Ursprunglig publicering i Smålandsposten februari 1979 Det sägs att tåget en vinterdag något av de första åren på 1870-talet blev stående utmed västra stambanan. Orsaken var mycket snö, och platsen var Fåglavik. Resultatet blev ett glasbruk, för med tåget anlände en grosshandlare från Göteborg vid namn Andersson, och han fick övernatta hos patron P O […]
Den här artikeln publicerades i Smålandsposten 1978 och kan betraktas som en fortsättning på berättelsen om Lauscha. Den skrevs sedan jag hunnit smälta intrycken från resan genom Östtyskland och grundligt studera boken det handlar om här. Jag mötte honom i Öst-Tyskland under den internationella glaskongressen i augusti 1977. Wolfgang Fetzer, journalist och författare, berättade att […]
Annorlunda glas från annorlunda stad Den här artikeln, ursprungligen publicerad i Smålandsposten 1977, tillkom efter den internationella glaskongressens möte i Berlin/Leipzig i augusti 1977. Huruvida glaskongressen lever idag vet jag inte, men på den tiden samlades ett hundratal personer från stora delar av världen vart tredje år för att umgås, utbyta tankar och delta i […]
Byggnadsvårdsåret 1975 är slut, men detta faktum får inte ge anledning förmoda att intresset för äldre byggnader och byggnadsmiljöer upphörde när 1976 tog vid. Tvärtom, en av förutsättningarna för byggnadsvårdsåret var ju att initiera ett ökat intresse för såväl unika byggnader som för vardagsmiljöer. Givetvis är det svårt att mäta effekten av de aktiviteter som […]
Resan slutar som sig bör i socknens centrum, Älghult. Har finns en del sevärdheter att dela med sig till besökaren. Illustrationerna visar två av dem, nämligen kyrkan med den gamla kyrkplatsen i förgrunden och Hältekärrstugan i hembygdsparken. Framvuxen ur byarna Den mycket stora Älghult socken uppvisar en centralort med medeltida anor. Här finns inga kända […]
25 jun 2012
Legend i Glas – trettio år senare
Det är dags att lägga ut en gammal bok på bloggen. Texten är komplett men bildmaterialet saknas. Men misströsta inte, bilderna kommer efterhand. Det rör sig om min bok om Vicke Lindstrand, Legend i Glas. Den gavs ut på Liber Förlag 1982 och den skall återupplivas digitalt i samband med en utställning på Kosta Folkets Hus om Vicke Lindstrand med öppningsdatum 6 juli 2012. Det blir avstampet till – som jag hoppas – ett antal inlägg i den ständiga debatten om vart svensk glashantering är på väg. Trettio år är en lång eller kort tid, det beror på hur man ser det. Med datorn i knäet och midsommarsolen skinande utanför fönstret kan jag bara konstatera att svensk glastillverkning ingalunda ser ut som på Vickes tid men att den redan 1982 närmade sig vägs ände, ängsligt blickande åt alla håll för att finna en lösning på sina problem.
Som sagt, fler inlägg kommer, men låt mig innan dess få säga att Vicke Lindstrand är den främsta konstnär som svenska glashyttor sett sedan de första formgivarna kom till Kosta och Reijmyre omkring 1900. Sedan får Gate, Hald, Palmqvist och alla de andra ursäkta. Jag stärktes ordentligt i min uppfattning efter ett besök av en engelsman, vars namn skall presenteras en annan gång. Han satt ett antal timmar tillsammans med sin hustru och oss vid vårt köksbord avslöjande sina planer på att ge ut en bok om sex svenska glasformgivare/konstnärer. En av dem blir Vicke Lindstrand. Varför? Jo, ingen av oss runt bordet församlade kunde komma på någon som når upp till Vickes bredd, pondus, verksamhetslusta, begåvning och så vidare. Därför blir det extra roligt att om några dagar få publicera den gamla texten.
Vicke Lindstrand var alltid mycket noga med att påpeka att han var en del av ett arbetslag. Han hade aldrig försökt blåsa glas, men på äldre dagar började han gravera på glas. Det här är oerhört viktigt för att inte säga utgångspunkten för det som kännetecknar svenskt glas och de framgångar som nåddes på 1920-30-talen sedan man ställt om inriktningen från plagiat till nytänkande. Samspelet mellan konstnär och hantverkare var ett måste, en ömsesidig respekt för varandras kunnande.
Många var de hantverkare som Vicke Lindstrand samarbetade med i såväl Orrefors som Kosta. Glasblåsarmästaren Bengt Heintze och gravören Rune Strand, båda i salig åminnelse, var oumbärliga medier. Ur deras händer kom förverkligandet av konstnärens tankar. Ytterligare ett par oumbärliga medier var Sten Robért och Hans-Erik Andersson. Den förre är fotograf, den senare gravör. De kommer båda att medverka i Folkets Hus den 6 juli och berätta hur de dokumenterade Vickes skapelser respektive svarade för det tekniska arbetet i samband med uppförandet av de fyra storskulpturer Vicke låg bakom.
Vicke Lindstrand föddes i Göteborg 1904 och avled i Växjö 1983. Den ständigt cigarettrökande Vicke blev trots allt 79 år. Jag lärde känna honom på hans ålders höst. Sten Robért och Hans-Erik Andersson, till vardags kallad Hasse Linus, arbetade med honom under många år. Sten, Hasse och jag har en gemensam åsikt: Vi gillade verkligen Vicke och såg upp till honom. Vi har alla tre förstått hans storhet och insett vem han var. Samtidigt var Vicke en person som man antingen gillade eller inte. Fast jag tror att de som gillade den dominante konstnären var i majoritet. Vi får all anledning att återkomma i ämnet.
Lars Thor