Under våren presenterade Nordiska Kristallmagasinet i en ambitiös satsning tre svenska studioglashyttor som låtit tala om sig alltmer under 80-talet. Av intresset att döma håller konsumenterna intresset för avancerad inhemsk glasformgivning under intensiv bevakning. De tre hyttorna var Transjö Hytta, Studioglashyttan i Åhus och Wilkes Studioglas.
En bakgrund. Det svenska studioglaset – från ”fenomen” till kvalificerad glaskonst…..
När fyra svenska fria glaskonstnärer våren 1984 presenterades på en separatutställning på Nationalmuseum under samlingsnamnet ”Svenskt studioglas” väckte utställningen stor uppmärksamhet. De ”Fyra Fria” och deras kollegor fick äntligen välbehövligt officiellt erkännande i glaslandet Sverige, där de kända varumärkena i konstindustrin så länge ensamma härskat över uppmärksamheten.
Åsa Brandt, som startat Europas första studioglashytta i Torshälla utanför Eskilstuna, var pionjären bland de fyra. Ulla Forsell drev sin verksamhet i ett 1700-talshus på söder i Stockholm, Anders Wingårds hytta låg i Åsbo, söder om Gävle och Ann Wolff (Wärff) hittade man i Transjö i Småland.
Dessa fyra fick chansen att i katalogtexten karaktäriseras som ett ”vitaliserande fenomen”. Och visst hade representanterna för studioglaset – det som produceras i liten skala under enkla förhållanden av få personer – utmanat mäktiga och konservativa krafter. Glasframställningen hade under flera hundra år varit en industriell näringsgren inom konstindustrin som skapat identitet och prestige åt såväl tillverkarna, som landet Sverige.
Om det nu var så att ”vem som helst” kunde sätta upp hyttor – visserligen enkla men ändå konkurrensdugliga – hur skulle då framtiden komma att utvecklas för den under hela 70-talet svårt sargade glasindustrin.
Att problemet ställts på sin spets utomlands – i USA – redan i början av 60-talet, hade gått många härhemma förbi. På The First International Crafts Congress 1964 i New York, visade ”det amerikanska studioglasets fader” – Harvey K Littleton – för första gången inför publik hur man med hjälp av endast en liten ugn kunde framställa unikt glas – konstnären och hantverkaren var en och samma person.
Ovanstående utgör, enligt många, definitionen på en äkta studioglaskonstnär. Åsa Brandt tillhör denna kategori och finner att grunden för begreppet ”studioglaskonstnär” bör vara någon som med en gedigen konstnärlig utbildning också lärt sig hantverket och arbetar med tillverkningen i egen studio.
Denna definition stämmer väl med den amerikanska studioglasrörelsens värderingar, som startade i ett garage i Toledo i södra USA och sedan utvecklats vidare ute på konstskolor och amerikanska universitet till dagens kraftfulla position i den internationella glasvärlden. En av Littletons elever, Sam Herman, undervisade bland annat på Royal College of Art i London, där Åsa Brandt tidigt kom i avgörande kontakt med möjligheten att själv kunna framställa unikt glas vid sidan om industrin.
Littleton, vars far var direktör på den stora glasindustrin i Corning i staten New York, blev den som vände sig mot de krav på perfektionism inom glastillverkningen, vilka lett till att alla traditioner och hantverksmoment rationaliserats bort till förmån för den maskinella produktionen. Hans livsuppgift blev att vända denna utarmade utveckling och idag efter mer än trettio år är framgången för hans och hans följeslagares synsätt total. Över 20.000 studioglashyttor i USA har hittat en hemmamarknad för sin verksamhet.
I Sverige finns det fler studiohyttor än de som först presenterades och samtliga har en ljus syn inför det svenska studioglasets framtid. Under årens lopp har tankarna kring studioglaset mognat till en mer nyanserad bild än när man först bröt mark. Den tolkning som idag har vuxit fram kring begreppet studioglas säger:
Det unika studioglaset tillverkas i en liten produktionsenhet, är av högsta konstnärliga kvalitet och framställs antingen av en hantverkare som mognat till konstnär och då äger en teknisk skicklighet av högsta internationella klass eller en konstnär som lärt sig att bemästra alla de olika tekniker som glasframställningen kräver.
Möte med trollkarlen i Orrefors
I ett villaområde i natursköna Orrefors bor en trollkarl. Om du passerar en flakvagn med en diskret dekal och läser ”Wilkes Studioglas”, så är du honom på spåret. Korsa gräsmattan och låt dig omslutas av hyttvärme och eld – då vet du att här står du mitt i sagan om det svenska glaset.
Sagan om de fantastiska formerna som i en allt stridare ström letar sig bort från glasrikets gränser ut i världen. På de mest osannolika platser skapas ting som bidrar till vårt lands kulturella identitet. Bara trollkarlen finns på plats, spelar det heller ingen roll om hyttan är stor eller liten vid framställningen av glasets subtila former. Wilke Adolfsson vet – för honom är den egna hyttan guld värd.
Sedan 1983 har Wilke haft sin egen hytta i Orrefors, närmare bestämt villaområdet Brinkliden, men turister göre sig icke besvär. – I mitt bygglov står det att jag inte får ha försäljning här, säger Wilke och verkar nöjd med detta faktum. I stället säljs hans produktion i Stockholm och på gallerier utomlands. För denne småländske smedson med sin perfekta och diskreta studiohytta är ett känt namn bland kännare och i den internationella glasvärlden, representerad i de viktigaste museisamlingarna och sedan många år gästlärare på konstskolor i Europa och USA.
I hyttan råder ordning på alla verktyg och här härskar en djup koncentration i framställningen av det konstglas som speglar alla de variationer som glaskonsten känner. Wilke Adolfsson formger och blåser allt glas själv, den färgade kristallen är hans signum liksom det omutliga kravet på det tekniskt perfekta resultatet. Tillsammans med gästande konststudenter, ofta utländska, arbetar han för att föra glasets utveckling mot nya gränser i en ständigt pågående dialog mellan material, form och innehåll.
Åhus – en glashytta med experimentet som mål
Tanken bakom namnet studiohyttan i Åhus var att skapa en glashytta med experiment som mål, att utvecklas och inte fastna i en speciell linje, även om vi har en produktion i större serier på gång, säger Hanne Dreutler konstnär och en av ägarna till det lilla familjeföretaget tillsammans med sin man Artur Zirnsack.
Åhus första glashytta startades 1977, då krisen bredde ut sig i glasriket. Efter några arbetsamma år i starten, fyllda av chanstagningar och hårt arbete har lyckan definitivt vänt och den lilla hyttan har nått berömmelse, inte bara hemma utan också internationellt. På årets stora Frankfurtmässa fick man stor uppmärksamhet och det världsberömda Rosenthal inbjöd Hanne och Artur att delta i fem planerade utställningar under 1989. Ett fantastiskt erbjudande från ett företag som äger butiker i alla de stora världsmetropolerna.
Hanne Dreutler, som mellan åren 1961-66 utbildade sig i metall och industriell formgivning på Konstfack i Stockholm är född i Freiburg i Västtyskland och blev svensk medborgare 1968. Innan dess hade hon påbörjat sin konstnärliga utbildning i Basel i Schweiz. Sitt första arbete som formgivare inledde hon 1965-70 på ATELJE LYKTAN i Åhus och det var här ödet lade grunden till de möjligheter som så småningom ledde fram till Studiohyttan i Åhus. Efter fem år i givande samarbete med Anders Pehrsson, ägare till ”Lyktan”, drev hon en egen silversmedja och arbetade som frilansformgivare på de bägge glasbruken Målerås och Flygsfors.
Åren i början av 70-talet blev en livsavgörande period i Hannes liv. Hon blev erbjuden att arbeta på Kosta, Sveriges äldsta glasbruk och där mötte hon glasblåsarmästaren Artur Zirnsack.
1972 mötte Hanne den legendariske glaskonstnären Vicke Lindstrand på Kosta. Både som läromästare och god vän. Han lärde henne sättet att tänka kring glas – ”formgivaren är dirigenten, glasblåsarna orkestern”. Vicke Lindstrand talade ofta i bilder. Om Åhus, dit han kom för att utföra sina idéer tillsammans med Hanne, sa han ”Du vet att du måste ge din publik en inträdesbiljett till glaset”.
I dag sysselsätter Studioglashyttan åtta personer. Förutom de två sönerna, som ägnar sig åt glasblåsning finns också en ”pojke från byn”, Lennart Nissmark, som kom till hyttan som tonåring och idag – sex år senare – erhållit Vicke Lindstrandstipendiet.
Att delta i mässor är oerhört stimulerande, anser Hanne. Här får man alltid ett snabbt svar från marknaden och fångar upp nya impulser. Det är också viktigt att jämföra sig ”uppåt” med de allra skickligaste och att skapa en verklig måttstock att mäta det egna arbetet emot. Med större kunskap om omvärlden kan vi bättre värna om den hantverksmässiga kvaliteten och våra traditioner, avslutar Hanne Dreutler, som i en person förenar konstnärens roll med marknadsförarens. Ett fruktbart växelbruk, där hon hela tiden är högst närvarande i allt som sker.
Idyllen i Transjö – en studiohytta där friheten råder
Svensk glaskonst på grönbete – så kan man beskriva världens kanske vackrast belägna studioglashytta i den lilla byn Transjö i hjärtat av glasriket.
Någon mil bort från det vackra rödmålade huset, där Jan-Erik Ritzman och Sven-Åke Carlsson arbetar fram sina hantverksmässiga glaskollektioner, ligger Kosta glasbruk, där Jan-Erik arbetade under mer än tjugo år tillsammans med legendariske mästaren Bengt Heinze och alla de stora formgivarnamnen. Sven-Åke hann med tio år inom industrin, innan han tog steget till egen hyttproduktion 1982.
Man måste känna sig jämspelt glasarbetartekniskt och känna respekt för varandra på en sån liten arbetsplats som vår, säger Jan-Erik. Vid ett besök känns också den speciella atmosfär som är förutsättningen för allt det vackra som arbetas fram i den lilla hyttan vid ån.
På bruket hamnade jag ganska snart hos den legendariske mästaren Bengt Heinze, som har betytt enormt mycket för mig och haft mer inflytande än mina föräldrar. Heinze var fantastisk på att entusiasmera, en stor personlighet och en hantverkare i mästarklass. Han har också under årens lopp bidragit till att öka statusen inom glasarbetaryrket, vilket inte minst viktigt med tanken på den viktiga återväxten inom hantverkaryrket, säger Jan-Erik Ritzman.
1964 blev jag mästare och övertog Heinzes verkstad. Jag var tjugo år gammal och i verkstaden arbetade åtta till tio man. Man fick ta ett stort ansvar för produktionen egentligen.
Under slutet av 70-talet arbetade jag med produktionsutvecklingen tillsammans med bl a Bertil och Ulrica Vallien, paret Wärff, Anna Ehrner, Sigurd Persson och till och med gamle Vicke Lindstrand.
1982 startade Jan-Erik och Sven-Åke Transjö Hytta och de inledde ett grundläggande och viktigt samarbete med Ann Wolff (Wärff), som också brutit upp från industrin. Den första kollektionen utgör fortfarande stommen i Transjös produktion och Jan-Erik är full av beundran för Ann som glaskonstnär.
Den första hyttan brann ner och vi byggde snabbt upp dagens studio vid ån. Visst är det en idyll, men vi har valt att inte komma i blickfånget för turismen. Däremot är det roligt om folk hittar oss av eget initiativ, säger Jan-Erik och påpekar att man är en liten tillverkningsenhet, där ett fåtal människor arbetar med glädje varje dag. – Vi känner oss inte särskilt priviligierade för att vi arbetar i egen hytta, men sysslar med det vi tycker om och det räcker långt.
Det svenska studioglaset är en naturlig reaktion på den industriella tillverkningsapparaten. Pendeln svänger som bekant i en evig process. På 80-talet anordnades en stor nationell utställning, där det svenska studioglaset förbigicks. Skadan reparerades och en separatutställning arrangerades, där bl a pionjären Åsa Brandt deltog. Hon har gjort en fin insats för den fria glasrörelsen i Sverige, säger Jan-Erik.
Under de senaste åtta åren har man på Transjö också haft en utbytesverksamhet för utländska glaskonstnärer, som ger dem unika kunskaper och inblickar i klassisk glastillverkning och givande kontakter i Sverige. Många åker sedan hem till sina respektive länder och startar egna glasstudios. 1989 bor två mexikaner i den lilla byn och ett mer spännande perspektiv kan man kanske inte få på det fantastiska som sker i småländska glasriket. Så vävs världen samman i en ljus framtid på traditionens grund.
Margareta Artéus
Ursprunglig publicering: Glas och Porslin 1989:3
30 okt 2013
Svenskt studioglas presenterat under våren
Under våren presenterade Nordiska Kristallmagasinet i en ambitiös satsning tre svenska studioglashyttor som låtit tala om sig alltmer under 80-talet. Av intresset att döma håller konsumenterna intresset för avancerad inhemsk glasformgivning under intensiv bevakning. De tre hyttorna var Transjö Hytta, Studioglashyttan i Åhus och Wilkes Studioglas.
En bakgrund. Det svenska studioglaset – från ”fenomen” till kvalificerad glaskonst…..
När fyra svenska fria glaskonstnärer våren 1984 presenterades på en separatutställning på Nationalmuseum under samlingsnamnet ”Svenskt studioglas” väckte utställningen stor uppmärksamhet. De ”Fyra Fria” och deras kollegor fick äntligen välbehövligt officiellt erkännande i glaslandet Sverige, där de kända varumärkena i konstindustrin så länge ensamma härskat över uppmärksamheten.
Åsa Brandt, som startat Europas första studioglashytta i Torshälla utanför Eskilstuna, var pionjären bland de fyra. Ulla Forsell drev sin verksamhet i ett 1700-talshus på söder i Stockholm, Anders Wingårds hytta låg i Åsbo, söder om Gävle och Ann Wolff (Wärff) hittade man i Transjö i Småland.
Dessa fyra fick chansen att i katalogtexten karaktäriseras som ett ”vitaliserande fenomen”. Och visst hade representanterna för studioglaset – det som produceras i liten skala under enkla förhållanden av få personer – utmanat mäktiga och konservativa krafter. Glasframställningen hade under flera hundra år varit en industriell näringsgren inom konstindustrin som skapat identitet och prestige åt såväl tillverkarna, som landet Sverige.
Om det nu var så att ”vem som helst” kunde sätta upp hyttor – visserligen enkla men ändå konkurrensdugliga – hur skulle då framtiden komma att utvecklas för den under hela 70-talet svårt sargade glasindustrin.
Att problemet ställts på sin spets utomlands – i USA – redan i början av 60-talet, hade gått många härhemma förbi. På The First International Crafts Congress 1964 i New York, visade ”det amerikanska studioglasets fader” – Harvey K Littleton – för första gången inför publik hur man med hjälp av endast en liten ugn kunde framställa unikt glas – konstnären och hantverkaren var en och samma person.
Ovanstående utgör, enligt många, definitionen på en äkta studioglaskonstnär. Åsa Brandt tillhör denna kategori och finner att grunden för begreppet ”studioglaskonstnär” bör vara någon som med en gedigen konstnärlig utbildning också lärt sig hantverket och arbetar med tillverkningen i egen studio.
Denna definition stämmer väl med den amerikanska studioglasrörelsens värderingar, som startade i ett garage i Toledo i södra USA och sedan utvecklats vidare ute på konstskolor och amerikanska universitet till dagens kraftfulla position i den internationella glasvärlden. En av Littletons elever, Sam Herman, undervisade bland annat på Royal College of Art i London, där Åsa Brandt tidigt kom i avgörande kontakt med möjligheten att själv kunna framställa unikt glas vid sidan om industrin.
Littleton, vars far var direktör på den stora glasindustrin i Corning i staten New York, blev den som vände sig mot de krav på perfektionism inom glastillverkningen, vilka lett till att alla traditioner och hantverksmoment rationaliserats bort till förmån för den maskinella produktionen. Hans livsuppgift blev att vända denna utarmade utveckling och idag efter mer än trettio år är framgången för hans och hans följeslagares synsätt total. Över 20.000 studioglashyttor i USA har hittat en hemmamarknad för sin verksamhet.
I Sverige finns det fler studiohyttor än de som först presenterades och samtliga har en ljus syn inför det svenska studioglasets framtid. Under årens lopp har tankarna kring studioglaset mognat till en mer nyanserad bild än när man först bröt mark. Den tolkning som idag har vuxit fram kring begreppet studioglas säger:
Det unika studioglaset tillverkas i en liten produktionsenhet, är av högsta konstnärliga kvalitet och framställs antingen av en hantverkare som mognat till konstnär och då äger en teknisk skicklighet av högsta internationella klass eller en konstnär som lärt sig att bemästra alla de olika tekniker som glasframställningen kräver.
Möte med trollkarlen i Orrefors
I ett villaområde i natursköna Orrefors bor en trollkarl. Om du passerar en flakvagn med en diskret dekal och läser ”Wilkes Studioglas”, så är du honom på spåret. Korsa gräsmattan och låt dig omslutas av hyttvärme och eld – då vet du att här står du mitt i sagan om det svenska glaset.
Sagan om de fantastiska formerna som i en allt stridare ström letar sig bort från glasrikets gränser ut i världen. På de mest osannolika platser skapas ting som bidrar till vårt lands kulturella identitet. Bara trollkarlen finns på plats, spelar det heller ingen roll om hyttan är stor eller liten vid framställningen av glasets subtila former. Wilke Adolfsson vet – för honom är den egna hyttan guld värd.
Sedan 1983 har Wilke haft sin egen hytta i Orrefors, närmare bestämt villaområdet Brinkliden, men turister göre sig icke besvär. – I mitt bygglov står det att jag inte får ha försäljning här, säger Wilke och verkar nöjd med detta faktum. I stället säljs hans produktion i Stockholm och på gallerier utomlands. För denne småländske smedson med sin perfekta och diskreta studiohytta är ett känt namn bland kännare och i den internationella glasvärlden, representerad i de viktigaste museisamlingarna och sedan många år gästlärare på konstskolor i Europa och USA.
I hyttan råder ordning på alla verktyg och här härskar en djup koncentration i framställningen av det konstglas som speglar alla de variationer som glaskonsten känner. Wilke Adolfsson formger och blåser allt glas själv, den färgade kristallen är hans signum liksom det omutliga kravet på det tekniskt perfekta resultatet. Tillsammans med gästande konststudenter, ofta utländska, arbetar han för att föra glasets utveckling mot nya gränser i en ständigt pågående dialog mellan material, form och innehåll.
Åhus – en glashytta med experimentet som mål
Tanken bakom namnet studiohyttan i Åhus var att skapa en glashytta med experiment som mål, att utvecklas och inte fastna i en speciell linje, även om vi har en produktion i större serier på gång, säger Hanne Dreutler konstnär och en av ägarna till det lilla familjeföretaget tillsammans med sin man Artur Zirnsack.
Åhus första glashytta startades 1977, då krisen bredde ut sig i glasriket. Efter några arbetsamma år i starten, fyllda av chanstagningar och hårt arbete har lyckan definitivt vänt och den lilla hyttan har nått berömmelse, inte bara hemma utan också internationellt. På årets stora Frankfurtmässa fick man stor uppmärksamhet och det världsberömda Rosenthal inbjöd Hanne och Artur att delta i fem planerade utställningar under 1989. Ett fantastiskt erbjudande från ett företag som äger butiker i alla de stora världsmetropolerna.
Hanne Dreutler, som mellan åren 1961-66 utbildade sig i metall och industriell formgivning på Konstfack i Stockholm är född i Freiburg i Västtyskland och blev svensk medborgare 1968. Innan dess hade hon påbörjat sin konstnärliga utbildning i Basel i Schweiz. Sitt första arbete som formgivare inledde hon 1965-70 på ATELJE LYKTAN i Åhus och det var här ödet lade grunden till de möjligheter som så småningom ledde fram till Studiohyttan i Åhus. Efter fem år i givande samarbete med Anders Pehrsson, ägare till ”Lyktan”, drev hon en egen silversmedja och arbetade som frilansformgivare på de bägge glasbruken Målerås och Flygsfors.
Åren i början av 70-talet blev en livsavgörande period i Hannes liv. Hon blev erbjuden att arbeta på Kosta, Sveriges äldsta glasbruk och där mötte hon glasblåsarmästaren Artur Zirnsack.
1972 mötte Hanne den legendariske glaskonstnären Vicke Lindstrand på Kosta. Både som läromästare och god vän. Han lärde henne sättet att tänka kring glas – ”formgivaren är dirigenten, glasblåsarna orkestern”. Vicke Lindstrand talade ofta i bilder. Om Åhus, dit han kom för att utföra sina idéer tillsammans med Hanne, sa han ”Du vet att du måste ge din publik en inträdesbiljett till glaset”.
I dag sysselsätter Studioglashyttan åtta personer. Förutom de två sönerna, som ägnar sig åt glasblåsning finns också en ”pojke från byn”, Lennart Nissmark, som kom till hyttan som tonåring och idag – sex år senare – erhållit Vicke Lindstrandstipendiet.
Att delta i mässor är oerhört stimulerande, anser Hanne. Här får man alltid ett snabbt svar från marknaden och fångar upp nya impulser. Det är också viktigt att jämföra sig ”uppåt” med de allra skickligaste och att skapa en verklig måttstock att mäta det egna arbetet emot. Med större kunskap om omvärlden kan vi bättre värna om den hantverksmässiga kvaliteten och våra traditioner, avslutar Hanne Dreutler, som i en person förenar konstnärens roll med marknadsförarens. Ett fruktbart växelbruk, där hon hela tiden är högst närvarande i allt som sker.
Idyllen i Transjö – en studiohytta där friheten råder
Svensk glaskonst på grönbete – så kan man beskriva världens kanske vackrast belägna studioglashytta i den lilla byn Transjö i hjärtat av glasriket.
Någon mil bort från det vackra rödmålade huset, där Jan-Erik Ritzman och Sven-Åke Carlsson arbetar fram sina hantverksmässiga glaskollektioner, ligger Kosta glasbruk, där Jan-Erik arbetade under mer än tjugo år tillsammans med legendariske mästaren Bengt Heinze och alla de stora formgivarnamnen. Sven-Åke hann med tio år inom industrin, innan han tog steget till egen hyttproduktion 1982.
Man måste känna sig jämspelt glasarbetartekniskt och känna respekt för varandra på en sån liten arbetsplats som vår, säger Jan-Erik. Vid ett besök känns också den speciella atmosfär som är förutsättningen för allt det vackra som arbetas fram i den lilla hyttan vid ån.
På bruket hamnade jag ganska snart hos den legendariske mästaren Bengt Heinze, som har betytt enormt mycket för mig och haft mer inflytande än mina föräldrar. Heinze var fantastisk på att entusiasmera, en stor personlighet och en hantverkare i mästarklass. Han har också under årens lopp bidragit till att öka statusen inom glasarbetaryrket, vilket inte minst viktigt med tanken på den viktiga återväxten inom hantverkaryrket, säger Jan-Erik Ritzman.
1964 blev jag mästare och övertog Heinzes verkstad. Jag var tjugo år gammal och i verkstaden arbetade åtta till tio man. Man fick ta ett stort ansvar för produktionen egentligen.
Under slutet av 70-talet arbetade jag med produktionsutvecklingen tillsammans med bl a Bertil och Ulrica Vallien, paret Wärff, Anna Ehrner, Sigurd Persson och till och med gamle Vicke Lindstrand.
1982 startade Jan-Erik och Sven-Åke Transjö Hytta och de inledde ett grundläggande och viktigt samarbete med Ann Wolff (Wärff), som också brutit upp från industrin. Den första kollektionen utgör fortfarande stommen i Transjös produktion och Jan-Erik är full av beundran för Ann som glaskonstnär.
Den första hyttan brann ner och vi byggde snabbt upp dagens studio vid ån. Visst är det en idyll, men vi har valt att inte komma i blickfånget för turismen. Däremot är det roligt om folk hittar oss av eget initiativ, säger Jan-Erik och påpekar att man är en liten tillverkningsenhet, där ett fåtal människor arbetar med glädje varje dag. – Vi känner oss inte särskilt priviligierade för att vi arbetar i egen hytta, men sysslar med det vi tycker om och det räcker långt.
Det svenska studioglaset är en naturlig reaktion på den industriella tillverkningsapparaten. Pendeln svänger som bekant i en evig process. På 80-talet anordnades en stor nationell utställning, där det svenska studioglaset förbigicks. Skadan reparerades och en separatutställning arrangerades, där bl a pionjären Åsa Brandt deltog. Hon har gjort en fin insats för den fria glasrörelsen i Sverige, säger Jan-Erik.
Under de senaste åtta åren har man på Transjö också haft en utbytesverksamhet för utländska glaskonstnärer, som ger dem unika kunskaper och inblickar i klassisk glastillverkning och givande kontakter i Sverige. Många åker sedan hem till sina respektive länder och startar egna glasstudios. 1989 bor två mexikaner i den lilla byn och ett mer spännande perspektiv kan man kanske inte få på det fantastiska som sker i småländska glasriket. Så vävs världen samman i en ljus framtid på traditionens grund.
Margareta Artéus
Ursprunglig publicering: Glas och Porslin 1989:3