Ur brev till min mor

    Vasaparken i Stockholm. Skall vi säga 1925? Alltså bara ett par år innan Janne dog. Till höger Helga och vid sidan av henne barndomsvännen Maja. Två välklädda unga kvinnor, båda födda 1900, som ställer sig till fotografens förfogande. Båda flyttade från ett fattigt Småland 1916-1917 och etablerade sig i huvudstaden. Snacka om charlestonbrudar i en stad som ännu inte växt ur sin kavaj.

    Vasaparken i Stockholm. Skall vi säga 1925? Alltså bara ett par år innan Janne dog. Till höger Helga och vid sidan av henne barndomsvännen Maja. Två välklädda unga kvinnor, båda födda 1900, som ställer sig till fotografens förfogande. Båda flyttade från ett fattigt Småland 1916-1917 och etablerade sig i huvudstaden. Snacka om charlestonbrudar i en stad som ännu inte växt ur sin kavaj.

    Betraktaren ser bara det som är, inte det som var. Han ser grunden efter det nedbrunna huset. Han ser ett modernt hus vars ena del tycks innehålla någonting äldre. Han ser ladugården som behållit sin gamla stil och form. Åkrarna – omgärdade av stenmurar – är ännu öppna och delvis brukade. Torpet har liv. Barn leker och en bil står parkerad invid jordkällaren.

     

    Betraktaren söker sig bakåt i tiden med hjälp av brev från dem som en gång bodde och verkade här. Han finner levnadsvillkor, sorger och glädjeämnen som är en smula främmande för dagens generation. Han finner människor som lämnat en del av sina innersta tankar efter sig. Han flyttas tillbaka till sommaren 1926.

     

    – Janne, hur är det med dig? Pojken, 14 år gammal, rör sig som om han vore betydligt äldre. Det ena benet sviker honom och han ramlar ihop på den öppna planen framför huset.

     

    Det är inte första gången detta händer. Plågan har funnits en tid och det stora bekymret på torpet är hur det skall bli till hösten när Janne skall bege sig iväg den långa vägen till kyrkan för att börja sin konfirmationsläsning.

     

    De var då fyra som bodde på torpet längst ut i kanten av den stora Älghults socken. Albert, en mager, idog och stundom vresig familjefar hade några år tidigare flyttat in som arrendator med hustrun Elisabeth och sönerna Gerhard och Janne. Elisabeth eller Betty, som hon kallades, var sin mans raka motsats. Liten, rundnätt och gladlynt. Det fanns ett tredje barn också, dottern Helga. Men hon var vuxen och hade flyttat till Stockholm för många år sedan.

     

    Betty brukade säga att sönerna ärvt hennes lynne. Särskilt Janne som alltid var glad och positiv och som trots sin svåra sjukdom alltid höll humöret uppe. Helga brås på sin far, brukade hon också säga med glimten i ögat. Det var förstås inte illa menat. Mor och dotter hade nämligen livlig kontakt med varandra. Breven med poststämpeln Kianäs respektive Stockholm hopade sig i lådorna hos dem båda.

     

    Under hösten 1926 blir Jannes plågor allt svårare. Den 19 november skriver Betty till sin dotter.

     

    – Janne Har så ont i sitt ben så det kan du inte tro. Han har gråtit nu i två dar på sträck, och det är värst om nätterna. Vad tror du det kan vara. Det är så ledsamt. Vi har inte frågat doktorn men får lov att göra det.

     

    Den annars så levnadsglada Betty beklagar sig ytterligare. Hon har själv varit sjuk och fått betala sina sjukhusavgifter med 57 kronor.

     

    – Det är riktigt svårt nu för det är så mycket utgifter på hösten med skatter och arrende och utsäde och gödning och allt. Jag tänkte fråga dej om du kunde skicka en liten slant, bara en femma när denna månaden är slut. Men du har ju så liten lön nu så det är ju synd att be dig om något.

     

    – Mor det gör så ont. Janne ropar i sena vinterkvällen medan Betty för pennan över brevpapperet med sin av hårt arbete märkta högerhand. Glasögon har hon inte haft råd med, så hon kisar med ögonen i det svaga ljuset från fotogenlampan. Brevet hon skriver med köksbordet som underlag är daterat den 5 december.

     

    – Hjärtligt tack för brevet med pängarna som vi bekommit. Pappa fick dom till hjälp till Kronoskatten så dom var så välkomna så du skall ha hjärtligt tack kära barn, ävenså tack för tidningarna… …Nu skall jag tala om att vi varit till doktorn med Janne. I tisdags var vi åt Grönskåra, men han kunde inget göra åt värken utan han visade honom åt Wäxjö lasarett att få benet röntgenfotograferat för han trodde det var tuberkler, men det vet ju ingen, det tror inte vi, men han skall vara i stillhet en månad och så skall vi hålla benet varmt med ull och vadd. Det värker mest om nätterna, men nu i ett par nätter har han fått sova gott så vi väntar väl att resa åt Wäxjö än så får vi se ifall det bättrar sig, för resan är ju dyr och så får vi lov att lämna honom där några dar för annars blir röntgenplåten så dyr 20 eller 25 kronor. Men om han stannar som patient så får han det på samma betalning 2 kronor om dagen, det är ju så ledsamt och så vet du att pappa är färdig att se allt så svart jämt men vi skall ju hoppas det bästa för Janne.

     

    Så nämner Betty att julgrisen slaktats och att hon ämnar sända dottern en låda med lite att smaka. Hon tillägger också att det är vackert väder, inte särskilt kallt men tillräckligt med snö för slädföre.

     

    Julen 1926 blir inte särskilt lustig i torpet. Mat finns visserligen så det räcker, men oron för Janne präglar tillvaron. En svag tröst är allt arbete som måste utföras. På nyåret tar körningen i skogen vid och Gerhard – 17 år gammal – traskar dagligen den långa vägen till glasbruket i Björkshult där han arbetar som anfångare. De 30 januari skriver Betty återigen till Helga.

     

    – Hjärtligt tack för paketet med brev och tidningar och så linimentet till Janne. Du må tro att det är riktigt ledsamt igen. Han var ute i tisdags och slet sig i ljumsken så det blev så ont så du kan aldrig tro. Han kan inte stödja något på benet nu utan får hålla sig mellan två stolar från sängen till spisen……Nu har jag smort med Sloans och det tycks ju dämpa värken något, han har också ganska hög feber. I går kväll hade han 38,8 men i morse var det normalt igen…..Det är en stor knöl i låret och den är hård som en sten när värken kommer men det är inte rött eller likt att vilja bryta hål. Jag är så förtvivlad för pappa vill inte kosta på något att ta honom till lasarettet. Jag tror inte han blir så gammal lille Janne. Han har tacklat av så han är så liten och mager och så har han ingen matlust.

     

    – Mor, det är något som brister i låret. Janne föll ihop ute på gårdsplanen och modern fick dra in honom på en kälke. När han kom in var han alldeles omtöcknad – mor be Helga skicka några tidningar så jag har något att läsa nu när jag bara skall ligga och tiden blir så lång. Det är så roligt att läsa.

     

    Lite längre fram skriver Betty åter ett kort men odaterat brev till Helga.

     

    – Jag vill bara tala om för dig att lille Janne ligger på Wäxjö lasarett. Vi har fått telefonbud idag att doktorn vill tala vid oss om måndag så det blir väl slut med honom om han skall opereras.

     

    Janne avled på vårvintern 1927, bara 15 år gammal. Det sades att han lidit av kräfta och att hans sista tid präglats av olidliga smärtor. Begravningen skedde helt stilla på Älghults kyrkogård. Gravstenen finns inte längre, den togs bort för många år sedan.

     

    Betraktaren står där vid torpet i undran. Men han förstår att de dryga sju milen till Växjö lasarett var en närmast oändlig sträcka att frakta en dödssjuk 15-åring mitt i vintern på 1920-talet. Och så kanske en vresig fader med ont om pengar inte alltid lyssnade på en orolig moders önskningar. I övrigt fanns kanske inte så mycket att göra på den tiden ifall diagnosen var riktig.

     

    Betraktaren ser barnen leka där borta vid det starkt förvandlade torpet. Hoppas deras föräldrar också skriver brev, muttrar han. Så deras barn får veta hur det är att bo långt ute i skogen.

     

    Lars Thor

     

    Janne, Gerhard, Betty och Albert hemma på trappan.

    Janne, Gerhard, Betty och Albert hemma på trappan.

     

    Akvarell av Björn Gidstam. Ingår i den ursprungliga publiceringen.

    Akvarell av Björn Gidstam. Ingår i den ursprungliga publiceringen.

     

    Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1993 nr 2.

     

    Den här uppsatsen är ett första försök att återge brevväxlingen mellan min mormor och min mor. Den tidigare publicerade uppsatsen ”Breven från Betty” är något av en fortsättning. Att den här inte kom först beror på att jag hittade den häromdagen i mitt sökande efter allt som publicerats genom åren. 

     

    Jag tänker ofta på mormor Betty i allt det överflöd vi omger oss med i våra dagar. Men, det finns en sak i vårt hem som jag kallar ”en hyllning till min mormor”. Det är den stora österrikiska vedspisen vi har i köket och på vilken vi lagar all mat nio av årets månader. Tänk om Betty, som levde utan elström och med den enkla vedspisen som värmekälla och matleverantör, hade haft vår spis. Det hade varit grejor det!