I landet på andra sidan haven gick allt sin gilla gång sedan man kommit underfund med hur man lättast gjorde sig av med askan. Fartyg efter fartyg lastades med asktunnor och skickades iväg. Och nu var hanteringen ifråga ingen hemlighet längre. Alla som arbetade vid ugnen hade vid det här laget förstått vad man gjorde med en illaluktande restprodukten.
Vetenskapsmännen resonerade man och man emellan om vart askan kunde tänkas ta vägen. Några trodde att de vällastade fartygen förr eller senare skulle förlisa, antingen i stormar eller genom att gå på grund mot klippor och skär. Man hoppades bara att allt detta skulle ske lång borta och gärna i närheten av tänkbara fiender.
”Men”, sade en av vetenskapsmännen eftertänksamt och kliade sig i skägget. ”Jag hoppas att ingen provar på att tända eld på rasket, för då kan det hända förfärliga saker”. Några av de andra nickade instämmande, för även de hade förstått att askan var explosiv, särskilt när den var instängd i tunnorna.
De styrande i det stora landet fick genom olika kanaler ytterligare kunskap om att föroreningar härjade i luft och vatten i länder på andra sidan haven. Täta rapporter, förmedlade av spioner som skickades med handelsfartyg, visade att något som var på gränsen till panikstämning spred sig på många håll. De styrande gnuggade händerna och menade att det slutliga kriget nu började ge önskat resultat. Borta i de andra länderna började alla skylla på varandra.
Vetenskapsmännen skakade ibland på huvudet åt de idéer som fanns bland de styrande. Ingen visste egentligen längre varför man byggt den stora ugnen. Var det för att lösa landets inre problem med byggnadsrester och spannmålsöverskott eller var det för att förgöra andra folk? För vetenskapsmännen hade det hela varit en teknisk fråga, för de styrande en politisk.
Nåja, nu var allt som det var och ingenting var möjligt att stoppa. De som arbetade vid ugnen var så vana vid det de gjorde att de hade svårt att tänka sig att göra något annat. Och de allra flesta hade glömt det liv i sysslolöshet som levdes innan de nya idéerna omsatts i praktisk handling.
Vid det här laget var det bara soldaterna som var lata. De hade ju bara sina övningar att tänka på sedan principerna för krig drastiskt förändrats. Det var inte utan att en och annan av dem gick och längtade efter ett äkta gammaldags fältslag med gnäggande hästar och blanka svärd. Då sade någon åt dem att det gällde att hålla soldater i vila och vid gott mod så att de var pigga den dag det var dags för nästa steg.
De styrande var mycket noga med att samla alla fakta de fick genom sina spioner. Glädjen över det elände som fanns överallt i omvärlden spred sig bland dem och ledde till täta diskussioner om hur fortsättningen skulle te sig. I det här skedet var man mycket noga med att hålla vetenskapsmännen utanför alla diskussioner. Vetenskapsmännen skulle, som någon sade, bara virra till begreppen.
En idé vore att avvakta och se om folken som nu pinades av röken från ugnen skulle råka i krig med varandra och därmed göra det lättare för de styrande att skicka sina soldater att ta reda på det som fanns kvar. En annan idé vore att börja elda ugnen mycket kraftigare än nu så att alla fiender dog av chockverkan. I det förra fallet hade man nackdelen att allt skulle vara sönderslaget när man väl kom fram. I det andra fallet riskerade man att de egna soldaterna skulle fara mycket illa av överdosen av föroreningar.
Ja, innerst inne var ju tanken att med rökens hjälp döda omgivningen för att man sedan bara skulle ha att kliva på. De utvilade soldaterna förväntades i alla händelser kunna uträtta storverk som aldrig förr. Men vad skulle man göra sedan? Kanske sluta elda i ugnen så att inte de egna soldaterna i de främmande länderna började fara illa av föroreningarna.
Det var bara att konstatera att man nu kommit in på en ny tankegång. Och den ledde i sin tur till en rad nya och kanske ännu svårare beslut. Vad skulle hända om man slutade elda i ugnen? Hur skulle man då kunna sysselsätta alla de människor som nu var fullt upptagna med att skyffla byggnadsrester och spannmålsöverskott? Skulle alla återgå till den stora lättjan, och vad skulle då i sin tur kunna hända på sikt?
Ju mer man grubblade desto fler blev frågorna. Det var inte utan att de styrande efter en tid blev en smula villrådiga och började titta snett på varandra. Vems idéer var bäst och vem var klokast när det gällde att bedöma händelser i framtiden?
Alla resonemang ledde till att vetenskapsmännen och de styrande började ta avstånd från varandra. Den ena gruppen tyckte att den andra blivit konstig och till slut vågade de styrande i all sin nervositet visa svaghet och fråga dem till råds som kanske visste bättre.
Det var i den situationen de styrande fattade beslutet att elda ugnen allt hårdare för att därigenom öka mängden föroreningar i de tänkta fiendeländerna. Beslutet verkställdes och alla tillgängliga människor kallades in för att skyffla. Ett tag tänkte man till och med sätta soldaterna i arbete vid ugnen men avstod. Vetenskapsmän som samlades vid ugnen skakade sina huvuden och fördömde det vansinne de bevittnade.
Efter en tid samlades soldaterna ihop och skickades till kajen, där ett stort antal stridsberedda fartyg väntade på att föra dem till andra sidan haven. De steg ombord, och fartygen gav sig iväg för fulla segel i den vind som alltid blåste åt samma håll. De styrande stod länge kvar vid kajen, nervöst vridande sina händer. ”Vi får alla hoppas att det går som beräknat”, muttrade en av dem.
De styrande stod kvar tills natten föll. Det blev kallt trots att det fortfarande var sommar. Stjärnorna gnistrade på himlavalvet, samma stjärnor som gnistrade i de länder dit soldaterna var på väg.
I det ögonblicket hände något som ingen då levande varelse hade upplevt. Vinden upphörde gradvis att blåsa. De styrande stod där på kajen som förstenade och stirrade ut över det hav som sett fartygen försvinna i ett okänt fjärran.
Till slut var allt stilla, och de var så tyst, så tyst. Men tystnaden varade inte länge. Den bröts av ett skrik, ett skrik som var så skärande att det framkallade rysningar hos alla de människor som hörde på. Och det första skriket följdes av flera. Skriken banade sig iväg ut i natten och stötte emot murar av människor som i sin tur utstötte nya skrik.
De styrande greps av panik och började rusa i riktning mot ugnen. De möttes av en stickande doft, och doften blev allt starkare ju närmare krigsmaskinen de kom.
Människornas skrik blandades med rökens doft till någonting som ingen rimligtvis tidigare upplevt. Kaos var ett alldeles för svagt ord. Egentligen fanns inga uttryck för den händelse som tvingade fram skrik, pina och död.
De styrande omkom, den ene efter den andre. Deras kroppar blev liggande, och om någon åskådare funnits skulle vederbörande ha anat skrik av fasa som aldrig kom fram. Till slut omslöts alla av röken och de tänkta åskådarna skulle inte haft någon möjlighet att se något mer.
Den stora staden dog i stiltje och i ljuset av gnistrande stjärnor. Ingen människa levde mer, och de tysta husen i den tysta natten andades av övergivenhet, mörker och stank. Men ingen fanns kvar som kunde uppleva allt detta. Åskådaren är bara den som bär allt detta inom sig som i en dröm.
Så småningom vände vinden. Den började blåsa åt det andra hållet, och den spred röken ut över det stora landet och de stora slätter som tidigare befriats från städer, byggnader och människor och som i sin tur levererat spannmål till den ugn som blev alltings undergång.
Till slut slocknade elden i den stora ugnen eftersom ingen längre skyfflade in nytt bränsle. Röken dog ut, och den höga skorstenen kallnade. Kvar fanns bara kropparna, husen, stillheten och den aska som aldrig blivit ivägsänd. Det var bara soldaterna som slapp uppleva det första slutet. De var ju på väg mot något som ingen av dem tidigare skådat.
Fortsättning: Tiden tystnar
3 okt 2012
Sagan om Skräpkammaren – Vinden vänder
I landet på andra sidan haven gick allt sin gilla gång sedan man kommit underfund med hur man lättast gjorde sig av med askan. Fartyg efter fartyg lastades med asktunnor och skickades iväg. Och nu var hanteringen ifråga ingen hemlighet längre. Alla som arbetade vid ugnen hade vid det här laget förstått vad man gjorde med en illaluktande restprodukten.
Vetenskapsmännen resonerade man och man emellan om vart askan kunde tänkas ta vägen. Några trodde att de vällastade fartygen förr eller senare skulle förlisa, antingen i stormar eller genom att gå på grund mot klippor och skär. Man hoppades bara att allt detta skulle ske lång borta och gärna i närheten av tänkbara fiender.
”Men”, sade en av vetenskapsmännen eftertänksamt och kliade sig i skägget. ”Jag hoppas att ingen provar på att tända eld på rasket, för då kan det hända förfärliga saker”. Några av de andra nickade instämmande, för även de hade förstått att askan var explosiv, särskilt när den var instängd i tunnorna.
De styrande i det stora landet fick genom olika kanaler ytterligare kunskap om att föroreningar härjade i luft och vatten i länder på andra sidan haven. Täta rapporter, förmedlade av spioner som skickades med handelsfartyg, visade att något som var på gränsen till panikstämning spred sig på många håll. De styrande gnuggade händerna och menade att det slutliga kriget nu började ge önskat resultat. Borta i de andra länderna började alla skylla på varandra.
Vetenskapsmännen skakade ibland på huvudet åt de idéer som fanns bland de styrande. Ingen visste egentligen längre varför man byggt den stora ugnen. Var det för att lösa landets inre problem med byggnadsrester och spannmålsöverskott eller var det för att förgöra andra folk? För vetenskapsmännen hade det hela varit en teknisk fråga, för de styrande en politisk.
Nåja, nu var allt som det var och ingenting var möjligt att stoppa. De som arbetade vid ugnen var så vana vid det de gjorde att de hade svårt att tänka sig att göra något annat. Och de allra flesta hade glömt det liv i sysslolöshet som levdes innan de nya idéerna omsatts i praktisk handling.
Vid det här laget var det bara soldaterna som var lata. De hade ju bara sina övningar att tänka på sedan principerna för krig drastiskt förändrats. Det var inte utan att en och annan av dem gick och längtade efter ett äkta gammaldags fältslag med gnäggande hästar och blanka svärd. Då sade någon åt dem att det gällde att hålla soldater i vila och vid gott mod så att de var pigga den dag det var dags för nästa steg.
De styrande var mycket noga med att samla alla fakta de fick genom sina spioner. Glädjen över det elände som fanns överallt i omvärlden spred sig bland dem och ledde till täta diskussioner om hur fortsättningen skulle te sig. I det här skedet var man mycket noga med att hålla vetenskapsmännen utanför alla diskussioner. Vetenskapsmännen skulle, som någon sade, bara virra till begreppen.
En idé vore att avvakta och se om folken som nu pinades av röken från ugnen skulle råka i krig med varandra och därmed göra det lättare för de styrande att skicka sina soldater att ta reda på det som fanns kvar. En annan idé vore att börja elda ugnen mycket kraftigare än nu så att alla fiender dog av chockverkan. I det förra fallet hade man nackdelen att allt skulle vara sönderslaget när man väl kom fram. I det andra fallet riskerade man att de egna soldaterna skulle fara mycket illa av överdosen av föroreningar.
Ja, innerst inne var ju tanken att med rökens hjälp döda omgivningen för att man sedan bara skulle ha att kliva på. De utvilade soldaterna förväntades i alla händelser kunna uträtta storverk som aldrig förr. Men vad skulle man göra sedan? Kanske sluta elda i ugnen så att inte de egna soldaterna i de främmande länderna började fara illa av föroreningarna.
Det var bara att konstatera att man nu kommit in på en ny tankegång. Och den ledde i sin tur till en rad nya och kanske ännu svårare beslut. Vad skulle hända om man slutade elda i ugnen? Hur skulle man då kunna sysselsätta alla de människor som nu var fullt upptagna med att skyffla byggnadsrester och spannmålsöverskott? Skulle alla återgå till den stora lättjan, och vad skulle då i sin tur kunna hända på sikt?
Ju mer man grubblade desto fler blev frågorna. Det var inte utan att de styrande efter en tid blev en smula villrådiga och började titta snett på varandra. Vems idéer var bäst och vem var klokast när det gällde att bedöma händelser i framtiden?
Alla resonemang ledde till att vetenskapsmännen och de styrande började ta avstånd från varandra. Den ena gruppen tyckte att den andra blivit konstig och till slut vågade de styrande i all sin nervositet visa svaghet och fråga dem till råds som kanske visste bättre.
Det var i den situationen de styrande fattade beslutet att elda ugnen allt hårdare för att därigenom öka mängden föroreningar i de tänkta fiendeländerna. Beslutet verkställdes och alla tillgängliga människor kallades in för att skyffla. Ett tag tänkte man till och med sätta soldaterna i arbete vid ugnen men avstod. Vetenskapsmän som samlades vid ugnen skakade sina huvuden och fördömde det vansinne de bevittnade.
Efter en tid samlades soldaterna ihop och skickades till kajen, där ett stort antal stridsberedda fartyg väntade på att föra dem till andra sidan haven. De steg ombord, och fartygen gav sig iväg för fulla segel i den vind som alltid blåste åt samma håll. De styrande stod länge kvar vid kajen, nervöst vridande sina händer. ”Vi får alla hoppas att det går som beräknat”, muttrade en av dem.
De styrande stod kvar tills natten föll. Det blev kallt trots att det fortfarande var sommar. Stjärnorna gnistrade på himlavalvet, samma stjärnor som gnistrade i de länder dit soldaterna var på väg.
I det ögonblicket hände något som ingen då levande varelse hade upplevt. Vinden upphörde gradvis att blåsa. De styrande stod där på kajen som förstenade och stirrade ut över det hav som sett fartygen försvinna i ett okänt fjärran.
Till slut var allt stilla, och de var så tyst, så tyst. Men tystnaden varade inte länge. Den bröts av ett skrik, ett skrik som var så skärande att det framkallade rysningar hos alla de människor som hörde på. Och det första skriket följdes av flera. Skriken banade sig iväg ut i natten och stötte emot murar av människor som i sin tur utstötte nya skrik.
De styrande greps av panik och började rusa i riktning mot ugnen. De möttes av en stickande doft, och doften blev allt starkare ju närmare krigsmaskinen de kom.
Människornas skrik blandades med rökens doft till någonting som ingen rimligtvis tidigare upplevt. Kaos var ett alldeles för svagt ord. Egentligen fanns inga uttryck för den händelse som tvingade fram skrik, pina och död.
De styrande omkom, den ene efter den andre. Deras kroppar blev liggande, och om någon åskådare funnits skulle vederbörande ha anat skrik av fasa som aldrig kom fram. Till slut omslöts alla av röken och de tänkta åskådarna skulle inte haft någon möjlighet att se något mer.
Den stora staden dog i stiltje och i ljuset av gnistrande stjärnor. Ingen människa levde mer, och de tysta husen i den tysta natten andades av övergivenhet, mörker och stank. Men ingen fanns kvar som kunde uppleva allt detta. Åskådaren är bara den som bär allt detta inom sig som i en dröm.
Så småningom vände vinden. Den började blåsa åt det andra hållet, och den spred röken ut över det stora landet och de stora slätter som tidigare befriats från städer, byggnader och människor och som i sin tur levererat spannmål till den ugn som blev alltings undergång.
Till slut slocknade elden i den stora ugnen eftersom ingen längre skyfflade in nytt bränsle. Röken dog ut, och den höga skorstenen kallnade. Kvar fanns bara kropparna, husen, stillheten och den aska som aldrig blivit ivägsänd. Det var bara soldaterna som slapp uppleva det första slutet. De var ju på väg mot något som ingen av dem tidigare skådat.