Skräpkammaren brinner

Johannes nådde fram till fogden och undrade vad som stod på. Den förut så lullande mannen var nu klar och redig och pekade med darrande finger ner mot sjön. ”Ser du dem inte? frågade han. ”De är ju på väg, stå inte där som ett fån. Hämta svärden”.

 

Något vimsig började Johannes leta. ”De goda svärden, vilka svärd”, muttrade han medan han sprang in i skräpkammaren för att leta efter det han trodde fogden var ute efter. Men så gick ett sanningens ljus upp, och han rusade åter ut.

 

Vid det här laget hade hönor och rävar kring fogdens ben blivit oroliga, och antydningar till ylanden och kacklanden fanns. ”Spring inte och vimsa”, skrek fogden till Johannes. ”Inne i ditt gamla skräphus finns givetvis inget som biter på det patrask som är i antågande. Ta dig ner till staden och leta reda på dem som är goda. Det är dem jag menar med svärd”.

 

Nu började tankedimmorna skingras i huvudet på Johannes och han sprang. Av någon outgrundlig anledning lyckades han ta sig igenom de skaror av illasinnade soldater som var på väg uppför kullen till skräpkammaren. Han nådde staden och fann den i fullt uppror. Människor sprang ut och in i husen, och en stor skara skrämda barn hade samlats mitt på torget.

 

”Johannes”! Det var Minna som ropade när hon bröt sig loss från de andra barnen och sprang sin kamrat till mötes. ”Johannes, hjälp oss, elaka soldater plundrar våra hem och slår våra föräldrar. Men oss barn har de inte gett sig på än”.

 

Skräpkammarens väktare tog flickan vid handen och ropade till de andra barnen att komma. Tillsammans begav de sig mot skräpkammaren och Johannes lyckades än en gång, trots barnaskaran, att ta sig förbi soldaterna. Han kom fram lagom för att bevittna hur fogden attackerades och hur rävar och hönor med bett och kacklanden sökte försvara sin beskyddare.

 

”Stopp, sluta”, skrek fogden i samma ögonblick som han fick syn på Johannes och barnen. Och de anfallande soldaterna vek undan. Varför förstod Johannes inte först, men när fogden kallade till sig Minna och började prata med henne, började saker och ting att klarna.

 

Dagen grydde så sakta, och soldater ställde sig i ring kring Johannes, fogden och barnen. Rävar och hönor lugnade sig och kröp ihop kring beskyddarens fötter. Det blev så tyst, så tyst.

 

Fogden bröt tystnaden. ”Ni kommer att döda mig”, sade han sakta. ”Ni kommer att döda mig och kreaturen jag har kring benen. Varför? Jo, vi representerar allt det som förut varit ondskefullt eller obeslutsamt men som omvänts och fått fasta och riktiga linjer för tillvaron. Ni här runt omkring är idag den sanna ondskan, och bland er känner jag igen flera av mina gamla hejdukar. Ni andra är mig främmande och talar säkert ett annat språk”.

 

Ett stilla mummel hördes från soldaterna. ”Barnen här”, fortsatte fogden. ”Barnen här fick er att hejda angreppet mot mig. Barnen vågar ni inte ge er på, och vet ni varför? Jo, de är oskyldiga, de är goda och de är mycket mera effektiva i kampen mot er än alla svärd. Och varför tror ni att jag bett barnen komma hit? För att skydda mig själv? Nej, jag skall skicka dem till kungen i huvudstaden. Jag tror nämligen att det bara är de som kan dämpa härskarens ilska”.

 

Johannes ryckte till. Skicka barnen till huvudstaden? Är kungen arg? Är det hans fel att vattnet smakar illa och att luften känns tung att andas? Och hur skulle barnen kunna göra något åt kungens ilska som fogden påstår?

 

Frågorna hopade sig, men Johannes fick givetvis inga vettiga svar. Fogden skrattade till och lät blicken glida runt de tungt beväpnade soldaterna. ”Nej”, sade han och skakade på huvudet. ”Er betraktar jag bara som redskap utan förmåga till eget tänkande. Och vems redskap är ni? Kungens? Knappast. Någon annan härskares redskap? Tja, det är möjligt. Som jag sade förut känner jag en del av er, andra inte. Men ni har väl funnit varandra inför vad ni tror är en gemensam uppgift. På vems uppdrag och till vad nytta? Nej, det är bara er egen inneboende feghet som driver er, en rädsla för de stackars försvarslösa människorna där nere i staden. Ni måste besegra dem, för om ni slängde era svärd skulle ni aldrig bli accepterade utan istället tvingas till ständig flykt. Men kom ihåg att krig aldrig har några vinnare, bara förlorare”.

 

Fogden hejdade sig som om han sökte svar från dem han utmanat. I stället möttes han av en hotfull stämning, men det var som om det fanns en mur mellan fogden och soldaterna, och den muren var barnen. ”Sluta”, skrek Minna plötsligt. ”Sluta! Johannes, varför blir det så här? Har vi gjort något illa eller är det en del av livet?”

 

Trots muren av barn kom soldaterna allt tätare inpå fogden. ”Stunden närmar sig”, sade den som en gång varit kungens utsände. ”Men innan stunden är inne skall jag ge er några beska sanningar till”.

 

Alla stod tysta, liksom fixerade av det som hände i den gryning som snabbt övergick till dag. ”Vet ni”, fortsatte fogden, ”vet ni att det hänt och händer hemska saker i huvudstaden?  Hur jag vet det, ja det talar jag inte om, det är min ensak. Men saken är den att ett nytt blodbad ägt rum och att rävar denna gång varit de huvudsakliga offren. Jag vet också att alla huvudstadens människor genom en underlig explosion blivit lika, rik går inte längre att skilja från fattig, inte heller ung från gammal. Dessutom är främmande soldater på väg, precis som här, och därför inbillar jag mig att bara oskyldiga barn kan förhindra det som egentligen är oundvikligt”.

 

Johannes såg soldaternas hotfulla blickar, och han samlade barnen allt tätare kring sig. ”Kom”, viskade han. ”Låt oss gå härifrån, det är inget vi kan göra. Låt dem ta fogden, honom kan vi i alla fall inte rädda”.

 

Så kom det sig att Johannes och barnen sakta drog sig bort från skräpkammaren. ”Vänta”, skrek fogden plötsligt. Den bortdragande skaran stannade och fogden påminde med hög röst om vad han förut sagt. ”Gå till huvudstaden, sök upp kungen och be honom sluta med alla dumheter som äger rum. Du Johannes måste dock stanna här, för dig har ingen någon nytta av längre”.

 

Soldaterna omringade nu fogden helt och slog ihjäl alla rävar och hönor som vilt ylande och kacklande i det längsta sökt skydda den som tagit väl hand om dem. Sedan lyfte de upp den som en gång varit elak och stursk och bar honom till skräpkammaren. Där slängdes han in, varefter dörren stängdes och barrikaderades med mängder av den bråte Johannes en gång burit ut.

 

Barnaskaran skyndade mot staden med Johannes tätt i hälarna. Det var nu full dager, och den kyla som plågat skräpkammarens väktare under det sista samtalet med Tiden, var nu förbytt till ett nästan sommarliknande väder. Staden vimlade av soldater, men ingen av dem tog notis om barnen, eftersom de var fullt upptagna med att plundra och bära undan sådant som kunde anses vara värdefullt.

 

”Mor, far”, ropade Minna när hon nådde sitt hem. Eftersom ingen svarade började flickan snyfta. ”Tror du fogden hade rätt när han sade att vi barn skall gå till huvudstaden och tala med kungen”? löd den fråga Minna lyckades pressa fram i sällskap med alla tårar som rullade nedför hennes kinder. Johannes nickade. ”Gå ni till huvudstaden, här finns inget mer att hämta”, blev svaret.

 

Så kom det sig att Johannes skildes från den barnaskara som så länge varit hans hjälp och stöd. De små människorna traskade två och två, hand i hand utefter den väg som ledde ut ur staden vid bäckarna och sjön. ”Hittar ni till huvudstaden”? hade han ropat innan skaran hunnit utom hörhåll. ”Javisst”, hade Minna svarat. ”Det är bara att följa den här vägen”.

 

Johannes suckade och återvände till det elände som väntade. Överallt strömmade människor in i staden och gav sig i strid med soldaterna. Skräpkammarens väktare förstod att det var folken från norr, söder, öster och väster som kom till undsättning. Själv hade han bara en tanke i huvudet, nämligen att nå fram till skräpkammaren, försvara den och befria fogden.

 

Den som nyligen skilts från barnen nådde kullen med den byggnad som länge varit hans hem. Den syn som mötte skulle ha fyllt vem som helst med fasa. Skräpkammaren stod i lågor, och gnistorna från branden letade sig tillsammans med en tjock rök mot den himmel som sett så många släkten födas och dö. Johannes stannade i förtvivlan, insåg att inget fanns att göra och lade sig på marken i gråt.