Tio tusen år

Tisdagen den 16 oktober 2012 tillbringade jag och Margareta på Field Museum i Chicago. Jag har varit där förut men finner varje gång nya infallsvinklar. Field är ett gigantiskt naturhistoriskt museum med starka etnografiska och kulturhistoriska inslag. Det grundades i det avlutande 1800-talet och flyttade in i nuvarande byggnad ute vid museum campus på 1930-talet.

 

Det var ett par nya utställningar med tillhörande illustrationer som jag fäste mig vid den här gången. Den ena handlar om det som hänt efter den senaste istiden. Den gamla frågan om den första koloniseringen av den amerikanska kontinenten bildar utgångspunkt med teorin om hur de första människorna vandrade in från Ryssland via den landbrygga som fanns. En fråga som man inte ställer vare sig här eller hemma hos oss är om människan fanns på den amerikanska respektive europeiska kontinenten redan under den senaste mellanistiden. Rent teoretiskt kan det ha varit så även om spåren ännu inte dykt upp genom arkeologernas verktyg.

 

Alla vet att det är ungefär tiotusen år sedan isen drog sig undan från norra halvklotet med växter, djur och människor i hasorna. Invandrarna mötte ett jungfruligt och totalt opåverkat naturlandskap. Under de första femtusen åren – ungefär halvtid till våra dagar – hände inte så mycket. De fåtaliga människorna levde av det som naturen erbjöd. De hade troligen inga andra bekymmer än att äta sig mätta. Och det tog oftast inte så lång tid enligt den filosofi som utställningen förmedlar. Tvärtom kunde ”arbetsdagen” inskränka sig till ett par timmar.

 

Annat blev det när jordbruket introducerades. Det var en företeelse som skedde ungefär samtidigt i Amerika och Europa. Människans tillvaro förändrades på ett radikalt sätt så tillvida att man nu fick ökade bekymmer med att sköta egendom och producera mat som kunde förvaras under en längre tid. Människan blev bofast, började hävda revir och lade grunden till den sortens osämja som brukar kallas krig.  Arbetsdagen blev förvisso betydligt längre än under den goda tiden med enbart jakt och fiske. Utställningen hävdar även att man måste skaffa sig så många barn som möjligt för att få god tillgång till arbetskraft.

 

Jordens befolkning ökade mycket långsamt vid den här tiden, men den ökade tillräckligt snabbt för att konkurrensen om den föda som producerades började bli en realitet. Med allt fler människor per ytenhet blev naturligtvis det gamla samlar- jakt- och fångstsamhället en olöslig ekvation. Begrepp som nödår och svält hade säkert kunnat myntas långt innan skriftliga källor började förmedla den kunskapen. Med all säkerhet återstår många frågetecken som aldrig kommer att kunna rätas ut.

 

Dock är en sak säker: människan som art överlevde alla konflikter och krig. Samtidigt skaffade hon sig nya resurser för framställning av all den föda som dagens sju miljarder människor konsumerar. Men man skall ha klart för sig att den verkliga befolkningsexplosionen skett under de senaste dryga tvåhundra åren, det vill säga under den tid industrisamhället byggts upp. Med geologiska mått är den tiden mycket kortare än den minsta fis i rymden.

 

Jag har promenerat i Chicago, jag har promenerat i New York och ett antal andra amerikanska städer. Varje gång har jag tänkt hur det skulle vara att ställa tillbaka klockan och uppleva det jungfruliga landskap som fanns. I fallet Chicago rör det sig om mindre än tvåhundra år sedan ursprungsbefolkningen indianerna levde vid Chicagoflodens mynning i Lake Michigan. Lägg på ytterligare ett par århundraden bakåt och framkalla synen av Hudsonfloden och andra landmärken som mötte förvånade besökare från Europa. Var de mer förvånade över stillheten än vi är över det trafikkaos som råder idag? Bedöm själv!

 

Lars Thor 

Fort Wayne Indiana den 31 oktober 2012