Kammarherrens revolt

Det blev främlingarnas ledare som först av alla tog till orda. Hans röst var en påtaglig kontrast till de kungliga vrålen från det stora och numera oljiga fångstnätet. Men det fanns även andra som bara stod eller låg där och väntade på sin tur att få ställa frågan vad som egentligen inträffat. Det var bara försvarskammarherren som kände att han tills vidare borde ställa sig utanför alla former av diskussioner.

 

”Detta är straffet”, sade främlingarnas ledare. ”Det är straffet för att ni rika var som ni var och att vi själva inte sade ifrån på ett skarpare sätt för att få komma in i gemenskapen. Men som det nu är kan ingen skilja oss trashankar från er som bar vackra och dyrbara kläder. Dessutom har vi ju alla fått samma hudfärg, och jag har svårt att tro att den går att tvätta bort”.

 

De kungliga vrålen hade ingalunda upphört, men de hade minskat en smula i styrka. Skaror av trasiga och svarta människor drog sig sakta mot det sprattlande nätet för att se sin härskare och kanske i sin förtvivlan undra om det inte fanns en varelse som var ännu värre däran än de själva.

 

”Nu flyttar alla vi som förut bott i eländiga skjul in till staden och blandar oss med de rika och ser till att vi får ta del av det som rätteligen hör oss alla till”, fortsatte främlingarnas ledare sin utläggning. Men där blev han avbruten av höga rop från kullens topp helt nära slottet. Och de som ropade hade ett dystert budskap att förmedla. Brand hade nämligen utbrutit långt där borta i huvudstadens utkant.

 

Nu blev det åter liv i försvarskammarherren. Han insåg att något hänt och att detta något skulle kunna vända uppmärksamheten från den stora explosionen. Han ropade genast på soldater, och ur de svarta människoleden klev en och annan trasig figur ut som uppgav sig vara soldat. ”Hur tusan ser ni ut och hur uppträder ni egentligen”, röt försvarskammarherren. Men han tystnade när han insåg att han själv inte var i bättre skick än sina underlydande.

 

Uppmärksamheten hade vid det här laget vänts från det vrålande kungliga nätet till den nya fara som dykt upp. Alla rörde sig oroligt och insåg att en brand, även om den inträffade i huvudstadens utkant, inte var att leka med. Följden blev rop på samling inför en gemensam fara och att vatten på något sätt måste skaffas fram.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga, som blivit ordentligt omtöcknad av explosionen, kom på fötter. Han gick fram till främlingarnas ledare och bad honom hålla tyst. ”Ingen vinner något på att vi står här och tjafsar om vem som är rik eller fattig”, sade han stillsamt. ”Låt oss i stället ta itu med den gemensamma faran. Och vi skall akta oss för att släppa ut den där”. Han pekade på kungen. ”För om vi släpper ut honom, så kan det bli riktigt livat”.

 

Det var nu ordentlig rörelse i de svarta leden. De som hade kallat sig soldater begav sig, med försvarskammarherren i spetsen, i riktning mot elden. I samma ögonblick hördes nya rop från trakten av slottet. ”Det brinner i alla utkanter av huvudstaden, och elden sprider sig i riktning mot slottet”, löd det dystra budskapet.

 

Budet nådde fram till försvarskammarherren, som kommenderade sina trasiga och svarta soldater att stanna. ”Var är de andra”, röt han. ”Jag är van vid att det finns fler soldater tillgängliga. Det här liknar en komplott, jag menar att det inte brukar brinna på flera platser samtidigt utan anledning. På något sätt osar det invasion, och i det läget behöver jag alla soldater som finns”.

 

Det var då som kammarherren för gamla sjuka och fattiga insåg att något måste göras. Och han agerade snabbt. ”Hitåt”, löd budskapet, och dem han kallade på var slottets tjänare, som i någon form av medömkan samlats kring den som så länge rutit åt dem. Vrålen hade visserligen inte upphört, men det var nu som om kungen på något sätt vädjade till sin omgivning att få bli utsläppt.

 

Men så blev det inte. I stället befallde kammarherren för gamla sjuka och fattiga tjänarna att föra kungen till slottet. Han skulle vara mycket säkrare där, sades det. ”Men”, tillade kammarherren i mycket skarp ton, ”släpp honom inte ur nätet”.

 

Tjänarna lydde, en stor och mycket stabil vagn drogs fram, och på den lyftes det vrålande nätpaketet upp. I samma ögonblick hördes nya rop om nya bränder, och försvarskammarherren, som nu alltmer började virra till begreppen, sprang fram till kammarherren för gamla sjuka och fattiga för att be om råd. Han möttes dock bara av en iskall blick som sade åt honom att hålla sig till sitt.

 

Skrik, skrik av förtvivlan hördes nu från alla håll i huvudstaden. Och skriken talade i sin tur om att bränderna anlagts av främmande soldater som också plundrade och mördade. Vettskrämda människor, trasiga och svarta, sprang längs gränderna i riktning mot slottet. Där om någonstans borde man kunna få en fristad, sades det. Slottet var inte möjligt att inta, och det kunde inte heller brinna.

 

Nu började kammarherren för gamla sjuka och fattiga inse att saker och ting brådskade ännu mer än förut. Han ropade till finanskammarherren och utrikeskammarherren, som han lyckats lokalisera bland alla likadana ansikten, att komma och hjälpa honom. Tillsammans såg de tre till att kärran med den sprattlande kungen började köras i riktning mot slottet.

 

I samma ögonblick nådde de första soldaterna från det stora landet på andra sidan havet fram till sluttningen nedanför slottet. De var vältränade, utvilade och blodtörstiga. Deras enda strävan var att döda allt främmande i sin väg. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga såg några av dem i ögonvrån när han tillsammans med sina likasinnade körde den tungt lastade kärran i allt snabbare takt uppför backen till slottet.

 

Av någon för alla outgrundlig anledning blev det försvarskammarherren som räddade många av de övriga. Hans velande hit och dit hade lett till att han egentligen inte kommit någon stans. Inför den fara som hotade samlade han sina trasiga och svarta soldater till ett sista motstånd. ”Slå ihjäl de där inkräktarna”, skrek han och pekade mot de anfallande trupperna. Följden blev en batalj, som för en tänkt åskådare skulle ha verkat komisk i all sin tragik. Men insatsen räckte för att kammarherren för gamla sjuka och fattiga skulle få det oljiga nätet med den sprattlande kungen i säkerhet innanför slottets murar.

 

Försvarskammarherren stupade på sin post tillsammans med sina trasiga och svarta soldater. Huvudstaden stod i brand, och skriken från sårade och döende människor blandades med det sprakande ljud som bara kan åstadkommas av eld. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga såg till att kungen och följeslagarna kom in i slottet. Därefter låste han porten.

 

De anfallande trupperna stannade utanför slottet. Deras ledare bankade på porten. ”Öppna”, skrek han. ”Öppna, för annars spränger vi oss in”. När ingen svarade drog sig de anfallande trupperna tillbaka för rådslag.

 

Elden nådde aldrig fram till slottet. Den dog ut, och kvar i huvudstaden fanns bara soldaterna från andra sidan haven. De höll sitt rådslag men fann det inte var mödan lönt att storma eller spränga sig in i den kungliga byggnaden. Följden blev att de stack sina svärd i skidorna och drog sig tillbaka till sina skepp i avsikt att segla tillbaka, ovetande om vad som hänt och vad som väntade dem.

 

I slottet pågick febril aktivitet. Kungen släpades i sitt nät uppför trapporna och in i den sal där det stora gästabudet ägt rum. Vrålen hade avtagit ytterligare något i styrka, men för den som tittade in i de kungliga ögonen stod det klart att mannen i det svarta och oljiga nätet inte skulle vara att leka med om han släpptes lös.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga var våt av svett, men han hade situationen helt under kontroll. Några snabba order gavs, och såväl finanskammarherren som utrikeskammarherren och tjänstefolket lydde blint. ”Håll i honom hårt, håll hans händer och fötter så att han verkligen ligger stilla”, löd budskapet.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga gav sig ut i slottet och letade. Och det han letade efter var en stor och kraftig tång, en sådan som smederna använde när de smidde någonting i sin eld. Han fann sin tång, och han återvände till gästabudssalen.

 

”Håll honom ännu hårdare”, löd nästa order från kammarherren för gamla sjuka och fattiga. ”Och skär hål i nätet så att vi får fram hans huvud”.

 

Hålet skars upp, huvudet kom fram, och det vrålade nu värre än någonsin. Men kammarherren för gamla sjuka och fattiga lät sig inte avskräckas. Han satte sig gränsle över den kungliga kroppen och befallde några av dem som inte höll i armar och ben att öppna härskarens mun. Det var lättare sagt än gjort, men man fann på råd.

 

En höll i håret, en höll i öronen, och en höll för näsan, vilket tvingade kungen att gapa för att få luft. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga öppnade sin tång och höjde den. ”Bind för hans ögon”, löd den sista befallningen.

 

Så kom det sig att den kammarherre som slutgiltigt tagit befälet över alla andra i lugn och ro drog ut kungens alla tänder. Han gjorde det så varligt han kunde, men han anade helt naturligt de smärtor han förorsakade. Människorna runt omkring var tysta och gjorde som de blivit tillsagda. Till slut hade den blödande kungliga munnen befriats från alla sina tuggredskap. När det var gjort släppte alla sina grepp och allt förblev lugnt och stilla.

 

Kungen befriades från sitt nät, och han reste sig upp. Det rörde sig om en förvandlad människa, som blödande men närmast fnittrande drog sig tillbaka. Han gick nedför trapporna, ut ur slottet och ner till hamnen. Där fick han en stor längtan, en längtan efter att klappa små barn. Men inga barn fanns längre att klappa, så kungen blev sittande med benen dinglande över kajkanten. Där satt han länge, länge, länge…….