor-Kalle styrde och så var det när Eric Johansson tog över. Att sälja glaset vid den här tiden var inte heller helt lätt. Mycket distribuerades av glasknallar, det vill säga vandrande handlare som köpte sitt glas vid bruket och förde det ut till kunderna på dåliga – eller med våra mått – närmast obefintliga vägar.

 

I slutet av 1800-talet blev allt fler förhållandevis rika i Sverige. Detta medförde bland mycket annat att efterfrågan på slipat kristallglas ökade. I Åfors följde man – även om det var en smula sent – de trender som låg i tiden. 1921 framställdes det första kristallglaset, vilket innebär att blymönja blandades i mängen för att åstadkomma ett glas som var tungt, lämnade ifrån sig den speciella klangen och som var mjukt nog för den sliputrustning som installerades. Framgången kom, och Åfors framställde slipat glas ända fram till 1971. De gnistrande sköna glaspjäserna var av allt att döma ett skötebarn för ägaren samtidigt som de gjorde bruket känt och gav god avsättning under 50 år.

 

Formgivarna gjorde sitt intåg i svensk glashantering under 1900-talets första årtionden. Konkurrensen var knivskarp och det gällde att skapa något nytt i motsats till de många gånger plagiatliknande saker som producerades åren kring 1900. Samma år som Åfors bytte ägare – 1916 – rekryterades Simon Gate till Orrefors. Svenskt konstglas såg sin födelse, och det är bara att konstatera att familjen Johanssons köp av Åfors innebar den kick det nedgångna bruket ropade efter.

 

Man kan – trots bristen på rättvisande källmaterial – ana de svårigheter Åfors glasbruk stod inför 1916. Överlevnaden hängde på att få kompetenta medarbetare att stanna kvar, att skaffa den ytterligare arbetskraft som krävdes för att kunna gå vidare. Det där med formgivning var nog inget att fundera över. De traditionella formerna, de som gav den avsättning som behövdes, fick dominera produktionen.

 

Nåja, Åfors kunde till slut inte stå emot vad flera andra glasbruk redan tagit till sig. 1922 kom Fritz Dahl in i bilden. Han var hyttmästare men blev samtidigt den formgivare som dominerade arenan till mitten av 1930-talet. Det slipade glaset fick det förväntade uppsvinget i de former han skapade. Sedan kom nya namn: Eric Strömberg 1934-1935, Edvin Ollers 1936-1937 och Gunnar Håkansson 1938-1949. De fortsatte alla tre på den inslagna linjen. Eric Strömberg var son till Gerda och Edvard Strömberg, som tagit över glasbruket Lindefors och döpt om det till Strömbergshyttan. Edvin Ollers var den ”vandrande” glaskonstnären, som under närmare 20 år tjänstgjort vid ett flertal glasbruk innan han kom till Åfors. Gunnar Håkansson var inte bara formgivare. Han var också under många år en framgångsrik försäljare av Åfors-glas. Därigenom hade han fördelen att veta vad som gick bra att sälja.

 

Som var och en förstår var det ingen idé att göra några större satsningar under andra världskriget. Då gällde det istället att överleva. Men redan 1946 kan man spåra två nya namn på den konstnärliga sidan, nämligen Paul Kedelv och Alfred Kunft. Nästa i raden är Gustav Adolf Ringheim, som var verksam 1951-1954 och som i sin tur avlöstes av den från Kosta överflyttade Ernest Gordon 1954-1961. Den senare bildar länken mellan den gamla och den nya tiden och avlöstes i sin tur av Bertil Vallien.

 

Det finns ingen anledning att söka sammanfatta de första fyrtio åren med formgivare vid Åfors glasbruk. I stället kan man konstatera att Åfors mellan 1920 och 1960 var ett i många stycken traditionellt bruk där man en och annan gång stack ut hakan i den mycket hårda konkurrensen. Att Åfors ändå överlevde när andra glasbruk fick inskränka eller lägga ner verksamheten hänger – förutom företagarskicklighet och kapitalstyrka – samman med ömsesidigt förtroende och goda medarbetare. Den arbetsflykt som ägde rum under Stor-Kalles sista år förbyttes snart till rekrytering av de glasblåsare som behövdes. Och vad än viktigare är – de flesta trivdes och stannade kvar.

 

Eric Åfors – Glaskungen

Eric Åfors, den ständigt närvarande patronen. Glaskungen kallad. Verksam vid Åfors glasbruk i mer än 60 år. Ett oslagbart rekord.

 

En del har redan sagts om Eric Åfors i denna bok. Hur fadern Ernst Johansson köpte Hofgård och hur sonen Eric fick sina första lärospån där. Hur köpet av Åfors gick till och hur den knappt tjugoårige Eric sattes att sköta bruket.

 

Att Eric Johansson blev Eric Åfors har sin alldeles speciella historia. Eric hade i början av 1920-talet stämt träff med en ny kund från Tyskland. När mötet väl ägde rum hade tyskarna redan handlat av en herr Johansson, som i sin tur kom från ett konkurrerande glasbruk. Det gav glaskungen i vardande anledning att inte låta händelsen upprepas.

 

Tyvärr lämnar oss källorna i sticket när det gäller de första 20 åren av det arbete Eric Åfors lade ner på bruket. Alla sagesmän är borta och det magra skriftliga materialet låter oss bara ana den vändning som gjordes från ett nedslitet glasbruk till något som överlevde och började blomstra. När Eric Åfors vid 100-årsjubileet 1976 ombads att skriftligen sammanfatta sina år vid bruket framhöll han bland annat följande:

 

”Bruket var vid köpet synnerligen omodernt, jag tror ett av de mest omoderna bruken vid den tidpunkten. Det tillverkades mest pressglas samt drivna klippta och oklippta dricksglas, kannor, syltburkar mm….Vid bruket fanns icke ett enda egnahemsbygge och hela bostadsbeståndet bestod av 7 st bostadshus då även räknat med vad som erfordrades till lantbruket. Under Fars och min tid byggdes 35 st nya bostadshus, det sattes igång 3 st kraftstationer, byggdes tvenne nya hyttor, helt nytt sliperi samt nya ladugårdar mm. Den vidare utvecklingen efter Fars köp bör jag kanske icke beröra men jag måste uttrycka min stora tacksamhet för den tur jag hade då jag började få dugligt och skickligt yrkesfolk….Jag fick från Modala och Åryds glasbruk, då detta bruk gick i konkurs så gott som en halv hyttbesättning med så skickliga och kunniga glasarbetare, Gustav Jonsson och hans bror Rudolf med flera och så från Kosta ypperligt skickliga glasslipare och även glasarbetare och jag är mycket tacksam att under Fars och min tid vi alltid kunna hålla bruket igång och hålla fullt arbete för de anställda.”

 

När Eric Åfors tillsammans med fadern och två andra personer 1936 köpte samtliga aktier i Kosta glasbruk kommer vi in på lite säkrare mark. Kosta hade stora ekonomiska problem, sviter efter krisen 1931-1932. Det var många som varnade Eric Åfors för den affären, men han resonerade så här: ”Ett bruk med tradition och särskild stil har ett försprång, särskilt när konjunkturerna är på väg neråt.” Året efter, 1937, dog Erics föräldrar och han hade nu ensam aktiemajoriteten i Kosta.

 

Vägen var utstakad och Eric Åfors gick vidare. Genom att göra Alfred Rosén , en gammal vän till familjen som dessutom varit med om att bygga upp verksamheten vid Emmaboda glasverk, till chef för Kosta gick det anrika glasbruket en ljus tid tillmötes trots alla de svårigheter som andra världskriget förde med sig. Det var alltså väl förspänt inför nästa affär, nämligen förvärvet av Boda glasbruk 1947, en affär som innebar att Eric Åfors, förutom själva glasbruket, blev ägare till ytterligare stora skogsområden.

 

Det här med skogen går som en röd tråd genom allt det som Eric Åfors företar sig. Många vittnar om hur han såg skogen som den bästa bankboken och att skogen alltid var den marginal man hade när själva glasbruksrörelsen gick dåligt. Dessutom skall man komma ihåg att skogen var förutsättningen för framväxten av glasbruksbygden i sydöstra Småland. Och när Eric Åfors köpte Kosta och Boda eldades ugnarna fortfarande med ved. Var och en kan förstå att skogen inte bara var en bankbok. Den var också värmekällan. Hade man egen skog var man inte beroende.

 

Framgångar sporrar alltid. Förvärvet av Boda var en god affär, men det gällde att finna någon som kunde leda glasbruket. Valet föll på Erik Rosén, yngste son till den Alfred Rosén som med stor framgång tagit Kosta ur krisen. Erik Rosén, nybliven civilekonom, var bara 23 år gammal när han blev tillfrågad och åtog sig uppgiften. Därmed växlade man in på ett nytt spår, ett spår som leder fram till dagens situation. Det är bara att konstatera att valet av den dynamiske Erik Rosén bäddade för inspiration, nytänkande och kvalitet.

 

I det här läget visar Eric Åfors att han inte bara är en god affärsman. Han sjösätter även en filosofi som han egentligen inte lever upp till personligen. Eric Åfors visar sig vara en god smålänning: sparsam och generös. Påståendet skall tolkas så att han drev sina glasbruk med snabb fakturering som grundprincip men att han gärna släppte fram dem som kunde föra hans tankar till framgång. Det är ett känt faktum att Eric Åfors var skeptisk till att anställa de konstnärer och formgivare som behövdes för att förnya den svenska glashanteringen. Men när han insåg vad det handlade om gav han efter.

 

Erik Rosén fick av allt att döma fria händer. Han anställde Erik Höglund på Boda 1953. Framgångarna lät inte vänta på sig. Höglunds glas innebar något helt nytt, pressen var full av lovord, och de ekonomiska resultaten pekade bara uppåt. Erik Rosén drev Boda vidare mot nya framgångar genom nya idéer och genom att anställa fler formgivare. Resultatet blev att han fick ta hand även om Åfors. Året var 1958.

 

Därmed kan det vara på plats att återge vad Bertil Vallien berättar om sitt första möte med Åfors glasbruk 1959. Bertil var den unge praktikanten som mötte den välklädde och slipsprydde Eric Åfors. Praktikanten visades till Ernest Gordons ateljé där direktören tog bort några papper från skrivbordet och sade till praktikanten att lägga tillbaka papperen när det var dags att sluta fram på höstkanten. Bertil uppmanades även att rita glas för slipning, något som fortfarande var en specialitet för Åfors glasbruk. Bertil lydde rådet, ritade glas för slipning och drog sedan iväg till USA.

 

Skildringen styrker det som tidigare sagts. Eric Åfors hade fortfarande greppet om det arbete som lagts ner under alla år från 1916. Men man kan också ana en viss självironi från en man som håller på det gamla men som är beredd att acceptera det nya. I själva verket var det Erik Rosén som rekryterade Bertil Vallien, i första hand som elev till Erik Höglund. Kanske var det så att stugan blev för trång och Vallien flyttade till Åfors. Hursomhelst är valet av Vallien ett minst lika genialt drag från Erik Roséns sida som valet av Höglund.

 

Nu var det bara att gå vidare. Huvudägaren, familjen Åfors, satsade än mer på Erik Rosén och gjorde honom 1964 till chef även på Kosta. Därmed förenades tre glasbruk i en organisation som förenklade såväl formgivning som försäljning. Slutsteget togs några år senare då man bildade AB Åforsgruppen, ett företag som 1972 förvärvade aktiemajoriteten i Johansfors glasbruk.

 

Familjen Åfors var fortfarande huvudägare när försäljningen till Upsala-Ekeby ägde rum 1975. Familjen Åfors ville förvärva den aktiepost om 20 % som Euroc hade i Upsala-Ekeby men förhandlingarna slutade istället som de gjorde. Hursomhelst skedde försäljningen på villkor att Åfors glasbruk inte fick läggas ner så länge Eric Åfors levde. Den man som räddat arvet från Stor-Kalle och med framsynthet byggt upp ett glasimperium kunde vara lugn. Även när namnet ändrades till Kosta Boda AB 1977 levde Åfors vidare tack vare den kreativitet och skicklighet som fanns där. Eric Åfors gick ur tiden 1983. Då hade han i mer än 60 år styrt och påverkat det han byggt upp.

 

Erik Rosén, mannen som stått vid Eric Åfors sida och som med stor framsynthet rekryterat en lång rad av de formgivare som ännu är verksamma, fortsatte en tid inom Upsala-Ekeby. Kosta Boda AB genomled den stora glasbrukskrisen i början av 1980-talet med olika hot hängande över sig. Nästa steg, ett steg som över en natt förenade det mesta av svensk glasindustri under en hatt, togs 1990. Då köptes Kosta Boda AB av Incentive som lade ihop nyförvärvet med sitt tidigare innehav till Orrefors Kosta Boda AB.

 

Samhället och vardagen

Såväl Stor-Kalle som den unge Eric Åfors levde i ett samhälle med industriellt uppsving, ett samhälle som pekade fram emot ständigt ökande välstånd. Men ingen av dem hade dagens kommunikationer. Vägarna var urusla innan den begynnande bilismen tvingade fram en förändring. Telefonen var en nyhet som så småningom kom att underlätta kontakterna mellan människor. Det elektriska ljuset hade väl nätt och jämt nått ut till avlägsna delar av landsbygden. Glasknallarna hade det säkerligen inte lätt, och närmaste järnvägsstation låg i Emmaboda.

 

Förändringens vindar svepte dock snabbt in. Eric Åfors och hans hustru Greta begåvades med tre söner: Lars-Erik, född 1929, Jan, född 1932 och Carl-Henric, född 1935. Den äldste sonen gav sig aldrig in i glasbranschen, medan de två yngre kom att spela viktiga roller inom Emmaboda glasverk respektive Åforsgruppen. De växte upp i det lilla samhälle som förvandlades genom nybyggnation, föreningsliv och mycket annat. Visserligen innebar andra världskriget vissa avbrott i aktiviteterna, men man tog alla tillfällen i akt att gå vidare.

 

Egnahems-byggandet kom igång redan på 1920-talet. Det var egentligen förutsättningen för att kunna rekrytera arbetskraft. Det hela fortsatte – liksom i Boda och Kosta – på 1930- 50-talen. En av de många som engagerades i denna verksamhet var byggmästaren Eric Karlsson i Kosta. Han berättar hur glasbruken bjöd på tomtmark samt ett engångsbelopp för uppförande av husen. Engångsbeloppet kopplades till att egnahems-ägaren stannade kvar i tjänst ett antal år. Specialavtal tecknades med Hultsfredshus för förmånliga leveranser.

 

Driftig, pålitlig och rejäl är Eric Karlssons omdömen om Eric Åfors. Även krävande och bestämd finns. En av de första åtgärder Eric Åfors vidtog som nybliven ägare till Kosta glasbruk var att skänka mark till det blivande musikhuset där. Det blev Eric Karlsson som kom att leda bygget med hjälp av frivilliga krafter.

 

En annan sagesman är Bertil Langevi, som bara var 16 år då han började syna glas vid Åfors 1935. Dessutom skötte han packnotor, gick igenom inkomna order och förberedde för fakturering. Han säger att Eric Åfors alltid drev på i slutet av varje månad så att fakturering kunde ske så snabbt som möjligt. Bertil Langevis fortsatta karriär innebar att han blev hyttmästarbiträde 1941. Han fick redan följande år ta över ledningen av alla verksamheter, hytta, måleri, sliperi osv, och han fick förtroendet att avfärga alla glassatser.

 

Andra världskriget rasade som värst ute i Europa. Mycket producerades på lager, och de kärva tiderna ledde till den enda konfrontationen Bertil Langevi hade med Eric Åfors under sina 35 år som hyttmästare. Det var när en kristallsmälta blivit missfärgad och Eric Åfors frågade sin hyttmästare hur det kunde bli så. ”Förklaringen ligger i att direktören köpt hem så många olika sorters mönja”, blev svaret. Eric Åfors lär då ilsket ha fällt repliken att ”hyttmästaren skall inte ifrågasätta var jag köper mönja”.

 

Eftersom de skriftliga källorna mestadels tiger när det gäller årtiondena kring 1950 får man lita till de sagesmän som ännu finns kvar. De är inte många, så vi låter Bertil Langevi fortsätta. Han vittnar om liv och arbete i Åfors och han är mån om att framhålla sitt goda intryck av sin forne chef. Det var frågan om ett ömsesidigt förtroende ända fram till dess Langevi gick i pension 1979. Han berättar om invandringen av glasarbetare sedan Eric Åfors annonserat i tyska tidningar på 1950- talet, han berättar om ägarens givmildhet som kunde ta sig uttryck i allt från att låna ut tält till semester på Öland till att köpa godis till Langevis barn. Eric Åfors hade förvisso också sitt glasbruk i tankarna när han var ute och reste och skickade alltid vykort.

 

En annan sagesman är Veine Franzén, som började på bruket som 18-åring 1956. Även han startade sin bana med fakturering och vittnar om att Eric Åfors alltid hade bråttom men att han alltid var vänlig. Ett annat drag hos Eric Åfors kommer fram här: han tålde inte sysslolöshet. Veine Franzén tillägger dessutom något som förut sagts, nämligen att Erik Rosén med sin kreativitet och Eric Åfors med sitt kapital bäddade för framgångarna.

 

Nåja, sagesmännen är inte längre så många, men de ger ändå den bild som behövs av en företagsledare som kräver ordentlig insats men som kunde visa stor generositet gentemot de människor som drev hans livsverk vidare. Men ett glasbruk är inte bara hyttan och det arbete som bedrivs där. Nej, glasbruket är hela samhället i såväl arbete som fritid, det är alla de aktiviteter som krävs för att människorna skall känna samhörighet samtidigt som de ges nödvändig service.

 

Man kan säga att de viktigaste ingredienserna i samhällslivet var arbetet i fackföreningen, nykterhetslogen och folketshusrörelsen. Därtill kommer musikkåren, kooperativa föreningen och – många gånger – återsamlandet i hyttan om kvällarna för att prata och ta del av alla de historier kringvandrande luffare hade att berätta. Luffarna var många gånger inte bara historieberättare. De var även nyhetsförmedlare i ett samhälle med usla kommunikationer i övrigt.

 

Åfors var inget undantag. Här hade man allt det uppräknade. Fackföreningsrörelsen tog ordentlig fart på 1920-talet, nykterhetsrörelsen hade fått fotfäste långt tidigare och nådde sin höjdpunkt under 1920- 30-talen. Man byggde ordenshus och grundade bibliotek. När ordenshuset brann 1947, varvid även biblioteket blev lågornas rov, samlades medel ihop till ett nytt bibliotek, allt för att kunna stilla den läshunger som rådde.

 

Frågan om ett Folkets hus diskuterades länge tills man bildade förening 1923. En dansbana som uppfördes samma år byggdes in så att biograffilm kunde visas. 1955 byggdes – efter många och långa diskussioner – det nya Folkets hus, till vilket Eric Åfors och glasbruket bidrog med betydande summor. Andra bidrag lämnades på liknande sätt till brandstationen, pensionärsbostäderna och idrottsplatsen. Den första kooperativa föreningen bildades 1905, och här hade man stora svårigheter genom åren. Till slut fanns dock butik i såväl Eriksmåla som Åfors.

 

Det där med musiken hade länge varit något av en signatur för glasbruken när den första orkestern bildades i Åfors 1924. Bruket köpte instrumenten. Sedan var det bara att utbilda de musiker som behövdes. Genom generöst frivilligt arbete kunde musikkåren hållas igång till 1950. Sedan blev det – som på  många andra håll – frågan om nedläggning och sammanslagning av kårerna mellan de olika bruken. Hursomhelst berättas att musikkåren i Åfors hade som tradition att varje 1 maj först tåga till direktörsvillan och spela där. I sanning en uppskattande handling gentemot Eric Åfors på arbetarnas egen högtidsdag.

 

År 2001, 125 år efter starten, är Åfors en plats som sjuder av liv. Ett hundratal anställda ser till att produktionen vid glasbruket hålls igång. När man svänger av från Eriksmåla tycker man att det är långt ner till bruket, men man får då komma ihåg att detta ”samhälle på längden” utvecklats under lång tid. Om man sedan är intresserad kan man fortsätta vägen förbi glasbruket, för där finns mer att se. Kom ihåg det som sagts tidigare: ett småländskt glasbruk är inte bara en hytta och ett försäljningsställe. Det är också ett samhälle och en bygd. Och samhället innehåller alla de människor, byggnader och annat som ger spänningen. Något att komma ihåg för den som åker till Åfors för att köpa glas. Har man inte allt detta i tankarna kan man lika gärna köpa sitt glas någon annanstans.

 

Lars Thor

 

By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: ,

Sagan om Skräpkammaren – Johannes går mot norr (avslutande)

”Minnena”, skrek Johannes. Alla minnen blir utplånade, vad skall vi ta oss till utan minnen? Det är som en människa som fått ett slag i huvudet och sedan inte känner igen sin omgivning”.

 

Den förtvivlan som Johannes kände när han såg skräpkammaren brinna var inte att ta miste på. Det fanns ingen möjlighet att skaffa hjälp, det fanns ingen möjlighet att släcka den rasande elden. Inte ett föremål kunde räddas, allt gick till spillo.

 

Mannen som en gång vandrat från huvudstaden, hem till folket i norr och sedan vidare till staden vid bäckarna och sjön bröt ihop. Soldater sprang kors och tvärs omkring honom medan han snyftande låg på marken och sökte komma underfund med vem han egentligen var och vad han skulle göra härnäst. Ingen rörde honom, men han uppfattade ett glatt rop från en soldat som tillkännagav att nu hade fogden brunnit upp och var borta.

 

”Det var för att ta död på fogden som de tände på skräpkammaren”, mumlade Johannes sedan hans tankar klarnat så pass att han kunde erinra sig vad soldaten sagt. ”Tände på skräpkammaren och förstörde vår stads alla minnen bara för att de ville döda en god man som förut varit ond”. Johannes begrep ännu mindre än förut vad saker och ting egentligen handlade om.

 

Soldaterna fortsatte att springa av och an, kors och tvärs. Ingen som helst ordning tycktes råda. Plundringen och skövlandet hade vid det här laget nått en punkt då inget som helst motstånd fanns i sikte.

 

Johannes sjönk allt längre in i sin egen dimma. Allt han upplevde var att soldaterna så småningom försvann och att allt blev lugnt och stilla. Dagen led mot sitt slut, det var fortfarande varmt, men natten började göra sig påmind.

 

Skräpkammaren fanns inte längre. Murrester, brinnande trä, aska, värme, en olidlig värme som gjorde att den som sökte närma sig ryggade tillbaka. Johannes, som långsamt vaknade ur sin dvala, hade bara en tanke, att nå fram, se om något fanns kvar.

 

Han lyckades, om än med stor möda, att resa sig upp. Han stod där länge, undrande, stirrande, vaggande med den magra kroppen som ville kasta honom mot den hårda marken på nytt. Glöd, aska, uppbrunna minnen, allt for genom den arme väktarens dunkande huvud.

 

Så flammade lågorna åter upp. Det fanns fortfarande något för den glupande elden att ta fatt i, förgöra, förvandla till mer aska. Johannes drog sig allt närmare, kände värmen, tvivlade på allt och alla, sökte vända tillbaka men fortsatte framåt mot elden, glöden, askan.

 

Den svarta natten hade kommit, omslutande allt utom det som brann och glödde. Det som Johannes på sin stapplande vandring framåt upplevde var ett ljus så starkt att det omöjligt kunde härröra bara från eld och glöd. Men värmen och den bedövning han kände gjorde att han inte undrade varför.

 

”Gå Johannes, gå”, sade plötsligt en röst. Den var stark, mäktig, och den tilltalade kände igen den. ”Fogden”, mumlade Johannes. ”Fogden, men han dog ju i lågorna. Ändå vet jag att det är hans röst”.

 

Johannes lyfte blicken mot elden, glöden och resterna av skräpkammaren. Det förut så starka skenet var nu än mer markerat och ur det steg en stilla rök. Det var där rösten fanns, och den talade än en gång.

 

”Ge dig iväg, Johannes, gå hem, jag sade dig förut att du inte längre behövs. Det enda som bekymrar mig är barnen, men jag tror inte att de står att finna. I varje fall är inte du mannen att söka dem”.

 

Den starka glöden slocknade. Natten sänkte sig. Johannes reste sig med viss möda och konstaterade att allt var som om ingenting mer än skräpkammarens brand inträffat. Han ruskade på sig, fann att det inte var särskilt varmt längre, tog en kvist, rörde om i askan och ryckte på axlarna.

 

Johannes gick mot norr utan att samla ihop några ägodelar eftersom några sådana inte längre fanns. Han gick med långsamma steg, och det tog lång tid för honom att komma utanför den plundrade staden. Men när han väl nått stadsgränsen blev stegen snabbare och målmedvetenheten större. ”Det här är den väg som barnen tog”, mumlade han.

 

Men Johannes hann aldrig ifatt barnen. Allt han såg på sin väg var plundrade byar och olyckliga människor. Allt detta hade han upplevt förut. Vägen var därför given, den gick hem till folket i norr, till grottan vid sjön.

 

Vandraren nådde sitt hem en tidig morgon. Allt var sig likt, bara en smula frostigt. Sjön låg spegelblank, den var ännu ej isbelagd. Stockbåten låg prydligt uppdragen på land. Ingen tycktes ha varit där. Inget var rört.

 

Dagen användes till vila. Kvällen och natten kom. Tankarna virvlade. De var givetvis hos barnen. ”Minna”! Johannes vaknade med ett skrik. ”Minna, var är du och alla de andra barnen?”

 

Eftersom ingen svarade steg Johannes upp och gick ut i natten. Kylan, månen, stjärnorna, den spegelblanka sjön, allt formades till en stillhet som återgav den jagade mannen hans ro. Han kröp åter ihop i grottan och somnade.

 

Ytterligare en dag gick, en dag som fylldes av sökandet efter föda. Stockbåten kom i sjön, gamla fiskeredskap gjordes i ordning. Några av vatteninnevånarna fick sätta livet till för att lindra vandrarens hunger.

 

Tankarna fortsatte att mala i huvudet på Johannes. Han kunde inte förmå sig till någon vettig sysselsättning trots att han visste att vintern var i antågande och att mycket fanns att göra innan den första snön drabbade honom. Att ta itu med saker och ting betydde förvisso skillnaden mellan liv och död.

 

Åter en natt, nya drömmar, uppvaknande i fasa. Minna och alla de andra barnen i grottans öppning. ”Var är ni, var är ni”, ropade Johannes från sin enkla bädd. ”Här”, svarade Minna, ”här är vi och vi väntar på dig”.

 

Uppvaknande, barnen borta, Johannes var övertygad om att han höll på att bli tokig. Återigen ut i natten, sökande, ropande. Men ingen fanns, ingen svarade.

 

Dagen grydde åter, den sista dagen, den som var så kall men ändå stilla. Johannes satt länge i grottans öppning, stirrande, undrande. Så många frågor ställdes och hade ställts, men inget svar fanns på någon av dem. Allt var bara till ingen nytta.

 

Den sista kvällen kom, det var ännu stilla spegelblank sjö, fullmåne i uppåtgående. Den ensamme mannen satt åter i grottans öppning till synes stirrande på månstrimman i vattnet.

 

Slutligen kom sömnen, och den blev ovanligt djup. Minna fick ropa länge innan Johannes vaknade med ett ryck. ”Här är vi alla barnen”, sade flickan på sitt enkla sätt. ”Här är vi, och vi hjälper gärna till med att bära skräp”.

 

Denna gång stod barnaskaran vid strandkanten. Johannes såg dem och visste att han var vaken. De stod där två och två, hand i hand, precis som de en gång ställde sig innan de lämnade staden vid bäckarna och sjön.

 

”Kom Johannes, kom”, ropade Minna. Den sömndruckne mannen närmade sig sina gamla vänner. Månstrimman lekte i den blanka sjön, ledde honom på rätt väg och lyste upp ansiktena på de små människor han längtat efter att få träffa.

 

Johannes nådde inte fram till barnen. De flyttade sig med månstrimman ut över vattnet, gäckande den som trott sig vara framme. ”Ta båten”, sade Minna, ”ta båten och ro ut till oss”.

 

Den sömndruckne lydde, och snart stakade han sin gamla stockbåt i månstrimman över det spegelblanka vattnet. Barnen flyttade sig allt längre ut över sjön, där konturerna av dem upplöstes i en dimbank.

 

”Minna”, skrek Johannes medan han lät båten stanna. ”Minna, var är ni”? Svaret uteblev, vattnet lade sig åter stilla efter de krusningar båten åstadkommit. Mannen som sökte vilade över åran, stödd mot båtens botten.

 

”Johannes, här är vi”. Denna gång var Minnas röst svag och den kom nerifrån vattnet. En röst som ett eko, som något som inte längre hade med levande verklighet att göra.

 

Mannen förlorade greppet om åran och föll i vattnet. Ringarna efter honom spred sig allt längre från den plats där han fallit. Stockbåten flöt helt stilla i månstrimman och det dröjde inte länge förrän sjön åter var spegelblank.

 

Lars Thor

Med en massa bistånd och tankar från

Ingrid Thor

 

Avslutande stycke ur Sagan om Skräpkammaren 

By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Kammarherrens revolt

Det blev främlingarnas ledare som först av alla tog till orda. Hans röst var en påtaglig kontrast till de kungliga vrålen från det stora och numera oljiga fångstnätet. Men det fanns även andra som bara stod eller låg där och väntade på sin tur att få ställa frågan vad som egentligen inträffat. Det var bara försvarskammarherren som kände att han tills vidare borde ställa sig utanför alla former av diskussioner.

 

”Detta är straffet”, sade främlingarnas ledare. ”Det är straffet för att ni rika var som ni var och att vi själva inte sade ifrån på ett skarpare sätt för att få komma in i gemenskapen. Men som det nu är kan ingen skilja oss trashankar från er som bar vackra och dyrbara kläder. Dessutom har vi ju alla fått samma hudfärg, och jag har svårt att tro att den går att tvätta bort”.

 

De kungliga vrålen hade ingalunda upphört, men de hade minskat en smula i styrka. Skaror av trasiga och svarta människor drog sig sakta mot det sprattlande nätet för att se sin härskare och kanske i sin förtvivlan undra om det inte fanns en varelse som var ännu värre däran än de själva.

 

”Nu flyttar alla vi som förut bott i eländiga skjul in till staden och blandar oss med de rika och ser till att vi får ta del av det som rätteligen hör oss alla till”, fortsatte främlingarnas ledare sin utläggning. Men där blev han avbruten av höga rop från kullens topp helt nära slottet. Och de som ropade hade ett dystert budskap att förmedla. Brand hade nämligen utbrutit långt där borta i huvudstadens utkant.

 

Nu blev det åter liv i försvarskammarherren. Han insåg att något hänt och att detta något skulle kunna vända uppmärksamheten från den stora explosionen. Han ropade genast på soldater, och ur de svarta människoleden klev en och annan trasig figur ut som uppgav sig vara soldat. ”Hur tusan ser ni ut och hur uppträder ni egentligen”, röt försvarskammarherren. Men han tystnade när han insåg att han själv inte var i bättre skick än sina underlydande.

 

Uppmärksamheten hade vid det här laget vänts från det vrålande kungliga nätet till den nya fara som dykt upp. Alla rörde sig oroligt och insåg att en brand, även om den inträffade i huvudstadens utkant, inte var att leka med. Följden blev rop på samling inför en gemensam fara och att vatten på något sätt måste skaffas fram.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga, som blivit ordentligt omtöcknad av explosionen, kom på fötter. Han gick fram till främlingarnas ledare och bad honom hålla tyst. ”Ingen vinner något på att vi står här och tjafsar om vem som är rik eller fattig”, sade han stillsamt. ”Låt oss i stället ta itu med den gemensamma faran. Och vi skall akta oss för att släppa ut den där”. Han pekade på kungen. ”För om vi släpper ut honom, så kan det bli riktigt livat”.

 

Det var nu ordentlig rörelse i de svarta leden. De som hade kallat sig soldater begav sig, med försvarskammarherren i spetsen, i riktning mot elden. I samma ögonblick hördes nya rop från trakten av slottet. ”Det brinner i alla utkanter av huvudstaden, och elden sprider sig i riktning mot slottet”, löd det dystra budskapet.

 

Budet nådde fram till försvarskammarherren, som kommenderade sina trasiga och svarta soldater att stanna. ”Var är de andra”, röt han. ”Jag är van vid att det finns fler soldater tillgängliga. Det här liknar en komplott, jag menar att det inte brukar brinna på flera platser samtidigt utan anledning. På något sätt osar det invasion, och i det läget behöver jag alla soldater som finns”.

 

Det var då som kammarherren för gamla sjuka och fattiga insåg att något måste göras. Och han agerade snabbt. ”Hitåt”, löd budskapet, och dem han kallade på var slottets tjänare, som i någon form av medömkan samlats kring den som så länge rutit åt dem. Vrålen hade visserligen inte upphört, men det var nu som om kungen på något sätt vädjade till sin omgivning att få bli utsläppt.

 

Men så blev det inte. I stället befallde kammarherren för gamla sjuka och fattiga tjänarna att föra kungen till slottet. Han skulle vara mycket säkrare där, sades det. ”Men”, tillade kammarherren i mycket skarp ton, ”släpp honom inte ur nätet”.

 

Tjänarna lydde, en stor och mycket stabil vagn drogs fram, och på den lyftes det vrålande nätpaketet upp. I samma ögonblick hördes nya rop om nya bränder, och försvarskammarherren, som nu alltmer började virra till begreppen, sprang fram till kammarherren för gamla sjuka och fattiga för att be om råd. Han möttes dock bara av en iskall blick som sade åt honom att hålla sig till sitt.

 

Skrik, skrik av förtvivlan hördes nu från alla håll i huvudstaden. Och skriken talade i sin tur om att bränderna anlagts av främmande soldater som också plundrade och mördade. Vettskrämda människor, trasiga och svarta, sprang längs gränderna i riktning mot slottet. Där om någonstans borde man kunna få en fristad, sades det. Slottet var inte möjligt att inta, och det kunde inte heller brinna.

 

Nu började kammarherren för gamla sjuka och fattiga inse att saker och ting brådskade ännu mer än förut. Han ropade till finanskammarherren och utrikeskammarherren, som han lyckats lokalisera bland alla likadana ansikten, att komma och hjälpa honom. Tillsammans såg de tre till att kärran med den sprattlande kungen började köras i riktning mot slottet.

 

I samma ögonblick nådde de första soldaterna från det stora landet på andra sidan havet fram till sluttningen nedanför slottet. De var vältränade, utvilade och blodtörstiga. Deras enda strävan var att döda allt främmande i sin väg. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga såg några av dem i ögonvrån när han tillsammans med sina likasinnade körde den tungt lastade kärran i allt snabbare takt uppför backen till slottet.

 

Av någon för alla outgrundlig anledning blev det försvarskammarherren som räddade många av de övriga. Hans velande hit och dit hade lett till att han egentligen inte kommit någon stans. Inför den fara som hotade samlade han sina trasiga och svarta soldater till ett sista motstånd. ”Slå ihjäl de där inkräktarna”, skrek han och pekade mot de anfallande trupperna. Följden blev en batalj, som för en tänkt åskådare skulle ha verkat komisk i all sin tragik. Men insatsen räckte för att kammarherren för gamla sjuka och fattiga skulle få det oljiga nätet med den sprattlande kungen i säkerhet innanför slottets murar.

 

Försvarskammarherren stupade på sin post tillsammans med sina trasiga och svarta soldater. Huvudstaden stod i brand, och skriken från sårade och döende människor blandades med det sprakande ljud som bara kan åstadkommas av eld. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga såg till att kungen och följeslagarna kom in i slottet. Därefter låste han porten.

 

De anfallande trupperna stannade utanför slottet. Deras ledare bankade på porten. ”Öppna”, skrek han. ”Öppna, för annars spränger vi oss in”. När ingen svarade drog sig de anfallande trupperna tillbaka för rådslag.

 

Elden nådde aldrig fram till slottet. Den dog ut, och kvar i huvudstaden fanns bara soldaterna från andra sidan haven. De höll sitt rådslag men fann det inte var mödan lönt att storma eller spränga sig in i den kungliga byggnaden. Följden blev att de stack sina svärd i skidorna och drog sig tillbaka till sina skepp i avsikt att segla tillbaka, ovetande om vad som hänt och vad som väntade dem.

 

I slottet pågick febril aktivitet. Kungen släpades i sitt nät uppför trapporna och in i den sal där det stora gästabudet ägt rum. Vrålen hade avtagit ytterligare något i styrka, men för den som tittade in i de kungliga ögonen stod det klart att mannen i det svarta och oljiga nätet inte skulle vara att leka med om han släpptes lös.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga var våt av svett, men han hade situationen helt under kontroll. Några snabba order gavs, och såväl finanskammarherren som utrikeskammarherren och tjänstefolket lydde blint. ”Håll i honom hårt, håll hans händer och fötter så att han verkligen ligger stilla”, löd budskapet.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga gav sig ut i slottet och letade. Och det han letade efter var en stor och kraftig tång, en sådan som smederna använde när de smidde någonting i sin eld. Han fann sin tång, och han återvände till gästabudssalen.

 

”Håll honom ännu hårdare”, löd nästa order från kammarherren för gamla sjuka och fattiga. ”Och skär hål i nätet så att vi får fram hans huvud”.

 

Hålet skars upp, huvudet kom fram, och det vrålade nu värre än någonsin. Men kammarherren för gamla sjuka och fattiga lät sig inte avskräckas. Han satte sig gränsle över den kungliga kroppen och befallde några av dem som inte höll i armar och ben att öppna härskarens mun. Det var lättare sagt än gjort, men man fann på råd.

 

En höll i håret, en höll i öronen, och en höll för näsan, vilket tvingade kungen att gapa för att få luft. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga öppnade sin tång och höjde den. ”Bind för hans ögon”, löd den sista befallningen.

 

Så kom det sig att den kammarherre som slutgiltigt tagit befälet över alla andra i lugn och ro drog ut kungens alla tänder. Han gjorde det så varligt han kunde, men han anade helt naturligt de smärtor han förorsakade. Människorna runt omkring var tysta och gjorde som de blivit tillsagda. Till slut hade den blödande kungliga munnen befriats från alla sina tuggredskap. När det var gjort släppte alla sina grepp och allt förblev lugnt och stilla.

 

Kungen befriades från sitt nät, och han reste sig upp. Det rörde sig om en förvandlad människa, som blödande men närmast fnittrande drog sig tillbaka. Han gick nedför trapporna, ut ur slottet och ner till hamnen. Där fick han en stor längtan, en längtan efter att klappa små barn. Men inga barn fanns längre att klappa, så kungen blev sittande med benen dinglande över kajkanten. Där satt han länge, länge, länge…….

 

Fortsättning: Johannes går mot norr 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Skräpkammaren brinner

Johannes nådde fram till fogden och undrade vad som stod på. Den förut så lullande mannen var nu klar och redig och pekade med darrande finger ner mot sjön. ”Ser du dem inte? frågade han. ”De är ju på väg, stå inte där som ett fån. Hämta svärden”.

 

Något vimsig började Johannes leta. ”De goda svärden, vilka svärd”, muttrade han medan han sprang in i skräpkammaren för att leta efter det han trodde fogden var ute efter. Men så gick ett sanningens ljus upp, och han rusade åter ut.

 

Vid det här laget hade hönor och rävar kring fogdens ben blivit oroliga, och antydningar till ylanden och kacklanden fanns. ”Spring inte och vimsa”, skrek fogden till Johannes. ”Inne i ditt gamla skräphus finns givetvis inget som biter på det patrask som är i antågande. Ta dig ner till staden och leta reda på dem som är goda. Det är dem jag menar med svärd”.

 

Nu började tankedimmorna skingras i huvudet på Johannes och han sprang. Av någon outgrundlig anledning lyckades han ta sig igenom de skaror av illasinnade soldater som var på väg uppför kullen till skräpkammaren. Han nådde staden och fann den i fullt uppror. Människor sprang ut och in i husen, och en stor skara skrämda barn hade samlats mitt på torget.

 

”Johannes”! Det var Minna som ropade när hon bröt sig loss från de andra barnen och sprang sin kamrat till mötes. ”Johannes, hjälp oss, elaka soldater plundrar våra hem och slår våra föräldrar. Men oss barn har de inte gett sig på än”.

 

Skräpkammarens väktare tog flickan vid handen och ropade till de andra barnen att komma. Tillsammans begav de sig mot skräpkammaren och Johannes lyckades än en gång, trots barnaskaran, att ta sig förbi soldaterna. Han kom fram lagom för att bevittna hur fogden attackerades och hur rävar och hönor med bett och kacklanden sökte försvara sin beskyddare.

 

”Stopp, sluta”, skrek fogden i samma ögonblick som han fick syn på Johannes och barnen. Och de anfallande soldaterna vek undan. Varför förstod Johannes inte först, men när fogden kallade till sig Minna och började prata med henne, började saker och ting att klarna.

 

Dagen grydde så sakta, och soldater ställde sig i ring kring Johannes, fogden och barnen. Rävar och hönor lugnade sig och kröp ihop kring beskyddarens fötter. Det blev så tyst, så tyst.

 

Fogden bröt tystnaden. ”Ni kommer att döda mig”, sade han sakta. ”Ni kommer att döda mig och kreaturen jag har kring benen. Varför? Jo, vi representerar allt det som förut varit ondskefullt eller obeslutsamt men som omvänts och fått fasta och riktiga linjer för tillvaron. Ni här runt omkring är idag den sanna ondskan, och bland er känner jag igen flera av mina gamla hejdukar. Ni andra är mig främmande och talar säkert ett annat språk”.

 

Ett stilla mummel hördes från soldaterna. ”Barnen här”, fortsatte fogden. ”Barnen här fick er att hejda angreppet mot mig. Barnen vågar ni inte ge er på, och vet ni varför? Jo, de är oskyldiga, de är goda och de är mycket mera effektiva i kampen mot er än alla svärd. Och varför tror ni att jag bett barnen komma hit? För att skydda mig själv? Nej, jag skall skicka dem till kungen i huvudstaden. Jag tror nämligen att det bara är de som kan dämpa härskarens ilska”.

 

Johannes ryckte till. Skicka barnen till huvudstaden? Är kungen arg? Är det hans fel att vattnet smakar illa och att luften känns tung att andas? Och hur skulle barnen kunna göra något åt kungens ilska som fogden påstår?

 

Frågorna hopade sig, men Johannes fick givetvis inga vettiga svar. Fogden skrattade till och lät blicken glida runt de tungt beväpnade soldaterna. ”Nej”, sade han och skakade på huvudet. ”Er betraktar jag bara som redskap utan förmåga till eget tänkande. Och vems redskap är ni? Kungens? Knappast. Någon annan härskares redskap? Tja, det är möjligt. Som jag sade förut känner jag en del av er, andra inte. Men ni har väl funnit varandra inför vad ni tror är en gemensam uppgift. På vems uppdrag och till vad nytta? Nej, det är bara er egen inneboende feghet som driver er, en rädsla för de stackars försvarslösa människorna där nere i staden. Ni måste besegra dem, för om ni slängde era svärd skulle ni aldrig bli accepterade utan istället tvingas till ständig flykt. Men kom ihåg att krig aldrig har några vinnare, bara förlorare”.

 

Fogden hejdade sig som om han sökte svar från dem han utmanat. I stället möttes han av en hotfull stämning, men det var som om det fanns en mur mellan fogden och soldaterna, och den muren var barnen. ”Sluta”, skrek Minna plötsligt. ”Sluta! Johannes, varför blir det så här? Har vi gjort något illa eller är det en del av livet?”

 

Trots muren av barn kom soldaterna allt tätare inpå fogden. ”Stunden närmar sig”, sade den som en gång varit kungens utsände. ”Men innan stunden är inne skall jag ge er några beska sanningar till”.

 

Alla stod tysta, liksom fixerade av det som hände i den gryning som snabbt övergick till dag. ”Vet ni”, fortsatte fogden, ”vet ni att det hänt och händer hemska saker i huvudstaden?  Hur jag vet det, ja det talar jag inte om, det är min ensak. Men saken är den att ett nytt blodbad ägt rum och att rävar denna gång varit de huvudsakliga offren. Jag vet också att alla huvudstadens människor genom en underlig explosion blivit lika, rik går inte längre att skilja från fattig, inte heller ung från gammal. Dessutom är främmande soldater på väg, precis som här, och därför inbillar jag mig att bara oskyldiga barn kan förhindra det som egentligen är oundvikligt”.

 

Johannes såg soldaternas hotfulla blickar, och han samlade barnen allt tätare kring sig. ”Kom”, viskade han. ”Låt oss gå härifrån, det är inget vi kan göra. Låt dem ta fogden, honom kan vi i alla fall inte rädda”.

 

Så kom det sig att Johannes och barnen sakta drog sig bort från skräpkammaren. ”Vänta”, skrek fogden plötsligt. Den bortdragande skaran stannade och fogden påminde med hög röst om vad han förut sagt. ”Gå till huvudstaden, sök upp kungen och be honom sluta med alla dumheter som äger rum. Du Johannes måste dock stanna här, för dig har ingen någon nytta av längre”.

 

Soldaterna omringade nu fogden helt och slog ihjäl alla rävar och hönor som vilt ylande och kacklande i det längsta sökt skydda den som tagit väl hand om dem. Sedan lyfte de upp den som en gång varit elak och stursk och bar honom till skräpkammaren. Där slängdes han in, varefter dörren stängdes och barrikaderades med mängder av den bråte Johannes en gång burit ut.

 

Barnaskaran skyndade mot staden med Johannes tätt i hälarna. Det var nu full dager, och den kyla som plågat skräpkammarens väktare under det sista samtalet med Tiden, var nu förbytt till ett nästan sommarliknande väder. Staden vimlade av soldater, men ingen av dem tog notis om barnen, eftersom de var fullt upptagna med att plundra och bära undan sådant som kunde anses vara värdefullt.

 

”Mor, far”, ropade Minna när hon nådde sitt hem. Eftersom ingen svarade började flickan snyfta. ”Tror du fogden hade rätt när han sade att vi barn skall gå till huvudstaden och tala med kungen”? löd den fråga Minna lyckades pressa fram i sällskap med alla tårar som rullade nedför hennes kinder. Johannes nickade. ”Gå ni till huvudstaden, här finns inget mer att hämta”, blev svaret.

 

Så kom det sig att Johannes skildes från den barnaskara som så länge varit hans hjälp och stöd. De små människorna traskade två och två, hand i hand utefter den väg som ledde ut ur staden vid bäckarna och sjön. ”Hittar ni till huvudstaden”? hade han ropat innan skaran hunnit utom hörhåll. ”Javisst”, hade Minna svarat. ”Det är bara att följa den här vägen”.

 

Johannes suckade och återvände till det elände som väntade. Överallt strömmade människor in i staden och gav sig i strid med soldaterna. Skräpkammarens väktare förstod att det var folken från norr, söder, öster och väster som kom till undsättning. Själv hade han bara en tanke i huvudet, nämligen att nå fram till skräpkammaren, försvara den och befria fogden.

 

Den som nyligen skilts från barnen nådde kullen med den byggnad som länge varit hans hem. Den syn som mötte skulle ha fyllt vem som helst med fasa. Skräpkammaren stod i lågor, och gnistorna från branden letade sig tillsammans med en tjock rök mot den himmel som sett så många släkten födas och dö. Johannes stannade i förtvivlan, insåg att inget fanns att göra och lade sig på marken i gråt.

 

Fortsättning: Kammarherrens revolt 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – En kung i nät

Försvarskammarherren lyckades ta sig fram till kassavalven. Han lyckades också, med hårt bankande hjärta, att låsa upp dem. ”Jag skulle behöva hjälp”, muttrade han. ”Jag skulle behöva hjälp av soldater som orkar bära”. Med darrande händer stängde och låste han åter dörrarna till kassavalven, varefter han gav sig ut i staden för att leta.

 

I en gränd fanns en hoper soldater, som rusiga av öl roade sig med att spela tärning. ”Det lär vara något på gång ute i staden”, sluddrade en av dem medan han kastade tärningarna på en trasig duk som låg på grändens kullerstenar. ”Ja, det var livligt borta vid slottet. Det sägs att en massa trashankar var på väg dit”, sluddrade en annan av soldaterna.

 

Längre än så hann inte soldaterna i sitt resonemang innan de avbröts av försvarskammarherrens dånande stämma. ”Soldater skall stå på post och inte spela tärning i en gränd”, röt han. ”Seså, upp med er nu, jag behöver hjälp att bära”.

 

Så kom det sig att försvarskammarherren med bestämda steg styrde kosan tillbaka till kassavalven med en hoper raglande soldater i hälarna. Synen måste ha tett sig en smula komisk, men turligt nog var det ingen som såg dem. De flesta människorna i staden hade vid det här laget samlats i slottets närhet för att åse slagsmålet med rävarna.

 

Den något underliga soldatskaran lotsades fram till finanskammarherrens gedigna kassavalv, och dörren låstes åter upp. Något förvånade åhörde medlemmarna i den berusade skaran den befallning som ledde fram till att de började bära ut förseglade tunnor på gatan utanför kammarherrarnas hus. ”Stopp nu, ta för all del inte alla tunnorna, det här räcker”, löd småningom försvarskammarherrens fortsatta direktiv. ”Den här laddningen borde räcka, eftersom det bara var en tunna som small på båten”, mumlade han tyst för sig själv. ”Förresten kan det vara bra att ha det mesta kvar om något annat otäckt skulle inträffa”.

 

De utburna tunnorna lastades på en stor och stadig dragkärra och soldaterna, som vid det här laget nyktrat till en smula, fick order att dra iväg i riktning mot slottet. Fortfarande var det ingen som såg dem, något som djupt uppskattades av försvarskammarherren.

 

Kalabaliken vid slottets sluttning hade inte upphört. Snarare hade den förstärkts sedan kungen upptäckt främlingarna och deras trasiga yttre. Försvarskammarherren och hans nu allt mindre rusiga soldater kom fram i tid för att bevittna hur kungen och främlingarnas ledare ställdes öga mot öga medan allt fler rävar mötte sitt öde och slängdes på eldarna. Några svårt bitna människor låg utspridda över sluttningen och förde en ojämn kamp mot den fortfarande mycket stora rävskaran.

 

”Vi är också människor”, hördes främlingarnas ledare skrika åt kungen. ”Och vi kräver vår rätt att vistas här vi också”. Kungens reaktion blev givetvis hård, ja den gränsade till ursinne. ”Jag ger blanka fan i vilka ni är och vad ni kräver för rätt”, skrek han. ”Det enda jag ser är att ni är en hoper trashankar och att sådana figurer inte hör hemma i vår vackra huvudstad. Packa er ut på landsbygden igen, för det är väl där ni egentligen hör hemma”.

 

Rävarna började åter få övertaget i den långdragna nattliga kampen. Deras alltmer markerade ilska gick ut över många oskyldiga som under hjärtskärande skrik drog sig undan, sökte skydd och slutligen gick under. Försvarskammarherren, som i egenskap av gammal härförare uppfattat situationens allvar, befallde soldaterna att skyndsamt lasta av tunnorna.

 

Vid det här laget var kungens ilska så stor att omgivningen trodde att han skulle spricka. Bara två personer höll huvudet kallt, nämligen främlingarnas ledare och kammarherren för gamla sjuka och fattiga. De utväxlade en hastig blick, förstod situationens allvar och handlade därefter.

 

Främlingarnas ledare fortsatte sin ordväxling med kungen, denna gång i försiktiga tongångar för att vinna tid, medan kammarherren för gamla sjuka och fattiga hastigt retirerade mellan rävflockarna och i riktning mot slottet. Lyckligen framkommen med inte alltför många bett i benen letade han upp några tjänare och befallde dem att samla ihop så många fångstnät de kunde finna.

 

Under tiden rullade soldaterna tunnorna framför sig och staplade dem i en stor hög i sluttningen halvvägs upp mot slottet. Visserligen försvårades arbetet av rävarnas nafsande och bitande, men till slut fanns alla tunnor på samma plats. Försvarskammarherren låt då hämta en tunna med krut och lade en bred krutsträng från asktunnorna och ner mot staden. Denna gång var han så upptagen av sin syssla att han inte brydde sig om de bett han fick i benen.

 

Fångstnäten kom fram, och de bars i hast av tjänarna och kammarherren för gamla sjuka och fattiga nedför sluttningen. Rävarna anföll, men då stannade man och slängde nät över flock efter flock. På så sätt hölls de anfallande djuren en smula på avstånd. Man vann tid samtidigt som kammarherrens sikte var inställt på den vilt grälande kungen.

 

Försvarskammarherren började kommendera sina alltmer nyktra soldater. De befalldes att hålla folk borta från asktunnorna. Samtidigt sades att det inte gjorde något om det fanns gott om rävar i tunnornas närhet. En nästan helt nykter soldat fann i detta ögonblick på råd. Han letade reda på några torkade köttstycken som han hade i sin packning. Han slängde dem ovanpå asktunnorna och drog sig sedan hastigt tillbaka.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga nådde fram till kungen i samma ögonblick som denne måttade ett knytnävsslag mot främlingarnas ledare. De tjänare som var tätt i hälarna på kammarherren fick ordning på ett av de allra största fångstnäten. Det breddes ut, och det kastades efter ett snabbt kommando över kungen just som näven skulle slå till. Effekten blev våldsam, kungens vrål ljöd genom natten och människorna i de skaror som samlats greps av en förunderlig skräck. Hur kunde man göra på detta sätt med rikets kung? Hur skulle det nu gå?

 

I samma ögonblick tände försvarskammarherren på krutet. Den långa strängen av eldfarlig materia brann hastigt och med ett fräsande ljud. Förvånade utrop från församlade människor dränkte de kungliga vrålen och ledde allas tankar bort från den vanärande handling som drabbat landets härskare.

 

Rävarna hade i hundratal samlats på och omkring tunnorna med aska, ditlockade av de köttstycken som slängts där. Det fräsande ljudet från krutsträngen tycktes inte bekymra dem nämnvärt, och de var därför ovetande om vad som komma skulle.

 

Explosionen blev våldsam. En svart rökpelare sköt upp mot den mörka himlen förande alla rävar med sig. Sedan uppstod ett starkt ljussken som på ett för alla överlevande oförklarligt sätt efteråt sades ha blandats med människornas skrik.

Därpå uppstod en tryckvåg så stark att slottets murar skakade och allt som löst slungades omkring. De flesta, såväl stadsinnevånare som främlingar, hann ta skydd eller kasta sig raklånga på marken. Ingen tänkte längre på den vrålande kungen som kämpade för att komma ur sitt nät.

 

Alla låg länge stilla. Slutligen reste sig de överlevande människorna en efter en i den gryende dagen. Solen gick upp som ett stort eldklot och avslöjade den bittra sanningen. Den ene stirrade vilt på den andre och till slut stirrade alla på alla. Svarta, kletiga och trasiga människor ur stånd att yttra ett enda ord. Alla var likadana och lika tilltufsade, stadsinnevånare såväl som främlingar. Ingen kunde skilja den ene från den andre. Bara en röst hördes, och den kom från ett klibbigt nät. Rösten ifråga var egentligen ett vrål, vars like ingen tidigare hört.

 

Fortsättning: Skräpkammaren brinner 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Tiden tystnar

Johannes och fogden slank in i skräpkammaren. Johannes fann det för sin del en smula underligt att ha gått varvet runt genom skräpkammaren, ner i dess källare, upp i hönshuset och så tillbaka igen. Men så kom han att tänka på något som hänt under vägen. ”Åldermannen, jag måste nå åldermannens döda kropp och få ut den ur skräpkammaren”.

 

Under tiden hade fogden satt sig ner innanför dörren med hönor och rävar hoppande och kravlande kring sig. ”Såja, såja”, muttrade han. ”Kom till mig så skall jag klappa er allihop”. I detta ögonblick förstod Johannes att något hänt med kungens utsände. Om han blivit tokig eller bara allmänt snäll var inte lätt att avgöra.

 

Dagen led mot kväll, sommarnatten sänkte sig över skräpkammaren och staden vid bäckarna och sjön. Johannes suckade och undrade vad han skulle göra med sin lullande följeslagare. Köra rävar och hönor på porten och be den nu något underlige fogden att gå hem till sitt hus vid torget? Eller vad?

 

Slutet på alla undringar och resonemang blev att Johannes tog ett bloss och gav sig in i skräpkammarens mörker för att än en gång finna vägen ner till källaren. Han passerade den första muren, han nådde tomrummet, och hans ögon började vänja sig och se något så när i det svaga ljus som fanns.

 

Johannes trevade sig sakta genom tomrummet för att finna hålet i muren och därmed passagen ner mot källaren. Men han stötte på motstånd av oväntat slag. Hålet i muren fanns där visserligen, men det och murväggarna runt om täcktes i detta ögonblick av ett bastant järngaller. Johannes trevande fingrar fann hindret men kunde inte rå på det. Skräpkammarens väktare insåg i detta nu det omöjliga i att nå fram till åldermannens döda kropp.

 

Förvåning, bestörtning, undran över vem som varit framme. ”Tiden”, muttrade Johannes. ”Tiden måste ha gjort detta för att ge mig en fingervisning. Men vad skall jag göra? Hur finner jag honom? Vad tusan blir nästa upplevelse”?

 

Johannes kände sig minst sagt förvirrad för att inte säga skrämd. Sakta trevade han återigen över gallret, sedan skakade han det. Fast besluten att lösa gåtan började Johannes bruka våld. Han sparkade, skrek och sökte på alla vis komma förbi hindret. Alla försök misslyckades dock.

 

Uppgiven, ledsen och undrande tog sig Johannes tillbaka till utgångspunkten, till fogden, hönorna och rävarna. Han gick förbi den lullande skaran och satte sig ner utanför skräpkammarens dörr. En djup suck fullbordade den handling som syftat till att ge stadens ålderman ett värdigt slut. Johannes började undra en smula över tingens ordning och vad som egentligen återstod av tillvaron. Så djupt hade han aldrig förr funderat över någonting.

 

Bokstavligt talat satt Johannes kvar utanför skräpkammarens dörr under resten av sommaren. Han satt där under hela hösten och under den begynnande vintern. Naturligtvis såg han till att såväl han själv som fogden, hönorna och rävarna försågs med mat. Men all övrig tid satt han stilla på samma fläck och grubblade.

 

Snön började falla. Den föll sakta med stora flingor som skulle ha blivit till drivor om det varit tillräckligt blåsigt och kallt. Men som det nu var lade sig snön klibbig och våt kring skräpkammaren. Fogden satt där han satt med hönor och rävar omkring sig, Johannes rörde sig inte heller ur fläcken. Skräpkammarens herre skulle ha blivit en blaskig snögubbe om inte något brutit tystnaden.

 

Det var kväll, och det hela började med en sakta vindil som ökade i styrka till ett formligt ylande. Temperaturen sjönk hastigt. De våta flingorna förvandlades till is. De skulle i sin tur ha gjort Johannes till något som liknat en staty om han inte vaknat till liv, ruskat på sig och undrat vad som höll på att hända. Plötsligt, helt klarvaken, reste sig skräpkammarens herre i sin fulla längd och krävde med hög röst en förklaring till det som ägde rum.

 

”Tiden”, skrek Johannes. ”Jävla tid, kom fram och förklara vad det är som händer. Varför blir allt så här”? Han sjönk ner på marken, stelfrusen, uppgiven och undrande över varför han skulle fortsätta sitt liv.

 

Troligen hade Johannes frusit ihjäl om han inte i detta ögonblick fått det svar han väntat på. Tidens röst hördes helt nära, först viskande, sedan allt starkare. ”Snälla Johannes, ge inte upp nu. Sök att gå vidare. Förresten har du inget val om det kan vara någon form av tröst i sammanhanget”.

 

Johannes reste sig än en gång. Benen skälvde och han frös som han aldrig frusit förut. Men på något sätt lyckades han repa mod. Han hörde som i något avlägset fjärran sina stelfrusna läppar ställa frågan om han skulle dö. ”Nej, inte ännu”, svarade Tiden sakta. ”Fortfarande återstår en del att göra, men innan dess är det något jag måste berätta för dig. Låt oss för all del gå in i tomrummet, så du får göra upp en brasa och slippa frysa”.

 

Så kom det sig att Johannes på stela ben släpade sig tillbaka till det utrymme som nu en ganska lång tid varit hans enkla bostad. På vägen höll han på att snubbla över fogden som låg och sov omslingrad av hönor och rävar som värmde hans kropp.

 

Av någon för honom själv outgrundlig anledning lyckades Johannes göra upp eld, och snart spred sig en behaglig värme och det vanliga skuggkastande ljuset. Men Johannes kände ingen rädsla, ej heller någon vrede. Ett stilla lugn bredde ur sig. ”Så berätta nu”, sade Johannes sakta. ”Vi kan väl vara uppriktiga mot varandra, vi börjar ju liksom bli som gamla vänner”.

 

Tiden skrattade till. ”Ja”, sade han. ”Vi har känt varandra länge nu, men det här är vårt sista möte och det vill jag använda väl. Jag vill försöka förklara varför allt går mot sitt slut och varför jag hädanefter inte kommer att lägga mig i någonting utan låter allt ske slumpmässigt”.

 

Johannes kände kylan komma tillbaka, denna gång i form av kalla kårar utefter ryggraden. ”Slut, varför skulle allt vara slut”, muttrade han alltmedan Tiden med lugnande röst sökte göra sig förstådd. Småningom lugnade sig Johannes så pass att han orkade lyssna till sin gamle följeslagare

 

”Så här är det”, sade Tiden med allvarlig röst. ”Du känner huvudstaden och du vet vem som är kung. Nåja, du lämnade alltsammans medan det stora blodbadet pågick, men du har väl ändå hört en del rykten. Folken från andra sidan haven har just invaderat huvudstadens omgivningar, och de närmar sig långsamt slottet. Det är frågan om tungt beväpnade soldater, och de väjer inte för någonting, blodtörstiga som de är. Vuxna, kvinnor, barn, alla blir deras offer. Tur för dig som slipper vara vittne den här gången”.

 

Johannes kände kylan tränga allt djupare in i kroppen. Brasan hade inte längre någon som helst effekt som värmekälla. Kylan kom inifrån, och den var av ett slag som ingen skulle unna sin värsta ovän att uppleva.

 

”Fienden är stark, mycket stark”, fortsatte Tiden. ”Och vissa figurer kommer att ansluta sig till fienden. Ett näraliggande och bra exempel är fogdens soldater, som inget högre önskar än att få bruka sina svärd”. Här avbröts Tiden av Johannes, som med skarp röst och nytt mod frågade om det som hänt på sistone. Om hönorna, om rävarna och varför fogden blivit den lullande figur han nu var.

 

Tiden dröjde med svaret. Och när han väl svarade var det med största allvar. ”Sanningen”, sade han sakta, ”är att rävarna var en stor fara, att hönorna var något av ett skämt och att åldermannen var den som höll allt samman med sitt råd och den vilja som alla de där gubbarna utstrålade. När alla är borta är också balansen borta och nya krafter tar vid. Och de nya krafterna är i sin tur så fulla av det slags ondska som jag inte rår på.

 

”Säg mig då” sade Johannes sakta, ”säg mig varför fogden mistat sina huggtänder och blivit den han är med rävar och hönor i famnen”.

 

Tidens röst utstrålade ett leende. ”Där har jag inget finger med i spelet, allt detta kom från honom själv, från hans inre, och det är en styrka så stor att ingen längre kommer åt honom. De fjolliga hönorna som bara kunde åstadkomma tomma äggskal som inte tålde ljuset finner väl trygghet hos den som vunnit styrka och frid. Och rävarna böjer sig, de har funnit en överman, en som det inte lönar sig att söka bita i benen. Förresten, om här funnits råttor kvar skulle även de suttit i fogdens knä vid det här laget. Men, som du kanske förstår så finns det fler rävar i världen, och långtifrån alla rävar finner rätt sorts överman”.

 

Johannes kunde inte rå för att han kände sig en smula förvirrad. Hönorna och deras roll kunde han till nöds förstå sig på, men rävarna var honom fortfarande en gåta.

 

Givetvis anade Tiden de tankar som Johannes tänkte. ”Rävar”, sade han därför sakta. ”Rävar finns i alla tider och hos alla folk. De finns i mycket större utsträckning än hönor och de väntar alltid på rätt tillfälle att ingripa och slita åt sig godbitar. De varken samlar eller sparar, det har de ingen anledning att göra. De vill bara känna sin makt och söker till varje pris att behålla den”.

 

Johannes kände än en gång kylan och rysningarna. Men samtidigt kände han något av ett övertag, en stilla frid som spred sig i hans eget inre, en känsla han aldrig haft förut och som förvånade honom själv en smula. ”En sista fråga innan du försvinner”, sade han sakta. ”Varför blev äggen till en äcklig smet när jag kom upp i hönshuset”?

 

Återigen kunde ett leende anas hos Tiden. ”Du är naiv Johannes, mycket naiv”, blev svaret. ”Du har visserligen ställt en rad kloka frågor, men nu tvivlar jag på dig en smula. Så snart du kommit ner i skräpkammarens källare förstod du i själva verket vad det handlade om, nämligen att alla färgglada spektakel som presteras i själva verket är så innehållslösa att de inte tål att synas närmare i sömmarna.

 

Johannes kände åter modet sjunka en smula samtidigt som han förstod att han hört Tidens röst för sista gången. En smula upptinad i lemmarna funderade han över att söka en stunds vila i tomrummet när ett högt rop hördes från trakten utanför skräpkammaren. Johannes rusade ut och fann fogden stående i den tidiga vinternatten med hönor och rävar klängande kring benen. ”De kommer”, skrek fogden. ”De kommer från alla håll. Låt oss ta fram svärden, men bara de goda svärden, för de är de enda som har någon möjlighet att bita på den ondska som närmar sig”.

 

Fortsättning: En kung i nät 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Vinden vänder

I landet på andra sidan haven gick allt sin gilla gång sedan man kommit underfund med hur man lättast gjorde sig av med askan. Fartyg efter fartyg lastades med asktunnor och skickades iväg. Och nu var hanteringen ifråga ingen hemlighet längre. Alla som arbetade vid ugnen hade vid det här laget förstått vad man gjorde med en illaluktande restprodukten.

 

Vetenskapsmännen resonerade man och man emellan om vart askan kunde tänkas ta vägen. Några trodde att de vällastade fartygen förr eller senare skulle förlisa, antingen i stormar eller genom att gå på grund mot klippor och skär. Man hoppades bara att allt detta skulle ske lång borta och gärna i närheten av tänkbara fiender.

 

”Men”, sade en av vetenskapsmännen eftertänksamt och kliade sig i skägget. ”Jag hoppas att ingen provar på att tända eld på rasket, för då kan det hända förfärliga saker”. Några av de andra nickade instämmande, för även de hade förstått att askan var explosiv, särskilt när den var instängd i tunnorna.

 

De styrande i det stora landet fick genom olika kanaler ytterligare kunskap om att föroreningar härjade i luft och vatten i länder på andra sidan haven. Täta rapporter, förmedlade av spioner som skickades med handelsfartyg, visade att något som var på gränsen till panikstämning spred sig på många håll. De styrande gnuggade händerna och menade att det slutliga kriget nu började ge önskat resultat. Borta i de andra länderna började alla skylla på varandra.

 

Vetenskapsmännen skakade ibland på huvudet åt de idéer som fanns bland de styrande. Ingen visste egentligen längre varför man byggt den stora ugnen. Var det för att lösa landets inre problem med byggnadsrester och spannmålsöverskott eller var det för att förgöra andra folk? För vetenskapsmännen hade det hela varit en teknisk fråga, för de styrande en politisk.

 

Nåja, nu var allt som det var och ingenting var möjligt att stoppa. De som arbetade vid ugnen var så vana vid det de gjorde att de hade svårt att tänka sig att göra något annat. Och de allra flesta hade glömt det liv i sysslolöshet som levdes innan de nya idéerna omsatts i praktisk handling.

 

Vid det här laget var det bara soldaterna som var lata. De hade ju bara sina övningar att tänka på sedan principerna för krig drastiskt förändrats. Det var inte utan att en och annan av dem gick och längtade efter ett äkta gammaldags fältslag med gnäggande hästar och blanka svärd. Då sade någon åt dem att det gällde att hålla soldater i vila och vid gott mod så att de var pigga den dag det var dags för nästa steg.

 

De styrande var mycket noga med att samla alla fakta de fick genom sina spioner. Glädjen över det elände som fanns överallt i omvärlden spred sig bland dem och ledde till täta diskussioner om hur fortsättningen skulle te sig. I det här skedet var man mycket noga med att hålla vetenskapsmännen utanför alla diskussioner. Vetenskapsmännen skulle, som någon sade, bara virra till begreppen.

 

En idé vore att avvakta och se om folken som nu pinades av röken från ugnen skulle råka i krig med varandra och därmed göra det lättare för de styrande att skicka sina soldater att ta reda på det som fanns kvar. En annan idé vore att börja elda ugnen mycket kraftigare än nu så att alla fiender dog av chockverkan. I det förra fallet hade man nackdelen att allt skulle vara sönderslaget när man väl kom fram. I det andra fallet riskerade man att de egna soldaterna skulle fara mycket illa av överdosen av föroreningar.

 

Ja, innerst inne var ju tanken att med rökens hjälp döda omgivningen för att man sedan bara skulle ha att kliva på. De utvilade soldaterna förväntades i alla händelser kunna uträtta storverk som aldrig förr. Men vad skulle man göra sedan? Kanske sluta elda i ugnen så att inte de egna soldaterna i de främmande länderna började fara illa av föroreningarna.

 

Det var bara att konstatera att man nu kommit in på en ny tankegång. Och den ledde i sin tur till en rad nya och kanske ännu svårare beslut. Vad skulle hända om man slutade elda i ugnen? Hur skulle man då kunna sysselsätta alla de människor som nu var fullt upptagna med att skyffla byggnadsrester och spannmålsöverskott? Skulle alla återgå till den stora lättjan, och vad skulle då i sin tur kunna hända på sikt?

 

Ju mer man grubblade desto fler blev frågorna. Det var inte utan att de styrande efter en tid blev en smula villrådiga och började titta snett på varandra. Vems idéer var bäst och vem var klokast när det gällde att bedöma händelser i framtiden?

 

Alla resonemang ledde till att vetenskapsmännen och de styrande började ta avstånd från varandra. Den ena gruppen tyckte att den andra blivit konstig och till slut vågade de styrande i all sin nervositet visa svaghet och fråga dem till råds som kanske visste bättre.

 

Det var i den situationen de styrande fattade beslutet att elda ugnen allt hårdare för att därigenom öka mängden föroreningar i de tänkta fiendeländerna. Beslutet verkställdes och alla tillgängliga människor kallades in för att skyffla. Ett tag tänkte man till och med sätta soldaterna i arbete vid ugnen men avstod. Vetenskapsmän som samlades vid ugnen skakade sina huvuden och fördömde det vansinne de bevittnade.

 

Efter en tid samlades soldaterna ihop och skickades till kajen, där ett stort antal stridsberedda fartyg väntade på att föra dem till andra sidan haven. De steg ombord, och fartygen gav sig iväg för fulla segel i den vind som alltid blåste åt samma håll. De styrande stod länge kvar vid kajen, nervöst vridande sina händer. ”Vi får alla hoppas att det går som beräknat”, muttrade en av dem.

 

De styrande stod kvar tills natten föll. Det blev kallt trots att det fortfarande var sommar. Stjärnorna gnistrade på himlavalvet, samma stjärnor som gnistrade i de länder dit soldaterna var på väg.

 

I det ögonblicket hände något som ingen då levande varelse hade upplevt. Vinden upphörde gradvis att blåsa. De styrande stod där på kajen som förstenade och stirrade ut över det hav som sett fartygen försvinna i ett okänt fjärran.

 

Till slut var allt stilla, och de var så tyst, så tyst. Men tystnaden varade inte länge. Den bröts av ett skrik, ett skrik som var så skärande att det framkallade rysningar hos alla de människor som hörde på. Och det första skriket följdes av flera. Skriken banade sig iväg ut i natten och stötte emot murar av människor som i sin tur utstötte nya skrik.

 

De styrande greps av panik och började rusa i riktning mot ugnen. De möttes av en stickande doft, och doften blev allt starkare ju närmare krigsmaskinen de kom.

 

Människornas skrik blandades med rökens doft till någonting som ingen rimligtvis tidigare upplevt. Kaos var ett alldeles för svagt ord. Egentligen fanns inga uttryck för den händelse som tvingade fram skrik, pina och död.

 

De styrande omkom, den ene efter den andre. Deras kroppar blev liggande, och om någon åskådare funnits skulle vederbörande ha anat skrik av fasa som aldrig kom fram. Till slut omslöts alla av röken och de tänkta åskådarna skulle inte haft någon möjlighet att se något mer.

 

Den stora staden dog i stiltje och i ljuset av gnistrande stjärnor. Ingen människa levde mer, och de tysta husen i den tysta natten andades av övergivenhet, mörker och stank. Men ingen fanns kvar som kunde uppleva allt detta. Åskådaren är bara den som bär allt detta inom sig som i en dröm.

 

Så småningom vände vinden. Den började blåsa åt det andra hållet, och den spred röken ut över det stora landet och de stora slätter som tidigare befriats från städer, byggnader och människor och som i sin tur levererat spannmål till den ugn som blev alltings undergång.

 

Till slut slocknade elden i den stora ugnen eftersom ingen längre skyfflade in nytt bränsle. Röken dog ut, och den höga skorstenen kallnade. Kvar fanns bara kropparna, husen, stillheten och den aska som aldrig blivit ivägsänd. Det var bara soldaterna som slapp uppleva det första slutet. De var ju på väg mot något som ingen av dem tidigare skådat.

 

Fortsättning: Tiden tystnar 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Kungens tandvärk

I slottet rådde något som närmast liknade panik. Alla gluggar var upptagna av gästabudets deltagare, och längre in väntade fler som ville ta del av det underliga som hände utanför. Vart kungen tagit vägen var det ingen som visste. Några trodde dock att han dragit sig tillbaka och somnat, rusig av öl och ilska.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga, som bryskt kastats ut ur gästabudssalen efter tumultet med adelsmannen, hade tagit sig ner till slottsporten och beredde sig just att öppna den och gå hem. ”Vänta lite”, hörde han då en röst säga. ”Kom här och titta ut, så tappar du säkert lusten att gå härifrån”.

 

Det var en av slottets tjänare som genskjutit kammarherren. Båda gick fram till en glugg och tittade ut. Synen fick kammarherren att gnugga sig i ögonen och undra om han drömde. Men eftersom de hotfullt uppträdande rävarna inte försvann ur synfältet förstod han att han var fullt vaken.

 

Uppe i slottets salar tilltog oväsendet. Människor skrek och några var på väg ner mot porten. Men de hejdades i likhet med kammarherren av tillskyndande tjänare. Alla insåg givetvis det dåraktiga i att trotsa faran. Följden blev ännu mer oväsen och fullständig obeslutsamhet hos de iblandade.

 

En person höll dock huvudet kallt, nämligen kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Han fick efter en kort stund sällskap av försvarskammarherren, som banat sig väg mot porten så snart han insett allvaret i situationen. Försvarskammarherren hade dessutom beväpnat sig med en gammaldags och lite halvdålig spikklubba, som han hakat av fästet i en korridor.

 

”Det här är ju själva fan”, röt försvarskammarherren. ”Vad gör de här kreaturen kring slottet och hur kommer det sig att folk blir rädda för dem? Sådana här pälsdjur brukar ju löpa till skogs så fort de blir varse varelser av vår sort”.

 

För att markera sin åsikt och sitt mod öppnade försvarskammarherren slottsporten och steg ut med spikklubban i högsta hugg. ”Ge er iväg”, skrek han åt rävarna och svingade klubban. ”Schas”! Gå hem till era lyor och stanna där. Annars skall jag minsann sätta spikar i ryggen på er”.

 

Vid det här laget hade de övriga kammarherrarna nått fram till slottsporten. De kom lagom för att bevittna hur försvarskammarherren blev biten i ena benet och med spikklubban dinglande i handen hastigt drog sig tillbaka in i slottet. Porten slog igen efter honom med en smäll och en rävtass hamnade i kläm. Tassens ägare ylade vilt.

 

”Det var som tusan”, mumlade Ugglan och klippte med ögonen. ”Sådant här borde ju inte vara tillåtet, det borde var och en kunna förstå. Vi får väl se om det inte går att lagstifta mot eländet”.

 

”Säkert”, replikerade finanskammarherren. ”Tag du och stifta en lag mot rävars vistelse kring slottet. Du skulle säkert bli populär bland hönor och andra djur som rävar vanligtvis jagar”.

 

Försvarskammarherren hade vid det här laget, sittande i en trappa, fått av sig så mycket kläder att han kunde undersöka sitt sargade ben. Rävens bett hade tagit djupt och blod sipprade ner på de inte alltför rena trappstegen. ”Tror ni att jag dör?” frågade den bitne ängsligt.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga böjde sig ner och undersökte såret. Utrikeskammarherren, som påstod sig ha sett många sår i andra länder, förklarade med sakkunnig min att skadan inte var direkt livshotande. Skolkammarherren, som inte alls var van vid att se blod, smög sig på darrande ben undan i ett hörn.

 

Det var i detta ögonblick som det stora vrålet ljöd genom slottet. Alla invigda visste givetvis varifrån vrålet kom, men för alla oinvigda måste händelsen ha varit jämförbar med att stå vid helvetets rand. De av slottets tjänare som fortfarande befann sig invid porten lystrade givetvis som hunden lyssnar efter sin husses vissling.

 

Ingen av kammarherrarna hade tidigare upplevt något av kungens allra värsta utbrott, varför en viss förvirring uppstod i den sexhövdade skaran. Försvarskammarherren, som trott sig vara mer eller mindre döende, kom hastigt på benen, virade en tygtrasa kring benet och kommenderade alla att gripa till vapen. Själv tog han upp spikklubban, öppnade porten och skrek åt rävarna att de skulle sluta vråla, för annars skulle den minsann få smaka på spik.

 

Det blev kungen som räddade försvarskammarherren från att åter bli biten av rävarna. Den vrålande härskaren hade nämligen rusat genom slottet, föst undan alla i sin väg, lyft försvarskammarherren på raka armar upp i luften, ställt sig i porten och med välriktade sparkar förpassat de närmaste rävarna till en annan tillvaro.

 

De åskådare som fanns på plats förbluffades. Det gällde såväl tjänare som kammarherrar och andra som kommit tillrusande från gästabudssalen. En stor, stark, vrålande man hade gjort något som ingen annan skulle ha vågat göra. Alla väntade med spänning på fortsättningen, och den kom snabbt.

 

Rävarna tvekade en smula inför det hot som uppstått. Men de repade mod och närmade sig åter slottsporten i flockar. Sakta satte kungen ner försvarskammarherren, andades djupt två gånger och utstötte ett nytt avgrundsvrål.

 

”Tandvärk”, denna tandvärk”, stönade en av de invigda tjänarna. ”Förut har tandvärken alltid varit det elände vi här på slottet fått lov att leva med, men nu tycks fanstyget vara till nytta”.

 

Kungen ryckte spikklubban ur handen på försvarskammarherren och gav sig i kast med den närmaste rävflocken. Djuren drog sig sakta tillbaka medan de visade tänderna, vilket i sin tur gjorde kungen än mer rasande. Måhända var det djurens till synes friska bitverktyg som fick härskaren att tänka på sina egna värkande tuggredskap.

 

Alla som kunde trängdes nu i slottets gluggar för att bevittna kungens kamp. Spikklubban landade i räv efter räv, och djurens ylanden blandades med härskarens vrål. Givetvis sökte en och annan räv att bita kungen i benen, och ibland lyckades de. Till tack fick de sparkar som förvandlade dem till något som åskådarna i gluggarna uppfattade som stora klumpiga fåglar.

 

Blodet rann nu efter kungens båda ben. ”Gör upp eldar”, skrek han. ”För helvete, gör upp eldar så att vi kan bränna kreaturen”.

 

Allt fler vågade sig ut i kungens spår, och de hade bloss och ved med sig. Så snart eldarna börjat brinna drog sig rävarna allt mer tillbaka, skrämda av det våldsamma motstånd de mötte. Till slut fanns något som liknade en rävfri gata från slottets port och längs sluttningen ner mot staden. Fortfarande gick kungen främst, vilt svängande sin spikklubba.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga befann sig tätt i hälarna på den vrålande kungen. Han hade beväpnat sig med ett par gamla rostiga fotbojor. De övriga kammarherrarna var långt efter i en skock människor som med sprakande bloss höll rävarna på avstånd.

 

Detta var en märklig natt som länge skulle stanna i människors minne. Och den blev inte mindre märklig av att rikets kung avslöjat sin djupaste hemlighet samtidigt som han visat sig vara långt mer handlingskraftig än någon människa trott. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga begrep ingenting.

 

I detta ögonblick insåg försvarskammarherren att han inte alls var döende och att det lilla sår han hade på benet inte var mycket att bråka om jämfört med kungens allt blodigare ben. Han insåg också att det var hans plikt att försvara och att kungen vid det här laget låg så pass illa till att något måste göras.

 

Det var på sätt och vis finanskammarherren som ledde in försvarskammarherren på det spår som nu kom att följas. ”Kassavalven”, flämtade den som var satt att hålla hårt i pengarna. ”Låt för tusan inte rävarna nå fram till kassavalven. Det är ju där som alla vapen finns”.

 

Det var som om något nu knäppte till i försvarskammarherrens något tröga huvud. ”Vapen”, flämtade han. ”Där finns inga vapen såvida inte askan kan räknas som vapen”.

 

Nu var det finanskammarherrens tur att verka förbryllad. ”Aska”, sade han sakta, ”vad menar du med det”? Längre än så hann han inte i sitt resonemang, för nu hördes ett nytt vrål från kungen.

 

Allas ögon riktades mot backens nedersta del där kungen stod, vilt svängande sin spikklubba i skenet från eldar och bloss. ”Först rävar och sedan de här trasiga typerna. Vad är de för ena figurer? Vad gör de här? Låt oss se till att de försvinner, och det illa kvickt”, vrålade han.

 

Försvarskammarherren skildes från finanskammarherren och lyckades hitta en passage mellan två rävflockar. I samma ögonblick förstod kammarherren för gamla sjuka och fattiga vad kungen menade med sina frågor. ”Främlingarna”, mumlade han och tappade sina rostiga fotbojor. ”Främlingarna har tagit sig ända fram. Vad gör vi nu”?

 

Fortsättning: Vinden vänder 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – Hönshuset vid sjön

”Vad är du för en figur”? Frågan ställdes av fogden till Johannes sedan fogden på stappliga ben tagit sig upp i ljuset i hönshuset. Johannes, som hade fullt sjå med att försöka ta sig ut, märkte till att börja med inte den frågande.

 

”Vem tusan är du”? Frågan upprepades, denna gång i en något skarpare ton. Den här gången reagerade Johannes och stirrade snarast förskräckt på den smutsiga och trasiga gestalt som stigit upp ur ett hål i marken. ”Johannes”, svarade Johannes sanningsenligt och med något darrande stämma samtidigt som han för ett ögonblick glömde både rävar och hönor.

 

”Johannes, vilket förskräckligt namn”, fräste fogden. ”Bor du här och vad tusan håller på att hända”? I samma ögonblick bet en räv ihjäl en höna och drog sig undan i ett hörn med sitt byte. Det var en blå höna, vars stjärtfjädrar hunnit bli purpurröda innan hon gick sitt öde till mötes. Nu var det flera rävar som jagade hönor, och en skarpsynt iakttagare skulle säkert ha lagt märke till att det var de gula hönorna som var mest attraktiva trots att de inte var så många som de blå. En skarpsynt iakttagare skulle också lagt märke till att de vita hönorna, som nu samlats i en enda flock, dragit sig undan till ett hörn av hönshuset. I all stillhet förstås och utan att rävarna tycktes tänka på dem.

 

”Vad ända in i alla glödheta försiggår här”? Fogdens ton var nu mycket skarp och han sprang fram till Johannes, som i sin tur förskräckt vek undan. Skräpkammarens väktare hade just kommit underfund med vem hans sällskap var. Han hade just nu minst av allt lust att ge sig i samtal eller rent av slagsmål med en person som gjort sig vida känd för långt gången elakhet och råa fasoner.

 

Allt fler rävar hade nu lyckats ta sig in i hönshuset och allt fler blå och gula hönor mötte sitt öde. Kacklande sökte de färgglada fåglarna undgå sina förföljare. De sprang, de flaxade med vingarna och några av dem lyckades till och med flyga ett stycke. Ingen av dem förmådde dock, trots den skräck de måste ha känt, lyfta så pass att de kom över hönshusets välbyggda stängsel.

 

Fogden fick fatt i Johannes och pressade upp honom mot ett träd. ”Är det dina hönor”, röt kungens utsände , ”och varför låter du dem i så fall ätas upp av de här listiga kreaturen? Hönor skall kokas åt människor, inte ätas råa av andra djur”.

 

”Det är inte mina hönor”, stönade Johannes under det hårda grepp som fogden tagit om hans axlar. ”Jag råkade precis som du komma upp ur ett hål i marken strax innan du själv kom upp. Och när rävarna var på väg in i hönshuset var jag själv på väg att söka ta mig ut och komma hem. Jag bor där borta i skräpkammaren”. Johannes pekade, och fogden släppte sitt grepp. ”Skräpkammaren”, fnyste han, ”vad tusan är det? Jag har bott här rätt länge nu, men någon skräpkammare har jag inte hört talas om”.

 

Under tiden fortsatte det vilda slagsmålet mellan rävar och hönor. Det vill säga hönorna kacklade och försvarade sig bäst de kunde tills rävarna med ett snabbt bett förpassade dem till en annan värld. Till slut var det bara en handfull blå hönor kvar samtidigt som alla rävar tagit sig in i hönshuset. Stjärtfjädrarna på de kvarvarande fjäderfäna lyste purpurröda i dödsskräck, men rävarna syntes inte längre ha någon brådska att avsluta sin hemska gärning. Allt fler av dem hade nämligen fått syn på flocken med vita hönor.

 

I detta ögonblick släppte fogden sitt grepp om Johannes. En räv hade nämligen bitit honom i benet, och det bettet fick oanade följder. Fogden böjde sig nämligen ned i akt och mening att klappa räven. Djuret släppte sitt grepp, backade några steg och slickade sig om munnen. Förvandlingen var total, både hos fogden och räven.

 

Samtidigt som allt detta hände i en rasande fart burrade de vita hönorna plötsligt upp sina fjädrar och drog i samlad tropp mot rävflocken, vars medlemmar i sin tur tycktes bli en smula osäkra. De kvarvarande blå hönorna såg sin möjlighet till ett fortsatt liv och sprang till Johannes oerhörda förvåning fram till fogden och flockade sig kring honom. Fogden i sin tur log vänligt, ja nästan fånigt, mot både hönor och rävar.

 

De vita hönorna fortsatte sin framryckning alltmedan rävarna blev än mer osäkra för att till slut gripas av något som liknade panik. De sprang av och an samtidigt som de sökte sig mot hönshusets väggar. Några sökte till och med att ta sig över och tillbaka samma väg som de kommit in.

 

Det var först nu som fogden reagerat på de ord och den behandling han mött på vägen från borgen till hönshuset. Den förut så råbarkade figuren förvandlades plösligt till en änglalik varelse, vars högsta önskan tycktes vara att klappa rävar och ge dödsförskräckta hönor en fristad kring sina fötter.

 

Plötsligt hördes ett skrik, ja närmast ett avgrundsvrål. Johannes vände sig om och fick syn på en storvuxen rödbrusig man som kommit fram till hönshuset. Det var samme man som Johannes för länge sedan en tidig och kall morgon sett gå in i hönshuset med rävar flockade kring sig. Mannens förtvivlan gick inte att ta miste på, han stod helt enkelt inte ut med det han såg. ”Mina hönor, mina rävar”, skrek han, ”vad har ni gjort med dem?”

 

Den storvuxne mannen tog sig in i hönshuset, men då hände ytterligare något oväntat. Hönor och rävar fortsatte att flocka sig kring fogden och tog tydligt avstånd från mannen som skrikit. ”Underligt”, tänkte Johannes, ”det var ju han som kom till hönorna med vatten och med rävarna i sällskap”.

 

Alla tycktes vid det här laget helt ha glömt bort de vita hönorna, som lyckats tränga in ett par rävar i ett hörn. Rävarna ylade av skräck, och en av dem fick ett öga uthackat av en stor vit höna.

 

Kaos tycktes råda överallt, men Johannes tyckte sig finna ett visst mönster i oredan. Fogden drog till sig de kvarvarande blå hönorna och alla rävarna. Den storvuxne mannen fann sig vara utfrusen ur gemenskapen och försvann hastigt från hönshuset genom en öppning han själv åstadkommit när han tog sig in. De vita hönorna i sin tur följde den storvuxne mannen vilt kacklande, och de försvann alla hastigt i riktning från staden.

 

Fogden satte sig ner på marken för att lättare kunna klappa alla hönor och rävar som mer eller mindre klättrade omkring på honom. Rävarna visade inte längre minsta intresse att bita ihjäl blå hönor, och Johannes stod där som ett fån och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.

 

Då hördes skrik och oväsen utanför hönshuset. Människor kom springande från staden i undran över vad som hände i det hönshus de förut varit så noga med att hålla sig själva och sina barn borta ifrån. Några män hade redan hunnit fram, de pekade på fogden där han satt och kelade med djuren, men ingen hade ännu känt igen kyrkoplundraren. Däremot var Johannes en för de flesta välkänd figur.

 

”Vad försiggår här”, frågade en man i barsk ton, och Johannes erinrade sig att mannen hade någon form av vaktfunktion i staden. ”Jo”, sade Johannes sanningsenligt, ”rävarna har tagit sig in i hönshuset och bitit ihjäl en massa hönor”. Mannen som frågat konstaterade torrt att han kunde se det. ”Dig känner jag igen”, fortsatte han. ”men vad är det där för figur som rävarna luktat sig till”?

 

Johannes tvekade. Skulle han avslöja fogden och utsätta honom för risken att bli illa hanterad av den tillstormande folkmassan. Men han behövde inte ta ställning eftersom en annan man känt igen kungens utsände och gått fram till honom.

 

Nu hände ytterligare något märkligt denna märkliga sommardag. Inför det som hotade fogden ställde sig både rävar och hönor i ring kring den man som smekt dem och kelat med dem. Och alla kunde se att de inte var att leka med. Hönorna burrade upp sig och kacklade medan rävarna visade tänderna och morrade.

 

De män som vid det här laget kommit in i hönshuset backade en smula. Den underliga figur som fogden nu utgjorde, fullt upptagen med att umgås med djur han tidigare knappast ägnat en tanke, fick många att känna rysningar utefter ryggraden. Hur kunde en man, som för inte så länge sedan visat sig vara en råbarkad buse, nu vara en lullande varelse med ett närmast fånigt uttryck i ansiktet?

 

Johannes fattade mod och gick fram till fogden. ”Kom”, sade han på sitt enkla sätt. ”Kom så går vi upp till skräpkammaren. Det är bättre än att sitta här med djur i knäet och upprörda människor runt omkring. Jag är både hungrig och törstig, och det måste du också vara. I skräpkammaren finns kanske lite vatten och bröd. Det kan vi dela”.

 

Så kom det sig att fogden återigen reste sig på stappliga ben och tog stöd mot den arm Johannes bjöd honom. Allt sorl och alla skrik hade nu tystnat, och de båda männen tilläts ostörda lämna det hönshus som av olika skäl inte längre förtjänade sin benämning. De gick båda långsamt sin väg, och hönorna och rävarna följde dem, flockade kring fogdens ben.

 

De församlade stadsinnevånarna stod kvar, både innanför och utanför hönshusets väggar. De stirrade under tystnad efter den underliga samling som drog sig iväg upp mot den byggnad de flesta av dem under många år aktat sig för att komma i närheten av. Ingen rörde en min av att vilja följa efter. Ingen hotade dem som drog sig undan.

 

När Johannes med fogden hårt stöttad mot sin ena arm nådde skräpkammarens dörr ställde han sig och stirrade ner mot hönshuset och sjön. Det han skymtade var en hoper människor som stirrade efter honom, fogden, hönorna och rävarna. Men när han höjde blicken en smula såg han också något annat, en samling båtar som för fulla segel närmade sig staden i riktning från borgen. Båtarna var fyllda med soldater i full utrustning.

 

Fortsättning: Kungens tandvärk 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Sagan om Skräpkammaren – I skuggan av slottet

Nöden var stor bland främlingarna i huvudstadens utkanter. Människorna var smutsiga, och kläderna hängde i trasor på deras utmärglade kroppar. De eländiga bostäder som fanns förmådde på intet sätt att hålla köld och regn borta från sina invånare.

 

”Vi främlingar är också människor fast tydligen av en sämre sort”, muttrade en gammal man som satt och rörde i en gryta som han placerat över en öppen eld. ”Jag har vatten och några halvruttna grönsaker i min gryta, men där borta i huvudstaden har de både kött och fläsk, och de äter sig mätta varje dag, har jag hört sägas”.

 

Katter och hundar strök omkring bland främlingarnas bostäder, troligen i hopp om att finna något ätbart. Men förgäves. Djuren var inte bättre lottade än människorna i denna den stora huvudstadens yttersta utkant.

 

”Ingen vill ha oss”, muttrade många när man om kvällen samlades på en öppen plats mitt i det lägerliknande område som tilldelats främlingarna av de styrande i huvudstaden. ”Därhemma, där vi bodde förut fanns inget att leva av, och här, där det finns något att leva av, är det ingen som vill dela med sig”.

 

Förtvivlan var alltså stor. Någon frågade varför man egentligen stannade på en plats som den här. Givetvis visste ingen svaret på den ställda frågan lika lite som någon kunde svara på frågan varför råa soldater plundrat de gamla hemtrakterna och utarmat dess invånare, bränt skogen och husen och gjort åkrarna omöjliga att bruka. ”Vi stannar väl därför att vi fortfarande hoppas att någon skall förbarma sig över oss”, sade en utmärglad kvinna till slut. Men egentligen trodde hon inte alls på det hon själv sade. Ett drägligt liv låg så fjärran från dessa människor att varje dröm om en positiv förändring av alla uppfattades som ett skämt.

 

”Jävla ruttna grönsaker”, mumlade mannen som rörde i sin gryta. ”De här skulorna fick jag tag i när jag var i huvudstaden och rotade i sophögen hos en av de där rika knösarna som smörjer kråset med fläsk”. Han gjorde ett uppehåll och såg sig omkring. ”Tvi”, fortsatte han. ”Fläsk är väl det sista som min mage skulle tåla efter all svälten. Så det är nog bäst att jag fortsätter att leta skulor på knösarnas sophögar”.

 

En stor, närmast jättelik, svart katt uppenbarade sig bland de församlade människorna. Kattens långsamma sviktande gång och grova gestalt fick alla att stanna upp och undra vad som nu komma skulle. Svarta katter var förvisso inte omtyckta bland främlingarna eftersom de antogs föra otur med sig.

 

Mannen som rörde i grytan reste sig när han fick syn på katten. ”Tvi”, skrek han återigen men nu av en helt annan anledning än förut. ”Tvi, försvinn och visa dig inte mer, för då dödar jag dig. Sådana som du står för det onda hos oss som är främlingar där vi nu vistas. Det var stora svarta katter som strök omkring bland soldaterna som en gång drev oss hemifrån. Och det var de svarta katterna som fick några av de våra att bli illasinnade”.

 

Många samlades och stirrade förvånat på den gamle mannen när han slängde pinnen han rört med i grytan efter katten. ”Finns det illasinnade individer bland oss?” frågade någon. ”Vi är väl fredliga och hjälpsamma även om vi blir illa behandlade och egentligen inte kan rå för att vi råkat i den knipa där vi nu befinner oss”.

 

Den gamle mannen suckade och tittade ner i backen. ”Jag är gammal”, muttrade han, ”alldeles för gammal för att leva. Men eftersom jag fortfarande hänger med så får både ni och jag stå ut med att jag finns. Och det där med illasinnade människor. Oj, oj, oj, vi skulle bara veta”.

 

Ännu fler samlades och alla lyssnade ivrigt till den ordväxling som förekom. Allt fler röster blev allt mer högljudda, och den gamle mannen kunde inte göra sig hörd även om han velat det. Men det behövdes inte. De ord han strött omkring sig räckte som gnista för att tända en stor eld i en folkmassa vars individer alltför länge levat i stillhet och försakan.

 

Så kom det sig att vrede och misstänksamhet bredde ut sig bland främlingarna. Vilka var illasinnade och vilka var goda? Det undrade alla. Man började se åt höger, man började se åt vänster och man frågade sig om grannen i skjulet bredvid var en av dem som hjälpt till att orsaka det elände som rådde. Vem var det som påverkats av de svarta katterna?

 

Det stora tumultet var nära, och alltsammans hade säkert slutat i slagsmål och blodbad om inte en klok man av ansenlig längd ställt sig på en stor sten och med hög röst befallt den månghövdade skaran att vara tyst. ”Är ni galna”, skrek han. ”Skall ni slåss inbördes istället för att med gemensamma ansträngningar söka lösa våra problem? Välj mig till ledare, så skall jag föra er till en bättre tillvaro. Men det kan inte ske på fredlig väg. Trots det är det bättre att vi pucklar på dem som förtrycker oss än att vi sliter håret av varandra”.

 

Nu var alla tysta och lyssnade andäktigt. De trasiga, smutsiga och utmärglade människorna fick en gnista av hopp i sina ögon. Vad menade den reslige mannen? Var han en bra ledare och varför hade man inte valt en ledare tidigare? Kanske en möjlighet uppenbarade sig att göra något åt en situation som egentligen bara kunde medföra fortsatt förödmjukelse och en säker undergång.

 

Ett stilla mummel bröt ut, men samtidigt släpades kvistar och ris ihop till den öppna plats där man samlats. Eldar tändes i natten. Ännu fler människor kom fram ur sina eländiga skjul och snart hade varenda främling tagit plats kring eldarna. Allas blickar, blickar av hopp, riktades mot den reslige mannen uppe på den stora stenen.

 

”Kom ihåg en sak inför det som nu väntar”, sade mannen på stenen med allvarlig röst. ”Våld föder bara nytt våld. De rika i huvudstaden har egentligen aldrig våldfört sig på er. Därför har ni inte tidigare valt någon ledare. Men även om jag nu är beredd att söka föra er ur eländet, så måste det ske med minsta möjliga blodsutgjutelse. För annars blir det stor strid som vi inte kan vinna. Om vi själva brukar våld går vi under”.

 

”Kloka ord”, hördes en röst från en av eldarna säga. ”Nej, slå ihjäl de rika”, hördes en annan röst säga. ”Även om de själva inte brukat våld mot oss, så är de i allra högsta grad skuld till vårt elände. De kunde långt tidigare ha tagit upp oss i sin gemenskap, men det gjorde de inte”.

 

Det blev åter tyst kring eldarna. Alla insåg att människor i eländigt skick och i avsaknad av vapen inte kan ge sig i strid med dem som har makten. Med suckar av resignation beslöt därför skaran att följa sin ledares råd.

 

”Bra”, sade mannen på stenen. ”Skaffa fram bloss eller vad ni kan finna att lysa vår väg med, så ger vi oss av i natten. Vi går mot huvudstaden, vi går långsamt och vi sjunger någon av de många sånger vi alla kan. Det ger ett gott intryck på alla som ser oss”.

 

Skaran av utmärglade och trasiga människor satte sig i rörelse och bildade till slut ett långt led i den mörka natten. De som inte riktigt orkade med vandringen stöttade sig emot andra som orkade bättre. Alla var fast beslutna att gå in i huvudstaden, och målet för vandringen var slottet och kungen.

 

Från huvudstadens utkanter i riktning mot dess hjärta ringlade sig något som från luften skulle ha sett ut som en jättelik lysmask. Blossen och de enkla grenar som tänts glimmade i nattmörkret. Ju närmare målet man kom desto fler åskådare samlades från husen längs främlingarnas väg.

 

Uppe på sin höjd spred slottet ett milt ljus i den mörka natten. Den stora vandrande skaran kom allt närmare och alla tittade med förundran på vad de såg. Å ena sidan fanns slottet med sitt ljus, å andra sidan fanns stadens många andra hus med ljus i fönstren. Allt fler människor kom ut ur husen och flockade sig längs gatorna för att i förundran ta del av det som hände. Allt syntes så overkligt att ingen fick någon som helst tanke på att ingripa. Och förresten, vilken sansad och frisk medborgare skulle vilja höja sin arm mot haltande trashankar.

 

Främlingarna nådde kanten av slottets kulle. Det främsta ledet stannade, de andra fyllde på vartefter och allesammans bildade till slut en stor halvcirkel. Ingen sade något, men allas blickar riktades mot backen och slottet. I byggnadens gluggar skymtade ansikten och skrik hördes. Men det som förundrade de tillvandrade åskådarna mest var att hela backen var full med rävar som sprang fram och tillbaka och såg allt annat än godmodiga ut.

 

Fortsättning: Hönshuset vid sjön 
By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,