Arteus och Thor.se
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om oss
    • Lars Thor
    • MARGARETA ARTÉUS THOR
    • Integritetspolicy
RSS

1 mar 2013

En glassamling

/Här kommer ytterligare några tankar kring det som hände i Växjö i slutet av 1980-talet. Inlägget skall ses som något av en fristående fortsättning till det nyligen publicerade inlägget om Växjö Glasmuseum 25 år. Det skall vidare nämnas att när väl en debatt om ett nytt glasmuseum kommit igång var det många som ville vara med och tycka. Så håll till godo./

 

  • Har Du läst den senaste tidens debatt om glasmuseet?
  • Jodå, jag har med stort intresse tagit del av alla förslag att förlägga museet i teaterparken, i Lessebo och vad man nu talat om.
  • Nå, vad svarar du?
  • Jo, det är väl bara att upprepa och ännu starkare än förut betona de skäl vi anfört för en lokalisering i anslutning till Smålands museum.
  • Vilka är skälen?
  • Jo, för det första antar jag att man i debatten menar att var man än bygger, så är det de samlingar som tillhör Smålands museum man tänker sig att använda.
  • Det får man väl utgå ifrån, för några andra samlingar finns väl inte?
  • Visst finns det andra glassamlingar men inga som representerar ett tvärsnitt av vad glasbruken i hela landet sysslat med under 300–400 år.
  • Om man utgår från att museets samlingar åsyftas, så är det väl fullt möjligt att visa dem någon annanstans.
  • Teoretiskt men inte praktiskt. Glas är inte bara föremål, det rör sig också om arkiv, bibliotek, 25.000 magasinerade föremål osv. Dessa saker går inte att lokalmässigt skilja från utställningen utan måste flyttas med.
  • Men antag då att man tar med sig alltsammans?
  • Ja, betänk då att glassamlingen har djupa rötter in i resten av museet och att man utarmar Smålands museum om man flyttar ut glaset. Dessutom får den museiintresserade allmänheten fler platser att besöka.
  • Jag förstår. Och det finns kanske fler skäl?
  • O ja, ett är drifts- och förmodligen också anläggningskostnaderna. Vid en utflyttning måste man fördubbla reception, vaktmästeri, snickeri osv. Förmodligen måste man också inrätta ytterligare en fotoavdelning. På sikt blir det ganska mycket pengar.
  • Du har också i något sammanhang ställt ett glasmuseum mot ett galleri för konstglas. Vad menar Du?
  • Jo, i museivärlden ser vi allt eller åtminstone det mesta i ett historiskt perspektiv. Det är vår uppgift och vår skyldighet. En glasutställning i vår regi blir därför ett tvärsnitt av svensk glastillverkning under flera hundra år ställd i relation till konstnärliga och andra strömningar i omvärlden.
  • Finns där då ingen plats för något samtida glas?
  • Jovisst, vi följer givetvis utvecklingen och samlar in vår egen tids produkter.
  • Vad gör ni då med det glaset mer än att visa några pjäser och ställa resten i magasin?
  • En av finesserna med vårt förslag till nytt glasmuseum är att det inrymmer en stor yta för tillfälliga utställningar. Där kan vi i samarbete med glastillverkarna – både glasbruken och studiohyttorna – visa modernt glas. Och det skall vi göra ofta för att inte säga ständigt.
  • Men då borde väl alla parter vara nöjda. Jag förstår att Du menar att ert förslag till glasmuseum rymmer såväl det historiska perspektivet som kravet på en bra lokal för konstglas.
  • Ja, jag tycker det. Och jag tycker att man i debatten missar en viktig poäng som jag tryckt på och upprepar.
  • Vilken då?
  • Svenskt konstglas av idag är av hög kvalitet, vackert att se på osv. Men för att förstå dagens glas måste man kunna jämföra med gårdagens och på så sätt se en utveckling. Dessutom glömmer man såvitt jag kan förstå förmedlandet av kunskaper om teknik, social utvecklig och allt sådant.
  • Har Du mer att tillägga?
  • Ja, svenskt glas behöver massor av ny kunskap. Och den får man bara genom forskning. Vårt förslag inrymmer en särskild forskningsdel där historiker, kulturgeografer, konstvetare, etnologer osv kan utföra ett betydelsefullt arbete om förhållanden i såväl då- som nutid. Och det behövs, tro mig.
  • Jag tror dig.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering i Kulturspridaren från Smålands museum 1989:2

By: seblo Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: Glassamling, Kulturspridaren, Växjö Glasmuseum

26 feb 2013

Sandviks glasbruk

 

Det var då. Nu är det nu. Det gick så oerhört fort att demontera Glasriket och förvandla det till den spillra som idag inte på något sätt lever upp till någonting. Det här inlägget härrör från Kulturspridaren från Smålands museum nr 1989:2. Här ryms även några ord om det kulturhistoriska värdet hos annonser.

Sandviks glasbruk fyller 100 år i år. Så gör även Bergdala. Och det skulle Flygsfors också ha gjort om det inte lagts ned 1979.

Sandvik ligger mitt inne i Hovmantorps samhälle och man läser allt som oftast i tidningarna att bruket går bra och att man investerar och utvidgar. Det är förvisso en skön läsning för alla oss som tycker om att de svenska glasbruken sprider sin kultur såväl inom- som utomlands.

Bergdala ligger i Hovmantorps socken en smula vid sidan om allfarvägen. Det är ett glasbruk som åter är igång efter diverse kriser. De flesta sammankopplar Bergdala med dess förre, närmast legendariske, ledare Elvin Conradsson. Och så tänker man förstår på alla de färgglada namnen som en gång hängde i långa rader utanför bruket och som Elving själv tillverkade under tidiga morgontimmar.

Sandvik är förvisso inte det enda glasbruk som existerat i Hovmantorps samhälle. Nej, det första – Hovmantorp I kallat – startade redan 1861 men lades ned 1878.  Så kom – vid sidan av Sandvik – Hofmantorps Nya Glasbruk 1905. Dess långa arbetsdag varade till 1977, då det upphörde och hyttan revs.

Ja, att glasbruk kommit och gått har kronobergarna alltid varit vana vid. Och ger man sig ut i Hovmantorps socken och även i hela Lessebo kommun, så finner man många orter, vars numera nedlagda och försvunna hyttor en gång gav bygden liv och bärgning.  Några klarade tack och lov kriserna, och inom kommunens gränser finner vi även det bruk, som ibland kallas moderbruket. Kosta, grundat redan 1742, står jämte några andra kvar på den traditionsbevarande, ekonomiska och företagsmässiga segerpallen.

Sandvik har ibland oförtjänt kommit i skuggan av sitt eget moderbruk Orrefors. Men givetvis har det inte alltid varit så eftersom Orrefors grundades 9 år efter Sandvik.  Efter konkurs och rekonstruktion 1902 kom så småningom den välkände glasmannen Edvard Strömberg, verksam vid olika tidpunkter både hos Kosta och Orrefors, in i bilden. Han var en tid ensam ägare till Sandvik, men när han tillträdde direktörsstolen i Orrefors, så ledde det till att bruket i öster köpte Sandvik. Det var 1918.

Sedan dess har det egentligen bara gått uppåt. De välkända formgivarna Simon Gate och Edward Hald satte sina signaturer på åtskilliga sandvikspjäser. Det rörde sig inte bara om blåst glas utan även pressat. Och det handlar om saker som i dag är eftertraktade av såväl museer som samlare.

Det sagda är en liten del av historien i ett småländskt brukssamhälle. Hovmantorp präglas i dag av en bred verksamhet med en lång rad företag i olika branscher. I det sammanhanget vill jag gärna komma in på Kulturspridarens annonsörer.

På en vind hittar du en trave gamla dagstidningar. Ditt intresse väcks, Du bläddrar och finner kanske att Hitler just invaderat Österrike eller att vintern varit ovanligt mild i samband med Sigfridsmarknaden i Växjö. Men så finner Du också något annat, nämligen annonser som beskriver företag och produkter i det avslutande 1930-talet.

Det där med Hitler och Sigfridsmarknaden är givetvis intressant och det stöts och blöts av historikerna. Men annonserna, som visar gamla saker Du har hemma eller en gång upplevde i mormors kök, är ett stycke kulturhistoria som ägnats föga intresse. Själv tror jag tiden är kommen att använda de gamla annonserna i olika sammanhang.

Annonser är avsedda att rikta läsarens uppmärksamhet på en viss produkt eller ett företag och därigenom öka försäljningen. Därmed har det ett stort nyhetsvärde samtidigt som tidningens utgivare får en inkomst. En ny eller gammal tidning är därför ett ögonblicksfoto av en händelse som sker nu eller skedde för länge sedan.

Måhända hittar Dina barnbarn om femtio år en bunt gamla Kulturspridare på en vind. De bläddrar och finner att artiklarnas nyhetsvärde sedan länge förklingat. Men jag tror att de fortfarande har stort nöje av annonserna som små kulturhistoriska rariteter. Och måhända suckar de och konstaterar att utan annonser hade man säkert ingen möjlighet att ge ut Kulturspridaren.

Det konstaterandet är helt korrekt.

Lars Thor

PS
Kulturspridaren var en helt annonsfinansierad gratistidning som trycktes i upp till 15000 exemplar och gavs ut fyra gånger per år. Förutom att tjäna som bilaga till Kronobergs läns hembygdsförbunds och Smålands museums gemensamma tidning I Värend och Sunnerbo fanns den att tillgå på en mängd platser som turistbyråer och offentliga institutioner. Den gavs ut från mitten av 1980-talet till ett par år in på 1990-talet.

By: seblo Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: Glasriket, Hofmantorps Nya Glasbruk, Hovmantorp, Orrefors, Sandviks glasbruk, Sigfridsmarknaden i Växjö

26 feb 2013

Elme Glasbruk – Ett 80-årsminne

Året var 1917. Elme glasbruk grundades mitt under brinnande världskrig. Många glasbruk fanns redan, och under åren 1917–1920 anlades inte mindre än tio nya bruk, varav sju i Småland.

Förutsättningarna var goda. Elme glasbruk placerades invid stambanan, vilket underlättade transporter av råvaror, bränsle och färdiga produkter. Genom tillkomsten av järnvägen på 1860-talet hade omvandlingen av en bondby till det blomstrande samhället Älmhult påbörjats.

Bland initiativtagarna till Elme märks främst den betydande glasgrossistfirman Brising och Fagerström i Stockholm. Även Gustaf Dalén, AGA:s grundare, ingick som intressent i företaget. Orsaken var att bruket kunde framställa linser och andra förnödenheter för AGA:s fyrar. För sakkunskapen stod ingenjören Hans Wilhelm Hanse, född i Växjö och utbildad vid Chalmers i Göteborg.

Elme genomgick samma serie av med- och motgångar som alla andra glasbruk. Hög produktionstakt och stort kvalitetsmedvetande varvades med konjunkturavmattningar, strejker och konkurser. Man kan lugnt påstå att Elme nådde sina högsta höjder under slutet av 1920-talet, inte minst genom konstnären Edvin Ollers insatser.

Vid midsommartid 1970 var de goda tiderna över, och den siste ägaren av Elme, Jarl Borgarp, blev den som i samråd med de anställda inledde avvecklingen. Utförsäljningen av lagret påbörjades, och det blev turisterna som ända fram till 1975 kunde förse sig med glas från det anrika bruket.

Under våren 1997 hedras minnet av Elme glasbruk med en utställning i Älmhults bibliotek. Teckningsläraren Willy Pettersson, som även själv arbetat vid Elme, har genom åren dokumenterat bruket i form av teckningar och akvareller. Han har även samlat ett stort antal fotografier. Ekonomhistorikern Torbjörn Fogelberg har på grundval av det omfattande arkivet från Elme skrivit en ingående historik, som finns tillgänglig i Smålands museum. Historiken har tillsammans med en del av bildmaterialet fått bilda grundval för en katalog som i sin tur ger bakgrunden till utställningen. I övrigt medverkar konstföreningen, kommunen och flera privatpersoner i projektet.

Lars Thor

Ursprunglig publicering i Kulturspridaren I Värend och Sunnerbo utgiven av Kronobergs läns hembygdförbund och Smålands museum 1997:1

By: seblo Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: AGA, Elme glasbruk, Första världskriget, Glasgrossistfirman Brising och Fagerström i Stockholm, Jarl Borgarp

23 feb 2013

Av rösena byggde man …

Av rösena byggde man - Stenmur-Rosander
– Titta pappa, vilken vacker stenmur! Ser du den?

– Visst min flicka, du har sovit en bra stund och vi har kommit långt in i Småland nu.

– Titta, där är en till! Kör inte så fort, jag vill kunna se ordentligt.

– Jadå, vi kan ta det lite lugnare. Förresten kan vi vika av från den stora vägen där borta och köra lite utefter den gamla vägen.

– Oj, här är ju stenmurar överallt. Och där ute på åkern ligger en jättelik stenhög, vad är det för något?

– Jo, den där stenhögen är ett odlingsröse som bönderna byggt upp under flera hundra år för att få åkern stenfri och lättare kunna plöja.

– Och titta där! Den åkern är ju full med stora stenar som sticker upp ur marken. Hur kommer det sig?

– Det är så att ovanpå de stora stenarna har legat odlingsrösen som tagits bort.

– Vad gjorde man med rösena då?

– Jo, av stenen i rösena byggdes stenmurar och vägar. Och så kördes en hel del sten ut på sjöarnas vinterisar där de sjönk om våren. Man byggde också skorstenar av stenen.

– Skorstenar?

– Ja, titta på det där stora röda tvåvåningshuset där borta. Det har två skorstenar och båda byggdes med sten från åkern för så där hundra år sedan.

– Oj, det måste ha gått åt mycket sten.

– Visst, så du förstår att landskapet har sett annorlunda ut en gång och att det alltid förändrats precis som det gör idag.

– Men murarna då, hur gjorde man dem?

– Jo, först byggdes utsidorna eller vad vi kallar skalmurar. Men innan dess grävde man bortemot en meter ner i marken så att muren skulle ligga stadigt och inte röra sig när tjälen gick i jorden.

– Men titta på den muren. Där måste man ha letat rätt på riktigt jämna och vackra stenar till utsidorna.

– Visst, den som byggde strävade alltid efter att göra vackra skalmurar och om du tittar efter noga så lutar de inåt en smula för att ligga riktigt bra.

– Men hur gjorde de sedan?

– Jo, man tog all småsten och fyllde utrymmet mellan skalmurarna. Fiffigt va?

– Vad är det där då? Där ligger det jättestenar ovanpå muren.

– De stora stenarna du ser är sådana som odlingsrösena en gång i världen byggdes ikring och som man ända till våra dagar tagit upp och ibland vräkt på muren på det här sättet.

– Titta på den muren, där har utsidorna börjat ramla.

– Ja, ingen underhåller ju stenmurarna längre och då går det så till slut. Sista steget bli att småstenarna rinner ut genom hålen i skalmuren och till slut rasar hela muren.

– Va trist, men än så länge är de flesta murarna hela. Tänk vad vackert det är i Småland. Men vad är det där för en skylt? Granskog står det och med frågetecken efter. Vad betyder det?

– Det är en jordbrukspolitisk grej där man frågar sig om folk vill se granskog på de här åkrarna i framtiden eller om de skall vara öppna.

– Jag vill inte se granskog här. Jag vill ha allt det vackra kvar. Och blir det bara skog så vill väl ingen bo här längre.

– Nej, det blir nog inte många som bor kvar. Du får väl komma ihåg vad jag berättat och skynda dig att bli stor så du och dina kompisar kan ge er till att diskutera jordbrukspolitiken.

Fakta

De småländska stenmurarna är inte så gamla som vi inbillar oss ibland. Carl von Linné observerade under sina resor genom Småland på 1700-talet att stenmursbyggandet påbörjats. Det stora uppsvinget kom under 1800-talet, ofta i samband med laga skiftet. Stenmuren var nämligen inte bara avstjälpningsplats för odlingstenen utan även ett viktigt led i strävan att skapa varaktiga hägnader kring åkrar och ängar.

Man kan påstå att stenmursbyggandet höll på ända fram till andra världskriget. Sedan ändrades förutsättningarna genom folkomflyttning och ny jordbrukspolitik. De småländska åkrarna och ängarna har successivt blivit mindre lönsamma att bruka.

De gamla stenmurarna övergår – i likhet med mycket annat som mist sin funktion – till att bli antikvariska problem. De som inte repareras förfaller och åtskilliga stenmurar har redan skattat åt förgängelsen genom jordbrukets rationalisering och breddning av gamla byvägar. Men låt oss – trots allt som sker kring oss – slå fast att åtskilliga stenmurar är värda bevarande och omsorg som monument över den småländske bondens släp och slit generation efter generation.

Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nummer 4 oktober–december 1991

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Småland, stenmur, Stenröse

22 feb 2013

Växjö Glasmuseum 25 år – jubilar med trång kavaj

/ Det här inlägget kräver en alldeles särskild förklaring. Det skrevs 1987 och publicerades 1988. Då var den svenska glasindustrin fortfarande i full blom, låt vara decimerad jämfört med tidigare årtionden, men i alla fall en faktor att räkna med. På Smålands museum smidde vi stora planer, ett nytt glasmuseum kändes som ett ”måste” sedan glassamlingen vuxit till mer än 25.000 föremål. Museet hade god kontakt med glasnäringen och dess branschorganisation Svenska Glasbruksföreningen.

Det blev ett nytt glasmuseum men inte alls på det vis som vi tänkte 1987. När invigningen skedde 1996 hade jag själv lämnat rodret för museet och kunde konstatera att det inte fanns ett uns kvar av den gamla idén. Det nya glasmuseet placerades nämligen i byggnaden från 1935 och den tillbyggnad som gjordes längs Södra Järnvägsgatan fick en helt annan funktion.

Nu har det gått 25 år sedan artikeln skrevs och mycket har hänt mycket snabbt. Vi har ingen glasindustri kvar i Sverige bortsett från några sorgliga rester. Orrefors är nedlagt, Åfors är nedlagt, många andra glasbruk som levde ett gott liv 1987 har för evigt lagt ner sina pipor och skopor. Det ”glasrike” som finns kvar är ett område fullt med ett stycke god industri- och kulturhistoria. Det är bara att hoppas att dagens makthavare tar vara på den tillgången på rätt sätt./

Växjö Glasmuseum, vad är det?
Jo, det är en del av Smålands museum som invigdes den 8 september 1962 i närvaro av Kung Gustav VI Adolf och drottning Louise. Det är lite mer än 25 år sedan, men tankarna på ett glasmuseum i Glasriket går längre tillbaka än så. Idén fördes första gången fram i slutet av 1920-talet av fil. dr. P.G. Vejde.

1932 undersöktes Trestenshults forna glasbruk, Mäster Påvels hytta, i Almundsryds socken, av glasbruksdisponenten Edvard Strömberg och glasforskaren Heribert Seitz. Fynden, som kan dateras till 1600-talets första hälft, fick enligt Riksantikvarieämbetet ”utställas i den blivande utställningen för småländsk glasindustri”. Därmed var grunden lagd, och landshövding August Beskow och arkitekt Paul Boberg, ordförande respektive sekreterare i museets styrelse, förde saken framåt tillsammans med företrädare för glasnäring och forskning. Entusiasmen var stor, och 1934 startades en presskampanj. Den resulterade i omfattande gåvor från glasbruk och enskilda personer.

Det första glasmuseet

1935 invigdes den första tillbyggnaden av Smålands museum av kronprins Gustav Adolf. Byggnadens arkitekt var Paul Boberg, och glasavdelningen, som fick två rum till sitt förfogande, uppordnades av Heribert Seitz. Därmed var man igång på allvar, och gåvorna fortsatte att strömma in. Sålunda skänkte direktören G. Löfberg i Malmö över 1100 glasföremål och disponent Brusewitz 650 Limmaredsglas. Men stugan var redan för trång. När en stor glasutställning öppnades vid årsskiftet 1938-39 sade landshövding Beskow bl.a.:

”Vi är fullt medvetna om att vi står inför ett svårt problem när det gäller att på bästa sätt nyttiggöra och exponera dessa samlingar. En blick på utställningen visar, att de lokaler, som hittills stått till buds, äro alltför knappa. Anordningar har därför vidtagits för att bereda ökade utrymmen…”

Framgången hade varit fullständig. Begreppet glasmuseum myntades sedan samlingen blivit den största i landet i sitt slag. Nybyggnadsplaner skymtade, men samtidigt kom bakslaget. Efter Tysklands angrepp på Danmark och Norge den 9 april 1940 måste dyrgriparna i glassamlingen packas ner. Bara några månader dessförinnan hade Jan Erik Anderbjörk tillträtt sin befattning som landsantikvarie och chef för Smålands museum. Den man som senare skulle föra verket till dess fullbordan fick lugna sig lite.

Byggnadsplanerna

När man studerar de akter som bildar grundvalen för Smålands museums historia finner man bland mycket annat att det nya glasmuseet tänktes ligga norr om byggnaden från 1935. Alltså på den plats som nu, 1987, är aktuell för ytterligare ett nytt glasmuseum. Paul Bobergs förslag till en sådan placering är daterat i mars 1941. Men utvecklingen gick denna gången i en annan riktning.

1942 firade Växjö stad sitt 600-årsjubileum. En stor glasutställning arrangerades på museet, och entusiasmen för uppförande av en särskild glasmuseibyggnad var påtaglig. Konstnären Edward Hald yttrade bland annat:

”…Runt om i världen härjar en ofruktbar eld – en eld som förstör och ödelägger allt – men den eld som brinner i våra ugnar är av en annan art. Den ger möjlighet till skapande och uppbyggande arbete…”

Glashanteringens företrädare stod mangrant bakom tanken på ett nytt glasmuseum. Därom råder ingen tvekan. Men kriget och penningbristen lade vissa hinder i vägen. Entusiasmen var dock så stor att hindren bara skapade en fördröjning.

Landshövding Beskow drev saken vidare och Paul Boberg utarbetade nya ritningar, denna gång med siktet inställt på området söder om 1935 års byggnad. Medel samlades ihop på olika sätt. Det rörde sig om privata donationer, lotterimedel och kontanta bidrag från glasnäringen. Till slut blandade sig Växjö stad i leken. Läroverket, som var beläget på nuvarande lasarettstomten, behövde nya lokaler. Staden anslog därför pengar för att i gengäld få nyttja det blivande glasmuseet som undervisningslokaler under en övergångsperiod. Därmed kunde byggnationen börja i mars 1947, och i februari 1948 var byggnaden färdig. Läroverkets elever drog in i museet.

Invigningen

Allas förhoppning var att skolans tid i museet skulle bli kort, kanske 5-6 år. Men det kom att dröja mer än 10 år innan de sista eleverna drog ut. Under tiden växte samlingarna i det källarmagasin som redan från början ställts till glasmuseets förfogande i den nya byggnaden. På annat håll i anläggningen växte arkivet och biblioteket.

Landsantikvarie Jan Erik Anderbjörk och museistyrelsen var dock inte overksamma. Anderbjörks väldokumenterade kunskaper om den svenska glashanteringen och dess produkter växte. Samtidigt höll han livlig kontakt med glasnäringens företrädare. Den personliga vänskapen mellan museichefen och glasbruksdirektörerna betydde utan tvekan mycket både vad gällde insamlingsverksamheten och näringens förståelse för vikten av att samla den svenska glashistorien under ett stort gemensamt tak.

En annan personlighet som framträdde starkt inför invigningen 1962 är Sixten Wennerstrand, direktör på Johansfors glasbruk och ordförande i Svenska Glasbruksföreningen. Medan Anderbjörk slet med det nya glasmuseets uppbyggnad gick Wennerstrand till landshövding Thorwald Bergquist och frågade om landshövdingen kunde vidtala någon av prinsessorna att komma till invigningen. Några dagar senare ringde Bergquist och meddelade att kungen och drottningen förklarat sig villiga att resa till Växjö.

Nu blev det fart på allvar. Glasbrukens penningpungar öppnades, och det nya glasmuseet smyckades. Kosta bekostade den av Vicke Lindstrand ritade väggmosaiken, och i trappan satte Lindshammar in det stora fönstret, ritat av Jörgen Lindgren. Boda prydde andra våningens östra vägg med Erik Höglunds glas, och i glasparken satte Johansfors upp Bengt Orups skulptur ”Collegium Vitrarium”. Edward Hald omarbetade sin 1954 invigda glasbrunn.

Så kom då den stora dagen, den 8 september 1962. Glasnäringen och Växjö stad hade sina representanter på plats, glasformgivarna var beredda att svara på frågor. Kungen skulle få en karaff med propp i form av en krona från Kosta och drottningen ett schatull med vinglas från Orrefors.

Gåvorna överlämnades av Sixten Wennerstrand, och det är fullt naturligt att hans händer darrade en smula av nervositet. Vid överlämnandet av karaffen fällde han yttrandet: ”Jag får be Ers majestät att vara försiktig, för kronan sitter lös.” Kulmen nåddes när man upptäckte att nyckeln till drottningens schatull saknades. ”Men”, säger Sixten Wennerstrand så här efteråt, ”det gjorde tydligen inte så mycket, för jag blev i alla fall bjuden på kungamiddag i Stockholm en tid senare.”

Framtiden

Grunden lades på 1920-30-talen, och den är mycket stabil. Överbyggnaden, ja den är det nuvarande glasmuseet, vars kavaj blivit så trång att den hotar att spricka. Vad gör man i det läget, drygt 25 år efter kungabesök och andra festligheter? Jo, man bygger ett nytt glasmuseum.

Ritningar finns, och enligt museiledningens bestämda uppfattning skall det nya glasmuseet ligga på den plats som Paul Boberg tittade på redan 1941, d.v.s. mellan 1935 års byggnad och järnvägen. Dagens arkitekt heter Mogens Barsoe , och hans idé visar ett spännande hus, till stor del i glas. Museets huvudmän, landstinget och Växjö kommun, har förklarat sig villiga att ställa projekteringspengar till förfogande.

Ett nytt glasmuseum måste byggas inifrån, d.v.s. utställningen formas på papperet innan huset får sin slutliga form. Utställningen skall vidare bygga på begreppen historia, teknik och form samt vara en historisk utställning som mynnar i dagens skönt formgivna och skickligt framställda produktion. Tilläggas skall, att det nya glasmuseet byggs i nära samarbete med våra glasbruk. De har alltid varit våra sponsorer vad gäller att skänka föremål. Och deras stöd behövs lika mycket i framtiden som det behövdes på 1930-talet.

Nästa invigning? Förslagsvis 1992 då Växjö stad firar sitt 650-årsjubileum. Med ett nytt glasmuseum får Växjö en attraktion med mycket stor både nationell och internationell dragningskraft. Och det vore väl en fantastisk jubileumsgåva till en stad som länge kallats Glasrikets huvudstad och som nu i så många år med sina glassamlingar hedrat de människor som i flera generationer med sitt arbete präglat vårt näringsliv och vår bygd.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: I I Värend och Sunnerbo 1988:1, utgiven av Stiftelsen Smålands museum och Kronobergs läns hembygdsförbund.

PS
Det är alltså 50 år i år sedan glasmuseet invigdes och 25 år sedan artikeln skrevs.

By: seblo Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: Bengt Orups, Collegium Vitrarium, Det första glasmuseet, Edvard Strömberg, Erik Höglund, Johansfors glasbruk, Kronobergs län, Kronprins Gustav Adolf, Landsantikvarie Jan Erik Anderbjörk, Lindshammar, Sixten Wennerstrand, Smålands museum, Värend och Sunnerbo, Växjö Glasmuseum, Vicke Lindstrand

11 dec 2012

Ohio den 5 november 2012

Det är dagen före det amerikanska presidentvalet. Hyrbilen för oss ut i Ohio där valpropagandan i form av skyltar för Obama/Biden respektive Romney/Ryan sprider sitt budskap från trädgårdar och fält. Naturligvis finns där också en massa andra skyltar som hejar på diverse kandidater alltifrån guvernör till medlemmar i lokala församlingar. Jag fäller en kommentar som innebär en fråga: Hur många miljoner och åter miljoner skyltar i olika storlekar har producerats inför detta och många andra föregående val?  Dagen efter valet kommer de att vara borta och till största del förpassade till soporna.

Vi åker in i en liten stad som heter van Wert. En helt vanlig amerikansk stad i mellanvästern med en ”main street” med tillhörande sidogator, skola, restaurangskyltar, bensinstationer och allt det andra. Överallt finns valpropagandan men vi kan inte finna någon övervikt för det ena eller det andra lägrets kandidater. Ohio är ju en stat som måste vinnas av den som vill bli president. Just denna dag visar opinionsmätningarna en svag övervikt för sittande presidenten Barack Obama.

 

Några dagar före detta vårt besök i Ohio svepte stormen Sandy in med full kraft mot den amerikanska östkusten. Särskilt drabbat blev New Jersey med raserade hus och utslagen infrastrutur. Besök av presidenten, trösterika tal och löften om såväl hjälp som snabb återuppbyggnad. Naturligtvis lyser klimatdebatten med sin frånvaro i dessa valtider. Förhoppningsvis återkommer den på agendan när valet är över.

 

Den lilla staden väcker minnen. För nästan exakt tio år sedan åkte jag med en Greyhoundbuss från Pittsburgh i Pennsylvania, via Cleveland i Ohio mot Fort Wayne i Indiana. På eftermiddagen och med en bra bit kvar av färden blev det märkligt mörkt ute. Samtidigt började bussen skaka våldsamt, men chauffören visade inga som helst tecken på att sakta ner eller stanna. Överallt syntes polispatruller samtidigt som all elektrisk belysning saknades. Plötsligt förstod jag vad det handlade om: bussen befann sig mitt inne i en dånande tornado. Vi var bara ett fåtal passagerare. En av dem signalerade att han skulle stiga av i van Wert.

 

Vi nådde den lilla staden, men där fanns ingen busstation, naturkrafterna hade tagit den med sig. Efteråt fick jag veta att även en hel biograf hade blåst bort. Några barn som varit kvar i den hade mirakulöst nog överlevt genom att snabbt ta sig till ett nybyggt orkanskyddsrum. Trots den förödelse som syntes från bussfönstret hade inga dödsoffer skördats. Egentligen helt ofattbart.

 

Den 5 november 2012 är en strålande vacker dag. Sandy nådde aldrig in till de här trakterna och några spår av den tio år gamla tornadon syns naturligtvis inte. Säkerligen har här stormat ordentligt flera gånger sedan jag var här senast. Vi behöver bara gå tillbaka till den senaste sommaren som inte bara präglades av svår torka i de här trakterna utan även av mycket starka vindar.

 

Hyrbilen, en Chevrolet Malibu av senaste snitt, är mycket bekväm. Den stora v-sexan under huven svarar villigt och snabbt när jag trycker till gaspedalen. När jag senast tankade den stämde jag av mängd bensin med vägmätaren och efter diverse räkneövningar med avstånd i miles och bensin i gallons kom jag fram till att bilen tog drygt en liter per mil omräknat i svenska termer. I runda tal kostar bensinen i de här trakterna av USA sex kr litern. Billigt kan man tycka. Sedan började jag fundera över min egen dieseldrivna Hyundai där hemma. Den går på 0,45 liter per mil och med ett svenskt dieselpris strax under femton kronor kommer jag fram till att driftkostnaden är densamma för de båda bilarna.

 

Ack ja, det här med stormar och oberäkneligt väder är ju till stor del en följd av de klimatförändringar som människan ställt till med. Men ingenstans i den amerikanska valdebatten förs frågan på tal. Ändå är nordamerikanerna världens största energikonsumenter per capita. Dessutom gnäller man över att bensinen är dyr och det är klart att det blir dyrt att köra stora bensinslukande personbilar, suvar och pickuper, alla med automatisk växellåda.

 

Vi vet alla att klockan är åtminstone fem i tolv vad gäller klimatfrågan. Men här tycks ingen bry sig. För man frågan på tal möts man med en förstående axelryckning. Nej Amerika, och förresten världen i övrigt: Sätt klimatfrågan högt på agendan. Eller måste vi vänta tills haven börjar stiga så pass att alla kustnära städer hamnar i en farozon vars konsekvenser vi bara kan ana?

 

Lars Thor

 

 

By: seblo Varje generation måste bidra (Lars) Tags: Fort Wayne, Greyhoundbuss, Obama/Biden, Ohio, Pittsburgh i Pennsylvania, Romney/Ryan

17 nov 2012

Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (4 av 4)

XII

 

Efter de stora framgångarna började efterfrågan på servisen Mona att dämpas under våren 1973. Per Bengtsson suckade när han studerade orderingången men insåg att succén nog var över för den här gången. Servisen hade efter Monas och Bertils olika experiment i hyttan kompletterats med skålar, fat, askkoppar, vaser och en del annat. Men det hjälpte inte, marknaden tycktes vara mättad, både i Sverige och utomlands. Kunde man hitta på något nytt? Troligen inte, sade sig Per sedan han genomlidit ett av glasbruksföreningens blöta möten. Per var nämligen helnykterist och förstod egentligen inte mycket av konkurrenternas samtal vid kvällsgroggarna.

 

Vid föreningens senaste möte hade resonemangen gått i olika riktningar. Några glasbruksdirektörer hade förespråkat samgåenden mellan flera glasbruk medan andra hade menat att det var bra som det var utan en hoper nymodigheter. Den senare kategorin bestod främst av äldre företrädare som menade att det kanske var dags att snarare tala om avveckling med flaggan i topp i stället för utveckling med konkurs som följd. Per hade för sin del inte valt sida eftersom han förutsåg att fusioner mellan flera glasbruk bara skulle kunna lyckas om de redan nu hade samma ägare. Remshult var Remshult, och han var fast besluten att inte ge upp så lätt.

 

En kväll tog Per upp saken med hustrun och mamma Hildur efter avslutad måltid. Alla tre satt djupt nedsjunkna i varsin fåtölj, och Per bläddrade i diverse papper som han måste läsa före sänggåendet. Det handlade om färsk försäljningsstatistik som berättade om såväl medgångar som motgångar. ”Jag tror att svensk glastillverkning nått sin topp eller rent av passerat den redan”, sade han sedan han studerat papperen en stund. ”Många har ju redan lagt ner eller går på kryckor, och att starta ett nytt glasbruk idag är sannerligen ett vågspel. Och titta på den nya produktion som håller på att växa fram, gjutna tallrikar och annat som det vore bättre att låta de stora bjässarna utomlands syssla med. Vi här hemma har ju alltid stått för kvalitet i tänkandet, och kvalitet borde även i fortsättningen vara vårt riktmärke.”

 

Hunnen så långt i sina funderingar blev han avbruten av Hildur som menade att man inte kunde lösa världsproblemen så här sent en kväll. Hon sade god natt och gick till sitt. Även hustrun, som mer eller mindre somnat i sin stol, konstaterade att hon måste gå och lägga sig om hon skulle kunna klara av jobbet nästa dag. Per blev ensam med sina papper och funderade vidare. Att återigen använda medel ur Martin Anderssons fond kanske skulle vara en god idé. Eller var det inte det? Per kände att han började gripas av en pessimism och en obeslutsamhet som tidigare varit honom helt främmande. Med en suck lade han ifrån sig sina papper och gick till sängs även han.

 

Per Bengtsson hade fått till vana att varje morgon gå runt till sina formgivare och höra efter vad de hade för nya idéer att komma med. Ibland fann han bra saker, ibland fann han att idétorka härjade. Men så en morgon, när han överraskade Mona Svensson i hennes ateljé, fick han själv en kick framåt när han såg vad Mona sysslade med. Hennes utspridda skisser visade tomtar, troll, hönor, idrottsmän, blommor, insekter, ja en rad olika saker som på olika sätt kunde tänkas beröra människor i deras vardag. Per tog intresserat upp den ena skissen efter den andra och betraktade den. Han sade ingenting, och det gjorde inte Mona heller.

 

Efter en stund blev det Per som bröt tystnaden. ”Kanske att vi ändå skulle satsa på en omgång räddningsplankor som är billiga att tillverka. Det gör ju redan våra konkurrenter”, sade han medan han studerade en färgglad tomte med stort grått skägg. ”Om vi blir lite mer säsongsanpassade, menar jag.” Mona nickade, det var väl ungefär så hon själv resonerat. ”Om vi bygger upp ett sortiment med diverse tingeltangel som är typiskt svenskt, så är det ju bara vi här i Sverige som kan producera det. Och de här sakerna är verkligen billiga att tillverka. Enda problemet kanske blir sura miner hos glasblåsare som får ställa sig vid vissa nymodiga pressmaskiner istället för att använda pipan.” Per nickade ivrigt. ”Javisst”, sade han, ”vi kan ju dessutom säsongsanpassa rasket så att vi levererar tomtar till jul och hönor till påsk.” Nu var det Monas tur att nicka.

 

Så kom det sig att även Remshults glasbruk i den mördande konkurrensen tvingades anpassa sig till den verklighet som rådde utanför hyttans väggar. Per gav några dagar senare, efter samråd med hustrun och Hildur, klartecken till den nya inriktningen. När idéerna lite längre fram presenterades för de anställda blev det, precis som Mona sagt, en del mummel i leden. Men Per ställde sig återigen på en glasblåsarstol i hyttan en tidig morgon och förklarade hur det låg till. ”Vi här på Remshults glasbruk har inte på många herrans år permitterat en enda av våra anställda, och det skall vi inte göra nu heller”, löd hans mycket tydliga budskap. ”I stället skall vi kavla upp ärmarna och visa att vi skall överleva och skapa oss en god framtid.”

 

Så blev det och frampå höstkanten var tomtarna redan i produktion. Det rörde sig om små gjutna tomtar, lite större gjutna tomtar och tomtar målade på skålar och fat. Alla tomtar såg likadana ut, vilket var meningen. Man hade skapat den speciella remshultstomten, en liten farbror med stallykta som ingen konkurrent skulle ha mage att plagiera. På väg in i produktion fanns tuppen och hönan, men här vara bara de gjutna varianterna än så länge färdigprojekterade. Men å andra sidan var det långt till påsk och ännu längre till midsommar, något som Mona påpekade när hon diskuterade ritningen på midsommarstången med Per.

 

——-

 

En tidig morgon i juli månad 1973 bestämde sig Gustav för att resa söderut, kanske hälsa på sina goda vänner i Södergården, kanske åka till Danmark eller någon annanstans i Europa. Med en djup suck packade han en väska, såg till att huset skulle klara en längre bortavaro och krånglade ut sin Opel Admiral ur garaget. Så långt hunnen fann han att hans vän läkaren vinkade åt honom på andra sidan av den hallonhäck som skilde tomterna åt. ”Kan du komma in ett tag?” var läkarens fråga. Gustav lade med en suck ifrån sig det han sysslade med och gick in i grannhuset.

 

Gustavs vän, den gode privatläkaren, såg bekymrad ut. ”Jo”, började han, ”det är så att jag inte delgivit dig alla fakta, och nu börjar min hustru bli en smula orolig. Jag har nämligen mer pengar på banken än jag borde ha och jag har varit korkad nog att sätta in pengarna på banken istället för att gömma dem i madrassen. Så nu börjar skattemyndigheterna undra varför jag har så mycket pengar när jag egentligen inte tjänat så mycket som jag borde ha gjort. Ja, du vet vad jag menar med det där att ta emot pengar utan kvitton.” Gustav suckade djupt och såg framför sig hur hans resa skulle gå i stöpet. Och dessutom undrade han i sitt stilla sinne hur många snuvor han måste få framöver för att de timmar han lagt ner på läkarens bokföring skulle kunna kompenseras med antibiotika och annan skit som fanns på apoteket.

 

Gustav undrade vart hans vän ville komma. ”Jo”, sade läkaren, ”om min bokföring försvinner i ett inbrott, så är jag väl inte skyldig att redovisa ett smack.” Gustav nickade men tillade att de siffror skattemyndigheten fått ändå gällde. ”Men, om du vill att din bokföring skall försvinna, så sätter du ändå en käpp i hjulet på förföljarna. Det försvårar utredningen så att säga.” Läkaren suckade och vände sig till hustrun som kommit in med kaffe och bullar. ”Kan du lämna oss ifred och gå in till praktiken och hämta pärmarna med bokföringen.” Hustrun lydde och dröjde med att komma tillbaka medan Gustav förklarade vad följderna kunde bli av resonemanget. Det hela slutade med att Gustav drack sitt kaffe och åt en bulle, varefter läkaren lade sin bokföring i en stor tygsäck och följde med Gustav till admiralen. Där dumpades säcken i bilens stora bagageutrymme, de två tog varandra i hand och Gustav påbörjade sin resa.

 

Naturligtvis hade Gustav en hel del underliga tankar i huvudet när han körde ut ur Stockholm där de nya förorterna Skärholmen, Sätra och Vårberg växt upp som svampar ur jorden. ”Fy fan”, muttrade han, ”det här är inte mitt Stockholm längre, det här är ju stolligt.” Han ökade bilens fart på den motorväg som visserligen funnits en tid men som inte ett smack stämde med hans ideal om den gamla goda Södertäljevägen. Vid Södertälje svängde han av motorvägen och körde in i staden. Han hade nämligen fått en idé. Och idén var en mycket lång lina som kunde mäta hur djupt Oxdjupet i Storsjön egentligen var. När inköpet var klart placerade han femtio meter bastant lina ovanpå säcken med läkarens bokföring och körde vidare.

 

Det blev en skön resa, och Gustav glömde mer eller mindre bort den obehagliga lasten han hade i bakluckan. Motorn på den stora bilen spann som en katt och Gustav suckade belåtet över att en åtta år gammal bil kunde fungera så bra. Han svängde av i Norrköping och körde kustvägen via Västervik till sitt mål i Olsboda. I Oskarshamn stannade Gustav och fick en sen lunch på en restaurang. ”Bäst att vara mätt”, tänkte han. ”Jag reser ju på vinst och förlust. Egentligen borde jag ha ringt och meddelat att jag kommer. Men är de hemma så är de. Annars får jag väl göra något annat.”

 

Men de vara hemma alla fyra, och de satt på varsin stol framför huset när Gustav svängde in på ladugårdsplanen. Det var semestertid för Bertil och Helge. Elin var först ur sin stol och hon stirrade på den stora bilen. ”Vem är det?” frågade hon. ”Det kan väl inte vara Gustav som kommer tillbaka till oss.” Jo, det var Gustav, och Elin gick emot honom. ”Välkommen tillbaka” sade hon enkelt och räckte honom handen. ”Jag hoppas att vi får rå om dig några dagar framöver.” Gustav såg förvandlingen. Det var den gamla tidens Elin som stod framför honom, en Elin som varken talade om Oxdjupet eller var det minsta frånvarande. Gustav gick fram till de övriga och hälsade. Sedan försågs han med en egen stol.

 

Albert log med hela ansiktet när han berättade att han gjort sitt livs affär när han avvecklat mjölkkorna och bara hade resten av gården att sköta. ”Det som jag nu har att göra är rena barnleken mot vad vi hade förr med mjölkning två gånger om dagen. Nu får jag pengar varje månad utan att behöva lyfta ett finger, och nästa år får Elin pension, så vi kommer nog att klara oss gott framöver.” Bertil och Helge tillade att de skaffat några får som skötte sig själva och att de fortfarande höll sig med en gris till jul. ”Och så har vi ju alla hönorna och tuppen där uppe i det gamla hönshuset, och så har vi fått igång köksträdgården igen”, sade Elin och log med hela ansiktet. ”Nej, nu får jag lov att hämta något att bjuda på” sade hon och slank in genom dörren.

 

Troligen såg Gustav ut som ett frågetecken, och den som observerade det var Bertil som förklarade att mor nu ansågs vara frisk och att hon inte ens behövde några mediciner längre. ”Vi är jätteglada”, sade Bertil. Helge och jag har fått vår mor tillbaka och Albert sin livskamrat. Bättre än så här kan det inte bli.” Samtalet avbröts när Elin kom ut med kaffe och bullar. ”Varsågoda”, sade hon, ”det här är vad huset har att bjuda på. Men det blir väl lite mer i kväll”, tillade hon. Alla fem lät sig väl smaka.

 

Visst blev det småningom kvällsmat. Elin dukade upp med kalvstek, potatis, morötter, gelé, gurka och mycket annat gott. ”Äter ni alltid så här furstligt”, blev den fråga som Gustav ställde vid det stora slagbordet i köket. Både Bertil och Helge tittade på honom, skrattade och sade med en mun att sådan här mat får vi bara ibland, särskilt när gamla goda vänner kommer på besök. Gustav lät sig nöja med svaret, lät maten smaka och undrade hur han framöver skulle kunna kompensera familjen Olsson för deras stora gästfrihet. Som om Albert läst hans tankar höjde han sitt glas med svagdricka och sade att det var roligt att se Gustav igen. ”Du är alltid välkommen hit”, tillade han, det är så roligt att se dig. Du är liksom ytterligare en son i huset.”

 

Sommarkvällen kom till Olsboda och Södergården. Elin skötte disken medan Albert slog på teven i köket. Bertil, Helge och Gustav gick ut och njöt av den nedåtgående solen. ”Jag har redan sagt år morsan att du föredrar att sova i bilen, för annars skulle hon ha bäddat åt dig i finrummet för länge sedan” sade den praktiskt lagde Bertil. ”Hon är ju knappast medveten om dina tidigare besök och din vana att sova i bilen”, tillade han för säkerhets skull. Gustav nickade och log. Visst föredrog han att sova i bilen, och det började bli en smula sent. ”Ni har väl semester nu,” sade Gustav medan han tog ut sovsäcken ur den rymliga bakluckan. Bröderna nickade. ”Om ni inte är alltför upptagna i morgon kanske vi kan bada och ro ut till Oxdjupet”, tillade Gustav medan han visade den lina han köpt i Södertälje. ”Jag vill verkligen veta hur djupt det där djupet egentligen är.”

 

——

 

Gustav kröp ner i sin sovsäck och öppnade en smal springa på ett par av bilens fönster. Tillräckligt mycket för att få luft men inte så mycket att han fick in härjande insekter. Men han kunde inte somna. Han lade sig på rygg och stack in händerna bakom nacken som han brukade göra när han verkligen ville somna. Den här gången hjälpte det inte alls, och medan sommarens genomskinliga mörker sänkte sig över Olsboda steg Gustav upp, öppnade en bakdörr och klev ut. Han klädde på sig och gick ner till sjön där han sträckte ut sig på klipporna. För säkerhets skull hade han tagit med sig en halvflaska whisky och ett av de små glas som han alltid förvarade i admiralen.

 

Det blåste en smula, något som höll myggen borta. ”Tur”, tänkte Gustav medan han hällde upp det första glaset. ”Jag glömde ju att ta med mig pipa och tobak. Det var den där förbaskade grannen som distraherade mig. Annars hade jag väl kommit ihåg mitt eget speciella myggmedel.” Så långt hunnen i tankegången kom Gustav att tänka på säcken med läkarens bokföring som låg i bakluckan. ”Fan, den skiten måste jag ta itu med”, tänkte han vidare medan han hällde upp nästa glas. Sedan tittade han ut över sjön, kom att tänka på linan i bilen och lät tankarna fladdra tillbaka till säcken. Det var då som han kom på att det bara fanns ett bra ställe att dumpa läkarens alla pärmar, nämligen i Oxdjupet. Där skulle de ligga säkra. Samtidigt började han fundera över sin egen skuld i sammanhanget men tappade den tråden vid det fjärde glaset.

 

Långt efter midnatt påbörjade Gustav sin något vingliga färd tillbaka till bilen. Flaskan med den lilla skvätt som fanns kvar hade han stoppat i högra bakfickan på sina jeans. Väl framkommen klädde han av sig på nytt och kröp ner i sovsäcken. Han somnade omedelbart men framemot morgonen blev sömnen alltmer orolig. Till slut hade Gustav snott runt i sovsäcken så att den närmast såg ut som korkskruv runt kroppen. Suckande satte han sig upp, rättade till sovsäcken och kröp ner i den igen. Utanför bilen rådde soluppgång men Gustav tröstade sig med att han skulle få sova ut eftersom det inte längre fanns några kor att mjölka på Södergården. ”Enda problemet blir väl tuppen”, suckade han innan han somnade på nytt.

 

Den första kvinnan som kom emot Gustav i drömmen var Gudrun. Hon var vacker som vanligt, klädd i en åtsittande svart klänning som nådde ner över vaderna och försedd med en stor röd ros i det noggrant uppsatta håret. Hon lutade sig över honom och sade att hon egentligen borde bita av hans ena öra men om hon gjorde det så skulle han ju aldrig mer kunna lyssna till vad hon hade att säga. Och hon hade mycket att säga honom, något som hon gång på gång försäkrade. Sedan reste hon sig, gick sin väg med vaggande höfter och försvann in i en dimma. Medan hon uppslukades av dimman kunde Gustav höra ett högljutt skratt. Men det var inget skratt, det var tuppen som gol alltmedan solen gick upp över horisonten.

 

Gustav reste sig med ett ryck. Han var genomsvettig, men om det var drömmen eller den stigande temperaturen i bilen som orsakade svettningen gick förvisso inte att avgöra. Gustav öppnade den ena framdörren och slängde ut sina långa ben. Ännu var det egentligen inte särskilt varmt ute, så beslutet blev att sova vidare. För säkerhets skull vevade Gustav ner ett par rutor innan han på nytt rullade ihop sig i sovsäcken.

 

Den andra kvinnan som kom emot Gustav i drömmen var Ann-Marie. Hon var klädd i en säck av tyg som hon gjort ett hål i och trätt över huvudet, och när hon rörde sig trillade papper och pärmar ur säcken. Hon samlade noggrant ihop alltsammans utan att yttra ett ord och lade sakerna på Gustavs mage. Till slut blev högen så stor och betungande att Gustav inte kunde andas. Då gick Ann-Marie fram till honom och erbjöd konstgjord andning genom att pressa sina läppar mot hans. Gustav besvarade det som han trodde skulle föreställa en kyss, men så var det inte alls. Ann-Marie bet honom hårt i överläppen så att blodet sprutade ut över alla pärmar och papper. Sedan reste hon sig med ett rått skratt, drog av sig säcken och slängde den över alla papper och pärmar på Gustavs mage.

 

Återigen satte sig Gustav upp alltmedan tuppens glada budskap om att det var morgon fortplantade sig över nejden. Den här gången var det minsann ingen idé att försöka somna om. Gustav tittade på sitt armbandsur som visade på en kvart över sex. Med en suck gick han ur bilen, klädde sig och gick tillbaka till klipporna vid sjön. När han kommit fram försökte han skaka av sig sina drömmar, men det ville liksom inte lyckas. Förtvivlad sjönk Gustav ner på klipporna och funderade över om det egentligen inte vore bäst att gå ut i sjön och stanna kvar under ytan.

 

Sanningen var att Gustav under de senaste två åren fortsatt sitt dubbelliv men att han börjat undra över vad fan han sysslade med. Gudrun i Eskilstuna, Ann-Marie i Arboga och en rad andra kvinnor i städer runt Mälaren hade börjat gå honom på nerverna. Inte så att någon av dem ställde några som helst krav, nej, det var väl snarast så att just kravlösheten var problemet. Var det någon av dem som egentligen brydde sig om något annat än hans snygga kropp? Var det någon av dem som ville forska i hans själ och i vem han egentligen var? Var det någon av dem som hade några som helst känslor att leverera förutom de rent erotiska?

Gustav suckade, för han visste inte. Samtidigt insåg han att han just nu inte kunde överge det dubbelliv han levde.

 

Återigen drabbades Gustav av drömmen där Gudrun hotat att bita av hans öra. Själv var han trettiofem år vid det här laget, och hon måste vara minst fyrtiofem. Ändå kände Gustav att Gudrun hade något speciellt och att han för första gången i sitt liv hade mött någon som han skulle vilja bry sig om på allvar. Kanske var det just drömmen som förmedlat budskapet, att Gudrun hade mycket som hon ville prata med Gustav om och att det var därför som hon låtit bli att bita av hans öra. Med en suck reste sig Gustav, borstade av sina slitna jeans och gick tillbaka till Södergården. Där mötte han Elin, som just varit ute i hönshuset och hämtat en korg med ägg. ”God morgon och välkommen in till frukost”, sade hon glatt. Gustav log brett, lydde Elin och gladdes över att husmodern på Södergården åter var sitt rätta jag.

 

——

 

Ungefär samtidigt som Mona diskuterade de första skisserna till sina tomtar och annat kom beskedet att järnvägen till Remshult skulle läggas ner. Att den inte lagts ner tidigare berodde på att glasbruket alltid varit den spårbundna trafiken trogen och skickat sitt gods, antingen det skulle exporteras eller stanna inom landet, med de gamla ångtågen och senare med de dieseldrivna rälsbussarna. I och för sig betydde inte beslutet så särskilt mycket för glasbruket annat än att man nu fick förlita sig till lastbilar. Per Bengtsson hade länge räknat på transportkostnaderna och funnit att lastbilstrafiken egentligen var både snabbare och billigare. Men han hade envisats med tågtransporterna av det enkla skälet att han var mån om samhällets fortbestånd.

 

Man kan väl knappast påstå att någon form av panik utbröt i Remshult vid beskedet om järnvägsnedläggningen. Alla hade ju kunnat se att passagerarunderlaget sviktade och att det numera var få eller inga personer som steg av eller på vid stationen. Alla körde ju sina egna bilar, och de båda hotellen, som tidigare tagit emot en mängd resande, hade redan före beslutet förberett sig för en allt glesare beläggning. Den ene hotellägaren, som vid det här laget var till åren kommen, hade redan för ett år sedan signalerat att hans hotell nu skulle kunna bli en rymlig privatbostad med god plats för alla barnbarn som ville hälsa på och ha en bra vistelse utanför de bullrande storstäder där de bodde.

 

Naturligtvis tog Bertil och Helge del av de funderingar som fanns kring nedläggningen av järnvägen, och i hyttan diskuterades saken man och man emellan. Bröderna Olsson tog med sig bekymren hem, och det var just järnvägsnedläggningen som blev samtalsämnet vid köksbordet den morgon som Gustav vaknat ur sina drömmar i bilen. Elin serverade kaffe, hembakat bröd, kokta ägg och stekt fläsk. Gustav, som inte var van vid den här sortens kraftiga frukost, lät sig väl smaka och tänkte att nu fick det väl vara nog med mat för idag. Som om Elin läst hans tankar sade hon att nu kunde väl grabbarna känna sig lediga och gå till sjön och bada, för till middag tänkte hon minsann servera pannkakor med jordgubbssylt. Och sedan skulle hon fundera ut något annat till kvällsmat. Samtalet om järnvägen ebbade ut som om nedläggningen just nu var den minst viktiga frågan på jorden.

 

Bertil, Helge och Gustav gick ut i den vackra sommarmorgonen och begav sig i riktning mot den vita Opel admiralen. Där plockade Gustav ut linan han köpt i Södertälje och säcken med grannens bokföring. ”Den här är tung”, sade han och pekade på säcken. ”Har ni en skottkärra som vi kan frakta den på?” Helge nickade, hämtade skottkärran och lämnade över den till Gustav som i sin tur slängde den väl hopknutna säcken och linan i det enhjuliga fordonet. Varken Bertil eller Helge frågade vad som fanns i säcken, något som Gustav kände sig tacksam för. Alla tre gick mot sjön under glatt samtal med Gustav mellan skottkärrans skacklar. När de kommit ner till sjön hävde Gustav säcken i båten och sade med ett belåtet leende att nu skulle de jävla pärmarna få en välförtjänt slutstation så att han inte behövde drömma mardrömmar om dem längre. Sedan lade han linan ovanpå säcken.

 

De tre männen försåg sig med badbyxor och slängde sig i sjön. Gustav, som var en god simmare, försvann ett hundratal meter ut medan Bertil och Helge tog det lite lugnare. Visserligen kunde de simma, något som Albert lärt dem redan när de var små, men att simma så långt ut som Gustav gjorde var minsann inget för dem. Nej, det där med att simma var något som var bra att kunna om man trillade ur båten men inget som skulle kunna utvecklas till någon form av sport. Bertil och Helge gick därför upp och satte sig på klipporna medan de väntade på att den vältränade Gustav skulle komma tillbaka. Gustav klev upp och visade inga som helst tecken på att simturen varit jobbig. Tvärtom, han andades lugnt och frågade om han fick skjuta ut båten. Jodå, det fick han visst, båten kom i sjön, och innan de tre männen satte sig i den hämtade Gustav en stor sten som han tog med sig.

 

Helge rodde, Bertil satt i aktern och Gustav i fören. Gustav hade säcken mellan benen, och medan båten styrdes ut från land knöt han den ena repändan hårt om stenen. ”Egentligen skulle du haft säcken där bak”, ropade Gustav glatt, ”för då skulle båten haft bättre jämvikt.” Helge vände sig om och sade att det inte var särskilt tungt att ro med en nedtyngd för men att Gustav fick se upp med vattnet som rann in på säcken. Bertil tog skopan och började ösa ut det vatten som efter hand rann från fören och akterut. Båten var fortfarande i gott skick och så värst mycket vatten blev det inte. Helge rodde vidare. ”Det är väl ut till Oxdjupet vi skall åka”, sade han. Gustav nickade, något som bara Bertil kunde uppfatta.

 

Eftersom det var vindstilla och sjön låg spegelblank denna vackra julidag, så hade Helge inga som helst problem med att lokalisera Oxdjupet och låta båten ligga helt stilla över det. Gustav tog tag i sin lina och lät den glida ut med stenen före. Han släppte ut meter efter meter, och när bara knapp halva linan låg kvar i båten kunde han inte undvika att uttrycka sin förvåning. ”Hur jävla djupt är det egentligen”, frågade han sig högt medan han lät resten av linan löpa ut. Till slut satt han där med linans andra ände i handen och stirrade framför sig. ”Nu har jag släppt ut femtio meter lina och fortfarande har stenen i den andra ändan inte fått bottenkänning. Hur jävla djup kan en insjö vara. Nästa gång får jag väl ta med mig hundra meter lina.” Bertil och Helge svarade inte, varken de eller någon annan i byn hade någonsin haft en aning om hur djupt Oxdjupet egentligen var.

 

Gustav drog upp sin lina igen, men han hade en mystisk känsla av att den hamnat i någon form av virvel eftersom det kändes som om den snurrade eller vispade runt på sin väg upp. Till slut hade Gustav hela linan och den tunga stenen uppe i båten. Sedan satt han länge tyst. Slutligen muttrade han något om att det finns något underligt där nere men han kunde inte förklara vad. Även Bertil och Helge satt tysta, men efter en liten stund frågade Helge om den där säcken som Gustav hade mellan benen skulle slutförvaras i Oxdjupet. Gustav svarade ja, lyfte upp säcken och lät den försvinna i djupet. Efter en kort stund uppstod en lätt virvel på vattenytan just där säcken försvunnit. Virveln tilltog och vände båten som om den ville ta med sig farkosten ner i djupet. Helge grep årorna och rodde snabbt mot land. Då kom det plötsligt en stark vind som började jaga upp vågor på den tidigare så lugna sjön. De nådde land medan Gustav muttrade något om att sjön mådde illa av hans vän läkarens skumma affärer.

 

——

 

Snöfallet höll i sig, och det dröjde ett par dagar innan Helge kunde montera det nya låset i ytterdörren. Snön var nu så pass djup att det inte var rådligt att gå ut om det inte var nödvändigt eftersom det förelåg vissa svårigheter att lokalisera björnsaxen. Helge svor medan han monterade låset eftersom han sagt sig själv att låta bli spriten innan han var klar. Slutligen gick han in, hällde upp ett rejält glas med vodka och konstaterade att nu kunde han och Bertil låta sina gamla nycklar gå samma väg som det gamla låset, nämligen till soppåsen. Sedan satte bröderna varsin nyckel till det nya låset på de nyckelringar som rymde nycklarna till suven.

 

Sedan Helge gått in tilltog snöfallet, och Bertil konstaterade att de nu inte behövde ge sig ut eftersom de nyss hemfraktade kassarna innehållit mat för flera dagar framöver. Helge muttrade något om att kistan ute i ladugården borde förpassas till den sista vilan men att det med all säkerhet var något som man nu måste skjuta på framtiden. Följden blev att han gick upp till sig för att sova middag medan Bertil slog på teven. Där pågick någon form av program där en massa människor käbblade med varandra medan den som tydligen ledde programmet försökte få en syl i vädret även han. Bertil lyssnade en stund men förstod inte mycket av käbblet, men när han var på väg att stänga av snappade han något om att ryssar och balter kom till Sverige i stort antal och att de sysslade med att göra inbrott och stjäla lite här och var och frakta hem sakerna till sina egna länder.

 

Till slut stängde Bertil av teven med en suck och frågade sig om det var sådana här figurer som hade slagit ihjäl Elin. Eller om det var den här typen av figurer som låg i Oxdjupet och i kistan ute i ladugården. Eller som handlade cement i ICA:n. Eftersom snöfallet nu dragit igång igen, så beslöt sig även Bertil för att för en gångs skull sova middag. Han lade sig på sin säng och somnade medan vinden tilltog och förde in alltmer snö runt husknutarna.

 

I drömmen befann sig Bertil mitt ute på Storsjön där han stapplade fram i snö som var så djup att den nådde över skaften på hans stövlar. Han gick vidare i riktning mot Oxdjupet men förlorade orienteringen när det började snöa. Följden blev att Bertil gick runt i cirklar, och plötsligt förstod han att han aldrig skulle hitta hem igen. Snöfallet upphörde och månen tittade fram. Då såg Bertil att han inte befann sig på Storsjön utan på en helt annan sjö. Där fanns ingen snö men en mängd vakar i isen där det kalla vattnet lockade honom till att komma fram och titta ner. Bertil föll för frestelsen och gick fram till en vak. När han lutade sig över den såg han en stark virvel som liksom tömde vaken på vatten och visade bottnen på sjön. Där nere låg en träkista som ropade åt honom att komma ner och ta ett glas öl. Bertil lydde, hoppade ner i vaken och befann sig i fritt fall i flera timmar. När han slutligen slog fötterna i kistan sade en röst att han blivit lurad och absolut inte skulle få någon öl.

 

Det blev Helge som med sitt slamrande i köket med kaffekoppar och annat som väckte Bertil, som i och för sig inte var det minsta ledsen över att han inte fått någon öl. Helge hade nämligen för en gångs skull bestämt sig för att diska, och nu stod han böjd över diskbänken och försökte göra något som han annars aldrig sysslade med. Bertil kom fram och lade armen om Helges ena axel. ”Du brorsan”, sade han, ”du har aldrig varit särskilt bra på att diska, du brukar slå sönder en massa saker när du försöker med det. Så det är nog bäst att jag diskar den här gången också.” Helge gick och satte sig på kökssoffan. Han lade ansiktet i händerna och Bertil upptäckte att han snyftade.

 

Helge satt kvar länge i samma ställning, och till slut upphörde snyftningarna. Bertil, som aldrig tidigare sett sin bror bete sig så här, visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Till slut gick han fram och satte sig bredvid Helge, lade armen om honom och frågade om det fanns något han kunde göra. Först efter en lång stund svarade Helge att han ville ha ett glas vatten. Bertil hämtade vattnet och satte sig åter bredvid sin bror. Helge drack djupa klunkar ur det stora glaset, ställde ner det på det slitna köksbordet och stirrade på Bertil med sitt enda öga. ”Du brorsan”, sade han medan han strök bort en tår ur ögonvrån, ”jag hade en jävla dröm som jag vaknade av. Den handlade om människor som drack en massa sprit och dog av den.” Helge tystnade. Sedan berättade Bertil att även han haft en ond dröm.

 

Det började mörkna utanför köksfönstret på Södergården. Den starka vinden hade mojnat och snöfallet upphört. Till slut reste sig Helge ur soffan och sade att han måste gå ut och slå en drill. ”Se för fan upp för björnsaxen”, manade Bertil. Helge kontrade med att han visste var björnsaxen stod och att det inte var någon risk att han skulle fastna i den. I samma ögonblick dånade plogbilen förbi ute på byvägen. ”Bra”, sade Helge medan han kom in och drog upp gylfens dragkedja. ”Nu behöver jag bara köra ut traktorn och ösa undan snön med skopan så att vi kommer ut med suven. Men det kan jag göra i morgon eller någon annan dag. Du sade ju att vi har mat hemma så det räcker.” I samma ögonblick hördes åter ljudet av en bil. Bertil öppnade dörren och såg att en vit skåpbil följde efter i det nyss upplogade spåret. Han stängde dörren och berättade för Helge vad han sett.

 

 

 

XIII

 

Det är i nådens år 1975 som de flesta trådarna i vår berättelse löper samman i en enda punkt för att sedan splittras och på nytt gå åt olika håll. Det är i nådens år 1975 som samhället hunnit så långt att landsbygden och de små tätorterna avfolkas i allt raskare takt till förmån för de växande storstäderna. Det är i nådens år 1975 som Elins dröm där hon satt på kälken i utförsbacken närmar sig sin verklighet. Det är i nådens år 1975 som Elin slutgiltigt vaknar upp ur sin sjukdom medan allt och alla runt omkring henne går sina olika öden till mötes. Elin blir stark medan alla andra blir allt svagare.

 

Elin brukade ibland sitta på soffan vid köksbordet och resonera med Albert om de förändrade villkor som de fått uppleva under sin tid på jorden. Även Elin var nu pensionär och hade gott om tid för sådant som hon aldrig kunnat drömma om att hinna med under de hektiska åren med det levande lantbruket. Hon sträckte sig så långt att hon bakade matbröd och bullar medan resten av hushållningen grundades på de inköp som Bertil och Helge gjorde i Remshult på väg hem från arbetet. Ofta saknade Elin de varma och goda korna, och ibland kunde hon drömma om hur hon gick ut i ladugården i de tidiga morgnarna för att mjölka dem. Hon märkte att Albert åldrats på ett sätt som hon tidigare inte trott vara möjligt. Han somnade ofta i en bekväm stol i köket medan han tittade på teve.

 

Eftersom teven i köket ofta stod på och alltid med hög volym så att Albert med sin numera starkt nedsatta hörsel skulle kunna uppfatta det som sades, så fick sig även Elin en hel del av de dagliga politiska händelserna till livs. I Södergården hade man aldrig pratat politik utom på valdagarna då alla bestämde sig för att rösta på Bondeförbundet och senare Centern när det var dags att bege sig till vallokalen. Det där med alla krigen ute i världen hade man lagt åt sidan sedan radiolyssnandets tid under andra världskriget. Krigen i Korea, Vietnam och på en lång rad andra platser hade fullständigt gått Södergårdens invånare förbi eller stannat som dunkla minnen som man inte hade minsta lust eller anledning att plocka fram. Likadant var det med religionen. Elin visste inte längre när de besökt kyrkan i Remshult senast. Kanske det var i samband med någon begravning.

 

Albert fortsatte med en del sysslor utomhus och i ladugården där han höll några får och en gris. Eftersom fåren var ute och i stort sett skötte sig själva under den varma delen av året, så gick Albert ofta in till grisen och pratade med den för att den inte skulle känna sig alltför ensam innan det vid juletid var dags att göra skinka och korv av den. Ibland körde Albert ut sin traktor som alltid var väl i ordning, något som Helge såg till. Att köra ut med traktorn betydde för Alberts del att han hämtade ved till vintern ute i skogen genom gallring av ett eller annat skogsbestånd på de vidsträckta markerna. Att skörda skog genom kalhyggen var honom fullständigt främmande. Han hade sett hemska exempel på denna den moderna tidens skogsbruk. Nej Albert valde varje år noga ut de träd som skulle fällas för att förvandlas till sågtimmer eller massaved. Han släppte minsann inte in några stora skogsmaskiner på sina marker.

 

En vacker vårmorgon 1975 bestämde sig Albert för att ge sig ut i skogen för att avverka några granar som han ansåg vara mogna nog. Han tog med sig matsäck, körde ut traktorn, grep sin nyinköpta motorsåg av märket Husqvarna och for iväg sedan Elin manat honom att vara försiktig. Albert påbörjade sitt arbete, och det gick bra hela förmiddagen men så kom olyckan till honom. En stor och vresig gran ville inte bete sig som Albert ville, den vred sig i fallet åt fel håll. Albert, som inte längre var lika rörlig som i yngre dagar, hann inte undan. Granen föll med ett öronbedövande brak rakt på honom. Möjligen hann Albert uppfatta granens fall innan den krossade honom.

 

Det blev Bertil och Helge som hittade sin döde far. Elin hade med orolig min sagt till sönerna att Albert varit borta hela dagen när de kommit hem vid fyratiden på eftermiddagen. Bertil och Helge hade genast gett sig iväg, och de visste var de skulle leta eftersom Albert kvällen innan talat om var han skulle vistas följande dag. Helge grep motorsågen som låg vid sidan av olycksplatsen, startade den och kapade granen så att bröderna kunde få loss den döde. Granen hade klippt Albert rakt över bröstkorgen medan huvudet var oskadat. Bertil och Helge tyckte sig se att hans läppar i dödsögonblicket formats till ett leende. Albert hade älskat sin skog men varför han skulle behöva dö med ett leende på läpparna när den straffade honom på det här viset kunde de inte begripa.

 

Så kom det sig att Elin än en gång fick besöka den stora kyrkan i Remshult. Begravningen skedde i närvaro av familjen och de grannar som fanns kvar. Även några gamla vänner i Remshult och kringliggande byar samlades kring kistan. Vid minnesstunden efter jordfästningen blev det Alberts äldre bror som sade några väl valda ord. Elin såg i sin gråt och sin förtvivlan att även han vid det här laget hunnit bli en gammal man.

 

——

 

Hildur Bengtsson avled ungefär vid samma tidpunkt som Albert Olsson på Södergården i Olsboda by. I tidningarnas runor stod att läsa att Hildur avlidit efter en kort tids sjukdom. Vad som inte stod var att hon drabbats av ännu en hjärnblödning som hon inte vaknade upp ur. Sönerna Per och Sune med familjer samlades efter dödsfallet i bruksherrgården och undrade vad som nu skulle hända. Mamma Hildur hade varit den sista sammanhållande länken till glasbrukets gamla tider. Nu var det nya tider och ännu svårare än förut att driva glastillverkning på ett lönsamt sätt.

 

Naturligtvis fick Hildur en påkostad begravning som ägde rum några dagar efter Alberts jordfästning. Alla anställda vid glasbruket inbjöds att närvara, och de flesta hörsammade kallelsen, särskilt de som känt Hildur och hennes ledarskap under många år. Bertil och Helge fick för andra gången på kort tid klä sig i de mörka kostymer som de köpt till faderns begravning. Skillnaden var bara att de då burit vita slipsar, nu var slipsarna svarta, något som markerade att de inte varit nära släktingar till Hildur. Minnesstunden, som förlagts till bruksherrgården med sedvanligt stort smörgåsbord, präglades av viss dysterhet eftersom alla visste att familjen Bengtsson drivit glasbruket vidare mest för Hildurs och gamle Patrons skull.

 

Sedan Per och Sune sent på kvällen tagit av sig sina mörka kostymer och iklätt sig jeans och tröjor slog de sig ner i bruksherrgårdens stora möblerade hall, Per med ett glas juice i handen, Sune med en rejäl konjaksgrogg. De satt tysta i väntan på att deras respektive hustrur skulle anlända. Båda var givetvis tagna av stundens allvar, och båda kände sig en smula obeslutsamma och rådvilla. Det blev Sunes hustru, som en stund efter det hon slagit sig ner, undrade om det nu inte var dags att sälja glasbruket och återgå till de mer lönsamma affärerna i Malmö. Det var väl kanske det budskapet som Per och Sune innerst inne velat att någon skulle framföra. Per suckade, läppjade på sin juice och nickade.

 

Saken var den att den satsning som gjorts på tomtar, troll, midsommarstänger och annat gjutet glas inte varit särskilt framgångsrik. Inte så att de här sakerna på minsta vis drivit glasbruket till ruinens brant, projektet hade egentligen gått jämt upp. Mona och de andra formgivarna hade gjort vad så gott de kunnat, och glasarbetarna hade med stöd av facket även de jobbat på med såväl nymodigheterna som den gamla klassiska produktionen. Men det ville liksom inte ta sig igen. Marknaderna var mättade på många håll, något som kunde avläsas i den allt ojämnare orderingången. Och flera av konkurrenterna hade redan gått samman i större enheter där de samlat flera glasbruk under samma hatt.

 

Så kom det sig att Remshults glasbruk i juni månad 1975 utbjöds till salu. Flera av de konkurrenter som redan fusionerat visade intresse men backade den ena efter den andra när prislappen visades. Även det största glasbruket i regionen sade sig vara villigt att ta över Remshults glasbruk men, underförstått, bara för att lägga ner det och flytta de lönsamma delarna av produktionen. I det läget reagerade facket starkt och bad Per att be alla oseriösa spekulanter fara och flyga. I Remshult ville man förvisso ha jobben kvar om samhället skulle ha den minsta skugga av chans till något som skulle kunna kallas framtid. Per förstod, jobbade vidare och hoppades på en seriös köpare.

 

En dag i juli månad fick Per Bengtsson ett telefonsamtal från Stockholm. Personen i den andra ändan av luren presenterade sig som Sixten Larsson och efter en stunds allmänt samtalande förstod Per att här kunde finnas en lösning. Ett par dagar senare körde Sixten Larsson in på glasbrukets parkering i en sprillans ny svart Chevrolet Caprice. En liten skinntorr man klev ur den stora bilen som var åtminstone fem nummer för stor för den späda gestalten. Sixten Larsson gick in på brukskontoret, presenterade sig och visades vidare till Per Bengtsson som väntade på honom. Det blev ett par timmars konstruktivt samtal med stängd dörr. Sent på eftermiddagen fick Sixten Larsson en inbjudan att komma till bruksherrgården på middag, Han erbjöds även övernattning. Men Sixten Larsson tackade nej under förevändning att han hade ett kvällsmöte i Kalmar.

 

Det gick ett par dagar, Sixten Larsson kom tillbaka och sade sig vara villig att göra affär med familjen Bengtsson. Efter en lätt justering av det begärda priset förklarade sig båda parter nöjda, Sixten Larsson tände en cigarett och återvände till sin Chevrolet. ”Underlig figur”, tänkte Per när han från sitt kontorsfönster tittade ut över parkeringen. ”Vad tusan har han för erfarenhet av den branschen, egentligen ingen alls. Enda meriten torde väl vara att han genom sitt grossistföretag i Stockholm köper en del glas som han säljer vidare med viss förtjänst.” Per suckade och återgick till sina papper alltmedan arbetet i hyttan avslutades för dagen.

 

Så kom det sig att en liten skinntorr man utan några som helst erfarenheter av glastillverkning blev ägare till AB Remshults glasbruk. Därmed var han den förste, som utan den erfarenhet som alla hans företrädare i Remshult och på alla andra glasbruksorter haft, slog sig ner i en direktörsstol som i sin tur skickade alla tidigare lokala beslut till en annan stol i Stockholm. De anställda och facket kunde inget annat göra än att hoppas att den nye ägaren skulle förstå att det var ett brukssamhälle han kommit till och inte till en fabrik vilken som helst. Visserligen ingick den tillverkning som bedrevs i Remshult under rubriken industri när man såg till statistiken. Men alla berörda visste att det i själva verket handlade om ett hantverk som överlevt hela den svenska industrialiseringsprocessen.

 

När Per Bengtsson sent på kvällen kom hem till bruksherrgården slog han sig ner med hustrun och berättade vad som hänt. Sedan ringde han sin bror och rapporterade. Sune betonade att det avtal som nu skulle skrivas måste gälla under förutsättning att bouppteckning och arvskifte klarats ut innan affären kunde fullföljas. Dessutom hade Sune Bengtsson synpunkter på Martin Anderssons stipendiefond. Den följde givetvis med glasbruket men hade sina egna statuter och regler. Per sade att han förstått och skulle just lägga på luren när Sune hälsade honom välkommen tillbaka till hetluften i Malmö. Givetvis kunde Sune inte se det breda leende som spred sig över läpparna på Per.

 

——

 

När Gustav kom hem en sen kväll hörde han att telefonen ringde när han satte nyckeln i låset på ytterdörren. När han lyfte på luren och svarade sade rösten i den andra ändan att det var Bertil på Södergården som störde så här sent. ”Inga problem”, sade Gustav, ”jag kom precis hem, jag har varit bortrest några dagar.” Bertil sade att han förstod och att han sökt ringa flera kvällar utan att få något svar. ”Det är nämligen så att far har dött. Han begravdes igår, och jag ville bara tala om vad som hänt.” Gustav satte sig tungt i en stol och fick sig hela historien med olyckan till livs.

 

I själva verket hade Gustav inte alls varit bortrest. Han hade varit mitt uppe i en större fastighetsaffär när hans egen mor insjuknat och hamnat på Södersjukhuset i Stockholm. Nu var det Gustavs tur att berätta vad som hänt honom. ”Jag hoppas att din mor kryar på sig”, sade Bertil, men Gustav gav honom inget hopp i den saken. ”Mamma har fått en stor hjärnblödning och jag tror inte att de håller henne vid liv så länge till”, sade han. Sedan pratades de båda vid ytterligare en stund, och innan lurarna lades på uttryckte Bertil en förhoppning att Gustav skulle titta förbi på Södergården under sommaren. Gustav, som mycket väl visste att det fanns åtskilligt att prata om, tackade för inbjudan och lovade att komma.

 

Följande dag avled Maja Karlsson och begravdes en vecka senare på Skogskyrkogården i Stockholm i närvaro av Gustav och ett par av Majas väninnor som fortfarande var i livet. Efteråt bjöd Gustav de gamla damerna på kaffe med tårta på ett konditori och tackade för allt det som de betytt för hans mor i form av vänskap och sällskap. De skildes åt med en försäkran att fortsätta att hålla kontakten, något som man alltid säger i ett sådant här sammanhang.

 

Gustav hade fortsatt sitt dubbelliv och hållit sina båda imperier igång. När det gällde fastigheterna och det dagliga livet i blåställ och bakom ratten på den gamla duetten, så var det inga problem. Pengarna trillade in i allt stridare strömmar och Gustav började nu få ytterligare ett problem på halsen, nämligen att på rätt sätt förvalta tillgångarna. Den saken klarade han med kloka aktieplaceringar i svenska storbolag. Det andra imperiet haltade en smula. Stundtals var han frestad att ge upp det eftersom en och annan kvinnoaffär börjat äckla honom. Men å andra sidan väntade han på den dag då någon skulle upptäcka personligheten hos honom, och hittills var det bara Gudrun som i någon mån svarade upp till de krav han hade. Ibland kände han att han bara ville behålla henne, men å andra sidan visste han att föremålet för hans ömma tankar hade sitt äktenskap och sina egna problem att brottas med.

 

Det fanns också ytterligare några saker som bekymrade Gustav vid det här laget. Hans granne läkaren satt i fängelse för skattebrott, hans granne muraren hade ramlat ner från en byggnadsställning och gick sjukskriven, hans granne elektrikern hade sålt sitt företag och flyttat till Spanien, hans granne rörmokaren hade råkat ut för skilsmässa och sedan tagit livet av sig…… Det idealiska kvarteret höll på att gå mot sin upplösning, något som Gustav suckande konstaterade över kvällswhiskyn en tid efter det att hans mor förts till den sista vilan. Han undrade hur många timmar han egentligen hade till godo efter allt slit med bokföring och deklarationer som han bistått sina såta vänner med.

 

Men Gustav tuffade vidare genom livet. Var tredje lördag träffade han fortfarande Gudrun, och den paranta kvinnan beredde honom alltid stor glädje. Däremot hade han sagt upp bekantskapen med Ann-Marie i Arboga sedan hon en söndag kommit kraftigt berusad till ett av deras möten och påstått att hennes karl slagit henne. Eftersom Gustav inte för ett ögonblick trott på historien och Ann-Marie dessutom i stor ilska gått ut till sin bil och startat den, så upphörde deras relation. Flera gäster på hotellet i Arboga hade genom fönstren sett hur Ann-Maries vingliga färd med bilen börjat men inte hur den slutat. Polisen hade nämligen stoppat henne innan hon hunnit ut ur staden, och Gustav hade beslutat sig för att aldrig mer besöka Arboga.

 

Gustav skrattade lätt för sig själv när han tänkte på de andra relationerna som han hade. Alla bestod av välbärgade kvinnor men ett par av dem började redan efter några träffar få vissa drag av de korkade fruntimmer som Gustav för länge sedan sagt sig vilja undvika. Och vad spelade det för roll om de bekostade de flesta av träffarna. Gustav hade ju gott om egna pengar och hade egentligen inga som helst behov att bli bjuden på någonting. Med en suck reste sig Gustav och gick i riktning mot badrummet och en välbehövlig tandborstning. När han sedan klätt av sig och styrt stegen mot sängen ringde telefonen. ”Hej, det är Gudrun”, sade rösten i den andra ändan av luren. ”Förlåt att jag letat reda på ditt rätta jag och ditt telefonnummer. Jag behöver hjälp. Kan du komma till den vanliga mötesplatsen?” Den chockade Gustav svarade ja, klädde på sig och krånglade ut sin Mercedes ur garaget. Enligt sina egna beräkningar skulle han kunna nå Eskilstuna på en dryg timma.

 

——

 

”En olycka kommer aldrig ensam”, suckade Elin när hon satt på kökssoffan en dag i början av juli månad 1975. ”Först går Albert och dör och sedan dör Maja, och nu är glasbruket till salu. Hur skall det gå med oss nu när vi inte ens har några kor som kan ge oss mjölk eller Albert som såg till att det fanns spannmål till bröd. ” Elin tystnade och såg sin son Helge rakt in i ögonen. ”Mister ni arbetet nu”, var hennes fråga, men Helge försäkrade att så inte alls skulle bli fallet. Visserligen var Remshults glasbruk till salu, men det behövde ju inte betyda att den egna ortens glasbruk skulle gå samma öde till mötes som glasbruken på andra orter. Elin kände sig lugnad. Hon hade ju sin pension, men hon tänkte ju också på sina pojkars framtid.

 

Elin trivdes inte längre på Södergården sedan Albert gått bort. Hon ville komma närmare hans grav. Det var något som hon gav uttryck för när hon och sönerna satt vid köksbordet om kvällarna och resonerade över en kopp kaffe. ”Ni kan väl ta över gården och se till att jag får en bostad inne i Remshult så att jag kan gå varje dag och hälsa på Albert”, var det budskap hon levererade kväll efter kväll. ”Pengar fattas ju inte, och husen inne i Remshult är ju inte särskilt dyra. Det finns säkert något litet hus som passar mig nu när folk börjat flytta på sig när de är rädda för att glasbruket skall läggas ner,”

 

Bertil och Helge tog med sig sin mors bekymmer varje morgon när de körde till arbetet. Den gamla Opeln hade vid det här laget rostat bort och ersatts med en Volvo Amazon i hyfsat skick. Snart skulle det bli semester och det var väl då man fick ta itu med problemet, resonerade bröderna. Visst fanns det väl något hus att uppbringa inne i samhället, men ingen av dem kunde tänka tanken till slut att varken far eller mor längre fanns till hands på Södergården. Det blev frågan om djupa suckar på väg till arbetet, och det blev frågan om djupa suckar på väg hem från arbetet. Bertil och Helge kände sig båda en smula rådvilla.

 

Det var bara ett par dagar kvar till semestern när Bertil hittade den lilla annonsen då han skulle handla mat på eftermiddagen. Den satt på en undanskymd plats på anslagstavlan i den kooperativa butiken. Där stod att läsa att det fanns en liten villa, en av de allra första som byggts som egnahem, till salu. Två rum och kök, förmedlade annonsen. Och så källare med oljeeldad värmepanna. Bertil gick ut till Helge, som satt kvar bakom ratten på Amazonen, och berättade vad han hittat. ”Då kör vi dit och tittar”, löd Helges kommentar.

 

Det visade sig att villan tillhörde änkan efter en glasarbetare som Bertil och Helge lärt känna under sin första tid i hyttan. Mannen hade nyligen dött, och änkan ville inte bo kvar eftersom det fanns så många minnen som nu började komma till henne. Hon ville flytta till Nybro där hon hade barn och barnbarn och skaffa sig en liten lägenhet. Hon ville flytta ifrån sin man, som givetvis var begravd på Remshults kyrkogård, medan mamma Elin ville flytta närmare sin avlidne man och hans grav. ”Underligt”, mumlade Helge medan bröderna åkte hem efter en hastig besiktning av huset. ”De här gummorna är både lika och olika. Men jag tror att det här huset skulle passa alldeles utmärkt till mor.”

 

Så kom det sig att Elin blev eld och lågor när sönerna kom hem och berättade vad de hittat. ”Det huset vill jag genast se”, sade Elin, gick in i kammaren och klädde sig för färd till Remshult. Bertil och Helge hade inget annat val än att vänta en stund, starta bilen på nytt och köra tillbaka. Väl framme vid den lilla villan fann de Sara, som innehavaren hette, sysselsatt med att klippa av några rosor i trädgården. ”Jisses, är ni tillbaka redan”, sade hon när de tre medlemmarna av familjen Olsson öppnade trädgårdsgrinden. Här håller jag på att klippa rosor och gå bort till kyrkogården med. Skall jag klippa några åt Albert också?”

 

Naturligtvis kände Elin och Sara varandra sedan många år tillbaka. Visserligen var Sara ett tiotal år äldre än Elin, men vad spelade det för roll i sammanhanget. Elin tog tacksamt emot erbjudandet om rosor även till Albert, och medan Sara djupt beklagade Alberts tragiska bortgång gjorde sig de båda kvinnorna redo att gå den korta sträckan till kyrkogården. ”Ni pojkar kan väl gå runt i huset under tiden och se er ordentligt om. Det var ju min gubbe och jag som byggde stugan en gång i världen och vi trivdes alltid tillsammans i den.” Bertil och Helge gjorde som de blev föreslagna och började sin lite mer grundliga inspektion i källaren. ”Den här värmepannan är från husets byggnadsår och behöver bytas ut”, löd Helges första kommentar.

 

När Elin och Sara kom tillbaka fann de Bertil och Helge sittande på varsin trädgårdsstol i den solvarma eftermiddagen. ”Nu skall jag ordna med lite kaffe”, sade Sara glatt, ”och Elin skall förstås följa med in, för hon måste ju se huset ordentligt om hon skulle vilja bo här.” De båda kvinnorna försvann in i huset och kom tillbaka först efter något som Bertil och Helge uppfattade som en evighet. De hade en stor kaffebricka med ett enormt fat med bullar med sig ut. Alla fyra lät sig väl smaka, och när Elin efter ett par timmars resonemang fram och tillbaka, sjönk ner i bilens baksäte konstaterade hon glatt att hon ville köpa huset.

 

Det blev Remshults sparbank som redan nästa dag klarade ut allt det praktiska. Bertil och Helge tog ledigt ett par timmar i samband med tiorasten och hämtade sin mor inför träffen med bankens kamrer, som naturligtvis kände familjen Olsson mycket väl sedan han i flera år tagit hand om Södergårdens affärer. Nu när en del av verksamheten var avvecklad och Elin blivit frisk, så hade hon tagit hem papperen igen och åter börjat sköta alla räkningar. Hur det skulle bli i fortsättningen visste hon väl inte själv, men hon skulle i alla fall erbjuda sig att även i fortsättningen hjälpa sina söner med den saken.

 

Sedan även Sara kommit på plats och kamreren beklagat de båda makarnas bortgång övergick man till realiteterna. Elin prutade inte en krona på den prislapp som banken satt på huset. Sara förklarade sig mycket glad över att Elin och inte någon stockholmare var intresserad av hennes bostad. ”Enda problemet som jag ser det är bouppteckningarna efter era män ännu inte är genomförda”, sade kamreren, ”men det är en sak som jag skall sätta fart på omedelbart”, tillade han sedan han sett de båda damernas bekymrade miner. ”Pengar finns det ju i båda dödsbona så det räcker, så den saken skall väl inte innebära några problem.”

 

När amazonen med Bertil vid ratten mitt på dagen åter landade på Södergårdens ladugårdsplan var det en glad Elin som gick in medan bröderna körde tillbaka till sin arbetsplats. ”Det här gick ju undan”, sade Helge när bilen rullade in på glasbrukets parkering. ”Och i morgon börjar semestern”, tillade han. Eftermiddagen gick fort. Arbetet med nedsläckning av ugnarna inför semestern pågick, och alla deglar hade tömts på glas. Det blev ett par timmars övertid, och när Bertil och Helge kom hem möttes de av en riktig festmåltid som Elin dukat fram. Alla lät sig väl smaka. Efter maten tog Elin hand om disken. Bertil och Helge, som gått ut och satt sig i varsin stol, kunde höra hur hon sjöng för sig själv. ”Kul att morsan mår bra trots allt elände”, sade Bertil belåtet. Helge höll med.

 

——

 

Gustav körde in i Eskilstuna, stannade bilen och släppte in Gudrun. ”Kör”, sade hon, ”kör fort som fan”, tillade hon. Gustav tittade i backspegeln men kunde inte se något annat än ett öde torg med en och annan parkerad bil. Sedan körde han ut ur staden och fortsatte tillbaka i riktning mot Stockholm. Efter en stund stannade han vid en parkering, tände kupébelysningen och tittade på Gudrun. Först nu såg han att hon hade blåmärken i ansiktet och att såväl frisyr som kläder var i största oordning. Gudrun suckade men sade ingenting. Sedan började hon gråta. Gustav lade armen om henne och drog henne intill sig. Men Gudrun ville inte lugna sig. ”Kör”, sade hon återigen. ”Låt oss komma härifrån.”

 

Eftersom Gudrun inte uttryckt någon önskan om vart hon ville åka, så körde Gustav tillbaka till Stockholm och rullade in bilen på sin villatomt. ”Huka dig ner” sade han till Gudrun. ”Visserligen är det natt och mörkt, men man vet aldrig.” Sedan körde han in sin Mercedes i garaget, släppte ut Gudrun och visade vägen upp till bostadsvåningen. Han såg till att hon satte sig i en soffa innan han tände så mycket ljus som behövdes för att han skulle kunna fortsätta att granska hennes vanställda yttre. Gudrun var nu helt lugn. ”I morgon skall jag berätta allt för dig”, sade hon innan hon somnade på soffan. Gustav hämtade en filt som han lade över henne och sedan gick han själv till sängs.

 

Följande morgon vaknade Gustav av att en glad och uppspelt Gudrun kom in till honom i hans sovrum. ”God morgon”, sade hon, ”välkommen till frukost.” Gustav tittade på sitt armbandsur och fann att klockan var över nio. ”Fan”, tänkte han, ”jag hade ju en träff med killen som ville sälja den stora omoderna fastigheten i Gröndal. Men jag får väl ringa till honom.” Gustav klev med ett stönande ur sängen, kramade om Gudrun och gick ut i badrummet. Där blev han kvar så pass länge att Gudrun till slut kom och frågade vad han egentligen sysslade med. ”Förlåt”, sade Gustav, ”jag är lite vilsen i huvudet och behöver fundera över vad jag egentligen skulle ha gjort idag.” Nu var det Gudruns tur att be om ursäkt för det som hon ställt till med. Gustav log sitt bredaste leende när han slog sig ner vid det dukade frukostbordet. ”Det gör inget”, sade han, ”huvudsaken för mig är att du mår bättre.”

 

Efter frukosten slog sig Gudrun ner i soffan där hon sovit. Hon lindade filten kring sig. ”Du undrar kanske hur jag fick fatt i dig”, sade hon. Gustav såg henne rakt in i ögonen och förklarade att det måste gått till på exakt samma sätt som när han tog reda på vem hon egentligen var. ”Genom bilregistret”, sade han. Du heter inte Gudrun och jag heter inte Gunnar. Men jag kommer att fortsätta kalla dig Gudrun eftersom det är ett fan så mycket roligare namn än ditt riktiga. Och så vill jag att du kallar mig Gustav i fortsättningen. Och mitt riktiga efternamn är Karlsson, men det vet du ju redan.” Gudrun nickade, det verkade som om hon skämdes en smula.

 

Nu var det Gustav som tog till orda medan han granskade Gudruns blåmärken. ”Vi har nu känt varandra i mer än fyra år”, sade han, ”och det är nog fan på tiden att vi räcker varandra handen och presenterar oss för varandra.” Gustav tystnade när han såg Gudruns blick och hennes tendens att vilja falla i gråt på nytt. ”Skärp dig”, sade han bryskt, ” den som har tillfogat dig de här blåmärkena skall få en stor fet smäll på käften, och den tänker jag själv stå för.” Gudruns nyss så glada yttre hade nu förvandlats till en grimas. Hon sjönk ner på soffan, svalde snyftningarna och fick något för Gustav okänt i blicken. ”Du”, sade hon, ”jag älskar dig fast jag är så mycket äldre än du. Det är egentligen det som är problemet.”

 

Nu gav Gustav tusan i allt som gällde blåmärken. Han satte sig på den andra soffan mitt emot Gudrun alltmedan en dröm malde i huvudet på honom. Det var drömmen där Gudrun hotat att bita av hans öra men avstått av det enkla skälet att han fortsättningsvis inte skulle lyssna på henne om hon begick den blundern. Gustav förstod nu slutgiltigt att han för första gången i sitt liv var kär i en kvinna. Han reste sig upp, gick bort till Gudrun och satte sig bredvid henne. ”Det där med dina blåmärken tar vi en annan dag”, sade han medan han kramade om henne. ”Nu är det nu och det andra får vi ta sedan.” Gudrun kröp ihop och gjorde sig liten i Gustavs vältränade famn.

 

Förmiddagen rullade förbi, och det blev eftermiddag, Gudrun, som somnat djupt, rörde sig oroligt i sömnen. ”Jag skulle betala en bra slant för hennes dröm”, tänkte Gustav och ändrade på sin obekväma ställning. Men så beslutade han sig för en sak, nämligen att inte luska vidare i Gudruns blåmärken. ”Jag behåller henne”, tänkte han. ”Och jag ger fan i vem som slog henne om hon inte vill berätta det själv.” Gustav makade sig än en gång och föll själv in i en djup sömn. När drömmen kom till honom såg han framför sig en medelålders blekfet man som höjde sin högra näve och slog rakt ut i luften. När Gustav tittade lite närmare såg han att slagen träffat ett litet barn och att barnet bad den blekfete mannen att låta bli. Sedan gick Gustav fram och sparkade mannen på smalbenet. Den blekfete stirrade för ett ögonblick på Gustav och flög sedan rakt upp i luften där han sprack med en öronbedövande knall. Sedan kom barnet fram och kastade sig i famnen på Gustav.

 

——

 

I början av mars upphörde det intensiva snöfallet, och bröderna Olsson kunde med hjälp av Alberts gamla traktor skotta undan så pass att det gick att köra ut suven. De behövde åka in till Remshult för att köpa mer mat. Färden ägde rum sent på eftermiddagen sedan plogbilen än en gång gjort byvägen körbar. Bertil satt vid ratten eftersom Helge försett sig med en rejäl klunk vodka. De nådde sitt mål innan affären stängde, Bertil steg in och grep tag i en kundvagn medan Helge väntade ute i suven. Helge kikade i sin dimma med sitt enda öga bort mot ICA-handlarens uthus, men där var det mörkt. ”Ingen jävel som köper cement idag”, mumlade Helge medan han somnade. Han hade troligen hoppats att få syn på en vit skåpbil.

 

Bertil kom ut med sina kassar som han placerade i suvens baksäte. ”Om jag skall fortsätta att laga mat, så får du nog fan hålla dig nykter” sade han uppmanande till Helge medan han svängde ut på vägen mot Olsboda. ”Nu måste vi ta itu med kistan vi har i ladugården innan den här vintern slutar, förstår du det?” Helge öppnade sitt enda öga och sade att han förstod. Han lovade dessutom att fixa saken i morgon dag bara det blev ljust så att han såg vad han sysslade med. Bertil suckade sin vanliga suck, körde hem, såg till att det blev varmt i köket med hjälp av en brasa i köksspisen och lagade mat. Sedan åt bröderna isterband med dillstuvad potatis medan teven vrålade ut ett glatt budskap om att det skulle bli mildväder flera dagar framöver.

 

Helge höll sitt löfte på så sätt att han väckte Bertil redan klockan fem följande morgon. ”Vad fan handlar det om?” frågade Bertil. ”Jo”, sade Helge, ”nu vill jag ha en massa kaffe och en massa mat, för nu skall vi sjösätta den där jävla kistan som vi har i ladugården. Och det är bäst att göra det nu medan det är mörkt och innan mildvädret kommer, för man vet inte vad som händer när det blir ljust.” Helge fortsatte sitt bluddrande medan Bertil kom i byxorna och ordnade med frukost. Sedan bröderna fått sitt kaffe upphällt och Helge uttalat ett beröm över de goda ägg som Bertil stekt, så spände Bertil ögonen i sin bror. ”Tror du att isen är tillräckligt stark och tror du att traktorn klarar färden genom den här djupa snön?”

 

Eftersom Helge undvikit att svara på de ställda frågorna, så var det bara för Bertil att följa med när Helge rullade ut traktorn och körde fram den till ladugårdsdörren. Bertil låste upp och steg åt sidan, varefter Helge körde fram ytterligare ett par meter och sänkte skopan. Sedan var det bara för bröderna att återigen ta varsitt spett och i ljuset från traktorns strålkastare baxa upp kistan i skopan. Helge backade ut, Bertil låste ladugårdsdörren mest av gammal vana, greppade motorsågen och kröp upp i traktorn bredvid Helge. ”Håll i dig brorsan”, sade Helge, ”för det här kan bli en jävla resa.”

 

Allt gick bra genom den djupa snön av den enkla anledningen att Helge drog på för fullt. Han var väl medveten om att han aldrig skulle komma loss om han stannade igen. Dessutom hade han vädergubben i teve från kvällen innan i klart medvetande och hotet om att mildväder var på gång. Följaktligen dånade traktorn ut på sjön medan kistan gungade betänkligt där uppe i skopan. ”Du vet väl vad du gör?” Bertil fick nästan vråla för att göra sig hörd. Helge sände honom inte ens en blick när han på ett närmast suveränt sätt rattade den gamla traktorn genom den djupa snön i riktning mot Oxdjupet. ”Visst vet jag vad jag gör” sade han till slut. ”Nu är vi framme. Både du och jag vet ju var Oxdjupet ligger.”

 

Bertil och Helge klev ur traktorn, och Bertil gjorde sig beredd att starta motorsågen när isen började knaka betänkligt. Bröderna stirrade på varandra, och Helge föreslog att det kanske vore bäst om de gick en bit bort från traktorn. Så skedde i en rasande fart, Bertil tappade motorsågen, knakandet tilltog, isen gav vika och traktorn gick igenom den. Med ett stort brak i öronen förstod Bertil och Helge att ett av de viktigaste minnena från faderns tid gått förlorat tillsammans med någon jävla utlänning inmurad i en kista. Även motorsågen försvann i djupet.

 

Bertil och Helge stod kvar på isen. De stirrade båda i det kompakta mörkret mot den vak som bildats och där diverse bubblor steg upp. Ingen sade givetvis någonting, men Bertil tog fram en ficklampa som han haft med sig när de gått ut i vintermörkret. Han lyste på vaken där det fortfarande bubblade samtidigt som något slag av virvel höll på att bildas. ”Kom för fan”, skrek Bertil medan han med hjälp av ficklampan sökte upp de spår som traktorn bildat på väg ut till Oxdjupet. Helge lydde, och de båda gamla männen följde traktorspåren halvspringande ända tills de nådde land och de välkända klipporna.

 

Som tur var hade både Bertil och Helge klätt sig ordentligt och försett sig med läderstövlar innan de gav sig ut på sitt livs äventyr. Flämtande stod de på stranden medan en svag gryning dök upp i öster. Stöttande sig på varandra tog de sig därefter långsamt hemåt genom att i ficklampans sken följa spåren efter den förlorade traktorn. Båda kände att det här var den längsta och mest ansträngande vandring de varit med om i sitt långa och gemensamma liv. När de kom hem sjönk de ner på kökssoffan utan att ordna med mer kaffe. Det var väl någonting man fick fixa lite längre fram på dagen.

 

 

XIV

 

Nu är det så att det inte är helt slut på det vi har att berätta om det som hände i nådens år 1975. Nej, det är mer, och även om olyckan med Albert var tragisk nog, så skulle det hända ännu hemskare saker. Naturligtvis fanns det även positiva inslag i nådens år 1975 som att Elin frisknat till och funnit sin slutliga fristad i livet i form av den lilla villan i Remshult. Att glasbruket såldes var väl mest en parentes eftersom de flesta glasbruken vid den här tiden måste börja använda kryckor för att skapa sin lönsamhet. Den bistra sanningen var den att Oxdjupet kvicknat till sedan någon varit galen nog att försöka utröna dess djup och dessutom haft mage att placera en hoper pärmar och andra kriminella handlingar på den botten som ännu ingen utforskat. Oxdjupet ropade på hämnd långt innan bröderna Olsson förlorade sin fars traktor den ödesdigra morgonen i mars månad 2007.

 

——

 

Gustav tog väl hand om Gudrun och lät henne förstå att även han älskade henne och att han inte för sitt liv ville lämna henne ifrån sig. Han frågade gång på gång om någon visste vart hon tagit vägen, men varje gång levererade hon samma svar, nämligen att varken hennes man eller någon annan hade den minsta aning om var hon fanns. Hon hade nämligen, efter den sista omgången stryk hon fått, helt enkelt tagit en av bilarna som stod i garaget och kört iväg medan hennes asfulle man bara stått och stirrat efter henne. Sedan hade hon kört ner i centrala Eskilstuna, letat upp en telefonkiosk, ringt till Gustav, parkerat bilen på en helt annan plats än den vanliga, gömt sig i en port en stund och sedan promenerat till den vanliga mötesplatsen. Ja, resten visste ju Gustav redan.

 

Gustav hade denna dag för länge sedan avstått från den fastighetsaffär han förberett sedan en tid tillbaka. Han hade på eftermiddagen ringt till säljaren och bett att få återkomma nästa vecka. Han hade nästan kunnat se säljarens leende när denne med ett smärre skratt i rösten sagt att då var det nog för sent. Gustav hade suckat, men sedan hade han gett sig ut för att handla mat för resten av dagen sedan han sagt åt Gudrun att inte visa sig och inte svara i telefonen om det ringde. När han kom tillbaka sov Gudrun djupt på en av sofforna. Med en suck gick Gustav ut i köket och lagade middag. Han hade blivit rejält hungrig eftersom han inte ätit något sedan Gudrun väckt honom med frukost.

 

Det blev en kväll med samtal, gråt, fnitter och en hel del annat innan Gustav bestämde sig. ”Både du och jag måste härifrån”, hade han sagt, lyft telefonluren och ringt till Södergården i Olsboda. Det var Bertil som svarade, och efter en stunds samtal stod det klart att Gustav och Gudrun var välkomna hem, som Bertil uttryckte saken. Bertil berättade att Elin stod inför flyttning till Remshult men att den detaljen naturligtvis inte skulle vara något hinder för att träffas och pratas vid. På Gustavs fråga om han kunde köra bilen ända ner till sjön och tälta där hade Bertil med ett skratt bara sagt välkommen sedan Gustav förklarat att det kanske inte var så bra om Elin såg att han en kvinna med sig. Elin gick ju numera aldrig ner till sjön. ”Du kan vara helt säker”, sade Bertil innan han lade på luren.

 

Efter en orolig natt rullade Gustav redan vid femtiden på morgonen ut sin nu tio år gamla Opel Admiral ur garaget. Bilen var fortfarande i gott skick, och Gustav suckade över att den gamla klenoden nu skulle få göra sitt livs tjänst, nämligen att frakta honom och Gudrun till barndomens trakter. Han gick in, väckte Gudrun och lagade frukost. Sedan sade han åt Gudrun att gå vägen genom garaget och snabbt som tanken sätta sig i bilen som stod utanför garagedörren. Gudrun lydde, hukade sig ner i bilen med Gustav i hälarna sedan han kontrollerat att huset var låst. Sedan kastade han en snabb blick omkring sig utan att upptäcka något livstecken i något av grannhusen. Även om timman var tidig denna julimorgon, så var det ju ändå ljust ute.

 

Gustav hade packat ner ett hyfsat tält, två sovsäckar, ett gasolkök, konserver och en hel del annat i bilens rymliga baklucka innan han väckt Gudrun. Nu styrde han i den tidiga morgontimman ut från staden, passerade Skärholmen och de andra förstäder som han inte begrep sig på medan Gudrun, fortfarande djupt nedkrupen i den högra framstolen, började vakna till liv. Utanför Södertälje satte hon sig upp och frågade om faran var över sedan hon förstått att Gustav definitivt inte var på väg mot Eskilstuna utan i stället mot Nyköping. Med en suck rättade Gudrun till sitt hår och vände sig mot Gustav. ”Tack”, var det enda hon sade. Sedan kröp hon åter ihop och somnade. Gustav körde vidare.

 

De stannade inte förrän i Västervik. Gustav förklarade att det var dags för lunch och gick in på en restaurang. Gudrun följde efter, gick in på toaletten och kom tillbaka efter en stund sedan hon snyggat till sig på ett för Gustav närmast förbluffande sätt. ”Du är vacker”, var den enda kommentar han lyckades leverera innan han fick matsedeln i handen. Båda beställde, avnjöt lunchen i lugn och ro och gick ut till bilen igen. ”Nu känner jag bara lugn”, sade Gudrun när hon satte sig. ”Ge tusan i radion”, fortsatte hon, ”för jag vill absolut inte veta om jag är efterlyst.” Gustav lydde och körde ut ur Västervik.

 

Nära Oskarshamn bad Gudrun Gustav att köra in i staden. Det var några saker som hon behövde köpa. Gustav förstod eftersom hon kommit till honom utan något som helst bagage. Gudrun försvann in i en damekipering och kom tillbaka efter en knapp halvtimma med ett par kassar fyllda med kläder. Gustav, som under tiden tjuvlyssnat på radionyheterna utan att få några upplysningar om någon försvunnen kvinna från Eskilstunatrakten, gick ut och ställde in hennes kassar i bakluckan. ”Nu känner jag mig inte bara lugn utan även glad”, sade Gudrun medan admiralen rullade ut ur staden i riktning söderut.

 

Efter ytterligare en dryg timmas färd rullade den stora vita bilen in i Olsboda, passerade Södergården där Bertil och Helge observerade den och rullade vidare på den knaggliga vägen som ledde ner till familjen Olssons ägor vid Storsjön. Väl framme vid sjökanten konstaterade Gustav att bilen klarat den vingliga färden, gick ut, öppnade bakluckan och började plocka ut tält och sovsäckar. Klockan var visserligen bara fyra på eftermiddagen och solen strålade ner på de nyanlända. Men Gustav ville ändå vara förberedd. Då kom Gudrun fram till honom, slog armarna om hans hals och undrade om hon hamnat i paradiset. Hon undrade också var de var någonstans. ”Hos goda vänner”, sade Gustav, ”det är mina barndomsvänner som äger marken här och vi är alltid välkomna.”

 

Gudrun såg sig om, men eftersom varken människor eller båtar syntes, klädde hon av sig och gick med vaggande höfter ned till stranden, där hon öste upp vatten i händerna och lät de varma dropparna falla ner över håret. Sedan gick hon rakt ut i sjön och tog sig en simtur. Gustav följde efter, och det blev ett kärleksfullt möte i det varma vattnet, ett möte som efter en stund fick sin fullbordan på de varma klipporna. Vid sextiden vaknade de båda till sans och klädde sig. Gustav satte upp tältet medan Gudrun inventerade matkassen som Gustav tagit med sig. Efter en stund tog hon även fram gasolköket och monterade upp det på ett campingbord som låg i den rymliga bakluckan.

 

Idyllen stördes knappast när Bertil och Helge anlände till fots. De kramade om sin gamle vän och hälsade artigt på Gudrun som vid det här laget klätt sig i en nyinköpt blommig sommarklänning. Alla fyra slog sig ner på klipporna, och Bertil berättade nu om detaljerna kring moderns husköp och den flytt som skulle äga rum följande dag. Gustav undrade om han kunde hjälpa till, men Helge förklarade att de lånat en lastbil på glasbruket för de fåtaliga saker som Elin skulle ha med sig från Södergården. ”Resten av de möbler som hon behöver får vi väl skaffa fram åt henne vartefter”, tillade han. Gustav lät sig nöja och bad bröderna framföra en hälsning till Elin.

 

Kvällen gick mot sitt slut. Det var fortfarande varmt, och Gustav undrade för ett ögonblick varför han tagit sin Admiral i stället för sin Mercedes på den här färden. Svaret fick han ett par timmar senare när ett åskväder bröt ut. Då var det gott att kunna överge tältet och fälla stolarna i bilen. Gudrun och Gustav kröp ihop i fordonet medan mullret tilltog i skyn och regnet piskade sjön. Gudrun log mot Gustav och sade något om en berömd filmskådespelerska som tyckt att det var toppen att älska i åskväder. Efter en stund insåg Gustav hur rätt den där skådespelerskan haft i sitt uttalande.

 

——

 

Följande morgon var det åter strålande väder, Gudrun gick barfota på klipporna, klädd i sin blommiga sommarklänning medan Gustav undrade om blixten slagit ner någonstans under natten. ”Oroa dig inte för det”, sade Gudrun medan hon lade armarna runt Gustavs hals. ”Om blixten slagit ner hos dina vänner eller hos någon annan i byn där borta, så skulle vi väl ha sett eld eller känt brandrök. Eller hur?”, tillade hon medan hon drog Gustav allt närmare intill sig. Följden blev ett bad i den varma sjön med efterföljande vila på klipporna. ”Jäkla tråkiga konserver du tog med dig”, sade Gudrun efter en stund. ”Finns det ingen affär i närheten där vi kan hitta något bättre?”

 

Gustav log, gick fram till bilen, fällde tillbaka sätena, gick ut och bugade sig djupt. ”Till er tjänst mademoiselle, limousinen är framkörd och färden går till den stora metropol som kallas Remshult.” Gudrun skrattade, tog på sig skorna och satte sig bredvid Gustav i bilen. Tillbakafärden på den knaggliga vägen gick bra, och när de passerade Södergården såg de att där stod en liten lastbil med texten Remshults glasbruk på dörrarna. ”Flytten går”, sade Gustav och jag får inte ens hjälpa till. Men”, tillade han, ”jag skulle väl mest springa i vägen. Det här klarar ju Bertil och Helge galant.” Admiralen sköt fart och var snart ute på landsvägen. Det var då som Gustav tog ett av sina många beslut. Han svängde av vägen och körde upp till Klingatorpet. ”Vi bodde här på somrarna när jag var barn”, sade han medan han klev ur bilen.

 

Gudrun och Gustav gick fram mot torpet som verkade helt öde. Gustav hade klara minnesbilder av det han upplevt för några år sedan medan han kramade Gudruns hand hårt. Men ingen kom fram, ingen hotade honom eller Gudrun, och till slut övergick den hårda kramen till något mera normalt. De gick fram till huset och tittade in genom fönstren medan Gustav beskrev hur han och modern levt här under andra världskriget och hur pappa Adolf kommit och besökt dem. Eftersom dörren var låst gick de åter ut på gårdstunet där slyn växte hög på det som en gång varit Majas stolthet, potatisåkern. Gudrun började nu förstå Gustavs bakgrund i bygden och hon förstod fullt ut när Gustav berättade om höns, kaninburar och baggen som de slaktat om hösten och skickat in i konserveringsburkarna. Gudrun vände sig mot Gustav med tårar i ögonen. ”Jag är äldre än du”, sade hon, ”men vi hade det likadant under kriget.”

 

Gudrun ställde en fråga som Gustav fann en smula konstig. ”Hur fick ni vatten här?” löd den. Gustav pekade mot brunnen men såg plötsligt att den ingalunda var sitt gamla jag. Båda gick fram och fann att det som en gång varit en brunn numera var en hoper träspillror som täckte en stenhög. Gustav rev undan träet och fann att brunnen fyllts med sten och absolut inte var det som han mindes. Här fanns minsann inget vatten att hämta längre. ”Underligt”, sade Gustav, ”varför skulle någon ha intresse av att fylla igen brunnen? Den var ju livsviktig för överlevnaden på det gamla torpet.” Innan Gustav hann svara på sin egen fråga tog Gudrun honom i handen. ”Låt oss åka härifrån”, sade hon. ”Jag känner att det finns något här som inte riktigt stämmer.”

 

Gudrun och Gustav satte sig i bilen. Snart var de framme i Remshult och steg in i affären. Gudrun tog kommandot, plockade den ena varan efter den andra i sin korg och hamnade småningom vid brödhyllan. ”Titta, färska frallor”, sade hon. ”Det var inte igår minsann. Nu är jag färdig, nu kan vi gå”, tillade hon, betalade för varorna och gick ut ur butiken med Gustav i släptåg. ”I dag skall jag laga något som smakar bättre än konserverna. Det var väl inte precis igår som jag lagade mat på ett gasolkök, men det skall väl fungera det med.” Och det blev som Gudrun förutspått, en riktig festmåltid.

 

På eftermiddagen kom Bertil och Helge på besök. Gustav tog fram en flaska rött vin ur bilen och sade att någon form av firande efter Elins flytt var på sin plats. Bertil berättade att från och med nu bodde Elin i Remshult, att de lämnat tillbaka flyttbilen och att de nu måste förbereda sig på sitt nya liv utan sina föräldrar. Hur det skulle gå visste ingen av bröderna men Helge tillade att de ju kunde hälsa på sin mor varje dag efter arbetets slut och att de också kunde stanna vid kyrkogården och se till att Albert hade det bra. Det började på något sätt bli en dyster stämning på klipporna när Gustav plötsligt förslog att de skulle visa Gudrun Oxdjupet. ”Ett djup kan man väl inte se”, sade Gudrun med ett leende medan Helge sköt ut båten.

 

Det blev Bertil som grep årorna medan Gudrun och Gustav slog sig ner i aktern. Helge därframme i fören muttrade något om att han skulle slippa vatten kring fötterna eftersom tyngden låg på båtens akterdel. Alla skrattade, Bertil vände båten och rodde ut till Oxdjupet. ”Här är det”, sade Bertil och Helge med en mun, ”och vid det här laget vet väl även du hur man skall ta ut riktmärkena?” Frågan var riktad till Gustav som nickade och försäkrade att han för all framtid skulle hitta den plats där hans far och tvillingarnas far förgäves försökt att få någon form av fisk att nappa. ”Kanske vi skulle försöka igen”, sade Gustav på skämt när Gudrun plötsligt reste sig upp i båten och pekade ut mot den spegelblanka sjön. ”Här finns ju både häger och svan”, sade hon entusiastiskt.

 

Eftersom Gudrun aldrig tidigare varit ute på en insjö i en rankig träbåt, så var hennes öde beseglat. ”För fan, sitt i båten”, skrek Helge, men det var för sent. Gudrun ramlade baklänges i vattnet och grep förgäves efter båtens reling. Sedan sjönk hon i djupet samtidigt som Gustav dök från båtens aktertoft. Bertil, som uppfattade alltsammans, lösgjorde den ena åran och sträckte den ut över vattnet medan även han ställde sig i upp i båten. Gustav kom upp, tog ett stadigt grepp i åran men släppte den igen. I den rekyl som uppstod formligen flög åran bakåt och träffade Helges högra öga. Med ett skrik av smärta sjönk Helge ner på båtens botten medan Gustav än en gång kom upp ur vattnet och hävde sig upp i båten via aktern. ”Fan”, skrek han, ”det är rena virveln där nere.” Sedan blev han varse Helge som vred sig i plågor medan blodet rann ner över ansiktet.

 

I den här situationen var det inte lätt att fatta någon form av beslut. Men efter några sekunder skrek Gustav till Bertil att ro tillbaka. ”Gudrun kan simma”, var hans budskap, ”men Helge måste illa kvickt till lasarettet.” Bertil tog i allt han kunde medan Helge vred sig i smärta. Det tycktes ta en evighet att komma iland men väl där såg Bertil till att stötta sin bror medan Gustav sprang fram till bilen och öppnade bakdörren. ”Kryp in här”, sade han till Helge medan han gav bilnyckeln till Bertil. ”Kör nu för fan till lasarettet i Växjö medan jag försöker hitta Gudrun.” Bertil lydde, och den vita admiralen försvann längs den knaggliga vägen.

 

Gustav sprang tillbaka till båten och rodde allt vad han orkade tillbaka till Oxdjupet. Det var ännu sen eftermiddag, solen började sega sig ner mot väster och sjön var fortfarande spegelblank. Gustav rodde runt runt kring Oxdjupet och började sedan vidga sina cirklar. Men ingenstans fanns några spår av Gudrun. I sin förtvivlan rodde han runt i stort sett hela sjön tills mörkret lade sig över det vindstilla landskapet. Först då återvände Gustav till klipporna, satte sig ner med huvudet i händerna och grät högljutt. ”Gudrun, var fan är du?” skrek han rakt ut men fick inget annat svar än ett svagt eko. Till slut upphörde gråten och han sjönk ihop på klippan där han somnade. Han väcktes tidigt på morgonen av motorljud. Innan han fattade vad det handlade om gled Bertil ned och satte sig vid hans sida.

 

Bertil satt tyst medan Gustav reste sig upp i det begynnande ljuset med en fortfarande spegelblank sjö. ”Hittade du Gudrun”, frågade Bertil. Gustav ruskade på huvudet och frågade i sin tur hur det var med Helge. ”Jo”, sade Bertil, ”vi kom in till lasarettet Helge och jag.” Han gjorde en paus, och Gustav kunde se hur tårar trillade ur Bertils ögon. Båda satt tysta en stund. Sedan berättade Bertil mellan snyftningarna att de blivit mycket väl mottagna på lasarettet och att Helge snabbt kommit under behandling. ”De kunde inte rädda hans öga”, sade Bertil till slut. ”Det var helt sönderslaget, men nu har han fått någon form av medicin och sover gott, så jag tyckte det var bäst att jag körde hem och hjälpte dig att leta efter Gudrun. Helge och jag är ju tvillingar och känner att vi alltid måste hålla ihop.” Bertil bröt ut i en hejdlös gråt, och Gustav visste inte hur han skulle kunna trösta sin gamle barndomsvän.

 

Den tragiska händelsen slutade med att Bertil och Gustav åter sköt ut båten och fortsatte sitt sökande efter Gudrun. Morgonen blev till förmiddag och förmiddagen blev till eftermiddag. Sjön var fortfarande spegelblank, och Oxdjupet, som de passerade flera gånger, visade inga som helst tecken på att vakna till liv. Till slut rodde de båda vännerna tillbaka till klipporna. Bertil sade att det var bäst att han gick hem för att ringa till lasarettet. Flera gånger frågade han Gustav om han ville följa med, men varje gång ruskade Gustav på huvudet. ”Jag måste stanna kvar och se om jag kan hitta Gudrun”, var det enda besked han kunde lämna.

 

——

 

Gustav hittade inte sin Gudrun. Det hjälpte inte hur han letade. Dag efter dag rodde han ut, stannade över Oxdjupet, spanade, rodde vidare och sökte kring sjöns stränder. Men ingenstans fanns Gudrun. Efter många dagars letande drog Gustav ännu en kväll upp båten och satte sig på klipporna. Han hade knappast ätit sedan Gudrun försvann, något som Bertil påpekade en kväll när han kom ner till stranden försedd med några smörgåsar och en stor flaska vatten. Bertil hade i stort sett kommit ner varje kväll, och han hade varit i Växjö och hämtat hem Helge. ”Brorsan skall inte gå ut så mycket ännu, han måste ju träna sig att bara kunna använda ett öga. Men han hälsar och säger att han inte är det minsta bitter över det som hänt. Tvärtom ser han det som stor tur att han inte ramlade ur båten över Oxdjupet och försvann han också.”

 

Gustav tog Bertils högra hand och tryckte den hårt. ”Tack”, var det enda han sade medan de båda satt kvar länge på klipporna och stirrade ut över sjön. Till slut frågade Bertil hur de skulle göra med Gudruns försvinnande. ”Någon måste ju sakna henne och börja efterlysa henne”, menade han. Gustav stirrade ut över sjön. ”Jag tror visserligen att någon kan sakna henne”, sade han efter en stunds funderande. ”Men ingen vet att hon följde med mig hit. Och du och Helge har väl inte berättat för någon om henne.” Bertil skakade på huvudet och sade att de inte berättat för någon, inte ens för Elin. ”Dessutom har ju nästan inga båtar synts till på sjön de senaste dagarna, så det kan inte ha varit någon som sett vad vi har haft för oss”, tillade han.

 

Den kvällen blev den sista vid Storsjön för Gustavs del. Med en suck gick han till bilen, bad Bertil stiga in och styrde längs den knaggliga vägen upp till gården. Där gick de in och fann Helge sittande vid köksbordet. Gustav slog sig ner bredvid honom och beklagade det som hänt. ”Ingen kan rå för det här”, sade Helge. ”Det var ju en olycka. Jag kan leva vidare med ett öga, men hur skall du kunna förklara att Gudrun försvunnit?” Gustav svarade inte genast men frågade i sin tur om Bertil och Helge skulle kunna tänka sig att bevara deras gemensamma hemlighet eftersom ingen av dem genast gått till polisen och anmält försvinnandet. Både Bertil och Helge nickade. De kände sig en smula medskyldiga, och det skulle aldrig falla dem in att svika sin gamle vän. Med det beskedet lät sig Gustav nöja, gick ut till bilen och gjorde sig redo för några timmars sömn.

 

Morgonen därpå kände Gustav en stark längtan att återvända till sjön men avstod. Sedan gick han in i huset, där Bertil höll på att ställa fram frukost. ”Välkommen in”, sade Bertil. ”Äntligen får vi se dig vid köksbordet igen.” Gustav satte sig ner och kände att det skulle bli svårt att få igång någon form av samtal. Efter avslutad måltid reste han sig och förklarade att det kanske trots allt var bäst att han återvände till Stockholm. ”Förresten”, sade han. ”Har någon av er snappat några nyheter från radio eller teve om någon försvunnen kvinna?” Både Bertil och Helge skakade på huvudet.

 

Gustav tog ett varmt farväl av sina barndomsvänner innan han gick ut till bilen och styrde den tillbaka mot Stockholm. Han tog det mycket lugnt eftersom han fortfarande befann sig i chocktillstånd. Nära hemmet stannade han vid en kiosk, köpte en kvällstidning och bläddrade igenom den. Ingenstans stod det att finna någon braskande rubrik om någon försvunnen kvinna från trakten av Eskilstuna. Med en suck körde han hem, baxade in Opeln i garaget, slängde av sig alla kläder och tog en dusch. Sedan slog han på teven. Det var nyhetsdags, men inte heller här fanns någon form av efterlysning. Med en suck stängde han av teven och gick till sängs. När han sent omsider somnade drogs han in i en dröm där gråklädda munkar gick på vattnet över en sjö medan de sjöng en psalm. När de kommit iland ställde de sig på en klippa och en av dem läste en bön. Gustav hörde inga ord, men när han vaknade förstod han att han nåtts av ett budskap.

 

 

XV

 

Med ett enda seende öga kom Helge tillbaka till arbetet vid glasbruket efter semesterns slut, som vanligt med Bertil i sällskap. Naturligtvis hade bröderna efter några dagar varit tvungna att besöka Elin och berätta vad som hänt med Helge. Elin hade givetvis blivit förtvivlad och krävt sönerna på en förklaring. Bertil hade då beskrivit den olycka Helge råkat ut för med att han snubblat ute i skogen när de tittat över sina marker och slagit ögat i en vass sten. ”Är det inte nog med elände”, hade Elin suckat. ”Först tar skogen livet av min Albert och sedan slår den ut ögat på min son.” Till en början var Elin otröstlig, men sedan lugnade hon sig.

 

Det var inte helt lätt för Helge att återgå till arbetet, men efter ett par dagar vande han sig, fortfarande med ett bandage kring det som tidigare varit hans högra öga. Bertil slog sig som vanligt ner på sin glasblåsarstol och undrade i sitt stilla sinne om saker och ting någonsin skulle gå tillbaka i gamla kända hjulspår. Det tisslades och tasslades överallt, både under arbetstid och under tiorasten, sedan allt fler av de anställda tagit sig vanan att ta med sig mat i stället för att cykla eller gå hem. Ännu hade inte familjen Bengtsson slutgiltigt sålt glasbruket, men det fanns en och annan som undrade hur den blivande nye ägaren skulle klara av att driva verksamheten vidare.

 

Naturligtvis hade Bertil och Helge under mycket kort tid hamnat i en helt förändrad situation, där de mist fadern, där Elin flyttat, där Helge mist ett öga och där de hade kvar skräckupplevelsen från Oxdjupet. De hade också en känsla av de nu måste klara sig själva, att de knappast skulle finna varsin kvinna att flytta ihop med och att de egentligen aldrig fått någon ungdom eftersom de stannat hemma och stöttat sina föräldrar. Den enda ljuspunkten var att Elin erbjudit sig att även i fortsättningen ta hand om deras affärer vad gällde gården och se till att deras räkningar blev betalade i tid.

 

En kväll i mitten av augusti föreslog Bertil att de skulle gå ner till sjön. Själv visste han inte varför han kommit på förslaget, men kanske det handlade om att se om de kunde finna några spår efter Gudrun. Väl framme vid stranden sköt Bertil ut båten och satte sig vid årorna med Helge i aktern. Ingen människa syntes till, det var som om landskapet stannat upp och frusit till is i den ljumma augustikvällen. Bertil rodde ut till Oxdjupet. Han stannade mitt över det, men även här höll sig sjön spegelblank. Med en suck rodde Bertil vidare medan Helge undrade om Gudrun småningom skulle flyta upp. Kanske under vinterisen eller på något annat sätt.

 

Bertil rodde runt en stor del av sjön, och det outtalade målet var givetvis att hitta en ilandfluten kvinnokropp svårt sargad av en tids vistelse i sjön. Men ingen kvinnokropp fanns, och till slut rodde Bertil mot land. Bröderna drog upp båten under tystnad och begav sig hem. Småningom kom skymningen, Bertil ordnade med kvällsmat och till slut blev det läggdags inför en ny arbetsdag. ”Tror du att vi får ha våra arbeten kvar?” frågade Helge medan de var på väg uppför trappan till sina sovrum. ”Tänk om vi blir utan jobb, vad tusan skall vi då göra?” Bertil svarade inte omedelbart eftersom han visste lika lite som sin bror om den ovissa framtiden för Remshults glasbruk. ”Vi får väl se om den där lille mannen som köpt bruket har någon form av förmåga att leda verksamheten”, blev till slut det svar Bertil levererade innan han sade god natt.

 

Följande morgon startade Bertil bilen för en ny resa till arbetet. Av naturliga skäl var det numera alltid Bertil som körde, men Helge brukade gnälla en smula och ställa frågan om han inte kunde få köra han också. Han hade ju inte blivit av med körkortet och hävdade tjurskalligt att ett öga minsann kunde se lika bra som två. Efter några hundra meter gav Bertil denna morgon efter, körde in till vägkanten och lät Helge ta över ratten. En lycklig Helge tryckte ner koppling och gaspedal på amazonen och körde till Remshult på samma sätt som han alltid kört. ”Där ser du brorsan, en enögd kan nog tusan klara sig lika bra som en tvåögd”, sade han när de skildes åt för att gå till sina respektive uppgifter på arbetsplatsen. Under dagen blev det åter en hel del samtal kring glasbrukets nye ägare medan produktionen pågick som vanligt.

 

Nästa dag var det bara att starta amazonen på nytt och köra tillbaka till Remshult. Färden startade fem minuter tidigare än vanligt eftersom Elin ringt kvällen innan och framfört en önskan att sönerna skulle ta med sig några småsaker som hon glömt. ”Det kommer säkert mer”, suckade Bertil medan Helge körde ut mot stora vägen. ”Morsan kommer nog vartefter att sakna en eller annan sak, och det är väl något som vi får stå ut med.” Helge stannade bilen vid villan, gick ut och ställde sakerna de haft med sig på trappan eftersom ingen av bröderna förväntade sig att Elin skulle vara vaken före sex på morgonen. Men de hade helt fel, Elin öppnade dörren och förklarade att hennes söner var välkomna på mat när de sluta för dagen. Bertil lyste upp när han förstod att han skulle slippa att ställa sig vid spisen den kommande eftermiddagen.

 

Förmiddagen förflöt som vanligt med Bertil hårt sysselsatt vid sin glasblåsarstol och Helge i full gång med att se till mängblandningen, degeltillverkningen och funktionen hos ugnarna. Vid tiorasten, när alla beredde sig på att antingen gå hem eller ta fram sin matsäck, steg Per Bengtsson in i hyttan tillsammans med Sixten Larsson. De båda gick runt, Per med en föreläsande röst och Sixten med en blick som sade att han varken förstod eller ville förstå. Bertil, som dröjt sig kvar eftersom han höll på att avsluta tillverkningen av en stor skål i servisen Mona, undrade en smula över vad det var för en figur som familjen Bengtsson låtit ta över det anrika glasbruket. När de båda gick förbi Bertil sade Per att den här mannen är vår främste glasblåsarmästare. Sixten slängde en förströdd blick på Bertil utan att hälsa innan de gick vidare.

 

Elin hade verkligen ansträngt sig när sönerna kom till henne efter arbetets slut. Det serverades matjessill med färsk potatis och gräddfil och efter det ställde Elin fram pannbiff med löksås. Till efterrätt serverades syltade päron med vispad grädde. Bertil och Helge gjorde all heder åt anrättningen medan Elin sade att hon nu verkligen var på plats, trivdes väl och hon med nöje skulle kunna tänka sig att bjuda sönerna på mat en gång i veckan. Dessutom uttryckte hon en önskan att någon gång ibland få komma ut till Södergården och hälsa på. ”För ni har väl inga flickor där ute så jag stör”, tillade hon försiktigt. Både Bertil och Helge sade att de lika lite nu som förut hade tid med fruntimmer. Elin skrattade. Inte så att hon var något slags hönsmamma som till varje pris ville behålla sina söner för sig själv. Nej, i stället handlade det nog om en önskan om att någon av sönerna skulle gifta sig och säkra arvsföljden på Södergården. Elin tänkte kanske på alla generationer som bott där förut. Kvällen kom, Bertil och Helge åkte hem till sitt medan Elin pysslade vidare. Sönerna hade lovat henne att en helg framöver komma och hjälpa till med en del praktiska saker.

 

——

 

Morgonen efter den tydliga drömmen om munkarna som gått på vattnet såg Gustav till att få i sig en kopp kaffe. Sedan gick han med raska steg bort till tunnelbanan och åkte in till station Gamla Stan. De raska stegen återkom när han begav sig i riktning mot Stortorget där han strosade omkring en stund innan han släntrade bort mot slottet. Där studerade han den ena vaktposten efter den andra medan han mindes hur han själv kommenderats ut till högvakten när han låg i lumpen. Han mindes också hur han som avlösningsförare varannan timma gått ut med posternas avlösning och då varit nära att tappa sitt bajonetthölster när han med mausergeväret på axeln kommenderat avlösning framåt marsch. Gustav log för sig själv och gick vidare till Storkyrkan som var öppen.

 

Det var som om den mäktiga kyrkan sade välkommen när Gustav steg in, gick fram mot altaret och satte sig på en av de främsta bänkarna. Där betraktade han länge Sankt Göran och Draken innan han slöt ögonen och föll tillbaka i drömmen om munkarna. Efter en stund kom drömmens fortsättning till honom medan den munk som läst bönen vände sig till honom samtidigt som de andra munkarna fortsatte sin sång. Gustav insåg nu att han själv stod på klippan och såg ut mot den punkt där Oxdjupet fanns. Där steg ett starkt ljussken mot himmelen samtidigt som sjön vredgades och en ordentlig storm blåste upp. Nu var det Gustavs tur att gå på vattnet. Han vandrade ut till Oxdjupet där han sökte famna om ljusskenet. Men plötsligt slocknade ljuset medan Oxdjupets virvel drog ner honom under vattenytan. Gustav vaknade med ett ryck av att Storkyrkans orgel kom igång med en kantat av Bach.

 

Gustav satt kvar en stund och njöt av musiken. Sedan reste han sig upp, gick ut och strövade vidare längs Gamla Stans gränder. Han tittade in i en mängd skyltfönster innan han gick ner till Skeppsbron och slog sig ner vid statyn av Gustav III. ”Kul att träffa en namne”, tänkte han medan himmelen ovanför mörknade och det började regna. Men Gustav brydde sig inte om det ljumma sommarregnet. Han snarast njöt av att bli genomblöt, och när regnet upphörde efter en stund fortsatte han att strosa omkring i Gamla Stan. Solen kom tillbaka, Gustavs kläder torkade hjälpligt, och när han sent på eftermiddagen åter gick ner i tunnelbanan kom han underfund med att han varken ätit eller druckit på hela dagen. När han kom tillbaka till förorten styrde han stegen mot kvarterets affär, köpte den mat han behövde och även en kvällstidning. Väl hemma sjönk han ner i en av sina soffor innan han lagade sig en enkel kvällsmat.

 

Först morgonen därpå kom Gustav ihåg att han köpt en kvällstidning. Han öppnade den, bläddrade i den och fann en mindre rubrik om den försvunne mannen från trakten av Eskilstuna. Han hade hittats drunknad i Mälaren, och polis och brandkår letade fortfarande efter hans hustru som alla tog för givet hade drunknat vid samma tillfälle. Paret hade nämligen, enligt tidningen, givit sig ut med sin båt för en dryg vecka sedan men inte återkommit. Gustav lade tidningen ifrån sig med en suck. ”Så hennes asfulle karl hade alltså gett sig ut på sjön när hon tagit bilen och försvunnit”, tänkte han. ”Stackars Gudrun, hon ville leva vidare utan att få fler blåtiror och så drunknar hon i en helt annan sjö. Undrar vad som egentligen är sant och vad som är en hoper skrönor.” Gustav suckade återigen tungt medan han förberedde sig för sista kapitlet av den fasanfulla historien.

 

Redan samma förmiddag blev det full fart. Gustav startade duetten, som morrade en smula av att bli väckt efter många dagars god sömn, och började köra runt till några av sina hus. Han noterade, han körde vidare, han körde hem, han körde ut igen. Till slut var duetten lika trött som Gustav och den lade av mitt uppe på Skanstullsbron. Ilskna tutningar, promenad till en telefonkiosk vid Gullmarsplan, bärgning och sedan tunnelbanan hem. ”Jag skiter väl i duetten”, tänkte Gustav”, det var väl meningen att den skulle gå till skrot. Jag får väl använda någon av de andra bilarna för resten av tiden.”

 

Så kom det sig att Gustav Karlsson successivt avvecklade sitt fastighetsimperium under hösten 1975 och början av 1976. Det började med hyresfastigheterna och fortsatte med ett par villor i Tallkrogen som han behållit och hyrt ut. Till slut hade han bara den egna bostaden kvar, och när han en sen kväll i slutet av februari 1976 slog sig ner på en soffa med ett glas juice i handen, gick hans tankar till Gudrun. Han hade avstått från alkohol sedan hon försvunnit, han hade slutat gå till gymmet, han hade inte konsumerat mer mat än han behövde för att leva vidare. Hans kropp hade vid det här laget mist en hel del muskulatur och återgått till sitt gamla slanka jag.

 

Ett par dagar senare tog Gustav det slutgiltiga beslutet när han bjöd ut både sin Opel Admiral och sin Mercedes 220S till salu genom annonser i dagspressen. Bilarna såldes snabbt, och sedan kontaktade han mäklaren som sålt fastighetsbeståndet. Mäklaren garanterade att Gustavs villa skulle vara såld inom fjorton dagar. Nöjd med det beskedet såg Gustav till att få tag i en hyreslägenhet i Farsta. Den var på ett rum och kök, Gustav flyttade dit så mycket av sitt bohag som rymdes och sålde resten sedan han haft en omfattande rensning av gamla papper, bilder och annat. Även moderns bohag, som han flyttat hem till sig, utsattes för omfattande rensning. Till slut kände sig Gustav nöjd, lämnade sin villa och etablerade sig i sin lilla lägenhet.

 

Först nu förstod Gustav två saker. Den ena var att han mist den enda kvinna han någonsin haft några känslor för, den andra att han var helt slut. Följden blev att Gustav sov större delen av dygnet de följande fjorton dagarna. Sedan reste han sig upp en morgon och gick ner till banken vid Farsta torg. Där hade han en lång överläggning som slutade med att han tog ut en större summa pengar från sitt bankkonto samtidigt som banken åtog sig att se till att hans hyra och andra utgifter betalades under minst ett år framöver. Sedan gick Gustav hem igen, packade en ryggsäck med det allra mest nödvändiga, låste sin dörr och tog tunnelbanan till Centralen. Där köpte han en biljett till Hamburg, steg på tåget och lämnade Stockholm.

 

——

 

I Remshult blev den sena hösten 1975 inte alltför rolig. Per Bengtsson hade ett par veckor efter semesteruppehållet börjat packa ihop sina och familjens saker inför tillbakaflytten till Malmö. Ingen av de anställda vid Remshults glasbruk kunde undgå att se hur nöjd Per och hans hustru verkade vara. ”De har väl tjänat en massa pengar på att sälja oss arbetare till en stockholmare som inte begriper sig på glas”, var en av de kommentarer som dök upp under rasten. ”Och så skall vi gå vidare här i ovissheten medan det blir allt svårare att sälja glas med kvalitet”, löd en del av fortsättningen. Vad de som levererade tankarna kring försäljningen av Remshults glasbruk inte förstod var främst att familjen Bengtsson inte tjänat så värst mycket på försäljningen. Snarare var det så att köparen tagit över de skulder som fanns och att familjen Bengtsson skulle ha haft betydligt mer pengar om de från början låtit bli det här övertagandet och i stället stannat i Malmö.

 

En ljuspunkt under hösten hade varit att Elin plockat fram ett försäkringsbrev som visade att Helge hade rätt till en omfattande ersättning för sitt förlorade öga. Både Elin och Albert hade genom alla år varit mycket noga med att hålla familjen och sin egendom ordentligt försäkrad. Det visade sig även att Albert, trots att han varit pensionär vid sin olycka, lämnat efter sig ett icke obetydligt belopp till hustrun och sönerna. Elin gick till Remhults sparbank med alla sina papper, något som resulterade i att de pengar som familjen hade rätt till småningom trillade in på Elins och Helges konton.

 

I november månad visade sig Sixten Larsson för första gången i hyttan, där han gick omkring med en min som visade att det minsann var han som bestämde vad som skulle tillverkas och inte tillverkas. Under hela hösten hade produktionen legat fast, och hyttmästaren hade bara haft att se till att allting fungerade som det skulle. Men nu var tydligen andra tongångar på väg in. Det ryktades om att tillverkningen av det blåsta glaset skulle minskas och att det skulle bli mer av gjutet billigt glas i fortsättningen. Bertil, som fortfarande hade en hyfsad orderingång vad gällde servisen Mona, förstod ingenting. ”Skall jag efter alla dessa år med all den erfarenhet jag har ställas vid en form och hälla i glas till någon jävla tallrik?” var den kommentar han framförde till Helge när bröderna en regnig eftermiddag vände bilen hemåt. Helge suckade och berättade om hur snacket gick bland degelmakare och formmakare.

 

Strax före jul blev det ännu värre. Då kom de första uppsägningarna, och det handlade först och främst om personal i gravörverkstaden och sliperiet. ”Den där skiten är det ju ändå ingen som köper längre”, var den kommentar som Sixten Larsson uttalat enligt en som råkat snappa ett samtal utanför Sixtens dörr. För övrigt var glasbrukets nye ägare sällan på plats. Han vistades tydligen mest i Stockholm där han troddes bedriva en hel del skumraskaffärer. Ett par eftermiddagar före julaftonen körde Bertil och Helge ifrån sin arbetsplats med djupa suckar. De stannade till hos Elin, som hade mat på gång till dem.

 

Så kom det sig att nermonteringen av Remshults glasbruk började vid ungefär samma tidpunkt som Gustav började nermonteringen av sitt fastighetsimperium. Den stora skillnaden mellan de båda nermonteringarna var att Gustav kunde sätta in väldigt mycket pengar på sitt bankkonto medan bröderna Olsson funderade över arbetslöshet och annat elände, ännu inte fyrtio år fyllda. Två synnerligen yrkesskickliga personer såg framför sig omskolning eller i allra bästa fall varsitt arbete vid något annat glasbruk. Men vilket glasbruk skulle vilja ha dem i den kris som rådde i branschen? Frågan ställdes av Bertil en eftermiddag i mars månad 1976 när bröderna var på väg hem i det begynnande vårljuset. Dessutom fanns det två saker som var helt uppenbara. Ingen av dem ville flytta till någon annan ort och ingen av dem kunde tänka sig att arbeta någon annanstans utan varandra. Helge muttrade något om ett program han sett på teve om siamesiska tvillingar. ”Det måste vara du och jag även om vi inte sitter ihop i kroppen.”

 

Bertil behövde inte ställa sig vid tillverkningen av gjutet glas eftersom orderingången vad gällde servisglas och drivet konstglas inte helt upphörde under 1976. I stället fick Bertil ett annat problem, han kände nämligen att hans axlar och armar tagit stryk av alla åren med tunga saker på glasblåsarpipan. Han sökte hjälp hos läkare, som i sin tur remitterade honom till lasarettet. Följden blev att Bertil sjukskrevs en tid medan Helge arbetade vidare. Bertil, som aldrig tidigare varit borta en enda dag från arbetet vid Remshults glasbruk sedan han börjat där vid femton års ålder, undrade om allt nu var slut. Efter fjorton ensamma dagar hemma medan Helge åkte hemifrån som vanligt varje morgon, bestämde sig Bertil. Han hävde sjukskrivningen och satte sig åter på sin glasblåsarstol. Helge var glad över att åter få sällskap om morgnar och eftermiddagar.

 

Tiden gick, och det blev 1978. En eftermiddag på hemvägen undrade Bertil varför Gustav aldrig hörde av sig. Bertil hade nämligen försökt ringa honom flera gånger under sin sjukskrivning men fått beskedet att det begärda numret var avstängt. Sedan hade han gett upp. Helge sade i sin tur att Gustav nog fortfarande sörjde Gudrun, något som Bertil höll med om. Sedan blev det inte mer sagt om den saken, men både Bertil och Helge önskade förmodligen innerst inne att Gustav någon gång skulle höra av sig, om inte annat för att fråga om någon hittat Gudrun. Men eftersom varken bröderna eller någon annan hittat Gudrun under de tre år som gått, så lät man saken bero. Med en suck började Bertil laga mat medan Helge gick ut för att se till något på den gamla amazonen, som nu börjat verka trött och sliten.

 

——

 

Kulmen nåddes under hösten 1978. Den alltmer nervöse Sixten Larsson kom allt som oftast in i hyttan och undrade om inte folk kunde arbeta lite fortare så att han äntligen kunde få den här jävla produktionen att bli lönsam, som han uttryckte saken. Men facket, som vid den här tiden börjat få lagen om anställningsskydd i ryggen, var inte längre lika lätt att hantera. En dag röt fackbasen till, och den lille, ständigt cigarettrökande Sixten Larsson, försvann ut ur hyttan. ”Jag skall minsann se till att ni får sparken allihopa”, var det någon som hörde honom säga innan han slank in på sitt kontorsrum och smällde igen dörren. Efter en stund kom han ut, smällde igen dörren på nytt, sprang ut och satte sig i sin fem nummer för stora Chevrolet och körde iväg med en rivstart.

 

Arbetsstyrkan vid Remshults glasbruk hade vid den här tiden reducerats starkt samtidigt som orderingången sviktade. ”Inte undra på att det här håller på att gå åt helvete”, suckade en sen eftermiddag den ekonomichef som efterträtt Per Bengtssons hustru. ”Vi är ju för fan inne i en nedåtgående spiral som bara blir värre och värre. Om vi inte har tillräckligt med folk för att producera glas, så har vi ju inget att sälja. Och om kunderna inte ställer upp på det utbud som vi har, så får man väl för fan hitta på något nytt.” Ekonomichefen suckade och gick ut till Mona Svenssons ateljé. Mona var i full färd med att packa ihop sina personliga tillhörigheter. ”Med den där stollen vid rodret kan det bara gå åt helvete”, sade hon. Sedan tackade hon för vad som varit och lämnade samma eftermiddag Remshult för gott.

 

Vid juletid 1978 märkte den kvarvarande arbetsstyrkan att Sixten Larsson började bli alltmer oregerlig samtidigt som det man och man emellan pratades om hög alkoholkonsumtion. Sixten Larsson hade naturligtvis flyttat in i bruksherrgården, där han uppträdde som den herreman han inte alls var samtidigt som det ryktades om vilda fester tillsammans med folk som kom från Stockholm och ett antal andra städer. Konstnärsvillan sålde han till en av sina affärsbekanta sedan Mona och flertalet av de andra formgivarna övergivit det sjunkande skeppet. Hela samhället var under upplösning, något som Bertil och Helge naturligtvis tog del av vid sina besök hos Elin och när de handlade sin mat för dagen.

 

Lokalpressen började granska såväl Sixten Larsson som den glasindustri som nu verkade ha kommit till vägs ände. Flera av de väletablerade glasbruken började permittera personal samtidigt som inte bara Remshult kände av den begynnande krisen. Fler och fler glasarbetare började söka nya jobb som inte längre fanns, en del omskolade sig till svetsare, andra började köra buss och några blev förtidspensionärer. Glesbygden syntes bli allt glesare medan de gamla brukssamhällena gick över styr, det ena efter det andra. Samtidigt fortsatte Sixten Larsson sitt festande.

 

En dag kunde en lokaltidning meddela att Sixten Larsson fastnat i en poliskontroll i Vetlanda på sin väg från Stockholm till Remshult. Han hade åkt dit för rattfylla och fråntagits sitt körkort i väntan på rättegång. Några dagar senare hade samma tidning ännu en braskande nyhet, nämligen att Sixten Larsson stod under åtal för ekonomisk brottslighet. Han hade nämligen sett till att tömma det konto som innehöll alla pengarna i den fond som en gång i världen instiftats efter Martin Andersson. Nyheten spreds till flera tidningar, till radio och teve. Det verkade som om Sixten Larsson nu låg riktigt illa till, något som Bertil och Helge pratade om på hemvägen dagen före juluppehållet.

 

Egentligen skulle historien om Sixten Larsson och Remshults glasbruk ha slutat här om det inte varit för att den gode Sixten begick ytterligare en blunder. Till julen bjöd han nämligen hem en hoper folk, bland andra en del så kallade lättklädda damer från Stockholm. Festen började på julaftonen, den fortsatte på juldagen och den skulle egentligen ha fortsatt även på annandag jul. Men saken var den att den ständigt cigarettrökande Sixten Larsson på juldagskvällen somnade i sitt sovrum med en brinnande cigarett i handen. Cigaretten tände eld på hans säng, och elden spred sig med en rasande fart i det gamla huset. Eftersom alla andra utom Sixten Larsson fortfarande var vakna när elden började, så hann de sätta sig i säkerhet. De kunde bara stå där ute i vintermörkret och kylan och se på hur lågorna slog ut genom taket på den anrika byggnaden medan brandkårens sirener hördes i fjärran.

 

 

XVI

 

Efter förlusten av traktorn ute vid Oxdjupet och den efterföljande promenaden hem levde Bertil och Helge livets lugna dagar en tid framöver. De upplevde hur våren närmade sig, de upplevde snösmältningen, de upplevde islossningen. I allt detta goda gick Helge omkring och sörjde förlusten av Alberts gamla traktor medan Bertil menade att allt det här var världsliga saker och att de båda kunde ha följt med traktorn i Oxdjupet om de inte sprungit därifrån. Helge replikerade med något som liknade att vad tusan skall vi gamla gubbar gå här och stöta för i stället för att följa med ner i djupet. Bertil suckade sin vanliga suck medan han serverade mat till sin alltmer alkoholiserade tvillingbror.

 

Våren 2007 följdes av sommaren 2007. Det blev en bra sommar. Det blev visserligen inget kräftfiske, men det blev i stället en och annan roddtur. Bertil och Helge kom på varandra med att stirra efter Gudrun men båda insåg givetvis, efter alla de år som förflutit sedan hon försvann i Oxdjupet, att det egentligen inte fanns något att leta efter. De undvek dessutom alltid att ro ut över Oxdjupet eftersom Helge menade att om Oxdjupet tagit Alberts traktor, så kunde det vara deras tur nästa gång.

 

En kväll i slutet av augusti tog bröderna en promenad genom den tomma byn. De stannade vid Mellangården, där gräset växte högt. ”Underligt att vi inte sett till den där figuren Hermansson på länge”, sade Helge medan han lät blicken från sitt enda öga svepa över det förfall som rådde. ”Han kommer nog tillbaka till älgjakten”, replikerade Bertil medan promenaden fortsatte längs bygatan till de andra gårdarna. Även Storgården verkade övergiven. Kring Norrgården såg det lite bättre ut eftersom något av familjen Adolfssons barnbarn verkade vistas där någon gång ibland. ”Tänk om morsan hade gift sig med Niklas i Norrgården istället för med farsan. Då hade inte vi gått omkring här ikväll”, sade Helge. ”Allt beror på slumpen”, var det enda svar som Bertil hade att komma med.

 

Mycket riktigt, Bertil fick rätt, Klas Hermansson dök upp ett par dagar före älgjakten tillsammans med några andra personer. Bertil och Helge kunde höra tjut och väsen från Mellangården då de gick ut på kvällen för att som vanligt ladda björnsaxen. Följande morgon kom Klas Hermansson tillsammans med ett par andra män till Södergården och undrade om Bertil och Helge jagade älg. Bröderna stirrade på varandra och undrade vad som menades. ”Jo”, klämde Klas Hermansson ur sig, ”jag undrar om jag kan få arrendera era marker för jakt, för då har vi ju lite mer yta att röra oss över.” Han tog fram plånboken och räknade upp ett antal sedlar med höga valörer. Bertil och Helge stirrade åter på varandra, och Bertil sade ja under förutsättning att det bara gällde den innevarande hösten. Sedan gick Bertil in för att laga mat. ”Den här summan blir bra att ha framöver till diverse utgifter”, löd hans kommentar.

 

Eftersom det inte var särskilt gott om älg, så hörde Bertil och Helge bara något enstaka skott under den första älgjaktsdagen. Efter ytterligare ett par dagar hördes några skott till, och bröderna kunde på förmiddagen se en lastbil fara förbi Södergården. De tyckte sig skönja en älg och ett rådjur på flaket. ”Jag undrar om de verkligen kan ta vara på fångsten?” var den fråga som Helge ställde. På kvällen blev det återigen ordentligt livat i Mellangården, något som bröderna kunde notera när de gick ut för att spänna björnsaxen inför sänggåendet. ”Fan vad de super”, mumlade Bertil medan Helge såg ut som om han gärna hade deltagit i festandet om han blivit inbjuden.

 

En eftermiddag sent i november, långt efter det att allt ståhej tystnat i byn, föreslog Helge en utflykt till Klingatorpet. Bertil var med på noterna, körde ut suven och satte sig bakom ratten eftersom Helge som vanligt inte var helt nykter. De körde genom den tysta byn, ut på den likaledes tysta landsvägen och tog av längs den knaggliga vägen fram till torpet. Det började skymma så smått, men det var ändå tillräckligt ljust för att Bertil skulle kunna ta sig en runda över de gamla markerna medan Helge plockade fram sin kofot och bröt upp dörren på nytt. Efter en stund gick även Bertil in i torpet och fann Helge i full färd att lysa med ficklampan över vapenlådorna. ”Ingenting är rört, det har fan i mig inte varit någon här sedan vi var här sist” sade han. Så det blev till att stänga dörren igen och sätta tillbaka låset.

 

På hemvägen berättade Bertil något som Gustav tillsammans med Gudrun observerat redan för långt mer än trettio år sedan. Den gamla brunnen var igenfylld med så mycket sten att det liksom låg ett röse över brunnen. Bertil hade också sett något som liknade förruttnade rester av brunnskaret. De gamla träbitarna låg fortfarande spridda över röset. ”Underligt”, sade Helge, ”vem fan har fyllt igen brunnen?” Sedan blev det inte mer sagt om den saken. Suven ställdes in, Bertil lagade mat och bröderna åt under tystnad utan att kommentera vare sig vapenlådor eller Klingatorpets brunn. Just som Helge slukade den sista biten av den fläskpannkaka som bjudits till kvällsmat ringde telefonen. ”Vem tusan är det som ringer till oss?” sade Bertil och svarade. Efter en kort stund stod han som ett fån med luren i handen. ”Det var Gustav”, sade han, ”och han kommer hit i morgon.”

 

——

 

Det första mötet efter mer än trettio år blev en smula krystat. Lite blötsnö hotade att täcka marken på ladugårdsplanen när Gustav följande förmiddag anlände i en gammal Mazda av 1987 års modell. Han klev ur, Bertil och Gustav kom ut efter att ha noterat bilens ankomst, Gustav sade hej, bröderna sade hej, och sedan blev det tyst tills Gustav utbrast i något som liknade kul att ses igen. Helge stirrade vilt med sitt enda öga på den gamla rariteten till bil som Gustav kommit i. ”Det var annat än i gamla tider” löd hans kommentar. ”Jo”, sade Gustav en smula ursäktande, ”jag har inte längre så stora anspråk på det jag åker i.” De hälsade på riktigt och tog i hand, och sedan bjöd Bertil Gustav att stiga in. ”Här är sig likt”, sade Gustav när han satte sig på en stol vid det gamla slagbordet. ”Här har inte mycket förändrats”, svarade Bertil medan han och Helge krånglade sig ner i soffan.

 

Sedan blev det tyst igen innan Gustav åter tog till orda. Bertil lade märke till att den en gång så atletiska figuren förvandlats till figuren hos en magerlagd äldre man. ”Jo”, sade Gustav en smula trevande, ”jag tyckte att jag ville träffa er en gång till och se hur ni har det. Jag bor numera i Kalmar, och det finns väl en hel del att berätta sedan vi sågs sist.” Medan Bertil och Helge väntade på fortsättningen harklade sig Gustav och tittade ner i bordet. ”Jag skäms över att jag inte hört av mig på alla dessa år”, sade han sedan. ”Men det kom så mycket i vägen, och jag vet egentligen inte hur jag skall börja.” Bertil reste sig och gick fram till kaffebryggaren. ”En kopp kaffe sitter väl i alla fall inte i vägen”, sade han.

 

Så kom det sig att tre snart sjuttioåriga män, kompisar sedan tidig barndom, drack kaffe vid ett slagbord som stått i köket på Södergården så länge någon kunde minnas. ”Det här smakade gott”, sade Gustav medan han tömde sin första kopp. Bertil fyllde på mer kaffe, och det var som om den varma drycken tinade upp den frusna stämningen. ”För helvete Gustav”, sade Helge plötsligt och med stor känsla. ”Det är skitkul att se dig igen. Här sitter vi två gamla gubbar och har inte ett skit för oss, och så kommer en gammal kompis och hälsar på. Jag är jätteglad för att du kom.” Gustav höjde blicken och såg länge på Helge. ”Kul att du tycker om att jag kom”, löd hans kommentar. Sedan blev det tyst igen.

 

Förmiddagen förflöt med en trevande och smula stel konversation. Mitt på dagen reste sig Bertil och förklarade att det var dags att ordna med någon form av mat. Han gick fram till vedspisen, plockade fram en bit papper och några trästickor. Snart flammade brasan upp i den gamla vedspis som Albert installerat för så många herrans år sedan. Medan elden tog sig och Bertil matade på med mer ved, reste sig Gustav och gick ut på gårdsplanen. Helge följde efter. ”Det är alltid bäst att låta brorsan vara ifred när han skall laga mat, sade Helge. Gustav förstod, han mindes ju Bertils iver att ställa sig vid spisen när Elin hade det som värst. ”Lever Elin fortfarande?” frågade han. ”Nej”, svarade Helge, ”hon blev mördad för ett par år sedan.” Gustav vände sig mot Helge. ”Mördad”, sade Gustav med upprörd röst. ”Vad hände?”

 

Stående ute på gårdsplanen med ett lätt snöfall kring öronen berättade Helge hela den tragiska historien för Gustav. När han fick veta att händelsen inträffat i oktober månad 2005 suckade Gustav tungt och sade att han hela den hösten vistats i USA och därför bara sporadiskt tagit del av den svenska pressen på Internet. Annars skulle han säkert ha tagit till sig den tragik som drabbat bröderna Olsson, eftersom han även vid den tiden haft sin bostad i Kalmar. ”Vi blev ju pensionärer två år innan Elin dog”, sade Gustav, ”och jag passade på att ta mig en ordentlig titt på de delar av USA som jag inte sett förut”, fortsatte han. Sedan hejdade han sig och frågade om Elins mördare gripits. Helge skakade på huvudet. ”Nej”, sade han, ”det stod en massa i tidningarna om mordet, men några mördare hittade aldrig polisen. Det enda spåret var en svart skåpbil.” Här hejdade sig Helge som om han sagt för mycket.

 

Gustav och Helge gick en sväng bortåt vägen i den tysta Olsboda by. De gamla vännerna var lika tysta som byn tills Gustav undrade hur det gått för Helge sedan han mist sitt ena öga. ”Jodå”, svarade Helge, ”det har fungerat bra, jag kan ju fortfarande köra bil. Enda problemet är att jag får betala för två ögon på mina glasögon trots att jag bara använder det ena.” Han skrattade lätt, och Gustav log väl medveten om att han haft del i skulden till Helges olycka. De vände vid Mellangården och gick tillbaka medan snöfallet tilltog. ”Du kan nog fan inte köra tillbaka till Kalmar idag”, sade Helge medan han betraktade de slitna sommardäcken på den gamla Mazdan. ”Kom så går vi in.”

 

I köket spred sig en stark doft av god mat. Bertil hade slagit på stort och var i full färd med att tillaga revbensspjäll med mycket lök och katrinplommon. Han ställde kastrullen med potatis och morötter, som kokade vilt, åt sidan och rörde om i köttgrytan. ”Jäkla busväder det håller på att bli”, sade han medan Gustav slog sig ner vid bordet. Helge hade gjort en tur upp till sig och kom tillbaka med en flaska vodka. ”Nu skall vi ha en rejäl sup”, sade han, satte sig vid bordet och ställde fram två glas. Bertil suckade sin vanliga suck medan Gustav tittade på Helge. ”Du skall ha stort tack för erbjudandet”, sade han, ”men jag har inte druckit en droppe alkohol sedan Gudrun försvann.” Helge satte ner flaskan på bordet, men sedan tog han upp den igen och hällde i ett glas till sig själv. Han drack ett par klunkar under tystnad. Det verkade som om han skämdes en smula. ”Drick du”, sade Gustav, ”det är väl ingen som missunnar dig en sup.”

 

Maten kom på bordet, och de tre gamla vännerna åt med god aptit. ”Så här god mat har jag inte ätit sedan jag senast satt i det här köket”, sade Gustav efter en stund. ”Du är verkligen en hejare på att laga mat”, fortsatte han vänd till Bertil. ”Jag hoppas verkligen att jag framöver får möjlighet att återgälda den gästfrihet som mött mig här på Södergården genom alla år.” Bertil tog tacksamt till sig komplimangen och förklarade att Helge och han under alla år delat jobbet emellan sig så att han skötte mathållningen medan Helge skötte allt annat praktiskt arbete. ”Det går jämt upp tidsmässigt”, fortsatte Bertil, ”men å andra sidan så har vi ju massor med tid till allt möjligt som vi inte har den minsta lust att göra.” Alla tre skrattade medan Helge hällde upp sitt tredje glas vodka.

 

Utanför knuten tilltog snöfallet alltmer, och Helge upprepade det han sagt förut, nämligen att det minsann inte var särskilt klokt att försöka åka tillbaka till Kalmar på blanka sommardäck. Bertil höll med, nickade ivrigt och sade att Gustav givetvis var välkommen att stanna tills vädret blev bättre. Gustav å sin sida förstod vad som gällde och accepterade för första gången sedan barndomen att sova över i Södergårdens finrum. Men det var fortfarande långt till kvällen. Helge gick upp till sig för att sova middag, och medan skymningen sänkte sig över Olsboda by satt Bertil och Gustav kvar i köket och resonerade. Efter kvällsmat och en titt på teven i köket sade Gustav god natt sedan Bertil ställt i ordning en säng till honom. Helge, som kommit ner efter ett par timmar, hällde upp ett glas vodka till. ”Det var mycket spännande att få höra något av vad du haft för dig under alla dessa år”, sade han. Gustav log och undrade om det fanns en möjlighet att köra bort till Klingatorpet följande dag.

 

——

 

Det blev ingen färd till Klingatorpet eftersom den blöta snön fortsatte att göra byvägen ofarbar. Gustav sov ända till gryningen, och när han sent omsider gick ut i köket fann han Bertil i full färd med att ställa fram frukost. Helge kom ner från sin övervåning sedan han känt doften av stekt bacon och ägg. Alla tre satte sig ner vid bordet och lät sig väl smaka. ”Så du är alltså präst numera”, sade Helge plötsligt och vände sig till Gustav, som i sin tur föregående kväll avslöjat en del av det han haft för sig sedan de sågs senast. ”Jo”, sade Gustav, ” som jag sade i går, så slutade jag med mitt företag i fastighetsbranschen sedan Gudrun försvunnit.” Gustav tog en klunk av kaffet men satte i halsen och bad om ursäkt sedan han hostat färdigt. ”Jo”, sade han, ”det är riktigt att jag blev präst, men det är en lång historia, så du får gärna hämta den där vodkaflaskan du hade i går kväll, så skall jag berätta.”

 

Så kom det sig att Gustav Karlsson efter mer än trettio år som helnykterist tog några centiliter vodka i ett glas och läppjade på drycken. Han grinade illa men kände ändå att han gjort rätt. Om det var återkomsten till Södergården eller behovet att prata av sig som fått Gustav att ta det här steget kunde ingen säga. Bertil och Helge tittade på honom i något slags förundran medan Gustav tog en djup klunk ur glaset. Sedan satte han ner det på bordet och gjorde en avböjande gest mot Helge, som höll upp flaskan för att bjuda på mer. ”Jo”, sade Gustav, ”det är en lång och mycket krånglig historia jag har att berätta för er. Det var väl för den som jag kom hit.” Sedan tog han en klunk kaffe till.

 

Gustav berättade om den hemska hösten 1975, hur han sålt sina hus, hur han flyttat till en liten lägenhet och hur han rest till Hamburg. Här tystnade han medan Bertil och Helge spetsade öronen i väntan på fortsättningen. Nu erkände Gustav att det var en sak han glömt på vägen i resonemanget, nämligen munkarna som dök upp på klipporna vid Storsjön och hur han fått sin uppenbarelse. Han berättade i detalj hur han kommit till Storkyrkan i Stockholm och hur han gått ut på vattnet i Storsjön för att omfamna ljuset där ute. ”Hur kan du komma ihåg en dröm efter så lång tid? frågade Helge förvånat. Jag har själv haft en massa konstiga drömmar, men jag har aldrig kommit ihåg dem mer än högst ett par dagar.” Gustav såg ner i bordet medan han förklarade att han själv naturligtvis haft tusentals drömmar genom åren som han inte kommit ihåg särskilt länge men att just den här drömmen blivit vägledande för resten av hans liv.

 

Det ljusnade alltmer utanför köksfönstret på Södergården, och det som varit blötsnö övergick till regn. Samtidigt körde snöplogen förbi på byvägen, något som fick Helge att lysa upp. ”Nu kan vi komma ut”, sade han och glömde i samma ögonblick att Alberts traktor låg i Oxdjupet och att han nu skulle vara tvungen att skotta för hand om han ville rulla ut suven i den halvmeterdjupa blötsnön. ”Förlåt”, ”jag avbröt dig”, sade Helge vänd till Gustav som i sin tur log och förklarade att det inte gjorde ett skvatt eftersom de tre tydligen skulle få gott om tid tillsammans innan Gustav kunde få loss sin gamla Mazda. Följden blev ytterligare en omgång kaffe vid köksbordet.

 

Gustav berättade nu att han under åren 1976 och början av 1977 rest runt i Europa med tåg, att han besökt ett antal stora städer och att målen för hans olika anhalter varit kyrkor. Han hade besökt en rad bibliotek och läst allt han kunnat komma över om historia och arkitektur kring en lång rad kyrkor, framför allt hade hans intresse cirklat kring domen i Köln och Notre Dame i Paris. Att han varit en flitig gäst i olika bibliotek förklarade han med att han givetvis inte kunnat handla på sig litteraturen och släpa på den medan han var på resande fot. Nu såg Gustav att Bertil och Helge inte riktigt hängde med, men det bekymrade honom inte. ”Givetvis var det inte bara Västeuropa som gällde”, sade han. ”Jag skaffade naturligtvis visum så att jag kunde resa fritt i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. Ni kan inte ana vad jag njöt av min frihet och hur mycket jag lärde mig. Men samtidigt var jag lika vilsen som förut, Jag visste inte ett smack vad jag egentligen sökte efter.”

 

Först nu svarade Gustav på Helges fråga om han blivit präst. ”Jo”, sade Gustav på sitt eftertänksamma sätt. ”Jag blev småningom präst i Svenska Kyrkan. Men dit var vägen lång. När jag kommit hem efter mitt kringflackande liv i Europa, så ägnade jag hela våren 1977 åt att läsa allt jag kunde komma över om alltifrån kyrkobeskrivningar till olika tolkningar av bibeln. Jag gick bara ut för att handla mat och besöka biblioteket och bokhandeln. Jag blev en inkrökt eremit som till slut var rädd för att träffa folk. Jag drömde massor av drömmar, som jag naturligtvis inte kommer ihåg. Ibland trodde jag att jag höll på att bli tokig. Men så fick jag den slutliga idén. Jag var ännu inte fyrtio år, och jag hade fortfarande gott om pengar.” Gustav tystnade och frågade om det fanns mer kaffe. När Helge erbjöd mer vodka skakade han på huvudet.

 

Utanför köksfönstret blev det allt ljusare eftersom regnet upphört. Bertil reste sig och öppnade ytterdörren. ”Mildvädret håller i sig”, sade han men tillade att det nog inte skulle gå att skotta fram Gustavs bil förrän tidigast under morgondagen. Gustav i sin tur förklarade att han inte hade någon som helst brådska med att åka hem, att även han var pensionär och att inte hade någon som väntade på honom. Det enda som bekymrade honom var att låg han sina gamla kompisar till last. Till svar fick han en skarp blick från Bertil som förklarade att en så gammal vän minsann inte låg till last och att det fanns gott om mat hemma till dem alla tre. För att understryka vad han menade gick Bertil fram till frysboxen där han fiskade upp ett paket med kycklingdelar.

 

Förmiddagen gick vidare medan kycklingdelarna tinade. Nu var det Gustavs tur att ställa frågor. Gårdagens eftermiddag hade inte gett särskilt mycket utrymme för mer personliga efterforskningar. Det enda som Gustav då undsluppit sig var det där med att han blivit präst. I övrigt hade samtalet mest kretsat kring Elins tragiska bortgång och att hennes mördare aldrig gripits. Naturligtvis hade även Albert och hans olycka dryftats. Det blev Bertil som tog upp den tråd som Gustav lämnat till bröderna. ”Vi har haft det både bra och dåligt”, sade han. Vi blev arbetslösa när glasbruket lades ner 1978.” Han berättade om glasindustrins kris, om hur familjen Bengtsson sålt bort deras arbetsplats och att Sixten Larsson eldat upp såväl sig själv som bruksherrgården. Att det ekonomiska aldrig blivit utrett och att Remshult gått ett bistert öde till mötes.

 

Gustav tittade frågande på Bertil och Helge. ”Ni blev utan jobb, säger du, men vad har ni sysslat med sedan dess?” Bertil ställde sig vid spisen, där kycklingdelarna hamnade i en varm gryta. ”Det får vi ta längre fram”, sade Bertil medan han började skala potatis. ”Vi har större bekymmer än så. Du som är präst har väl tystnadsplikt?” fortsatte han och ställde en kastrull med vatten avsedd för potatisen på vedspisen. ”Om du berättar hur du blev präst, så skall vi berätta några mycket hemska saker för dig. Helge hade nu rest sig från soffan och gick fram till Bertil. ”Vad menar du?” sade han. Bertil vände sig till sin bror och sade något som egentligen var avsett för Gustav. ”Du och jag är ordblinda, men Gustav kan läsa. Så därför vill jag att Gustav talar om för oss vad som står att läsa i morsans dagbok.”

 

——

 

Det blev eftermiddag och det blev kväll. Alla tre satt vid köksbordet medan Gustav i detalj beskrev hur han efter sina uppenbarelser beslutat sig för att bli präst. Han hade hösten 1977 börjat sin teologutbildning i Uppsala, han hade skaffat sig ett enkelt hyresrum och han hade så till den milda grad satsat på sina studier att han avslutat utbildningen med högsta möjliga betyg. ”Det var väl 1980”, sade Gustav medan han letade i sin minnesbank. ”Jag prästvigdes nog samma år eller året därpå, och jag beslöt mig för att göra någon form av botgöring för Gudruns bortgång och ditt förlorade öga.” Han vände sig till Helge som i sin tur sade att alltsammans varit en olycka och att Gustav framför allt inte skulle ha tänkt på det förlorade ögat. ”Gudrun var väl viktigare än mitt öga”, tillade Helge, ”men det var ju ingen som hittade Gudrun, vi letade länge efter henne sedan att du åkt härifrån.” Hos Gustav dök nu minnesbilden från kvällstidningen upp. Gudrun hade ju enligt polis och media drunknat i Mälaren tillsammans med sin man.

 

Gustav suckade. Han kände att han inte hade minsta lust att berätta för bröderna Olsson om sitt vilda liv i städerna runt Mälaren. Han hade förträngt alltsammans eller också var de upplevelserna och Gudruns försvinnande en del av det han ännu inte avbördat sig. Han hade, trots alla sina besök i ett stort antal kyrkor och sin gärning som präst, inte kunnat komma förbi den skuld han kände. Han hade genom alla år inte pratat med någon om saken. Och när det gällde slutet på den historien, så var det ju trots allt bara Bertil och Helge som varit hans vittnen. ”Vi har aldrig sagt något till någon om Gudruns försvinnande i Oxdjupet”, sade Bertil som om han läst Gustavs tankar.

 

Det blev en andra natt i finrummet på Södergården för Gustavs del. Han hade ätit en lätt kvällsmat med sina gamla vänner, avstått från Helges erbjudande om mer vodka och gått till sängs. Följande morgon var det mildväder, nästan åtta grader varmt, något som Bertil meddelade när Gustav slog sig ner vid frukostbordet. Tydligen hade alla tre sovit länge, för utanför fönstret började en svag vintersol att visa sig vid horisonten. Gustav tittade ut mot sin bil och såg att det mesta av snön kring den smält bort samtidigt som han kunde se de drivor som bildats kring husen av den snö som glidit ner från taken. Helge kom ner från sin övervåning och sällade sig till de två övriga. ”Ville du se Klingatorpet?” frågade han. ”Det går nog att köra dit idag om vi tar suven.”

 

Efter avslutad frukost gick Helge ut först och körde ut bilen. Gustav var honom nästan i hälarna och innan Helge hann stänga dörren frågade Gustav vad de gjort med Alberts traktor. ”Den brukade ju stå här den med”, sade han medan Bertil flåsande kom ifatt honom. ”Den försvann…” började Helge men tystnade när han såg broderns blick. ”Den försvann på en auktion för veteranfordon”, rättade han sin replik medan alla tre satte sig i suven med Gustav i baksätet. ”Ingen dålig bil ni har gubbar”, sade Gustav medan han spände på sig säkerhetsbältet. ”Det här är något som jag skulle vilja säga är mycket bättre än de bilar vi tuffade runt med en gång i världen.” Sedan hejdade han sig medan minnet av hans Opel Admiral dök upp på näthinnan. ”En sådan här går det väl inte att sova i”, tillade han. Bertil och Helge skrattade medan suven rullade ut längs byvägen med Helge vid ratten.

 

Suven svängde in på avtagsvägen och stannade vid Klingatorpet utan problem trots att det låg en hel del snö kvar. Alla tre steg ur och Gustav gick med raska steg fram till den gamla byggnaden. ”Vem har den nu?” frågade han sedan Bertil och Helge hunnit ifatt honom. ”Vi vet egentligen inte det”, sade Helge medan han för säkerhets skull kände på låset för att förvissa sig om att ingen varit på platsen sedan han bröt sig in senast. ”Här har varit låst i många år”, tillade Bertil medan han på något sätt försökte vända bort Gustavs uppmärksamhet från den gamla byggnaden. ”Vi var här för ett tag sedan, och då gick jag runt och upptäckte att brunnen är övertäckt med sten”, fortsatte han. ”Det är mycket konstigt, men vi har ju inte varit här särskilt ofta och vi har ju inte tänkt på brunnen.”

 

Nu hann en del av Gustavs förflutna ifatt honom. Han hade ju varit här med Gudrun samma dag som hon trillat överbord och försvunnit i Oxdjupet. ”Jag var faktiskt här ett par gånger på 1970-talet”, sade han medan han med raska steg gick fram till stenhögen där några ruttna träbitar syntes i den smältande snön. ”Underligt”, mumlade han, ”det var ju så här det såg ut när Gudrun och jag höll varandra i handen och hon hade frågat efter brunnen. Skillnaden är bara att då var trävirket friskt, men nu är det ruttet.” Bertil och Helge, som kommit efter förklarade att de inte hört vad Gustav sagt. ”Jag var här med Gudrun”, sade han högt, ”och vi såg samma sak som vi ser nu. Brunnen är borta. Och här är en stenhög i stället.” Bertil och Helge kunde bara bekräfta det som de såg alla tre.

 

Gustav kände en rysning gå genom kroppen. ”Det måste ha varit den rysningen som Gudrun kände när hon bad att vi skulle åka härifrån”, tänkte han medan han gick bort mot bilen. ”Kom gubbar, så åker vi härifrån. Jag har sett nog”, sade han när han gled ner i baksätet. Gustav kände bara att han ville lämna det igenvuxna torpet. Helge satte sig vid ratten och suven gled tillbaka längs den knaggliga vägen. Framme vid landsvägen frågade Gustav om de inte kunde ta sig en tur till Remshult. Det var ju länge sedan han var där senast. Helge nickade och svängde av mot samhället. Det var här som Gustav fick sin verkliga chock.

 

Trots att det var förmiddag, så verkade det gamla, en gång så sjudande samhället, helt öde. De åkte gata upp och gata ner och överallt kommenterade alla tre vad de såg och hur det en gång varit. ”Hotellen är ju stängda och banken verkar övergiven”, sade Gustav medan hans blick gick vidare mot den stationsbyggnad som inte längre fanns. ”Den var det någon galning som eldade upp för ett antal år sedan, den gick samma väg som bruksherrgården”, sade Bertil medan Helge svängde vidare mot de gator som tidigare innehållit massor med butiker. Husen fanns kvar men deras före detta skyltfönster gapade tomma. De flesta verkade på något sätt bebodda, men det syntes inte en människa. ”Det är tyskar och danskar som äger dem nu”, suckade Helge medan han svängde in på ännu en gata. De är bara här om somrarna, men nu är det vinter. Här bodde förresten morsan”, tillade Helge och stannade framför det lilla huset där Elin så tragiskt slutat sitt liv. ”Fan vet vem som bor där idag, men det lyser ju i ett fönster, så någon måste ju vara där.”

 

Färden gick vidare tills bröderna kunde peka på ICA-butiken, någonting som syntes envisas med att överleva i all den tystnad som rådde. ”Den är ju öppen”, sade Gustav och klev ut sedan Helge stannat till. ”Bra”, fortsatte han, ”då kan ju jag få handla mat och bjuda på i kväll eftersom jag inte har den minsta lust att köra hem i snöslasket.” Bertil och Helge sade inte emot utan följde med Gustav. Den enda kunden förutom dem själva var en liten man med svart skägg. När han såg de nyanlända gick han fram till kassan och betalade de varor som han hade i sin korg. Gustav, som försett sig med en kundvagn, gick i lugn och ro omkring bland hyllorna och plockade i den ena varan efter den andra. När han tittade bort mot kassan såg han Helge och Bertil titta ut genom fönstret. Gustav hann få en skymt av föremålet för deras blickar, en vit skåpbil som snabbt försvann i riktning mot kyrkan.

 

——

 

Sedan alla tre kommit tillbaka till Södergården plockade Gustav ut maten han köpt och bad Bertil om råd om hur han skulle placera det ena och det andra. ”Vad sade ni om bruksherrgården? Brann den upp liksom stationen? Jag såg bara bruksherrgården på avstånd en gång i världen, och jag har något svagt barndomsminne som leder mig tillsammans med mina föräldrar in i glasbruket. Och så visade ni mig glasbruket en gång.” Gustav fortsatte sitt resonemang medan han lät ett paket pasta, några hekto köttfärs och lite annat stanna utanför såväl skafferi som kylskåp. ”Jag får väl använda elspisen?” fortsatte han sedan Bertil visat tecken på att vilja tända vedspisen. ”Bättre med vedkraft än sydkraft, men visst får du använda elspisen om du vill laga mat”, sade Bertil med glimten i ögat och satte en tändsticka till lite papper och några tunna vedstickor som han laddat vedspisen med. ”Jag tänder spisen även för att få den riktigt goda värmen i köket så här års”, fortsatte han.

 

Gustav frågade efter en rymlig gryta och en stekpanna. Sedan Bertil tagit fram redskapen satte han sig bredvid Helge på soffan. Helge hade, utan att bjuda vare sig Bertil eller Gustav, hällt upp sig ett ordentligt glas med vodka. ”Bruksherrgården brann ner strax innan skiten gick i konkurs och vi fick sparken”, sade han medan han förde glaset till munnen. ”Den jävla skitstövel som köpte oss billigt hade ju ingen aning om vad vi sysslade med, så det var lika bra att han brann upp.” Helge ställde ner glaset, elden i vedspisen utvecklades till en god brasa samtidigt som Gustav började få värme under grytan och stekpannan med hjälp av elspisen. ”Konkurs och en nerbrunnen herrgård”, sade han medan han lät en näve finhackad lök glida ner i stekpannan. ”Men hur gick det sedan? Vad hände med er? Jag kan väl inte tro att ni gått arbetslösa sedan slutet av 1970-talet.” Bertil och Helge såg på varandra, men ingen av dem sade någonting.

 

Bertil reste sig efter en stund och matade vedspisen med mer bränsle samtidigt som Gustav lät pastan falla ner i den kokande grytan. Sedan rörde han om i köttfärsen som fått göra sällskap med löken i den rymliga stekpannan. ”Jo”, sade Bertil efter viss tvekan, ”det är nog så att vi försökte så gott vi kunde men att det fanns vissa saker som inte riktigt stämde med den verklighet som vi råkade ut för.” Han hejdade sig sedan han åter glidit ner på soffan bredvid Helge. ”Du förstår, vi kan inte vara ifrån varandra, vi liksom hänger ihop. Jag var sjukskriven ett tag men då höll jag på att bli tokig av ensamheten. Jag kunde inte vara utan Helge när han var på jobbet.” Gustav vände sig mot bröderna i soffan sedan han hällt en burk krossad tomat över sin anrättning. Helge hade just hällt upp mer vodka i sitt glas och Bertil hade utandats sin vanliga suck. ”Nu är det nog dags att vi slutar med artigheterna och berättar för varandra vad som verkligen hänt sedan vi träffades för mer än trettio år sedan”, sade Gustav medan han åter vände sig mot spisen.

 

Maten serverades. ”Pasta med helt vanlig köttsås”, konstaterade Gustav. Bertil, som för en gångs skull sluppit ansvaret för att få maten på bordet, log sitt bredaste leende. ”Helt underbart”, sade han, ”jag hoppas att du stannar länge. Jag är så vansinnigt trött på den mat jag själv lagar, så det känns otroligt med omväxling.” Gustav tittade ner i bordet och log själv fastän invärtes. Aptiten var god hos alla tre, och efter en stund var allt uppätet och alla var mätta. ”Bra”, sade Gustav, ”då måttade jag rätt i alla fall.” Efter en stund började han duka av och förklarade för Bertil, som var på väg att resa sig, att den som lagat maten också fick stå för följderna. Den här dagen slapp Bertil diska. Det gjorde Gustav medan bröderna satt kvar på soffan.

 

Utanför köksfönstret ljusnade det en smula när den bleka vintersolen tittade fram och hjälpte det redan milda vädret att avlägsna den snö som fanns kvar. ”Det verkar som om jag skulle kunna åka hem i morgon”, sade Gustav medan han torkade en tallrik. ”Men jag kommer tillbaka, var så säkra”, fortsatte han medan glas och tallrikar förpassades tillbaka i det skåp där de skulle vara. ”Jag känner mig liksom hemma i det här köket, och det är väl förresten inte så underligt. Skulle vi inte ta fram er mors dagbok och kika i den. Ni ville ju ha hjälp med det”, fortsatte han. Helge hade somnat sittande på soffan. Bertil reste sig och sände en tacksam blick mot Gustav. ”Jo”, sade han, ”Helge och jag har väl förstått en del men inte allt. Du vet ju vilka problem vi har med att läsa text.” Gustav nickade medan Bertil gick in i kammaren och kom tillbaka släpande på den stora tunga kistan. När han ställde ner den med en duns vaknade Helge och satte sig upp.

 

Bertil öppnade kistans lock och plockade fram det ena efter det andra. Eftersom allt lagts tillbaka i samma ordning vid den förra inspektionen, så låg barnkläderna fortfarande överst. Bertil lade dem varsamt på köksbordet medan Helge gnuggade sig i ögonen. ”Det är tydligen dags att få veta vad morsan menade”, sade han medan han reste sig och gick ut. Bertil fortsatte med julgransprydnaderna, den stora brevbunten, tjugodollarsedlarna och kuvertet med adressen till ”Mina kära söner från mamma.” Helge, som kommit in igen, slog sig åter ner vid kökssoffan sedan han rapporterat att det börjat blåsa ute och att det mesta av snön var borta.

 

Det som i första han intresserade Gustav var innehållet i kuvertet. Han tog ut en ordentligt tilltagen anteckningsbok med styva pärmar. Han bläddrade i den och fann den nästan fullskriven. ”Oj”, sade han. ”Elin var verkligen en flitig skrivare, och jag förstår att ni haft vissa svårigheter att ta till er allt som finns här.” Gustav gick tillbaka till den första sidan där Elins prydliga handstil meddelade att hon köpt anteckningsboken sedan hon flyttat till Remshult och att den skulle användas för att berätta för Bertil och Helge om hur saker och ting hängde ihop. ”Jag vet att ni har svårt för att läsa”, fortsatte hon, ”men ni kan väl ta hjälp av någon som ni litar på. Kanske Gustav kan hjälpa er, han är ju en klok person.” Alla tre stirrade på varandra, och Gustav förstod nu att det varit Elin som styrt hans steg tillbaka till Södergården.

 

Gustav fortsatte sitt bläddrande i Elins anteckningar medan Bertil och Helge satt på soffan i väntan på en fortsättning. Men Gustav satt tyst medan han läste vidare. Det gick en timma, det gick två timmar. Bertil lagade till kaffe och ställde fram medan Gustav fortsatte sin läsning och Helge somnade på nytt. Utanför fönstret sänkte sig skymningen. Till slut förklarade Gustav att det som stod i den här boken minsann inte lämpade sig för högläsning men att han skulle berätta efter hand. ”Kan jag få ta med mig boken när jag reser hem i morgon? Jag behöver kopiera den så att jag har något att kladda på medan jag funderar.” Nu var det snarare juristen Gustav Karlsson än prästen Gustav Karlsson som talade. Bertil och Helge nickade. ”Vi litar naturligtvis på dig”, sade Bertil.

 

Så kom det sig att Gustav följande morgon med öm hand lade ner Elins anteckningsbok i en portfölj, tog adjö av bröderna och tackade för visad gästfrihet. ”Jag kommer tillbaka nästa vecka och då skall vi titta på breven”, sade han innan han satte sig i sin gamla Mazda och rullade ut på byvägen. Snön hade vid det här laget nästan helt smält bort, och Gustav kunde köra på barmark. Det förflutna hann ikapp honom ännu en gång, så han körde upp till Klingatorpet och stannade. Utan att gå ur bilen återkallade han barndomens somrar samtidigt som de mer än trettio år gamla händelserna kom tillbaka. Efter en snabb blick mot den stenhög som markerade var brunnen en gång legat, startade han bilen och körde tillbaka mot landsvägen. ”Jag måste åka till glasbruket och se hur det ser ut idag”, muttrade han.

 

——

 

Gustav kom inte tillbaka veckan därpå. I stället ringde han. Helge svarade och sade att den som ringde hade hamnat på Södergården i Olsboda by med anor sedan medeltiden. Gustav svarade med ett skratt och undrade om han kunde få prata med sina gamla kompisar Bertil och Helge som troligen var födda senare än medeltiden. Helge besvarade i sin tur skrattet och frågade hur det gick med Elins dagbok. Gustav svarade att han nu kopierat alltsammans men att han behövde lite mer tid på sig för sökningar i biblioteket och på Internet. Bertil, som nu lagt sig i den envägskommunikation som Helge ägnade sig åt, undrade när Gustav kommer tillbaka. Helge räckte honom luren, Bertil pratade en stund med Gustav och sedan lade han på. ”Gustav kommer om en vecka”, sade han, ”men hans gamla bil har rasat ihop, så vi får hämta upp honom vid busshållplatsen.”

 

Gustav steg av bussen i Remshult på eftermiddagen efter en resa med den enda dagliga turen till samhället. ”Det här var ju egentligen en skolskjuts, men det fanns inte en enda unge kvar i bussen när vi kom fram, det var bara jag”, sade Gustav när han klev ut och hälsade på Bertil och Helge. ”Nu får ni köra bort till ICA:n igen så att jag får handla lite mat till kvällen. Så att du slipper”, sade han vänd till Bertil som i sin tur tacksamt tog emot erbjudandet och körde bort till affären. ”Innan jag körde hem senast så tog jag mig en sväng bort till glasbruket”, sade Gustav medan han plockade ner den ena varan efter den andra i kundvagnen. ”Där såg det ju inte alltför kul ut”, fortsatte han. Bertil och Helge tittade på varandra medan Gustav obekymrat tog upp ett paket oxfärs från kyldisken. ”Gillar ni chili con carne?” frågade han. Utan att invänta svar plockade han åt sig lämpliga kryddor och två burkar vita bönor i tomatsås.

 

Det hade hunnit bli mitten av december, men det var fortfarande barmark. ”Det var väl vintersnön, den där vi fick i november”, sade Gustav medan han krånglade in sina långa ben i suvens baksäte. ”Vissa vintrar är ju hopplösa med snö och isläggning och allt sådant”, fortsatte han medan Bertil startade motorn. ”Förresten, kan vi inte köra bort till glasbruket och titta. Jag var ju där för fjorton dagar sedan. Ni sade ju att allt var nerlagt, men det tror inte jag. Där stod en stor vit skåpbil med texten ”Ägg från Fina Gatan” parkerad framför något som liknade garagedörrar på en gammal kåk. Och så lyste en lampa svagt där inne. I övrigt ser ju stället ut som något som Gud och människor övergivit för länge sedan. Att riva alltsammans vore en välgärning, men något sådant är givetvis inte gratis.” Gustav fortsatte sitt resonemang medan suven passerade kyrkogården i riktning mot glasbruket. Väl framme kunde alla tre konstatera att tystnad rådde och att det inte fanns något ljus i den spöklika byggnaden. Inte heller någon vit skåpbil syntes till.

 

Bertil vände suven och körde hem till Södergården. Det blev inte mycket sagt under färden och vintermörkret suddade ut alla konturer utom de som framkallades av bilens strålkastare. Gustav gjorde sällskap med Helge och bar in sina matkassar medan Bertil ställde in bilen. ”Är ni hungriga gubbar?” Gustav kände sig nu hemtam i köket, plockade fram de redskap han behövde och förberedde maten. Helge hämtade sin vana trogen en flaska vodka och hällde upp medan Bertil dukade fram tallrikar och glas. ”Det blir friskt vatten från Södergårdens utsökta brunn till maten”, sade Gustav med ett skratt när han en halvtimma senare satte den rykande grytan på bordet.

 

Det blev sent den kvällen sedan Gustav efter avslutad måltid plockat fram diverse saker ur en väska och ställt en bärbar dator på köksbordet. Bertil hade letat fram en gammal skrivbordslampa för att åstadkomma lite bättre ljus. Gustav lade en tjock bunt papper på bordet och förklarade att det var en kopia av Elins anteckningar och att han förstorat dem ordentligt i kopiatorn så att de skulle bli lättare att läsa. Sedan startade han datorn och bad bröderna titta på skärmen. ”Även om ni har svårt att läsa, så kan jag berätta för er att jag skrivit en sammanfattning av Elins anteckningar. Det är den sammanfattningen som finns här.” Bertil och Helge stirrade in i datorskärmen. Sådana här tingestar hade de aldrig sett, bara hört talas om.

 

Tre grånade män, närmare sjuttio år gamla, samlades kring en tjock bunt papper och en dator. Gustav spände ögonen i sina gamla kompisar och sade att det som fanns samlat här kanske trots allt inte var särskilt kul. ”Ni kommer att få en verklig chockupplevelse, och ni har fortfarande möjlighet att låta bli. Det är nog inte underligt att Elin blev sjuk.” Gustav tystnade medan han sökte i datorns worddokument. ”Till att börja med vill jag säga att Elin jämt och ständigt nämner era namn och bedyrar att ni är världens bästa söner, att ni aldrig kunde lära er att läsa något vidare men att ni blev suveräna hantverkare. Det stämmer ju”, sade Gustav medan han sökte i texten. Bertil och Helge satt till en början tysta men förklarade till slut att de visst ville höra fortsättningen.

 

Gustav rullade dokumentet till dess början. ”OK gubbar”, sade han, ” vi fyller ju sjuttio nästa år och ingen av oss har något att förlora eftersom ingen av oss har några barn eller andra släktingar såvitt vi vet.” Bertil och Helge skrattade lätt. ”Nej vi tror inte att vi har några barn på bygden även om vi umgicks med en eller annan flicka för tusen år sedan”, sade Bertil skrattande. Gustav fortsatte sitt sökande, och sedan vände han datorskärmen mot bröderna. ”Berättade Elin om er morbror Kalle?” frågade han. ”Jo”, erinrade sig Helge. ”Kalle flyttade ju till Amerika, men såvitt vi vet så kom han aldrig tillbaka. Det ligger ju en hoper brev i kistan som Kalle skrev till morsan, och där kan man kanske läsa om hur det blev med honom.” Gustav tittade på Helge och förklarade att han gärna ville ta del av breven. ”Där finns troligen den felande länken”, sade han.

 

Gustav spände ögonen i bröderna Olsson. ”Er mormor Amanda förstörde livet för er mor” sade han. ”Hon påstod att Kalle skjutit sig i hönshuset som ligger kvar där borta i backen i december 1928 och att hon sedan fraktade Kalles döda kropp ut på isen och begravde den i Oxdjupet.” Gustav tystnade när han såg Bertils och Helges upprörda blickar. ”Men”, stönade Bertil, ”hur kommer det sig då att Kalle skrev brev hem?” Bertil tystnade och såg Gustav rakt in i ögonen. ”Menar du alltså att morsan ljög för oss och att våran mormor….” Bertil tystnade. ”Så är det tyvärr”, sade Gustav, ” det handlar om en härva av ett slag som jag aldrig sett maken till, det handlar om något som gjorde Elin sjuk, och det är något som hon inte kom ur förrän hon själv fick sätta punkt för eländet.” Gustavs resonemang avbröts av ett vilt bultande på ytterdörren. Helge öppnade och in genom den öppna ytterdörren stapplade Klas Hermansson i Mellangården. ”Hjälp mig”, sade han medan han sjönk ihop på hallgolvet.

 

——

 

Det var sen kväll, och det började bli natt. Gustav reste sig snabbt och gick fram till figuren som låg innanför dörren. ”Vem är det här” frågade han medan Bertil och Helge med tafatta miner talade om att det var deras gode granne som köpt Mellangården för ett antal år sedan. Gustav lade Klas Hermansson på rygg, knäppte upp hans skjorta i halsen och undersökte pulsen. ”Han är full”, konstaterade Gustav och reste sig upp. ”Nu har han helt enkelt somnat. Det går nog inte att väcka honom, så det är väl bäst att ni skaffar fram en kudde att lägga under huvudet på honom.”

 

Det blev inget mer prat om Amanda och Elin den kvällen. Helge viskade till Bertil att det vore bäst att gå ut och spänna björnsaxen ifall fler galningar skulle dyka upp. Bertil nickade, Helge gick ut i den svarta natt som rådde och kom tillbaka. Han nickade i sin tur till Bertil, som var med på noterna. Gustav var fullt upptagen med att sittande på en stol se till den objudne gästen, men efter en stund ställde han sig upp på nytt med en min som skvallrade om att här var något konstigt på gång. ”Känner ni honom något vidare?” frågade Gustav medan han återvände till köksbordet. ”Känner och känner”, sade Bertil sanningsenligt. ”Han dök upp för ett par år sedan och sade att han köpt Mellangården och att han ville jaga älg. Och så undrade han om det fanns bredband i byn, ja så uttryckte han saken.” Bertil tystnade. ”Jag vet väl inte om det finns bredband”, fortsatte han, ”men så kom han tillbaka i höstas och ville jaga älg på våra marker, och det betalade han för.”

 

Figuren på hallgolvet började röra sig efter en stund. ”Jag måste spy”, sade han, och innan någon hann reagera sprutade spyorna ut över golvet. ”Ut med den fan”, vrålade Helge medan han höll sig för näsan. ”Sån här skit skall vi väl inte behöva tåla.” Gustav gick fram till Klas och reste honom upp medan Bertil hämtade vatten i en skurhink och ett par handdukar. ”Har du aldrig hört talas om att man kan kvävas i sina egna spyor?” frågade Gustav vänd till Helge. ”Den här figuren behöver hjälp. Han kanske inte bara är full, han kanske är förgiftad också.” Helge lugnade sig medan Bertil röjde upp så gott han kunde. Sedan frågade Gustav om Klas behövde spy mer, men Klas skakade på huvudet. ”Bra”, sade Gustav, ”då går vi ut i friska luften.”

 

Bertil och Helge följde med väl medvetna om den laddade björnsaxen. ”Håll till höger uppmanade Helge”, medan Gustav ledde den stapplande Klas Hermansson ut på gårdsplanen. ”Jag måste spy mer”, sade Klas. Men det kom inget mer, och Gustav insåg att det troligen var färdigspytt för den här gången. Han ledde Klas ut mot byvägen, ställde honom mot ett träd och frågade vad det var han egentligen ville. Bertil och Helge skyndade till försedda med varsin ficklampa och lyste på Klas som instinktivt ryggade tillbaka. ”Jag ville ingenting, jag vill gå hem”, sluddrade Klas medan Gustav lät honom lägga sin arm om hans axel. ”Kom så går vi då”, sade Gustav och började leda Klas utefter byvägen. Tätt i hälarna följde Bertil och Helge medan de lät sina ficklampor lysa framåt.

 

Framme vid Mellangården reste sig Klas Hermansson och insåg att han kunde stå utan stöd. ”Här bor jag”, sluddrade han, ”och nu skall jag gå hem.” Han tog ett par steg men snubblade och föll till marken. Gustav reste honom upp på nytt medan han frågade Bertil och Helge om de visste hur man kunde ta sig in i huset. Bertil gick före med sin ficklampa medan Helge lyste upp vägen för Gustav och Klas. ”Dörren är olåst”, ropade Bertil, ”så det är väl bara att leda in honom.” Gustav ledde Klas mot dörren, men just som de skulle till att kliva över tröskeln kvicknade Klas till och förklarade med hög röst att han minsann inte ville ha några främlingar som snokade innanför sina väggar. Gustav släppte honom och lät honom stappla in. Väl innanför dörren föll Klas till golvet. ”Fan ta er om ni snokar”, sade han innan han somnade.

 

Gustav stönade. Han var ytterst ovillig att överge en människa i nöd. I det fallet talade prästen Gustav Karlsson. Att det var något skumt som doldes innanför dörren var något som juristen Gustav Karlsson förstod. ”Tänd inte ljuset”, manade Gustav medan han återigen såg till att Klas kom på benen. ”Vi måste få den här figuren i säng”, fortsatte han medan Bertil och Helge lät sina ficklampor spela över hallen i Mellangården. ”Det är länge sedan vi var här inne”, muttrade Helge medan han riktade ficklampan mot trappan som ledde till övervåningen. ”Var fan sover den jäveln”, fortsatte han sitt muttrande medan Gustav försökte få Klas att stå upprätt. Plötsligt lyckades han. Klas ställde sig upp i sin fulla längd och förklarade att han måste gå och lägga sig.

 

Bertil, Helge och Gustav följde i ficklampornas sken efter den raglande figuren som styrde stegen till Mellangårdens kök. Där fanns en obäddad utdragssoffa som Klas lade sig i med ett belåtet flin på läpparna. ”Nu kan ni försvinna”, sade han medan han kröp ihop och somnade. ”Vi kan nog lämna honom”, sade Gustav. ”Han behöver sova ruset av sig. Jag undrar hur mycket promille han har i kroppen”, fortsatte han medan han bad att få låna Helges ficklampa. Gustav lyste runt med lampan och fann ett kök som var kaotiskt med odiskade tallrikar och glas spridda över bänkar och bord. ”Kom så går vi vidare”, viskade Gustav medan han med hjälp av ficklampan undersökte rummen på nedervåningen. Sedan gick han upp för trappan men kom ner illa kvickt. ”Kom gubbar så går vi hem”, sade han. Det skulle nog inte skada att komma hit i morgon och undersöka huset närmare.” Sedan gick alla tre tillbaka längs byvägen i skenet från ficklamporna.

 

Bertil, Helge och Gustav kom tillbaka till Södergården. Det luktade fan i hallen, något som Bertil åtgärdade med mer vatten, såpa och ytterligare några gamla ingrodda handdukar, som han efter förrättat värv slängde ut i det fria. Helge satte sig på soffan och hällde upp en rejäl skvätt med vodka medan han muttrade något om att det var fan att folk kunde supa på det här viset. Sedan gick han upp till sig medan Bertil och Gustav satte sig vid köksbordet. ”Det är väl bara att krypa till sängs”, menade Gustav och tittade på klockan som visade närmare två på natten. ”Vi får väl titta till eran granne i morgon och se om han lever.” Bertil gick in i sin kammare medan Gustav sträckte ut sig på sängen i finrummet. Det dröjde länge innan han somnade. Småningom gled han in i en dröm som handlade om ett antal män som stod i en klunga i en skog. De var klädda i svarta kostymer och hade stora bredbrättade hattar på huvudet. Plötsligt tog alla på ett givet kommando av sig hattarna och bugade djupt. De bugade mot en glänta i skogen där två rävar dansade runt. Plötsligt slutade rävarna att dansa och sprang iväg medan männen slängde sina hattar efter dem.

 

——

 

Det blev en sen följande morgon. Gustav kom ut i köket där Bertil just startat kaffebryggaren. ”Jävla pinsamt att den där Klas skulle komma när du är på besök och vi just börjat komma morsan och hennes förflutna in på livet.” Gustav satte sig ner vid bordet medan han förklarade att det inte gjorde honom någonting. Han hade sett mycket värre saker än så. Kaffedoften spred sig i huset, Helge kom ner, och det blev en frukost som åts under tystnad. Sedan föreslog Gustav en promenad bort till Mellangården för att se hur det stod till där. Det var en kylig men solig decembermorgon, en morgon som passade alldeles utmärkt för den korta promenaden. ”I dag slipper vi i alla fall ficklamporna”, sade Bertil när de tre steg fram till Mellangårdens trappa och Helge bultade på dörren.

 

Ingen öppnade. Efter en stund började Bertil gå runt huset och de andra följde efter. Inget ljud hördes, ingen människa syntes till. När de kom tillbaka till ytterdörren tryckte Helge ner dörrhandtaget och fann att dörren var låst. ”Underligt”, muttrade han medan han för säkerhets skull tryckte ner handtaget en gång till. ”Ingen av oss har nyckel och det här gamla låset kräver en hederlig gammaldags nyckel.” Det var bara att konstatera att någon, Klas eller någon annan, låst dörren. Gustav gick fram till köksfönstret och kikade in. Samma kaos som de skådat under natten rådde fortfarande, men utdragssoffan var övergiven. ”Underligt”, sade Gustav. ”Här finns ju ingen bil, så han måste ju ha gett sig iväg.” Men sedan vände sig Gustav till Bertil och Helge. ”Men jag såg ingen bil i natt heller”, sade han.

 

Nu var det Bertil och Helge som stirrade på varandra. ”Vi har aldrig sett honom ha någon bil, det enda vi sett var en lastbil som fraktade en älg och ett rådjur förbi oss under älgjakten”, sade Helge, ”men den bilen har vi aldrig sett vare sig förr eller senare, så den måste de här gubbarna ha lånat in.” Bertil förklarade nu för Gustav att Klas haft några personer i sällskap när han bett att få låna brödernas jaktmark i oktober. Gustav i sin tur styrde stegen mot den förfallna ladugården. ”Kanske lösningen finns här”, sade han medan han öppnade den olåsta dörren till vagnboden. Men den var tom, resten av ladugården var också tom med undantag av en kvardröjande doft av det som en gång varit. Även de andra uthusen undersöktes, men någon bil eller något annat slags fordon fanns inte att skåda så långt ögat nådde.

 

Till slut gick tre besvikna män tillbaka till Södergården. ”Kanske vi borde larma polisen”, föreslog Gustav, ”ja med tanke på att det ju var vi tre som senast såg fyllbulten och följde honom hem.” När han såg brödernas miner avstod han från alla vidare tankar på att kalla ut en polispatrull till Olsboda. I stället beslöt han sig för att lägga upplevelsen med Klas Hermansson till handlingarna och ägna sig åt vad som hände med Amanda och Elin. Den saken var i nuläget långt mer intressant än en bakfull främling som på något oförklarligt sätt tagit sig hemifrån med eller utan bil. Gustav ökade på stegen och gick ifrån bröderna. ”Nu skall jag starta datorn igen”, tänkte han när han öppnade dörren och gick in.

 

Det blev en heldag med datorn, Elins anteckningar och Kalles amerikabrev. ”Jo”, sade Gustav, ” vad jag förstår, så trodde både Amanda och Elin att det var Kalle som sköt sig i hönshuset. Det var i den förvissningen som Amanda sänkte honom i Oxdjupet. Allt det här gick Elin så pass djupt till sinnes att hon sjönk in i sin apati och förblev borta en hel vinter. Men tydligen var det något som Amanda dolt för Elin, nämligen det faktum att Elin haft ytterligare en bror. Amanda hade nämligen fött tvillingar men lämnat bort den ena av dem. Detta var något som Elin fick Amanda att klämma ur sig innan hon hängde sig i utedasset.” Bertil och Helge stirrade på varandra. ”Hängde sig mormor i utedasset? Var står det skrivet?” undrade Helge med det enda ögat vilt uppspärrat.

 

Gustav förstod nu att han gått händelserna i förväg och tystnade. Sedan började han bläddra i kopiorna av Elins anteckningsbok och lyfte fram en sida samtidigt som han sneglade mot sammanfattningen i datorn. ”Här står det”, sade han medan han förde ett finger över de aktuella raderna. ”Amanda hängde sig i ett rep som hon fäste i en krok som av någon underlig anledning fanns i dassets tak, men polisen avskrev ärendet som självmord. Och det var det säkert också. Det var i samma veva som Elin gift sig med Albert, och vad jag kan förstå, så gillade Amanda inte alls tanken på att få en svärson i huset. Enligt Elin hade hon hela tiden före giftermålet tjatat om att gården tillhörde Kalle och att hon minsann inte ville att Elin skulle skaffa sig en karl och gifta sig. Vad Amanda visste när hon hängde sig var att hon begravt Kalle i Oxdjupet och att hon fortfarande hade en son kvar i livet.”

 

Gustav såg på sina chockade vänner. De satt båda i soffan medan Gustav fortsatte att rulla dokumentet i datorn samtidigt som han bläddrade i kopiorna. ”Orkar ni mer? frågade han. Bertil och Helge nickade medan Gustav fortsatte. ”Det finns en sak som jag inte förstår”, sade han, ”nämligen hur Amandas tvillingbröder som vuxna fick kontakt med varandra. Men det måste ha varit som så att Amanda visste vem eller vilka som tagit hand om den andre sonen och att hon på något sätt sammanfört dem. Det som följer visar att de måste ha varit enäggstvillingar precis som ni och att även de måste ha varit lika som bär. Gustav avbröt sig och tittade bort mot soffan. Bertil och Helge hade fortfarande varit omöjliga att skilja från varandra för en utomstående om det inte varit för Helges sönderslagna öga.

 

Sent på eftermiddagen reste sig Bertil och gick fram till kylskåpet där han letade fram smör, ost och skinka. Sedan tog han fram några brödskivor ur frysen, lade dem i en brödkorg och ställde alltsammans bredvid datorn på bordet. Sedan startade han kaffebryggaren. ”Det är ingen idé att spilla tid med att laga mat”, sade han medan han åter satte sig ner. Gustav nickade medan han fortsatte sitt sökande i dokumenten. Helge verkade mer eller mindre utslagen. Om det var av chocken eller bristen på alkohol gick inte att avgöra. Helge hade nämligen hittills inte visat minsta tecken att ta fram vodkaflaskan.

 

Alla tre åt smörgåsar och drack kaffe under tystnad. Sedan Bertil dukat av bordet fortsatte Gustav sitt bläddrande medan Helge till slut hämtade sin flaska och hällde upp. ”Det går fan ta mig inte att vara nykter när man får höra sånt här”, muttrade han medan han förde glaset till munnen. Bertil och Gustav utväxlade blickar som betydde låt oss inte lägga oss i vad Helge gör. Sedan sade Gustav att det absolut inte vore fel med en promenad innan det blev helt mörkt ute. Bertil instämde medan Helge ruskade på huvudet. Bertil och Gustav klädde sig och gick ut i snålblåsten. Gustav gick de få meterna till det gamla dasset och öppnade dörren. ”Här är tydligen kroken som Amanda hängde sig i,” sade han och pekade. Bertil tittade in och nickade. Han behövde inte se mer.

 

——

 

Det blev en skön promenad i det begynnande vintermörkret. Bertil, som kände sig en smula ruggig, drog ihop sin jacka och knäppte den. Gustav tog fram en toppluva ur fickan och satte den på sig. Ingen sade något medan de raska stegen närmade sig Mellangården. Där syntes allt vara lika tyst och övergivet som under morgonen, men för säkerhets skull gick Bertil fram och kände på dörren. Den var fortfarande låst, och med varsin axelryckning gick de gamla vännerna vidare. ”Det du får ut ur morsans anteckningsbok får mig att rysa”, sade Bertil plötsligt och stannade. ”Du minns väl att vi berättade om två gubbar som skötte om Storgården en gång i världen men som aldrig visade sig för folk. De lär ju ha bott på Klingatorpet. Skulle de gubbarna…” Bertil tystnade. Gustav, som även han hade stannat, vände sig mot Bertil. ”Ja”, sade han, ”de gubbarna var era morbröder.”

 

De båda vände tillbaka mot Södergården. Det hade blivit för mörkt för att fortsätta, och Bertil hade inte tagit med sig någon ficklampa. När de kom in förstod de att Helge gått upp till sig. Bertil tömde askan ur vedspisen medan Gustav åter satte sig vid köksbordet. ”Jag mötte era morbröder”, sade han medan han fortsatte att bläddra i papperen. ”Det var redan på 1960-talet då jag fick mig en upplevelse som jag aldrig kan glömma.” Bertil förberedde en ny brasa medan han spänt väntade på fortsättningen. I samma ögonblick kom Helge ner och satte sig på soffan. Gustav upprepade det han nyss sagt men blev sedan tyst igen. Han undrade om Bertil och Helge ville höra fortsättningen. Båda nickade. Bertil tände spisen.

 

Gustav lutade sig för ett ögonblick över datorn. ”Jo”, sade han, ”jag skall berätta även om jag går händelserna i förväg. Egentligen skulle ni först få höra vad Elin har att säga om saken, men låt oss ta det här nu medan det är färskt. Första gången som jag på egen hand svängde upp till torpet kom jag från en resa nere i Europa tillsammans med ett fruntimmer som jag lämnade i Helsingborg och aldrig såg något mer av. Det måste ha varit 1963 eller något sådant. När jag kom fram såg jag två män iförda blåställ som höll på med någonting. Artig och orädd som jag var på den tiden steg jag ur bilen och gick emot dem. De pysslade med något i det gamla körsbärsträdet vid husknuten, och när jag kom närmare såg jag att det var ett rådjur som hängde i en gren. Det levde fortfarande men de två männen stack knivar i det stackars djuret som om de höll på med någon form av ritual. Jag stannade tvärt och vände. Det var väl det som blev min räddning. När en av dem tog fram en hagelbössa och sköt efter mig hade jag hunnit in i bilen och startat den.”

 

Gustav tystnade som om han försökte skaka av sig den hemska upplevelsen. ”Det fanns ett par hål i dörren efter hagel, men det upptäckte jag först senare”, sade han. ”Min första tanke var naturligtvis att kontakta polisen, men det var något som sade mig att jag först måste besöka Södergården. Där mötte jag Elin som uppriven frågade om jag varit vid Klingatorpet. Ja, jag minns givetvis inte efter alla dessa år hur orden föll. Men jag bestämde mig för att hålla tyst eftersom Albert dök upp. Och på kvällen gick ni och jag ner till klipporna vid sjön med en flaska whisky och tre glas. Jag förträngde händelsen, men nu dyker den upp igen med full kraft när jag ser vad Elin har att berätta.” Bertil och Helge, som lyssnat med gapande munnar, bad att få höra fortsättningen. ”Fortsättningen finns hos Elin”, sade han torrt medan han kikade in i datorskärmen.

 

Bertil, som nu hade fått fyr på spisen, vände sig plötsligt mot Gustav. ”Nu förstår jag eller också förstår jag inte alls”, sade han. Du säger att vi hade två morbröder som var enäggstvillingar, men vem tusan var det då som Amanda begravde i Oxdjupet?” Gustav, som väntat på frågan log brett. ”Det är just den saken som får hela historien att bli ännu ruggigare”, sade han. ”För just i det vittnesmålet kommer era morbröder på allvar in i bilden, och jag kan försäkra att de varken var snälla eller väluppfostrade. Jag behöver bara lite mer tid innan jag fortsätter. Jag behöver ha kvällen på mig för att gå igenom amerikabreven, och det skulle inte vara helt fel om jag tog dem med mig till Kalmar och kopierade även dem så att jag kan kladda i dem.”

 

Det blev middag som Bertil stod för medan Gustav gick igenom amerikabreven. Det blev kväll. Till slut sade Gustav att han kände sig nöjd och sade god natt. ”Jag måste få sova på saken”, sade han när han gick in i finrummet. Men särskilt mycket sova blev det inte, snarare en massa funderande. När Gustav äntligen somnade började drömmar härja med hans undermedvetna medan han vred och vände sig i den obekväma sängen. Han såg återigen tvillingbröderna på Klingatorpet framför sig. Den här gången fanns ingen hagelbössa med i bilden, men de hade varsin yxa i handen som de höjde medan de rusade fram. Men den här gången satte sig Gustav inte i bilen. I stället gick han fram och mötte hotet. Gubbarna höjde sina yxor och måttade varsitt hugg mot Gustav som stod kvar. Han kände hur yxorna trängde in i honom, men de gjorde ingen skada. Gubbarna tog med sig sina yxor och sprang iväg. Blodet droppade från dem medan Gustav tog upp två stenar och vägde dem i händerna. Han slängde den första stenen, som träffade den ena av gubbarna i huvudet. Sedan tog han den andra stenen och övervägde att slänga även den. Men så ångrade han sig och släppte den på marken.

 

Gustav vaknade och var kallsvettig. Han kände att han måste gå upp. Ute i köket satt Bertil, som försökte stava sig igenom Elins anteckningar. ”Jag förstår inte”, sade han, ”men jag försöker hitta vem det var som sköt sig i hönshuset.” Gustav satte sig ner bredvid Bertil. ”Det är egentligen inte så invecklat som du tror. Elin beskriver sitt möte med sina bröder här”, sade han och lyfte några av de kopierade sidorna. ”Här har du förklaringen.” I samma ögonblick bultade någon åter vilt på ytterdörren. Helge, som vaknat av oljudet, kom ner. Alla tre tittade på varandra. Sedan gick Bertil fram till ytterdörren och öppnade den. Där fanns ingen. Bertil tände ytterbelysningen och gick ut. Sedan återvände han för att hämta en ficklampa. Helge gick med honom ut. ”Den jävla björnsaxen har slagit igen”, viskade Helge till Bertil i vintermörkret, varefter båda två återvände.

 

——

 

Gustav förstod att det var Elin som bankat vilt på dörren, men det sade han inte. I stället satte han sig åter vid datorn i väntan på att Bertil och Helge skulle lugna ner sig. Att förklara för dem att deras mors vålnad dykt upp i avsikt att stoppa läsningen av anteckningarna, var ingenting som Gustav ville försöka sig på. Vad Gustav undrade var om Elin ångrat att hon skrivit det hon skrivit eller gripits av ångest över sina gärningar. Gustav ryckte på axlarna. Han hade mött så många vålnader och spöken under sitt liv att han var luttrad. Det enda viktiga för honom var att Elin i form av en vålnad inte skulle ställa till mer obehag för sina söner. Han rullade sitt dokument i datorn medan Helge satte sig på soffan. Bertil startade kaffebryggaren. Ute rådde kompakt vintermörker.

 

Kaffet serverades och även Bertil satte sig på soffan i spänd väntan att få sig fortsättningen till livs. ”Vi får gå tillbaka till tiden för krigsutbrottet 1939”, sade Gustav med djupt allvar. ”Ni och jag var små pojkar, och Amanda var borta sedan länge. Men det som hände var att en svårt skadad man kom till Peter och Emma i Solhaga och sedan fraktades med ambulans till Växjö. Elin besökte honom, och det var på hemvägen som hon förstod hur alltsammans hängde ihop. De här amerikabreven”, sade han och pekade och den stora bunten, ”är alla skrivna av Amanda utom ett, nämligen det som verkligen kom från Kalle 1934 och där han berättar att han hade det bra och att han ämnade komma hem. Då var Amanda nyligen död och begraven. Men så finns det ett brev som skrivits innan Amanda dog och som berättar att Kalle dött i Amerika. Det var tack vare det brevet som Elin och Albert blev ägare till Södergården. Att Amanda skrivit alla breven utom ett är inga svårigheter att bevisa. Det är bara att studera handstilarna. Bara brevet från Kalle 1934 skiljer sig från de andra.

 

Bertil och Helge visade tydligt att de hängde med. ”När Elin fick det riktiga brevet från Kalle gick hon in i dimman på nytt, fylld av upplevelserna efter skotten i hönshuset”, sade Gustav med stort allvar i rösten. ”Men hon repade sig och lyckades, med hjälp av det falska brevet som dödförklarade Kalle, att komma på fötter igen. Er mor var en mycket stark person som ni vet, och hon gav aldrig upp även om själva fan lurade bakom knuten. Om hon inte varit så stark som hon var, så hade hon troligen avslutat sitt liv för egen hand. Nu fick hon istället finna sig i att vissa tider bli tokig och att andra tider spela tokig. Hon var ingen dålig skådespelare den goda Elin.” Gustav tystnade och tittade på Bertil och Helge där de satt i soffan tätt ihopkrupna som om det var något de fruktade.

 

Gustav fortsatte att bläddra i papperen. Trots att det var mycket sent på natten, så visade ingen av de tre minsta tecken på sömnighet. ”Men”, stammade Bertil, ”den här mannen med den sönderskjutna foten, jag förstår inte riktigt.” Han tystnade och Gustav tittade på honom. ”Mannen med den sönderskjutna foten var inte Kalle, det var hans tvillingbror”, sade Gustav med eftertryck. ”Kalle kom hem strax för andra världskrigets utbrott, och han var förvisso inte barskrapad. Hur han tjänat sina pengar framgår inte, men han måste av någon anledning ha sökt upp sin tvillingbror och gett honom en ordentlig summa som någon form av kompensation. Det var därför som tvillingbrodern hittades klädd som en herreman med sin sönderskjutna fot.”

 

Det serverades mer kaffe medan natten övergick i gryning. Fortfarande var ingen sömnig, och Helge hade helt glömt bort det där med vodkan. ”Sanningen som Elin fick ur tvillingbrodern vid sitt besök i Växjö är inte heller särskilt rolig att lyssna till. Bröderna hade nämligen stämt träff ute i skogen nära Solhaga sedan tvillingbrodern fått sina pengar och kunnat klä upp sig. Vid det sena kvällsmötet hade Kalle en hagelbössa med sig, och hans avsikt var givetvis att skjuta sin bror för att själv kunna försvinna som död för gott. Hänger ni med?” Bertil och Helge nickade. ”Nåväl, det gick inte som Kalle tänkt sig. När han höjde bössan kastade sig tvillingbrodern framåt, båda piporna brann av och haglen hamnade i ena foten istället för i huvudet. Tvillingbrodern räddades av Peter som hörde hans jämmer i mörkret.”

 

Bertil serverade frukost medan Helge hämtade sin vodkaflaska och hällde upp. ”Nu får du lov att förklara vem det var som dog i hönshuset om det inte var morbror Kalle”, sade Bertil medan han ställde fram bröd, smör, ost och kokta ägg. Gustav tog sig en slurk kaffe innan han svarade. Den delen var nästan väl ruggig även för den luttrade Gustav. ”Jo”, sade han till slut, ”mannen i hönshuset var en av de många luffare som på den tiden höll till vid glasbruket. Bröderna lurade ut honom till Södergården och bjöd honom på brännvin medan Amanda och Elin påbörjade kvällsmjölkningen. Sedan lovade de honom att han skulle få stanna på gården några dagar och vila upp sig om han bytte kläder med Kalle. Så blev det och bröderna ledde in den starkt berusade mannen i hönshuset där de sköt honom. Sedan sprang de därifrån.” Gustav tystnade.

 

Naturligtvis dog all aptit inför den frukost som serverats. Helge, som varit på väg att bita i en smörgås lade ner den. Gustav tog ytterligare en slurk kaffe. ”Sedan reste Kalle verkligen till Amerika”, sade Gustav efter en stunds tvekan. Det fanns nämligen en överenskommelse mellan bröderna att Kalle skulle resa och att han skulle tjäna en massa pengar och komma tillbaka. Tvillingbrodern skulle få del av de pengarna. Därmed lät han sig nöja. Kalle gav sig iväg och tvillingbrodern gick hem till fosterföräldrarna som började bli till åren. Han skötte om dem tills de dog några år senare. När Kalle kom hem och sökte upp honom på gården hade han varit ensam en längre tid och väntat på att bli rik.”

 

Äntligen tog Helge ett bett i sin smörgås. ”Du menar att Kalle i alla fall höll sitt löfte till sin tvillingbror och gav honom pengar,” sade han. Gustav svarade inte genast men förklarade efter en stund lite närmare det han sagt förut om att Kalle sett till att brodern kläddes upp för att kunna föreställa honom själv efter de planerade skotten från hagelbössan ute vid Solhaga. ”Men vad hade Kalle för glädje av att bli dödförklarad på det makabra viset?” frågade Bertil som även han kommit igång med att äta frukost. ”Jo”, sade Gustav, ”hans avsikt var att gottgöra Elin för allt det hemska han ställt till med. Han visste ju inte att han dödförklarats långt tidigare genom Amandas förfalskade brev från myndigheterna i Chicago. Men han hade tillräckligt med pengar för att fortsättningsvis kunna leva ett bekymmersfritt liv utan att existera hos några myndigheter. Exempelvis genom att åka tillbaka till Amerika.

 

Bertil och Helge suckade djupt. Helge muttrade något om att det hade varit bättre om de slängt Elins kista på soptippen medan Bertil med ett roat leende på läpparna undrade hur det kommit sig att morbröderna hamnat på Klingatorpet. Han hade tillfullo tagit till sig den makabra historien och ville leda den till slutet, något som Gustav nickade ja till. ”Men först”, sade Gustav får jag tacka för en god frukost och ta en promenad i det härliga vintervädret. Och sedan vill jag sova en stund som kompensation för den förlorade natten.” Bröderna var med på noterna och de tre gick en sväng bortåt byvägen. När de kom till Mellangården såg de en vit skåpbil som backats in till huset. Gustav såg genast att stod ”Ägg från fina gatan” på bilen. ”Den här bilen har jag sett förut”, sade Gustav medan Bertil och Helge stannade. De gjorde sig beredda att gå tillbaka.

 

——

 

Gustav vände även han, lite undrande över brödernas beteende. Men med en axelryckning kunde han konstatera att det tydligen åter var liv i Mellangården eftersom bilen stod där. Om den hade någon koppling till Klas Hermansson var ingenting han brydde sig om. Han ville just nu bara sova och sedan avsluta Elins tankar kring sina bröder. Samtidigt kände han sig en smula ruggig med tanke på bankandet på dörren och misstanken om Elins uppdykande ur det förflutna. När han skulle gå uppför trappan till entrédörren fick han syn på en underlig tingest som låg lite undanskymd intill syrensnåret vid husknuten. ”Vad är det där?” frågade han.

 

Bertil och Helge svarade inte på frågan. I stället sade Bertil något om att det var skumt det som skedde i Mellangården medan Helge fyllde på med att det hänt en hel del skumt den senaste tiden. Gustav beslöt sig för att inte bry sig vidare. Han gick in, tog av sig ytterkläderna och sade god natt. Sedan lade han sig på rygg på den obekväma sängen och drog en filt över sig. Snart föll han in en orolig sömn där han drömde att han stod vid en hårt trafikerad väg som han ville gå över. Men trafiken var så tät att det var omöjligt att ens försöka kryssa sig över mellan bilarna. Då upptäckte han att alla bilar vara likadana. De var alla vita skåpbilar med någon form av dekal på sidorna. Eftersom de körde mycket fort kunde Gustav inte uppfatta vad det stod på dem. Plötsligt stannade en av bilarna och någon frågade om han ville ha lift. Innan Gustav klev in uppfattade han vad som stod på dekalen, och när han satt sig fanns det ingen bakom ratten. Bilen startade med en rasande fart och nu mindes Gustav vad det stått på dekalen, nämligen att denna bil är på väg mot undergången.

 

Gustav sparkade av sig filten och satte sig upp med ett ryck. Han ruskade på huvudet och gick ut i köket där Bertil hade ordentlig fyr i vedspisen med två stekpannor på den heta hällen. ”Det var bra att du kom”, sade han, ”jag var på väg att väcka dig. Det blir lite mat så här sent på dagen. Det blir fabriksgjord pyttipanna från ICA:n i all enkelhet. Men du skall få stekt ägg och rödbetor till den.” Gustav tittade på klockan. Den visade på halv tre, och det började redan skymma utanför fönstret. Helge, som vaknat av matoset, kom ner för trappan. Alla tre satte sig till bords och lät sig väl smaka. Gustav kände sig ruggig trots den goda värmen i köket, och han undrade hur många vita skåpbilar det egentligen fanns i denna bisarra värld.

 

Sedan Bertil dukat av och Helge fått sin vodka fortsatte Gustav att bläddra i såväl datordokument som kopior och amerikabrev. ”Fortsättningen är inte heller särskilt rolig”, fortsatte han sedan Bertil och Helge på nytt satt sig intill varandra på soffan. ”Kalle förstod efter en tid att hans tvillingbror var skadad men levde. Att under sådana omständigheter försöka gå under jorden eller åka tillbaka till Amerika var naturligtvis inte möjligt. Sedan vet jag inte vad som hände under de närmaste åren, och det visste tydligen inte Elin heller. Men sedan kommer något som är mycket intressant, nämligen att Elin fick en stor jaktkniv och en ask hagelpatroner i handen när gamle Rune i Storgården körde hit en del grejor som mina föräldrar lämnat på Klingatorpet. I asken saknades två patroner, något som Elin särskilt noterar.”

 

Gustav bläddrade åter fram och tillbaka i dokumenten. ”Jo”, sade han sedan, ”det finns en sak till som jag egentligen borde ha undanhållit, men om alla sanningar skall upp på det här gamla fina köksbordet, så kommer även den in i bilden. Och det handlar om ett mord, en bekännelse från Elins sida. Bertil och Helge satt nu på helspänn utan att ens röra ett finger. ”Det här skedde några år innan jaktkniven och patronerna kom hit till gården. Vi var bara tre år när Gunnar Karlsson i Mellangården mördades, och det är ju inget som vi har något minne av. Men Elin påstår här helt öppet att det var hon som slog ihjäl Gunnar med ett vedträ. Hon slog honom flera gånger i bakhuvudet tills hon förstod att han var död. Sedan sprang hon hem innan Gunnars hustru Karin och min far hann fram. Det här är fruktansvärt för er att höra.” Gustav tystnade och tittade på bröderna som satt stela som pinnar.

 

Gustav undrade om han gått för långt, men såväl Elin som hennes söner hade ju bett att sanningen skulle komma fram. Till slut släppte försteningen hos Helge som frågade varför Elin slagit ihjäl Gunnar. ”Jo”, svarade Gustav, ”Gunnar hade tydligen träffat på bröderna på något sätt och frågat dem rent ut vem av dem som var Kalle. Sedan gick han raka vägen till Elin och berättade om sin upptäckt. Han hotade med polisanmälan. Han ville helt enkelt ställa till med ett ordentligt rabalder och se till att Elin hamnade i fängelse för att hon olagligen tillskansat sig Södergården. Sedan vände han på klacken och gick med Elin smygande efter sig. När han kom hem ställde han sig på gårdsplanen och tycktes fundera över något. Det gav Elin den enda chans hon hade. Hon greppade ett bastant vedträ från vedhögen vid vedbodsknuten och smög sig på Gunnar bakifrån. Ja, resten vet ni.”

 

Nu lade sig tystnaden över köket i Södergården samtidigt som mörkret blev totalt utanför köksfönstret. ”Jag kommer ihåg en sak.” Det var Bertil som bröt tystnaden. Vi var hemma och läste läxor med morsan när gamle Rune kom med de här grejorna du talar om.” Gustav nickade. ”Det är sant”, sade han, ” men det som Rune inte sade högt utan bara till Elin var att han hyrt ut Klingatorpet till två män som såg likadana ut, att de hade stora skägg och att båda liknade Elins bror Kalle. Och eftersom Elin visste att Rune inte skulle skvallra om det ens för Albert, så kände hon sig trygg. Ni växte upp med myten om två tokiga gubbar som fanns på Klingatorpet. Och jag är helt övertygad om att Elin på det bestämdaste förbjöd er att gå dit.” Bertil och Helge nickade.

 

Gustav sade nu att han var lika ledsen som sina gamla kamrater över att Elin avslöjat sig själv som mördare. Men han sade också att det var skönt att alla tre fått förklaringen till fortsättningen, nämligen hur Elin tidvis fullständigt gått in i dimman och verkat tokig med vistelser på mentalsjukhus och annat elände. ”Hon var ju mer eller mindre borta från verkligheten i nästan tjugo år”, sade Gustav. ”Men”, tillade han, ”hon var inte så helt borta som hon inbillade er alla och sig själv. Vissa tider visste hon mycket väl vad hon gjorde. Och här kommer den mest intressanta sanningen fram om er mor. Hon spelade mycket skickligt, men jag tror säkert att hon i efterhand hade mycket dåligt samvetet för den saken. Det blev ni två och Albert som fick agera syndabockar och ta på er även Elins arbetsuppgifter genom alla år.”

 

Kvällen blev sen medan Bertil och Helge satt kvar på soffan i förundran över det som Elin avslöjat med hjälp av Gustav. Kvällsmaten kom på bordet i form av några smörgåsar och en kanna kaffe som Gustav ordnade med. Det förblev tyst, ingen teve som skrålade, inga fler hårda knackningar på ytterdörren. Till slut sade Gustav god natt och gick till sängs. Bertil och Helge satt länge kvar på kökssoffan. Till slut föreslog Bertil några timmars sömn. ”Jag är rädd för att Gustav har mer elände att berätta i morgon”, sade han.

 

——

 

Först vid niotiden följande morgon steg Bertil upp och tände köksspisen. Han gläntade efter en stund på dörren till finrummet för att tala om för Gustav att frukosten var serverad. Men sängen var tom. Bertil blev en smula förvirrad, klädde på sig och gick ut. Han sneglade mot den spända björnsaxen och undrade om han egentligen inte borde varna Gustav för den. I samma ögonblick dök Gustav upp. Han hade tagit sig en ordentlig morgonpromenad i kylan. ”Den där behöver du inte oroa dig för”, sade Gustav och lade armen om Bertils axel. ”Jag vet vad det är. Jag bara låtsades härom morgonen att jag inte visste. Den där björnsaxen kom Albert upp med till Klingatorpet när jag var liten och menade på att farsan skulle spänna den på kvällarna eftersom han hört att en björn fanns på trakten. Sedan tog han väl hem den frampå höstkanten.”

 

Bertil kände sig en smula fånig när han gick före Gustav in i köket. Helge satt vid köksbordet, och när Bertil berättade att Gustav sett björnsaxen förr, spärrade han upp sitt enda öga som om han krävde en förklaring. Och den förklaringen fick han av den skrattande Gustav medan Bertil hällde upp kaffet. ”Har ni sovit gott gubbar efter gårdagens rysare?” frågade Gustav medan han bredde sig en smörgås. ”Själv har jag varit borta vid Mellangården för att rekonstruera hur Elin bar sig åt när hon slog Gunnar i huvudet. Där var det förresten full fart med ett par gubbar som bar ut en massa saker till den vita skåpbilen med texten Ägg från fina gatan. Jag gjorde som Elin, jag smög mig fram när de inte såg mig och tog med mig en av kartongerna som de hade i bilen.”

 

Bertil och Helge stirrade vilt på varandra när Gustav satte kartongen på bordet och öppnade den. Han tog fram ett stort blankpolerat ägg i betong som han ställde invid Helges kaffekopp. ”Vad kan detta vara?” frågade han. Jag är säker på att ingen såg mig och jag är lika säker på att något skumt försiggår på Mellangården. Jag stod bakom ladugårdsknuten en stund innan jag smög fram i skydd av mörkret och tog kartongen. Sedan stod jag kvar bakom knuten tills det började ljusna medan de där figurerna fortsatte sin lastning. Klas Hermansson såg jag inte till.”

 

Ägget fick stå kvar på bordet medan Gustav tog fram datorn och kopiorna av Elins anteckningsbok. Amerikabreven lät han vara eftersom de nu var ett passerat stadium i den pågående utredningen. Gustav var på mycket gott humör, han hade sovit drömfritt, och han var helt övertygad om att Elin nu var helt med på noterna. Annars hade hon säkert hört av sig. ”Nu skall vi fortsätta med Elins berättelse”, sade han medan han rullade fram till rätt plats på datorskärmen.

 

Det Gustav nu närmast hade att berätta var att Elin redan när hon fått asken med patronerna i handen börjat fundera över hur hon skulle tackla sina bröder och deras närvaro på Klingatorpet. Sedan hade hon helt enkelt en morgon sagt att hon ville följa med sönerna en bit på väg till skolan. När de kommit så långt som till avtagsvägen till Klingatorpet hade hon vinkat adjö till dem och gått in mot torpet. ”Elin var försiktig”, sade Gustav, ”hon ville absolut inte ta några risker.” Bertil och Helge satt åter i soffan med spända öron och stela som pinnar. ”Det blir högläsning gubbar”, fortsatte Gustav och riktade blicken mot datorskärmen.

 

”Jag närmade mig torpet med största försiktighet eftersom jag visste att mina bröder var beväpnade med åtminstone ett hagelgevär, kanske till och med det geväret som någon av dem sköt den där luffaren med. När jag kom fram stod de båda framför huset, och de var likadant klädda. De hade långa svarta skägg och skärmmössor som var långt nerdragna i pannan. Givetvis kände jag igen dem trots att de såg ut som spöken. Jag gick fram på sviktande ben och undrade hur de mådde. Kalle svarade att han mådde bra men att hans tvillingbror, som nu presenterade sig som Lasse, inte mådde något vidare eftersom han inte hade någon högerfot. Han stödde sig på ett par kryckor som verkade hemmagjorda. Jag blev inte hotad, men jag blev heller inte inbjuden till dem. Vi satte oss helt enkelt på gräset för att påbörja vårt resonemang. Det var i början av september, och det var lite kyligt, men jag beslöt mig för att hålla ut.

 

Kalle sade rent ut att han och tvillingbrodern Lasse efter mycket resonerande kommit fram till en lösning. Lasse hade hotat med att gå till polisen om inte Kalle såg till att försörja honom nu när foten var borta. De hade nått fram till någon form av kompromiss i den saken. Givetvis hade Kalle kunnat döda Lasse på riktigt och sedan flytta tillbaka till Amerika, men där hade gränsen gått för allt vad som kallas elände. Slutet på det resonemanget hade alltså blivit att bröderna flyttat till Klingatorpet och beslutat sig för att leva där under resten av livet. Kalle kunde uttrycka sig så eftersom han påstod sig ha köpt loss torpet från Storgården och att det nu var han som ägde det. Sedan gjorde han något som verkligen chockade mig. Han tog av sig mössan och lirkade av sig skägget. Det var ett lösskägg han hade, och nu kände jag verkligen igen min bror. Det var inte långt ifrån att jag kramade om honom, men jag avstod.

 

Jag förklarade nu att Kalle egentligen inte existerade, att han blivit dödförklarad för länge sedan genom Amandas förfalskade brev och att han inte hade en chans att på något sätt försöka återvända. Han var död, punkt och slut. Kalle sade sig förstå att så skett och att han satt klämd mellan flera sköldar. Han var inte bara död, han hade också sin tvillingbror att ta hand om. Ingen av dem existerade egentligen eftersom Lasse efter den makabra skottlossningen och lasarettsvistelsen aldrig mer återvänt hem. Även han var därför tydligen dödförklarad. Sedan berättade Kalle hur han och Lasse begett sig uppåt landet och försörjt genom diverse arbeten. Det var först sedan de flyttat in på Klingatorpet som Kalle avslöjat att han disponerade en större förmögenhet som han grävt ner i skogen nära Solhaga. Han hade velat pröva sin brors lojalitet innan han återvände. Och nu verkade de två vara såta vänner.

 

Jag tog ett löfte av mina bröder, nämligen att de aldrig skulle besvära mig men att det kunde hända att jag besökte dem. Jag visste nu att Kalle var en fullfjädrad expert när det gällde att maskera sig och klä ut sig och att han i olika skepnader skulle kunna dyka upp lite varstans. På min fråga hur de redde sig med mat och annat skrattade Kalle högt åt mig. Han förklarade att han när som helst kunde hämta det han behövde på olika gömställen och sedan klä ut sig till både den ene och den andre. Och sedan var det bara att utklädd till herreman åka till olika städer och sälja saker när de behövde pengar. Han förklarade också att de två skulle se till att hålla alla främlingar på avstånd genom att skrämma dem på olika sätt. Även jag fick en klar förhållningsorder, nämligen att hålla mina söner borta från Klingatorpet. Vi hade alla hakar på varandra, så det var bara att spela med.”

 

Gustav tystnade och tittade på Bertil och Helge där de satt ihopkrupna så nära varandra de kunde komma på kökssoffan. ”Inte särskilt kul, eller hur? Undrar om ni orkar mer idag, särskilt som fortsättningen är ännu mer makaber. Själv skall jag ta mig en promenad till och se efter hur det står till i Mellangården.” Gustav stängde av datorn och reste sig i sin fulla längd. När han var på väg ut reste sig Bertil och Helge från soffan. ”Vi följer med”, sade Bertil.

 

——

 

Utanför dörren möttes de tre av en grå vinterdag med barmark men med hot om snö ur de tunga moln som höll solen borta. Under tystnad gick de till Mellangården där allt åter var lugnt och stilla. Ingen vit skåpbil med dekaler, inga gubbar som sprang ut och in, ingen Klas Hermansson. Bara stillhet och tystnad. Helge, som såg ut att ha ilsknat till, gick fram till ytterdörren och tryckte ner handtaget. Dörren var låst. Helge gick runt huset medan Bertil och Gustav stod kvar på ladugårdsplanen. Helge ställde sig vid köksfönstret och kikade in. ”Kom”, sade han, ”här är städat och uppröjt.” Bertil och Gustav gick fram och tittade in. Mycket riktigt, köket såg prydligt ut, allt var städat och utdragssoffan bäddad.

 

Gustav föreslog en promenad ner till sjön och klipporna. ”Jag behöver röra på mig efter allt stillasittande sedan jag kom hit”, förklarade han. De andra var med på noterna och med raska steg nådde trion sjön, där Gustav satte sig på den fortfarande torra men kalla klippan. ”Här finns så många minnen”, sade han medan han tittade ut mot Oxdjupet som om han förväntade sig att Gudrun skulle uppenbara sig. Även Bertil och Helge satte sig. Oxdjupet hade, såvitt de visste, fått åtminstone fyra människor kastade i sitt gap. Av dem kände Gustav bara till två.

 

Det blev Bertil som bröt tystnaden. ”Det finns en sak som jag inte förstår”, sade han. ”Hur kunde de där tvillingarna, som var våra morbröder, hålla sig kvar på Klingatorpet i alla år och överleva där. Det måste vara så att de bodde där i trettio år och sedan bara försvann. Jag fattar inte. Visserligen gick det en hel del rykten om dem runt i byarna, men det var vad jag vet aldrig någon som gick dit eftersom alla sade att det spökade där och att de skäggiga bröderna var farliga för alla. Morsan förbjöd oss strängt att gå till Klingatorpet, och du vet ju själv hur hon varnade oss när du kom hit med dina bilar. Jag tror till och med att hon skrämde vettet ur farsan, för jag tror inte att han någonsin brydde sig om att åka dit bort.” Bertil tystnade och reste sig. ”Nej ni gubbar, jag tror det börjar bli kallt om ändan”, sade han. ”Kom så går vi hem och lagar mat.”

 

På vägen upp mot gården gav Gustav ännu en förklaring. Han påminde om Kalles maskeringskonst, något som han enligt Elin lärt sig i Amerika. ”Kalle var naturligtvis en riktigt ful fan som levde på att klä ut sig och lura av en massa människor på både det ena och det andra. Hur skulle han annars kunna ha så mycket pengar eller vad det nu rörde sig om att bröderna kunde leva på dem alla sina dagar. Det där kan Elin berätta mer om när vi kommer så långt. Men vad jag vill säga nu är att det riktiga brevet som han skrev från Chicago ingalunda innehöll ens frön till sanningar när han berättade om sitt arbete på slakterier och annat. Han var i själva verket en storgangster som flydde därifrån och av ren tur eller skicklighet fick med sig en förmögenhet hem. Sedan kan ni ge er tusan på att han åtskilliga gånger dök upp i Olsboda i en mängd olika förklädnader. Att han inte sköt sin bror på riktigt och reste tillbaka hänger säkert delvis samman med att han hade varit en död man om han visat sig i Chicago igen. Då var det mycket säkrare att gömma sig på Klingatorpet och stanna där.”

 

Gustav flämtade en smula efter den långa utläggningen. De hade gått långsamt medan Bertil och Helge med stigande förundran tagit till sig Gustavs förklaringar. Inkomna i köket satte sig Gustav och Helge vid bordet medan Bertil förklarade att han skulle ordna med en ugnspannkaka i elspisens ugn eftersom det tog för lång tid att värma upp ugnen i vedspisen. Efter en dryg halvtimma stod pannkakan på bordet och till den serverades lingonsylt från ICA:n och vatten från Södergårdens brunn via kökskranen. Alla tre åt med god aptit, och Helge tycktes helt ha glömt bort spriten. Efter avslutad måltid ställde Gustav på nytt fram sin dator och frågade om bröderna ville höra mer. Sedan de nickat ja förklarade Gustav att han åter ämnade läsa högt.

 

”För det allra mesta fick jag vara ifred för mina bröder. Men det hände att Kalle den spjuvern någon gång ibland besökte oss utklädd till kringvandrande nasare eller annat och då gick till alla gårdarna i byn så länge som det fanns någon att gå till. Albert anade ingenting, och ibland köpte vi för syns skull någonting. Vad Kalle egentligen ville var att se hur det var med oss. Han hade väl någon form av dåligt samvete. När han upptäckte att jag blivit sjuk slutade han kanske att komma, jag vet faktiskt inte. Ja, ni vet ju själva hurdan jag var. Men jag var inte alltid så sjuk som jag låtsades. Tvärtom hade jag många klara stunder som jag använde på olika sätt. Ni vet ju att Albert sov mycket tungt och djupt.

 

I slutet av 1960-talet började jag gå bort till Klingatorpet om nätterna, liksom för att utforska läget. Då hade mina bröder bott där i mer än tjugo år, och jag hade börjat få nog av Kalles olika skepnader hemma i byn. En eller annan gång kom han när Albert var ute i skogen och ni mina pojkar var på arbetet. Hur han kunde lista ut att jag var ensam hemma vet jag inte, men vid den tiden var jag faktiskt helt klar i skallen fastän jag för det mesta låtsades något annat. Till slut började Kalle bli riktigt jobbig. Han skröt med hur mycket pengar han hade och hur roligt det var att klä ut sig och ge sig iväg till olika städer medan hans invalidiserade tvillingbror fick stanna hemma och klara sig bäst han kunde.

 

Kalle berättade hur han utklädd till olika personer tog med sig guld och juveler och reste till Nybro, Växjö, Kalmar, ja till och med till Stockholm och Göteborg. Han tog alltid tåget från Remshult, och han var alltid noga med att ge sig hemifrån torpet vid tidpunkter då han inte riskerade att bli upptäckt. Ibland kunde han komma om kvällen till Remshult och ta in på ett av hotellen som han sedan lämnade på morgonen i en helt annan skepnad.

 

Kalle hade närmast oändliga resurser, visade det sig. Hur han kunnat släpa så mycket guld, diamanter, smycken och annat över Atlanten en gång i världen är för mig en gåta. Men eftersom han under alla år lyckades undgå att bli bestulen, så kunde han lugnt resa från Remshult med någon diamant i fickan, sälja den dyrt hos någon juvelerare och sedan festa om på något hotell några dagar innan han åkte hem igen. Hur han skaffade hem mat till sin stackars bror är och förblir för mig också en gåta. Kanske det var så att han kom hem med en resväska full med det nödvändigaste. En sak till som Kalle berättade var att han givetvis aldrig begav sig ut på landsvägen. I stället hade han en stig i skogen som ledde från torpet och direkt till Remshult.

 

Gustav tystnade och stängde av datorn. ”Så här långt är allt väl”, sade han. ”Visserligen måste Elin ha haft ett rent helvete på jorden, men hon hade föresatt sig att rida ut stormen. Hon hade även föresatt sig att få ett slut på alltihopa, och där kommer den ruggigaste delen. Men den orkar jag för min del inte ta nu. Den får vänta. Och jag tror inte att ni orkar med den ni heller.” Gustav reste sig. Utanför fönstret sänkte sig vintermörkret. ”Jag måste få luft”, sade han och gick ut. Bertil och Helge följde efter. Alla tre gick sakta i skenet från två ficklampor bort till Mellangården. Det var som om den gården drog dem till sig. Där vilade en massa olust som väntade på någon form av explosion. Ingen bil syntes till, men det lyste i köket. Helge gick fram och kikade in. När han kom tillbaka drog han Bertil och Gustav med sig tillbaka hem. Efter en stund berättade han flämtande att Klas Hermansson och en annan man satt vid köksbordet med en stor hög sedlar emellan sig.

 

——

 

Det blev kväll, det serverades en enkel måltid före sänggåendet. Gustav gick till sängs med föresatsen att sova gott så att han följande morgon skulle kunna delge Bertil och Helge slutet på historien. ”Ja”, tänkte han, ” de får till att börja med bara höra slutet på den första akten. Resten behåller jag för mig själv tills vidare. Annars blir det nog alldeles för mycket för de gamla goda vännerna. Själv har jag ju haft tillräckligt med tid för att smälta den bistra sanningen. Och jag ber till Gud att det hela skall få ett slut som passar oss alla.” Så långt kommen i sina funderingar lade sig Gustav på rygg i sängen. Han somnade omedelbart men vaknade med ett ryck.

 

Gustav hade drömt om en vit fågel, det måste ha varit en duva. Själv satt han i en bekväm fåtölj ute på en stor slätt. Den vita fågeln kretsade långt uppe på den klara himmelen. Det var sommar, det var eftermiddag, och det var varmt. Fågeln var ensam där uppe, och den kretsade fram och tillbaka. Ibland gjorde den en djup dykning, och Gustav gladde sig åt tecknet från skyn. Men plötsligt förvandlades fågeln. Den växte, och den växte snabbt. Den förvandlades till en vit flygmaskin som tycktes söka ett mål, den ville gå till attack. Gustav reste sig från sin stol och började springa utan att hinna undan. Flygmaskinen nådde sitt mål och Gustav kände hur dess propeller slet honom i stycken. Sedan lyfte flygmaskinen på nytt och återtog sin gamla skepnad.

 

Gustav gick ut i köket där han fann Bertil sittande på soffan med en kopp kaffe framför sig. ”Det finns mer” sade Bertil tonlöst och pekade mot kaffebryggaren. Gustav hällde upp och satte sig på en stol mitt emot Bertil. ”Har jag gått för hårt fram?” frågade han medan han förde koppen mot munnen. Bertil skakade på huvudet medan han vägde sin kopp i handen. ”Nej”, sade han till slut. ”Du har inte alls gått för hårt fram. Dessutom bad vi dig om hjälp att läsa morsans anteckningar eftersom vi själva har svårt att läsa. Sedan har ju Elin själv bett dig hjälpa oss. Det är bara så svårt det hela.” Bertil ställde ner koppen, och Gustav trodde sig se en tår i den ena ögonvrån.

 

Bertil berättade nu att han och Helge suttit kvar på soffan sedan Gustav gått till sängs och dryftat det som sagts under kvällen. Gustav, som trott att han bara sovit en kort stund innan han drabbades av drömmen med flygmaskinen, tittade på klockan. Den visade halv tre på morgonen. Helge hade småningom gått och lagt sig medan Bertil stannat kvar. Gustav suckade och undrade om han kunde utsätta bröderna för fortsättningen eller om han borde vänta. I det ögonblicket kom Helge ner för trappan. ”Har vi någon hagelbössa?” frågade han i en närmast förvirrad ton. Bertil vände sig mot honom. ”Nej, inte vad jag vet”, svarade han. Vi jagar ju inte.”

 

Helge satte sig tungt på soffan. ”Det var inte så jag menade”, sade han. Jag somnade tvärt och kom in i en förskräcklig dröm. I drömmen vaknade jag av att en tupp gol borta i det gamla hönshuset och till slut trodde jag att jag skulle bli tokig av hans jävla galande. Så jag gick upp och gick längst in i min garderob. Där hittade jag en hagelbössa och en ask med patroner. Det saknades två patroner. Och sedan laddade jag hagelbössan och gick raka vägen upp till hönshuset, öppnade dörren och sköt tuppen. Och sedan vaknade jag av att jag var alldeles genomblöt av svett.” Helge tystnade.

 

Bertil och Gustav tittade på varandra. ”Om du hade en så tydlig dröm, så måste det betyda att det ligger något bakom den. Ta med dig en ficklampa och sök igenom garderoben.” Helge lydde och efter en stund kom han ner med en min som närmast tydde på skräck. I handen hade han en ask hagelpatroner, och när han öppnade den visade det sig att två patroner saknades. ”Det här måste vara patronerna som Elin berättade om”, sade han till slut. ”Men någon jaktkniv kunde jag inte hitta, och någon hagelbössa har vi tydligen inte heller.” Helge satte sig tungt och Gustav började nu på allvar fundera över om han skulle berätta om vad som hände med jaktkniven.

 

 

XVII

 

Gustav kunde inte somna mer den natten. Vid sextiden gick han upp och satte igång kaffebryggaren, startade datorn och letade upp länstrafikens busstider med hjälp av sitt trådlösa datormodem. Det gick en buss dagligen förutom skolskjutsen från Remshult. Om han tog den vid klockan elva skulle han kunna ta sig till Kalmar med bara ett bussbyte och vara hemma vid tvåtiden. Bertil, som kände kaffedoften kom ut i köket och Gustav förklarade att han ville åka hem men att han skulle komma tillbaka. ”Elin har mer att berätta”, sade han kort. ”Men det får vänta lite.” Som förevändning för den avbrutna berättelsen sade han att han ville kopiera amerikabreven innan han gick vidare.

 

Bertil körde Gustav till bussen medan den chockade Helge satt kvar hemma på soffan med stora svårigheter att komma bort från nattens dröm. När Gustav sade ett glatt på återseende tittade Helge inte ens upp. Han stirrade ner i asken med hagelpatroner som om han undrade om det var samma ask som Elin pratat om eller om han själv tagit ut två patroner när han sköt tuppen.

 

Det var nära att Bertil och Helge blivit snuvade på slutet av historien, för när Gustav kom hem drabbades han av en hjärtattack så snart han ställt ifrån sig sin väska med datorn, amerikabreven, Elins anteckningsbok och kopiorna av boken. Eftersom Gustav inte hunnit stänga dörren till sin lägenhet, så räddades han av en granne som strax efter passerade och slog alarm.

 

Som om det inte var nog med infarkten, så tillstötte så pass många komplikationer att Gustav blev kvar på lasarettet i flera veckor. Vid ett par tillfällen var man nära att vända tummen ner för fortsatt liv, men Gustav kom tillbaka. När han kom hem en bit in på det nya året 2008 kände han ingen som helst lust att ta itu med det förflutna i Olsboda. I stället började han läsa böcker, han läste massor av romaner som blivit liggande genom åren, och han sjönk in i en närmast overklig värld mellan alla återbesöken på lasarettet.

 

Under tiden som allt detta hände gick Bertil och Helge omkring och undrade varför Gustav inte hörde av sig, varför han inte svarade i telefonen, varför bara telefonsvararen varje gång tuggade samma budskap. Till slut kände sig bröderna en smula besvikna och rent av bedragna. Gustav hade ju tagit med sig alla gamla sanningar hem till sig. Ingen av dem tänkte på att gamla män kan bli sjuka och hamna på lasarett. Till slut svarade Gustav en kväll i slutet av mars månad.

 

Sedan Gustav förklarat vad som hänt bad Bertil i tysthet om ursäkt för alla onda tankar han och Helge haft. Han berättade att Storsjön inte haft någon is på hela vintern utan bara frusit till lite i kanterna, att våren närmade sig med stormsteg och att de hade haft det bra. Gustav lät sig nöja men sade att han gärna ville fortsätta Elins berättelse så snart han kände sig färdig för det, kanske fram i maj när det verkligt fina vädret kommit. Och den fortsättningen måste absolut ske på plats, det vill säga på Klingatorpet. På den punkten var Gustav mycket bestämd.

 

Så kom det sig att Bertil och Helge körde bort till Remshult torsdagen den 15 maj och mötte Gustav vid bussen. Han kom ut med en stor väska i släptåg, och han förklarade att han gärna stannade ett tag för att njuta av lantluften som han uttryckte saken. Under färden mot Södergården påminde han om att de alla tre skulle fylla sjuttio år om två dagar. Helge genmälde med att han och Bertil varit i Tyskland och bunkrat för fjorton dagar sedan. Men han tystnade när han mötte sin brors skarpa blick som talade om att det minsann inte var meningen att supa bort högtidsdagen.

 

Gustav berättade om sin sjukdom, om hur han nästan dött och hur han helt sjunkit in i sig själv. Men nu var han i form igen. Vad han inte sade var att Elin måhända velat sätta stopp för den fortsatta berättelsen men att han var beredd att trotsa varje försök att undanhålla den slutliga sanningen. Även om han skulle drabbas av något otäckt. Elin hade ju själv bett honom ta itu med saken, och innerst inne måste ju Elin, antingen hon befann sig i himmelen eller i helvetet, vara med på noterna. För även om upplösningen skulle gå hennes söner djupt till sinnes, så måste hon ju också få berätta vad hon gjorde med Kalles kvarlämnade förmögenhet.

 

Bertil bjöd på god mat i form av kalops med kokt potatis och morötter. Gustav, som under de senaste månaderna hållit sig vid liv på minimala portioner lät sig väl smaka men blev snabbt mätt. Bertil kommenterade Gustavs avmagrade kropp och uppmanade honom att äta mer. Han uttryckte en förhoppning att Gustav skulle infria sitt löfte att stanna en tid och att Bertil under den tiden skulle få möjlighet att servera så mycket god mat att han skulle få se sin gamle kompis i form igen. Alla tre skrattade gott.

 

——

 

Lördagen den 17 maj 2008 startade på ett bra sätt. Den föregående dagen hade Bertil och Helge visat ett strålande gott humör och mer eller mindre bett om ursäkt för att de trott att Gustav velat smita från dem och aldrig mer komma tillbaka. Eftermiddagen hade bjudit på ett strålande väder med promenad ner till klipporna vid sjön och god mat hemma i Södergården. Ingen hade berört fenomenet Klas Hermansson, och Gustav hade avstått från att promenera bort till Mellangården. Den enda fråga han ställt var om det hänt något särskilt medan han varit borta. Och den frågan hade han ställt när de passerat den övergivna Mellangården på väg genom Olsboda efter bussturen. Både Bertil och Helge hade skakat på huvudet och förklarat att allt varit stilla där borta hela långa vintern.

 

Gustav hade med sig en enkel sjuttioårspresent till sina gamla vänner. Han hade gått omkring på en loppmarknad strax för resan tillbaka till Södergården och av en slump fått syn på en stor inramad flygbild i färg med texten Remshults glasbruk på en liten förgylld platta nederst på ramen. Bertil och Helge granskade tavlan med stor iver och konstaterade att bilden måste ha varit tagen strax efter invigningen av den nya hyttan. ”Tack”, sade Bertil och Helge med en mun. ”Den här måste vi hänga över kökssoffan så att vi kan se den varje dag”, sade Helge, ”som en påminnelse om hur det var en gång.” Han tystnade och sade lite förläget att det inte fanns någon present till Gustav. Bertil bröt in med förklaringen att presenten till Gustav var att bjuda på god mat och se till att han fick en god vistelse på landet. Stort skratt från alla tre.

 

Frampå förmiddagen sade Gustav att han trots allt ville bjuda på födelsedagsfest och undrade om butiken i Remshult var öppen. Bertil förklarade att butiken var öppen mellan elva och tre på lördagar men att den hölls stängd på söndagar. Gustav tittade på klockan som visade tjugo minuter i elva. ”Bra”, sade han. ”Om ni plockar in tre stolar och ett litet bord i bilen, så kör vi först till Remshult och sedan till Klingatorpet. Ni vet ju att jag vill fira min sjuttioårsdag på den plats där jag vistades som barn. Och där skall Elin få fortsätta sin berättelse. ”Förresten”, tillade han vänd till Helge, ” ta gärna med dig något starkt. Vi kommer alla att behöva en sup. ”Helge lyste upp och hämtade både vodka och whisky. Bertil packade ner tallrikar, bestick och glas i en väska. Gustav tog med sin dator.

 

Det var hyfsat väder när färden anträddes. Mellangården passerades och där var tyst och tomt. Suven tuffade på med Bertil vid ratten, och snart var de tre gamla vännerna framme i Remshult. Gustav gick med snabba steg in i ICA:n och plockade åt sig diverse godsaker. Bröd, smör, ost, tomater, skagenröra, mimosasallad, potatissallad, skivad rökt lax, frysta räkor, kaviar, sill, folköl och en hel del annat hamnade i hans kundvagn. Till slut kände han sig nöjd, betalade och gick ut till de väntade bröderna. ”Nu kör vi bort till Klingatorpet”, sade han glatt medan han stuvade in sina kassar i det utrymme som fanns kvar mellan stolar och bord.

 

Naturligtvis hade Bertil och Helge funderat en hel del över Gustavs önskan att tillbringa sin sjuttioårsdag på Klingatorpet. Men de hade övertygat varandra om att huset var igenspikat och att Gustav inte skulle visa minsta lust att bryta sig in. Därför kände sig båda lugna när suven rullade in på gårdsplanen till det övergivna torpet. Visserligen tog vinden i en smula, men alla tre kunde konstatera att det här kunde bli en god utflykt. Bertil och Helge bar fram bordet och de gamla hederliga hopfällbara trästolarna från förr i världen. Gustav dukade upp medan Bertil tog fram tallrikar, bestick och glas. När allt var klart sade Gustav att han ville ha en riktigt stor sup som inledning på firandet. ”Den enda form av alkohol som jag druckit sedan Gudrun försvann fick jag hemma hos er häromsistens”, sade han.

 

Klingatorpet visade sina igenvuxna åkrar, sina förfallna byggnader och sin övertäckta brunn denna högtidsdag då tre äldre män skålade för ett fortsatt bra liv, åt god mat och njöt av tillvaron. Som Bertil och Helge gissat visade Gustav inte det minsta intresse av att vilja gå in i några byggnader. I stället inbjöd han Bertil och Helge att äta sig ordentligt mätta på alla godsakerna medan han hällde upp sig ännu en sup. Helge följde naturligtvis med Gustav i drickandet medan Bertil som vanligt tog det mer försiktigt. ”Jag skall ju köra hem”, var den förevändning han levererade.

 

Alla var mätta och belåtna. Klockan visade ett på dagen då Gustav reste sig upp och höll ett tal där han prisade den landsbygd som inte längre fanns och tackade sina gamla vänner för en sjuttioårig samvaro som fått många avbrott genom åren. Sedan pekade han mot den övertäckta brunnen, tog fram sin dator och öppnade det dokument som döpts till Elin. ”Titta dit bort”, sade han medan han tog sig ännu en sup. Helge höll honom sällskap. ”Nu skall jag läsa högt igen”, sade Gustav med sluddrande röst.

 

Jag hade som sagt tröttnat på mina bröder och Kalles sätt att flinande komma till Södergården som om han ville trakassera oss. Jag gick allt oftare bort till Klingatorpet och ni minns kanske att Albert gladde sig åt att jag visat tecken till att vilja röra på mig och promenera för mig själv i början av 1970-talet. Jag gick dit bort såväl om nätterna som på eftermiddagarna för att liksom ta reda på hur de levde. När jag kom dit om eftermiddagarna fann jag dem oftast asfulla, och det gick inte att få något vettigt ur dem. Det var då jag bestämde mig för att göra något åt saken.

 

En eftermiddag, jag minns att det var vackert väder, tog jag med mig den stora jaktkniven som jag gömde i en ficka i en av mina vida kjolar. När jag kom fram satt båda mina bröder på gräset framför huset och drack brännvin ur en flaska som de skickade mellan sig. Jag frågade hur de fick tag i brännvin, en fråga som Kalle sluddrande besvarade med att han naturligtvis köpte på sig ordentligt med dricka när han gjorde sina utflykter till olika städer och bar hem i en stor väska genom skogen. De blev allt fullare, och till slut försökte Kalle resa sig men föll omkull.

 

Det var då som jag gick fram till honom och stötte jaktkniven i hans bröst. Lasse försökte komma upp på sin enda fot men misslyckades. Då drog jag kniven ur Kalles kropp och stötte den med full kraft i ryggen på honom. Båda låg nu på gräset, kvidande och blödande. Jag högg kniven på nytt i dem båda gång på gång tills de blev tysta och jag förstod att de var döda. Sedan gick jag till brunnen och släppte ner kniven. Det plaskade till i vattnet djupt där nere.

 

Gustav tystnade och hällde upp en sup till. Bertil och Helge satt tysta och såg ut som om ingen av dem trodde sina öron. ”Jag är ledsen”, sade Gustav. ”Det var inte min mening att förstöra den här festen, men jag var tvungen att fortsätta Elins berättelse på plats. Här framför huset låg Kalle och Lasse blodiga och döda, och Elin kände sig naturligtvis som om hon mött helvetet på jorden.” Bertil reste sig som om han inte ville höra mer medan Helge uppmanade Gustav att fortsätta. Även Helge tog sig ännu en rejäl sup. Flaskan med vodka var nästan tom, så Helge öppnade flaskan med whisky. Bertil satte sig åter och bad Gustav läsa vidare.

 

Jag visste naturligtvis inte vad jag skulle göra härnäst. Jag darrade i hela kroppen och var tvungen att sätta mig ner bredvid mina döda tvillingbröder. Jag satt länge och skakade tills jag insåg att jag inte kunde lämna dem där de låg. Jag var tvungen att begrava dem. Det var då jag kom på lösningen. Med darrande kropp och med uppbjudande av mina sista krafter drog jag först Kalle och sedan Lasse fram till brunnen. Jag tippade dem båda två över brunnskaret och lät dem följa samma väg som kniven. Sedan stod jag länge kvar och undrade vad jag egentligen gjort. Men sedan sansade jag mig och gick hem.

 

Naturligtvis spelade jag tokig där hemma. Jag satt på kökssoffan och darrade i hela kroppen. Albert pysslade om mig och även ni mina kära söner blev lidande av mitt agerande. Men efter ett par dagar reste jag mig igen och hade en mycket bestämd tanke i huvudet. Jag hade slängt både Kalle och Lasse i brunnen, men det räckte inte. Det var då som jag kände att jag höll på att bli frisk även om jag måste spela tokig ett tag till.

 

Varje eftermiddag tog jag en promenad bort till Klingatorpet, och för varje dag blev jag alltmer mig själv. Jag tog sten från ett gammalt odlingsröse som låg nära brunnen och bar en sten i taget fram till brunnen och slängde ner. Så höll jag på i många dagar och till slut fanns det inte längre någon brunn, bara ett nytt röse. Jag bröt sönder brunnskaret och slängde bräderna ovanpå röset. När jag hade gjort det var jag fri och frisk och gick hem med lätta steg.

 

Gustav släckte dokumentet Elin och stängde av datorn. Tystnad rådde, men det blev Bertil som bröt den och förklarade att nu behövde minsann även han en sup. Så kom det sig att tre gamla män satt kvar på sina stolar vid ett gammalt ödetorp och avslutade sitt födelsedagsfirande. Maten var i det närmaste uppäten och även whiskyflaskan urdrucken när kylan kom och Bertil gick fram till suven. ”Bäst att plocka ihop och åka hem”, sade han. De två övriga nickade och tog med sig bord och stolar fram till bilen. Bertil satte sig vid ratten. ”Jag har aldrig förr kört spritpåverkad”, sade han när han vände suven och körde ner mot stora landsvägen. ”Men någon gång skall väl vara den första. Någon polis har jag aldrig sett i Olsboda.”

 

——

 

Eftersom Gustav förstod att Bertil och Helge blivit chockade över läsningen vid Klingatorpet lät han dem vara helt ifred från nya överraskningar följande dag. I stället samlade han ihop matresterna från festen och ordnade med såväl frukost som middag. De sporadiska samtal som förekom under dagen vännerna emellan rörde sig mest om vädret och utarmningen av glesbygden. Först vid fyratiden kände sig Gustav mogen att ta nästa steg. Helge hade hällt upp ett glas vodka och han hade även bjudit Gustav som tackat nej. ”Vem sköter era räkningar och andra affärer numera?” Gustav slängde liksom frågan rakt ut i luften och väntade med spänning på svaret.

 

Efter en stund var det Bertil som svarade. ”Jo”, sade han, ”det var som så att när morsan blev sjuk, så lät vi sparbanken sköta allt det praktiska, men när hon blev frisk igen, så tog hon hem alla papper.” Bertil tystnade medan han tittade på Helge. ”Men hur gjorde ni sedan Elin flyttat?” löd Gustavs nästa fråga. ”Det blev inga problem”, svarade Bertil. ”Morsan fortsatte att sköta om våra räkningar sedan hon flyttat till Remshult. Och när hon dog, så gick vi tillbaka till banken och bad dem fortsätta som de gjort en gång i världen. Ja, banken är inte vad den var en gång, men den finns kvar och har öppet en halv dag i veckan. Så vi känner inte att vi har några problem på den punkten. Vi lämnar in räkningarna och de tar pengarna från vår pension. Och ibland tar vi ut en ordentlig hacka. Det händer när vi behöver matpengar och när Helge behöver åka till Tyskland.” Bertil tystnade.

 

Eftersom Gustav vid det här laget var väl insatt i sina vänners problem med dyslexi och oförmåga att hantera räkningar, gick han vidare. ”Det är en sak som jag inte förstår”, sade han. Vad har ni levt av under alla år sedan glasbruket lades ner? Fick ni några andra jobb?” Återigen väntade Gustav med spänning på svaret. Helge, som redan blivit en smula rund under fötterna, tittade på sin bror. ”Jo”, sade Bertil. ”Vi sökte givetvis nya jobb, men det enda jag kunde var att blåsa glas och sköta ett gammaldags lantbruk. Och jag var jävligt bra på att blåsa glas, skall du förstå. Men det fanns inga jobb att få eftersom det ena glasbruket efter det andra försvann. Likadant med Helge, han var jävligt bra på att sköta det praktiska på ett glasbruk, men i slutet av 1970-talet var det ingen som ville ha honom heller. Vi var bara drygt fyrtio år men redan utslagna från arbetsmarknaden. Och dessutom var vi så vana vid att jobba ihop, så vi kunde inte tänka oss att hamna på varsin arbetsplats.”

 

Det blev tyst i köket på Södergården. ”Men fick ni ingen omskolning och möjlighet att fortsätta i något annat yrke?” fortsatte Gustav sin utfrågning. Bertil och Helge tittade återigen på varandra. ”Vi försökte”, fortsatte Bertil. ”Men du vet ju hur vi har det med ordblindhet och allt det där. Det kom en massa papper som vi skulle fylla i, men vi begrep ingenting. Och morsan visade heller inget intresse att hjälpa oss. I stället uppmanade hon oss att stanna hemma på gården och sköta den. Det där med det ekonomiska ordnar sig, brukade hon säga. Hon sade dessutom att vi hade försäkringar som gjorde att vi inte behövde jobba mer om vi inte ville.”

 

Gustav satt tyst en stund. Han visste givetvis vad det handlade om, men han ville vänta ett tag till med Elins berättelse. I stället började han prata om sig själv och berättade återigen att han efter sina teologistudier vigts till präst i Svenska Kyrkan, att han till och från arbetat som präst i olika församlingar runt om i Sverige, att han rest mycket i Europa och USA och att han i stort sett förbrukat alla pengar han en gång i världen tjänat på sina fastighetsaffärer. Nu levde han enbart på sin pension och ansåg sig inte ens ha råd med en riktig bil. Men han förklarade med ett skratt att han inte var det minsta olycklig för det. ”Jag har haft ett rikt liv”, sade han till slut. ”Och för det tackar jag Gud och kärleksfulla föräldrar.”

 

Det blev återigen tyst i köket. Men så reste sig Gustav och föreslog en promenad i det vackra vädret. ”Vi skall inte gå tillbaka till Klingatorpet”, sade han med en min som antydde att han ville se något annat. ”Jag minns hur morsan berättade om kräftkalasen på Solhaga under kriget. Vi var småpojkar då, och ingen av oss minns något av det hela. Men kan vi inte gå dit? Det skulle vara kul att se platsen. Morsan brukade berätta hur farsan åt kräftor tills han höll på att svälta ihjäl. Det måste ha varit ett alldeles speciellt minne för henne.”

 

Tre gamla män klädde sig för en ordentlig promenad medan den glödande majsolen hotade att sänka sig under horisonten. Till en början gick de tysta, men gradvis lättades stämningen upp genom att Gustav började föra fram det ena barndomsminnet efter det andra. Till slut kom tre glada och närmast uppsluppna män fram till det förfallna torpet. Sly, som bitvis hotade att bli skog, växte på åkrarna. Huset, där Emma och Peter fostrat sina barn och levt ett bra liv, stod kvar som ett spöke med inrasat tak och växtlighet som spred sig i det som en gång varit kök, kammare och finrum. Ladugården och övriga hus var lika långt gångna i sitt förfall.

 

Gustav gick fram och tittade på bostadshuset. ”Det här är ett monument över människors slit en gång i världen”, sade han. ”Tänk på alla tårar, tänk på alla skratt, tänk på alla gräl, tänk på alla bekymmer över mat för dagen, tänk på glädje och död.” Gustav tystnade, väl medveten om att han höll på att ge sig in i någon form av kyrklig betraktelse. Han skakade på huvudet, tog fram sitt välkända leende och vände sig till Bertil och Helge. ”Men nu är det nu”, sade han medan han gick bort mot det som återstod av ladugården. ”Någonstans här mellan husen måste kräftfesterna ha utspelat sig. Tänk er hur roligt de måste ha haft. Tänk hur de skrattade. Tänk hur roligt ni och jag hade innan vi somnade. Hem kom vi tack vare kärleksfulla föräldrar och troligen med hjälp av Alberts underbara sätt att hantera häst och vagn.”

 

Bertil och Helge hade tappat en smula av sin uppsluppenhet, väl medvetna om att de som ägare av torpet Solhaga fullkomligt struntat i underhållet sedan de sista torparna gått bort för många år sedan. Bertil föreslog promenad tillbaka till gården längs den gamla körvägen som även den hotade att växa igen. Det soliga vädret hade förvandlats till skymning när de tre närmade sig gården. På trappan stod Klas Hermansson beredd att knacka på dörren. När han fick syn på de tre verkade han bli en smula osäker. ”Jag visste inte att ni hade en gäst”, sade han och försvann med raska steg bort emot Mellangården. Bertil, Helge och Gustav tittade på varandra. Bertil låste upp dörren och de gick in.

 

——

 

Det blev en bra kväll med god mat som Bertil lagade. Det blev prat om barndomsminnen där Helge skrattande drog den gamla historien om hur de manglade palt på vinden. Det blev teve med nyheter och något program som handlade om nedläggning av affärer och bensinmackar på landsbygden. Det blev ett tidigt sänggående. Innan Gustav stängde dörren till finrummet frågade han om bröderna var redo för fortsättningen av Elins berättelse. Båda nickade ja.

 

Ännu en skön morgon i den underbara försommarmånaden maj. Gustav möttes av kaffedoft och stekos när han kom ut i köket vid sextiden. Bertil var på ett strålande humör där han stod vid spisen med ägg och bacon i två stekpannor. Helge kom ner från sin övervåning, även han på ett strålande humör. Gustav erinrade sig att det inte blivit så värst mycket vodka kvällen innan. Kaffet smakade bra nu när det var dags för nya tag.

 

Efter frukosten föreslog Gustav ännu en promenad men bara en kort sådan till Mellangården. Han var nämligen nyfiken på Klas Hermansson som just skulle till att knacka på kvällen innan. Den korta promenaden ledde inte till något annat än lite välbehövlig motion. Mellangården var tyst och öde. Vare sig människor eller bilar syntes till. De tre gick hem, satte sig vid köksbordet, Gustav öppnade sin dator.

 

Ni förstår säkert att jag hade förebråelser med en massa blod på händerna även om jag vid det här laget kände mig frisk. Jag hade dödat tre människor, varav en egentligen var helt oskyldig. Jag hade dåligt samvete dygnet runt, inte bara för de tre jag dödat, utan kanske mer för de tre som jag kände att jag svikit. Jag älskade Albert, jag älskade mina söner och ändå bar jag mig åt som jag gjorde. Jag var en del av min mors gamla lögn samtidigt som jag tyckte att Kalle inte längre hade någon del i Södergården och gott kunde hålla sig därifrån. Efter det att jag tagit livet av mina bröder fanns naturligtvis planer för en god ålderdom tillsammans med Albert, men nu blev det inte så och jag kände att jag måste bort från gården, dock inte så långt att jag miste kontakten med er mina kära söner.

 

Nu skall jag berätta något mycket viktigt, nämligen hur jag försökte kompensera mitt urdåliga samvete och i viss mån gottgöra rent ekonomiskt. En tid efter det att jag färdigställt mina bröders grav började jag undra över om inte Kalle hade fler tillgångar än de han redan förbrukat i all sin skrytsamhet. Han sade ju själv att han köpt Klingatorpet, men eftersom han var en icke existerande person, så skulle ju varken jag eller ni kunna göra anspråk på det. Klingatorpet bara fanns där och det står väl fortfarande kvar utan att någon gör anspråk på det. Det kommer säkert att gå samma öde tillmötes som alla de andra torpen runt om i skogarna.

 

Så var det Kalles skryt med pengar. En tidig morgon bestämde sig Albert för att tillbringa hela dagen i skogen. Jag ordnade matsäck till honom och till er mina pojkar. När ni gett er iväg gick jag till Klingatorpet med hela dagen framför mig. Naturligtvis stod dörren olåst, det var bara att kliva på. Det luktade mycket illa därinne, så jag öppnade alla fönster. Det var så till den milda grad ostädat att jag undrade hur de hade kunnat bo i all röran. Jag bar ut alla sängkläder och annat till ladugården och stuvade in alltsammans i de gamla kobåsen. Till slut var de fyllda med skräp och jag var genomsvettig av allt bärandet. Sedan började jag leta, men den dagen hittade jag ingenting.

 

Gustav, som såg sina gamla vänners uppspärrade ögon, avbröt läsandet och frågade om det fanns mer kaffe. Bertil gick fram till bryggaren och fyllde på vatten och kaffe. Sedan satte han sig på soffan igen medan den bruna drycken började rinna ner i kannan. ”Det här låter ju som en spännande film”, sade han. Gustav nickade. ”Det är bättre än så”, replikerade Gustav. ”Jag antar att ni är nyfikna på om Elin hittade något. Förresten, vet ni egentligen hur mycket pengar ni har på banken?” Bertil och Helge tittade på varandra. ”Nej egentligen inte”, svarade Bertil. ”Men vad jag vet har vi så att vi klarar oss.” Sedan blev det inte mer tal om den saken. Kaffet avnjöts och Gustav fortsatte.

 

Jag uppmuntrade Albert att arbeta i skogen de följande dagarna så att jag kunde gå till torpet och leta vidare. Jag gick igenom varenda möbel, jag tog ut dem en efter en och slog sönder dem med en yxa som jag haft med mig. Resterna bar jag bit för bit bort till ladugården, för jag ville ju inte att någon skulle komma och upptäcka vad jag höll på med. Till slut fanns ingenting kvar i huset. Jag funderade på att bryta upp golvet, men till det hade jag inga verktyg. Så här höll jag på dag efter dag men gick alltid hem i rätt tid för att ha kvällsmat och annat i ordning tills ni kom hem. Jag tackade min lyckliga stjärna för att vi vid det här laget gjort oss av med alla djuren. För om jag skulle ha varit tvungen att mjölka, så hade det nog inte gått så bra.

 

Så en kväll kom jag att fundera på husets vind, och när jag gick dit bort nästa morgon, så drog jag fram stegen, öppnade vindsluckan och gick upp. Där tycktes tiden verkligen ha stannat. Där fanns gott om saker från den gamle soldaten Klings tid, där fanns annan bråte som slängts upp genom åren och där var gott om damm, spindelnät och råttlort. Herregud, tänkte jag, skall jag bli tvungen att leta igenom all den här bråten också. Jag stod fortfarande på det översta trappsteget medan jag skaffade mig en överblick samtidigt som jag lät ögonen vänja sig vid det svaga ljus som kom in från fönstren på gavlarna. Det var då jag fick min idé. Jag skulle naturligtvis inte klampa upp hur som helst.

 

Jag stod länge kvar på det översta trappsteget med full överblick. Jag kunde nu se att det fanns spår i dammet, att vissa saker flyttats och att det fanns någon form av spår till det ena av gavelfönstren. När jag kommit så långt gick jag upp och följde spåren utan att röra något vid sidorna. Spåren slutade vid en av takbjälkarna. Där stannade jag och tittade upp. En stor påse hängde i en krok i taket. Jag sträckte mig upp, fick tag i den men ramlade baklänges av tyngden som jag fick över mig. Jag trodde att jag bröt ryggen, men efter en stund kunde jag resa mig upp.

 

Gustav smuttade på sitt kaffe som nu svalnat så pass att han gillade det. Bertil och Helge satt förstummade som om de inte begrep något. Deras kaffekoppar stod orörda. ”Det var fan”, sade Bertil till slut. ”Så morsan hittade alltså Kalles pengar eller vad nu var för någonting.” Gustav log. ”Det var mycket mer än bara pengar”, sade han. ”Det var en stor förmögenhet.”

 

Jag släpade den tunga påsen efter vindsgolvet fram till luckan. Där kastade jag ner den för trappen och bad en stilla bön att den inte skulle gå sönder. Det gjorde den inte heller, den bara landade med en tung duns, så jag förstod att det var en rejäl påse. Sedan gick jag ner, och efter mycket lirkande kunde jag öppna påsen. Jag trodde inte mina ögon. Jag stack ner handen och kände på det som låg där. Sedan tog jag upp en näve saker och tittade. Jag hade aldrig förr sett diamanter och pärlor, men efter en stund förstod jag vad det var jag höll i handen.

 

——

 

Gustav släckte ner dokumentet och stängde av datorn. Alla tre satt stumma, men till slut ställde Helge frågan vad Elin gjort med det som fanns i påsen. Gustav svarade inte genast. Han ställde en motfråga, ett upprepande av vad han frågat nyss, nämligen om Bertil och Helge var medvetna om hur deras bankkonton såg ut. ”Det är måndag idag”, sade han. ”När håller den gamla goda banken öppet?” Bertil och Helge tittade på varandra. ”Det är på tisdagar. Jag tror de öppnar klockan tio”, sade Bertil. ”Vi brukar ta ut pengar just på tisdagar mitt på dagen en gång i månaden.” Gustav lät sig nöja med svaret och undrade om bröderna skulle känna för att besöka banken följande dag, liksom för att följa upp fortsättningen på Elins berättelse. Och kolla sina konton. Bertil och Helge nickade ja, varefter de bad Gustav att fortsätta.

 

Men det blev ingen fortsättning den dagen. Gustav sade att han ville avvakta tills de varit på banken. Därmed lät sig Bertil och Helge nöja, det blev eftermiddag och det blev kväll. Tiden användes till samtal och promenader. Nästa förmiddag var det dags att rulla ut suven och köra till Remshult.

 

De tre klev in på banken. De var ensamma med en äldre banktjänsteman som glatt hälsade på bröderna Olsson. Han frågade om de ville ta ut pengar, och när Bertil och Helge nickade, så gick han via datorn in på deras konton och frågade hur mycket. ”Jag vill ha femtusen”, sade Bertil, och mannen på den andra sidan disken, som visste att banken skötte brödernas alla affärer, fyllde i en uttagsblankett, som han lämnade över till Bertil för underskrift. Sedan lämnade han över den begärda summan i femhundrakronorssedlar. ”Jo”, sade Bertil, det var en sak till. ”Hur mycket pengar har vi egentligen på våra konton?”

 

Återigen en del knappande på datorn. ”Bertil har tvåhundratrettioentusen trehundra kronor och åtta öre och Helge har nittiosextusen tvåhundraåtta kronor och sexton öre. Och det är inklusive månadens pension som sattes in i går. Bertil och Helge stirrade på varandra. ”Och så har ni ju er aktiedepå”, lade bankmannen till. ”Aktie vadå?” Det var Helge som ställde frågan. Bankmannen tittade på de båda som om han i sin tur inte förstod motfrågan. ”Jo”, ni har en gemensam aktiedepå som i dagsläget är värd lite mer än trettiosex miljoner kronor.” Gustav hade svårt att hålla sig för skratt medan bröderna Olsson såg mer eller mindre svimfärdiga ut. ”Jag förstår ingenting”, sade Bertil. ”Inte jag heller”, sade Helge.

 

Så kom det sig att tre gamla män, varav två befann sig i något av ett chocktillstånd, återvände till Södergården. Gustav hade ett stort leende på läpparna när de slog sig ner i köket. ”Nu får du nog fan förklara”, sade Bertil. Men Gustav svarade inte genast. I stället öppnade han sin dator för att låta Elin ge sin syn på saken.

 

När jag satt där på golvet nedanför trappan och lät handen löpa genom alla ädelstenar och pärlor tänkte jag först ingenting. Men så tänkte jag på alla de människor som en gång ägt dessa dyrbarheter. Och så tänkte jag på Kalle och undrade hur han tillskansat sig dyrbarheterna. Hade han mördat? Hade han gjort inbrott? Hade han varit stor gangsterkung och haft hejdukar som mördat och stulit för hans räkning? Jag satt länge kvar på golvet och funderade medan jag insåg att jag hade ålderdomens försörjning tryggad och att jag aldrig mer skulle behöva bekymra mig. Visserligen hade Albert och jag och ni mina söner pengar på banken, men det här måste vara mycket mycket mer.

 

Nu började jag undra hur jag skulle få hem påsen. Jag erinrade mig att en av soldaten Klings gamla ryggsäckar skymtat uppe på vinden. Ja, ni vet kanske en sådan där ryggsäck som soldaterna hade när de skulle dra ut till övningar eller krig. Jag hämtade den och stoppade ner påsen i den. Sedan tog jag den på ryggen och gick hem. Jag stängde dörren, men jag låste den inte eftersom jag inte hade någon nyckel. Förresten brydde jag mig inte om att dörren var olåst. Där fanns inte längre något att stjäla. När jag kom hem gick jag upp på vinden och lade ryggsäcken med påsen i min kista. Sedan låste jag kistan. När ni flyttade mig till Remshult, så hade jag som väl nu är bekant min kista med mig.

 

Gustav tystnade och tittade på sina vänner. ”Gratulerar”, sade han. Tack vare er mors envisa letande, så är ni idag mångmiljonärer. Kanske lite sent i livet, men ändå. Själv har jag kommit till en slutsats, nämligen att Elin, trots de försäkringar och annat som fanns, såg till att det alltid fanns pengar till hands om ni behövde dem. Det var därför som hon uppmanade er att stanna hemma och ta det lugnt sedan glasbruket lagts ner. Det var Elin som hela tiden pumpade in pengar på era bankkonton och försörjde er med morbror Kalles efterlämnade förmögenhet. Ni har väl aldrig behövt tänka på hur ni fick er försörjning? Det enda som jag fortfarande undrar är vad ni egentligen fördrev er tid med under alla år mellan uppsägning från glasbruket och fram till pensioneringen. Det rör sig ju om tjugofem år. Bertil och Helge skruvade på sig där de satt på soffan. ”Egentligen ingenting mer än att gå här hemma och sköta om gården”, sade Bertil till slut.

 

Sedan jag flyttat till den lilla villan i Remshult började jag fundera över hur jag skulle kunna använda den där påsen som jag tagit med mig. Den låg fortfarande kvar i kistan, och jag visste ju att ni hade lön från glasbruket och jag hade min pension. Eftersom ingen av oss hade några stora anspråk på livet och jag skötte om era affärer, så visste jag att de pengar som kom in gott och väl räckte till oss alla tre. Det kontrollerade jag varje månad vid mina besök hos banken. När bruksherrgården brann upp och glasbruket lades ner blev det något annat. Jag ville inte att ni skulle behöva förödmjuka er. Det var därför som jag aldrig hjälpte er med att fylla i en massa blanketter för att få understöd eller andra arbeten. Det var då som jag fick idén att göra som Kalle brukade göra.

 

Gustav tystnade åter. Han kände sig trött men samtidigt rörd. Elin hade med råge gottgjort allt det som Amanda och hon ställt till med, men samtidigt insåg Gustav att det var något som saknades, nämligen redovisning, deklarationer och allt det där som hörde det byråkratiska samhället till. Men så kom han på att Elin tänkt till även på den punkten. ”Hon var klurigare än de flesta”, sade Gustav.

 

 

XVIII

 

Det är i nådens år 2008 som trådarna i vår berättelse återigen löper samman till en enda punkt. Det är i nådens år 2008 som Gustav är frisk efter sin infarkt. Det är i nådens år 2008 som bröderna Bertil och Helge Olsson får reda på att de är mångmiljonärer. Det är i nådens år 2008 som bröderna skall utföra det sista mordet. Det är i nådens år 2008 som Gustav skall avslöja den slutliga sanningen även om det dröjer långt in i nästa år innan bröderna Olsson förstår vad den innebär.

 

——

 

”Egentligen känner jag mig som en skurk. En enkel bonddotter som fått gå i skola och lärt sig läsa och skriva men som aldrig förrän nu fått möjlighet att uttrycka sig på det sätt som jag länge önskat och som jag gör nu. Jag upprepar att jag älskade Albert av allt mitt hjärta, jag upprepar att jag älskar mina söner. Jag upprepar att jag mådde mycket dåligt men att jag mådde allt bättre sedan jag tagit livet av Kalle och hans tvillingbror. Varför jag mådde bättre efter det att jag dödat förstår jag faktiskt inte. Det får ni eller någon annan förklara i efterhand.”

 

Det var dagen efter beskedet om de dryga trettiosex miljonerna på aktiedepån. Ingen av de tre hade sovit särskilt gott under natten. De hade slitits sönder av drömmar och de hade inte samlats i köket förrän långt fram på förmiddagen. Gustav hade öppnat sin dator efter en frukost som avnjutits under tystnad. Han undrade egentligen om det var värt att fortsätta historien eller om han skulle återvända hem till Kalmar. Det var då som han fick en idé. En idé som gick ut på att sätta en smula press på sina gamla vänner innan han gick vidare. Gustav reste sig, gick fram till köksfönstret och tittade ut över gårdsplanen. ”Ni säger att ni gick här hemma och skötte om gården”, sade han. ”Men hur kommer det sig då att det ser så pass förfallet ut som det gör? Elin visste ju att det fanns gott om pengar, och ändå! Jag förstår egentligen ingenting.” Gustav satte sig.

 

Bertil och Helge skruvade återigen på sig där de satt på soffan. Till slut tittade Bertil upp och såg Gustav rakt in i ögonen. ”Förstår du hur det känns när hela ens liv rycks bort? Jag tror att du vet eftersom du har varit med om det själv sedan Gudrun försvann. Jag har sagt förut att jag var en av de bästa glasblåsarmästarna och att Helge var och är ett tekniskt geni. Vi var jättebra på det vi gjorde, men vi kunde ju inte läsa och skriva som morsan. Därför blev vi allt mer i händerna på henne. Hon kom aldrig mer ut till gården. Hon sade att hon inte ville. Hon sade att hon hade sina minnen med sig och att hon var nöjd med dem. Hon gav oss pengar varje månad och vi behövde inte göra någonting. Så här i efterhand förstår jag att hon förstörde oss och gjorde oss allt mer beroende av hennes omsorger och krav.” Bertil tystnade, fortfarande med blicken stadigt fäst mot Gustav.

 

Till slut slog Gustav ner blicken. Bertil var naturligtvis inte det minsta korkad, men han och Helge hade sina handikapp. Gustav undrade i sitt stilla sinne vad som hänt om Elin inte haft alla sina pengar. Då hade bröderna åter tvingats ut på arbetsmarknaden i slutet av 1970-talet. Gustav suckade när han förstod att Elin genom sina omsorger mer eller mindre tagit livet ifrån sina söner. Hon hade tvingat dem att stanna hemma, och hon hade utnyttjat dem på ett närmast grymt sätt. Själv kände Gustav sig tacksam över att han gjort sig av med alla de pengar han tjänat en gång i världen. Han hade fått den slutliga förklaringen som sade honom att en massa pengar bara ställer till elände. Bättre då att bara ha så mycket som man behöver för en något så när trygg tillvaro. Han väckte datorn ur dess vila.

 

”När ni blev arbetslösa tog jag en näve av Kalles diamanter och pärlor och lade dem i en annan påse. Jag gick bort till polisstationen i Remshult och sade helt fräckt att jag hittat påsen ute på gatan och att den innehöll något som ägaren måhända saknade. Polisen framför mig öppnade påsen, och jag såg att han blev häpen. Sedan fyllde han i en blankett där mitt namn och min adress fanns. Han lade påsen i ett kassaskåp och tackade mig för att jag varit så ärlig. Jag gick hem och väntade. Under den tid som det behövdes fick ni pengar från arbetslöshetskassan, och vi hade ju pengar på våra bankböcker. Så en dag mycket senare ringde en polis och sade att påsen jag lämnat in tillföll mig eftersom ingen anmält den saknad. Jag hämtade den, tackade och gick hem igen.

 

Nu hade jag en liten påse med dyrbarheter som jag visste att jag kunde använda utan att någon myndighet skulle kunna komma och fråga mig varför jag hade så mycket pengar. Jag kunde ju hänvisa till att jag hittat diamanterna och pärlorna och att de nu var mina. Jag kunde börja uppträda som Kalle gjort, och även om jag inte behövde maskera mig eftersom det jag hade i påsen var hittegods, så började jag med mina resor kors och tvärs. Och det var då som jag började utnyttja er för mina syften. Jag bad er skjutsa mig till olika städer, där jag gick till juvelerare och sålde en sten eller en pärla i taget. Och det rörde sig om många stenar och pärlor. Oftast fick jag kontanter i handen, men det hände också att pengarna sattes in på mitt bankkonto. Någon gång hände det också att jag blev blåst på affären och blev utan pengar. Men pengarna var mina, jag satte in dem på banken, och jag deklarerade för dem.

 

Till slut hade jag så gott om pengar att jag undrade vad jag egentligen skulle göra med dem. Jag läste mycket, jag lyssnade mycket på radio och teve. Jag lärde mig att det var bra med aktier. Så jag gick till banken och bad dem hjälpa mig att placera pengarna på rätt sätt. Och det gjorde de bra. De sade att jag skulle ha pengarna i stora börsnoterade företag, och så föreslog de ett antal aktiefonder och obligationsfonder. Jag kände mig trygg, jag såg hur pengarna växte, och till slut förde jag över dem till er mina kära söner och betalade gåvoskatten. Jag sade inget om gåvan, för jag tänkte att ni fick upptäcka den själva när jag var borta.”

 

Gustav slutade sin läsning. ”Elin uppträdde mycket skickligt”, sade han. ”Elin fortsatte att sköta era affärer med hjälp av banken, och hon behövde bara peka på den rad där ni skulle skriva under deklarationer och annat. Det var er biljett till kontanter varje månad. Och när Elin dog, så fortsatte banken att ta hand om era tillgångar. Den här aktiedepån fyllde Elin tydligen på under 1980- och 1990-talen, och det är klart att värdet gick ner ordentligt vid kriserna omkring 1990 och 2000. Men idag är de återhämtade. Vad jag skulle vilja råda er till är att sälja alla aktier i depån och sätta in dem på penningmarknadsfonder, för jag tror att vi är på väg emot en ny börskrasch.”

 

Gustav tystnade och förklarade att han behövde sträcka på sig och ta en promenad. De båda mångmiljonärerna satt tysta kvar på soffan, men när de såg att Gustav menade allvar, reste de sig och följde med. Under tystnad gick de mot Mellangården i det goda vädret i den sköna månaden maj. Där syntes ingen bil, men från huset hördes det svagt ljudet av upprörda röster. ”De måste föra ett sjuhelvetes liv eftersom de hörs ända hit ut”, sade Helge medan han gick fram emot huset. Då öppnades dörren och Klas Hermansson kom ut med en liten svartskäggig mörk man i hälarna på sig. Båda hejdade sig när de fick syn på Helge och gick in igen. Bertil hade tyckt sig se en stor kniv i handen på den skäggige mannen.

 

——

 

Följande dag bad Gustav om skjuts till bussen. Han längtade hem till sitt, och han sade att det var några saker som han ville kolla upp innan han avslutade Elins berättelse. Både Bertil och Helge följde med. Innan Gustav steg på bussen vände de sig till honom, tog honom i handen och tackade för hjälpen. Naturligtvis uttryckte de även en önskan om att kompensera honom för att han hjälpt dem att hitta alla pengarna. ”Der är lugnt”, sade Gustav. ”Jag har så jag klarar mig. Men det finns mer att hämta.” Längre än så kom han inte, dörren stängdes och bussen rullade ut ur Remshult.

 

Bertil och Helge åkte hem. De stannade till vid Mellangården men fann att allt var lugnt. Bertil ställde in suven. Helge satte sig på en stol en bit från den laddade björnsaxen och undrade vad de skulle göra nu när de hade så gott om pengar. Bertil tog en annan stol och satte sig bredvid sin bror. ”Egentligen ingenting”, sade han slutligen med en suck. ”Hur skulle du och jag kunna göra av med så in i helsikes mycket pengar? Vi är sjuttio år gamla, vi bor bättre än de flesta, vi äter god mat och vi sover bättre än de flesta om nätterna.” Helge nickade. Han höll med.

 

Bröderna Olsson satt kvar länge på sina stolar och resonerade. ”Det är först nu som jag förstår att morsan förstörde livet för oss med alla pengar hon gav oss”, sade Bertil. ”Hon band upp oss med sitt eviga ringande och klagande på alla möjliga sjukdomar som hon hade. Hon hade oss att köra till apoteket, till konstiga affärer i olika städer. Egentligen lämnade hon oss aldrig riktigt ifred. Hon ringde ju alla tider på dygnet, men hon ville aldrig komma hit ut. Och vi fick dåligt samvete. Jag tror att man brukar kalla det skuldkänslor. Det snappade jag en gång från ett program på teve.” Bertil suckade. Helge reste sig upp och förklarade att han behövde en sup. Han kom tillbaka med en flaska vodka och två glas. Han räckte det ena till Bertil och hällde upp.

 

Så kom det sig att tvillingbröderna Bertil och Helge Olsson mitt på blanka vardagen satt på varsin stol på Södergården i Olsboda by med anor från medeltiden och drack vodka. Helge drack mest, men Bertil kände på något sätt att han nu äntligen kunde slappna av och göra sällskap med sin bror. För vad tusan gjorde det om de satt i det goda vädret i maj månad och drack vodka. De var mångmiljonärer och kunde köpa många lastbilar fyllda med vodka om de ville. Men varför skulle de göra det? Helge hade under den senaste resan till Tyskland fyllt på så att det räckte för ett tag framöver. Och de kunde ju åka igen. ”Vi kanske ska ta med oss en släpkärra nästa gång vi åker”, föreslog Helge medan han hällde upp den sista skvätten ur flaskan.

 

Eftermiddagen gick, kvällen kom, det blev lite rester till kvällsmat innan bröderna sade god natt och gick till sängs. De var båda en smula berusade men de hade gott samvete. Efter en drömlös natt satte de sig vid köksbordet följande morgon. Bertil hällde upp kaffe medan Helge bredde sig en smörgås. ”Vi måste handla mat idag”, sade Bertil. ”Det är tomt i kylskåpet.” Helge nickade men sade att han grunnat på en sak innan han somnat kvällen innan. ”Vi pratade ju igenom det här i går, men det är en sak som jag inte förstår. Hur kunde morsan vara så in i helvete tjatig som hon var? Det var ju Gustav som öppnade våra ögon till något som vi inte tidigare förstått. Och till slut var vi ju tvungna att skaffa oss mobiltelefoner för att hon skulle kunna nå oss var vi än var. Jag tror att det var morsan som köpte telefonerna åt oss i Eksjö eller om det var i Tranås.”

 

Bertil ställde ner sin kaffekopp. ”Jag kommer naturligtvis ihåg de där telefonerna”, sade han. ”Men jag har ingen aning om var min finns. Jag minns bara att det var den telefonen jag ringde ifrån när jag hittade morsan ihjälslagen. Sedan vet jag inte var jag lade den.” Helge bet i en smörgås och tog en slurk kaffe. ”Min telefon ligger däruppe någonstans, men den går säkert inte att använda vid det här laget. Enda skälet till mobiltelefonerna var morsan, men numera behöver vi dem inte eftersom vi alltid gör allt tillsammans och inte har den minsta anledning att ringa till varandra.” Helge tog en tugga till från smörgåsen. ”Förbaskat gott bröd det här” sade han. ”Kan vi köpa mer av det idag?”

 

Mitt på dagen rullade Bertil ut suven, och bröderna anträdde sin färd mot ICA:n i Remshult. När de körde förbi Mellangården kunde de konstatera att där fortfarande var lugnt, och när de kom till avtagsvägen mot Klingatorpet, tittade Helge ditåt. Men han sade ingenting. Han funderade över alla automatvapnen och undrade om de fanns kvar. Men så kom han att tänka på den stora födelsedagsfesten för några dagar sedan. Då hade allt sett orört ut, så det hade väl inte hänt något sedan dess. Helge rätade på ryggen. Suven rullade in i Remshult.

 

——

 

Gustav kom hem som planerat. Han låste upp dörren till sin lägenhet, tog in sin väska och sjönk ner i en fåtölj med ett glas juice i handen. Han kunde inte få Elin ur tankarna. Denna en gång så vackra kvinna hade blivit sjuk och tidvis förvandlats till ett kolli som måste tas om hand, förses med mat och om kvällarna föras till sin säng. Tidvis hade hon varit från sina sinnen, men tidvis hade hon också spelat tokig. Hon hade mördat tre människor, och hon kände sig frisk först när hon tagit livet av sina tvillingbröder. Sedan hade hon i minst tjugofem år försörjt sina dyslektiska söner samtidigt som hon trakasserat dem. Gustav suckade. Han var övertygad om att han bara fått sig en del av sanningen till livs av Bertil och Helge. Elin hade säkert blivit långt mer elak på äldre dagar än vad de ville låtsas om.

 

Det blev kväll, och Gustav satte på sin teve. Men eftersom den inte hade det minsta av intresse att bjuda på, så stängde han av den igen och började läsa ifatt alla tidningar som samlats innanför hans dörr medan han varit borta. ”I morgon är det konsert i domkyrkan”, muttrade han, vek ihop tidningarna och ägnade resten av kvällen åt en god bok som handlade om fattiga barn i Afrika. Han kröp småningom till sängs och sov drömfritt.

 

Gustav ägnade den följande dagen åt en del praktiska saker. Bland annat tog han reda på en sak som chockade honom en smula. Via fastighetsregistret fick han nämligen fram att Klas Hermansson stod som ägare till fastigheten Remshult 1:16, det vill säga det före detta glasbruket. Klas Hermansson ägde alltså det som en gång i världen varit Bertils och Helges arbetsplats, men vad hade han för nytta av den. Gustav hade ju varit med sina gamla vänner där borta en gång och sagt att det vore en välgärning att riva rasket. Andra saker som Gustav fördrev dagen med handlade mest om Elins anteckningar. Han sände en djupt känd tanke till Södergården. Tanken innehöll en önskan om ett fortsatt gott liv för de gamla barndomsvännerna.

 

Sent på eftermiddagen kom Gustav att tänka på det vita ägg av betong som han stulit ur den vita skåpbilen. Han hade lämnat det kvar på Södergården. Kanske ägget innehöll en förklaring av något slag. Gustav ruskade på huvudet, klädde av sig och gick in i duschen. Medan han lät det varma vattnet strila över sig tänkte han återigen på Elin. Medan han torkade sig tänkte han på sin godhjärtade mor som, även hon, fått slita hårt hela livet. När han klädde sig gick tankarna åt olika håll, men det som bekymrade honom mest var att ingen hade en chans att välja sina föräldrar.

 

Gustav satte sig åter i sin fåtölj. Det var gott om tid innan konserten skulle börja. Han hade nämligen bestämt sig för att promenera in till staden i det vackra vädret. Han kom i tanken tillbaka till barnet som inte kunde välja föräldrar. ”Det är säkert det enda val som ingen kan göra”, tänkte han. ”I alla andra fall kan vi ju välja. Om jag någon gång i livet gör ett val, så är det ju någonting som känns bra just då. Efteråt kan jag inte gå omkring och gräma mig eller ångra det jag gjort eller inte gjort. Just när jag gjorde valet, så kändes ju allting helt rätt. Jag har inte rätt att försöka komma bort från det jag tyckte var helt rätt i ett visst ögonblick.”

 

Det blev dags att promenera in till staden. Gustav sneglade mot Ängö. Där fanns barndomsminnen eftersom Maja haft en moster som bott där en gång i världen med sin familj. Han gick förbi det före detta badhuset, som numera var förvandlat till bostäder, han kom ner till den gamla ångkvarnen som numera var länsmuseum. Väl medveten om att han tagit en omväg sneddade nu Gustav längre in mot Kvarnholmen, nådde domkyrkan och gick in. På programmet stod körsång, något som han såg fram emot. Han satte sig på en bänk mitt i kyrkan. Eftersom han var tidig, så fanns det gott om platser.

 

Efterhand fylldes kyrkan. Det fanns inte många platser kvar när dirigenten höjde taktpinnen. Gustav njöt i fulla drag av det han hörde. Han slöt ögonen och tänkte på alla de kyrkor han besökt i sitt liv. Han tänkte också på hur många gånger han själv stått i en predikstol och låtit sitt budskap gå ut till de människor som samlats till gudstjänst. Han tänkte på Elin, han tänkte på Bertil och Helge, han tänkte på sina föräldrar, han tog till sig sången. Så öppnade han ögonen. Han hade en känsla av att någon tittade på honom. Själv satt han i bänkens mitt. Ute på den vänstra kanten satt en kvinna. Det var hon som skickat de blickar som fått Gustav att vakna upp ur sin dvala.

 

Konserten slutade och Gustav reste sig. Kvinnan som tittat på honom väntade vid mittgången. Hon räckte fram handen och sade att hon ville hälsa. Gustav tog den framsträckta handen men kände absolut inte igen den paranta kvinnan som stod framför honom. Hon såg ut att vara lite yngre än han själv, hon var klädd i en något gammaldags grå dräkt som framhävde hennes former, hon var mycket kortare än Gustav trots att hon gick i högklackade skor. ”Jag har följt dig under många år”, sade hon. ”Jag har lyssnat till många av dina predikningar och jag har förstått att du bär en tung börda med dig. Jag har tagit till mig dina predikningar eftersom de alltid haft ett budskap som gått rakt in i hjärtat. Förresten”, tillade hon, ”jag heter Gudrun.”

 

——

 

Sommaren 2008 blev för Bertils och Helges del en sommar med många tankar och samtal. Sedan Gustav öppnat deras sinnen och fått dem att förstå hur Elin mer eller mindre saboterat deras liv, levde de i någon form av chock. Ibland gick de ner till sjön men rörde inte båten där den låg väl skyddad från väder och vind under sitt tak. Ibland gick de bort till Mellangården där tystnad rådde. En gång i veckan körde de in till Remshult för att handla mat. En gång i månaden gick de in på banken för att ta ut pengar. Ibland sågade de och högg ved inför den kommande vintern. I mitten av juli gjorde de ännu en resa till Tyskland och kom hem med suven nerlastad med sprit och öl. Sällan eller aldrig tänkte de på den stora förmögenheten de hade.

 

Det var många saker som de inte förstod. En av dem var hur Elin kunnat mörda sina bröder och sedan känt sig fri. Att hon blivit mer eller mindre tokig efter det första mordet kunde de till nöds smälta. Sedan började de resonera om hur de egentligen själva kände sig efter varsitt mord de senaste åren med åtföljande begravningar i Oxdjupet. Men ingen av dem mådde dåligt av det, åtminstone inte vad de visste. De hade väl sällan eller aldrig drömt om vedträet som dödat den förste inkräktaren eller glasblåsarpipan som dödat den andre mannen när de själva varit inkräktare. Ibland nämnde de mormor Amanda. Hon hade, såvitt de kunde förstå, inte mördat någon men i stället begravt en kropp i Oxdjupet även hon. En dag framförde Bertil tanken att det där med mördandet måhända fanns i deras gener.

 

Vid det här laget unnade sig även Bertil en och annan sup. Men han fortsatte att sköta om hemmet genom matlagning och viss städning medan Helge såg till att gräsklipparen och en del andra verktyg fungerade som de skulle. Först i slutet av juli ringde Gustav och undrade hur det stod till på Södergården. Bröderna, som gladdes år samtalet, undrade när Gustav skulle komma tillbaka. De fick inget annat svar än att det nog skulle ske någon gång under hösten.

 

En dag i slutet av augusti satt Helge och rullade det blankpolerade ägget av betong över köksbordet. Det hade legat där hela tiden sedan Gustav stulit det. ”Den här skiten borde kanske förpassas ut i skogen”, muttrade Helge. ”Förra gången vi stal ett sådant här ägg ur den vita skåpbilen, så fick vi ju inbrott. Men det här jävla ägget tycks ingen ha saknat.” Bertil höll med. Även han tyckte att de kunde kasta bort det. Helge reste sig upp med ägget i handen. ”Det var något konstigt med deras sätt att gjuta de här sakerna”, muttrade han medan han gick ut. Helge gick raka vägen ut till vedboden och lade ägget på huggkubben. Sedan tog han en slägga och drämde till. Ägget delades i två delar och kvar på huggkubben låg en liten plastpåse med någon form av vitt pulver i.

 

Helge tog med sig påsen och gick in. Han lade den på köksbordet. ”Vad fan kan det här vara? Det är inte salt, och det är inte socker”, sade han medan han öppnade påsen och hällde ut innehållet på köksbordet. Sedan luktade han på det han hällt ut. Eftersom han inte kände någon lukt, så hämtade han en disktrasa, torkade upp pulvret och sköljde av disktrasan i vasken. Sedan satte han sig på kökssoffan och muttrade något om att han skulle slänga de jävla ägghalvorna nästa gång han kom ut till vedboden. Men så fick han en idé. ”Jag skall ringa till Gustav”, sade han.

 

Gustav var hemma. Han blev glad när han hörde Helges röst, men han kände sig en smula bekymrad över det som Helge hade att berätta om ägget. Naturligtvis förstod han vad det var som Helge placerat i vasken med hjälp av disktrasan, men han sade ingenting om det. I stället förklarade han med glad röst att han kunde komma vilken dag som helst framöver. ”Jag kör själv”, sade han, ”så ni behöver inte hämta mig vid bussen.”

 

Så kom det sig att Gustav ett par dagar senare svängde upp på gårdsplanen i en vit Volvo V70. Han steg ur och log sitt allra fryntligaste leende. ”Hallå mångmiljonärerna”, sade han. ”Om ni inte lydde mitt råd att placera om era pengar, så börjar det bli lite sent med den saken. Det är inte min bil”, tillade han. ”Jag har lånat den av en kär väninna.” Bertil och Helge hade rest sig från sina stolar och gått fram till Gustav. ”Skönt att se dig igen”, sade Bertil. ”Jag tror att det finns en del saker som vi vill prata med dig om.” Gustav nickade. Han förstod men var ändå nyfiken.

 

Det blev eftermiddag, och det blev kväll. Och det blev ett riktigt ruskväder som svepte fram över Olsboda. När mörkret helt hade omfamnat byn reste sig Gustav och förklarade att det var dags att göra en utflykt. ”Ni har till viss del lättat era hjärtan”, sade han, ”men det finns väldigt mycket kvar att berätta. Nu skall jag i min tur berätta för er att det är Klas Hermansson som äger det före detta glasbruket, och nu skall vi åka dit bort. Vi åker i Volvon eftersom den där knäppgöken i Mellangården känner igen suven. En vit Volvo är mycket mer anonym.” De överraskade bröderna reste sig upp och följde med Gustav ut. För säkerhets skull tog Helge med sig en plunta med vodka. Han tog även med sig en stadig ficklampa.

 

De passerade Mellangården. Där var det tyst och mörkt. De körde genom ett tyst men inte helt mörkt Remshult, de passerade kyrkan och närmade sig det före detta glasbruket. Gustav stannade på behörigt avstånd från den förfallna byggnaden och körde in på en mörklagd sidoväg. ”Nu promenerar vi den sista biten”, sade han medan han klev ur bilen. ”Och vi skall vara så tysta som vi någonsin kan. De här figurerna som sysslar med äggen är minsann inte att leka med. Spänningen grep dem, och Helge glömde helt sin plunta där den låg i fickan.

 

Det lyste svagt i ett fönster på den före detta hyttan. Helge tog kommandot och ledde de två övriga till bakdörren invid den gamla mängkammaren. Den var inte låst nu heller, Helge gick först försedd med sin ficklampa. I ljusstrålens sken gick de tre uppför trappan till hyttan. Där möttes de av i stort samma syn som den gången Bertil och Helge iakttagit den man som Bertil lite senare klöv huvudet på med glasblåsarpipan. En liten mörk man med svart skägg blandade betong i ett mängtråg medan ytterligare en person placerade ut de äggliknande formarna. I det svaga ljuset kände Gustav igen mannen som spytt ner hallen i Södergården. Det var Klas Hermansson som plockade med formarna.

 

——

 

I den sköna månaden maj hade Gustav gått ut ur domkyrkan med Gudrun vid sin sida. De hade gått ner till havet, de hade gått vidare längs Kvarnholmens ytterkanter och de hade till slut hamnat längst ut på Ängö. Där hade de stannat med havet och Ölandsbron i synfältet. De hade stått där länge och bara tittat. Till slut var det Gudrun som bröt förtrollningen när hon tog Gustavs hand och kramade den hårt.

 

Gustav kände det han kände. Eller rättare sagt så här hade han inte känt sedan den förra kvinnan med namnet Gudrun funnits i hans närhet. Han besvarade kramen medan han fortsatte att titta ut mot Öland i skymningen. Sedan gick de båda tillbaka mot Kvarnholmen. ”Jag har min bil där borta”, sade Gudrun och pekade mot en parkeringsplats. ”Jag kan köra dig hem om du vill.” Gustav accepterade erbjudandet och gled ner i det högra framsätet på en vit Volvo V70. Det enda han undrade var hur Gudrun kunde veta att han inte hade någon bil och att han hade promenerat ner till staden. ”Jag följde efter dig på avstånd”, sade Gudrun. ”Och jag vet var du bor.”

 

De satt länge kvar i bilen utanför den hyresfastighet där Gustav hade sin lägenhet. När han sade godnatt förstod han att det måste ha funnits någon mening med mötet, men han kunde inte förklara hur eller vad. Gustav sjönk ner i sin fåtölj med ett glas mineralvatten i handen. Gudrun hade inte avslöjat särskilt mycket om sig själv annat än att hon var djupt troende och att hon bodde ensam i en villa i en förort till staden. I övrigt hade samtalet rört sig kring allt från kvällens körsång till miljöförstöringen på jorden. Gustav hade inte sagt något vidare om sig själv han heller. I stället tycktes Gudrun vara väl medveten om hans bakgrund.

 

Gustav somnade efter många suckar och mycket funderande. Han vaknade ideligen av drömmar, men det var inga särskilt obehagliga drömmar. Snarare manade de till eftertanke. Han befann sig åter ute i den rankiga träbåten. Kvinnan vid hans sida reste sig upp och föreslog en simtur, men han skakade på huvudet. Då slängde hon sig i sjön och simmade bort från båten. Han tittade länge efter henne, och hon ropade att hon ville ha sällskap i det sommarvarma vattnet. Hon ropade att hon tänkte bita av hans ena öra om han inte följde efter. Gustav reste sig i båten men vaknade just som han skulle till att hoppa. Yrvaken kände han på sina öron. De satt där de skulle båda två.

 

I drömmen stod nu Elin framför Gustav. Hon var ung och klädd i en blommig sommarklänning. Hennes långa hår fladdrade kring huvudet och i händerna höll hon en stor tung säck. Själv var Gustav en liten pojke som undrade vad Elin ville. Elin sänkte blicken mot säcken och uppmanade Gustav att inte glömma bort att den fanns. Den skulle Bertil och Helge ha när hon inte längre levde. Sedan upplöstes Elins gestalt och förvandlades till ett moln som sakta steg upp mot himmelen. Kvar på marken låg säcken. Gustav försökte öppna den, men då kom en stor orm ut och väste. Gustav blev rädd och sprang sin väg.

 

Så här höll det på större delen av natten. Till slut gick Gustav upp och hällde upp ett glas vatten. Utanför fönstret ropade den uppåtgående solen på uppmärksamhet i form av kvittrande fåglar. Gustav satte sig i sin fåtölj. Där somnade han och sov drömlöst till långt fram på förmiddagen. Han väcktes av en ilsken telefonsignal. ”Hej, det är Gudrun”, sade rösten på den andra sidan av linan. ”Ursäkta att jag stör, men jag tänkte fråga om jag får bjuda dig på lunch här hemma hos mig. Jag hämtar dig klockan tolv.” Gustav tittade på klockan som visade halv elva. ”Med nöje”, svarade Gustav och lade på luren. Samtidigt kom han att tänka på att han för länge sedan fått ett telefonsamtal från en annan Gudrun. Det samtalet hade lett till en tragedi.

 

Så kom det sig att juristen och prästen Gustav Karlsson vid sjuttio års ålder återigen inledde ett förhållande med en kvinna. På något sätt kändes det rätt även om Gustav för länge sedan bestämt sig för att leva ensam till döddagar. Gudrun kom vid avtalad tid, och hon var klädd i en blommig sommarklänning liknande den som Gustav mött hos Elin i nattens dröm. Han tittade på Gudrun och räckte över en bukett med fem röda rosor som han hunnit handla i kvarterets blomsteraffär. ”Du är mycket vacker”, sade han.

 

——

 

Gustav tecknade åt Bertil och Helge att de skulle dra sig tillbaka från det som hände där borta i skenet från gasollampan. Bröderna lydde, och utan att ge minsta ljud ifrån sig kunde de tre ta sig ut samma väg som de kommit in. Till slut nådde de bilen. Under tystnad körde Gustav tillbaka till Södergården. När han kom in i huset ställde han sig och tittade på flygbilden över glasbruket. Bertil och Helge hade hållit sitt löfte och hängt sin sjuttioårspresent ovanför soffan. Gustav stod länge och tittade. Sedan bad han bröderna beskriva de olika delarna hos den stora anläggningen.

 

Under eftermiddagen hade Bertil och Helge berättat en del av den mörka hemlighet de bar på. Naturligtvis hade de inte hunnit så långt som till morden de begått. De hade berättat om sitt besök i hyttan och beskrivit den lille mörke man som vid det tillfället blandat betong. ”Ni döljer något tänkte Gustav”, men han tänkte också att sanningar alltid kryper fram, särskilt från personer som egentligen är stillsamma varelser.

 

Bertil och Helge fortsatte att beskriva konstruktionen och uppbyggnaden av det gamla glasbruket. ”Hildur Bengtsson var långt före sin tid när hon lät projektera den här anläggningen”, sade Helge. ”Vi började ju arbeta där bara en kort tid efter det att allt var färdigt, men det var många av våra gamla kompisar som vittnade om hur det varit förr och att det blivit mycket bättre med den nya hyttan. Inte bara vad gällde glasblåsningen. Det handlade om transporter, tillgänglighet och att ledningen fanns i samma byggnad som oss som jobbade på golvet så att säga.” Helge tystnade medan Gustav försökte sätta sig in i glasbrukets olika delar med hjälp av flygbilden. Han kunde se att det bara fanns en väg ut eller in där varor av olika slag lätt kunde transporteras, nämligen via den stora lastbryggan på baksidan.

 

Det började bli sent på kvällen. Gustav frågade om han kunde sova över som vanligt. ”Din säng står bäddad sedan du var här senast”, svarade Bertil. ”Du vet ju att du alltid är välkommen.” Gustav hade tänkt ut några frågor till men avstod från att ställa dem. I stället sade han god natt och kröp till sängs. Bertil och Helge satt kvar i köket med kaffe respektive vodka i varsin mugg. ”Tror du att han misstänker vad vi egentligen har gjort?” sade Helge. ”Han vet ju att vi har åkt till hyttan och luskat.” Bertil skakade på huvudet. ”Även om han misstänkte något, så skulle han aldrig avslöja det.”

 

Morgonen därpå hade ruskvädret bedarrat och solen sken från en molnfri himmel. ”Vilken underbar dag det blir”, sade Gustav när han kom ut i köket där Bertil som vanligt pysslade om kaffebryggaren. Gustav försåg sig med en kaffemugg och gick ut i den nästan varma septembermorgonen. Han satte sig på en stol en bit från den spända björnsaxen. Bertil kom efter. ”Helge berättade för mig att han spräckt det där betongägget och hittat en påse med vitt pulver i det”, sade Gustav medan han läppjade på kaffet. ”Sedan öppnade han påsen, hällde ut innehållet på bordet och torkade upp alltsammans.” Bertil nickade bekräftande. ”Jag vill ha tag i ett sådant där ägg till”, sade Gustav. ”Jag tror att jag vet vad de innehåller. Och om jag har rätt, så är det riktigt fula fiskar som härjat i Olsboda de senaste åren.”

 

——

 

Frampå förmiddagen förklarade Gustav att han ämnade köra tillbaka till Kalmar under förevändning att han skulle hämta några saker. I verkligheten handlade det om att Gudrun fyllde sextiofem år och ville fira sin pensionering. Hon hade tidigare förklarat att hon inte hade minsta lust att arbeta efter sextiofem utan att hon i stället ville njuta av det fortsatta livet tillsammans med Gustav.

 

Gudrun var kemist till yrket och hade i många år arbetat inom läkemedelsindustrin. Hon hade någonstans mitt i karriären återvänt till universitetet där hon disputerat och blivit docent i ämnet. Detta hände efter det att hon lagt en jobbig del av sitt liv bakom sig. Det ena efter det andra hade krupit fram under den tid som gått sedan de båda träffats. De upptäckte att de lämnat liknande trauman efter sig. Gudruns man hade nämligen avlidit på ett tragiskt vis ungefär samtidigt som olyckan ägt rum på Storsjön. Hon hade länge varit otröstlig men till slut gått vidare med livet och liksom Gustav börjat hålla sig till religionen.

 

Födelsedagens kväll firades på en restaurang i närheten av det anrika slottet. Den anlände i god tid, tog sig en tripp över vindbryggan och gick in på borggården. Gustav, som gjort många besök här genom åren, beskrev anläggningen. Han berättade om sin namne Gustav Vasa och dennes sätt att hantera såväl vänner som fiender på den här platsen. Han beskrev Erik XIV:s vistelse där och hur slottet tjänat som tillflyktsort i olika krigiska sammanhang. Gudrun lyssnade och tog till sig historiens vingslag som utan tvekan fanns på platsen. Sedan tog hon Gustav under armen och såg till att de hamnade på restaurangen.

 

Det blev en lång kväll med god mat utan alkohol. Även Gudrun var nykterist, och mineralvatten serverades till såväl förrätt som huvudrätt. Samtalet handlade till stor del om kyrkor, predikningar och religion när Gustav plötsligt bröt den tråden och började berätta om sina gamla barndomsvänner i Södergården. Han hade som flyktigast nämnt dem förut i samband med att han lånat Gudruns bil och kört till Olsboda, men nu var det en sak som han var nyfiken på, nämligen vad de där äggen som förvarades i den vita skåpbilen egentligen innehöll. Gustav beskrev äggen, hur Helge spräckt ett av dem och hur pulvret från plastpåsen sedan hamnat i vasken.

 

Gudrun lyssnade spänt till den närmast osannolika historien. De hade vid det här laget hunnit till kaffet, och Gudrun rörde långsamt i sin kopp medan hon tog till sig det som Gustav hade att berätta. Hon tog skeden ur koppen och såg Gustav rakt in i ögonen. ”Vad jag förstår, så rör det sig om någon form av knark”, sade hon. ”Kanske kokain, men då måste jag förstås ha ett prov som jag kan analysera.” Gustav satt tyst, han hade fått det svar han förväntat sig. Till slut bröt han själv tystnaden. ”Om jag skaffar fram ett sådant där ägg till, så kan vi kanske få ett besked från dig.” Gudrun nickade men tillade att hon bara ville stå för själva analysen utan att bli indragen i någon form av brottshärva. Gustav förklarade att han naturligtvis ville hålla Gudrun utanför allt som hade med figurerna på glasbruket att göra men att han inte kunde överge sina barndomsvänner utan vidare.

 

Kvällen slutade med en promenad genom stadsparken bort till slottet där Gudruns bil stod parkerad. ”När kan vi åka till Olsboda?” frågade hon när hon satte sig bakom ratten. Gustav hade väntat på reaktionen. ”Vilken dag som helst”, blev svaret. ”Jag måste bara varsko Bertil och Helge att vi kommer så att de kan ställa fram en säng till i finrummet. Eller också får vi ta med oss någon form av hopfällbar säng.”

 

——

 

Några dagar senare gjorde de slag i saken. Eftersom man var inne i den första delen av september började det bli mörkt om kvällarna, något som passade Gustav alldeles utmärkt. Han ville dessutom avvakta ett regnområde som skulle komma in enligt SMHI. Den vita Volvon rullade in på Södergården en tidig vardagskväll med duggregn i luften. Gudrun var nu väl förberedd på vad och vilka hon skulle möta. Gustav hade preparerat henne genom att utförligt beskriva sin barndom i Olsboda och på Klingatorpet. Han hade också beskrivit sin återkomst många år senare, men han hade inget sagt om de kvinnor han haft med sig. Och naturligtvis hade han särskilt utelämnat den tragiska olyckan ute på Storsjön. För säkerhets skull hade han pratat med Bertil dagen före avresan om just det där med kvinnorna. Bertil hade diplomatiskt svarat att vi alla bär på hemligheter som inte tål att dras fram i dagsljus.

 

Gustav hade undrat över det svar han fått från Bertil. Visst har vi alla hemligheter som inte tål dagsljus, tänkte han. Under resan till Olsboda funderade han vidare på svaret medan Gudrun körde. Innan de startat hade Gudrun haft en kommentar om att man borde blanda in polisen om det fanns misstankar om knark. I det läget hade Gustav nästan ångrat att han dragit in Gudrun i historien.

 

Till slut kom Gustav fram till ett acceptabelt svar på sina egna frågor. Han visste allt om Elin, hennes mord och Kalles pengar. Allt detta var en djupt förborgad hemlighet gamla vänner emellan. Å andra sidan hade Bertil och Helge en gång i världen räddat Gustav från en pinsam situation när de lovat att aldrig berätta för någon om olyckan på Storsjön. Så långt hunnen i sina tankar summerade Gustav den delen med att de gamla barndomsvännerna förvisso hade alltför många hakar på varandra för att någonsin kunna knysta om något. Det fanns bara en enda sak som fortfarande brydde Gustavs hjärna. Han hade blivit alltmer övertygad om att Bertil och Helge långt ifrån lämnat ut hela sanningen till honom. Det fanns något som tryckte dem, och detta något hade att göra med de stora äggen i den vita skåpbilen. Mer än så kunde Gustav inte fundera ut. Att i det läget blanda in polisen var naturligtvis helt uteslutet för Gustavs del.

 

Gudrun hälsade med stor nyfikenhet på Bertil och Helge. Hon fann de båda storvuxna männen vara artiga och trevliga, och när de alla slog sig ner vid köksbordet kunde Gustav nästan inte hålla tillbaka en flämtning. Här var välstädat och rengjort. Bordet täcktes av en nytvättad duk och i en vas stod röda rosor från en av Elins gamla rabatter. På spisen puttrade en köttgryta. Helge reste sig efter en stund och ställde fram tallrikar, glas och bestick. På frågan vad det fick vara att dricka till maten, svarade Gustav att Södergården antagligen fortfarande hade ett utmärkt brunnsvatten. På bordet låg de båda halvorna från ägget som Helge kluvit men nu tagit in i köket. Gudrun satte tankfullt ihop de båda halvorna och betraktade dem medan Bertil ställde köttgrytan på bordet. ”Ett sådant här ägg har jag sett förut”, sade Gudrun tankfullt.

 

Precis när det var dags att äta ringde det i Gudruns mobiltelefon. Hon tittade på nummerpresentatören, bad om ursäkt, reste sig och gick lite avsides. Gustav kunde uppfatta oron i de korta kommentarer som Gudrun lämnade. När hon åter satte sig vid bordet meddelade hon kort att hon var tvungen att omedelbart bege sig till Stockholm. Hon förklarade att hennes mor, nyss fyllda åttionio år, fortfarande klarade sig själv i sin lilla lägenhet på Kungsholmen, men att hon nu drabbats av någon hjärtåkomma. ”Det var sjukhuset som ringde”, förklarade Gudrun. ”Mor hade lyckats ta sig ut ur lägenheten och ringt på en grannes dörr. Det var tydligen det som räddade henne. Klockan är trots allt bara sju på kvällen, så jag kan vara i Stockholm för midnatt.”

 

Gudrun övertalades att äta lite av den färdiga maten, och tio minuter senare följde Gustav henne ut till bilen. ”Jag hoppas att jag inte ställer till problem för dig”, sade hon när hon sjönk ner bakom ratten. ”Naturligtvis inte” replikerade Gustav. ”Jag följer gärna med dig om du vill det.” Gudrun skakade på huvudet och de tog adjö. Gudrun körde ut från gårdsplanen medan Gustav gick tillbaka. Det regnade ordentligt och vinden tilltog i styrka. Gustav var våt och huttrade när han åter satte sig vid köksbordet för att njuta av den avbrutna måltiden.

 

Efter en stund tog Gustav åter upp tråden med de stora äggen och att de måste få fatt på ett till för att Gudrun skulle kunna säga vad det fanns i dem. Samtidigt funderade han över det som Gudrun sagt om att hon sett ett sådant ägg förut. Men så skakade han av sig den saken och gick vidare i resonemangen med Bertil och Helge. Efter en stund reste sig Bertil och kom tillbaka med tre gamla regnrockar som funnits i en garderob. ”De här kommer vi att behöva om vi skall hämta fler ägg i kväll”, muttrade han. ”När nu Gudrun gett sig iväg, så är det väl bäst att vi åker dit bort alla tre.”

 

——

 

De parkerade suven på behörigt avstånd från glasbruket. Helge, som hållit sig nykter hela dagen, hade tagit fram en plunta och druckit några klunkar. Både regnet och blåsten hade tilltagit, så regnrockarna kom väl till pass när de smög fram mot glasbruket och stannade vid stallet. Bertil tog i dörrhandtaget men fann att byggnaden var låst. ”Inget problem”, sade Helge medan han grävde i fickan och tog fram en stor nyckelknippa. ”Jag har fortfarande tillgång till hela anläggningen såvida de inte bytt ut låsen. Du brorsan minns väl att jag till slut blev alltiallo här på bruket innan det lades ner. Och nyckelknippan behöll jag.”

 

Helge letade bland nycklarna i mörkret och regnet. Att tända en ficklampa var givetvis uteslutet. Småningom kom Helge fram till rätt nyckel, stack den i låset och öppnade dörren. Alla tre gick in men fann stallet tomt. Ingen vit skåpbil, inga spår efter några ägg i betong. Bertil drog igen dörren bakom dem, Helge tände en ficklampa och lät strålen spela längs väggarna. Lite skräp i hörnen var allt de kunde se.

 

När de åter drog sig ut och Helge låste dörren efter dem tilltog regnet och vinden än mer. Helge tog kommandot i och med att han var den som hittade bäst. De smög fram till glasbruksbyggnadens knut, där Helge försiktigt kikade mot lastbryggan medan han höll tillbaka de två andra. Nu förstod Helge varför den vita skåpbilen inte stod i stallet eller rullade längs vägarna. Den stod helt enkelt parkerad invid lastbryggan med stängda dörrar och avslagen motor. Helge tecknade åt de andra att stå kvar medan han själv smög sig fram till skåpbilen och kände på dörrarna. Bilen var låst.

 

Helge smög sig tillbaka. ”Nog tusan kan jag forcera lås”, viskade han. ”Men den här bilen vill jag inte ge mig på eftersom den som äger den kommer att upptäcka att någon varit inne i den.” Han tystnade och kikade återigen runt knuten med sitt enda öga. ”Nu händer det något”, viskade han igen medan han drog sig undan ur ett ganska så obefintligt synfält. Regnet vräkte ner vid det här laget och Gustav undrade inom sig hur de skulle komma tillbaka från den här expeditionen utan varsin grundlig förkylning.

 

Helge stack åter fram huvudet och kikade. Han drog sig tillbaka och viskade åt Bertil att fort som fan hämta suven. Samtidigt tecknade han åt Gustav att följa med. De kom fram till skåpbilen som nu stod där med öppen bakdörr. Helge snappade åt sig en kartong med ägg och skulle just dra sig tillbaka med sin fångst när den välkände svartskäggige mannen kom ut på lastbryggan och kände igen honom. Helge gav äggkartongen till Gustav och bad honom att springa sin väg. Samtidigt gick Helge i regnvädret ut på planen fram lastbryggan och skrek något åt den lille svartskäggige mannen. Sedan sprang han i skydd av mörkret och regnet tillbaka till skåpbilen där han hukade i skydd av den främre delen.

 

Gustav, som stannat bakom husknuten med äggkartongen i famnen, blev nu vittne till allt som hände. Och det hände mycket snabbt. Gustav hann uppfatta ljudet från suven. Motorn formligen vrålade när Bertil svängde runt knuten. Den svartskäggige mannen, som kommit ut med ett gevär i handen hade börjat jaga Helge, som han trodde befann sig på planen framför lastbryggan. Möjligen hann den svartskäggige uppfatta ljusen från suven innan Bertil i ursinne körde rakt på honom. Den svartskäggige studsade över bilen och blev liggande på marken. Bertil tvärnitade, vände suven och körde över mannen där han låg. Gustav hörde dunsarna när hjulen grep tag i mannen. Sedan stannade Bertil bilen och klev ur. ”Nu tog vi en jävel till”, skrek han. ”Nu hoppas jag att det inte finns fler av den här sorten.”

 

——

 

Gustav skakade i hela kroppen av regn, kyla och chock. Han såg sina gamla vänner stå och gestikulera över mannen på marken, och plötsligt gick Helge fram till lastbryggan. Bertil följde efter med en ficklampa i högsta beredskap. De försvann in i byggnaden medan Gustav började känna sig alltmer utlämnad åt andra makter än de han lärt känna under sitt långa liv. Kartongen med ägget som han höll i famnen började lösas upp av regnet, så han gick fram till suven och lade in den i baksätet. Sedan gick han fram till mannen på marken och kunde genast konstatera att offret för Bertils framfart dött omedelbart. Ingen andning, ingen puls.

 

Gustav följde efter Bertil och Helge. Den orientering han fått via flygbilden satt kvar i hjärnan, och han lyckades ta sig igenom den helt mörklagda byggnaden ända fram till hyttan där han såg Bertil och Helge stå och titta sig om i det svaga ljuset från den flämtande gasollampan. ”Ingen Klas Hermansson den här gången”, tänkte Gustav medan han gick fram och lade en hand på Bertils axel. ”Hur skall ni klara ut det här” frågade han medan han såg Bertil rakt in i ögonen. För ett ögonblick for en tanke av skräck igenom honom. Han hade varit vittne till avrättningen framför lastbryggan. För det var ju inte någon vanlig trafikolycka det handlade om. Å andra sidan kunde Helge ha blivit skjuten av den mörkskäggige mannen om inte Bertil och suven dykt upp i rätt ögonblick.

 

Men hans fruktan hade ingen som helst grund. Bertil var from som ett lamm och Helge stod ett par meter bort och kliade sig i huvudet. Gustav hörde hur stormen utanför huset tilltog, och han hörde hur regnet formligen vräkte ner. Helge gick omkring och letade efter något. Han gick i allt vidare cirklar med ficklampan framför sig. Plötsligt ropade han till och sade att han hittat cementen. Gustav förstod ingenting. Han såg på Bertil som slog ner blicken.

 

Utan att yttra ett ord tog bröderna Olsson varsin säck cement och började gå ut mot lastbryggan. De bad Gustav stanna kvar samtidigt som de försäkrade att de skulle komma tillbaka. Så skedde också efter en stund. Då tog de återigen varsin säck cement och gick ut, men den här gången uppmanade de Gustav att följa med. Väl utkomna på lastbryggan sprang Bertil med lätta steg till suven och körde fram den till lastbryggan. Sedan sprang han upp till Gustav och Helge som stod kvar under taket med fyra säckar cement framför sig. ”Jäkla busväder”, mumlade Bertil medan han tog av sig den ena skon under förevändning att han fått en sten i den.

 

Så kom det sig att tre sjuttioåriga män stod på den förfallna lastbryggan till ett gammalt och sedan länge nerlagt glasbruk och undrade vad de skulle göra. Gustav förstod ingenting, men Bertil och Helge hade vid det här laget fått en viss rutin när det gällde att skaffa undan kroppar som ingen saknade. Men det senare var ju ingenting som Gustav var insatt i även om hans intuition länge sagt honom att det fanns något som hans gamla vänner dolde för honom. Därför tog han nu kommandot när han undrade vad de skulle göra med den döde där ute på planen framför lastbryggan.

 

Det blev Gustav som släpade kroppen fram till suven i ovädret. Det blev han som öppnade suvens baklucka och vräkte in kroppen. Det blev han som stängde den ännu öppna bakdörren till skåpbilen. Det blev han som satte sig bakom suvens ratt och uppmanade bröderna att skynda sig. Bertil och Helge lydde uppmaningen sedan de kvicknat till en smula och slängt cementsäckarna över den döde. Bertil satte sig fram bredvid Gustav medan Helge slank ner i baksätet. Gustav körde hem till Södergården.

 

När de kommit fram avtog stormen och regnet var inte längre lika intensivt. Bertil gick fram till vagnboden och öppnade dörrarna så att Gustav kunde köra in bilen och låsa den. De tre gick in i huset, tog av sig alla våta kläder under tystnad. Gustav tackade sin lyckliga stjärna för att han tagit med sig ett ombyte. Det var som om han sett det stora regnvädret framför sig. Efter ombytet satte sig alla tre vid köksbordet. Helge ställde en flaska vodka och tre glas på bordet. ”Jag tror vi behöver varsin ordentlig sup”, sade han medan han hällde upp.

 

——

 

Det blev en sömnlös natt, men tidigt på morgonen började Gustav den konfrontation han hade planerat under natten. Över den första kaffekoppen bad han lugnt och stilla bröderna berätta vad de hade på hjärtat. Det förblev tyst en lång stund. Under tiden öppnade Gustav en väska han haft med sig och tog fram sin dator. Eftersom varken Bertil eller Helge tycktes ha något att säga kopplade han datorns laddare till ett vägguttag och startade den. Medan han öppnade dokumentet Elin och rullade fram rätt ställe bröt Bertil tystnaden. ”Jo”, ”du vet ju det där med Oxdjupet och morsans död”, sade han.

 

Gustav satt stilla och väntade på fortsättningen. Det värsta regnet hade avtagit och vinden tonat ner sig till vad som verkade en viskning jämfört med kvällen innan. Morgonljuset avslöjade obönhörligt det förfall som rådde i omgivningen utanför fönstret. I samma ögonblick ringde det i Gustavs mobiltelefon. Han tittade på nummerpresentatören och såg att det var Gudrun som hörde av sig. ”Äntligen”, sade han när han svarade. ”Hur har det gått?”

 

Gudrun fattade sig kort där hon satt i en sjukhuskorridor och väntade på att få träffa sin mor igen. ”Resan gick bra”, sade hon. Mor tycks vara över den värsta krisen, men jag måste stanna och se hur det går. Jag hoppas att du förstår. Så fort jag fått det positiva besked som jag väntar mig åker jag hem till hennes lägenhet och stannar där för att få lite sömn. Jag hör av mig så fort jag har något nytt att berätta.” Gustav lade på luren sedan han beklagat det inträffade samtidigt som han uppmanade Gudrun att stanna så länge som det behövdes och sagt att det förvisso inte gick någon nöd på honom.

 

Gustav fortsatte att rulla dokumentet med namnet Elin. Bertil, som trodde att han sagt för mycket, satt nu lika tyst och stilla som Helge. Gustav smuttade på sitt kaffe. Det var allt som serverades denna morgon. Bertil tycktes ha glömt bort det där med bröd, smör och annat som brukade känneteckna hans frukostvanor. Gustav log invärtes åt Bertils nya beteende samtidigt som han kände skräcken över den föregående kvällens händelser komma ifatt honom. Han undrade naturligtvis över om han skulle kontakta polisen eller om han skulle spela med i brödernas beteende. Om han kontaktade polisen skulle det kunna falla tillbaka på honom själv. Han skulle i så fall ha ringt ordningsmakten redan efter mordet vid glasbruket. Gustav var givetvis inte feg, det hade varit tanken på den slutliga sanningen och lojaliteten mot de gamla vännerna som styrt hans beteende.

 

Det blev Bertil som återigen bröt tystnaden efter att ha tittat på Helge som nickat ja. Under den följande timmen kom alla sanningar upp på bordet, och Gustav häpnade givetvis över det han fick höra. Bertil och Helge beskrev i detalj hur de slagit ihjäl de båda andra männen, hur de lagt deras kroppar i hemsnickrade kistor och hällt i betong. Hur de två gånger kört ut med traktorn till Oxdjupet och hur de den andra gången blivit av med såväl traktorn som motorsågen.

 

Gustav hade låtit datorn gå i vila medan han lyssnat. Nu förstod han varför björnsaxen stod utanför husknuten, nu förstod han varför traktorn inte fanns kvar på sin gamla plats, nu förstod han varför bröderna tagit med sig fyra säckar cement. Men det fanns en sak som han ännu inte kunde förstå. Varför hade ingen saknat de två begravda männen? Varför hade inte polisen slagit till i Olsboda med frågor? Sedan fann han det självklara svaret. De här männen, inklusive den som låg i suvens baklucka, existerade inte. Det fanns ingen som saknade dem. Bertil och Helge hade ju berättat om obegripligt språk och allt det där. De var lika lite saknade som Kalle en gång varit sedan han blivit dödförklarad och gömt sig på Klingatorpet tillsammans med sin bror. Det hade varit fritt fram att slå ihjäl dem utan att någon undrade var de fanns. Eller fanns det någon som saknade de här tre männen. Gustav kom att tänka på Klas Hermansson.

 

Utanför fönstret var det nu fullt dagsljus. Solen började titta fram medan vinden avtog alltmer. Gustav tänkte på att de trots allt haft tur där borta vid glasbruket. Att regn och blåst hållit alla nyfikna på avstånd. Men så gick hans tankar till liket där ute i suven. Hur skulle de kunna göra sig av med det? Det var fortfarande sensommar och Storsjön var öppen. Hur skulle man kunna hantera ytterligare en begravning?

 

Dagen gick med olika resonemang fram och tillbaka. Gustav förklarade gång på gång sin lojalitet gentemot sina vänner och att de måste finna en lösning på problemet med liket där ute i suven. Bertil glömde bort att laga mat, så framemot eftermiddagen blev det Gustav som ställde fram bröd, smör och ost på bordet medan han lät kaffebryggaren puttra. Alla tre åt under tystnad, och Helge tycktes ha glömt bort det där med vodkan på samma sätt som Bertil glömt bort det där med maten. Det blev eftermiddag, och det blev kväll. Då plötsligt kom Gustav på att det fanns en lucka i gårdagskvällens händelser, nämligen geväret som mannen där borta vid lastbryggan hade hotat Helge med. Gustav blev helt kall samtidigt som telefonen ringde i hans ficka. När han såg att det var Gudrun gick han ut i hallen. Där möttes han av ett vilt bankande på ytterdörren.

 

——

 

Gustav lät Bertil och Helge sköta om bankandet medan han själv gick in i finrummet och svarade. Han bad Gudrun fatta sig kort i samma andetag som han frågade hur det stod till med modern. Från hallen hördes nu högljudda röster, något som även Gudrun uppfattade. ”Mor hämtar sig”, sade hon. ”Men vad jag egentligen ville säga dig är att jag gick förbi en designbutik på Kungsholmen och då förstod jag var jag sett ett sådant där ägg som låg på köksbordet förut. Butiken heter Fina Gatan, och de har länge haft ett sådant där ägg av betong i fönstret. Vid ägget står en skylt om att det inte är till salu men att kopior kan levereras på beställning.”

 

Gustav tackade för upplysningen, bad att få ringa senare och lade sedan på. Oljudet i hallen var nu lite mer avlägset och hade flyttat utomhus, där Klas Hermansson i höstmörkret stod och skrek åt bröderna Olsson. Gustav såg honom som en siluett i skenet från den svaga ytterbelysningen när han anslöt på trappan. ”Ni jävla gubbar”, skrek Klas Hermansson. ”Ni jävla gubbar har något att göra med att mina trogna medarbetare försvunnit och att jag inte kan hitta dem.” Klas snubblade till. Han var asfull, och Gustav fruktade för ett ögonblick att han skulle trampa rakt in i den laddade björnsaxen.

 

Klas viftade med ett gevär. ”Det här hittade jag utanför glasbrukets lastbrygga och det är fan ta mig inte mitt.” I det ögonblicket blev Bertil ordentligt förbannad, gick fram till Klas Hermansson och vred vapnet ur handen på honom. ”Du din lille skit skall inte komma hit och anklaga oss för någonting”, sade han medan han skickade vapnet bakåt mot Helge som tog upp det. ”Du skall i stället vara jäkligt tacksam för att vi inte ringer till polisen och talar om att du hotar att skjuta oss. Så ge dig för fan iväg och kom inte tillbaka till Södergården. Håll dig du till Mellangården även om jag önskar dig åt helvete i stället för att stanna i Olsboda. Vi har bott här i generationer och tycker att en utböling som du är pest och pina för en sådan här fin gammal bygd.”

 

Klas Hermansson vacklade till. Helge tog geväret och var på väg att höja det när Gustav grep in. ”Låt honom vara”, viskade han. ”Ställ nu inte till med mer elände. Bär in geväret och låt oss vara tacksamma för att han kom hit med det i stället för att det blev liggande utanför lastbryggan.” Helge lydde och gick in med vapnet i handen.

 

Gustav trodde för ett ögonblick att Bertil skulle klippa till den berusade besökaren. Hade han gjort det, så skulle de tre förmodligen haft ännu ett lik att ta hand om. Gustav gick därför fram till Bertil, lade en arm om hans axel och bad honom lugna sig. Det blev som Gustav önskat, Klas lommade iväg på vingliga ben medan Bertils andhämtning efter hand återgick till den normala. De följde efter Helge in i huset och Bertil låste dörren.

 

Helge hade lagt vapnet på bordet. Det var ett gammaldags mausergevär av den sort som alla tre stiftat bekantskap med när de legat i lumpen. Handgreppen satt kvar när Gustav kontrollerade magasinet och fann det laddat. Han tog ut patronerna en efter en och lade även dem på bordet, ”Tur för oss att bössan var säkrad när han kom med den”, mumlade Gustav medan han rullade de skarpa patronerna mellan fingrarna. ”Jag undrar var man kan få tag i en sådan här raritet. Måhända stulen ur ett hemvärnsförråd för länge sedan. Jag har ingen annan förklaring.” Gustav tystnade medan Helge ställde undan den gamla mausern.

 

Gustav gick in i finrummet och ringde upp Gudrun. ”Jag får be om ursäkt för att jag var så kort i tonen nyss”, sade han. ”Jag antar att du hörde grälet. Bertil och Helge har en besvärlig granne som kommer ibland. Den här gången var han ordentligt berusad och skällde på något som inte angår mig.” Gudrun lät sig nöja med förklaringen. Sedan gled samtalet in på modern. Gudrun sade att modern återhämtat sig men att hon själv fick lov att stanna några dagar tills faran var över. Gustav tackade för upplysningen om ägget från Fina Gatan men lät bli att berätta att det nu fanns ännu ett ägg att hantera. Efter ytterligare några minuter avslutades samtalet.

 

När Gustav kom tillbaka till köket satt Bertil och Helge på kökssoffan. Helge hade serverat sig ett dricksglas med vodka medan Bertil såg ut att ha lugnat ner sig. Gustav bad att få låna bilnycklarna så att han kunde gå ut till suven och hämta det nyförvärvade ägget. Han fick nycklarna, gick ut och låste upp suven. Den fortfarande genomblöta kartongen med ägget såg kvar. Gustav tog den, låste suven och gick in. Han öppnade kartongen, tog ut ägget och lade det på bordet. Han undrade hur man skulle bära sig åt för att komma åt innehållet.

 

Helge tömde sitt glas, tog ägget i handen och uppmanade de andra att följa med. Han tog en ficklampa och gick till vedboden. Bertil och Gustav såg hur Helge lade ägget på huggkubben och drämde till med släggan. Ägget delade sig snällt och plastpåsen med det vita pulvret blev liggande på huggkubben. Bertil tog ägghalvorna medan Helge tog plastpåsen. När de kommit in lade Gustav påsen på bordet, tog den sedan i handen som om han vägde den. ”Vikten är åtminstone ett hekto”, mumlade han medan plastpåsen åter gled ner på bordets duk. ”Jag gömmer undan den här, och i morgon får vi se till att ägghalvorna placeras långt ut i skogen.”

 

——

 

Tidigt på morgonen väckte Bertil de två övriga. Eller rättare sagt var det så att det bara behövdes en viskning för att få Gustav och Helge att ställa sig upp bredvid sängen. Ingen av de tre hade fått en blund i ögonen, och de hade dessutom legat påklädda ifall något nytt skulle inträffa. Enligt Bertil var det dags att snarast göra sig av med liket i suven. Den här gången fanns det ingen tid att börja blanda betong igen. Klockan visade sig vara strax efter tre på morgonen.

 

Alla tre klädde sig varmt. Bertil rullade ut suven och lät de två övriga stiga in. Utan att ett ord yttrades körde Bertil ner till sjön där han steg ut och gick fram till båtskjulet. Han muttrade något om att fanskapet förmodligen skulle läcka ordentligt eftersom det inte varit i sjön på hela sommaren. I skenet av en ficklampa hjälptes de åt att dra båten ur skjulet och sätta den i sjön. De såg genast att båten tog in ordentligt med vatten, men medan Helge satte dit årorna tog Bertil fram öskaret och en plastspann som legat under båten.

 

Liket lyftes ur suven och placerades på botten av båten. Kroppen syntes närmast intakt och blodspåren var få. Helge uppmanade Gustav att sätta sig i aktern med liket invid fötterna medan Bertil satte sig vid årorna. Helge sköt ut båten och hoppade i. Det rådde vindstilla, och himlen var klar med en blek måne som gav tillräcklig vägledning. Bertil rodde ut till Oxdjupet medan Gustav hade fullt sjå med att i ficklampans sken ösa vattnet som samlades kring liket.

 

De färdades på den stilla sjön och nådde fram till Oxdjupet precis när ett moln täckte det svaga månljuset. Bertil visade att han fortfarande hade sina gamla kroppskrafter kvar när han med båda händerna lyfte liket rakt upp i luften och slängde det i vattnet. ”Jag tror inte att vi behöver några tyngder för att sänka den fan”, muttrade han när alla tre såg den välbekanta virveln dyka upp på vattenytan och dra kroppen med sig ner i djupet. Bertil grep åter årorna med full kraft och rodde tillbaka medan Gustav öste ut vatten med spannen. När de nådde land fanns det gott om vatten kvar i båten.

 

Frusna och genomblöta om fötter och ben stod tre flämtande gamla män på stranden. Ingen behövde säga något om vad som borde göras. Helge tog åror, öskar och spann till båtskjulet medan Bertil och Gustav tog tag i båten och började dra upp den. Helge kom tillbaka och hjälpte till. Snart var båten tillbaka i skjulet och vänd med årorna och den andra utrustningen under sig. Allt såg ut som förut. Allt såg ut som det gjort mången höst förut. Alberts och Elins gamla båt hade än en gång gjort nytta, och Gustav undrade i sitt stilla sinne när den skulle få träffa Storsjöns vatten nästa gång. Kanske inte mer eftersom den verkade vara mer eller mindre rutten.

 

Suven rullade tillbaka till Södergården. Bertil ställde in den medan Gustav sade till Helge att han snart skulle komma tillbaka. Han bad att få låna ficklampan och gav sig iväg mot Mellangården. Bertil och Helge stod båda kvar på gårdsplanen. Sedan ryckte de på axlarna och gick in. När Gustav kom tillbaka efter en stund hade de hunnit ta av sig alla blöta kläder och byta till torra. ”Nu är den lede lös i Mellangården”, muttrade Gustav medan även han såg till att få fram ett ombyte. ”Ljuset är tänt i hela huset, och det dånar av rockmusik där inne.”

 

 

XIX

 

Gustav tog bussen från Remshult och nådde Kalmar efter ett par timmars färd. Han tog den lokala bussen hem till sin bostad, öppnade dörren och gick rakt fram till sin fåtölj. Där satt han länge och funderade innan han reste sig upp och tog av sig ytterkläderna. Sedan satte han sig åter med ett glas mineralvatten i handen.

 

Dagarna efter den makabra begravningen i Oxdjupet hade blivit smått kaotiska. Bertil och Helge hade gått runt som vandrande vålnader sedan alla känslor hunnit ifatt dem. De hade fört djupsinniga diskussioner med Gustav, som i sin tur inte heller mådde särskilt bra. Gustav kände därför att han gjort helt rätt när han lämnat Olsboda utan att konfrontera bröderna med det slutliga budskapet från Elin. ”Det får vänta”, tänkte han medan han läppjade på sitt mineralvatten.

 

Gustav hade sin lägenhet kvar. Gudrun och han hade resonerat om att flytta ihop, men de hade efter många samtal kommit fram till att det inte rådde någon brådska på den punkten. Annars hade Gudrun framhållit att de mycket väl kunde bo i hennes villa och att Gustav därmed skulle kunna slippa kostnaden för sin lägenhet. Men Gustav ville å sin sida ännu inte ge upp den frihet det innebar att kunna stänga sin dörr och vara ifred. Visserligen hade Gudrun berättat att hon hade gott om pengar, men det blev något som fick Gustav att tänka på de utsvävningar han en gång i världen utsatt ett antal kvinnor för.

 

Naturligtvis hade Gudrun och Gustav pratat med varandra under de dagar som gått. Det gick upp och ner med moderns hälsa, något som tvingade Gudrun kvar i storstaden. Hon hade upprepat det där med ägget i skyltfönstret i butiken Fina Gatan, något som fått Gustav att känna efter att påsen med det vita pulvret låg kvar i fickan. Nu när han satt bekvämt tillbakalutad i sin fåtölj tog han fram påsen och lade den på bordet framför sig. ”Undrar vad det här är”, muttrade han. ”Jag kan inte tro annat än att det är kokain.”

 

Under de kommande dagarna ringde Gustav till Södergården varje förmiddag. Bertil berättade att de nu mådde bättre och att det inte fanns några som helst spår efter Klas Hermansson. Han berättade också att han och Helge tagit med sig de fyra halvorna av de sönderslagna äggen och gått ner till sjön, där de slängt dem långt ut från stranden. Gustav kände sig nöjd sedan Bertil försäkrat att mausergeväret numera var förpassat till en svårtillgänglig plats uppe på vinden och att patronerna fått följa med ägghalvorna ut i sjön.

 

Några dagar senare kom Gudrun tillbaka till Kalmar sedan hon ordnat med att modern skulle få komma till ett privat äldreboende. Hon kom hem till Gustav en eftermiddag och berättade att hon nu kände sig fri men att hon hade kvar bestyret med att flytta ut moderns tillhörigheter ur lägenheten och att sälja den. ”En del av sakerna kan mor naturligtvis ta med sig”, sade hon. ”Men resten måste jag göra mig av med. Jag måste alltså återvända till Stockholm.” Gustav erbjöd sig att följa med, något som Gudrun var tacksam över.

 

Ett par veckor senare styrde Gudrun den vita Volvon mot Stockholm med Gustav bredvid sig. De körde kustvägen via Oskarshamn, Västervik och Norrköping. När de kom ut på E4:n undrade Gustav hur länge sedan det var som han besökt Stockholm senast. Förmodligen tjugo år kom han fram till. Han hade bott i Sydsverige sedan han för många herrans år sedan lämnat Farsta, och han hade startat alla sina utlandsresor via Malmö eller Kastrup.

 

När de kom upp på motorvägen funderade Gustav en del över trafiktempot och insåg att högsta tillåtna hastighet var hundratio kilometer i timmen. Han funderade över hur det var förr i världen med fri hastighet och hur han själv för det mesta kört i hundratjugo kilometer i timmen på vägar som inte alls hållit den här standarden. Men så kom han fram till att det var andra tider med en helt annan trafikintensitet.

 

Gudrun var en mycket skicklig bilförare. Hon hade tidigare berättat att hon i tjänsten kört land och rike runt på olika uppdrag och att hon slitit ut ett antal bilar. Att köra från Kalmar till Stockholm var för henne en ren rutinsak. Det tog ju bara drygt fem timmar även om man körde lagligt. Gustav tittade på hastighetsmätaren som visade exakt hundratio kilometer i timmen mil efter mil. Gudrun hade givetvis lagt in farthållaren och saxade på ett suveränt sätt mellan motorvägens båda filer.

 

När de passerat Södertälje följde Gustav med intresse eller kanske snarast fasa det han såg. De förorter han själv upplev på 1970-talet hade nu etablerat sig och stod som skrämmande monument över miljonprogram och annat som statsmakter och arkitekter hittat på. Botkyrka, Hallunda, Skärholmen, Bredäng och Sätra fladdrade förbi hans ögon i en rasande fart. Vid femtiden på eftermiddagen svängde Gudrun upp på Essingeleden, mötte den tilltagande rusningstrafiken och körde av mot Kungsholmen. Efter en stunds letande fann hon en parkeringsplats på Celsiusgatan, drog åt handbromsen och förklarade att nu återstod endast en kort promenad.

 

Gustav, som var en smula förvirrad efter den snabba bilfärden, klev ur och skakade på huvudet medan han påminde sig sin ungdoms Stockholm med den tidens glesa trafik. Det här var nästan för mycket för honom. Bilar överallt. Avgaserna slog sig på hans ögon och gjorde dem grusiga. Gudrun tog honom i handen, och tillsammans gick de ett par kvarter. ”Här är butiken Fina Gatan, sade Gudrun och pekade mot ett skyltfönster. ”Det är här som ägget finns.” Båda tittade i skyltfönstret, men ingen av dem kunde finna något ägg och heller ingen skylt som basunerade ut budskapet om att kopior kunde beställas. Det var vardag och klockan var ungefär halv sex. På butikens dörr stod att läsa att den skulle vara öppen till sex. Men dörren var låst och det var släckt i lokalen.

 

——

 

När Bertil dag efter dag i telefonen talat om för Gustav att han och Helge mådde bättre, så hade han ljugit. I själva verket hade det mentala helvetet kommit till Södergården och slagit sina starka klor i två gamla män. De försökte så gott de kunde resonera med varandra om saken, men det var som om de inte kom någonstans. Det värsta för dem var troligen ilskan över att Elin styrt deras liv och gjort dem till viljelösa redskap i hennes händer. Men där fanns naturligtvis också helvetets alla kval över de tre morden. Och ovanpå allt detta låg givetvis även vetskapen om de mord som Elin begått.

 

Följden blev att Helges alkoholkonsumtion ökade betänkligt medan Bertil allt oftare gjorde sällskap med sin bror. De grälade inte eftersom det inte fanns något att gräla om. De var i stället drabbade av någon form av apati där de mest hela dagarna satt vid köksbordet. Städning var inte att tänka på, något som gjorde att förfallet även inomhus raderade ut den prydlighet som bara några veckor tidigare mött Gudrun och Gustav. En utomstående betraktare skulle ha beordrat dem att omedelbart söka läkarhjälp för både det ena och det andra.

 

En dag reste sig Bertil och sade att det fick vara slut med supandet för hans del. Det var i mitten av oktober. Det här året hade Klas Hermansson inte dykt upp för att arrendera brödernas jaktmarker. Bertil klädde sig och gick ut. Helge satt kvar med sitt vodkaglas framför sig. Bertil promenerade bort till Mellangården där det verkade vara helt tyst och öde. Han tänkte på äggen i betong, han tänkte på hur hans mor mördat på den här platsen, han tänkte på den ålderdom som snabbt närmade sig för honom och Helge, han tänkte på att polisen snart skulle komma och förhöra honom och Helge. Han undrade hur länge de skulle klara sig ensamma i en före detta by utan tillsyn och hemhjälp.

 

Bertil suckade och gick tillbaka. Hans beslut att sluta med att göra Helge sällskap över vodkaflaskan stod fast. I stället beslöt han sig för att ta itu med saker och ting. Han tände vedspisen, han tog fram dammsugaren, han lagade mat. Helge vare sig såg eller hörde något av allt detta. Han låg hopkrupen på soffan och sov tungt.

 

Sent på eftermiddagen gick Bertil ut på nytt sedan Helge vaknat och satt sig upp på soffan med bultande huvud. Bertil gick ner till sjön och satte sig på klipporna. Det rådde torrt och vackert höstväder. Han såg ut över vattnet, han tänkte på Oxdjupet och undrade om han någonsin mer skulle få kraft att sätta i båten och ro dit ut. Sedan reste han sig och gick hem. Borta vid Mellangården var det livligt värre. Bertil gick dit och såg något han inte ens kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Han halvsprang han hem och ringde till Gustav, som kommit hem från sin resa till Stockholm. ”Nu är helvetet lös i Olsboda”, skrek Bertil i luren. Det står tre polisbilar vid Mellangården och det är ett jäkla liv där borta.” Bertil tystnade medan Helge som satt kvar på soffan försökte förstå vad det var som Bertil sade.

 

——

 

Gustav, som var mitt uppe i en god bok som handlade om religioner i Fjärran Östern, reste sig upp med ett ryck. Han letade upp numret till en bensinstation i kvarteret bredvid och ringde. Jovisst, det fanns en hyrbil inne, en liten Renault. Gustav meddelade att skulle hämta den inom en halvtimma. Sedan packade han en väska för några dagars vistelse i Olsboda, ringde till Gudrun som åter var i Stockholm för att sälja moderns lägenhet, tog sin väska och gick bort till bensinstationen.

 

Gustav styrde ut på E 22:an och vek efter en stund in mot skogsbygden. Färden skulle ta ungefär en timma, och efter tio minuter ringde han till Bertil och frågade om polisen varit i Södergården. Bertil svarade nej men tillade att det fortfarande var fullt pådrag i Mellangården. Inte för att Gustav kände sig orolig för egen del, snarare handlade det om de gamla vännernas psyken. Skulle de stå pall för ett professionellt genomfört polisförhör? Skulle de i så fall avslöja sina hemligheter? För ett ögonblick funderade Gustav på att återigen ringa upp Gudrun men avstod. Så ringde han upp Bertil på nytt och sade åt honom att låsa dörren och låtsas som om det inte var någon hemma.

 

Gustav körde in i Olsboda just som två polisbilar lämnade Mellangården. Tursamt nog var hans hyrbil inte försedd med en massa dekaler som avslöjade dess ursprung. Han körde helt lugnt in på gårdsplanen med den tredje polisbilen i hälarna. Gustav steg ur, hälsade artigt på de båda poliser som kom emot honom och frågade om det var något som han kunde stå till tjänst med. ”Vi söker innehavaren till gården här”, sade den ene polismannen. ”Det gör jag också sade Gustav sanningsenligt. ”Men jag tror inte att de är hemma”, tillade han.

 

En av polismännen gick fram till dörren och knackade. Gustav välsignade det tilltagande mörkret som gjorde att det var svårt för att inte säga omöjligt att upptäcka den spända björnsaxen. När ingen öppnade gick polismannen tillbaka till bilen med en förklaring att han velat fråga gårdens innehavare om de sett något misstänkt eller konstigt i byn på sistone. Gustav presenterade sig och förklarade att han själv vistats i gården som barn och ville hälsa på sina gamla vänner. Sedan hade han förklarat att han ringt för en knapp timma sedan men inte fått något svar men att han skulle vänta tills de kom hem. Han tillade för säkerhets skull att bröderna Olsson kanske var nere vid sjön för att dra upp båten för vintern. Polismännen lät sig nöja, uppmanade Gustav att höra av sig om någon sett något konstigt och åkte sin väg.

 

Gustav satte sig i bilen. Han kände hur svetten rann utefter ryggraden, och det dröjde en bra stund innan han ringde. Det gick fram många signaler innan Bertil svarade. ”Jag kommer in”, sade Gustav kort.

 

Bertil låste upp dörren och släppte in Gustav. På soffan satt Helge ordentligt bakfull efter dagens festande. Han förstod egentligen inte vad som försiggick, men han muttrade något om att han behövde något starkt att dricka för att orka med livet. Gustav satte sig vid bordet, spände ögonen i Helge och sade i skarp ton åt honom att skärpa sig. Först såg Helge ut att bli förbannad men så lugnade han sig.

 

——

 

Tillslaget mot Klas Hermansson kunde ha flera orsaker. Sedan Gudrun och Gustav stått framför den stängda designbutiken på Kungsholmen hade de under tystnad gått till lägenheten som tillhörde Gudruns mor. Där hade de vilat en stund, varefter Gudrun bett Gustav stanna kvar medan hon besökte modern på äldreboendet. Det fanns spår av misstänksamhet hos Gudrun, men Gustav gick inte vidare i den tankegången. I stället satte han sig bekvämt tillrätta i en stol och somnade.

 

Naturligtvis hade Gustav inte avslöjat för Gudrun att ännu ett ägg blivit knäckt på Helges huggkubbe. Påsen med det vita pulvret hade han svept in i ytterligare ett par plastpåsar som han i sin tur lagt i ett fack i sin datorväska. Visserligen ville han få sina misstankar om kokain bekräftade med hjälp av Gudruns sakkunskap men då hade han ju blivit tvungen att komma med en trovärdig förklaring till varför han hade pulvret.

 

Sedan Gudrun kommit tillbaka hade hon haft funderingar kring den stängda butiken och sade sig vilja göra ett nytt besök dagen därpå. Så hade också skett men butiken låg lika öde som dagen innan. Gudrun hade spänt ögonen i Gustav och undrat om han hade något med saken att göra, något som Gustav naturligtvis förnekat. Sedan sades det inte mer om den saken under de två dagar som besöket i Stockholm varade.

 

Följande dag gick Gudrun runt i lägenheten och plockade undan en del småsaker, några tavlor, fotografier i ramar och en mindre byrå. ”Det här är vad jag kan få plats med”, sade hon. ”Resten får säljas eller gå till tippen. Mor bor i ett möblerat rum och hon är så pass dålig att det inte lönar sig att köra bort något av det här till henne.” Följden blev att Gudrun letade upp ett företag som köpte hela bohag och stämde träff med dem följande dag. En man kom upp till lägenheten, värderade dess innehåll och gav Gudrun ett pris, som hon accepterade under förutsättning att företaget svarade för flyttstädningen.

 

Med de fåtaliga sakerna lastade i Gudruns Volvo hade Gudrun och Gustav gjort sig beredda att återvända till Kalmar. Just som de satt sig i bilen ringde Gudruns telefon. Efter ett samtal som varade några minuter hade hon vänt sig till Gustav med förklaringen att hennes mor nyss avlidit. Hemfärden hade skjutits upp, Gudrun hade kört till äldreboendet, kommit ut igen och förklarat att det var bäst att hon stannade. Hon hade kört Gustav till Centralen och han hade tagit tåget tillbaka till Kalmar. Gudrun hade i sin tur sökt upp några goda vänner där hon stannat till efter begravningen. Sedan hade hon kommit hem men återvänt för att ordna med bouppteckning och sälja lägenheten.

 

Gustav hade under den senaste tiden funderat en hel del över sin relation till Gudrun. Båda hade varit ensamstående i så pass många år att de skaffat sig vanor och rutiner som var svåra att rubba. Båda var vana att komma och gå som de ville utan den bundenhet som ett fast förhållande eller ett äktenskap innebär. Gustav hade dessutom ibland undrat var hans lojalitet låg, hos sina gamla vänner i Södergården eller hos Gudrun som han bara känt en kort tid. Under allt funderande hade han gripits av en misstanke, nämligen att det var Gudrun som anonymt tipsat polisen om knarket i Mellangården. Men så hade han slagit bort tanken.

 

Det var dock en sak som Gustav inte bara kunde avfärda, nämligen det faktum att Gudrun sålt sin mors egendom innan hon var död. Kunde det vara så att Gudrun, som påstått sig vara enda barnet, hade fått såväl lägenheten som dess innehåll i gåva från modern. I så fall var saken klar. Men om det inte var så hade Gudrun begått ett stort fel genom att sälja bohaget. Gustav hade funderat vidare och funderat över varför Gudrun inte tagit honom med sig till äldreboendet och låtit honom träffa modern. Han hade kommit på en lösning men beslutat sig för att hålla den för sig själv och att framför allt hålla masken gentemot Gudrun.

 

——

 

Efter en stund vid köksbordet i Södergården hade Gustav börjat fundera över någon form av strategi. Det var inte frågan om utan snarare när polisen skulle komma tillbaka och ställa frågor. Då måste Bertil och Helge ha trovärdiga svar till hands och att det då måste vara Bertil som stod för konfrontationen medan Helge med sitt heta temperament måste hålla sig i bakgrunden.

 

Skymningen föll, men Gustav sade åt Bertil att det var bäst att hålla dörren låst och ljuset släckt. Sedan gick han ut och körde in sin lilla hyrbil bredvid suven. Det var gott om plats i den gamla vagnboden. Han smög sig bort till Mellangården där allt åter var lugnt och stilla. Med bestämda steg gick han tillbaka. Nu visste han hur de skulle bära sig åt.

 

Gustav tog fram sin dator, kopplade upp sig mot nätet med sitt trådlösa modem och letade upp polisens hemsida. Han skrev ner ett telefonnummer som han gav till Bertil. ”Ring det här”, sade han. ”Du skall säga vem du är och att polisen var här i eftermiddags när du och Helge inte var hemma. Du skall också säga att jag mötte poliserna här utanför. Längre än så lär du inte komma. De kommer att ringa upp och då blir det jag som tar över samtalet. När du gjort det skall vi gå ut och ställa undan björnsaxen.”

 

Bertil gjorde som han blivit tillsagd. Efter en stund lade han på luren och menade att det nog skulle bli som Gustav sagt men att polisen inte nöjde sig med ett telefonsamtal. I stället hade de sagt att de genast skulle komma till Södergården.

 

Plötsligt kom Gustav att tänka på påsen med det vita pulvret som han hade i datorväskan. Nu blev det bråttom. Bertil blev tillsagd att tända ljuset såväl inomhus som utomhus. Gustav tog fram påsen, öppnade den och spolade ner innehållet i vasken. Sedan tog han med sig Bertil ut och slängde en stor sten i björnsaxen. Den löstes ut med en smäll, varefter Bertil på starka armar bar ner den till ladugården och slängde den i grisakätten. För säkerhets skull återvände han och hämtade nyckeln till ladugården. Han låste dörren och gick tillbaka.

 

Polispatrullen anlände en timme senare. Två stadiga poliser knackade på dörren. De hälsade artigt och frågade om de fick komma in. ”Visst”, sade Bertil. ”Det går väl bra.” Gustav satt vid köksbordet, tuggade på en smörgås och hade en kaffekopp framför sig. Helge hade förpassats till sin övervåning med stränga förhållningsorder att inte visa sig förrän poliserna avlägsnat sig. Även Bertil satte sig nu vid köksbordet och frågade om han fick bjuda på en kopp kaffe.

 

Polismännen tackade nej och förblev stående. Deras ärende var att försöka utröna om Bertil och Helge någon gång sett något misstänkt borta i Mellangården, om de haft kontakt med Klas Hermansson och så vidare. Bertil visade sina bästa talanger som skådespelare när han förklarade att hans bror var sjuk och hade gått och lagt sig. Sedan presenterade han sin gamle barndomsvän Gustav Karlsson som vid det här laget hade flyttat över till soffan sedan han slukat resten av smörgåsen. Bertil vände sig till Gustav och bad honom berätta om den där gången som Klas Hermansson i fyllan och villan ramlat ihop i hallen. Gustav gav i sin tur en ytterst trovärdig skildring av händelsen och hur de följt Klas tillbaka till Mellangården och sett till att han kommit i säng.

 

De båda polismännen hade nu satt sig ner på varsin stol, och den ene tog fram ett anteckningsblock där han noga noterade det som Gustav berättat. Sedan fyllde Bertil på med ytterligare några sanningar där han berättade om hur Klas Hermansson ibland kommit och besvärat honom och Helge med dumma frågor, hur det gått till i älgjakten förra hösten och hur det ibland varit ett förskräckligt liv i Mellangården. Polismannen med anteckningsblocket fortsatte sitt skrivande medan den andre polisen plockade fram ett av de numera välkända äggen i betong och lade det på köksbordet. ”Har någon av er sett ett sådant här förut?” löd frågan. Bertil och Gustav tittade på ägget och sedan på varandra. När de åter vände sig mot polismannen med en skakning på huvudet åkte ägget tillbaka ner i den väska där det tidigare legat.

 

De båda poliserna reste på sig och tackade för att de fått störa i den sena kvällstimmen. Bertil förklarade att det gick bra att störa eftersom de för det mesta var hemma. Poliserna gick tillbaka till sin bil och körde därifrån. Gustav tog åter fram sin dator och kopplade upp sig medan han bad Bertil att slå på teven. ”Nu gäller det att hänga med i svängarna och se hur det här går” sade Gustav medan han öppnade Aftonbladets hemsida.

 

——

 

TV- sändningarna innehöll inte mycket av värde den kvällen. Aktuellt hade en notis om ett stort polistillslag i en ort mellan Nybro och Vetlanda men inga uppgifter om vad det egentligen handlade om. Kvällstidningarna var ännu mer knapphändiga med sina uppgifter, vilket fick Gustav att stänga av sin dator och be att få gå till sängs. Helge, som anslutit sig till de övriga i köket när polismännen gått, bad om ursäkt för sitt beteende under eftermiddagen.

 

Gustav var uppe redan klockan sex följande morgon och lät kaffebryggaren puttra medan han åter började skumma tidningarnas nätupplagor. Nu fanns det lite mer att hålla sig till, och när televisionens morgonnyheter strömmade ut över köket i Södergården fick man ännu mer kött på benen. Bertil kom ut och satte sig på soffan med en kaffemugg i handen. Efter en stund anslöt även Helge. ”Det var fan”, muttrade Bertil när han fick klart för sig att polisen gjort ett av sina allra största beslag av narkotika i en by som heter Olsboda. Några bilder från Olsboda fanns ännu inte, men Gustav sade med skärpa åt sina gamla vänner att de nu måste hålla sig inne under resten av dagen, släcka all belysning och låsa dörren. Han kopplade om brödernas telefon till sin mobil så att han skulle kunna se vem som hörde av sig. Sedan var det bara att vänta.

 

Vid tiotiden brakade helvetet löst i Olsboda by med anor från medeltiden. Bilar av olika slag körde fram och tillbaka. Som Gustav förutsett var det många som stannade och bankade på Södergårdens dörr samtidigt som telefonen ringde vilt. Gustav antecknade alla telefonnummer, höll Eniros hemsida öppen och kontrollerade hela tiden vilka som ringde. Bertil och Helge hade smugit sig undan till kammaren där båda satt tätt hoptryckta på Bertils säng på behörigt avstånd från fönstret. Gustav i sin tur hade parkerat sig med dator och telefon i ett hörn av finrummet dit inga nyfikna ögon kunde se in genom fönstren.

 

Helvetet varade i några timmar. Sedan blev det plötsligt tyst igen. Alla samtal som trillat in i Gustavs mobil var alla från olika massmedia utom ett. Det var från polisen. Gustav beslöt sig för att ta tjuren vid hornen. Han gick in till Bertil och Helge och sade med vänlig min åt Bertil hur han skulle bete sig. Sedan lät han mobilen ringa upp och gav telefonen till Bertil.

 

När ordningsmakten svarade i den andra ändan av linan sade Bertil vem han var och var han bodde och att det tydligen var så att någon från det här numret ringt till honom och hans bror Helge. Gustav log brett och förstod vilken skådespelare världen gått miste om. Så tänkte han på Elin som inte hade varit ett smack sämre. Han väntade medan Bertil kopplades vidare.

 

Till slut fick Bertil kontakt med den polisman som sökt honom. Han fick reda på att det varit ett stort uppbåd av massmedia i Olsboda under förmiddagen. Bertil förklarade att han märkt det men att han och hans bror var sjuka och inte kunnat gå ut. ”Vi är gamla”, sade Bertil. ”Och vi har svårt när det kommer folk och bankar på dörren. Och då blir vi rädda för vi tror att det är elaka människor som vill komma in och slå ihjäl oss bara för att de tror att vi har en massa pengar. Det var så vår mor dog för några år sedan. Det var elaka människor som bröt sig in och slog ihjäl henne. Så vi är mycket rädda.”

 

Gustav häpnade över den skådespelarkonst som han hade inför sina ögon och öron. Men så tänkte han på vad Bertil sagt om sin mor och blev rent ut sagt förbannad. Polismannen i den andra sidan av linan beklagade mordet på Bertils mor medan han erinrade sig fallet. Han hade avslutat samtalet med att han givetvis förstod om bröderna blev rädda när det bankade vilt på ytterdörren. Bertil gav Gustav telefonen. Gustav lade på luren, och sedan satt de alla tre tysta en lång stund.

 

——

 

Till slut blev det Gustav som långt frampå eftermiddagen satte fram bröd, smör och ost medan han lät kaffebryggaren puttra. På teve fanns en extra nyhetssändning med bilder och kommentarer från Olsboda. Gustav stängde av. Han ville och behövde inte veta mer. Huvudsaken för honom var att Bertil och Helge kunde hållas utanför hela härvan och slippa åka dit för vad de gjort. Sedan fick massmedia sprida hur mycket dynga som helst över Mellangården och Olsboda. Vad Gustav fruktade i förlängningen av hela historien var att folk under några dagar framöver skulle vallfärda till platsen för det stora tillslaget för att ta sig en titt. Han inventerade kylskåpet och frysboxen och insåg att de skulle kunna hålla sig vid liv åtskilliga dagar framöver på den mat som fanns hemma.

 

Bertil och Helge kom ut i köket och satte sig på soffan. De lät sig väl smaka av det som Gustav ställt fram. Sedan sade Gustav i skarp ton att nu gällde det att fortsätta att hålla ljuset släckt och ytterdörren låst. Sedan efterlyste han något att hänga för köksfönstret eftersom de trots allt måste ha teven igång under den kommande kvällen. Han kontrollerade att vidarekopplingen från den fasta telefonen till hans mobil fungerade. Underligt nog hade ingen ringt under de senaste två timmarna. Av detta drog Gustav slutsatsen att alla journalister vid det här laget satt bänkade framför sina datorer.

 

Sedan skymningen lagt sig över Olsboda by ringde Gustav till Gudrun. Ingen svarade, och småningom gick telefonsvararen igång. ”Hej, du har kommit till Gudrun Hermansson. Jag kan inte ta ditt samtal just nu men tala in namn och telefonnummer, så ringer jag dig så fort som möjligt.” Gustav lade på. Naturligtvis visste han att Gudrun hette Hermansson i efternamn, men det var något som han naturligtvis inte ägnat en tanke men som nu slog honom med full kraft. Han gick in på eniro.se.

 

Det fanns mer än 2000 Hermansson bland personer och företag. När han sökte på Gudrun fick han genast träff på hennes hemadress, men när det gällde Klas stämde ingenting, vare sig i Skåne eller i Mellangården. Han slog på Fina Gatan men fick ingen som helst vägledning till någon butik på Kungsholmen i Stockholm. Gustav visste inte vad han skulle tro. Han stängde ner datorn samtidigt som teve började sända nyheter. Naturligtvis hade knarktillslaget i Olsboda högsta prioritet. Medan reportern malde på visades bilder på Mellangården från olika vinklar och man hade till och med kostat på en helikopter som tagit bilder över hela byn.

 

Under hela sändningen satt Bertil och Helge tysta på soffan, men när uppläsaren gled över till andra nyheter erinrade Helge sig att de blivit fotograferade från luften förr. Det var på 1960-talet då det var populärt med den här sortens flygbilder gård för gård. De såldes sedan i förstoringar, ramades in och hängdes till allmänt beskådande i kök eller finrum. Helge undrade vad som hänt med flygbilden över Södergården. Den hade alltid förr hängt i finrummet. Gustav försäkrade honom att den fortfarande hängde där den skulle. ”Jag tittar på den varje kväll innan jag somnar”, sade han. Gustav förstod att Helge i sitt berusade tillstånd inte hade något som helst minne av när han senast satte sin fot i finrummet. Gustav pekade sedan på flygbilden som föreställde Remshults glasbruk och som hängde över soffan. ”Den där togs nog samtidigt”, sade han.

 

Kvällen gick, och varje nyhetssändning tjatade om samma sak. Gustav började nu förstå vidden av det som sades och visades. Ett så här stort tillslag som handlade om kokain, amfetamin och andra droger var det tydligen länge sedan man lyckats med. Gustav var beredd att tacka Gud för de avslöjanden som gjordes men han avstod med tanke på det ingalunda rena mjöl som han hade i sin egen påse. För att inte tala om Bertils och Helges påsar.

 

Gustav ringde på nytt till Gudrun, men han fick samma malande svar i örat som förut. Han kände att han på något sätt måste konfrontera hennes efternamn med det efternamn som handlat om tillslaget i Mellangården. När han åter lagt på luren satte han sig och funderade medan Bertil satte på kaffebryggaren och Helge hällde upp mer vodka. Någon hade ringt till Gudrun när hon varit i Södergården. Någon hade ringt till Gudrun då Gustav suttit vid hennes sida i bilen innan han körts ner till Centralen. ”Hon måste ha haft tyst signal och känt vibrationerna”, tänkte Gustav. ”Eller så var samtalen fejkade.”

 

——

 

Gustav fick helt rätt. Följande förmiddag körde en mängd bilar fram och tillbaka i Olsboda by. Under den föregående dagen hade flera av dem haft dekaler som visat på olika medieföretag. Men den här dagen handlade det om privatbilar av alla de slag. Ett par bultningar på Södergårdens ytterdörr fanns på agendan, men i övrigt fick man vara ifred. Visserligen ringde telefonen då och då, men Gustav kunde med största lugn konstatera att det rörde sig om tidningar som tydligen ville ha kompletterande uppgifter. Gustav ville fortfarande till varje pris hålla sina gamla vänner och sig själv på mycket stort avstånd från all mediebevakning.

 

Dagen gick och kvällen kom. Teven hade tonat ner det stora knarktillslaget en smula, men det fanns en notis som talade om att två personer satt anhållna för narkotikainnehav. Naturligtvis nämndes inga namn, men Gustav funderade mycket över det där med två personer. Såvitt han kunde lista ut hade Klas förmodligen varit ensam hemma vid tillslaget i Mellangården. Ytterligare en person verkade en smula konstigt eftersom den medhjälpare som Klas senast haft numera lågt tryggt förvarad i Oxdjupet. Gustav funderade fram och tillbaka medan han återigen försökte ringa till Gudrun.

 

Inget svar den här gången heller. Samma malande telefonsvarare. Plötsligt blev Gustav kall invärtes. Tänk om det var så att Gudrun var den andra anhållna personen….Tanken svindlade. Hermansson och Hermansson. Var de släkt? Och tänk om Gudrun nu satt inburad och någon hade beslagtagit hennes mobil. Då skulle det ju inte vara någon som helst konst att koppla ihop henne med Gustav.

 

Bertil bröt tystnaden med en undran hur länge det här skulle pågå och när han skulle kunna gå ut igen i Guds fria natur. Gustav, som var mitt uppe i sina funderingar kring Gudrun och hennes mobiltelefon, svarade inte. Följden blev att Bertil reste sig och gick ut. Helge följde efter. Kvar i köket satt Gustav med sina egna problem. Nästa tevesändning förde honom på ett brutalt sätt närmare målet för hans misstankar samtidigt som Bertil och Helge kom tillbaka. Den fyrkantiga burken meddelade nämligen från kökets ena hörn att en man och en kvinna satt anhållna efter det stora narkotikatillslaget i Olsboda.

 

Naturligtvis avstod Gustav i det här läget från att på nytt försöka ringa till Gudrun. Visserligen hade hans misstankar inte bekräftats, men han förstod att nu var det bara att vänta på fortsättningen. Och fortsättningen blev för Gustavs del frossa, illamående och hotande kräkningar. Men så skärpte han sig och lade armbågarna på köksbordet medan han stirrade vilt på Bertil och Helge som åter satt sig på soffan. De båda barndomsvännerna på den andra sidan bordet hade mördat och begravt tre personer, och deras mor hade i stort sett samma meritlista. Gustav hade varit vittne till ett av de mord som barndomsvännerna utfört. Dessutom hade han hjälpt till med att undanröja ett av liken.

 

Bertil, som var en omtänksam man, undrade hur Gustav mådde. ”Du bara stirrar framför dig och svarar inte på tilltal.” Gustav lyfte upp huvudet och riktade in blicken på en punkt på väggen mitt emellan bröderna. Blicken träffade flygfotot. Gustav läste på nytt texten på tavlans nederkant. Remshults glasbruk, stod det där precis som förut. Gustav vände blicken från tavlan till Bertil och reste sig upp. ”För tusan gubbar”, sade han. ”Nu vet jag hur det hänger ihop. Kom så åker vi bort till glasbruket. För nu vill jag verkligen veta vem som egentligen är skyldig till vad. Och du Helge, glöm inte att ta med dig nycklarna till din gamla arbetsplats och en stadig ficklampa.”

 

——

 

Gustav gick ut till vagnboden. Han startade och rullade ut sin hyrbil. Bertil satte sig bredvid honom medan Helge satte sig i baksätet. Bilen drog iväg längs en öde bygata och ut på landsvägen i riktning mot Remshult. I närheten av det forna glasbruket stannade Gustav och stängde av bilens motor. ”Nu gubbar går vi resten av vägen och håller alla sinnen öppna”, sade han. Alla tre steg ut och Gustav tog kommandot. Det var de gamla flygbilderna över glasbruket och Södergården som ledde honom i hans sökande.

 

Det var sent på kvällen och det var mörkt överallt utom i den före detta hyttan, där det svaga ljuset från gasollampan fortfarande spred sitt dunkla budskap om att någon hade någon form av verksamhet igång. Bilderna från ovan kom återigen emot Gustav. De var verkliga även om de handlade om en svunnen tid. De visade ett perspektiv som fick Gustav att bli svettig utefter hela ryggraden. På båda bilderna syntes människor som var på väg någonstans. På bilden från Södergården kunde man urskilja Albert som styrde sina steg mot bostaden. På bilden från glasbruket syntes en kvinna på väg mot en annan del av anläggningen än hyttan.

 

Gustav stannade för ett ögonblick. ”Ni hade en kvinna som chef en gång i världen”, sade han. Vad hette hon nu igen?” Bertil och Helge stannade till. ”Hon hette Hildur Bengtsson” sade Bertil. ”Är det hon som syns på flygbilden över glasbruket?” fortsatte Gustav. Bertil och Helge nickade båda två där de stod i dunklet för att inte säga det totala mörkret. ”Vart är hon på väg?” Gustav fortsatte sin utfrågning. ”Till brukskontoret”, svarade Bertil. ”Hon är troligen på väg från bruksherrgården till jobbet efter tiorasten. Jag har särskilt tänkt på henne när jag tittat på bilden som vi fick av dig. Hon var ett sjusärdeles fruntimmer.”

 

Gustav log invärtes när han bad bröderna föra honom till brukskontorets ingång. Det var givetvis inga problem även om det var mörkt och ficklampan var släckt. Helge gick med vana steg uppför trappan till den del av glasbruket där kontoret varit inrymt en gång i världen. Han behövde inte söka länge på sin nyckelknippa. Det small till i låset, Gustav satte fingret för munnen och uppmanade därmed de andra att vara helt tysta. Dörren gled upp, och Gustav steg in. Sedan tecknade han åt Helge att visa honom vägen.

 

Helge följde korridoren där det fanns flera tjänsterum. Han hittade som i sin egen ficka, ja han skulle ha hittat även om han stängt till sitt enda öga. Bertil och Gustav följde efter tills trion kom fram till det forna chefsrummet. Där lade Gustav handen på Helges axel och gick förbi honom samtidigt som han tog ficklampan ur Helges hand. Gustav öppnade dörren och lät ficklampan spela över rummet. Till slut stannade ljusstrålen på stolen vid skrivbordet. Där satt Gudrun.

 

Även om Gustav vetat hur det hela i grova drag skulle utvecklas, så kände han sig för ett ögonblick en smula osäker. Men så fäste han lampan på Gudruns ansikte och frågade vad som pågick. Gudrun, som inte såg vem eller vilka inkräktarna var i det skarpa skenet från ficklampan, böjde sig bakåt i stolen med något som liknade en väsning. Gustav gick fram till henne och såg att hennes mobiltelefon låg på skrivbordet. Han tog upp den och stoppade den i fickan. Sedan släckte han lampan och avslöjade vilka de tre inkräktare var som en sen kväll utan inbjudan besökte ett glasbruk som varit nerlagt i trettio år.

 

Gudrun reste sig hastigt. Det verkade som om hon sovit och blivit totalt överraskad. Men så sansade hon sig, satte sig åter i stolen och frågade vad alltsammans handlade om. Det var givetvis kallt i rummet, och Gudrun satt på sin stol insvept i en kappa och en stor filt. Gustav tog henne under armen och viskade till henne att vara tyst. Sedan viskade han till Helge att han ville komma ut till hyttan.

 

Helge gick före medan han lät ficklampan spela längs väggarna. Det tog en stund att ta sig genom alla vinklingar och vrår innan de nådde målet. Ute i hyttan sände den ensamma gasollampan ut sitt sken. Ingen människa syntes till. Gustav gick fram till gasollampan och släckte den. Nu rådde totalt mörker och total tystnad. Alla stod blick stilla som om någon väntat på någon form av ljud. Men mörkret och tystnaden bestod. Efter en stund som verkade lång som en evighet bad Gustav Helge att tända ficklampan.

 

Fyra personer stod i en före detta glashytta och väntade på någon form av besked. Det kom från Gustav som bad Helge visa vägen ut till lastbryggan. Gustav tog ett stadigt grepp om Gudruns ena arm och nådde med hjälp av ljusskenet ut i friska luften. Sedan vände han sig mot Gudrun och frågade var hon hade bilen. Gudrun, som vid det här laget verkade mer eller mindre avsvimmad, pekade mot stallet. De gick dit, öppnade dörren och fann Gudruns vita Volvo. Gustav bad att få nyckeln, startade bilen och rullade ut den. Han gav hyrbilens nyckel till Bertil och frågade om han kunde ta med sig Gudrun till Södergården. Bertil nickade, tog Helge med sig till hyrbilen och startade den. Två bilar rullade genom det föga upplysta samhället och landade småningom på Södergårdens ladugårdsplan. Efter diverse tråcklande stod tre bilar i Södergårdens vagnbod. Helge stängde dörren och alla fyra gick in i huset.

 

——

 

Gustav hade vid det här laget ett helt livs erfarenhet av att hantera konflikter. Den här gången kände han sig en smula osäker, men efter en stund beslöt han sig för att ta den nödvändiga konfrontationen. Bertil och Helge satte sig som vanligt på soffan medan Gudrun och Gustav satte sig bredvid varandra på varsin stol. Ingen av de två hade yttrat ett enda ord under färden från glasbruket till Södergården. Gustav var nämligen angelägen att få sina gamla vänner som vittnen till allt som sades.

 

Gustav vred på sin stol så att han kunde se Gudrun ordentligt. Hon satt tyst och stirrade ner i bordsskivan. Men så lyfte hon på huvudet och såg Gustav rakt in i ögonen. ”Fy fan så synd att världen är så liten som den är”, sade hon. ”Jag menade verkligen allvar med vårt förhållande, och jag är verkligen ledsen att allt gick så snett. Jag hade ju ingen aning om var jag befann mig den första gången jag kom hit, men sanningen kom emot mig när jag fick det första telefonsamtalet.” Gudrun tystnade medan Gustav full av spänning väntade på fortsättningen.

 

Gudrun reste sig och tog av sig kappan. Hon lade den över stolsryggen och satte sig igen. Det märktes att hon hade svårt att finna den fortsatta tråden, men Gustav beslöt sig för att vänta. ”Att den odågan Klas hade gården bredvid den här blev naturligtvis en chock för mig. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle bete mig när någon av er lade ägget här på bordet. Till en början ville jag bara spela med, men så tänkte jag att Klas och hans skumma affärer fanns här bakom knuten.” Gudrun tystnade åter och Gustav kunde se hur en tår trillade nerför hennes ena kind.

 

Nu var det Gustavs tur att resa sig. Han ställde sig vid sidan av Gudrun och bad henne vrida stolen så att han kunde se hennes ansikte. Gudrun lydde medan hon tog fram en näsduk och torkade bort tårarna ur det helt osminkade ansiktet. Gustav satte sig och spände ögonen i Gudrun. ”Vem tusan var det då som ringde till dig strax innan du tog beslutet att köra till Stockholm?”

 

Gudrun satt tyst en lång stund innan hon svarade. ”Det var Mia Hermansson, syster till Klas”, sade hon till slut. Sedan blev det åter tyst och Gustav kände nu att han inte hade någon som helst anledning att påskynda utfrågningen. I stället reste han sig på nytt och gick fram till kaffebryggaren. Efter en stund spred sig kaffedoften i köket. Bertil och Helge satt kvar på sin soffa med tre uppspärrade ögon. Ingen av dem sade något.

 

Sedan kaffet kommit på bordet fortsatte Gudrun sin berättelse. Det kom inte många ord i taget men vartefter kvällen blev allt senare kom den ena sanningen efter den andra upp kring det gamla slagbordet. Det visade sig att Klas och Mia var brorsbarn till Gudrun och att de tidigt i livet visat brottsliga talanger sedan deras föräldrar omkommit i en bilolycka. Gudrun hade på alla sätt försökt styra dem rätt igen men misslyckats. Nu när de var i fyrtioårsåldern hade Gudrun, sedan hon träffat Gustav, beslutat sig för att fullständigt strunta i dem och leva sitt eget liv.

 

Gudrun drack den ena kaffekoppen efter den andra. Hon var skärrad, ledsen, ångerfull och rent ut sagt förbannad. ”Så det där med din mor var alltså en bluff?” frågade Gustav medan han bryggde mer kaffe. Gudrun nickade och erkände att hennes mor avlidit för många år sedan och att lägenheten på Kungsholmen i Stockholm var hennes egen. ”Jag höll den för Klas och Mias skull så att de skulle ha någonstans att ta vägen när de kom till Stockholm. Men nu kände jag att det brände under fötterna och att jag skulle vara tvungen att göra mig av med den för att röja undan så många spår som möjligt. Jag tog med dig som alibi och visade dig med flit Mias designbutik kanske för att på något sätt vilseleda dig. Jag vet egentligen hur jag tänkte. Men lägenheten sålde jag utan att blanda in Klas och Mia i den affären. Och jag fick nästan tre miljoner för den.”

 

Bertil och Helge stirrade på varandra. ”Tre miljoner för en sketen lägenhet.” Orden undslapp Bertil, och Gustav såg hur han bet sig i tungan. ”Ja, sade Gudrun. ”Så mycket kostar det om man vill ha ett krypin i centrala Stockholm. Jag är väl medveten om att man för det priset kan få en mindre gård här ute i glesbygden. Men vad gör man inte för syskonbarn som man känner för. Men nu är det slut med daltandet.” Gudrun snyftade till och tårarna rann utefter hennes kinder. Den förut så paranta kvinnan såg nu plötsligt gammal och trött ut. Gustav tyckte synd om henne, men det var ytterligare en fråga han ville ha besvarad denna mörka kväll. ”Du är ju en välutbildad kemist,” sade han medan han såg Gudrun rakt in i ögonen.

 

Gudrun slog ner blicken. Det syntes att hon inte ville ta upp den tråden, men Gustav var envis. ”Du är nog mer insyltad än vad jag trodde först”, sade han. Men det kom inget svar. Gudrun var vid det här laget så pass utmattad att allt vidare luskande var dömt att misslyckas. Gustav ledde henne därför in till sin säng i finrummet och lät henne lägga sig där. ”Jag sover på kökssoffan”, sade han när han kom tillbaka. ”Vi får sova lätt inatt. Jag tror inte att hon smiter, men i alla fall. Volvon står innanför min hyrbil, och jag har nyckeln till den.”

 

——

 

Gudrun försökte inte smita. I stället sov hon till långt fram på förmiddagen. När hon äntligen visade sig i köket förstod de tre männen runt bordet att de hade en förtvivlad och djupt ångerfull person framför sig. ”Förlåt mig”, viskade Gudrun och gav Gustav en lätt kyss på pannan. Dagen utanför köksfönstret bjöd på vackert väder, något som i sin tur lättade upp stämningen runt bordet.

 

Bertil såg till att Gudrun fick en sen frukost. Sedan satte han sig åter på soffan bredvid Helge och visade tydligt att han förväntade sig en fortsättning på den närmast osannolika historien. Gudrun åt en smörgås och drack flera koppar kaffe innan hon fortsatte sin berättelse. ”Det där med att jag är kemist och en duktig sådan är sant” sade hon plötsligt. ”Det var just den talangen som Mia och Klas utnyttjade när de gav sig in i sina lönande narkotikaaffärer. Det blev jag som sattes till att analysera allt som de smugglade in och ansåg sig ha rätt att sälja vidare till missbrukarleden.” Gudrun tystnade medan hon läppjade på ytterligare en kopp kaffe. ”De hade egentligen ingen hållhake på mig annat än det nära släktskapet. Naturligtvis borde jag ha anmält dem för flera år sedan.”

 

Gustav reste sig och sade att han och Gudrun nu var redo för en promenad genom byn. Han bad Bertil och Helge att följa med. Alla fyra gick till den nu helt öde Mellangården där Gustav stannade och visade Gudrun var hennes odåga till brorson skött sin skumma verksamhet. ”Men glasbruket”, sade han. ”Hur kommer det sig att det var där vi hittade dig? Hur kommer det sig att Klas hade gården som täckmantel medan verksamheten i själva verket skedde fyra kilometer härifrån?”

 

Gudrun vände sig mot Gustav med en blick av djup förtvivlan. ”Jag visste att han hade en gård”, sade hon. ”Men jag visste inte att den låg här. Jag visste också att han köpt någon form av industrianläggning där han tillverkade sina ägg. Men att den låg så nära hade jag ingen aning om förrän jag konfronterade Mia om saken innan hon blev anhållen. När hela historien rullades upp av polisen begav jag mig till glasbruket. Jag vet inte varför. Troligen var det så att jag väntade på de skumma kompisar som Klas hade. Jag trodde att de skulle dyka upp.”

 

Nu förstod Gustav än en gång hur alltsammans hängde ihop. Gudrun kände till de medarbetare som Klas haft i sin skumma gärning, de medarbetare som tillverkat äggen och sett till att de transporterats med den vita skåpbilen till Mias designbutik i Stockholm. Men det hon inte visste var att de tre medarbetarna numera var placerade i Oxdjupet och att de av det enkla skälet aldrig mer skulle återvända till det som en gång varit Remshults glasbruk. Gustav insåg också att Klas måste ha undrat över vart medarbetarna tagit vägen och att det var för den sakens skull som han strök omkring vid Södergården full av misstankar gentemot Bertil och Helge.

 

Alla fyra gick tillbaka till Södergården, där Bertil tände vedspisen och började laga mat till den närmast utsvultna lilla skaran. Gudrun satte sig åter vid bordet och stirrade rakt framför sig. ”Klas meddelade mig för några år sedan att han hade tre något så när pålitliga män i sin tjänst och att han betalade dem bra. De kom från Baltikum eller Ryssland, jag vet egentligen inte vilket. Men de skötte sitt jobb med äggen. En av dem sysslade även med vapenaffärer. Vad det handlade om för vapen vet jag naturligtvis inte eftersom jag inte kan något om skjutvapen.” Gudrun tystnade medan Bertil och Helge stirrade vilt på varandra.

 

Det förblev tyst kring köksbordet en bra stund. Sedan reste sig Bertil, blandade en smet och stekte pannkakor som han efter hand lade upp på en stor tallrik. Men ingen visade något intresse för anrättningen. ”De här tre skumma männen plockade Klas upp i samband med ett villainbrott i en stockholmsförort”, sade Gudrun plötsligt. De färdades i en svart skåpbil som Klas hjälpte dem att smuggla undan i ett garage i centrala Stockholm vid den tidpunkt då han och Mia disponerade min lägenhet på Kungsholmen. De åkte aldrig fast för inbrottet, men Klas fick någon form av hållhake på dem. Han köpte det gamla glasbruket som tydligen varit till salu i många år och placerade dem där.”

 

Gustav lade upp en pannkaka på sin tallrik och tog en slev av den fabrikstillverkade lingonsylten som genom ICA:n hamnat på Södergården. Även Bertil och Helge tog varsin pannkaka medan Gudrun avstod. ”De här tre männen livnärde sig på villainbrott lite varstans i landet,” fortsatte Gudrun. ”Och det sades att de även bröt sig in i en hel del hus här i trakten. Här bor ju en hel del tyskar och danskar, och husen står ju oftast tomma på vintern. Vad de letade efter förstår jag inte eftersom ingen vettig människa lämnar kvar något av värde när de åker hem på hösten. Men det var ett av de här inbrotten som Klas berättade särskilt för mig om.”

 

De tre åhörarna spetsade öronen. Gustav bad Gudrun fortsätta. ”Jo, det var så här att de här männen fått nys om en villa där det bodde en åldrig dam och att den här gamla damen hade en förmögenhet gömd. Tipset hängde samman med att den gamla damen tycktes ha gott om pengar när hon handlade i samhället och att en av busarna sett att hennes plånbok innehöll en försvarlig bunt med sedlar. Givetvis hade jag ingen som helst aning om var det samhället låg. Nu har jag förstått att det handlade om Remshult och att busarna skuggade den gamla damen på hennes väg hem efter de inköp hon gjort den dagen.”

 

Gustav blev kall invärtes medan Bertil och Helge återigen stirrade på varandra. Det som alla tre anat hade nu bekräftats. Ingen av dem sade någonting. Alla satt tysta medan Gudrun började snyfta. ”Jag tycker att det är så hemskt med den gamla damen”, sade hon slutligen. ”Min brorson var skyldig till att de här busarna flyttade till Remshult. Och så går de här busarna och slår ihjäl en gammal kvinna bara för att de tror att hon gömmer på en massa pengar.”

 

——

 

Såväl Gustav som Bertil och Helge förstod nu alla sammanhang. Det enda som Gustav inte visste något om var vapengömman i Klingatorpet. Så småningom reste sig Gudrun och bad att få sin bilnyckel. Gustav nickade, reste sig från bordet och följde med Gudrun till vagnboden där han körde ut sin hyrbil. Gudrun rullade ut Volvon, vevade ner fönsterrutan och bad Gustav om förlåtelse. Gustav i sin tur sade att allt var förlåtet och att han ville träffa Gudrun igen. Volvon rullade ut från Södergården i riktning mot Remshult.

 

Gustav gick tillbaka till köket där Bertil och Helge satt kvar på soffan. Ingenting blev sagt på en lång stund. Till slut skruvade Bertil på sig och sade att han ville berätta mer. Men Gustav, som var mitt uppe i funderingarna kring de tre busarna och mordet på Elin, lyssnade inte. I stället öppnade han sin dator för att ge bröderna den slutliga förklaringen till varför Elin blivit ihjälslagen. Men så ångrade han sig, stängde datorn och vände sig till Bertil med en min som visade att han ville lyssna.

 

Bertil harklade sig, tittade på Helge och sade att det nu var dags att besöka Klingatorpet på nytt. De hade ju inte varit där sedan de firat sin gemensamma sjuttioårsdag. Gustav nickade, klädde på sig och gick ut med Bertil och Helge i hälarna. Bertil startade suven, och färden gick till vad Gustav numera kallade sitt barndomshem. Väl framme steg Gustav ur baksätet och gick fram till det röse som fortfarande ersatte brunnen medan Helge gick fram till torpet med en kofot i handen.

 

Helge bröt upp dörren på samma eleganta sätt som han gjort ett par gånger förut. Det var fortfarande dagsljus men Helge hade tagit med sig en ficklampa som gav ytterligare vägledning i sökandet. Dörren till rummet med vapenlådorna öppnades och alla tre gick in. Ingenting var rört sedan bröderna senast var där men Gustav såg ut som ett frågetecken. Helge gick därför fram till den närmaste lådan och bröt upp den. Gustav bara stirrade på det han såg. En låda full med automatvapen av ett slag som han absolut inte hade någon som helst kännedom om. Helge stängde lådan och alla tre gick ut. Helge återställde efter bästa förmåga ytterdörrens lås.

 

De tre åkte tillbaka till Södergården under tystnad. Sedan de åter kommit in i köket satte sig Gustav med en suck och undrade hur länge Bertil och Helge känt till vapengömman. De tittade på varandra och Bertil berättade efter en stund hur de tagit sig in i torpet och hittat det som nu även Gustav kände till. Återigen tystnad. ”Gudrun talade sanning om det där med att en av de busar som Klas lejde var skyldig till vapengömman”, sade Gustav. ”Det här är inget som polisen känner till. Och det är lika bra det. Och polisen har säkert inte heller koll på det gamla glasbruket eftersom de hittade både ägg och en massa knark i Mellangården. Jag såg en hel del när vi ledde hem Klas den där kvällen då han spydde ner hallen och jag sökte igenom huset. Men det var ju inte min sak att luska vidare.”

 

Skymningen sänkte sig över Olsboda. Telefonen var tyst. Jakten på knarket var tydligen över. Bevisen var insamlade och rättegången återstod. Gustav suckade medan han funderade över om han skulle åka hem eller stanna ytterligare en natt. Men så bestämde han sig, sade på återseende till bröderna Olsson och satte sig i sin hyrbil. Han körde till Kalmar, lämnade tillbaka bilen och gick hem till sin lägenhet, där han en stor del av kvällen satt i sin stol och funderade. När han till slut slog på teven hamnade han i de regionala nyheterna som meddelade att en person dödats sedan en vit Volvo av okänd anledning kommit över på fel sida längs väg 23 mellan Åseda och Växjö och frontalkrockat med en långtradare. Gustav stängde av teven.

 

 

XX

 

Det blev sen höst och det blev vinter. Gustav lämnade inte sin lägenhet annat än för matinköp och annat som var nödvändigt att uträtta. Han ringde varje dag till Södergården och bad sina gamla vänner att visa sig ute så lite som möjligt. Bertil bedyrade att han numera ensam åkte till Remshult för att köpa mat en gång i veckan men att Helge gick och gnällde över att brännvinet snart skulle vara slut. Gustav sade åt Bertil att bröderna förvisso som varande mångmiljonärer hade råd att köpa brännvin på Systembolaget, men det var inget som Helge velat lyssna till. Han ville till varje pris göra en ny resa till Tyskland.

 

Massmedierna rapporterade under december månad fortfarande en hel del om knarktillslaget i Olsboda. Gustav läste allt han kunde komma över på nätet, och han undrade lite skälmskt hur länge det skulle dröja innan han slitit ut sin dator. Det hade gått en tid sedan han fått bekräftat att det var Gudrun som mött döden i form av en frontalkrock med en långtradare. Han hade accepterat saken, gett tusan i att ge sig tillkänna och hade främst fokuserat sin uppmärksamhet på polisens och medias hantering av det före detta glasbruket i Remshult. Eller rättare sagt bristen på rapportering därifrån. Ingen hade tydligen snappat var äggen i betong i själva verket framställts.

 

Mia och Klas Hermansson hade under alla förhör varit mycket förtegna. De hade ingalunda avslöjat den roll deras numera avlidna faster spelat, de hade medgivit det som de anklagades för, och medierna spekulerade i om det fanns något som de ville dölja. Men inget nytt kom fram, Mia och Klas dömdes till långa fängelsestraff, och deras advokater avstod från att överklaga domarna sedan syskonen förklarat sig nöjda med att sitta av den tid de dömts till. Gustav kände sig tillfreds med den delen av saken. Att han saknade Gudrun och sörjde hennes tragiska självmord var en annan del av verkligheten. Att mista två Gudrun på det här tragiska sättet var inte lätt att komma över.

 

Det blev jul och det blev nyår. Ännu hade ingen myndighetsperson i form av polispatrull eller annat infunnit sig hos vare sig Gustav Karlsson i Kalmar eller hos Bertil och Helge Olsson i Olsboda. Allting andades lugn, det stora knarktillslaget hade blivit historia och Gustav behövde inte längre oroa sig. Han beslöt sig för att återigen öppna dokumentet med namnet Elin i sin dator. Men det måste ske på plats. Han ringde till Södergården i början av februari månad 2009. Bertil blev glad och erbjöd sig att hämta Gustav vid bussen följande dag.

 

Gustav klev ur bussen, hälsade på Bertil och satte sig i suven. Sedan bad han sin gamle vän att köra bort till glasbruket. Han ville än en gång se platsen för det sista mordet, han ville än en gång se den plats dit hans intuition lett honom i sökandet efter Gudrun. Gustav klev ur suven. Det var sen eftermiddag och mörkret lade sig över nejden. Byggnaden såg ännu mera spöklik ut än förra gången i sitt uppenbara förfall. Han gick tillbaka och satte sig bredvid Bertil.

 

I Södergårdens kök satt Helge med en vodkaflaska och två tomma starkölsburkar framför sig på slagbordet. I all sin bristande nykterhet hälsade han Gustav välkommen och förklarade att han fått påfyllning på förråden. ”Den senaste resan var häftig”, sade han. ”Vi lastade suven så att jag inte trodde att vi skulle ta oss hem. Och när vi kom till tullen efter bron så blev vi stoppade, men när vi sade att vi var gamla män som behövde åka hem så fort som möjligt, så lyste de bara på oss med en ficklampa och lät oss åka vidare.” Gustav log och tog Helge i handen. Det var som det var och det fanns ingenting att göra åt den saken.

 

Kvällen förflöt med sedvanlig matlagning och småprat mellan Bertil och Gustav sedan Helge somnat på soffan. Så småningom gick Gustav till finrummet och kröp ner i sängen. Gudrun kom emot honom. Hon hade ju sovit här natten innan hon körde in i långtradaren längs väg 23. Gustav vände och vred på sig i sängen. Gudrun ville inte släppa sitt grepp om honom. Den Gudrun som drunknat i Oxdjupet hade varit mild emot honom i sin behandling i jämförelse med vad han nu fick uppleva.

 

Den första Gudrun hade hotat med att bita av Gustav hans ena öra om han inte ville lyssna på henne. Den andra Gudrun stod bredvid sängen iförd något slags kravallmundering av ett slag som Gustav sett poliser använda på teve. Den andra Gudrun lade ner sina vapen, tog av sig hjälmen och skakade på huvudet så att håret formligen flög runt henne. Sedan tog hon fram en stor spik och en grov hammare. Hon satte spiken till Gustavs tinning och drämde till med hammaren. Hon slog flera gånger tills spiken trängt långt in i Gustavs huvud. Han vaknade till ljuden av sina egna skrik.

 

——

 

Det var mitt i natten. När Gustav till slut kom till sans fann han Bertil stående invid sin säng. ”Du måste vara sjuk som du skriker”, sade den alltid så omtänksamme Bertil. Gustav reste sig upp och ruskade på huvudet. Han tog sig flera gånger för pannan liksom för att känna efter om han blödde eller om där fanns ett djupt hål efter spiken som Gudrun slagit in. När han till slut insåg att alltsammans varit en mardröm vände han sig till Bertil och frågade om det var möjligt att få en kopp kaffe.

 

Bertil gick ut i köket och startade kaffebryggaren. Han ställde fram smör, bröd och ost, men Gustav skakade på huvudet. Han ville bara ha kaffe. Han ville vakna ordentligt efter sin hemska dröm. Han ville komma tillbaka till en verklighet som innebar dagsljus, glada miner och ett fortsatt gott liv utan en stor spik i huvudet. För säkerhets skull lät han fingrarna än en gång löpa längs pannan och sedan se efter att han inte hade något blod på dem. Långsamt vaknade Gustav upp ur den värsta mardröm som han någonsin varit med om.

 

De båda förblev sittande vid köksbordet. Tystnad rådde en god stund tills Bertil ställde frågan om det skulle komma fler poliser till Olsboda eller hur det skulle bli med den saken. Gustav funderade en stund innan han svarade att det nog skulle vara lugnt framöver och att Bertil inte skulle behöva oroa sig mer för de tre figurerna i Oxdjupet. Ingen saknade dem, ingen skulle komma på tanken att leta i Oxdjupet och förresten skulle ingen kunna ta sig ner i Oxdjupet och komma upp igen. Bertil lät sig nöja och förklarade att det bara var att glädjas åt det som fanns och gå vidare med livet.

 

Det dröjde flera timmar innan Gustav vågade gå och lägga sig igen. Han somnade och sov drömfritt till långt fram på förmiddagen. När han kom ut i köket satt Helge på soffan med en vodkaflaska framför sig medan Bertil pysslade med något vid diskbänken. Gustav slank ner på en stol och fick en kopp kaffe. Ingen sade något förrän Gustav undrade om Bertil och Helge kände sig redo för slutet av historien och vad Elin hade att säga i slutet på sin dagbok. Bröderna nickade och Gustav öppnade dokumentet Elin.

 

Jag berättade ju förut om hur jag hittade Kalles förmögenhet och hur jag tog en liten del av den och lade i den där påsen som jag lämnade in till polisen. Den blev garantin för att ni aldrig mer skulle behöva arbeta eller förödmjuka er för att få understöd och sådant. Men samtidigt knöt jag er närmare mig och tvingade er till att hjälpa mig med allt möjligt. Det här var för mig någon form av upprättelse. Jag tyckte att jag betalade er rätt så bra för den hjälp ni gav mig. Och det var också ett sätt att hindra er från att skaffa er familjer som skulle ha anspråk på Södergården och alla pengarna.

 

Gustav tystnade och tittade tvärs över bordet på Bertil och Helge. Båda skruvade på sig en smula. ”Det här med att morsan körde med oss var nog värst på 80- och 90-talen”, sade Bertil. ”Sedan lugnade hon sig alltmer och nu förstår jag bättre vad hon menade. Att vi inte skulle gifta oss och allt det där. För om vi hade gjort det, så hade hon ju inte kunnat köra med oss på samma sätt. Och när vi blev pensionärer så minskade ju risken att vi skulle kunna hitta varsitt fruntimmer. Så de senaste åren var det ganska lugnt från morsans sida. Vi ringde någon gång ibland och kollade att hon levde. Och hon ringde någon gång ibland hon också. Jag hade ju mobiltelefonen med mig när jag försökte nå henne när hon blivit ihjälslagen, men vid det laget ringde vi högst en gång i veckan. Hon hade ju hemhjälp, och ibland gick hon ut och handlade själv.”

 

Nu undrar ni säkert vad jag gjorde med resten av Kalles förmögenhet och det skall jag berätta nu innan ni hinner sälja huset när jag är död. För jag kan tala om att ni blir rika som troll om ni gör som jag säger. Jag gjorde precis som Kalle, jag gömde alltsammans på vinden. Jag var ju lite yngre och vigare på den tiden, så jag öppnade vindsluckan, drog ner stegen och släpade upp påsen. Den var inte särskilt lätt måste jag säga. Sedan skruvade jag fast en ordentlig krok i taket och hängde påsen i den. Ja, nu vet ni var den finns. Det är bara att gå upp och hämta den.

 

Gustav tystnade återigen. ”Elin räknade naturligtvis inte med att bli mördad, men hon måste ha räknat med att dö en snabb död vid den åldern”, sade Gustav. ”Så vad jag inte förstår är varför hon inte berättade slutet av historien medan hon var något så när frisk i huvudet. Hittade ni påsen förresten?” Bertil och Helge stirrade på varandra. ”Vi var aldrig uppe på vinden sedan morsan dött”, sade Bertil. ”Vi gick visserligen upp på vinden och tittade men vi visste ju att ingen av oss lagt upp något där under alla de år som morsan bodde i huset. Så vi fann att där var tomt och när vi lät en loppmarknad ta hand om morsans grejor, så sade vi att det inte fanns något att hämta på vinden.”

 

Ett stort leende spred sig över Gustavs ansikte. ”Kanske påsen hänger kvar än idag”, sade han. ”Men nu är det väl lite sent med den saken eftersom Elin klart säger att hon hoppades att ni skulle hitta påsen innan ni sålde huset. Jag är ledsen, ni är snuvade på hela konfekten men å andra sidan har ni redan mer pengar än ni kan göra av med under resten av livet.”

 

Nu reste sig Helge på ostadiga ben och ställde sig mitt på köksgolvet. ”För fan”, sade han. ”Det var ju en tysk som köpte huset och det står helt tomt så här års.” Sedan började han leta i en kökslåda och efter en stund tog han fram en nyckel. ”Jag sparade den här ifall….ja, vi kan ju köra dit bort i natt och se om Kalles påse hänger kvar.”

 

——

 

Det fanns lite snö på marken, men ett mildväder svepte in frampå eftermiddagen. Det underlättade den kommande expeditionen eftersom ingen skulle kunna lämna några spår efter sig. Sent på kvällen var marken helt bar, och ett regnväder piskade fönsterrutan på Södergårdens kök. ”Underligt med regn så här års”, muttrade Bertil medan han letade fram regnrockarna och tre par stövlar. ”Vi kommer att behöva de här om vi skall ta oss en titt i morsans gamla kåk. Bäst att vi tar med oss varsin ficklampa också.”

 

Så kom det sig att tre gamla män hamnade i en orolig slummer och steg upp vid tvåtiden på natten sedan Gustav satt sin mobiltelefon på ringning. De klädde sig i regnrockar och stövlar, de tog varsin toppluva som de drog ner över öronen och gick ut i den svarta regniga natten. Bertil rullade ut suven och alla tre satt tysta medan bilen styrde ut ur den öde byn. De stannade på kyrkans parkering. Den låg lite undanskymd och husen runt den stod antingen öde eller saknade varje form av ljus i fönstren. Visserligen kunde den svaga gatubelysningen vara lite besvärande, men den var inget som bekymrade någon av dem.

 

Under tystnad gick de in i samhället. Det fanns inga ljus i fönstren på husen de passerade, men den glesa gatubelysningen var tillräcklig. Ingen behövde tända någon ficklampa. De nådde sitt mål. Även här var naturligtvis allt tyst och stilla. Helge gick fram till ytterdörren, stack nyckeln i låset och öppnade. Sedan tände han ficklampan och gick han fram till vindsluckan. Han öppnade den och rullade ner stegen som fanns där uppe. Med vana kliv och med ficklampan i högsta hugg gick Helge uppför vindstrappan med Bertil och Gustav i hälarna.

 

Tre ficklampor spelade runt väggarna på en tom och öde vind. Tydligen hade inte heller de nya ägarna haft någon anledning att ställa upp något på den. Vinden hade inga gavelfönster så det var fritt fram att låta ficklamporna spela runt väggarna. Efter en kort stund ropade Helge till. ”Här är den, den finns kvar. Men vi får hjälpas åt att lyfta ner den så att jag inte tappar den.” Gustav lyste med sin ficklampa medan Bertil hjälpte Helge att lyfta ner den tunga säcken. Bertil tog säcken i famnen och gick nerför trappan. Gustav och Helge följde efter.

 

Tre gamla män, av vilka en bar en säck som ett barn på sin vänstra arm promenerade genom ett regnigt Remshult en natt i februari. De kom fram till suven, öppnade bakluckan, lade in säcken och körde hem till Södergården. Sedan bilen ställts in och alla tre tagit av sig regnrockar och stövlar lades säcken på köksbordet. Helge öppnade den och stack ner handen. Han tog upp en stor näve med ädelstenar i olika färger, pärlor och guldstycken. ”Det var tusan”, sade Bertil medan Helge lät innehållet i sin näve glida tillbaka ner i säcken.

 

Nu handlade det om tre gamla män som satt vid ett köksbord och stirrade på varandra. Till slut föreslog Gustav att det nog var säkrast att gömma undan säcken någonstans. Bertil gjorde slag i saken, grep säcken och lät den glida ner i en svart sopsäck. ”I morgon smugglar vi ut det här i vagnboden”, sade han.

 

 

XXI

 

Gustav åkte hem ett par dagar efter fyndet på vinden i villan i Remshult. Den svarta sopsäcken hade förpassats in under bänken i Helges verkstad, och där låg den helt anonym. Ingen inkräktare skulle kunna ana vad som dolde sig bakom den svarta plasten.

 

Gustav fördrev resten av vintern med att läsa goda böcker som han lånade på biblioteket. Ett par gånger i veckan ringde han till Södergården för att höra hur det stod till där. En och annan gång ringde Bertil eller Helge till honom. Det var sedan länge helt lugnt på narkotikafronten, något som Gustav vidarebefordrade till sina vänner.

 

I maj månad i nådens år 2009 kände Gustav att han längtade tillbaka ut på landet. Efter en telefonsignal till Södergården skedde det sedvanliga mötet vid busshållplatsen. Det blev samtal, det blev promenader och det blev ett gemensamt firande av sjuttioettårsdagen. Det blev en tripp till Klingatorpet där vapenlådorna låg kvar. Det blev upplevelser av vår och knoppar.

 

Gustav kom tillbaka ett par gånger under sommaren. Promenaderna upprepades, det blev besök nere vid sjön och de välkända klipporna. Ingen hade den minsta tanke på att sätta Alberts och Elins gamla båt i sjön på nytt. Troligen var alla tre medvetna om att ingen av dem ville göra ett nytt besök ute på Oxdjupet. Gustav åkte hem igen medan bröderna Olsson körde ner till den billiga spriten i Tyskland.

 

Hösten gick och alla återvände till sina rutiner. Gustav fortsatte att läsa sina böcker. Helge fortsatte med sitt supande och Bertil med sitt suckande. En dag i början av december ringde Bertil till Gustav. Han sade att Helges supande bara blev värre och att de planerade en ny resa till Tyskland följande dag. Gustav sade nu åt Bertil på skarpen att låta bli den långa resan så här i den begynnande vintern. Han ansåg att de stenrika bröderna kunde handla det som Helge behövde på systemet i Nybro. Bertil förklarade att Helge vägrade och att han måste följa med.

 

——

 

Tidigt på morgonen startade Bertil de vanliga förberedelserna. Stor frukost med ägg och bacon. Stor matsäck med smörgåsar och ett par termosar med kaffe. Bertil rullade ut suven, såg till att den halvsovande Helge satte sig vid hans sida och styrde ut på väg 23 i riktning mot Malmö. Småningom vaknade Helge och undrade var han var. När han såg de många vindkraftsnurrorna insåg han att han var tillbaka i Danmark. Det blev båtfärd med skarpa förhållningsorder från Bertil. Två kundvagnar fylldes med det som Helge begärde. Allt lastades in i suven, och Bertil körde återigen ombord på färjan mot Danmark. Efter en kort färd blev det rast med kaffe och smörgåsar, och när de hunnit en bit in i Skåne insåg Bertil att Helge vid det här laget var kapabel att köra. De bytte plats i en parkeringsficka, och Bertil somnade efter en kort stund.

 

Helge längtade hem, och han körde lite för fort. En utomstående betraktare skulle säkert ha sagt att Helge inte alls var skickad att köra bil i vintermörkret. Det gick bra genom Skåne, men en bit in i Småland gick allt fel. Det hade börjat snöa, vägbanan var hal, och Helge hade bara ett öga att lita till. Plötsligt sladdade bilen till och körde in i vägens vajerräcke. Den studsade, vände sig helt om och dånade ner i vägslänten. Bilen slog runt och snurrade flera varv innan den stannade mot en träddunge. Bilar bakom stannade. Bilar i det mötande körfältet stannade. Någon slog numret 112 på sin mobiltelefon. Några rusade ner i diket för att se hur det hade gått.

 

Så kom det sig att mångmiljonärerna Bertil och Helge Olsson från Södergården i Olsboda by med anor från medeltiden mötte en plötslig död i ett vägdike i södra Småland. När räddningstjänsten kom till platsen fann man två kroppar omgivna av sönderslagna flaskor och buckliga ölburkar i ett förvridet bilvrak. Lukten av sprit spred sig över nejden, och de som bodde i närheten sade efteråt att det luktat sprit vid olycksplatsen i flera veckor.

 

——

 

Jordfästningen ägde rum i Remshults kyrka i början av januari månad 2010. Prästen Gustav Karlsson hade tagit på sig uppgiften att följa sina gamla vänner till den sista vilan. Förutom Gustav fanns åtta personer närvarande, nämligen begravningsentreprenören, kantorn och sex kistbärare.

 

Gustav hade nåtts av den makabra nyheten via tidningarnas webbsidor. ”Nej, inte en bilolycka till” hade han skrikigt rakt ut där han satt i sin stol med datorn i knäet. Han hade känt en förtvivlan som han inte trodde var möjlig. Han hade känt hur de sista banden med barndomen klippts av på ett brutalt sätt. Han hade gråtit, slängt saker kring sig och förbannat allt vad biltrafik hette. Först efter några dagar hade han lugnat sig och kontaktat Svenska Kyrkan med en förfrågan om han kunde förrätta jordfästningen. Efter ett positivt svar hade han gjort sina förberedelser.

 

Gustav ordnade med jordfästningen på sitt eget vis. Han kontaktade en begravningsentreprenör som han haft mycket att göra med under sin aktiva tid som präst, han såg till att de bästa kistorna levererades, han såg till att koret i Remshults kyrka fylldes med blommor. På begravningsentreprenörens fråga hur mycket det här kalaset egentligen fick kosta svarade Gustav kort att det var det minsta bekymret av alla de bekymmer som mänskligheten stod inför. Han försäkrade att det här dödsboet hade tillgångar långt utöver vad de flesta var vana vid.

 

Det blev en högtidlig begravningsakt där Gustav följde ritualen och sedan talade fritt ur hjärtat. Han kände hur tårarna rann utefter hans kinder. Han fick finna sig i att han stundtals tappade målföret. Inom honom rullades de mest blandade känslor upp. Han fullföljde det han åtagit sig och lät sedan bärarna föra ut först Bertils kista och sedan Helges. När de båda kistorna sänktes i familjegraven brast Gustav ut i en hejdlös gråt, men efter en stund lugnade han sig, lade ner en stor bukett rosor och sade ytterligare några väl valda ord. Begravningsentreprenören och de män som burit kistorna bugade djupt med sina höga hattar i händerna.

 

Så kom det sig att bröderna Bertil och Helge Olsson från Södergården i Olsboda by med anor från medeltiden fick sin sista vila vid sidan av sina föräldrar och andra släktingar som under generationer begravts på kyrkogården i Remshult. Gustav stod länge kvar vid graven i kylan som rådde. Det var solsken och vackert väder, men till slut började Gustav huttra och drog sig in i kyrkan där han bytte till jeans, tröja och en varm jacka. Han gick ut till kyrkans parkering där han hade en hyrbil. Han satte sig och startade motorn. Det fanns ytterligare en sak han behövde uträtta.

 

——

 

Gustav körde långsamt och försiktigt på den hala vintervägen. Han körde genom Olsboda och kom fram till Södergården som även den nu stod öde. Eftersom det var gott om snö och ingen längre skottade ladugårdsplanen stannade han på den plogade byvägen, tog på sig ett par stövlar och pulsade genom snön fram till vagnboden. Dörren gjorde inget motstånd, men gångjärnen gnisslade en smula. Gustav tog sig fram till Helges verkstad där plastsäcken med Kalles alla dyrbarheter låg kvar under bänken. Han lyfte upp säcken och bar ut den till bilen.

 

Solen gick i moln och det började snöa. ”Bra”, tänkte Gustav. ”Då snöar mina fotspår snart igen.” Han startade bilen och körde tillbaka mot landsvägen medan snöfallet tilltog.

 

Gustav tog god tid på sig. Han körde till Nybro där han köpte en elektronisk våg. Sedan fortsatte han till Kalmar där han gick in i butik som hade postservice och köpte ett antal stora gröna påsar för inrikes post. Han körde hem, bar in säcken med dyrbarheterna och de gröna påsarna i sin lägenhet och lämnade tillbaka hyrbilen. I Kalmar hade snöfallet övergått i ett stickande regn och Gustav kände att han höll på att bli förkyld.

 

——

 

Det tog flera dagar innan Gustav kunde ta itu med det han hade att göra. Han gick runt i lägenheten, slängde ett och annat öga på de gröna påsarna, såg till att plastsäcken låg kvar på sin plats under klädhängaren i hallen. Så en tidig morgon gick han till verket. Med hjälp av sin dator letade han upp adresserna till en rad ideella organisationer. Han skrev deras adresser på den ena gröna påsen efter den andra, men han skrev ingen avsändare. Den första påsen hade Rädda Barnen som mottagare.

 

Gustav hämtade plastsäcken från hallen, avlägsnade den och lade Kalles säck på bordet framför sig. Han hämtade en rulle fryspåsar från köket samtidigt som han tog fram den nyinköpta vågen. Han tog en näve av innehållet i Kalles säck och lade den i fryspåsen. Han måttade noga innan han lade påsen på vågen. Den nådde inte riktigt upp till två kilo som var den gräns för försändelsen som stod att läsa på påsen. Gustav lät sig nöja, knöt ihop fryspåsen och lade den i den gröna påsen. Sedan plattade han till den gröna påsen och klistrade igen den.

 

Gustav tog sig en förmiddagspromenad med den gröna påsen adresserad till Rädda Barnen under armen och gick till en brevlåda där han släppte ner den. Han kunde höra dunsen, och med ett leende på läpparna fortsatte han sin promenad. När han återvänt till sin lägenhet fortsatte han att fylla gröna påsar och väga dem. Snart hade han ytterligare fem gröna påsar med adresser till Läkare utan gränser, Röda Korset och andra ideella organisationer.

 

Under de följande dagarna tog Gustav med sig en påse i taget under sina förmiddagspromenader och lade dem i samma brevlåda som förut. Han suckade varje gång han hörde den tunga dunsen, fortsatte sin promenad och gick hem igen.

 

Nu fanns det bara en sak som bekymrade Gustav en smula, nämligen att Kalles säck innehöll ytterligare ett antal diamanter, pärlor och bitar av guld som bara vägde ett kilo. Gustav kliade sig länge i huvudet och undrade om han skulle låta den sista slatten hamna i ännu en grön påse. Men så bestämde han sig, gick ut i köket och letade fram en glasskål som han fått för många år sedan av Bertil och som han visste att hans gamle vän själv tillverkat på Remshults glasbruk. Han hällde resten av innehållet från Kalles påse i skålen och ställde den på bordet framför sin stol.

 

”Skönt att ha en karamellskål som jag vet varifrån den kommer”, suckade Gustav och satte sig tillrätta i sin stol. ”Jag äter ju inte karameller, men åsynen av dem är något alldeles speciellt.”

 

Innan Gustav somnade i sin stol kom han på en sak. Nu var det bara han som visste hur man hittar ut till Oxdjupet i Storsjön.

 

Lars Thor

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars), Vårt kollektiva minne (Lars) Tags: 4 av 4, Oxdjupet, Vem är egentligen skyldig till vad

16 nov 2012

Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (3 av 4)

VII

 

Jubel och framtidstro, Hitler var död och man kunde se hur Europas folk fick möjlighet att resa sig ur ett kaos som hade få motsvarigheter i kontinentens förflutna. Visserligen hade Europa haft mängder med stridigheter och elände, men ingen hade tidigare haft de resurser som Hitler förfogat över. Många krig fanns skildrade i historieböckerna och många krig hade småningom glömts bort. Men alla var övertygade om att det här kriget skulle stanna länge i människornas medvetande, längre än alla andra krig eftersom det nu fanns en massiv dokumentation i form av bilder, filmer och ljudupptagningar.

 

I Remshult såg Patron fram emot att åter kunna importera de nödvändiga ingredienserna till sitt glas. Han såg också fram emot att kunna återuppta de gamla marknaderna ute i Europa och få igång exporten igen. Han såg visserligen inget egentligt slut på hemkonserveringen och fortsatte därför en tid att framställa konserveringsburkar. Men efterfrågan på burkar stannade av vartefter det åter producerades kött och grönsaker inom landet, något som gjorde att folk inte längre byggde upp de reserver de varit tvungna till tidigare. Patron insåg till slut med en suck att han måste göra något åt saken.

 

De konstnärer som Patron anlitat strax för krigsutbrottet fick åter träda i tjänst. De hade många idéer om hur man skulle kunna möta en framtida efterfrågan, och Patron, som i sin visionära syn på saken lät dem hållas till viss kostnad, suckade när han såg resultatet av deras arbete. Arbetarna vid glasbruket uppträdde en smula förvirrat när det åter var dags att ställa om produktionen, vilket resulterade i att Patron slog näven i bordet, avskedade sina formgivare och gick hem för att grunna över framtiden med en skvätt konjak i glaset om kvällen.

 

Just en sådan här kväll i juni månad 1946 avled Patron i en hjärtattack med konjakskupan i handen. Hans goda hustru hittade honom ett par timmar senare, men då var det för sent att göra något åt saken. Patron fick en magnifik begravning i närvaro av alla som var anställda vid glasbruket, och det snålades varken på mat eller brännvin efter jordfästningen. Många vittnade tårögt om Patrons stora insats för bygden, och ännu fler undrade hur det skulle gå för Remshults glasbruk när man mist sin duktige ledare. Patrons hustru, som svarat för allt det praktiska i hemmet i den stora bruksherrgården, blev den som tog kommandot. Visserligen hade paret två söner, men ingen av dem visade något som helst intresse av att komma hem och ta över. De hade goda arbeten i Stockholm och avskydde tanken på att flytta tillbaka till den landsortshåla där de vuxit upp, något som de förklarat vid telefonsamtal och i brev.

 

Patron, som i själva verket burit namnet Petrus Bengtsson, vredgades utan tvekan i sin himmel över det besked som sönerna givit. Han och hustrun hade gett dem en efter tidens sed god uppfostran, och båda hade fått praktisera på glasbruket under sommarloven. Efter studentexamen hade det blivit ekonomi- respektive juristutbildning vid Lunds universitet, något som grävt djupa hål i familjen Bengtssons plånbok. Men sönerna hade lyckats väl, något som Patrons hustru Hildur Bengtsson nu konstaterade. Med en suck kavlade hon bildlikt talat upp ärmarna i beslutet att ge sig in männens värld. Knappast någon kvinna hade tidigare bestigit en direktörsstol vid något svenskt glasbruk, och Hildur Bengtsson var förvisso medveten om att var männens värld som rådde även i produktionen. Hon hade ibland framfört till sin man att han borde låta kvinnor bli glasblåsare och inte bara låta dem ha enklare sysslor, något som Patron avfärdat med en axelryckning.

 

Hildur Bengtsson, som var väsentligt yngre än sin avlidne man, samlade en tidig morgon i början av augusti månad 1946 alla anställda vid glasbruket för information. En liten nätt kvinna, drygt femtio år gammal, steg upp på en glasblåsarstol i hyttan för att kunna synas och höras ordentligt. Hon utstrålade stor energi när hon talade och bland annat sade att Remshults glasbruk minsann inte var helt beroende av de tankar som hennes nyss avlidne man levererat. Själv hade hon under alla år delgivits alla med- och motgångar som glasbruket haft och dragit sina egna slutsatser om vad som gällde och vad som borde göras framöver. Vad hon inte sade var att hennes man aldrig invigt henne i brukets ekonomiska ställning.

 

Glasbrukets arbetare kände sig lugnade och alla förstod att här fanns sysselsättning även i framtiden. Så snart Hildur Bengtsson slutat sitt tal med att deklarera att man fortsättningsvis fick stå ut med en kvinna som chef klev hon ner från glasblåsarstolen och bad kamreren och hyttmästaren att följa med till brukskontoret. Där slog hon sig ner i sin avlidne mans väl insuttna direktörsstol, spände ögonen i kamreren och krävde besked om hur det stod till med räkenskaperna. Kamreren, som förstod att han nu satt mitt emot en kvinna som begrep sig på det här med siffror, darrade en smula på rösten när han talade om att skulderna visserligen inte var förskräckande stora men att orderingången sviktade betänkligt.

 

Hildur Bengtsson vände sig efter det beskedet till hyttmästaren, som basade för alla de som var sysselsatta i den varma produktionen och frågade rakt på sak om den personal som fanns var något som man vågade hålla i handen vid blåsväder. Hyttmästaren, som egentligen inte förstod frågan, sade att alla var både lojala och måna om sina arbeten. Med det svaret lät sig den nya chefen nöja, och när kamreren och hyttmästaren lämnade brukskontoret kunde de konstatera att de fått något att tänka på. Även om deras nya chef var ett fruntimmer, så var det ett fruntimmer som hade ordentligt med klös i klorna och kunde styra och ställa. De undrade en smula över hur de skulle kunna titulera henne i framtiden. Patron hade väl varit bra, men Patronskan gick väl knappast att använda.

 

Så kom det sig att en kvinna, en av de få i den svenska glasbrukshistorien, tog kommandot över ett av de stora glasbruk som genomlidit världskrigets avspärrningar, sviktande orderingång och stort rop på förnyelse. Hon växte snabbt med uppgiften och var, trots sönernas negativa inställning till orten, fast besluten att lyckas med det som hon tagit på sig. Något val fanns egentligen inte.

 

——

 

Elin hade bara ett problem med sina tvillingar som hösten 1946 började i andra klass i skolan i Remshult. De var snälla och goda men de var så lika att inte ens deras mor kunde skilja dem åt annat än på ett enda sätt. Den ene hade för vana att peta sig i näsan, och den andre brukade titt som tätt klia sig i ändan. Efter mycket spekulerande förstod Elin att den som petade sig i näsan måste vara Bertil medan den som kliade sig i ändan måste vara Helge. Under ett viskande samtal en kväll sedan tvillingarna somnat, delgav hon Albert sina iakttagelser. Eftersom även Albert naturligtvis hade lika svårt som Elin att skilja pojkarna åt fick han ett uppslag som han sedan följde under många år. Båda svor på att aldrig tala om för pojkarna hur de lärt sig att se vem som var vem. För om de gjort det hade det ju varit lätt för pojkarna att byta beteende med varandra.

 

Naturligtvis blev det här med tvillingarna som var lika som bär ett problem, inte för pojkarna, men väl för den stränga lärarinnan. Samtidigt blev Elin alltmer konfunderad och sluten i sig själv. Hon älskade visserligen sin Albert, men det fanns saker i det förflutna som hon absolut inte kunde ta upp med sin man. Ofta drömde hon om två män i tjugoårsåldern som inte gick att skilja åt, och lika ofta vaknade hon kallsvettig och med häftiga andetag. Eftersom Albert alltid sov djupt och till synes drömlöst var detta egentligen inget problem makarna emellan. Albert vaknade aldrig när Elin hade det som värst.

 

Elins drömmar blev allt starkare under hösten 1946. En natt stod två män bredvid sängen, den ena med bortskjutet huvud och den andra med den ena foten i ett stort bandage. De stirrade intensivt på Elin, som de kallade sin syster och krävde att de skulle återupptas i gemenskapen på Södergården. Elin vände och vred på sig i sömnen liksom för att jaga bort åsynen av de båda männen, men han med det bortskjutna huvudet böjde sig över henne och viskade i hennes öra att Amanda inte borde ha betett sig som hon gjorde. Elin svarade i sömnen att hon absolut inte ville ta något som helst ansvar för de beslut som Amanda tagit. Då fick hon att göra med den andre mannen som lade sin bandageförsedda fot på hennes mage och bad henne att läka hans skada. Elin vaknade med ett ryck, satte sig upp i sängen men hade sedan vissa problem med att somna på nytt.

 

Så här fortsatte det natt efter natt. Elin var fast besluten att rida ut stormen eftersom hon hade en dunkel aning om vad budskapet från de båda männen betydde. Albert betraktade ibland en smula oroligt sin hustru när det var svårt att väcka henne ur den djupa sömn som ofta kom framemot morgonen. Ibland fick han ruska henne hårt för att tala om att det var dags för frukost och morgonmjölkning. Det var också Elins uppgift att väcka sönerna, se till att de fick något till livs på morgonen och förse dem med matsäck innan de började traska till skolan i Remshult.

 

Elin hade vid det här laget två problem. Det ena var nattens drömmar, det andra var att tvillingarnas lärarinna en dag kom hem till Södergården. Hon slog sig på Elins inbjudan ner i köket och väntade en stund med att framföra sitt ärende sedan hon förvissat sig om att pojkarna inte kunde höra vad hon sade. Saken var den att Bertil och Helge inte hade några som helst förutsättningar att lära sig läsa och skriva. De var nämligen ordblinda, menade lärarinnan. På Elins förfrågan om det fanns något att göra åt den saken svarade lärarinnan att pojkarna naturligtvis skulle fortsätta sin skolgång som vanligt men att de småningom måste tränas till något praktiskt hantverk eller något annat där de slapp använda penna och papper. Elin tänkte genast på sin egen man som hade stora svårigheter med allt vad texter hette men som var en god arbetskarl.

 

Några veckor efter det att lärarinnan lämnat Södergården med sitt budskap om tvillingarna Olssons bristande läsförmåga tog Elin ett viktigt beslut. Om inte den allmänna skolan kunde lära folk att läsa och skriva, så skulle hon väl kunna göra det själv. Följden blev att Elin varje eftermiddag ägnade en god stund åt sönerna. Alla tre satt lutade över köksbordet med pennor och papper, och de hade också folkskolans läsebok framför sig. Med stort tålamod bedrev Elin sitt arbete och insåg lite senare under hösten att vissa framsteg uppnåtts.

 

Det var just en sådan här eftermiddag i december, med Södergårdens köksbord fullt av papper, pennor och böcker, som gamle Rune Johansson i Storgården knackade på dörren och klev in i köket. Elin, som blev glad över att se sin granne, tog fram en stol och bad honom att slå sig ner. Rune hälsade på tvillingarna och satte sig. Sedan Elin röjt av bordet och sagt åt pojkarna att gå och berätta för sin far att Rune kommit, dukade hon fram kaffe och bullar. ”Jo”, sade Rune sakta, ”jag har två ärenden, det ena är att jag har lite saker på vagnen som Maja och Adolf hade kvar i Klingatorpet, det andra är att jag hyrt ut torpet eftersom Maja skrivit och sagt att hon inte vill bo där mer sedan Adolf avlidit.”

 

Rune tystnade medan Elin hällde upp det nykokta kaffet. Sedan tog han åter till orda och menade att de efterlämnade sakerna på torpet inte var märkliga på något sätt men att Elin och Albert kanske kunde ta hand om dem och meddela Maja. Det rörde sig främst om en del husgeråd och ett par cyklar. Sedan blev det åter tyst en stund medan Rune tog en tugga av bullen och förde kaffekoppen till munnen. ”Jo”, sade han sedan, ”det är en sak till som jag vill säga innan din man kommer, det är nämligen så att jag hyrt ut torpet till ett par män i fyrtioårsåldern, och de är så lika att de måste vara tvillingar.” Rune tystnade medan Elin kände att marken skulle ha vikit sig under hennes fötter om hon rest sig upp. ”Det märkliga är”, fortsatte Rune, ” att båda har stora helskägg och långt hår men att de på något sätt påminner om din bror Kalle som jag minns honom. Jag förstår ingenting eftersom Kalle flyttade till Amerika, och han kan väl inte komma hem i dubbel uppsättning. Men jag kan ha missuppfattat alltsammans.”

 

När Rune hunnit så långt kom Albert in med barnen i släptåg. Det blev fem personer kring köksbordet, och den chockade Elin tvingade sig själv att koka mer kaffe och ta fram mjölk till sönerna. Sedan gick alla ut till Runes vagn och hjälptes åt att lasta av Majas och Adolfs tillhörigheter. Det var, som Rune sagt, inga märkvärdigheter och Elin tvivlade på att Maja ville kosta på frakt till Stockholm. Men hon beslöt sig ändå för att skriva och fråga. Men, så fanns där ett par saker, som Elin genast kunde se att de saknade koppling till torpets förra hyresgäster. Det rörde sig om en stor jaktkniv och en ask hagelpatroner. Elin öppnade asken och kunde konstatera att åtminstone ett par patroner saknades. Sedan gömde hon undan både kniven och patronerna innan Albert och Rune hann uppfatta något. Elin gick in medan männen fortsatte prata och sönerna försvann någonstans. Hon var övertygad om att Rune inte skulle säga till Albert att han kände igen Klingatorpets nya hyresgäster.

 

——

 

Hildur Bengtsson var en kvinna som höll givna löften. Samtidigt förstod omgivningen att det fanns stor pondus i den späda kropp som bar upp hennes tänkande. Från första dagen hade hon med kraft tagit tag i det som måste göras, och med samma kraft drev hon glasbruket mot den förnyelse som var nödvändig för överlevnad. Hon gick noggrant igenom det sortiment som fanns, hon gick igenom inneliggande lager, och hon insåg att mycket av det som redan var producerat inte skulle vara möjligt att sälja, åtminstone inte omedelbart. Hon insåg också att mycket av det som varit glasbrukets specialiteter inte kunde tillverkas längre, för då skulle lagren växa ännu mer. Följden blev att hon en dag ringde till en av sin mans gamla goda vänner, en arkitekt som bodde i Stockholm. Hildur Bengtsson hade aldrig tidigare träffat föremålet för sitt telefonsamtal, bara hört en mängd goda saker om honom från sin man.

 

Så kom det sig att arkitekten Martin Andersson under sensommaren 1947 kom till stationen i Remshult, där han hämtades av Patrons gamla goda bil med Hildur Bengtsson vid ratten. Arkitekten var en person i den övre medelåldern, strikt klädd i kostym och med överrocken vilande på vänsterarmen. Han hade inga kommentarer rörande den långa resan, hans enda önskan var att få bli inkvarterad och vila en stund. Sedan skulle han vara redo att börja arbeta. Martin Andersson inkvarterades på det ena av Remshults hotell, som numera passande nog hette Hotell Andersson.

 

Tidigt på kvällen hämtades den celebre gästen till middag på bruksherrgården. Hildur Bengtsson hade bjudit in ytterligare ett par gäster, nämligen kyrkoherden med hustru. Hon hade med flit lämnat såväl kamreren som hyttmästaren utanför den första träffen med arkitekten, men hon hade insett att hon behövde någon form av förkläde, och vilka passade bättre än kyrkoherdeparet? Det hembiträde, som Patron en gång i världen anställt och som Hildur Bengtsson givetvis behållit, bjöd de församlade till matsalen där hon serverat en hel del god mat och dukat med bästa rörstrandsporslinet.

 

Det blev en livlig kväll med god konversation men framför allt med framtidshopp. Naturligtvis hade den kloka Hildur Bengtsson en baktanke med de samtal som fördes, nämligen att utstaka en framtid för sitt glasbruk men samtidigt också se till att den unge kyrkoherden med hustru blev goda samarbetspartner framöver. Hildur hade naturligtvis helt klart för sig att utan medverkan från kyrkan skulle hon aldrig få full lojalitet för de planer hon hade. De flesta människorna i Remshult var fortfarande djupt religiösa och flitiga kyrkobesökare. Så om kyrkoherden var med på noterna, så skulle nog det mesta ordna sig. Dessutom var det ju tradition att kyrkoherden varje sensommar höll en särskild hyttpredikan innan produktionen återupptogs efter det uppehåll som alltid förorsakades av renovering och ommurning av ugnen.

 

Följande dag introducerade Hildur Bengtsson sin gäst på glasbruket. De gick mellan de olika verkstäderna, där Hildur i detalj beskrev hur arbetet gick till och vad man tillverkade just denna dag. Martin Andersson lyssnade med stigande intresse och ställde en rad frågor till glasarbetarna. Det tog mest hela förmiddagen innan det bar vidare till de övriga enheterna inom glasbruket, till sprängmaskinerna, till sliperiet, till gravörverkstaden och slutligen till packningen, där glaset lades i träull i stora trälådor inför den vidare färden ut till kunderna. Hildur visade även det stora lagret, som framför allt bestod av diverse hushålls- och restaurangglas. Det var här som en av svårigheterna för bruket fanns förborgade eftersom de flesta marknader var mättade.

 

Martin Andersson tog till sig allt som sades på ett förträffligt vis. Han hade visserligen aldrig tidigare vistats vid ett glasbruk, men han var mycket intresserad av formgivning och hade en tid arbetat för ett stort porslinsföretag. Hans porslin hade sålt mycket bra, men nu var han sugen på att göra något annat. Visserligen var Martin Andersson utbildad trädgårdsarkitekt, men han ansåg att den delen av hans liv nu var passerad.

 

Det blev ytterligare en kväll i bruksherrgården, denna gång med kamreren och hyttmästaren som gäster. Båda gästerna kände sig en smula generade och lite vilsna eftersom de under Patrons tid bara kommit till herrgården dagtid och då bara om det varit något speciellt som Patron velat delge dem. Den här gången undfägnades de med mat och brännvin, och frampå kvällskröken blev stämningen hög. Naturligtvis fanns det en avsikt även med detta hos Hildur. Hon ville till varje pris att nyckelpersonerna vid glasbruket skulle lära känna och bli goda vänner med nykomlingen. Om så inte skedde skulle det inte finnas några förutsättningar för ett framtida gott samarbete. Hildur Bengtsson släppte med andra ord en smula på glasbrukets gamla hierarkiska krav när hon blickade in i en mer jämlik framtid.

 

Martin Andersson fortsatte redan följande dag att på egen hand lära känna produktion och människor vid Remshults glasbruk. Han gick systematiskt runt till alla avdelningar och funktioner samtidigt som han förde noggranna anteckningar. Varje dag bjöds han på lunch i bruksherrgården, men några fler festmiddagar blev det inte, åtminstone inte denna gång. Hildur Bengtsson ledde alltid lunchsamtalen och förhörde sig om hur arkitekt Andersson uppfattade tillverkningen och om han hade några synpunkter på hur man skulle kunna förnya sortimentet. Svaren var alltid positiva, och det märktes att gästen fått de ingångar han behövde för ett fortsatt arbete. Samtidigt påpekade Hildur Bengtsson bildlikt att det här med att införa nya idéer och ställa om produktion vid ett glasbruk var som att vända en atlantångare, mödosamt och trögt. Martin Andersson förstod vad hon menade.

 

Så kom det sig att Martin Andersson en vecka senare lämnade Remshult med ett fördelaktigt avtal på fickan. Han skulle komma tillbaka om ett par månader, och under tiden fram till dess skulle han utarbeta förslag och skisser, som successivt skulle sändas till Remshult. I avtalet stod att han skulle ha en obetydlig fast lön men god provision när försäljningen av det nya glaset väl kom igång. Han erbjöds också utan kostnad egen ateljé i en del av bruksherrgårdens bottenvåning och bostad i ett mindre hus vid sidan av glasbruket. När Hildur Bengtsson hunnit så här långt drog hon en djup suck av lättnad. Det här projektet skulle sköta sig självt menade hon medan hon tog itu med nästa idé, nämligen att förnya hela glasbruket. I centrum av det tänkandet stod uppförande av en ny modern hytta. Hennes enda bekymmer var hur det hela skulle kunna finansieras. Följande dag styrde hon stegen mot Remshults sparbank för ett grundligt resonemang.

 

 

VIII

Under det avslutande 1940-talet fanns visserligen ransoneringskorten kvar, men människorna i såväl Remshult som resten av landet levde med stor framtidsoptimism. Ute i Europa byggdes länderna upp efter det förödande kriget, och den återuppbyggnaden gick mycket snabbt sedan USA presenterat Marshallplanen och börjat pumpa in stora mängder pengar. Det var i detta som den framsynta Hildur Bengtsson såg faran för sitt glasbruk, något som hon generöst försökte delge sina kolleger vid Glasbruksföreningens möten. Hon förutsåg nämligen att ett återuppbyggt Europa skulle bli en svår konkurrent och börja tillverka olika sorters dricksglas och annat i maskiner. Det var dock bara ett par av kollegerna som varit inne på samma tankegångar, de övriga hade viftat bort hennes farhågor och sagt att de minsann skulle fortsätta som förut.

 

I Olsboda rustade man också för nya tider på så sätt att Albert om kvällarna satt och bläddrade i olika broschyrer. Han drömde om en traktor men insåg att han inte hade råd samtidigt som han inte ville göra sig av med sina goda arbetshästar. Han brukade muttra något om att det framöver skulle bli omställning av det mesta men han visste inte riktigt hur eller vad. Även Elin tog ibland till sig nyheter i form av moderna kök, centralvärme och kylskåp. Nu när årtiondet höll på att ta slut och övergå i ett nytt väntade en omställning av närmast revolutionerande slag. Det var åren kring 1950 som Remshult och Olsboda nådde sin absoluta framgångstopp. Jovisst, den här toppen varade en bit in på 1950-talet.

 

Elin drömde ibland om nätterna att hon klättrade uppför en mycket lång backe. Klättringen tog tid och var besvärlig, särskilt som hon hade en kälke som hon släpade med sig. Ibland var det vinter, ibland var det sommar, och när det var sommar undrade Elin vad hon skulle med kälken till. Men så insåg hon att det skulle bli vinter igen och att kälken då var bra att ha. Varje gång Elin kommit så här långt i sin dröm vaknade hon, men hon kände sig aldrig jagad av drömmen. Hon bara undrade vad den betydde.

 

Svaret fick hon en natt lite längre fram. Då var det vinter i drömmen och Elin nådde toppen av den branta backen. Framför sig hade hon ett underbart vinterlandskap som bestod av en oändligt lång och jämn backe som långsamt sluttade åt det andra hållet. Elin ställde ner kälken och satte sig på den. I början fick hon sparka en smula med fötterna för att få fart, men sedan kunde hon sätta upp fötterna och börja njuta av färden. Det var solsken, och Elin kände hur livet lekte med henne. Hon satte upp ansiktet mot solen, slöt ögonen och njöt av färden.

 

Efter en stund började backen bli brantare och färden gick allt fortare. Elin njöt fortfarande i fulla drag men började undra hur den här färden skulle sluta. Hon såg nämligen framför sig en backe som blev allt brantare ju mer hon höjde blicken. Sedan gick alltsammans allt snabbare. Elin kände hur hon nästan lyfte från kälken i den höga farten. Nu gällde det för henne att hålla i sig, och all den njutning hon känt förut var borta som genom ett trollslag. Samtidigt gick solen i moln, och dimma började breda ut sig över den till synes oändliga backen. Elin körde in i dimman samtidigt som hennes rädsla ökade drastiskt. Till slut skrek hon när kälken kom fram till ett stup. Där blev det fritt fall, och Elin vaknade mitt i sitt gälla skrik.

 

För en gångs skull vaknade även Albert och undrade varför Elin skrek. Elin satt upp i sängen och andades häftigt medan hon försökte förklara att hon haft en märklig dröm men att hon snart skulle somna på nytt. Med det beskedet lät sig Albert nöja, vände sig om och sov vidare. Naturligtvis kunde Elin inte somna om. I stället gick hon upp, kokade kaffe och bredde sig en stor smörgås. Sittande vid köksbordet försökte hon samla tankarna, men alltsammans slutade med att hon samlade ihop alla broschyrer om traktorer, kylskåp och maskiner för hushållet och lade undan dem. Samtidigt fortsatte hon att fundera över vad som några år tidigare inträffat på Klingatorpet. Det som skett där hade hon aldrig delgivit sin man.

 

——

 

Det var förnuftiga människor som satt i ledningen för Remshults sparbank. Eftersom bankens kamrer och alla i styrelsen känt Patron personligen blev det inga som helst problem för Hildur Bengtsson att få låna de pengar som behövdes för glasbrukets förnyelse. Enda egentliga villkoret, förutom sedvanliga inteckningar, var att omgestaltningen skulle ske med allra största sparsamhet och att Hildur med regelbundna mellanrum skulle hålla bankledningen underrättad om hur upphandlingen fortskred, vilka entreprenörer som anlitades och så vidare. Hildur förstod och tog själv ledningen av bygget, naturligtvis med sakkunnig rådgivning i bakgrunden.

 

Så kom det sig att planerna för det nya glasbruket började ta form under sommaren 1950. Under tiden hade Martin Andersson minsann inte legat på latsidan utan levererat skisser och idéer till nya produkter. Det hade väl inte alltid varit självklart att de i yrkesutövandet djupt konservativa glasarbetarna anammat alla nymodigheter fullt ut. ”Så här har vi inte gjort förut, så var det aldrig på Patrons tid, det här går inte att göra i glas”, var några av de argument som ständigt hängde i luften. Men arkitekten var envis, flyttade till Remshult, inredde sin ateljé och umgicks dagligen med de arbetare som skulle göra hans idéer till lönsam verklighet.

 

Allt eftersom Hildur Bengtsson insåg att de nya idéerna kring produktionen höll på att fastna i de inblandades medvetanden kunde hon ägna allt mer av sin tid till att planera för framtiden. Hon hade bestämt sig för att alla de gamla byggnaderna, var och en med sin funktion, skulle ersättas med en enda byggnad där allt rymdes under ett tak. Mängblandningen, degelkammaren, hyttan, avsyningen, sprängningen, sliperiet, gravörverkstaden, packningen, ja allt, även brukskontoret, skulle finnas i samma byggnad. Sedan skulle många av de gamla byggnaderna säljas för avflyttning. Att bara riva dem skulle det aldrig bli tal om. Hildur Bengtsson visste vad virke kostade, och förresten hade en del av de gamla byggnaderna i sin tur flyttats till glasbruket när det startades för många år sedan. Och flera av dem hade gedigen timmerstomme.

 

Själva byggnaden var en sak, dess tekniska innehåll en annan. Hildur Bengtsson bedrev sin upphandling på två fronter och med olika rådgivare. En utomstående arkitekt fick uppdraget att ta fram ritningar, och vartefter de presenterades fick även Martin Andersson ta del av dem. Martin Andersson gick i sin tur till hyttmästaren, och på så sätt bildades en liten grupp av erfarna yrkesarbetare inom glasbruket. Var och en fick tala om vad som behövdes av ytor för de olika funktionerna, och sedan rullades bollen tillbaka till den ansvarige arkitekten, som i sin tur ibland slet sitt hår i förtvivlan över alla krav som ställdes på omklädningsrum, toaletter och utrymmen för fritidsaktiviteter. Men till sist var det ändå Hildur Bengtsson själv som bestämde hur mycket utrymme som varje aktivitet skulle få till förfogande. Det var ändå hon som höll i pengarna tillsammans med sin trogne brukskamrer, och hon visste exakt vad varje nybyggd kvadratmeter skulle komma att kosta.

 

När det gällde det tekniska innehållet hade Hildur Bengtsson på ett tidigt stadium insett att den gamla vedeldningen var förlegad och att eldningsoljan var framtidens lösning. Alltså skrinlades alla planer på att bygga en källare för vedeldning i den nya anläggningen. I stället skulle oljebrännare installeras i alla de fyra ugnar som planerades. Samtidigt gav hon klara order om att kylningen av glaset i framtiden skulle ske genom elektriska kylrör istället för de kylugnar som fanns i den gamla hyttan. En del suckade över de kommande nymodigheterna, där dånet från oljebrännarna skulle bli så starkt att det inte skulle kunna föras några samtal på hyttgolvet. Andra menade att det här skulle bli en god arbetsplats med fyra deglar i var och en av de nya ugnarna. Nu skulle man inte behöva trängas på samma sätt som man gjort kring den gamla åttadegelsugnen.

 

Snart visade det sig att kommunen skulle bli ett större problem än sparbanken. Att få byggnadstillstånd var nämligen inte det lättaste i en tid då vissa varor fortfarande var strängt ransonerade och starka krafter ville sätt små käppar i många av de hjul som började rulla allt snabbare. Till slut löste sig även den saken sedan Hildur Bengtsson använt både sin pondus och bruksherrgårdens möjligheter till representationsmiddagar. Eftersom Hildur vid det här laget arbetade i stort dygnet runt började hon känna sig en smula sliten. Det kompenserade hon med sund kost och långa promenader när tiden så tillät.

 

Det var i den här situationen som Hildur Bengtsson började känna stor gemenskap med arkitekten Martin Andersson. För första gången tog hon initiativet till att bjuda hem honom till middag i bruksherrgården. Den stilige mannen anlände oklanderligt klädd och försedd med en stor blomsterbukett. Sedan maten serverats förklarade Hildur att hon var mycket tacksam över det som Martin Andersson åstadkommit. Visserligen utgjorde det gamla sortimentet fortfarande basen för produktionen, men det nya glaset vann alltmer terräng. Hon erkände att bruket nu tjänade ordentligt med pengar i den efterfrågan som rådde och att den nya hyttan skulle stärka framgångarna.

 

Vid kaffet, likören och konjaken förväntade sig Hildur att Martin skulle bli lite mer personlig än han varit förut, men det blev han inte. Martin, som kände Hildurs blickar bränna in i honom, intog en vänlig men stram attityd och började berätta om sin manlige vän i Stockholm. Väl medveten om den risk han tog fortsatte han att tala om att han var homosexuell och att han bara kunde umgås med kvinnor på vänskaplig fot. Plötsligt förstod Hildur varför ingenting kunnat ske dem emellan förut, men egentligen drog hon en suck av lättnad. I sitt något förvirrade tillstånd med en attraktiv man inpå sig hade hon inbillat sig att hon skulle vilja börja om på nytt. Nu konstaterade hon inom sig kallt att hon även fortsättningsvis skulle slippa passa upp på någon karl. Hon kände en stor frihet när hon sent på kvällen skildes från Martin Andersson med en försäkran att aldrig antyda för någon vad hon fått veta under den gångna kvällen.

 

——

 

En av de sista dagarna i mars månad 2006 satt Bertil och Helge som vanligt i köket om morgonen och dryftade världsläget över en kopp kaffe. Bertil, som aldrig förstått varför Sverige gått med i EU, tog upp tråden om hur taskigt allt blivit på landsbygden, hur samhällena tynade bort och gårdarna skogsplanterades och köptes upp av tyskar. Själv hade han givetvis röstat nej till EU-inträdet. Helge lyssnade snällt och konstaterade att de här verserna hade han hört förut och att Bertils gnäll inte tillförde diskussionen något nytt. Men Bertil fortsatte, och den här gången var det Centerpartiet som var måltavla för hans missnöje. Han menade att om Centerpartiet på allvar hade tagit tag i landsbygdsfrågorna och miljön som det gamla Bondeförbundet gjort, så hade det sett annorlunda ut. ”Då hade vi sluppit det förbannade Miljöpartiet med alla dess gnällspikar”, menade han.

 

Helge suckade och bredde sig ytterligare en smörgås medan han sökte komma bort från sin bakfylla. Bertil tystnade när han varken fick svar eller mothugg. I grunden visste han att Helge delade hans värderingar men att han ändå måste få tala om vad han tyckte. Mer kaffe hälldes upp och Helge kvicknade till. ”Du brorsan”, sade han efter en stund medan han rörde i sin kaffekopp, ”kan vi inte åka bort och titta till Klingatorpet idag, du sade ju att det var något mystiskt med det.” Bertil ställde ifrån sig kaffekoppen och lyste upp. Det han upplevt på Klingatorpet och det gamla glasbruket rann åter upp i hans sinne. ”Visst”, sade han, ”men jag tycker att vi väntar tills det blir mörkt, för då är det mindre risk att någon ser oss.” Helge höll med, och frukosten avslutades.

 

Dagen fördrev bröderna med att titta på teve, lyssna på radion, äta lite mitt på dagen och sedan gå ner till ladugården för att inspektera kistan med den inmurade mannen. Båda menade att han låg bra där han låg men att de måste vänta till nästa vinter med att begrava honom. Under tiden gällde det att hålla vem det vara månde ifrån ladugården, men att någon skulle komma och bryta upp den låsta dörren var en närmast orimlig tanke.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson samma kväll försåg sig med varsin stadig och frisk ficklampa och rullade ut suven. På Bertils fråga varför Helge även tagit med sig en kofot, svarade brodern något svävande att de ju skulle till Klingatorpet och att det var igenbommat där. Bertil lät sig nöja med svaret medan han i mörkret styrde suven ut på stora landsvägen. Snön hade vid det här laget nästan smält bort, så bilen lämnade inga mer markerade spår på vägen upp till torpet. Väl framme steg bröderna ur och lyssnade länge efter ljud innan de gick fram till huset.

 

Helge tände sin ficklampa och började inspektera den låsta dörren och de igenspikade fönstren. ”Fan”, muttrade han, ”den som har gjort det här jobbet har gjort det ordentligt, och han vill inte att någon skall ta sig in.” Sedan Helge gått runt huset ett par varv stannade han åter vid dörren med samma intryck i huvudet som Bertil fått ett par veckor tidigare. ”Fan”, muttrade han igen, ”jag skulle ha tagit med mig bättre grejor än kofoten om jag vetat hur det sett ut, men nu har jag bara kofoten, så den får väl räcka.” Till Bertils stora förskräckelse gick Helge lös på dörren och lemmen som satt fast med det bastanta hänglåset. ”Lys medan jag jobbar”, sade Helge dovt och Bertil lydde. Han riktade ficklampan mot hänglåset medan Helge bearbetade både låset och dess fästanordning i dörren.

 

Till slut hade Helge forcerat alla hinder, och bröderna Olsson kunde kliva in på Klingatorpet för första gången på många herrans år. Båda lyste med ficklamporna och Bertil frågade spontant om Helge mindes hur de i sin barndom besökt familjen Karlsson och lekt med Gustav ute på gårdsplanen. Visst, Helge mindes, det var ljuva barndomsminnen som han nu var tvungen att förtränga när han tog sig in det som förr kallades stora rummet men som nu var proppfullt av stora låsta lådor. ”Det var helvete”, muttrade Helge medan han lyste på högarna av lådor, som alla var försedda med varsitt stort hänglås. Till slut gick han de få stegen till den översta lådan i en stor trave och bad Bertil att lysa med ficklampan. Med ett vant grepp satte Helge kofoten till låset och vred sönder det. Sedan öppnade han lådan i skenet från Bertils ficklampa.

 

Bröderna trodde förvisso inte sina ögon när de stirrade ner i den öppna lådan. Den syn som mötte dem i skenet från ficklamporna var travar av automatvapen av ett slag som ingen av dem tidigare skådat. Visserligen hade båda en gång i världen gjort militärtjänst, men de vapen de då tilldelats hade varit gamla hederliga mausergevär från förr. Visserligen hade de någon gång fått skjuta med k-pist, men där stannade deras erfarenhet av vapen. Efter en stund stängde Helge lådan med en kommentar om att helvetet kommit till Olsboda.

 

Det blev denna kväll ingen färd bort till det gamla glasbruket. Istället sökte bröderna Olsson efter bästa förmåga sopa undan spåren efter inbrottet. Sålunda lyfte de ner lådan med det sönderbrutna låset, varefter de lyfte ner ytterligare ett antal lådor tills de nådde in till nästa trave. Där ställde de lådan med det sönderbrutna låset och dolde den bakom andra lådor. De försökte efter bästa förmåga att få allt att se ut som det gjort förut. Sedan gick de ut, lyssnade länge och stängde dörren. Helge lyckades efter mycket bultande med kofoten sätta tillbaka lemmen och låset, men han insåg att de som gömt sina vapen här förvisso skulle se att de haft inkräktare på platsen. Dessutom undrade han om hans bankande med kofoten hade hörts längre bort, men eftersom ingen kom till platsen satte sig bröderna i suven och körde raka spåret hem. Innan de gick in i huset spände Helge björnsaxen med stor omsorg.

 

——

 

Under våren och försommaren 1952 såg Hildur Bengtsson äntligen sin dröm om ett nytt glasbruk gå i uppfyllelse. Flera lokala byggmästare hade med stolthet deltagit i det arbete som skulle betyda en lysande framtid för Remshult och dess innevånare. Hildur hade visserligen gått hårt åt dem allesammans i sin iver att förbilliga bygget så mycket som möjligt utan att pruta på kvaliteten. Men trots allt hade alla tjänat på affären, så något missnöje fanns varken hos byggarna, glasbrukets kamrer eller Remshults sparbank. Invigningen av den nya anläggningen skedde i juni månad 1952, och det var ingen mindre än landshövdingen som talade och klippte bandet. Efter invigningen bjöds på ett stort smörgåsbord i bruksherrgården.

 

Nu reste sig den nya anläggningen över alla andra byggnader i närheten. Dess yttre var rött fasadtegel, något som vållat diskussion eftersom det var dyrare än en träfasad. Men Hildur hade inte backat på den punkten eftersom hon menade att tegel var underhållsfritt medan trä behövde målas då och då, och sådant kostade också pengar. Även den nya och närmast skyhöga skorstenen var uppförd i rött tegel. Skorstenen till den gamla hyttan hade rivits sedan en av byggmästarna förklarat att den var uttjänt och inte skulle kunna användas på nytt.

 

Vid det här laget var Hildur Bengtsson trött, stolt och mycket lycklig. Före den stora invigningen hade den gamla hyttan sålts, plockats ner och körts bort sedan produktionen flyttats över till den nya anläggningen. Även andra byggnader hade sålts och plockats ner bit för bit. Kvar fanns egentligen bara det gamla stallet, ett par arbetarbostäder och vedförrådet, en byggnad som Hildur inte kunnat förmå sig att sälja eftersom den rymde så många minnen av en svunnen epok.

 

Dagen efter invigningen pågick arbetet som vanligt vid de fyra ugnarna i dånet från oljebrännarna. En och annan gammal och något lomhörd glasarbetare muttrade något om att det varit bättre förr när man kunnat prata med varandra. Men sedan de försett sig med öronproppar kunde de konstatera att de nu arbetade vid ugnar med mycket jämnare värme än förut. Samtidigt kunde de koncentrera sig på arbetet på ett annat sätt än tidigare, något som gladde Hildur Bengtsson när hon kom på sin dagliga rundtur i hyttan. De flesta verkade glada och nöjda, och framtiden för Remshults glasbruk såg ljus ut.

 

Trots allt var Hildur Bengtssons tillvaro inte helt bekymmersfri. Hon visste nämligen att lönsamheten i glastillverkningen aldrig varit sådan att glasbrukens ägare kunnat stoppa undan en massa pengar och bli rika. Tvärtom hade det alltid varit så att direktörerna fått lov att leva efter sin affärsidé som gick ut på att hålla det goda brukssamhället med dess innevånare vid gott mod. Om folket som arbetade vid bruket mådde bra och var nöjda, så fungerade allting. Det hade gamle Patron och alla som varit före honom insett. Och det insåg även Hildur Bengtsson. Men några stora pengar hade det aldrig blivit över. Och det blev det inte heller nu. All vinst måste återinvesteras i stället för att förbrukas i form av goda löner.

 

Martin Andersson skötte sin uppgift på ett strålande sätt. Han kom ständigt med nya produktförslag, och han var vid det här laget så väl insatt i tillverkningskedjan att han visste att alla till varje pris måste ha full sysselsättning. Om sliparna hade för lite att göra ritade han förlagor till slipat glas, om gravörerna var undersysselsatta, så levererade han vackert tecknade förlagor till graverat glas. Även det nyinrättade måleriet fick sin sysselsättning tillgodosett genom att förse allsköns dricksglas med olika målade figurer. På så sätt fasades det gamla sortimentet ut efter hand till förmån för helt nya saker.

 

Genom sitt förmånliga provisionsavtal tjänade Martin Andersson en hel del pengar under de första åren av 1950-talet. Ja, i själva verket var han den bäst betalde vid hela glasbruket, och de summor han kvitterade ut översteg vida den lön som Hildur Bengtsson unnade sig. Men Hildur kände givetvis ingen avundsjuka eftersom hon visste att hennes framgångar hängde på det som Martin presterade. Han hade fått fria händer, och det skulle han få även i fortsättningen. Följden av de goda inkomsterna blev att Martin Andersson på egen bekostnad lät bygga sig en stor villa i en skogsdunge ett par hundra meter från glasbruket. I all sin generositet sålde Hildur Bengtsson tomten till honom för en symbolisk summa.

 

I det här läget utnyttjade Martin Andersson på alla sätt sitt stora kontaktnät och arrangerade påkostade utställningar av glas från Remshult på olika orter i Sverige, framför allt i Stockholm. Till och med i Köpenhamn presenterades det nya glaset. Även på den här punkten lät Hildur sin framgångsrike formgivare härja efter eget tycke trots att allt resande, uppackande och hyra av lokaler kostade stora pengar. Hildur resonerade nämligen som så att det inte handlade om utgifter utan om investeringar i framtida försäljning. Hon insåg dock att glasbruket på ett mer eller mindre lyckligt sätt började bli alltför beroende av en enda persons förmåga att skapa nya saker. Även om hon litade på Martin Andersson och hans framgångar, så lutade hon åt att skola in fler formgivare dels för ytterligare utveckling av sortimentet dels som garanti för fortsatt förnyelse i den händelse Martin en dag av någon anledning inte längre skulle stå till förfogande.

 

——

 

Under våren 1953 började familjen Olsson på Södergården att på allvar fundera över tvillingsönernas framtid. I maj månad skulle pojkarna fylla femton år, och de hade redan slutat den sexåriga folkskolan. Eftersom ingen av dem hade känt någon lust att gå i någon form av fortsättningsskola hade de fått vara hemma och hjälpa till på gården. Alla insåg dock att Södergården och dess skötsel knappast innebar någon framtid för två välväxta starka pojkar. De måste hitta något annat att syssla med, något som fick Elin och Albert att kontakta Remshults glasbruk.

 

Jodå, glasbruket behövde alltid arbetskraft. Följden blev att Bertil och Helge redan efter ett par veckor uppmanades att infinna sig för nödvändig introduktion. Nu skedde en betydande omställning när pojkarna en tidig morgon på cykel begav sig till glasbruket för att börja sin första anställning. Eftersom arbetet i hyttan började redan klockan sex om morgonen hade Elin väckt sina söner vid halv fem, försett dem med en rejäl frukost, ordnat matsäck och skickat iväg dem. Sedan hade hon gått ut i ladugården för att i vanlig ordning sköta morgonmjölkningen.

 

Bertil och Helge kom i god tid. Visserligen hade de varit vid glasbruket förr, både vid det gamla och det nya, men de hade aldrig varit inne i någon av hyttorna. Det var därför med viss undran och bävan som de riktade stegen mot hyttans ingång där förberedelserna för dagens arbete redan var i full gång. De möttes av en man som presenterade sig som hyttmästaren och som till och med hade ett litet leende till övers. Men så stirrade han först på Bertil och sedan på Helge och sedan på Bertil igen. Pojkarna var fortfarande vid femton års ålder lika som bär, något som fick hyttmästaren att muttra något om att de här två kan vi inte låta arbeta tillsammans. De går ju inte att skilja åt.

 

Sedan började en rundvandring, som titt och tätt avbröts genom att olika frågor ställdes till hyttmästaren. Svaren var alltid raka och fyllda med pondus, något som imponerade stort på bröderna Olsson. Först gick de till omklädningsrum, tvättrum och den lilla personalmatsal som var till för sådana som hade långt hem. Hyttmästaren sade att här kunde de äta sin matsäck på rasten mellan tio och elva, och han förklarade att de skulle bli tämligen ensamma eftersom de flesta som arbetade vid bruket bodde så nära att de gick hem på rasten. Sedan bar det av till mängkammaren, där alla ingredienserna till glasmassan blandades för hand med en skyffel. Efter den upplysningen gick vandringen vidare till degelkammaren där två personer var sysselsatta med att bygga upp stora runda saker som mest liknade tunnor av lera som de tog från ett kar. ”De här deglarna tar det flera dagar att göra färdiga”, förklarade hyttmästaren, ”sedan skall de torka ett helt år innan de ställs in ugnen och fylls med mäng.”

 

Pojkarna förstod redan nu att det här med glastillverkning var betydligt mer komplicerat än de förut kunnat ana, ett intryck som förstärktes ordentligt då de kom ut i hyttan där arbetet kring de fyra ugnarna hållit på en stund. Nu hade hyttmästaren lite svårt att göra sig hörd i dånet från oljebrännarna, slamret från piporna och alla surrande röster. Men så mycket förstod Bertil och Helge att det fanns fyra verkstäder med sex till åtta man vid varje ugn och att de tillverkade olika saker med hjälp av sina glasblåsarpipor. Det var alltså omkring hundra personer i alla åldrar, och ett par pojkar i tvillingarnas egen ålder tittade nyfiket på nykomlingarna.

 

Sedan demonstrerade hyttmästaren kylrören, anordningar där luckor ständigt öppnades och nytillverkat glas ställdes in. Förklaringen till fenomenet fick Bertil och Helge sedan de kommit ut i glaskammaren, där de tio meter långa kylrören mynnade. De fick nu veta att glaset tillverkades vid en temperatur mellan sexhundra och tolvhundra grader och att det sedan måste kylas mycket långsamt med hjälp av ett övertäckt löpande band där det var nästan sexhundra grader i den ända där glaset ställdes in och nästan rumstemperatur där det kom ut några timmar senare. Här möttes pojkarna för första gången av kvinnlig personal. De var avsynare som kontrollerade om det färdiga glaset kunde gå vidare i processen eller inte. En och annan glasbit hade defekter och kastades därför i en tunna för återvinning i ny mäng.

 

”Nu kommer vi till efterarbetningen”, sade hyttmästaren med hög röst då han gick vidare med bröderna Olsson i släptåg. De kom först in i ett stort rum där ett flertal personer, de flesta män, var sysselsatta med att plocka dricksglas upp och ner på små roterande runda plattor som i sin tur var en del av en större maskin som långsamt gick runt sin egen axel. ”Här spränger vi glaset”, förklarade hyttmästaren. Han pekade på en låda glas som just kommit från kylröret. Alla var försedda med en topp, och hyttmästaren höll upp ett av dem medan han förklarade att glaset var blåst i form ute i hyttan och att den del där pipan varit infäst nu måste tas bort. Det skedde genom att man ställde glasen på de roterande plattorna och lät en diamant rista runt dem. Sedan värmdes de mot en gaslåga så att den överflödiga delen lossnade och kunde kastas i en tunna för återvinning.

 

Vid det här laget var Bertil och Helge så fulla av intryck att de började undra om de kunde ta in mer. Hyttmästaren förstod deras problem och sade att det nu bara var ett par saker kvar innan de skulle få börja sitt arbete. Han ledde dem till sliperiet, där en lång rad män satt vid stora roterande stenar och slipade mönster i vaser och dricksglas. Han ledde dem till gravörverkstaden, där en lång rad män satt vid maskiner där de långsamt mejslade in mönster i glas genom att hålla dem mot en snabbt roterande koppartrissa. Han ledde dem till måleriet, där både män och kvinnor arbetade med långa breda penslar när de snabbt och smidigt försåg glas i olika former med dekor. ”De här glasen skall brännas i en ugn så att färgen torkar in ordentligt”, förklarade hyttmästaren medan han gick mot packningen och lastbryggan, slutstationer för förmiddagens introduktion.

 

Så kom det sig att Bertil och Helge Olsson vid femton års ålder blev lärlingar vid Remshults glasbruk och fick lära sig ett yrke som vida skilde sig från föräldrarnas. Bertil fick under sin första arbetsdag börja som inbärare. Hans uppgift bestod i att lyfta färdigt glas med en långskaftad gaffel och ställa in det i kylröret. Luckan till röret öppnade han genom att sätta foten till en pedal vid golvet. Helge skickades till degelkammaren där han fick stifta bekantskap med den mjuka leran och alla de redskap som krävdes för att forma den till deglar. Hyttmästaren hade varit mycket noga med att poängtera att bröderna skulle få prova på tillverkningens alla delar och lära känna dem en smula innan de placerades i hyttan för att lära sig blåsa glas. Det var två mycket omtumlade pojkar som slutade sin första arbetsdag vid klockan tre på eftermiddagen och cyklade hem till Södergården.

 

——

 

Bröderna Olsson strävade vidare vid Remshults glasbruk under sommaren 1953, och de lärde småningom känna det samhälle som vuxit upp kring kyrkan och glasbruket. Visserligen fanns Remshults gård kvar, men dess ägor hade genom åren naggats i kanten av det växande samhället. När bröderna cyklade till sitt arbete under tidiga morgnar och passerat sin gamla skola kom de först till mejeriet och Folkets hus som låg på varsin sida om vägen. Invid mejeriet hade vägstyrelsen sitt förråd, och där stod den stora vägskrapan som användes för att då och då hyvla av den grusbelagda landsvägen. Sedan kom alla affärerna, där fanns två matbutiker, den ena privatägd, den andra präglades av kooperationen. Där fanns fotografen, sybehörsaffären, klädesaffären, bageriet och karamellbutiken.

 

Lite längre fram fanns bilverkstaden, som i början av 1950-talet fått mycket att göra med reparationer av bilar och en och annan traktor. Bilverkstaden hade även taxirörelse och strax invid fanns ytterligare ett taxiföretag, vars innehavare även försörjde sig som smed. På en sluttning till höger kunde man skymta de två hotellen, som betjänade alla de resande som kom till samhället med tåg eller bil. Stationen var något av ett nav i samhällslivet, och de gamla ångloken hade vid det här laget ersatts med dieseldrivna rälsbussar. Bakom hotellen, utanför brödernas blickfång, fanns två hus som båda innehöll restauranger och festvåningar. Där fanns också en träindustri som framför allt tillverkade pennskrin och trådrullar.

 

Längre in i det långsträckta samhället fanns frisör, urmakare, postkontor och det pampiga stenhuset som inrymde Remshults Sparbank. Dit hade Bertil och Helge någon gång styrt stegen under skoltiden för att lära sig att sätta in pengar på sina bankböcker. Sedan svängde vägen och bakom kröken uppenbarade sig den ståtliga kyrkan och den vackra kyrkogården. Därefter följde en kort sträcka genom ett välskött landskap innan det stora glasbrukets fasad på allvar kom i blickfånget. Och på andra sidan om glasbruket låg bruksherrgården i förnäm avskildhet. Bertil och Helge blev mer och mer imponerade av allt de såg och upplevde, och de insåg även att samhället blivit mer och mer livaktigt nu när de inte längre såg det ur skolans snäva perspektiv.

 

Naturligtvis fanns också många bostadshus i Remshult. De äldsta fanns fortfarande kvar nära glasbruket, men sedan hade det vuxit upp en hel liten villastad invid kyrkan och kring hotellen under 1920-30-talen. De välskötta husen med sina stora tomter gav besökaren ett intryck av välstånd. Kring bankhuset och posten fanns även ett par hyreshus, där de boende arbetade på glasbruket eller träindustrin.

 

Eftersom det vid den här tiden rådde brist på bostäder i Remshult beslöt Hildur Bengtsson i mitten av 1950-talet att satsa på egnahem i anslutning till glasbruket för att locka fler att flytta till samhället. Glasbruket ställde tomter till förfogande för en ringa penning, och ett stort husföretag gav ett fördelaktigt anbud på att uppföra ett tjugotal hus. Många glasarbetare nappade på idén att skaffa sig ett eget hus med en trädgård som gav möjligheter till odling av grönsaker och annat till husbehov. Egentligen var det Martin Andersson som varande gammal trädgårdsarkitekt som stod bakom hela idén, men Hildur Bengtsson kopplade på tanken i förvissningen om att det här var bra för alla parter. Om glasarbetarna trivdes, så var det bra för glasbruket, löd hennes resonemang.

 

De nya tiderna nådde givetvis även till Olsboda, där Elin åter plockat fram katalogerna med nymodigheter. Ny köksinredning, kylskåp och centralvärme cirkulerade i hennes fantasi medan Albert återupplivade drömmen om traktorn. Så kom det sig att Södergården rustades upp med en rad nya finesser. Dock vägrade Albert att slänga ut den gamla goda köksspisen, något som alla hans grannar gjorde. I stället tog han med varsam hand ut den gamla rariteten och ersatte den med en ny och mycket större. Han resonerade som så att om strömmen går, så måste man kunna laga mat. Följden blev att Albert byggde till ett extra pannrum på huset. Där placerades den nya vedpannan för centralvärme. Sedan fick Albert också sin traktor, men han behöll hästarna. Han resonerade här likadant som han hade resonerat kring vedspisen, att det inte skadar med muskelkraft om elkraften och dieseloljan sviker. Dessutom lät familjen Olsson borra en ny brunn och dra in vattenledning och avlopp. Den gamla gårdsbrunnen fick vara kvar, men det var väl ingen som trodde att den skulle behövas i framtiden. Efter allt detta kände sig Elin och Albert rika i anden men fattiga vad gällde innehållet i plånboken.

IX

Det blev vår och det blev sommar i nådens år 2006. Bertil och Helge var båda en smula avslappnade, fördrev dagarna efter bästa förmåga och sköt undan alla tankar på såväl Klingatorpet som det gamla glasbruket. I slutet av maj blev det Bertil som tog befälet, rullade ut den gamla gräsklipparen och snyggade till så gott han kunde på och runt gårdsplanen. Helge å sin sida började inse att allt han handlat under den tidiga vintern började ta slut, så han föreslog en dag att det var dags att åka till Tyskland och handla igen. Bertil suckade men ställde upp. Så en dag i början av juni bar det av igen efter en stadig frukost och med en rejäl matsäck i bagaget.

 

Allt gick bra den här gången också, och väl hemkomna lastade Helge in sin sprit och sina ölflak medan Bertil i den begynnande skymningen såg till att laga lite mat. Björnsaxen, som stått ute under hela dagen, fick sin tillsyn innan det var dags att gå till sängs. Bertil tänkte i sitt stilla sinne att hela idén med björnsaxen egentligen var absurd men att det var bäst att Helge trots allt fick hållas. Han bävade inför tanken att det kanske skulle komma fler personer som fick ett ben avklippt. Men så skakade han av sig sina rysningar och somnade.

 

En morgon i början av juli, mitt under frukosten, började Helge prata om faderns gamla traktor. Han menade att det kanske var dags att rulla ut den gamla rariteten och få igång den igen. Bertil, som just skulle till att bita i en ostsmörgås, undrade om hans egna tankar om traktorn förts över till brodern. ”Visst”, sade han, medan han lade tillbaka smörgåsen på köksbordet, ”visst vore det bra om vi kunde få igång traktorn så att vi kunde plöja upp någon gammal åkerbit och odla potatis nästa år.” När han återigen grep efter smörgåsen såg han Helges min och förstod att det inte var så brodern hade tänkt. Nej, Helges tankar kring traktorn löpte i stället iväg mot kommande vinter då det skulle bli dags att frakta kistan i ladugården ut på isen. Helges tankar var fixerade på Oxdjupet och en kommande begravning.

 

Så kom det sig att Helge redan samma dag med stor iver tog sig an verket att få igång traktorn. Eftersom det var vackert väder bestämde han sig för att allt arbete skulle ske utomhus. Följden blev att han startade suven och tog fram en lång kätting, vars ena ända fästes i suvens dragkrok. Den andra ändan fäste han sedan i traktorns främre del, såg till att kättingen spändes och uppmanade Bertil att försöka styra traktorn medan han drog ut den på gårdsplanen. Det gamla fordonet gnisslade och jämrade sig medan de näst intill platta däcken lydde uppmaningen att ta sig ut i den ljusa sommardagen. Några minuter senare stod traktorn på gårdsplanen för första gången på mer än trettio år.

 

Nu hade Helge fått en uppgift som under den närmaste månaden höll honom borta från allt supande. Med stor finess plockade han ner större delen av motorn, tog in startmotor, generator och andra delar till sin verkstad. Alla slangar och elkablar på den bensindrivna traktorn avlägsnades. Batteriet, som bara var en skugga av sitt förflutna, slängdes på den skräphög som nu höll på att växa fram. Till slut konstaterade Helge att han nog skulle kunna använda de gamla däcken som han omsorgsfullt pumpat men att det nu var dags att åka iväg och skaffa nödvändiga reservdelar. Så skedde, och efter diverse turer till såväl Växjö som Vetlanda hade Helge försett sig med det han behövde.

 

Bertil, som såg broderns gamla tekniska kunnande blomma ut för fullt, gladde sig framför allt åt den uteblivna alkoholkonsumtionen. Men, eftersom han kände sin tvillingbror utan och innan, visste han att återfallet skulle vara nära den dag då projektet med traktorn avslutats. Därför började han prata med Helge om alla andra gamla maskiner och redskap som behövde renoveras. Men Helge slog dövörat till, för hans del var det bara traktorn som gällde. Och han hade gett sig tusan på att återställa fordonet så att det gick att använda. Så skedde också, och under den första veckan i augusti startades traktorn. Helge körde först en runda på gårdsplanen, och sedan vände han ut mot byvägen. Han kom tillbaka efter en halvtimma, ställde in traktorn och gick in i köket med ett belåtet flin på läpparna. Sedan hällde han upp ett dricksglas vodka liksom för att fira. Bertil suckade djupt.

 

Resten av sommaren gick vidare i sedvanlig lunk. Gräsmattan kring huset klipptes och en del av de blommor som fanns kvar sedan Elins och Alberts tid fick viss uppmärksamhet. Främst rörde det sig om pioner av en sort som Elin kallat luktpioner och som spred en stark men god doft omkring sig om man skar av och tog in dem. Så fanns där också lupiner, en växt som Elin envisats med att ta hem från Solhaga för många herrans år sedan. För Bertil och Helge var pionerna till glädje medan lupinerna mer eller mindre betraktades som ogräs. De hade vid det här laget spridit sig över praktiskt taget hela byn. Visserligen var de vackra medan de blommade, men framemot hösten såg de mest ut som ruinerna efter ett nedfallet skatbo.

 

I mitten av augusti fick Bertil en idé. Han ville fiska kräftor, och sedan han delgivit Helge sina tankar började ett långt och invecklat resonemang som gick ut på att båten nog inte längre gick att använda, att signalkräftor planterats in sedan pesten avlivat alla flodkräftorna för många år sedan och att kräftorna inte längre var lovliga denna sommar. Men Bertil var envis, och följande morgon gick bröderna ner till sjön där Elins och Alberts gamla träbåt förvarats i ett litet skjul under de senaste trettio åren. Båten visade sig fortfarande vara i gott skick, och årorna, som förvarats liggande under den upp och nedvända båten var det heller inget fel på. ”Tänk så mycket roligt farsan och vi hade med den här båten”, kommenterade Bertil medan bröderna med förenade krafter vände farkosten på rätt köl och drog ner den till stranden.

 

Genast insåg bröderna en sak, nämligen att det gamla torra virket i båten måste fräschas upp innan den lades i sjön och det säkert skulle dröja några dagar efter sjösättning innan den var tillräckligt tät för att kunna användas. Följden blev att de gick hem igen, startade suven och körde in till ICA:n i Remshult där de inhandlade en fyraliterspyts med träolja och två penslar. Sedan bar det av tillbaka till båten som formligen dränktes in med träolja. Det blev lite över till årorna också. Mitt på dagen var arbetet utfört, och bröderna Olsson traskade hem igen med en tom pyts och två utslitna penslar.

 

Följande dag märkte Bertil till sin förvåning att Helge nu var helt med på noterna. Det visade sig på så sätt att Helge gick ner till ladugårdens förrådsutrymmen och letade fram ett nät och ett tjugotal av Alberts gamla kräftburar. ”Skall vi fiska kräftor, så måste vi ju ha bete”, löd Helges kommentar medan han inspekterade de gamla fiskeredskapen. Visserligen fanns det ett och annat hål i nätet, och även en hel del av kräftburarna hade skador. ”Nätet duger som det är”, muttrade Helge medan han gick in och hämtade snöre för att dra ihop de trasiga maskorna i kräftburarna.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson efter ytterligare en dag gick ner till sjön och lade i båten. Den läckte givetvis kraftigt, men efter ytterligare ett par dagar östes den och bröderna styrde ut på sjön med Helge vid årorna. Bertil lade i nätet, och sedan rodde Helge runt nätet på behörigt avstånd och började skrämma in fisk i nätet genom kraftiga plask med årorna. Sedan lät de nätet ligga i till kvällen då det togs upp och befriades från sitt innehåll på tillräckligt mycket småfisk.

 

Bertil och Helge agnade sina burar på känt manér och lade i dem på alla gamla goda kräftställen. Eftersom inte en enda båt varit synlig på sjön under de senaste dagarna lades burarna med fullt synliga flöten trots att de eftertraktade skaldjuren inte var lovliga. Sedan bar det av hem igen för några få timmars sömn, och vid tvåtiden på natten återvände bröderna med varsin ficklampa och började vittja burarna. I de flesta var betet orört, och efter en god stunds vistelse på sjön kunde Bertil och Helge konstatera att de fått sammanlagt fem kräftor.

Vid sextiden på morgonen vittjades burarna på nytt och ytterligare två kräftor kunde läggas till de andra fem i den medhavda spannen. Bröderna Olsson tog upp sina kräftburar under tystnad, rodde iland och begav sig hem med sin magra fångst. Nätet och en del av kräftburarna låg kvar vid sjön. Bertil suckade och menade att det inte var som förr men att det knappast var något som man kunde skylla Miljöpartiet för. Han kostade dock på sig att köra in till Remshult för att köpa dill, och sedan kokte han de sju kräftorna.

 

——

 

Under mitten av 1950-talet hade Bertil och Helge börjat finna sig väl tillrätta med sina uppgifter vid Remshults glasbruk. I ur och skur cyklade de från Södergården till sin arbetsplats. Ibland kom de fram genomblöta, men för det mesta var kläderna torra när de började sina dagsverken strax före klockan sex om morgonen. Om vintern kunde det vara knepigt med snö, halka, blåst och kalla vindar. Då gällde det att vara ordentligt klädd och hoppas på att det inte skulle bli några punkteringar eller vurpor.

 

Trots att bröderna fortfarande var lika som bär och att Bertil fortfarande petade sig i näsan medan Helge hade kvar sin vana att klia sig i ändan, så var det ingen som fällde några kommentarer om den saken. Det fanns nämligen ett annat sätt att skilja bröderna åt, nämligen så att Bertil under de två år som gått utvecklat en god känsla som glasblåsare medan Helge visat sig besitta en stor teknisk begåvning. Följden hade blivit att Bertil ganska snart avancerat i den verkstad där han placerats medan Helge försetts med uppgifter som att tillverka deglar och formar och att se till att ugnarnas oljebrännare fungerade. Båda trivdes med sina uppgifter och höll alltid ihop så gott de kunde.

 

Vid det här laget arbetade Bertil i en av de två servisglasverkstäder som fortfarande gick med full kapacitet vid Remshults glasbruk. Han hade snabbt avancerat från formhållare till uppblåsare och sedan till benmakare. Verkstadens mästare höll ögonen på honom i full insikt om att här fanns en talang som kunde utnyttjas framöver. En vanlig arbetsdag började med att anfångaren stack glasblåsarpipan i ugnens degel och fångade upp en klick glas som hastigt rullades längs ett välsbläck, en skiva av metall. Sedan gick pipan till uppblåsaren som blåste in luft i pipan. Sedan kom den uppblåsta glasbiten till formen, där mer luft blåstes in och formade servisglasets kupa. Sedan var det mästarens tur att forma dricksglasets ben sedan ytterligare en klick glödande glasmassa fogats till den färdiga kupan. Därefter stod Bertil beredd att ta emot pipan där han formade glasets fot mellan två träplattor alltmedan han snurrade pipan med sina flinka fingrar. Sedan var det dags för inbäraren att förpassa glaset till kylröret.

 

Hildur Bengtsson var inte bara mån om sina produkter. Hon var också mån om att grunden för produktionen fungerade. Det gällde degelframställningen och det gällde tillverkningen av formar för blåsning av glas. Hyttmästaren, som efter några månader upptäckt att Helge fullständigt saknade intresse för glasblåsning, hade samma åsikt som sin chef. Om inte förarbetet sköttes på rätt sätt, så minskade förutsättningarna för en effektiv produktion. Det var i det läget som hyttmästaren bestämde sig för att satsa på Helges helt uppenbara tekniska talang. Han fick full insyn i alla detaljer från mängblandningen över degelkammaren till skötseln av elförsörjningen och oljebrännarna. Och i likhet med sin bror trivdes Helge mycket bra med sina uppgifter.

 

Ingen av bröderna Olsson hade någon särskild brådska att avsluta vad de höll på med när arbetstiden var slut klockan tre på eftermiddagen. Tvärtom, Bertil dröjde sig gärna kvar och formade olika saker på fri hand av det glas som fanns kvar i degeln. Han tyckte speciellt mycket om att göra fåglar. Givetvis misslyckades han i början, men småningom blev hans fåglar av en sådan kvalitet att de kunde förpassas till kylröret. Han försökte sig även på att göra rådjur och älgar, och verkstadens mästare såg med stigande intresse på den talang som fanns. Själv stannade mästaren kvar ibland för att tillverka kannor och annat bruksglas som han visste gick åt. De båda blev alltmer goda vänner medan de tömde degeln inför nästa smälta.

 

Likadant var det för Helge. Han stannade gärna kvar och såg till att de dånande oljebrännarna fungerade, han gick till formverkstaden för att se till att det fanns virke till de träformar som skulle tillverkas. Alla träformar gjordes av al, det enda virke som tålde att upphettas och sedan kylas i kallt vatten. Han gick runt den stora byggnaden och plockade upp skräp samtidigt som han iakttog saker som behövde repareras, något som han rapporterade till de som hade ansvaret för den saken. Så här såg dagarna ut, och det var ofta som Helge och Bertil inte kom hem till Södergården förrän vid femtiden på eftermiddagen. Då var de både hungriga och trötta, och Elin försåg dem med den mat de så väl behövde.

 

Så här förflöt livet för tvillingbröderna Olsson vid mitten av 1950-talet, och de hade mycket snabbt blivit en del av den framtidsoptimism som bredde ut sig över landet. De hade också, trots sin ungdom, visat att de var på rätt väg med yrkeslivet och att de visste vad de ville. När de kom hem under sena eftermiddagar fick de även ofta rycka in och hjälpa till med olika uppgifter på Södergården, alltifrån att köra ut gödseln ur ladugården över vedhuggning till höbärgning. Två trötta sjuttonåringar sov därför alltid gott om natten innan det var dags för nästa arbetsdag. Sedan flera år tillbaka hade Helge sitt eget i Amandas gamla rum medan Bertil fått sig inrett ännu ett rum på övervåningen.

 

——

 

I det blomstrande Remshult blev det allt vanligare med motordrivna fordon. Hästskjutsarna hade i allt större utsträckning ersatts med traktorer, och det var de som tuffade in i samhället med en kärra efter sig när lantbrukarna i de många byarna skulle handla de förnödenheter som behövdes. Ibland blev det till och med en smula trängsel på de smala gatorna. Affärerna hade fullt upp att göra, och allra mest ökade aktiviteten hos de båda verkstäderna. Dit fördes bilar, traktorer, motorcyklar och mopeder för tillsyn och reparation. Människor stannade och pratade, och särskilt livat blev det på vardagseftermiddagarna när glasbrukets alla arbetare slutat för dagen.

 

Eftersom Bertil och Helge fortfarande bodde hemma, så hade de inga stora utgifter. Trots att de på intet sätt var välbetalda hade de under sina dryga två år i yrkeslivet lyckats sätta undan en del pengar på sina bankböcker. Och det var med pengarna i åtanke, som de en eftermiddag i september 1955 stannade till vid den ena verkstaden på väg hem. De hade givetvis varit där förut, framför allt för att få sina cyklar omsedda, men den här gången hade de ett alldeles speciellt ärende. De hade nämligen fått syn på ett par mopeder som tycktes vara till salu.

 

Mopederna stod under ett skärmtak vid sidan av verkstaden, och där förvarades vanligtvis inte cyklar eller mopeder som lämnats in för reparation. Alltså måste de här vara till salu. Det rörde sig om två herrcyklar med varsin påhängsmotor. Cyklarna var av märket Monark och såg fräscha ut, och de båda motorerna var av skilda märken. På den ena stod det Victoria, på den andra Fuchs. Helge böjde sig ner och granskade motorerna och deras montering omsorgsfullt. Sedan reste han sig och förklarade för Bertil att var hyfsade grejor de hade framför sig. Sedan gick han, med Bertil i släptåg, raka vägen in till verkstadens ägare och frågade efter priset.

 

Den något irriterade verkstadsägaren, som låg inkrupen under en DKW av 1938 års modell, muttrade ett pris. Han kände givetvis bröderna Olsson sedan förut, men kunde inte tänka sig att de menade allvar med påståendet att de ville köpa de båda mopederna. Till slut förstod han dock att de menade allvar, kom fram, reste sig, torkade en massa olja från fingrarna med en trasa och sade lite högre att han ville ha trehundra kronor styck för åkdonen. Han tillade att motorerna bara var två år gamla och monterats på cyklar som inte var särskilt mycket äldre och att de lämnats in i byte av två äldre män från Vetlanda när de köpt en god gammal Volvo PV 444 av honom.

 

Helge tittade på Bertil som nickade. Sedan prutade Helge på priset, och när bröderna cyklade hem den eftermiddagen hade de med sig ett pris på femhundrafemtio kronor för båda mopederna. Glada som lärkor och med snabba pedaltramp landade bröderna Olsson hemma på gårdsplanen, där Albert var sysselsatt med att försöka få igång sin tjuriga traktor. ”Det här fixar jag”, konstaterade Helge och dök ner under motorhuven. ”Det är bara en tändstiftskabel som hoppat av, jag har satt dit den igen, så nu kan du starta”. Och när Albert åter vred om startnyckeln, så gick motorn helt snällt igång. Bertil förstod att nu hade de plötsligt samlat pluspoäng inför det besked som skulle komma, nämligen att de gjort upp om att köpa varsin moped.

 

”Det är mycket pengar”, löd Elins kommentar vid köksbordet. ”Visserligen har ni mer pengar än så på banken, men i alla fall”. Det blev Albert som räddade situationen till sönernas fördel. Han hade märkt, inte minst denna eftermiddag, att Helge hade stora talanger när det gällde att handskas med motordrivna fordon. Han sade därför tveklöst ja till att skriva på ett uttag från sönernas bankböcker eftersom de inte var myndiga och inte heller skulle bli det förrän de fyllt tjugoett år. Elin suckade och gav med sig, men i sitt inre log hon åt tanken att sönerna framöver skulle slippa trampa till Remshult. De gamla cyklarna kunde de ju alltid ha i reserv ifall någon motor strejkade.

 

Så kom det sig att Bertil och Helge en eftermiddag några dagar senare kunde betala och hämta sina mopeder. Albert, som följt med för att övervaka affären, tog sönernas cyklar med sig hem på traktorkärran. Helge hade bestämt sig för cykeln med Victoriamotorn och Bertil hade alltså inget val och egentligen heller ingen åsikt om vilken som var bäst. ”Nu skall du öppna bensinkranen innan du startar”, berättade Helge för Bertil. ” Sedan är det bara att trampa på som med en vanlig cykel tills motorn går igång, och sedan kan du helt lugnt sitta still och njuta av färden. Båda mopparna är fulltankade, det såg jag till att det skulle ingå i priset”.

 

Det tog inte många minuter för bröderna Olsson att lära känna sina nya åkdon. En hel del arbetskamrater och andra hade samlats och iakttog hur de båda ynglingarna drog iväg i den hisnande hastigheten av trettio kilometer i timmen. En del av de församlade kände avundsjuka medan andra tänkte sig att börja spara pengar för att kunna köpa något liknande. För bröderna Olsson innebar mopederna början på en helt ny frihet. Nu kunde de resa vart som helst utan att behöva trampa en cykel uppför varje brant backe.

 

——

 

Vid den här tiden hade Hildur Bengtsson gjort verklighet av sitt beslut att prova hur det skulle vara att ha fler formgivare än Martin Andersson vid Remshults glasbruk. Produktionen gick för högtryck, och i den rådande konkurrensen gällde det att alltid ligga i framkanten för att inte bli snuvad på goda affärer. Visserligen ville inte Martin Andersson öppet erkänna att det vore bra att bredda sortimentet med nya idéer men i sitt eget funderande kom han fram till att hans chef kanske hade rätt. Han visste nämligen med sig att hans egen idébank började lida av viss torka och att det kanske inte skulle skada med lite nytt blod.

 

Genom konstfackskolan i Stockholm hade Hildur Bengtsson kommit i kontakt med två nyutexaminerade och bevisligen begåvade unga kvinnor. Den ena var keramiker och den andra silversmed. De kände varandra ytligt och en dag gjorde de sällskap till Remshult för att träffa glasbrukets ägare. Ingen av dem hade ens varit i närheten av att syssla med glasformgivning men båda hade besökt olika glashyttor under utbildningstiden. Där hade de fascinerats av hantverket och förstått att det de såg var något helt annat än det som de själva utbildade sig till. Men, som Hildur Bengtsson resonerat, det fanns ingen egentlig utbildning till glasformgivare, så det gällde att ta vara på välutbildade talanger och undersöka om de med rätt handledning kunde omskolas.

 

Så kom det sig att en äldre man gjordes till handledare och mentor för två unga kvinnor. Alltsammans gick bra såtillvida att de yngre respekterade den äldre. Men där gick gränsen eftersom Mona Svensson och Beata Persson, som de båda hette, tog för sig allt mer vartefter de lärde känna glasblåsarna och glasarbetet. Till slut tyckte Martin Andersson att de till och med blev aningen respektlösa, något som han delgav Hildur Bengtsson i största förtroende. Hildur å sin sida beslöt sig för att inte lägga sig i så länge alla parter skötte sig. Hon visste att det skulle ta lång tid, kanske flera år, innan nykomlingarna blev lönsamma och slog igenom med sina produkter. Under den tiden var det nödvändigt att Martin Andersson fick sköta sitt, särskilt som Hildur bestämt sig för att behålla Mona och Beata i sin medarbetarstab.

 

Allteftersom tiden gick fann de båda nykomlingarna att de trivdes särskilt gott med att arbeta med en speciell glasblåsarmästare. Problemet var bara att även Martin Andersson hade samma favoritmedium när det gällde att forma många av de glaspjäser han ritade förlagor till. Vid det här laget hade nymodigheterna alltmer inriktats mot konstglas samtidigt som lönsamheten fortfarande bars upp av de produkter som följt med från det förflutna eller sjösatts av Martin Andersson. Formgivaren var hela tiden beroende av den eller de glasblåsare som kunde förverkliga drömmarna i glas. Utan de skickliga glashantverkarna kunde såväl Martin Andersson som andra formgivare och konstnärer i branschen lämna det de höll på med och börja måla tavlor eller skaffa sig ett annat yrke. Därför hotade den begynnande konkurrensen mellan gammal och ung att leda till ett storgräl över generationsgränserna.

 

I det läget beslöt sig Martin Andersson för att dra sig tillbaka och låta de yngre få som de ville. I grund och botten var han tillräckligt prestigelös för att fatta det beslutet. Samtidigt insåg han med stigande ålder och allt fetare bankkonto att han kunde leva på de lagrar han grundat och i övrigt njuta av livet. Följden blev att han kontaktade en körskola i avsikt att skaffa sig såväl körkort som bil. Och framsynt som alltid ställde han en fråga till Hildur Bengtsson. Jodå, han fick gärna bygga om det gamla stallet vid bruket till garage. Han hade ju inte låtit bygga något eget garage vid konstnärsvillan eftersom den frågan inte var aktuell vid den tidpunkten.

 

Så kom det sig att den framgångsrike formgivaren vid Remshults glasbruk tog sitt körkort tidigt på våren 1957 och därefter gick raka vägen till en bilhandlare i Stockholm som specialiserat sig på amerikanska bilar. Genom den utställning som fanns och de broschyrer som presenterades beslöt sig Martin Andersson för att köpa en Chevrolet Bel Air cabriolet. Den skulle vara ljusblå med vita inslag i fenorna. Bilhandlaren garanterade att bilen skulle kunna levereras tidigt under sommaren så att dess ägare skulle kunna njuta av färder med nedfälld sufflett.

 

Bilhandlaren höll sitt löfte, och i slutet av maj månad fick ett förvånat samhälle uppleva något som ingen tidigare skådat annat än på bild eller amerikansk film. Var Martin Andersson än stannade med sin öppna bil flockades folk kring honom och åkdonet. Särskilt intressant var bilen givetvis för den yngre generationen, och en och annan ung man lovade sig själv att spara ihop pengar till ett vidunder av det här slaget. Remshult hade fått ett nytt samtalsämne. Martin Anderssons vräkiga bil väckte såväl beundran som avundsjuka. De som hade invändningar att komma med menade att en sådan här sak vore omöjlig att använda på vintern samtidigt som någon skrattande påpekade att man väl från och med nu fick lov att bygga ut bensinstationen.

 

Martin Andersson själv tog allt med största ro. Han hade givetvis förutsett att den här formen av samtal skulle komma igång, och kanske var det därför som han valt just den här bilen. Kanske bara för att jävlas med en omgivning som han började känna viss distans till. Ibland funderade han på att flytta tillbaka till Stockholm men insåg samtidigt att han knappast hade någon framtid där heller vad gällde yrkesutövningen. Så med en suck hade han en kväll bestämt sig för att stanna i sin goda villa, att varje kväll ställa in sin bil i det ombyggda stallet och att varje dag arbeta vidare med glasformgivning.

 

——

 

Vid den här tiden hade Bertil och Helge fyllt nitton år och vuxit sig allt starkare i sina yrkesroller. Naturligtvis sällade de sig, så fort de kunde, till de skaror som samlades för att beundra Martin Anderssons bil. Särskilt road var den tekniskt begåvade Helge, som vid det här laget lärt sig det mesta om motorer och bilmodeller. Martin Andersson njöt naturligtvis av den uppmärksamhet hans bil åstadkom, och han missade inget tillfälle att sakta glida genom Remshult när många människor var samlade. Det var vid ett sådant tillfälle, då Martin stannat vid en av affärerna, som Helge steg fram och frågade om han kunde få titta under bilens motorhuv. Martin, som vid det här laget lärt känna Helge som en viktig del av glasbrukets tekniska funktioner, log stort, öppnade huven och lät alla intresserade studera den stora V8-motorn medan han själv handlade det han behövde till sin kvällsmat.

 

Helge lutade sig fram, och det gjorde ett flertal andra ynglingar också. Helge beskrev hur den stora motorn via den automatiska växellådan drev bilen framåt på bakhjulen, hur bensinpump, luftrenare, fläktrem och kylning fungerade, hur hastighetsmätarens wire och vindrutetorkarnas motor var kopplade. Alla stod stumma inför Helges föreläsning, och det var ingen som märkt att Martin Andersson återvänt från butiken och ställt in sina varor i bilen. ”Du vet oändligt mycket mer om min bil än jag vet själv”, sade han med en beundrande blick mot Helge. Sedan stängde han motorhuven, satte sig bakom ratten och for iväg med en rivstart.

 

Det hade hunnit bli sent på eftermiddagen, varför Bertil och Helge satte sig på sina mopeder och körde hem. När de svängt av från stora vägen och var på väg genom Olsboda i riktning mot Södergården stannade Helge plötsligt och klev av sin moppe. Naturligtvis stannade även Bertil och undrade om något var på tok. Helge svarade inte, han bara stirrade framför sig stödd på moppens styre. ”Du brorsan”, sade han långsamt, ”hur länge skall vi egentligen behöva stå ut med att åka moped när vi skulle kunna ta körkort och skaffa oss en bil. De här mopparna börjar ju bli slitna och tusan vet hur länge de håller. Jag har redan skruvat en hel del för att hålla dem i trim”. Även Bertil stod nu lutad över cykelstyret och han höll med. Att ha en egen bil vore inte dumt. ”Kom så åker vi hem och pratar med farsan och morsan om saken”, sade han.

 

Bröderna åkte hem och ställde in sina mopeder, men någon diskussion om bilköp blev det inte den här kvällen. Väl inkomna fann de Elin sittande vid köksbordet och stirrande rakt framför sig. Hon svarade inte ens på Bertils och Helges glada ”hej mamma”. I stället höjde hon blicken en smula och började stirra på en punkt högt uppe på väggen. ”Oxdjupet är farligt”, muttrade hon medan blicken höjdes ända upp i taket. ”Oxdjupet är farligt”, sade hon än en gång och närmast mekaniskt. Bertil och Helge stirrade i sin tur båda närmast förskräckta på sin mor. Så här hade de aldrig upplevt henne förut. Modern var alltid glad och välkomnande när de kom hem, det här var något helt nytt. Bröderna visste egentligen inte vad de skulle göra. De satte sig i soffan på varsin sida av modern utan att yttra ett enda ord.

 

Det dröjde en stund innan Elin på nytt tog till orda, fortfarande med blicken riktad mot taket. ”Hur djupt Oxdjupet är vet ingen”, muttrade hon, ”och det är ingen som vet vilka hemligheter Oxdjupet egentligen döljer. Kanske det ligger människor där nere i djupet, hur många vet jag inte men kanske flera stycken….” På det här viset fortsatte Elin att resonera medan blicken långsamt sänktes för att slutligen hamna på väggen ovanför vedspisen. Hon hade uppenbarligen inte märkt att sönerna kommit hem, och hon rörde inte en min när Bertil lade armen om henne. Naturligtvis var sönerna chockade över det bemötande de fick och visste egentligen inte vad de skulle göra åt saken. Till slut föreslog Helge att han skulle gå ut och leta reda på Albert medan Bertil stannade där han var.

 

Elin fortsatte sitt muttrande medan Bertil fortfarande höll sin vänstra arm runt hennes axlar. ”Ni får aldrig gå ut till Oxdjupet på vintern, det är så farligt att gå ut till Oxdjupet på vintern och man kan gå ner sig i någon vak där ute. Det finns folk som hugger upp en vak över Oxdjupet på vintern, och där kan man trilla ner och drunkna. Och sedan ligger man väldigt långt ner i vattnet och kan inte komma upp igen.” Bertil försökte trösta modern genom att säga att det var sommar nu och att man inte kunde ge sig ut till Oxdjupet med något annat än båt. Men det hjälpte inte, Elin fortsatte att stirra in i väggen och var fortfarande mitt uppe i sina utläggningar om vintern när Albert med Helge i släptåg kom in i köket.

 

Bertil reste sig nu sakta upp medan Albert stirrade på sin hustru och frågade om hon mådde sämre nu än hon gjort förut. Eftersom Elin fortfarande inte rörde en min blev Albert sina söner en förklaring skyldig. ”Jo”, sade Albert långsamt medan han tog av sig mössan: ”Jo, det var så att mor kände sig en smula opasslig efter elvakaffet och bad mig gå ut och arbeta och lämna henne ifred. Och det gjorde jag eftersom jag trodde att det bara handlade om någon lätt åkomma och att hon hade ont i huvudet eller något sådant. När jag gick satt hon precis där hon sitter nu, så hon har kanske inte rört sig sedan jag gick.” Albert tystnade och satte sig bredvid hustrun medan sönerna i tyst förundran betraktade sina föräldrar.

 

Det började lida mot kväll, och Bertil och Helge hörde hur korna råmade och längtade efter kvällsmjölkningen. ”Stanna du hos mor”, sade Bertil till Albert. ”Mjölkningen ordnar Helge och jag.” Bröderna gjorde sällskap ner till ladugården, men ingen av dem sade ett ord varken under promenaden eller under mjölkningen. Helge satte den nyinköpta mjölkmaskinen till spenarna hos den ena kon efter den andra medan Bertil körde ut det lilla som fanns av gödsel. Det var inte mycket eftersom de sex korna fortfarande vistades ute på dagarna denna sensommar. Till slut silade de mjölken och hällde den på de stora tunga metallkärl som skulle hämtas av mjölkbilen följande morgon. De var fortfarande tysta när de gick in för att se till föräldrarna och laga sig lite kvällsmat. Elin och Albert satt fortfarande kvar i kökssoffan.

 

——

 

Var och en kunde se att Martin Andersson njöt av sin bil och sin nyvunna frihet som innebar att han kunde resa vartsomhelst när han själv bestämde den saken. Visserligen var han fortfarande starkt knuten till Remshults glasbruk, och Hildur Bengtsson var mycket noga med att betona att hans insatser var oumbärliga för glasbrukets fortsatta framgångar. Martin Andersson å sin sida betonade att han skulle förbli lojal även om nya formgivare skulle göra honom rangen stridig som den konstnärlige ledare han utvecklats till. Men det hindrade ingalunda att bilen och den njutning den förmedlade övervägde när han en eller annan dag försvann från sitt arbete och gav sig iväg.

 

Det hade varit en varm och solig sommar, något som medfört nedfälld sufflett och öppen bil. Martin Andersson körde då och då till Stockholm för att träffa sin manlige vän, ett förhållande som ingalunda rubbats. Ofta gav han sig iväg tidigt på fredagseftermiddagen, körde via Vetlanda, Mjölby och hamnade därmed på riksettan mot Linköping, Norrköping och Stockholm. När han körde igenom Södertälje brukade han tänka på att Stockholm fortfarande var en idyll men att den alltmer ökande trafiken småningom skulle medföra krav på bättre och bredare vägar. Han passerade avtagsvägen till Tumba, saktade ner farten vid den smala passagen vid Fittja och gled med sin mullrande v-åtta in i staden via Hornstull. Målet var Vasastaden där hans vän bodde, och efter en stilla färd via Kornhamnstorg hamnade han alltid på Drottninggatan, där det började bli en smula stökigt med alla bilar som gick i båda riktningarna.

 

Martin Andersson och hans vän brukade fördriva en stor del av helgerna i detta nådens år 1957 genom att köra omkring på stadens gator och besöka de förorter som växte så att det knakade. Vid det här laget var de idylliska förstäderna Enskede och Tallkrogen redan en smula föråldrade. Nej, nu gällde söderut de redan blomstrande Gubbängen och Hökarängen, och Farsta var redan på gång att etableras med sitt köpcentrum och sin tunnelbanestation. Det här med tunnelbanan var något som Martin Andersson aldrig provat på eftersom han lämnat Stockholm innan det nya påfundet förverkligats. Hans vän förklarade dock att om Stockholm skulle fortsätta att växa som det gjorde, så hade det varit nödvändigt att ersätta de gamla spårvagnarna med ett nytt och mera effektivt transportmedel. Martin Andersson suckade och insåg att Stockholm blev honom alltmer främmande och att Remshult blivit hans hembygd.

 

Naturligtvis väckte Martin Anderssons bil stor uppmärksamhet även i Stockholm. Visserligen fanns det en och annan ”amerikanare” av nyare modell, men huvuddelen av bilparken utgjordes fortfarande av bilar tillverkade före andra världskriget. Där fanns goda exempel på DKW med den gamla pappkarossen, där fanns såväl ålderstigna som nyare volvobilar, där fanns en och annan Chevrolet, Hudson eller Ford som fortfarande rullade som om ingenting hänt på bilfronten. Martin brukade sucka när han parkerade sin bil på Norrtullsgatan, fällde upp suffletten och såg hur folk flockades kring den. Dock levde han i förvissningen om att stadens innevånare var hederliga och att ingen skulle få för sig att stjäla hans bil. Så skedde heller icke.

 

Under senhösten 1957 blev Martin Andersson alltmer inbunden. Det var något som omgivningen diskuterade, men ingenting som han märkte själv. Samarbetet och umgänget med de båda nya kvinnliga formgivarna rullade på, men såväl Beata som Mona märkte att deras mentor började tappa tempo på något sätt. Det var inte längre frågan om att han gick i spetsen, presenterade nya produkter eller såg till att glasarbetarna hade fullt upp att göra på samma sätt som förut. I stället drog sig Martin Andersson allt som oftast tillbaka till sin villa, även mitt på dagen, och lämnade omgivningen i sticket. Såväl de nya kvinnliga formgivarna som Hildur Bengtsson blev alltmer medvetna om vad som höll på att ske.

 

Faktum var att Martin Andersson alltmer höll på att förlora kontakten med den enda klippa han haft under många år, nämligen sin manlige vän i Stockholm. Det blev inga fler resor norrut med den granna bilen. Istället fick den stå i stallet under allt längre perioder medan den framgångsrike formgivaren höll sig hemma. Hildur Bengtsson undrade vad som var på gång och dristade sig en sen kväll i november att gå den korta sträckan från bruksherrgården till konstnärsvillan, där hon ringde på dörrklockan. Det tog en bra stund innan Martin öppnade dörren, och Hildur var nästan på väg att gå när föremålet för hennes besök uppenbarade sig, iklädd morgonrock och med virrande blick. Hildur såg genast vad det handlade om. Martin var stupfull.

 

Hildur var på väg att vända tillbaka när Martin med sluddrande röst uppmanade henne att komma in. Med viss tvekan lydde Hildur uppmaningen och kom in i en hall där fullständigt kaos rådde. Där stod lådor, där fanns kläder på golvet och där luktade inte särskilt gott. Martin visade Hildur vidare in i huset till vardagsrummet där samma kaos rådde. Eftersom Hildur inte varit inne i konstnärsvillan sedan den var nybyggd blev hon minst sagt chockad. Hon hade ju lärt känna Martin som en prydlig och välklädd man. Nu var han närmast att betrakta som ett vrak, och efter en snabb blick på tomma spritflaskor som låg spridda lite varstans förstod hon hur det egentligen stod till.

 

Martin bjöd Hildur att sätta sig i den enda fåtölj som inte var belamrad med en massa grejor. Hildur avböjde medan Martin sjönk ner i en soffa med ett minimalt sittutrymme. Hildur spände ögonen i Martin och undrade, med en pondus som bara en chef kan prestera gentemot en anställd, vad som var på gång. Hur kunde han leva i en sådan här svinstia och hur kom det sig att han börjat supa, var bara ett par av de frågor som Hildur ställde. Martin kröp alltmer ihop i sin soffa och svarade inte på de ställda frågorna. Han såg närmast ut som om han ångrat att han över huvud taget hade öppnat dörren när Hildur ringde på. Hildur såg sig om, konstaterade misären och gick mot dörren. Där vände hon sig mot Martin, som kommit efter henne på skakiga ben, och sade att detta fick förbli en sak mellan henne och honom. Sedan gick hon ut i höstkylan och återvände hem med en tanke på framtiden. Hur skulle det gå för Remshults glasbruk om Martin fortsatte på den inslagna vägen?

 

——

 

Hösten 2006 gick till ända, och bröderna Olsson fortsatte sitt torftiga liv i en före detta by, vars hus började verka alltmer spöklika. Det enda liv som fanns kvar, förutom bröderna, dök upp då och då. Det rörde sig om Klas Hermansson som knackade på och undrade över någonting. Han undrade oftast över om det förekom inbrott eller annan brottslighet i byn. Han ville ju skydda sin nyförvärvade egendom och se till att han kunde komma dit för älgjakt och annat. Bertil och Helge släppte aldrig in honom utan gick hellre ut för att ta resonemangen på gårdsplanen. Vid ett tillfälle fick Klas Hermansson syn på björnsaxen och undrade vad det var för någonting. Eftersom saxen inte var spänd tröstade Helge honom med att det var en gammal klenod som de sparat som dekoration i trädgården. Klas lät sig nöja med den förklaringen.

 

Bertil och Helge fick under hösten en känsla av att Klas Hermansson började bli alltför nyfiken. Därför blev de allt kortare i sin ton gentemot honom när han dök upp så där en gång eller två i månaden. Bertil undrade om Klas hade något att göra med alla vapnen i Klingatorpet, något som Helge avfärdade. ”Han är ju bara ute efter att skydda det han köpt och jag hörde ett eller annat skott i älgjakten. Det måste ha varit han. Annars bor han ju i Malmö och har inte den minsta aning om hur saker och ting fungerar i en sådan här avkrok. Låt honom vara det han är, vi kan ju alltid åka bort till Klingatorpet och kolla.”

 

Så kom det sig att bröderna Olsson strax före jul startade suven och begav sig bort till Klingatorpet. Det var fortfarande barmark och torrt, så det var ingen som helst fara för att de skulle lämna spår efter sig. Väl framkomna tog Helge återigen fram kofoten, men när han skulle sätta den i den låsta dörren fann han att troligen inte var så att någon varit på platsen sedan bröderna varit där senast. För säkerhets skull bröt Helge upp dörren än en gång, de båda gick in, men allt såg likadant ut som vid det senaste besöket. Alla vapenlådorna stod kvar på plats, ingenting syntes vara rört. Bertil och Helge tittade på varandra, gick ut igen, och Helge satte låset på plats.

 

Väl hemma igen konstaterade Bertil och Helge att den gode Klas Hermansson i granngården inte hade något att göra med vapengömman i Klingatorpet. I stället fortsatte de sina liv med att handla mat, äta, titta på tv, spänna björnsaxen och sova gott om nätterna. På julaftonen gick de ut i skogen, högg sig en julgran och tog hem den. Eftersom detta var något som de inte gjort på många år kände de sig förvirrade och undrande över var de skulle placera granen. Till slut bestämde Bertil att den skulle stå i köket, varefter han letade fram några gamla julgransprydnader i en garderob och klädde trädet. ”Det här är vad vi har kvar från morsans och farsans tid”, konstaterade han medan han hängde upp några glaskulor och karameller. ”Förr i världen och när vi var små, så hade vi ju alltid granen i finrummet. Men där vistas vi ju aldrig nu, så det är bättre att granen står i köket där vi kan se den.” Helge höll med.

 

Julen förflöt, likaså nyåret, och det blev 2007. I början av januari började Helge muttra något om att de borde besöka sin gamla arbetsplats när de ändå åkte in till Remshult för att handla mat. Bertil höll med. Visserligen var det nu ett bra tag sedan han varit där och upptäckt den svarta skåpbilen i det gamla stallet. Och någon svart skåpbil hade ingen av bröderna sett till vare sig i byn eller någon annanstans på mycket länge. Så det var väl därför som ingen av dem tagit upp saken med Klas Hermansson. Men, förresten, varför skulle han bry sig om en svart skåpbil. Det fanns ju gott om den sortens bilar.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson en kall men snöfri januarieftermiddag startade suven och begav sig till Remshult för att handla mat. De var – som det mestadels brukade vara – de enda kunderna i ICA:n. Bertil tog en kundvagn där han stoppade ner diverse förnödenheter medan Helge mest gick och tittade sig omkring med sitt enda öga. När det gällde mat, så var det Bertil som bestämde, när det gällde tekniska saker och sprit så var det Helge som bestämde. När Bertil stoppat maten i plastkassarna och betalat lite drygt femhundra kronor, gick bröderna ut och satte det inhandlade i baksätet. ”Nu har vi mat för bra mycket mer än en vecka”, var den kommentar som Bertil hade. Helge svarade inte, han var visserligen nykter men längtade intensivt efter ett stort glas vodka.

 

Den stora suven rullade vidare genom det tysta samhället. Till slut kom den med sina två passagerare fram till det gamla glasbruket. Givetvis var det Bertil som körde och han pekade upp mot den gamla konstnärsvillan till höger och undrade vem som bodde där nu. Helge svarade inte nu heller. Han kände att han började bli alltmer grinig och undrade varför han inte tagit sig en rejäl slurk med sprit innan den här färden påbörjades. Vad fan skulle han på glasbruket att göra? Skulle han jaga spöken som Bertil hittat på? Hursomhelst bestämde han sig för att bli lite mer social och sade till Bertil att han inte hade någon aning om vem fan som bodde i den gamla kåken där uppe på kullen. Bertil lät sig nöja med det beskedet.

 

Det var nästan mörkt när bröderna Olsson kom fram till sin gamla arbetsplats. Men av någon outgrundlig anledning var ljuset tänt i den före detta hyttan. De parkerade suven på baksidan invid lastbryggan och började gå runt byggnaden. De gick försiktigt, nästan tassande, som om de varit ute i någon form av olovligt ärende. Den stora tegelbyggnaden gav ett smått skrämmande intryck i sitt övergivna skick, och när Bertil tittade upp mot taket och såg den mörka vinterhimlen med sina snabbt ilande moln, kände han något som liknade svindel. Han beslöt sig för att hålla sig nära Helge så att de inte kom bort från varandra.

 

Helge å sin sida gick nu med raska steg till den sidodörr som ledde in till den gamla mängkammaren. ”Den här dörren låste vi aldrig”, sade han, ”och jag kan inte tänka mig att den är låst nu heller.” Det visade sig att Helge hade helt rätt och att det bara var att kliva på. Helge hade förutseende nog tagit med sig en stadig ficklampa, som alltid låg i bilen, och den tände han så snart de båda kommit in och stängt dörren efter sig. Eftersom de kände varenda vrå i den stora byggnaden, så hade de inga som helst problem att ta sig fram till trappan som ledde upp till det forna sliperiet. Där stannade de, och Helge släckte lampan. Under dörren som ledde ut till glaskammaren och därmed till hyttan, sipprade nämligen ett svagt ljus in.

 

Nu blev det Bertil som gick först eftersom han såg bättre än brodern. Försiktigt gläntade han på dörren och vinkade till Helge att följa efter. I det svaga ljuset smög de sig fram till hyttan och det ljus som fanns där. Ett svagt ljud hördes, som om någon blandade något i ett metalltråg. Bröderna kände igen ljudet. Det var det ljud som mängblandaren en gång i världen gett ifrån sig när han vände sin skyffel för att få de olika ingredienserna till glasmassan att bli en enhet. Bertil och Helge smög vidare och plötsligt såg de att de haft rätt. En man höll på att blanda något i ett av de gamla mängtrågen. Och han använde en av de gamla skyfflarna i sitt arbete. Men det var inte glasmäng han blandade, det var cement.

 

Bertil och Helge stirrade på varandra där de stod gömda bakom den lilla kur av trä som en gång i världen hade varit hyttmästarens kontor och från vilken han haft kontroll över arbetet kring ugnarna. Men nu var ugnarna borta, likaså det stora kylröret, så vad bröderna hade framför sig var en stor öppen yta där mannen med skyffeln arbetade i skenet från ett par ordentliga gasollampor. Det enda som påminde om gamla tider var – förutom mängtråget – en knippe glasblåsarpipor som ställts in i hyttmästarens gamla tillhåll. Instinktivt grep Bertil tag i en av dem och höll den hårt i handen.

 

Länge stod bröderna och betraktade den arbetande mannen. Till slut tycktes han nöjd med sin blandning och började placera den i något slags formar som liknade halva och mycket stora ägg. Sedan hämtade han påsar som såg ut att innehålla ett vitt pulver och lade en påse på varje ägghalva. Sedan hämtade han ytterligare ett antal likadana formar som han likaledes fyllde med cementblandningen. Nästa steg blev att vända de nya formarna mot de gamla och koppla ihop dem så att det blev stora hela ägg. Bertil och Helge kunde konstatera att det mannen gjorde var något som knappast tålde dagens ljus och att det var av den anledningen som tillverkningen av äggen skedde i skenet av de gasollampor som ersatte den för länge sedan avstängda elströmmen.

 

”Jag måste gå på muggen.” Det var Helge som viskade orden medan han sakta drog sig bakåt i byggnaden. Vid det beskedet hårdnade Bertils grepp om glasblåsarpipan eftersom han inte kunde protestera mot broderns beslut. Helge smög sig försiktigt bort mot den gamla toaletten som naturligtvis inte längre fungerade som den skulle men fortfarande dög till det den avsedd för. Helge tömde blåsan och var på väg tillbaka till Bertil när han sparkade till något på golvet. Ljudet var tillräckligt starkt för att väcka den arbetande cementmannens uppmärksamhet.

 

Bertil kunde bara konstatera att mannen med äggformarna slutade med det han höll på med och lyssnade. Sedan började han gå i riktning mot den plats där Bertil befann sig. Innan Bertil klippte till med glasblåsarpipan hann han uppfatta en kortväxt och mycket mörk man med stort yvigt skägg. Slaget träffade mitt i huvudet, mannen vek sig dubbel och landade på hyttgolvet utan att ge ett ljud ifrån sig. Helge, som nu hunnit fram, tände ficklampan och lyste på kroppen. Blodet rann från huvudet, och bröderna kunde bara konstatera att det inte var mycket till liv kvar i den nedslagne. ”Du har ju för fan kluvit huvudet på honom”, var den enda kommentar som Helge förmådde leverera.

 

——

 

Det blev höst och det blev jul i detta nådens år 1957. Elin var fortfarande mer eller mindre apatisk, men småningom svarade hon ibland på tilltal och kunde då kommentera den mat som Albert nu tvingades tillaga vid sidan av allt annat han hade att göra. ”Den är god”, kunde hon säga medan hon åt smörgåsar av det bröd som Bertil och Helge numera köpte med sig hem från bageriet i Remshult efter arbetet. Degtråget stod oanvänt nu när ingen längre bakade bröd i Södergården.

 

För övrigt fortsatte Elin att muttra om Oxdjupet och att man inte skulle gå ut till det om vintern. Ibland muttrade hon även något om sina bröder som inte längre bodde här. Albert brukade fråga varför hon talade om sina bröder. Såvitt han visste hade Elin bara en bror. Men Elin var envis och upprepade sig. Småningom gick hon över till att säga att Oxdjupet kunde vara farligt även om sommaren, för om man trillade ur båten över Oxdjupet, så räckte det minsann inte att vara simkunnig. Alla de som låg där nere i djupet skulle nämligen vakna till om någon trillade i och dra ner honom.

 

Naturligtvis kunde familjen Olsson inte dölja Elins tillstånd för grannarna i Olsboda. Utan att tränga sig på frågade de ofta Bertil och Helge hur det stod till med mor när ynglingarna var på väg hem på sina mopeder efter arbetsdagens slut. Jodå, bröderna stannade alltid och svarade artigt på de frågor som ställdes, men i övrigt kände de att de blev mer och mer slutna samtidigt som de innerst inne önskade alla som frågade dit pepparn växer. Utan en fungerande mor och kvinna i huset kände sig de tre männen en smula villrådiga, men de gjorde så gott de kunde när de slog sina huvuden ihop och såg till att få mat på bordet, städa och göra allt det andra som alltid varit Elins lott. Följden blev att sönerna vartefter tiden gick blev alltmer fästa vid sin far. De upptäckte sidor hos honom som de inte varit medvetna om förut och de förstod att han älskade deras mor väldigt mycket.

 

Ett av de problem som dök upp var att ingen i familjen Olsson kunde ta hand om ekonomin och sköta räkningar och den bokföring som hörde gården till. Alla tre männen hade ju sin dyslexi att dras med och ingen av dem var ens i närheten av att ta över Elins roll i de här sakerna. Eftersom heller ingen av dem ville blanda in sina grannar i de här angelägenheterna, så startade Albert en dag i december sin traktor och körde in till Remshult sedan han förvissat sig om att Elin somnat och inte skulle vakna på flera timmar än. Han gick in på Remshults sparbank och lade fram sitt ärende. Eftersom Albert Olsson och hans familj var kända som rättskaffens personer utan skulder åtog sig banken att sköta det praktiska med ekonomin så länge det behövdes. Lättad åkte Albert hem och fann Elin sittande i kökssoffan. ”Kalle och hans bror kommer inte”, muttrade hon utan att märka att maken kommit hem.

 

Naturligtvis hade familjen Olsson konsulterat provinsialläkaren angående Elins tillstånd. Läkaren hade kommit hem, konstaterat hur det stod till och rekommenderat familjen att ta kontakt med mentalsjukhuset i Växjö, som hette Sankt Sigfrids sjukhus efter legenden om Sankt Sigfrid, som under medeltiden kommit till staden för att kristna den. Albert hade tvekat hela hösten, han kunde inte vara utan sin Elin och han ville absolut inte ha henne placerad på mentalsjukhus. Alltså fick hon sitta i kökssoffan om dagarna och muttra om Oxdjupet.

 

Vid juletid blev det Bertil som tog kommandot i huset. Sedan de tre männen en sen decemberkväll slaktat grisen och i stort sett tagit tillvara på allt utom grisens dödsskrik, ställde sig Bertil om eftermiddagarna och kvällarna i köket. Han styckade köttet, som han förvarade i kylskåpet och jordkällaren, han tog vara på njurar, lever och annat och gjorde korv, han kokte en julskinka, och när julaftonen kom serverade han ett mäktigt julbord i finrummet. Där fanns – förutom julskinkan – sylta, korvar, grisfötter, leverpastej, grishuvud….. Bertil kände sig en smula stolt när fadern och brodern berömde anrättningarna. Elin satt i sin stol, åt den mat som lagts på hennes tallrik men sade i övrigt ingenting.

 

Det blev nyår och det blev 1958, och eftersom det inte skett någon förbättring för Elins del, gick Bertil en dag på tiorasten ifrån sin glasblåsarstol och bad att få tala med Hildur Bengtsson. Hildur, som vid det här laget lärt känna Bertil som en mycket god arbetare vid glasbruket, frågade hur det stod till ”Jo”, sade Bertil och vred på sig en smula utan att möta Hildurs skarpa och frågande blick. ”Jo, det är så att mor inte är frisk, så jag ville be om ledigt för att kunna följa med henne till sjukhuset i Växjö.” Hildur, som sedan en längre tid var införstådd med problemen i Södergården, bad Bertil sitta ner. Den unge mannen tog plats och mötte nu Hildurs blick. Han förstod av den att han skulle få ta ledigt ett par dagar, och utan löneavdrag, något som Hildur var noga med att poängtera.

 

Så kom det sig att Albert en tidig morgon i januari månad satte Elin bredvid sig på traktorn och körde henne till stationen i Remshult. Bertil följde efter på sin moped. Naturligtvis hade provinsialläkaren varskott sjukhuset om deras ankomst, så det var bara för mor och son att sätta sig på tåget. När de kom fram till Växjö kallade Bertil på en taxi och såg till att han den fortfarande apatiska Elin kom ut till Sankt Sigfrids sjukhus. Där blev de väl mottagna, och sedan Elin skrivits in kunde Bertil till fots bege sig tillbaka till staden. Där tillbringade han ett par timmar med att vandra omkring och se sig om. Sedan tog han tåget tillbaka till Remshult.

 

——

 

Under senvintern och våren 1958 gled Martin Andersson allt djupare ner i avgrunden. Den tidigare så prydlige mannen dök oftast upp bakfull frampå förmiddagarna, hans kontakt med vännen i Stockholm hade upphört och bilen stod mestadels i stallet, något som remshultsborna lade märke till. De saknade nämligen det vräkiga fordonet, som vid det här laget blivit något av en symbol för samhället. Martin visade sig ute i samhället bara för att handla mat. Sprit handlade han då och då i stora mängder i Vetlanda eller Nybro sedan motboken avskaffats och det gick för sig att bära ut lådvis av de varor som tidigare varit starkt ransonerade.

 

Naturligtvis reagerade såväl glasarbetarna som Hildur och de nya formgivarna på det som höll på att hända. Martins skäggstubb och opressade byxor ledde till ett och annat tissel och tassel i hyttan och vid rasterna. Samarbetet med glasarbetarna och framtagandet av nya produkter gick alltmer snett. Hildur konstaterade med djupa suckar att glasbruket fortfarande tjänade pengar på Martins gamla produkter men att det måste till ytterligare utveckling för framtida överlevnad. Vid glasbruksföreningens möten i Växjö insåg Hildur att hon och Remshults glasbruk inte längre låg i framkanten. Konkurrenterna hade minsann kommit med nya former inom konstglaset, något som även fackpressen inom området lät meddela i sina spalter.

 

Så kom det sig att Hildur Bengtsson en dag i april månad kallade till sig Martin Andersson och de båda kvinnliga formgivarna Mona Svensson och Beata Persson för ett djupare samtal. Alla fyra kände sig en smula pressade, och det syntes på Mona och Beata att de inte hade någon större lust att sitta nära Martin fastän han denna förmiddag ansträngt sig att återskapa något av sitt gamla prydliga jag. Till viss del hade han lyckats, men han spred en doft som närmast liknade doften från ett avloppsdike omkring sig.

 

Hildur visste inte riktigt hur hon skulle börja, och en del av hennes gamla pondus saknades när hon hälsade alla välkomna till sitt kontor. Det var väl egentligen inget märkvärdigt med det kontoret eftersom alla tre närvarande allt som oftast gick ut och in där som om rummet haft svängdörrar. Skillnaden denna förmiddag var att Hildur stängt dörren, något som hon ytterst sällan gjorde.

 

Mötet började med att Martin somnade och var nära att ramla av stolen han satt på. Men så vaknade han till och stirrade intensivt på de tre kvinnorna invid sig. ”Vad fan skall det här handla om”, frågade han med sluddrig röst, ”varför skall vi ha något slags möte så här på blanka förmiddagen istället för att vara ute i hyttan och jobba?” Hildur vände blicken mot Martin, och den blicken sade allt. ”Skärp dig, annars åker du ut”, var det outsagda budskapet. Martin skärpte till sig och vände sig till Mona och Beata, som i sin tur vände blickarna ifrån honom.

 

Nu var Hildur mer än vanligt sig själv igen. I skarpa ordalag förklarade hon att om Remshults glasbruk skulle ha någon form av framtid i den mördande konkurrens som rådde, så måste alla hjälpa till. ”Alla lojala människor som jobbar ute på hyttgolvet, i sliperiet, i måleriet och så vidare har det största förtroende för oss som sitter i det här rummet just nu”, löd hennes budskap. ”Om inte vi lever upp till den ledning vi skall utöva, så kommer allt att gå åt helvete.” Här hejdade sig Hildur eftersom svordomar inte var något som hon brukade använda i något som helst sammanhang. Men nu var hon rent ut sagt förbannad, något som fick henne att ta till de kraftord som behövdes. Högröd i ansiktet hade hon rest sig upp och uttalade ännu en rad så kallade fula ord.

 

Vid det här laget hade Martin Andersson sjunkit ihop i sin stol och gjort sig så liten han någonsin kunde. Mona och Beata skruvade sig på sina stolar samtidigt som de skickade en och annan beundrande blick mot sin chef. Ingen av dem hade ett ögonblick kunnat ana att den lilla och späda kvinna som ledde verksamheten vid Remshults glasbruk kunde utveckla en sådan energi och i så skarpa ordalag läxa upp folk. Vad ingen av de närvarande förstod var att Hildur med sitt utbrott markerade en rädsla hon innerst inne kände. Hon var livrädd för att verksamheten skulle dala, hon behövde Martin för fortsatta framgångar, hon behövde ge Mona och Beata tid att utvecklas och bli lönsamma. Hon behövde goda formgivare för att kunna rädda kvar alla sina skickliga medarbetare på hyttgolvet. Och vad skulle hända om hon i konkurrensen skulle behöva börja avskeda folk? Hur skulle det då gå för Remshult som samhälle om inte dess enda stora arbetsplats fanns kvar? I det här läget skickade hon en stilla tanke till sin avlidne man. Han hade förvisso varit den perfekta brukspatronen. Kunde hon leva upp till den rollen? Ja och nej, det började komma en ny tid.

 

Hildur Bengtsson avslutade mötet med att konstatera att nu måste vi alla se till att få något gjort. Hon stod fortfarande upp, Mona och Beata försvann snabbt ur rummet medan Martin dröjde sig kvar. ”Du skall veta att jag är lojal med dig och glasbruket”, sade han med darrande stämma. ”Jag får be om ursäkt för det jag ställt till med, och jag hoppas att jag skall kunna komma tillbaka och bli mitt gamla jag igen. Men jag behöver hjälp med att bli fri från mitt alkoholberoende.” Hildur tittade på honom och sade torrt att det nog var dags att kontakta en läkare rörande den saken. Sedan blev det inte mer sagt, och Martin lämnade rummet.

 

På sin väg genom hyttan förstod Martin att det pratats en hel del om det möte som ägt rum. Även om han inte fick några glåpord efter sig insåg han att hans väg tillbaka till det gamla förtroendet skulle bli mycket lång. Han beslöt sig därför att ta ledigt denna vackra aprildag och att låta bli spriten. Den ledde ju bara till att helvetets portar öppnade sig. Med raska steg gick han ut i riktning mot stallet, öppnade dörren och tog ett djupt andetag. Sedan gick han fram till bilen, fällde ner suffletten, körde ut det mäktiga fordonet och gav sig ut på landsvägen. Den dånande v-åttan lydde blint och snart var farten hög, egentligen alltför hög.

 

I en kurva dök älgen upp. Martin hann bara uppfatta att det rörde sig om en stor tjur med många taggar. Den stora bilen klippte älgen mitt på, djuret vände sig i luften och landade med ryggen rakt i vindrutan. Bilen vinglade till, gick av vägen och landade med en smäll mot en grov tall som knäcktes. Sedan blev det helt tyst. Martin blev till mos och hans bil blev skrot. En tillskyndande markägare sprang hem, ringde till polisen och grep sitt jaktgevär. Han sprang tillbaka, gav den ännu levande älgen ett nådaskott och inväntade sedan hjälp.

 

——

 

”Vad fan gör vi nu då?” Den darrande Bertil stod upp och höll fortfarande glasblåsarpipan i handen. ”Vet inte”, svarade Helge medan han satte sig på huk invid den nedslagne mannen, vars blod och hjärnsubstans spred sig över golvet och bildade någon form av sörja tillsammans med allt grus och damm som fanns där förut. Med en häftig rörelse slängde Bertil ifrån sig glasblåsarpipan samtidigt som han kände hur knäna vek sig under honom. Till slut lyckades han ta sig in i hyttmästarens kur där han sjönk ner på den kvarlämnade kontorsstolen.

 

Det blev Helge som lyckades hålla huvudet kallt och påbörja uppstädningen. Efter en stunds letande fann han en sopsäck som var till hälften fylld med tidningar och papper. Helge tömde plastsäckens innehåll på golvet i ett hörn, gick tillbaka till den döde, trädde säcken över det söndertrasade huvudet och knöt till den. ”Hoppas nu för fan att den jävla säcken är tät och inte läcker en massa blod på vägen ut”, muttrade han. Bertil satt kvar på sin stol och iakttog det brodern sysslade med. Slutligen reste han sig och började gå runt i cirklar. Bertil, som aldrig i hela sitt liv slagit någon och ännu mindre dödat någon, befann sig givetvis i chock. Helge fick därför fortsätta sitt arbete utan hjälp från brodern.

 

Efter en stund hörde Bertil något som kunde tolkas som ett glatt utrop. Helge sade sig ha kommit på en lösning på problemet och kom släpande på mängtråget som hunnit befrias från det mesta av cementen. ”Jag tror att den jäveln ryms här om vi böjer knäna på honom ordentligt. Hugg i här och hjälp till.” Bertil vaknade upp ur sin dvala och lydde. Med gemensamma ansträngningar placerade de den kortvuxne och lätte mannen i tråget. Helge letade rätt på ytterligare en sopsäck som han täckte liket med. Sedan släpade bröderna tråget genom glaskammaren och de gamla packningsutrymmena till lastbryggan. Väl ute på bryggan pustade de båda ut och lyssnade efter eventuella ljud. Men inget hördes i den stilla vinterkvällen.

 

Helge hämtade suven och backade upp den intill lastbryggan. Sedan fällde han baksätet sedan han placerat matkassarna på golvet vid passagerarsätet. ”Vi kan väl inte ha maten i samma utrymme som den här”, muttrade han medan han gick tillbaka upp på lastbryggan där den fortfarande chockade Bertil undrade vad som skulle hända härnäst. ”Jo”, svarade Helge, ”nu skall vi sätta in tråget i suven, och sedan skall vi gå tillbaka och städa så gott det går.” Bertil hade givetvis inget att invända, så tråget lyftes ner och placerades i suvens ordentligt tilltagna bagageutrymme. Sedan körde Helge undan suven, ställde den framför stalldörren och låste den.

 

Gasollamporna spred fortfarande sitt spöklika sken över hyttan när bröderna kom tillbaka. Helge tände dessutom ficklampan och fortsatte sitt letande. Efter vad visste han väl egentligen inte själv, men han var givetvis ute efter något att täcka blodpölen med. Slutligen gav han ifrån sig ett ljud som Bertil tolkade som belåtet och strax därefter ropade Helge till sig sin bror. ”Här finns tre säckar cement”, sade han skrockande. ”Naturligtvis är det säckarna som de här figurerna köpte i ICA:n innan du fick med dig dina säckar. Ja, du minns väl själv vad du berättade när du kom hem och jag hade spikat ihop kistan.” Bertil nickade, den detaljen skulle han aldrig kunna glömma.

 

Följden av det förda resonemanget blev att bröderna Olsson släpade fram tre säckar cement och lade dem på varandra nära blodpölen. Helge skar upp den översta av dem med den fickkniv han alltid bar med sig. Sedan tog han ett stadigt tag om säcken och strödde ut innehållet över blodpölen. Han hällde på rikligt tills säcken var tom. Sedan slängde han det överblivna emballaget ifrån sig medan han konstaterade att cementen skulle smälta ihop med blodpölen på ett närmast raffinerat sätt. Sedan skulle väl ingen jävel undra över varför det fanns en upphöjning i det gamla hyttgolvet. Det fanns väl ingen mer som hade anledning att sätta sin fot på det här stället. Folket i Remshult brukade ju säga att det spökade i det gamla glasbruket.

 

Efter utfört arbete gick Bertil och Helge tillbaka till lastbryggan med varsin av de överblivna cementsäckarna under armen och vidare till suven. Fortfarande hördes inget ljud och ingen människa syntes till. Helge låste upp suven och gick sedan fram till stalldörrarna, som han öppnade. Han hade ju hört Bertils vittnesmål om att det stått en svart skåpbil i det gamla stallet. Men det som Helge hittade var en vit skåpbil. Helge tvekade en smula, men så gick han in i stallet med Bertil i hälarna. ”Det här är en Renault Master från tidigt 2000-tal”, mumlade Helge. Och jag ger mig fan på att det var en sådan här som strök omkring hemma i Olsboda fast den var svart”.

 

Även Bertil hade nu kommit in i stallet. Han höll med Helge om att den här bilen liknade den de hade sett därhemma, men helt säker var han inte. ”Det är en 2,2 liters sak, förmodligen en diesel”, fortsatte Helge på sitt sakkunniga vis. Sedan lät han ficklampan spela över bilen och böjde sig ner för att kontrollera hjulhusen. Han skrapade på lacken med kniven. Efter en stund reste han sig med konstaterandet att bilen inte alls varit vit från början. Det fanns nämligen svart lack under den vita.

 

Bertil hade under tiden börjat studera bilens sidor. Där fanns någon form av text. Han bad att få ficklampan och lyste på texten. Bröderna stavade sig fram och fann att den väldesignade symbolen innehöll orden ”Stora ägg från Fina Gatan”. ”Vad i helvete betyder det?” Bertil hade ställt frågan, men varken han eller Helge hade en aning om innebörden. Följden blev att Helge gick runt bilen och öppnade den olåsta bakdörren. Större delen av lastutrymmet var fyllt med kartonger i samma storlek som de ägg som de sett tillverkas i hyttan. Förundrad öppnade Helge en av kartongerna och fann ett välpolerat ägg i betong. ”Det här tar vi med oss”, muttrade han medan han gick ut, åter med Bertil i hälarna.

 

Den här gången var det Helge som satte sig vid ratten medan Bertil makade samman matkassarna mellan sina fötter. Med ett lik i ett mängtråg, två säckar cement och ett kartongförsett ägg av betong kom de hem till Södergården, ställde in bilen, laddade björnsaxen och ställde ifrån sig matkassarna på köksbordet. Naturligtvis fick nu Helge sin vodka medan Bertil med en suck plockade upp maten och ordnade med en kvällssmörgås.

 

 

X

 

Efter Martin Anderssons tragiska bortgång hade Hildur Bengtsson känt en oändlig tomhet. Utan tvekan hade hon tyckt mycket bra om den tidigare så välvårdade mannen. Vid beskedet om olyckan hade allt arbete vid glasbruket avstannat, Hildur hade själv gått runt och sagt att alla kunde ta ledigt för dagen. Eftersom det hela hänt en fredag bestämde hon att inga andra än de som hade ansvaret för ugnarna skulle behöva vara i tjänst förrän måndag morgon. Bertil och Helge hade startat sina mopeder och åkt hem. ”Det var fan så synd på en så fin bil”, hade Helge muttrat. Men så hade han ångrat sitt uttalande när han märkt att Bertil inte alls tänkt på bilen utan på Martin.

 

Tiden gick vidare medan en frustrerad Hildur Bengtsson funderat och funderat över hur hon nu skulle kunna gå vidare. Men så en vacker dag upptäckte hon att Mona och Beata alltmer växte in i den kostym som Martin lämnat efter sig. Mitt i allt eländet fanns också något annat som visade sig positivt för glastillverkningen i allmänhet. Martin hade lämnat efter sig en hyfsad förmögenhet, som han i sitt testamente bestämt skulle utgöra basen för en stipendiefond. Att han dessutom testamenterat konstnärsvillan till Hildur innebar att glasbruket nu hade en bostad som kunde hysa nya formgivare och andra som var beredda att arbeta för framtiden vid Remshults glasbruk.

 

Hildur hade, efter det att testamentet vunnit laga kraft, låtit städa ur konstnärsvillan och utföra nödvändiga reparationer. Sedan hade Mona och Beata, som hittills hyrt en mindre lägenhet nere i samhället, fått flytta in. I det nya avtal som skrivits hade de, i likhet med Martin, en obetydlig grundlön. Men så fanns också löftet om god provision på försålda produkter. Hyran för villan bestämde Hildur till ett belopp som svarade mot de faktiska kostnaderna för uppvärmning och underhåll. Två glada unga kvinnor med stor framtidstro var nu beredda att göra karriär.

 

Martin Anderssons begravning hade varit en stor tillställning. Eftersom den skedde på en söndag hade de flesta av samhällets invånare samlats i kyrkan, som var fylld till sista plats. Vid gravsättningen ute på kyrkogården hade inte bara Hildur Bengtsson talat. Eftersom Remshult fortfarande var en egen kommun hade såväl kommunalfullmäktiges ordförande som andra kända politiker sagt sitt. Allt politiskt käbbel i den av socialdemokraterna styrda kommunen hade lagts åt sidan. Alla hade nu bara ett mål för ögonen, nämligen att se till att glasbruket fortsatte att fungera och att alla de arbetstillfällen det skapade skulle finnas kvar. På detta hängde faktiskt hela samhällets framtid.

 

Med tragiska händelser i backspegeln gjorde Hildur Bengtsson så gott hon kunde när hon försökte blicka framåt. Några år efter Martins bortgång kunde hon konstatera att en stor del av sortimentet fortfarande bar den bortgångne formgivarens signatur men att Monas och Beatas konstglasprodukter blivit något av en skylt för glasbruket. Dessutom hade ytterligare ett par formgivare beretts plats vid ritborden. Ytterligare en kvinna och två unga män hade förklarat sig villiga att satsa vad de kunde för glasbranschen. Men Hildur kände sig gammal och sliten när hon försökte förklara för sina formgivare att det minsann inte gick an att bara tillverka konstglas. ”Man måste vara lönsam på så sätt att man går in för en serieproduktion med god försäljning”, brukade hon mässa när hon kallade formgivarna till möten.

 

Under sommaren 1963 kände Hildur Bengtsson att hon behövde stöd i flera av de beslut hon stod inför. Vid den här tidpunkten hade några konkurrerande glasbruk tvingats lägga ner i brist på nya idéer. Eftersom hon själv absolut inte ville råka in i den situationen bad hon sönerna komma hem när de hade semester. Naturligtvis hade Hildur genom åren haft ständig kontakt med sönerna, och de hade givetvis kommit hem med sina familjer med jämna mellanrum. Men nu förstod båda att modern stod inför någon form av avgörande. De kom därför båda utan familjer denna gång.

 

Per och Sune Bengtsson, den förre ekonom, den senare jurist, hade ju fått sina respektive utbildningar i Lund betalda av pappa Petrus och mamma Hildur. Nu var båda välbeställda män med egna blomstrande företag, en revisionsbyrå respektive en advokatbyrå. Båda var etablerade i Malmö, där de hade uppdragsgivare från hela landet, ja även från Danmark. De var såta vänner, uppvuxna i bruksherrgården i Remshult under mamma Hildurs milda och en aning beskyddande vingar. Nu, när de förstod att modern behövde stöd, ställde de upp till Hildurs stora glädje. Sönerna hade avsatt varsin vecka för att hjälpa till. Och de tog av sig kavajerna och kavlade upp ärmarna.

 

Eftersom Per och Sune kommit under glasbrukets semesterperiod fick de arbeta ostört med den mestadels närvarande Hildur. Det enda hon hade att passa var försäljningen i sekundaboden, där glas av lite sämre sort såldes till de turister som vid det här laget blivit ganska många. Oftast var parkeringsplatsen vid glasbruket fylld med bilar, och förhoppningsfulla besökare formligen trängdes i den lilla sekundaboden som inretts i en av de gamla sparade arbetarbostäderna. Men den framsynta Hildur hade givetvis anställt några ungdomar som på sommarlovet kunde tjäna en extra slant. Ungdomarna var i sin tur alla barn till anställda vid bruket, något som Hildur var noga med att poängtera. ”Har jag glasarbetarnas barn här, så har jag alla garantier för att allt går rätt till”, brukade hon resonera.

 

Lagom till sommaruppehållet hade glasbrukets gamle kamrer äntligen fått sin välförtjänta pension och dragit sig tillbaka vid över sjuttio års ålder. En uppgift blev sålunda att försöka hitta en ny kamrer, eller ekonomichef, som Per föredrog att kalla befattningen. Tjänsten lystes ut med omedelbart tillträde, och sedan började Per gå igenom räkenskaperna för de senaste åren. Remshults glasbruk var ett aktiebolag med Hildur Bengtsson som enda aktieägare och med en styrelse som bestod av betrodda personer från såväl Remshults sparbank som från det kommunala. Ingen av sönerna hade nämligen hittills velat lägga sig i glasbrukets skötsel och därför avstått från styrelseposter trots att de tillfrågats.

 

Medan Per granskade räkenskaperna gick Sune igenom alla avtal och den omfattande korrespondensen från de senaste åren. Efter en veckas hårt arbete och samtal med modern varje dag i samband med de måltider, som Hildur serverade i bruksherrgården, kunde de konstatera att Remshults glasbruk fortfarande hade en hyfsad ekonomi och godtagbara avtal. Kanske, menade Sune, hade Hildur varit lite väl generös gentemot formgivarna. Med tanke på den hyfsade förmögenhet som Martin Andersson kunnat samla på sig, borde hon kanske ha varit lite mindre generös mot nykomlingarna. Hildur bemötte kritiken med att konstatera att goda formgivare skulle ha bra provisioner för att kunna prestera maximalt. Sönerna lät sig nöja med den förklaringen.

 

Så kom det sig att Per och Sune Bengtsson lämnade Remshult på eftermiddagen den sista söndagen i juli månad 1963. Efter fullgjort värv och en mamma som verkade nöjd med deras insats vände Per sin stora och dyra Mercedes mot Malmö med Sune vid sidan. Sönerna var nu helt inställda på att framgent stötta Hildur eftersom båda, i likhet med alla anställda vid bruket och alla invånare i samhället, insåg att det som deras far och de som varit före honom skapat inte fick gå till spillo. Under samtalet på hemvägen var båda överens om att sätta in resurser från sina respektive företag för att stödja sin barndoms glasbruk. Samtidigt uttryckte båda stor beundran för sin mor och det hon lyckats åstadkomma.

 

——

 

En kväll under semestern i juli 1963 satt familjen Olsson hemma i trädgården och njöt av det goda sommarvädret efter avslutad kvällsmjölkning. Utåt verkade allt frid och fröjd men inåt var inte allt helt under kontroll. Elin var visserligen hemma, men hennes tillstånd var inte det bästa. Ibland kunde hon vara sitt gamla jag, men andra stunder satt hon mest på kökssoffan och muttrade för sig själv. Med jämna mellanrum såg Albert till att hon kom till Växjö för fortsatt behandling.

 

De tre männen på Södergården hade under de gångna åren kommit varandra allt närmare och bildade ett bra team när det gällde fördelningen av arbetet. Albert skötte gården om dagarna medan Bertil och Helge som vanligt begav sig till sina respektive arbeten vid glasbruket. Albert genomförde alltid morgonmjölkningen medan alla tre vanligtvis delade på kvällsmjölkningen. På så sätt fick de en del kvällstid över innan det var dags för tidigt sänggående. Eftersom Bertil och Helge började sitt arbete klockan sex varje vardagsmorgon, så serverades frukosten klockan fem, varefter Albert gick ut i ladugården medan sönerna begav sig till Remshult. Det skall också sägas att det kommit en liten svartvit teve i huset. Den stod på ett bord i köket och fördröjde sänggåendet en och annan kväll.

 

Snart efter att Elin med Bertils hjälp förts till sjukhuset i Växjö, hade bröderna tagit upp en diskussion med fadern om att köpa en bil. Frågan blev akut en dag på våren 1958 då Bertils Fuchs skar ihop på vägen hem. Det var en fredag, och Bertil kunde förvisso trampa hem efter arbetet under retsamma hejarop från Helge. Väl hemkomna återställdes sämjan syskonen emellan, Helge skruvade ner Bertils motor och fann att det bara var att tacka för det som varit. Utan dyra reservdelar ingen reparation. Efter mjölkningen och vid kvällsmaten hade Albert gett sitt medgivande. Sönerna var ju ändå snart myndiga. Och dessutom kunde det vara bra med en bil om det blev till att hämta och lämna Elin i Växjö med jämna mellanrum.

 

Albert hade skaffat sig körkort för många år sedan, så nu blev det han som tog kommandot. Snabbt såg han till att inköpa ett begagnat men inte alltför slitet fordon, en Ford från 1938 med en mullrande v-åttamotor på sextio hästkrafter. Sedan hade han lärt sönerna köra vidundret, och det dröjde inte länge förrän Bertil och Helge tog sig ut själva på bygatan utan att grannarna hade minsta synpunkt på saken. Under semestern 1958 tog bröderna Olsson sina körkort i Växjö, och sedan kunde de köra Forden själva utan några som helst synpunkter från någon. ”Vad skönt”, hade Bertil suckat när körkortsproven var avklarade. ”Nu kan vi ta oss till och från jobbet och slippa bli blöta när det snöar och regnar.”

 

Tiden hade gått, och bröderna hade strävat vidare. Aldrig kom de för sent om morgnarna, aldrig var de sjuka, aldrig svek de om det gällde att ställa upp på något särskilt eller arbeta övertid om så krävdes. Bertil och Helge hade vunnit stor respekt hos företagsledningen vid Remshults glasbruk. Bertil hade redan vid tjugofyra års ålder avancerat till glasblåsarmästare med egen verkstad medan Helge med sitt tekniska kunnande gjort sig oumbärlig som den som klarade allt det där med att sköta värmeanläggning, ventilation, vatten och avlopp och – inte minst – se till att oljebrännare och annat som hade med ugnarna att göra fungerade oklanderligt. Pappa Albert hade all anledning i världen att vara stolt över sina söner.

 

Naturligtvis var det så att Bertil och Helge tack sin vare sin nya frihet med Forden kunnat genomföra diverse äventyr. Förutom att en och annan fredagskväll hämta hem modern från Växjö, hade de kört till biografer och dansställen i Remshult, Nybro, Vetlanda och Växjö. De hade ofta haft fnittrande flickor i bilens baksäte, de hade stannat kvar hos en och annan flickvän, men de var noga med en sak, nämligen att aldrig lämna varandra i sticket. Så, om det inte fanns två villiga flickor att tillgå, så fick det vara.

 

Forden hade rullat snällt ända till en januaridag 1963. Det var återigen fredagskväll och bröderna Olsson hade varit på väg hem i halt väglag, kyla och snöglopp. I en kurva nära Olsboda hade ett rådjur korsat bilens väg. Helge hade kört, och han visste att man inte får väja för annat än älgar. Men Helge hade väjt ändå för det vackra djuret, Forden hade kanat runt på den hala vägen och snällt lagt sig i diket. Ingen av bröderna var skadad, så det hade bara varit att lufsa hem, ringa efter bärgning och inse att Forden gjort sitt. Albert, som väntat på sina söner, hade inga som helst okvädningsord att leverera. Han hade bara varit lycklig över att de levde och var oskadda.

 

Nu när familjen Olsson vant sig vid att vid sidan av traktorn ha ytterligare ett väl fungerande motorfordon, så var det bara att börja leta bland tidningsannonserna. Det stora fyndet hade man efter bara ett par dagar gjort så nära som i Remshult. Samma verkstad, som en gång i världen levererat bröderna Olssons mopeder, hade haft den verkliga drömbilen till salu, en grön Opel Kapitän de lux av 1959 års modell. Vare sig Albert, Bertil eller Helge hade tvekat. De hade slagit till och betalat sextusen kronor kontant för bilen, som bara hade gått tretusen mil. Albert hade resonerat som så att de levde sparsamt, att han och Elin hade pengar på banken, att sönerna tjänade mer än vad de behövde för livsuppehället hemma på gården och att de väl för tusan kunde unna sig något här i livet.

 

Den stora Opeln med sin vackra kaross var i vad man skulle kunna kalla nyskick. Den hade tillhört en provinsialläkare i trakten av Vetlanda, och den hade stått i garage alla de timmar som den inte använts. Ingen hade rökt i bilen, den hade en oklanderligt ren klädsel, och när Helge satte sig bakom ratten efter avklarat köp hade han känt en stor vördnad. ”Den här kommer att väcka nästan samma uppmärksamhet som Martins Chevrolet”, hade Bertil, som placerat sig i baksätet, sagt. ”Nej du”, hade Helge svarat. ”En amerikanare är en amerikanare, och den här är bara snäppet intill. Vi får nöja oss med en tyskbyggd bil, som visserligen har en rak sexcylindrig motor av samma sort som många av bilarna där borta men som ändå inte är en amerikanare.” Alla tre hade skrattat och kört hem till Södergården i den mörka vintereftermiddagen.

 

Det var köpet av Opeln man mindes och resonerade om den här vackra sommarkvällen 1963 hemma i trädgården. Elin, som inte riktigt hängde med i resonemangen, frågade vems bil det var som stod borta vid ladugården. De tre männen, som hade stort tålamod med sin maka respektive mor, förklarade att de köpt bilen och att det var i den som Elin åkt hem för några dagar sedan. Innan Elin hann kommentera vad som sagts svängde ytterligare en bil in på gårdsplanen, en exakt likadan bil som den familjen Olsson ägde. Skillnaden var bara att den här bilen var grå och hade vitt tak. Ur bilen steg en lång och gänglig man. Han gick rakt fram till familjen och stannade. ”Hej”, sade han. ”Jag heter Gustav Karlsson. Ni kanske inte känner igen mig”. Innan någon mer hann reagera reste sig Elin och omfamnade nykomlingen. ”Välkommen tillbaka till Södergården”, sade hon, och tårarna rann utefter hennes kinder.

 

——

 

Bertil och Helge sov dåligt på natten efter händelserna i det gamla glasbruket. Båda var medvetna om att de ställt in bilen med mängtråget, cementsäckarna och kartongen med ägget och inte hade minsta misstanke om att någon skulle komma och upptäcka vad den låsta bilen innehöll. Ändå jagades de av drömmar, och båda vände och vred på sig där de låg i sina sängar på varsin våning.

 

Bertil såg framför sig hur han stod på en fotbollsplan med en glasblåsarpipa i varje hand. Han väntade på något, men han visste inte vad. Plötsligt kom en stor tjur in på fotbollsplanen, sänkte huvudet och frustade. Sedan satte tjuren full fart mot Bertil som höjde båda sina pipor och drämde till djuret rakt i huvudet. Då upptäckte Bertil att det var fullsatt på läktarna och att alla reste sig upp och skrek. Tjuren hejdade sig och gick tillbaka några steg. Sedan frustade den igen och påbörjade en ny attack. Bertil höjde åter sina glasblåsarpipor men greps av skräck när han såg den vilda blicken hos tjuren samtidigt som tjuten från publiken gjorde honom närmast döv. Tjuren tog Bertil på hornen och slängde honom långt upp i luften. Luftfärden varade ända upp i himlen, och Bertil vaknade av att Helge stod vid hans säng och skakade honom. Något sådant hade aldrig hänt förut. ”Jag kan inte sova”, sade Helge. ”Kan du fixa lite kaffe och en smörgås?”

 

Bertil kände sig som farsa till ett litet barn när han omtumlad av chock och fortfarande mitt uppe i den heta drömmen tömde vatten i kaffebryggaren, hällde på kaffe och ställde fram bröd, smör och ost. Helge, som med en suck sjunkit ner i kökssoffan, kliade sig i huvudet och frågade Bertil om han visste var helvetet låg någonstans, om det fanns djupt nere i jorden eller om det var något avlägset land på andra sidan jordklotet. Helge hade nämligen drömt att han blivit infångad av en hoper mörka män när han red på en elefant och att de mörka männen hade ställt honom i en tunna full med våt cement så att bara huvudet stack upp. Sedan hade de försett honom med munkavle och åkt därifrån på mopeder av ett slag som tillverkades på 1950-talet. Sedan hade några unga kvinnor kommit fram till tunnan och kysst honom på pannan, varefter de hade vänt sig om, klätt av sig och gått därifrån. Samtidigt hade någon hånskrattat och det hade börjat regna. En röst hade sedan meddelat att Helge skulle vara fast i tunnan för gott, att han aldrig mer skulle få smaka brännvin och att han därför hamnat i helvetet. ”Det var det där med att jag aldrig mer skulle få något brännvin som fick mig att vakna och känna mig väldigt ensam”, erkände Helge medan Bertil hällde upp det nybryggda kaffet.

 

Efter varsin stor kopp kaffe och ett antal smörgåsar beslöt sig bröderna Olsson för att fortsätta den avbrutna sömnen och att följande morgon ta itu med de problem som låg framför dem. Helge sade god natt och gick upp till sig medan Bertil dröjde sig kvar i köket med ännu en kopp kaffe. Han hade inte minsta lust att råka ut för den stora tjuren igen, så han slog på radion som meddelade att ekonomin i världen var på toppvarv, något som Bertil snappat förut men inte brytt sig det minsta om. Han och Helge hade ju sin pension, och den räckte till det som de behövde.

 

Underligt nog sov Bertil och Helge ända till klockan åtta följande morgon, något som aldrig brukade inträffa. Det blev en sen frukost, som för Bertils del bestod av gröt och kaffe och för Helges del av kaffe och vodka. Helge hade nämligen inte kunnat komma över att han, inmurad i tunnan, aldrig mer skulle få något starkt. Så därför var han tvungen att förvissa sig om att han inte hamnat i helvetet. Det hela slutade med att Helge frågade om det fanns någon gröt kvar. Bertil nickade och hällde upp den sista slatten till Helge.

 

Förmiddagen förflöt medan bröderna satt vid köksbordet och resonerade om hur de skulle göra med liket de hade i skuffen på suven. Helge, som fortsatte att dricka vodka för att komma ur sin hemska dröm, sade att han fått en idé men att den inte gick att genomföra förrän det blivit riktigt mörkt därute. Bertil lät sig nöja och lagade mat vid tvåtiden på dagen. Båda åt fläsk med löksås och kokt potatis under tystnad, och sedan blev det dags att sova middag, åtminstone för Helges del.

 

Sent på kvällen steg Helge ut på gårdsplanen och förklarade med hög röst att nu var det dags. Eftersom det bara var Bertil som hörde honom så gjorde det inget att ekot av Helges röst spred sig över nejden i den kyla som rådde. Helge gick in igen, beordrade Bertil att klä sig varmt, tog sig för säkerhets skull en klunk vodka till, klädde sig själv ordentligt och gick ut till traktorn, som med stor tjurighet startade efter diverse påtryckningar. Bertil lydde, gick efter försedd med ett par ordentliga ficklampor och fann att Helge kört ut traktorn och tagit med sig Alberts gamla motorsåg, en Husqvarna, som renoverats under föregående sommar och som nu försetts med kedjeolja och oljeblandad bensin.

 

Helge gick fram till ladugårdsdörren, försedd med nyckel och låste upp. Sedan öppnade han dörren på vid gavel, körde fram traktorn och sänkte traktorns skopa alldeles framför kistan som förvarats länge nog innanför dörren. Han bad Bertil hjälpa till, och med gemensamma ansträngningar och med hjälp av varsitt spett välte bröderna upp kistan i skopan. Sedan gick Helge tillbaka till den brummande traktorn, höjde skopan och backade ut. Helge såg till att Bertil tog med sig motorsågen, och sedan körde han långsamt och försiktigt i riktning mot sjön.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson denna sena och mycket kalla kväll i januari månad gav sig iväg ut mot Oxdjupet med Helge på traktorn och med Bertil lufsande efter med motorsågen i högra handen. Eftersom båda mycket väl visste var Oxdjupet fanns, så var det inga som helst problem att navigera dit ut i den månljusa natten. Väl framkomna lät Helge motorn på traktorn ticka vidare och bad Bertil att starta motorsågen. Det blev ett brummande som hade kunnat väcka döda, men eftersom varken levande eller döda vid den här årstiden brydde sig om det skarpa ljudet av en motorsåg, så var det inga problem. I ljuset av traktorns strålkastare turades Bertil och Helge om med att såga upp en tillräckligt stor vak. Isflaket, som blev kvar innebar heller inga problem. Helge sänkte skopan mot flaket, och med en duns hamnade kistan mitt på. Flaket välte av tyngden, och kistan försvann i djupet. Sedan lade sig isflaket åter tillrätta. ”När flaket frusit fast igen, så är det ingen jävel som kan se att det blivit uppsågat”, muttrade Helge medan han vände traktorn.

 

Bertil kröp ihop hos Helge i traktorns minimala förarutrymme med motorsågen i famnen. Han kom att tänka på hur Elin en gång i världen åkt med Albert på det här sättet till stationen i Remshult när det varit dags för henne att resa till sjukhuset i Växjö och Bertil följt efter på mopeden. Det tog inte lång stund att komma iland, köra upp till gården och ställa in traktorn. Två frusna bröder gick in i köket, serverade sig kaffe respektive vodka och kröp sedan ner i sina sängar. Ingen av dem drabbades märkligt nog av hemska drömmar den natten.

 

——

 

Även Albert, Bertil och Helge kom fram till den nyanlände i den gråvita Opeln. Sedan Elin släppt sitt grepp om Gustav och torkat sina tårar med snibben på förklädet satte sig alla åter ner. Det blev till att börja med tyst, men så sade Albert att det var mycket roligt att återse Majas och Adolfs son. ”Du är lik din mor”, undslapp det Albert, ”och du är lite längre och lite magrare än din far”. Alla skrattade, och Bertil gick in för att koka kaffe och dukade upp med smörgåsar och bullar.

 

Det blev sent, och även om myggen efterhand blev alltmer envisa, så förflöt en glädjens kväll på Södergården. Elin, som kvicknat till över besöket, blev en smula pratsam när hon undrade hur Maja och Adolf hade det. ”Jo”, sade Gustav, som genast förstått att Elin inte riktigt var sitt gamla jag, ”min far dog redan 1946 men mamma lever och har hälsan. Hon bor i en lägenhet i Enskede, ganska nära det hus vi hade en gång, och hon förbereder sig för att gå i pension. Hon har fått slita hårt genom åren, men hon klarar sig rätt bra.” Här hejdade sig Gustav, och de närvarande såg att han blev en smula betänksam. ”Jo”, fortsatte Gustav, ”mamma har fått ett par små hjärnblödningar, men just nu fungerar livet för henne.”

 

Så småningom blev det dags att gå in eftersom myggen inte lämnade någon ifred. Samtalet fortsatte i köket kring det stora slagbordet och Helge undrade en smula nyfiket hur det kom sig att Gustav valt samma sorts bil som de själva hade. ”Ja”, svarade Gustav en aning förläget, ”det var väl närmast en slump att det blev det här bilen, jag tyckte om den och den är skön att ratta.” Helge erkände att det varit samma sak för dem, nämligen slumpen som fört en god bil in i deras tillvaro. Småningom ebbade samtalet ut och Bertil gjorde sig redo att ordna någon form av övernattning för sin gamle barndomsvän. ”Nä, nä,” sade Gustav, ”jag sover i bilen. Får den stå där den står eller skall jag flytta på den?”

 

Eftersom Gustav inte behövde flytta bilen och dessutom avfärdat diverse övertalningsförsök om övernattning i finrummet, gick de tre gamla barndomsvännerna ut till bilarna. Gustav öppnade dörren på sin bil, sköt fram stolarna i framsätet och fällde dem bakåt. På så sätt skapade han en säng, gick sedan till bakluckan och tog fram en bred sovsäck. ”Jag gillar verkligen att sova i den här bilen. Det här med sovandet var något jag upptäckt sedan jag köpt den, och nu är det ofta som jag stannar längs vägarna när jag är ute och kör och övernattar. Jag vet ingen annan bil som har den här finessen. Men ni får gärna bjuda på frukost i morgon innan jag ger mig iväg igen.”

 

Det började skymma så smått, och myggen slutade ingalunda sina attacker. Ändå föreslog Gustav en promenad längs bygatan innan det var dags för ryggläge i bilen. Bertil och Helge var med på noterna, och tillsammans gick de tre unga männen mot Mellangården. ”Här är det inte det minsta roligt minsann”, sade Bertil medan han pekade in mot bostadshuset, som verkade vara öde. ”Gunnar dog ju, som du vet”, fortsatte Bertil, ”det sägs att han blev ihjälslagen och sedan hamnade Karin på hospitalet.” Här hejdade sig Bertil, väl medveten om att även hans egen mor långa tider vistades på samma mentalsjukhus. ”Nu är det vi som arrenderar marken av barnen”, sade Helge och han fortsatte att förklara hur far och två söner med en mor som inte riktigt fungerade hade fullt upp med allting.

 

Samtalet tystnade för en liten stund, men småningom kom de tre sena vandrarna till Storgården som stod öde även den. ”Jo, det är väl så här”, förklarade Bertil medan han kliade sig i huvudet, ”det är väl så här att när Sigrid och Rune dog, så var det ju rika amerikanska släktingar som ärvde dem. Och vi har aldrig sett av de här rika amerikanerna. Men ändå tycks de leja för att hålla gården i ordning. Det sägs att ett par mystiska gubbar, som bor på Klingatorpet, sköter en stor del av markerna och skogen. De tycks även se till att bostadshuset inte förfaller. Vi har bara skymtat dem på avstånd, och det sägs att båda har stora yviga skägg och att den ene av dem mestadels går med kryckor. Men eftersom vi bröder arbetar i Remshult, så finns det inte mycket tid att luska i saken. Och farsan har ju inte heller så mycket tid att luska. Och förresten så är vi inte det minsta nyfikna utan håller oss för oss själva.”

 

Gustav studsade till. ”Är det någon som bor på Klingatorpet?” frågade han. ”Stora delar av mina barndomsminnen finns ju på Klingatorpet. Vi måste köra dit i morgon, för i kväll är det väl alldeles för sent och myggigt.” Bertil och Helge höll med, det räckte att gå bort till Norrgården och vända där om de inte skulle bli alldeles uppätna av de intensiva insekterna. Alla tre kunde konstatera att Norrgården fungerade väl och Bertil berättade att var Irmas och Arnes son Niklas som tagit över. Bertil tillade att Niklas och hans hustru hade två barn och att de brukade träffas ibland och talas vid. Föräldrarna hade flyttat till Remshult där de köpt sig ett lagom stort hus.

 

De tre unga männen gick tillbaka till Södergården, Gustav sade god natt och kröp ihop i sin goda bil medan Bertil och Helge gick in. Vid köksbordet satt Elin och svängde huvudet fram och tillbaka medan Albert höll om hennes axlar. ”Ni har väl inte varit borta vid Klingatorpet?” sade hon med svag röst. ”Ni skall inte gå till Klingatorpet och ni skall inte gå ut till Oxdjupet, för det är så farligt så farligt. Och i morgon skall ni inte gå till Klingatorpet, det måste ni säga till Gustav. Han skulle inte klara att komma dit bort.” Elin fortsatte att svamla medan Albert försökte trösta henne. Efter en stund tystnade Elin och följde lydigt med Albert in i kammaren medan Bertil och Helge gick upp till sig.

 

——

 

På morgonen vaknade Gustav av att den stora ståtliga tuppen gol. ”Tusan vad skönt att höra det där ljudet igen”, mumlade Gustav medan han förgäves försökte somna om. Samtidigt som tuppen körde upp honom insåg han att den uppstigande solen snart skulle höja temperaturen i bilen så pass att det skulle vara omöjligt att vistas i den. Det var alltså lika bra att stiga upp. Väl utanför bilen hörde Gustav hur korna råmade samtidigt som Albert visade sig i dörren på väg ut till morgonmjölkningen. ”God morgon”, sade Albert, ”jag hoppas du sovit gott. Gå du in i köket. För där har Bertil frukosten färdig.” Gustav sträckte på sig, log brett och tackade Albert för igår. Albert log tillbaka. ”Tack själv”, sade han, ”underbart att se dig här igen”.

 

Gustav gick in i köket, där Bertil dukat fram smör, bröd, korv, leverpastej, stekta ägg och nykokt kaffe. Den gamla glaspumpan från förr i världen var numera ersatt med en rostfri kaffepanna. Gustav slog sig ner, lät sig väl smaka och sade att han kände sig väl hemma i det här köket även om det var många herrans år sedan han var där senast. Bertil och Helge fyllde på sina kaffekoppar och tog sig ytterligare varsin smörgås till för att hålla Gustav sällskap. Alla tre åt och drack under tystnad, men till slut frågade Gustav var Elin höll hus. Han fick till svar att Elin fortfarande sov sedan hon haft en svår och sömnlös natt.

 

Sedan Bertil dukat av och ställt undan disken gick de tre unga männen ut i trädgården och slog sig ner på varsin stol. ”Det är farsan som har morgonmjölkningen idag, i morgon är det min tur”, sade Helge. ”Vi brukar dela den saken på tre nu när vi båda har semester, annars är det ju farsan som får stå för jobbet på morgnarna.” Gustav, som nu kände sig riktigt avslappnad, föreslog att de tre skulle bege sig till Klingatorpet och återuppliva sina gemensamma barndomsminnen. När han såg de tveksamma minerna hos Bertil och Helge skrinlade han tanken och konstaterade att det ju kunde bli en annan gång.

 

Först nu berättade Gustav att han skulle åka om en stund. Han ämnade nämligen hämta upp en flickvän som han hade i Helsingborg och sedan skulle de båda tillsammans köra till Italien på semester. Bertil och Helge stirrade på varandra. Att köra bil ända till Italien var något som låg långt bortom deras horisont, och när Gustav berättade att han bara mellanlandat i Stockholm efter en färd till Nordkap tillsammans med en kompis, blev bröderna Olsson än mer storögda. Att han kört förbi Södergården i Olsboda var mest bara en slump på väg söderut, men han sade att han var glad att han gjort det och fått träffa sina goda vänner igen. Bertil och Helge önskade Gustav lycka till och sade att han var välkommen att mellanlanda på återvägen. Bröderna undrade om han kom tillbaka till kräftpremiären i augusti. ”Varför inte, det skulle vara jättekul”, svarade Gustav, tog farväl av sina barndomsvänner, gick till ladugården och tog farväl av Albert som undrade varför Gustav redan skulle ge sig iväg. Gustav förklarade, gick till sin bil, startade den och svängde ut på byvägen. Ett ögonblick tänkte han att köra förbi Klingatorpet men avstod.

 

Väl ute den stora landsvägen i riktning söderut funderade Gustav över vad som egentligen hänt eller inte hänt. Under den korta kvällen hade ingen frågat efter vem han var idag eller vad han sysslade med nuförtiden. Sedan kom Gustav att tänka på att han å sin sida inte heller ställt några frågor av det slaget. Alla samtal hade ju rört sig om livet i Olsboda och hur man hade det med det ena och det andra. Det fanns alltså mycket att diskutera och berätta framöver, så Gustav rattade sin goda bil vidare i förvissningen om att han skulle besöka sina vänner på återvägen och fiska kräftor med dem.

 

Resan till Italien gick bra, men såväl Gustav som flickvännen insåg efter två gemensamma veckor att de kanske inte hade så mycket att säga varandra på längre sikt. De hade kört över Brennerpasset, sovit i bilen på olika campingplatser, besökt Venedig och sedan kört till badorten Rimini vid Adriatiska havet där de tagit in på ett hotell nära stranden. Efter en vecka med sköna bad hade kört vidare söderut och sedan korsat Italien. De hade besökt Rom, och Gustav hade berättat att han varit där som ettåring. Sedan hade de kört den nyanlagda motorvägen norrut och småningom hamnat i Österrike där de fått stanna ett par dagar i väntan på att ett stort skyfall skulle dra undan.

 

Inte så att de grälade, det var bara så att de insåg att de inte passade för varandra. Efter en snabb färd med den goda Opeln längs de tyska motorvägarna landade de en sen kväll i Helsingborg där Gustav erbjöds övernattning. Han avböjde, tog farväl för gott och körde en bit upp i Småland innan sömnen tvingade honom att stanna och vila. Han körde in på en skogsväg, fällde bilens säten och bäddade. Han somnade omedelbart och vaknade följande morgon i gryningen av att regnet fullkomligt öste ner. När han reste sig upp var sikten genom vindrutan obefintlig. Eftersom han av naturliga skäl måste lämna bilen en kort stund fick han finna sig i att återvända genomblöt. Gustav startade bilen, körde vidare i busvädret och hamnade utanför Ljungby i Småland där han fick en välbehövlig frukost på ett motell.

 

Så kom det sig att Gustav Karlsson i början av augusti månad 1963 startade från Ljungby, passerade Växjö och vände bilen åt nordost alltmedan vädret blev allt bättre. Småningom närmade han sig Remshult, där han stannade mest bara för att ta reda på vad som hänt sedan han var liten. Men eftersom tiden i stort sett tycktes ha stått stilla beslöt sig Gustav för att köra ut till vännerna i Södergården. Det var mitt på dagen, Bertil och Helge hade troligen slut på sin semester, och Albert var väl hårt sysselsatt med arbete på gården. Så Gustav beslöt sig för att besöka Klingatorpet, sin barndoms idyll. Väl framkommen stannade han bilen, klev ur och möttes av en syn han aldrig skulle glömma. Snabbt satte han sig i bilen igen och körde därifrån.

 

Väl framkommen till Södergården körde Gustav in sin bil på ladugårdsplanen. Ingen syntes till, inte heller familjen Olssons Opel Kapitän. Gustav klev ur sin bil, tittade in i ladugården och ropade. När ingen svarade gick han upp till bostadshuset och knackade på. När ingen öppnade gick han tillbaka till bilen och sade sig själv med en axelryckning att det kanske var lika bra att lämna Olsboda efter det han sett på Klingatorpet och köra hem till Stockholm. Då öppnade Elin dörren, stapplade ut och ropade på Gustav. Hon gick fram till honom och stirrade honom rakt in i ögonen. ”Du har väl inte varit på Klingatorpet”, sade hon med en röst som Gustav absolut inte kände igen. ”Man skall inte åka till Klingatorpet, och man skall inte gå ut på Oxdjupet om vintern”, fortsatte Elin medan hon vände sig om och gick tillbaka. I samma ögonblick kom Albert fram och ställde sig vid sidan av Gustav.

 

——

 

Den tredje augusti 1963 fyllde Hildur Bengtsson sjuttio år. Visserligen hade hon blivit ännu lite magrare och nättare än hon varit förut, men egentligen kunde ingen fatta att den aktade ägaren av Remshults glasbruk kunde vara så gammal som hon var. Hon utstrålade stor vilja, och hon hade kvar sin gamla beslutsamhet att hålla verksamheten igång och se till att alla som arbetade vid glasbruket hade fullt upp att göra. Hon kunde inte för sitt liv tänka sig annat än att Remshults glasbruk hade en ljus framtid.

 

Sjuttioårsdagen blev en stor tillställning. Alla glasbrukets anställda bjöds på smörgåsbord i bruksherrgården, och eftersom födelsedagen i sin tur bjöd på vackert väder, så kunde gästerna ta sina tallrikar och gå ut i trädgården, där ett stort antal bord och bänkar tillfälligt placerats. Det var många som höll tal, och det sades många vackra ord om Hildur men även om hennes man, den sedan många år bortgångne patronen. Alla som talade betonade att glasbruket betydde allt för orten, och det var väl kanske först nu som sönerna Per och Sune egentligen förstod vad det hela handlade om. De hade naturligtvis kommit tillbaka, nu med sina familjer, och det som gladde Hildur allra mest var att denna stora dag få umgås med sina barnbarn.

 

Dagen slutade som den hade börjat, nämligen i stor glädje. När kalaset om kvällen väl var över samlades hela familjen Bengtsson i herrgårdens stora matsal för ytterligare lite mat och god samvaro. Sedan gick alla till sängs i förvissningen om att Remshults glasbruk hade en god framtid och att Hildur skulle orka hålla på ett tag till. Nu blev det inte så, för på morgonen vid frukosten tog sig Hildur för pannan och svimmade. Ambulans tillkallades, och Hildur fördes snabbast möjligt till Växjö lasarett. Några dagar senare kunde man konstatera att Hildur fått en hjärnblödning och att hon på sikt skulle återhämta sig. Men att återgå till det betungande arbete hon hade….Nej, nej, sade läkaren som behandlade henne.

 

Per och Sune Bengtsson med familjer blev kvar i bruksherrgården under de första dagarna av Hildurs vistelse på lasarettet. Men sedan blev de tvungna att återvända till Malmö för att sköta sina egna företag. På glasbruket uppstod en del frågetecken med åtföljande oro. Hur skulle det nu gå när Hildur inte längre var med i leken? Vem skulle kunna ta över hennes roll? Tursamt nog var produktionen för de närmaste veckorna fastlagd, så det var bara att jobba på. Sedan fick man väl se. Det var i det här läget som Per bestämde sig efter samråd med familjen. Han var villig att ta över ansvaret för Remshults glasbruk. Naturligtvis hade han pratat igenom saken grundligt även med sin bror Sune. De hade resonerat som så att om de slog ihop sina företag och satte Sune som VD där, så skulle Per kunna styra glasbruket framöver som anställd VD. Arrangemanget var glasklart men inte avsett att vara längre än till dess glasbruket kunde säljas. Och när det skulle kunna ske var det väl ingen som visste.

 

Så kom det sig att Per Bengtsson med familj under hösten flyttade till Remshult och bosatte sig i bruksherrgården där Per vuxit upp. Familjen hade två barn, som båda var i gymnasieåldern, så med dem var det inga egentliga problem. De placerades på gymnasiet i Nybro, och de tilldelades en bra lägenhet i staden. Sedan var det inga konstigheter för dem att ta sig hem i helgerna med allmänna kommunikationer. Eftersom tjänsten som ekonomichef ännu inte var tillsatt, så fick Pers hustru ta hand om den rollen. Hon var väl kvalificerad för jobbet efter alla åren som ekonom vid firman i Malmö och tyckte att det var skönt att få en bestämd syssla, ha nära till jobbet och få umgås med den omkringliggande naturen. Så paret Bengtsson bestämde sig för att trivas och att skjuta det där med försäljningen av glasbruket på en obestämd framtid.

 

Per hade ärvt Hildurs något späda figur medan brodern Sune begåvats med faderns lite mera storvuxna utseende. Så egentligen var bröderna inte ett spår lika, något som många av de anställda vid glasbruket vid besöket under juli månad kommenterat. Men när Per på sin första officiella arbetsdag i slutet av oktober samlade hela personalen och ställde sig på en glasblåsarstol mitt i hyttan var det flera som mindes hur Hildur gjort samma sak mer än femton år tidigare. Eftersom Per utstrålade samma sorts pondus som sin mor, så var det ett antal glasarbetare som viskade till varandra och menade på att det här nog skulle bli bra. ”Grabben har ju för tusan växt upp här och vet vad det handlar om”, viskade en äldre glasarbetare till en yngre kollega. ”Han jobbade ju här på sommarloven, och han var inte helt utan talang när det gällde att fånga an glas.”

 

Under tiden som gått från födelsedagsfesten hade Hildur återhämtat sig alltmer. Väl hemkommen från lasarettet och installerad i den del av bruksherrgården, som framgent skulle bli hennes hem, fick hon som sällskap en sjuksköterska, som Per betalade lönen för. På lasarettet hade man nämligen menat att Hildur en tid framöver skulle få lite svårt att röra sig men att såväl den åkomman som de talsvårigheter hon hade skulle gå över med tiden. Hur lång tid det skulle ta visste ingen. I viss mån berodde det på Hildur själv och den vilja till återhämtning som hon kunde utveckla. Så det var bara att börja träna, och för den uppgiften var sjuksköterskan väl så kvalificerad.

 

Per Bengtsson fick en bra start som nyinstallerad VD för Remshults glasbruk. Naturligtvis använde han den första dagen och även en stor del av nästa dag till att gå omkring och bekanta sig med alla anställda. Naturligtvis deltog även hustrun på den rundvandringen. Det var ju hon, som tillsammans med ett par medarbetare på kontoret, bland mycket annat skulle ansvara för att lönerna för den omkring etthundrafemtio personer starka personalen betalades ut. Hon insåg nu att jobbet hon åtagit sig vida skilde sig från de uppgifter hon haft tidigare.

 

——

 

Gustav märkte till en början inte att Albert smugit upp vid hans sida. Han hade varit så upptagen med att fundera över det som Elin sagt. Men när Albert väl hade lagt armen om hans axlar vaknade han upp ur sina funderingar, vände sig om och såg att tårarna rann utefter Alberts kinder. Gustav, som egentligen inte visste hur han skulle hantera situationen, kramade helt spontant om Albert. Länge stod de kvar på ladugårdsplanen, men till slut bad Albert Gustav slå sig ner för att ge en förklaring. Och Gustav fick sig historien till livs så långt som Albert kände till den.

 

Albert och Gustav satt kvar på sina stolar och resonerade fram och tillbaka medan resten av eftermiddagen rann iväg. Vid halvfyratiden gled den gröna Opeln in på ladugårdsplanen och stannade invid den gråvita. Bertil och Helge steg ur med breda leenden på sina läppar. ”Underbart att du kom tillbaka”, var den kommentar som Bertil levererade. Helge instämde och undrade om Gustav skulle fortsätta att sova i bilen nu när det var dags för kräftfiske. ”Du har väl ledigt lite till”, sade han. ”Vi jobbar visserligen för fullt, men vi kommer alltid hem vid den här tiden på dagen, och på söndagarna är vi helt lediga.” Gustav log till svar och menade att han visst kunde stanna några dagar till om det passade familjen Olsson.

 

Det som mest av allt förundrade Gustav var att tvillingbröderna Olsson fortfarande var lika som bär och var svåra eller rent av omöjliga att skilja åt. Men Bertils tendens att peta sig i näsan fanns fortfarande kvar, något som underlättade identifikationen för Gustav sedan Albert nyss berättat om fenomenet. ”Du får för tusan inte berätta för dem vad jag sagt om det där med petandet i näsan och kliandet i ändan”, hade han viskat till Gustav strax innan bröderna kommit hem. Gustav hade lovat men bestämt för sig själv att han minsann skulle kunna finna andra sätt att skilja Bertil och Helge åt. Men det var ingenting som han sade till Albert.

 

Nu var det dags att gå in och se hur Elin hade det. Hon hade inte varit synlig på hela eftermiddagen, och när de fyra männen klev in i köket satt hon på soffan och tittade i en dagstidning. Gustav såg att det var Barometern som Elin läste i, och han frågade med glad röst om det hänt något nytt. ”Nej”, sade Elin utan att lyfta blicken, ”den här tidningen handlar bara om alla krig ute i världen och så står det att det skall bli åska i morgon.” Gustav, som nu förstod att Elin inte uppfattade särskilt mycket av det hon försökte läsa, satte sig bredvid henne. Nu tittade Elin upp, vände blicken mot Gustav och sade att han var välkommen till Södergården. Det var som om hon inte visste att de setts vare sig för drygt två veckor sedan eller tidigt samma eftermiddag.

 

Albert gick så småningom ut till mjölkningen medan Bertil ställde sig vid spisen för att laga mat. Helge hade gått ut för att slipa liar och några knivar, och han hade även muttrat något om att se över näten och kräftburarna inför det kommande fisket. Elin hade gått och lagt sig, och Gustav satt kvar på kökssoffan. ”Jag hoppas verkligen att du stannar några dagar så att vi får lära känna varandra på nytt”, sade Bertil medan han stuvade skärbönor och stekte fläsk. ”Vi har ju inte ens fått veta vad du jobbar med, och du vet ju inte hur vi har det annat än det du sett av vår mor.” Gustav höll med och undrade om inte Bertil och Helge kunde följa med ner till sjön så att alla tre kunde sätta sig på klipporna och prata ut efter kvällsmaten. Bertil nickade ivrigt och bad Gustav gå ut och säga till Albert och Helge att komma in och äta.

 

Måltiden, i vilken även Elin deltog, förflöt under tystnad. Sedan Bertil dukat av och förklarat att han skulle ta hand om disken lite senare om kvällen, gick de tre yngre männen ut till bilarna. Eftersom det var gott om mygg hade Bertil och Helge klätt sig i jackor och mössor, och Gustav letade fram liknande plagg ur bilens baklucka. Gustav tog även fram en halvliter whisky, och med en min av någon som kände sig skyldig till någon form av brott, frågade han om han fick bjuda på en sup nere vid stranden. När Bertil och Helge lutade sig över bilens baklucka fann de att det minsann fanns gott om flaskor i en papplåda. ”Jo”, sade Gustav en smula urskuldrande, ”jag ser alltid till att ta risken att smuggla in sprit när jag är utomlands. Den är jättebillig där, och tullen i Helsingborg bryr sig inte alls när en sådan här bil rullar av färjan.”

 

Bertil och Helge skrattade och sade att de visst kunde göra Gustav sällskap med en sup. I samma ögonblick förstod Gustav hur han i framtiden skulle kunna skilja sina goda vänner åt. Helge hade sagt ja med stor längtan i blicken medan Bertil varit mer tveksam. Visserligen hade bröderna likartade kläder, men Gustav förstod att även här fanns något att ta fasta på. Med whiskyflaskan och tre små glas i Gustavs jackficka gick alla tre med glatt humör längs vägen ner mot Storsjön. De hade lämnat Albert ensam med Elin, men det gjorde ingenting, hade Helge förklarat. ”När farsan klarat av mjölkningen och fått maten serverad, har han inga synpunkter på vad vi gör om kvällarna”, sade Bertil. ”Dessutom är vi ju vuxna numera.”

 

Det blev en skön augustikväll på klipporna nere vid Storsjön, samma klippor som en gång i världen bevittnat hur Elin förfört sin Albert. Efter att ha borstat bort en del måsskit och annat satte sig de tre männen ner, Gustav tog fram flaskan och de tre glasen och hällde upp. ”Skål för gamla tider”, sade han, ”och skål för nya tider. Det känns helt underbart att ha fått komma tillbaka och känna luften i Olsboda igen.” Alla tre drack ur sina glas, och Gustav hällde upp en ny omgång. Men nu var det bara Gustav och Helge som tömde glasen. Bertil smuttade i stället lite försiktigt. ”Jag tål egentligen inte starkt”, sade han en smula ursäktande, och nu insåg Gustav slutgiltigt hur han skulle kunna skilja bröderna åt.

 

——

 

Efter den makabra begravningen i Oxdjupet hade Bertil och Helge avverkat ett par dygn med att slappa, drömma onda drömmar och titta på TV. Eftersom Bertil köpt mat för mer än en vecka, så gick det minsann ingen nöd på bröderna Olsson. Det enda tecknet på oro var att Helge börjat gnälla över att spriten höll på att ta slut. ”Om vi skall åka till Tyskland igen, så måste vi för fan ta itu med den där figuren vi har ute i suven. Vi kan ju inte frakta fanskapet ända till Tyskland och tillbaka, begriper du väl”, sade Bertil med irriterad röst. Helge satt tyst en stund, men sedan kommenterade han saken med att det varit Bertil som slagit ihjäl figuren i fråga och att det nu var hans tur att se till att något blev gjort.

 

Följden blev att Bertil tidigt nästa morgon gick ut på gårdsplanen, slickade på pekfingret och höll upp det i luften. ”Fan tro det, men det håller på att bli mildare”, muttrade han medan han styrde stegen ner mot suven liksom för att förvissa sig om att allt var som det skulle och att ingen varit och snokat i bilens baklucka. ”Gubben i teve sade igår detsamma som jag menar, nämligen att det håller på att bli mildare”, fortsatte Bertil sin tankegång medan han öppnade dörren till vagnboden och kikade in. Där stod suven som om ingenting hade hänt, han låste upp bilen, öppnade bakluckan och tittade in. Jodå, mängtråget med liket stod på plats som om hela härligheten väntade på den slutliga förpassningen in i evigheten.

 

Bertil gick in igen, lagade frukost och såg till att Helge kom i form. Sedan gick bröderna tillsammans ut till suven, där Helge konstaterade att det var dags för en kista till. Sedan gick han med raska steg mot sin verkstad, letade fram virke och verktyg och påbörjade förmiddagens arbete. Efter ett par timmar kom han in till Bertil med beskedet att det nu fanns ännu en kista och att det var dags att blanda en ny omgång betong. Sedan hällde han upp ett stort glas av den lilla mängd vodka som fanns kvar och satte sig på kökssoffan. ”Du brorsan”, sade han. ”Vad är straffet för sådana här tilltag? Jag menar om vi hamnar i fängelse och så. Vem fan skulle då ta hand om gården?” Helge fortsatte sitt resonemang medan Bertil stekte fläskkotletter på den varma vedspisen. Han ställde pannan med kotletterna åt sidan medan han satte en kastrull med nyskalad potatis på den hetaste delen av spisen. Sedan lade han in ett par vedträn.

 

Bertil vände sig mot sin bror och svarade kort att han inte visste. ”Du och jag har slagit ihjäl varsin figur, och det är någonting som ingen av oss gjort förut. Så det är något vi måste leva med. Om polisen eller någon annan jävel kommer hit, så finns det bara en sak att göra, nämligen att se ut som frågetecken. Visserligen har Klas Hermansson sett att vi är ägare till en björnsax, men vad fan spelar det för roll, han kan ju ingenting bevisa om den eftersom vi begravt kistan i oxdjupet.” Bertil tystnade eftersom hans kastrull med potatis kokade vilt och han blev tvungen att förse den med ett lock och placera den på en lugnare del av den allt hetare vedspisen.

 

Det blev helt tyst i köket medan Helge såg ut att vilja somna. Då blev Bertil förbannad och sade till sin bror att hålla sig vaken eftersom de hade ett arbete att utföra under eftermiddagen och att det fortfarande var mildväder ute. Helge kvicknade till medan Bertil hällde en skvätt grädde över kotletterna, som återigen placerats över den varmare delen av spisen. Medan grädden kokade in i kotletterna och potatisen blev färdig, vände sig Bertil till sin bror med en förfrågan om han ville ha bröd till denna goda anrättning. Helge skakade på huvudet, varefter Bertil serverade maten. Sedan lät han Helge vara ifred medan mörkret småningom sänkte sig över Södergården.

 

Det blev inget gjort åt liket i suven förrän följande morgon. Då steg Helge upp med en förklaring att det snart skulle vara dags för en ny färd ut över isen på Storsjön och ytterligare en högtidlig begravning i Oxdjupet. Bertil, som redan var uppe och hade frukosten i ordning, konstaterade torrt att mildvädret höll i sig och att det var dags att blanda betong igen. Han hoppades att Helge hade armeringsjärn kvar, något som Helge nickande konstaterade. Sedan serverades gröt och kokta ägg, varefter bröderna Olsson gick ut i den pinande men milda blåst som rådde.

 

Med gemensamma ansträngningar lyfte Bertil och Helge ut mängtråget med liket ur bilen, drog liket ur tråget och placerade det i den nytillverkade kistan. Sedan hämtade Helge traktorn, lyfte upp kistan med liket med skopan och förpassade återigen hela härligheten strax innanför ladugårdsdörren på samma lastpall som den förra kistan stått på. Sedan började arbetet med betongen i samma gamla skottkärra. Eftersom det fanns cement kvar sedan förra gången och bröderna dessutom fått med sig ett par säckar till från sin forna arbetsplats, så blev det inga problem med arbetet. Återigen placerades några armeringsjärn ut mellan cementomgångarna. Till slut förklarade sig Helge nöjd med jobbet, föste ut Bertil och låste ladugårdsdörren.

 

Bröderna Olsson hade tur i allt eländet, det förblev mildväder och betongen kunde stelna i lugn och ro i den nytillverkade kistan. Enda bekymret var Klas Hermansson, som de senaste dagarna flera gånger kommit och frågat vad Bertil och Helge egentligen fördrev alla sina dagar med. Bertil hade med ett stort och mycket vänligt leende sagt att han och Helge mådde alldeles utmärkt och att det inte var några som helst problem att få tiden att gå. ”Den fan måste vara ensam av sig”, löd Helges kommentar till besöken. Annars skulle han väl inte komma hit och snacka in sig.” Bertil sade inget. Han undrade vad Klas Hermansson egentligen ville. På kvällen laddade Helge sin björnsax, och tidigt nästa morgon startade bröderna Olsson sin suv för ännu en färd till den billiga spriten i Tyskland. Innan de åkte bar Bertil för säkerhets skull in kartongen med ägget och ställde den på köksbordet.

 

——

 

”Jo”, sade Gustav medan han läppjade på sin Whisky i skenet av den nedåtgående solen, ”det har runnit mycket vatten under broarna sedan vi sågs sist, men det finns saker som binder ihop oss, nästan som om vi vore bröder alla tre.” Bertil och Helge höll med, vilket de markerade genom varsin nick, och sedan blev det tyst. ”Ni undrar säkert vad jag är för en figur och vad jag gör numera”, fortsatte Gustav medan han drack ur glaset och hällde upp en ny omgång till sig och Helge sedan Bertil sagt stopp. ”Men berätta först ni, för jag antar att ni skapat er ett liv här på orten och på gården.” Och Bertil och Helge berättade om sin uppväxt, dyslexin och att de båda hade goda arbeten på Remshults glasbruk. ”Det är bara det att vår mor fungerat dåligt en längre tid nu och bara är hemma för tillfället, hon skall tillbaka till sjukhuset i Växjö om några dagar”, tillade Helge. Gustav nickade, han förstod en del utifrån det han själv sett och hört.

 

”Var ligger Oxdjupet?” frågade Gustav plötsligt efter ytterligare en stund av tystnad. ”Jag minns från sjuårsåldern att farsan pratade om Oxdjupet och att han och Albert fiskade där utan att få ett enda napp. Jag minns till och med att de försökte lägga ett nät där men att det var så djupt att de aldrig hittade nätet igen trots att de bundit hur långa linor som helst till flötena. ”Jo”, sade Bertil, ”vi har också hört det där, och vi har också försökt fiska på Oxdjupet men aldrig fått något. Dessutom har det alltid varit kusligt att ro dit ut, och visst vet vi exakt var det ligger. Det vet alla i byn, och både morsan och de andra fruntimren i byn skrämde oss alltid med Oxdjupet när vi växte upp och förbjöd alla att vistas där.” Bertil pekade ut mot sjön. ”Där ligger det”, sade han. ”Men man måste ro dit ut och ta in fyra olika landmärken innan man är säker”.

 

Det blev återigen tyst, Gustav började känna sig en smula rund under fötterna samtidigt som han kände trycket av bröderna Olssons nyfikenhet. ”Jo”, började han sakta, ”sedan farsan dött, så höll morsan på att bli tokig. Troligen var det en väninna till henne som räddade henne till sans igen. Väninnan flyttade helt enkelt hem till oss och såg till att jag kom till skolan och allt det där praktiska. Som tur var fick morsan behålla droskrörelsen ett år framöver och hade ett par pålitliga chaufförer som höll taxin igång. Men sedan sade myndigheterna att änkor inte fick behålla tillståndet, så efter ett år stod morsan där och fick lov att skaffa sig ett jobb för att försörja mig och sig själv.” Gustav tystnade, vägde sitt tomma glas i handen och bjöd på en ny omgång.

 

Sedan berättade Gustav att Maja under hans fyra första skolår tagit upp sitt gamla yrke och arbetat på ett par olika caféer. Hon hade haft ett riktmärke, nämligen att Gustav skulle få det bättre än hon själv hade det och såg därför till att Gustav sökte till läroverket efter fyra år i folkskolan. Han hade kommit in, och efter fem år hade han tagit realexamen och sedan hade blivit gymnasiet mest av bara farten. ”Morsan fick slita hårt”, sade Gustav medan han återigen läppjade på den gulbruna drycken. ”Men hon redde ut det, jag tog studenten 1958, och sedan blev det ett år i lumpen. Jag hamnade på Ing I i Solna. Har ni också genomlidit lumpen? Jag såg för min del det där året mest som ett skämt. Ni minns väl seriefiguren 91 Karlsson?”

 

Bertil och Helge skrattade. Visst hade de stött på 91 Karlsson i olika sammanhang, och Helge förklarade att en major på I 11 i Växjö, där de själva legat i lumpen, inte hade varit helt olika major Morgonkrök i den tecknade serien. Sedan intygade båda två att det varit ett jäkla harvande och att de för närvarande hade varsin inkallelse liggande till repmånad under kommande höst. Gustav suckade och konstaterade att han själv fått en inkallelse men att han skulle undersöka om det gick att slippa eller få uppskov. Vid det här laget slog alla tre vilt efter myggen, vilket föranledde Gustav att ta fram en pipa, stoppa tobak i den och tända på. ”Det här håller otygen borta en stund”, sade han medan han sög i sig röken utan att dra halsbloss och sedan blåste ut den i förhoppning att insekterna skulle dra sig undan.

 

”Men vad gjorde du efter lumpen”? frågade Bertil nyfiket. Gustav drog ytterligare ett bloss ur den glödande pipan och jagade iväg ännu en myggsvärm. ”Jo”, sade han, ”morsan blev krasslig i den vevan och bestämde sig för att sälja huset i Enskede eftersom hon inte orkade med det längre. Så hon flyttade till den lägenhet där hon nu bor, jobbade på så gott hon kunde, och själv flyttade jag till en pytteliten lägenhet på Regeringsgatan inne i stan. Den var praktisk att ha på den tiden, för jag började läsa juridik och ekonomi vid Stockholms Högskola och hade nära till institutionen. Jag tog faktiskt en jur kand-examen redan förra året och fick jobb inom statsförvaltningen. Jag jobbar visserligen kvar men gör något helt annat på min fritid. Gustav tystnade medan bröderna Olsson ivrigt väntade på fortsättningen.

 

Men det blev ingen fortsättning, åtminstone inte den kvällen, sedan Gustav rest sig och klart uttryck att myggorna börjat bli för jävliga. Följden blev att tre unga män snabbt drog sig upp till Södergården i det tilltagande mörkret. Väl framkomna gick alla tre in i köket, där Albert satt och höll om sin Elin. ”Jag tror det är bäst att ni kör henne tillbaka till Växjö i morgon eftermiddag”, sade Albert vänd till sönerna. ”Hon har blivit helt tyst igen, och jag får inte ur henne ett enda ljud. Så det är bäst att jag går till sängs med henne.” Albert reste sig upp och tog Elin med sig in i kammaren medan de tre unga männen slog sig ner vid köksbordet. ”I morgon är det lördag”, sade Bertil. ”Och då kan vi sluta på jobbet redan vid tiorasten. Om vi sedan kommer hem och kör morsan till Växjö, så hinner vi ändå fiska kräftor, är du med på det?” Bertil hade vänt sig till Gustav som ivrigt nickat ja. Han hade ledigt ytterligare en vecka, så varför inte stanna i Södergården istället för att nöta skorna på Stockholms gator. Med ett god natt på läpparna gick han ut till sin bil och kröp till sängs.

 

——

 

Gustav vaknade till en ny morgon av den ivriga tuppens anmodan att nu får alla stiga upp, för nu vankas det frukost. Klockan var bara halv fem på morgonen, vilket Gustav konstaterade med ett morrande på läpparna. Men eftersom det såg ut att bli en fin dag, så insåg han ganska snart att det skulle bli varmt i bilen, och även om han egentligen inte sovit färdigt efter supandet kvällen innan, så beslöt han sig för att hoppa i brallorna och gå ut. På gårdsplanen var allt tyst, men eftersom han förstod att Bertil redan stod vid spisen, så gick han in och möttes av ett glatt ”god morgon”. Mycket riktigt, Bertil höll på att koka gröt och ägg medan resten av husets invånare ännu inte syntes till.

 

Efter en stund kom Albert ut från kammaren, slog sig ner vid köksbordet och undrade vad som vankades denna fina morgon. Sedan han fått besked och serverats lät han maten tysta munnen. Bertil, som förstod att Helge höll på att försova sig, gick en trappa upp och purrade brodern, som kom ner efter en stund, lite rödögd, men annars i gott skick. Alla fyra fortsatte på den inslagna måltiden under fortsatt tystnad.

 

När Albert ätit sin frukost reste han sig, rapade högljutt, bad om ursäkt och gick ut till morgonmjölkningen. Gustav hade redan förstått att det inte varit någon idé att väcka Elin, varför även han avslutade sin frukost, tackade Bertil för god mat och satt kvar medan Bertil dukade av och gjorde sig beredd att åka till arbetet tillsammans med sin bror. Gustav reste sig och gick ut till Albert som hanterade mjölkmaskinen nästan mekaniskt och såg till att de sex korna befriades från den goda mjölk som snart skulle köras ut till mjölkpallen för vidare befordran till mejeriet med mjölkbilen. Albert log när Gustav kom in i ladugården, berättade att han trots allt som hänt med Elin hade ett bra liv på gården och att han inte av någon som helst anledning skulle vilja byta ut det liv han hade mot något slags liv i en storstad.

 

Gustav hörde hur familjen Olssons Opel startades ute på gårdsplanen. Han hade dagen framför sig och han fortsatte att prata med Albert, hjälpte till att frakta ut mjölkkrukorna och beslöt sig sedan för att ha en slapp och bra dag för sig själv. ”Nu måste jag gå in och ta hand om Elin”, sade Albert sedan mjölkningen avslutats och han släppt ut korna på betet. ”Jag hoppas att du kan roa dig själv”, fortsatte han. ”Jag förstår att du tänker fiska kräftor i kväll tillsamman med Bertil och Helge. Och jag är glad att ni kunnat komma tillsammans igen efter alla dessa år.” Gustav log ett brett leende, tackade Albert för hans stora gästfrihet, hämtade en handduk i bilen och gick ner till sjön. För ett ögonblick var han frestad att skjuta ut båten och ro mot Oxdjupet men ångrade sig. ”Jag måste ju ha Bertil och Helge som sällskap om jag skall hitta dit ut”, muttrade han för sig själv.

 

Följden blev att Gustav tillbringade förmiddagen med att bada och sola på de varma klipporna. Han insåg att avståndet till storstaden Stockholm blev allt längre ju mer han njöt av det stilla livet på en klippa invid en varm sjö. Till slut somnade han i solskenet med handduken över ögonen och drömde att han befann sig på en badplats i ett varmt land där det vimlade av människor som skrattade och skrek medan de sprang ut i vattnet på den grunda stranden och försvann långt ut till havs. Hela tiden fylldes det på med människor från den närliggande staden, och alla syntes vara lika glada när de sprang ut i det varma vattnet och småningom försvann ur Gustavs åsyn. Själv satt han bekvämt tillbakalutad i en strandstol, undrade varför han inte blev omkullsprungen och insåg efter en stund att det måste vara någon eller något som jagade alla människorna trots att de skrattade. Plötsligt tystnade allt omkring honom. Inga fler skrattande människor sprang ut i vattnet, och de som redan sprungit ut hade försvunnit medan deras rop tystnat alltmer. I det ögonblicket sprang två män, som såg på pricken likadana ut, förbi Gustav med varsitt hagelgevär i handen. De stannade vid stranden, höjde sina gevär och sköt efter alla de glada människor som försvunnit i fjärran.

 

Innan Gustav vaknade hann han uppfatta att de två männen hade stora grånande helskägg, var klädda i gammaldags blåbyxor, hade rutiga skjortor på sig och att de hade svarta kepsar som de dragit långt ner i pannorna. Det obehag som Gustav kände kunde han inte ens själv beskriva med tanke på det han tidigare upplevt på Klingatorpet. Han ruskade därför på sig medan han försökte jaga bort drömmen, klädde sig och gick upp till Södergården, där han fann Albert sittande utanför huset med sin Elin. ”Vi väntar på att pojkarna skall komma hem och köra Elin till Växjö”, sade Albert helt stilla. ”Du kan väl slå dig ner en stund så att vi får resonera vidare.”

 

Gustav slog sig ner och försökte prata med Elin, som var helt stum. Han hade förväntat sig att hon skulle fortsätta att tala om Oxdjupet och Klingatorpet, men av det blev det ingenting. Efter en stund av tystnad svängde den gröna Opeln in på gårdsplanen, Bertil och Helge hoppade ur och undrade hur det stod till. ”Jo”, svarade Albert sanningsenligt, ”jag tror inte att mor klarar att stanna hemma längre, så det är bäst att ni kör henne till Växjö.” Bertil gick fram till sin mor, tog henne under armen och sade att de skulle ut och åka bil. Under tiden tog Helge den väska som Albert packat åt Elin och ställde den i bilens baklucka. Utan protester satte sig den fortfarande helt stumma Elin i bilen, Helge satte sig vid ratten och bilen rullade iväg.

 

Albert tog av sig mössan och kliade sig i huvudet. ”Det är inte lätt det här”, sade han vänd till Gustav. ”Det är tur för mig att pojkarna fortfarande vill bo här hemma och vill hjälpa till. Annars hade jag väl inte klarat att sköta gården och allt det som skall göras.” Gustav såg en tår i Alberts ena ögonvrå men avstod från att visa vad han själv kände. Elin hade ju varit en glad och god person under Gustavs barndom, och det var väl som sådan han helst ville minnas henne. Därför sade han bara i mild ton åt Albert att ta ledigt och gå in. Albert lydde rådet och bestämde sig för att sova middag, något han verkligen behövde. Gustav suckade av medlidande och gick till sin bil.

 

Det blev en tur till Remshult, där Gustav klev in på det ena av hotellen, som serverade smörgåsbord fram till klockan två på eftermiddagen. Gustav åt mycket och länge, pratade med hotellets innehavare, som nu var till åren kommen, berättade om sin bakgrund i Olsboda och fick till svar att samhället fortfarande fungerade hyggligt tack vare glasbruket men att det fanns orosmoln på himmelen. Det var nämligen så, sade innehavaren, att ungdomarna numera inte vill börja arbeta på glasbruket utan i stället vill ge sig av till städerna och skaffa sig andra yrken. Följden av resonemanget blev att Gustav reste sig med en suck, betalade för sig och tog en promenad i samhället. Sedan satte han sig i bilen igen och undrade vad han nu skulle göra. Åka till Klingatorpet igen? Varför inte? Gustav startade bilen och körde ut på landsvägen i riktning mot Olsboda. Han stannade vid infartsvägen till Klingatorpet, parkerade bilen långt ner i vägkanten och begav sig till fots i riktning mot sin barndoms idyll.

 

——

 

När Gustav sent på eftermiddagen kom tillbaka till Södergården var Bertil och Helge i full färd med att förbereda kvällens kräftfiske sedan de skjutsat sin mor till Växjö. Bertil hade till och med i optimismens tecken köpt en stor knippa krondill på hemvägen eftersom gårdens köksträdgård vid det här laget reducerats till en skugga av sitt forna jag. Gustav klev ur bilen med blandade känslor efter sina två besök vid Klingatorpet, men han beslöt sig för att hålla masken och inte berätta något för Bertil och Helge. ”Kanske de vet”, var ett begrepp som rörde sig i hans tankevärld, men sedan ryckte han upp sig och bestämde sig för att det skulle bli en trevlig kväll med återupplivande av gamla minnen. Nät och kräftburar var framburna på gårdsplanen, de tre männen fördelade redskapen emellan sig och begav sig i riktning mot Storsjön.

 

Båten östes, kräftburarna lades på stranden, de två näten fick följa med och sedan blev det en kort roddtur till en vassrugge där Bertil lade näten medan Helge satt vid årorna och Gustav satt fram i båten. Efter lite roende fram och tillbaka och mycket plaskande med årorna togs näten upp igen. ”Det här räcker inte”, suckade Bertil när han såg de fåtaliga fiskarna i näten. ”Vi får ta en vända till.” Sagt och gjort, näten lades på nytt, och proceduren upprepades. Först efter det tredje försöket förklarade sig Bertil nöjd när han drog upp näten.

 

Väl iland igen agnade de tre männen sina kräftburar och rodde ut på nytt. Burarna sattes på gamla och för Bertil och Helge kända ställen, och efter en dryg halvtimma roddes båten åter mot land. Platserna på klipporna intogs igen, och Gustav tog fram en ny flaska whisky och tre glas. Den här gången sade Bertil tvärt nej medan Gustav och Helge lät sig väl smaka av den gulbruna drycken. Sedan blev det återigen tal om gamla tider, men Gustav aktade sig väldigt noga med att berätta om sina upplevelser på Klingatorpet.

 

Bertil var på väg att resa sig och föreslå att man skulle gå upp till gården för att få lite kvällsmat när Gustav frågade om det skulle passa med en tur ut till Oxdjupet. Helge, som just rest sig upp efter sin andra omgång whisky, instämde och menade att det var på tiden att visa Gustav var Oxdjupet fanns eftersom hans farsa pratat så mycket om det en gång i världen. Bertil avbröt med en suck sina förehavanden och sade åt Helge att sätta sig vid årorna på nytt. ”Visst kan vi visa Gustav var Oxdjupet ligger, men sedan vill jag ha mat”, tillade han.

 

Så kom det sig att tre drygt tjugofemåriga män i en gammal men stabil och ingalunda förbrukad träbåt åter gav sig ut på Storsjöns lugna vatten. Ingen sade något förrän man var på plats. ”Här är det”, sade Helge och Bertil med en mun, sedan de tagit in riktpunkterna för djupet i norr-söder och öster-väster. ”Här är det jävligt djupt”, sade Helge medan han vilade på årorna, ”hur djupt vet egentligen ingen, men det skulle vara skoj att loda någon gång och få veta sanningen.” Sedan blev det tyst igen. ”Eftersom ingen mig veterligt fått någon fisk här ute, så är det heller ingen idé att offra kilometervis med lina för att lägga kräftburar här”, skrockade Bertil trots att han längtade efter mat. Alla tre brast ut i ett närmast hysteriskt skratt, och sedan var det dags att återvända till klipporna.

 

Återigen vid köksbordet i Södergården. Albert verkade – efter avslutad mjölkning – lite mer avslappnad än vanligt, troligen beroende på att han visste att Elin nu var i god vård och att han inte behövde bekymra sig på samma sätt. Efter avslutad kvällsmat och en stunds vila gick tre män åter ner till sjön i mörkret vid elvatiden på kvällen. Hyfsade ficklampor lyste upp deras väg, och nedkomna till klipporna igen öppnade Gustav åter sin flaska som han stoppat undan invid en sten. ”Det dröjer väl en stund innan vi skall vittja första gången”, sade han med erfarenhet av det han upplevt under barndomen. Bertil och Helge nickade medan Gustav hällde upp på nytt. Den här gången sade Bertil inte nej. ”En liten skvätt”, löd hans kommentar.

 

Medan de tre männen efter bästa förmåga och med viss hjälp från Gustavs rökpipa höll myggen på avstånd kände sig Gustav redo att öppna sig en smula. ”Jo”, sade han och drog ett djupt bloss medan bröderna Olsson spänt lyssnade på fortsättningen. Mitt jobb är inte så där spännande så att jag skriker av lycka, men jag har upptäckt att jag har en annan talang också.” Gustav tystnade medan han blåste röken rakt in i en myggsvärm. ”Jag har upptäckt att jag har viss hantverkstalang, och det har fått mig att gå några kurser på ett studieförbund som sysslar med sådana saker. Främst vill jag lära mig att måla och tapetsera, men jag tror också att jag vill lära mig mer om snickeri.” Gustav tystnade åter, varefter han berättade att han nyligen köpt sig en liten villa i stockholmsförorten Tallkrogen. ”Jag vann en hacka på lotteri, köpte kåken för åttiotusen kronor, och nu skall jag renovera den och sälja den vidare till ett mycket högre pris.”

 

Egentligen förstod Bertil och Helge inte mycket av Gustavs resonemang. De hade ju aldrig varit i Stockholm och än mindre i Tallkrogen, men de försökte för sin inre syn måla upp bilden av det hus som deras gamle vän beskrev. Gustav fortsatte att blåsa ut rök ur sin pipa, och småningom var det dags att i skenet av ficklamporna ro ut på sjön för att vittja kräftburarna. Bertil och Helge blev en smula besvikna när de drog upp fångstredskapen. ”Så här lite brukar det inte vara”, sade Bertil efter att ha dragit upp de första tio burarna. Missnöjesyttringen fortsatte medan resten av burarna drogs upp. Efter en sen promenad till Södergården och en tidig promenad till sjön följande morgon kunde bröderna Olsson konstatera att det varit mycket bättre förr. Tre trötta unga män gick en tidig söndagsmorgon tillbaka till gården med fångstredskap och en halvfull spann med kräftor. De sov länge på söndagen och lät Albert ensam ta hand om morgonmjölkningen.

 

Sent på söndagseftermiddagen koktes kräftorna på traditionellt vis, och efter kvällsmjölkningen satte sig fyra män till bords i Södergårdens kök för att smaka på anrättningen. ”De är lika goda som förr”, sade Albert medan han öppnade en kräftklo och sög i sig innehållet. ”Kul det här”, sade Gustav, som inte ätit kräftor sedan barndomen och nu på nytt försökte få det matiga innehållet ur skaldjuren. Bertil och Helge, som var uppvuxna med kräftfiskandet höll en annan takt men såg till att Gustav fick tillräckligt mycket av den delikata anrättningen. Gustav, som med hänsyn till Albert, avstått från att ta in vodka och öl från bilen, sköljde ner maten med det svagdricka som fanns till hands. Sedan gick alla fyra ut i den myggrika kvällen och försökte umgås efter bästa förmåga. Till slut gick tre män in medan den fjärde bäddade åt sig i sin bil.

 

På måndagens morgon beslutade sig Gustav för att åka tillbaka till Stockholm. Efter frukosten gjorde han sällskap med Bertil och Helge ut till bilen, och Helge föreslog att Gustav skulle köra bort till glasbruket för att se hur de arbetade. ”Det gör jag gärna”, sade Gustav, ”men innan vi skiljs åt här vill jag fråga hur det står till på Klingatorpet.” Gustav väntade spänt på svaret men fick sig egentligen bara undanflykter till livs. Sedan startade de gamla vännerna sina bilar, körde igenom Remshult och bort till glasbruket. Där fick Gustav en lång lektion i hur det går till att framställa glas. Vid niotiden på förmiddagen gick han ut till sin bil och gav sig iväg mot Stockholm. Han fick uppleva hur vissa ombyggnader vid Södertälje påbörjats inför skapandet av en ny trafikled mot storstaden.

 

——

 

Bertil och Helge klarade av ännu en resa till Tyskland, men den här gången kände de sig en smula slitna, särskilt Bertil, som fått köra större delen av vägen eftersom Helge gnällt över abstinensbesvär sedan han kört från färjan i Rödby och en bit in i Skåne. Bertil hade fått köra vidare sedan Helge öppnat bakluckan på suven och plockat åt sig några starköl. Därefter hade Helge suttit och bluddrat något som liknade att han fortfarande trodde att helvetet fanns någon annanstans men att han trodde att det likaväl kunde finnas hemma i Olsboda. Bertil hade blivit smått förbannad och sagt åt sin bror att nu fick det väl i alla fall vara slut på supandet och de här eviga resorna till Tyskland. Helge hade bara svarat buttert med att då fick det väl bli till att nyttja Systembolaget igen. Väl inne i Småland hade Helge konstaterat att han var tvungen att pissa, något som tvingat Bertil att stanna på en parkering.

 

Väl hemma i Olsboda svängde Bertil in på Södergårdens ladugårdsplan med den djupt sovande Helge vid sin sida. Han steg ut och gick i mörkret fram till huset för att låsa upp dörren. Då upptäckte han att björnsaxen slagit igen men att det gudskelov inte satt något ben fast i den. Nästa upptäckt bestod i att dörren stod öppen och visade tydliga tecken på inbrott. Utan att väcka sin sovande bror gick Bertil in, tände ljuset i hallen, tände ytterbelysningen och gick in i köket. Ingenting verkade rört. Bertil fortsatte runt i huset, samma sak överallt, inget verkade vara rört. Väl tillbaka till ytterdörren fanns inget annat att göra än att ta av sig mössan, klia sig i huvudet och börja fundera över vem fan som utlöst björnsaxen och varit inne i huset.

 

Så långt kommen i sina funderingar gick Bertil ut till suven, skakade om Helge och sade med hög röst att de haft inbrott. ”Va fan då”, muttrade den yrvakne Helge medan han försökte komma ur bilen. ”Vem fan skulle vilja bryta sig in hos oss”, fortsatte han medan han på stapplande ben kom ur suven och rätade på ryggen. ”Om det varit någon jävla tjuv här, så borde han väl ha tagit någonting med sig, och vad fan skulle det vara. Vi har väl inga värdesaker.” Sedan kom han att tänka på den nya kistan i ladugården, sprang in och fann att nyckeln hängde där den skulle, sprang ut igen och styrde stegen bort till ladugården. Han öppnade det gnisslande låset, och i skenet från en ficklampa som han slitit till sig i suven, kunde han efter en stund tala om för sin bror att i ladugården hade minsann ingen varit. Bröderna stod nu på varsin sida om bilen och undrade vad fan som hänt.

 

Till slut gick Helge fram till ytterdörren och kontrollerade låset. ”Någon jävel har försökt bryta upp dörren, för här finns tydliga märken efter en kofot”, sade han. ”Men den jäveln har inte lyckats, så i stället har han lyckats dyrka upp låset, tagit sig in och glömt att stänga dörren efter sig när han gått ut.” När Helge hunnit så långt i sina funderingar tog han fram sin nyckel till dörren och provade den. Låset var inte skadat, men Helge menade att det borde bytas ut snarast. När Bertil påpekade att björnsaxen slagit igen hade Helge en kommentar ungefär som att det var synd att den jävla inbrottstjuven inte satt fast i saxen. Bertil försökte lugna sin upphetsade bror och lyckades småningom få Helge att förstå att nu gällde det att hålla huvudet kallt.

 

Följden av alla resonemang blev att bröderna Olsson med gemensamma ansträngningar bar in allt de handlat i Tyskland denna vinterdag. Det var inte lite, och Helge muttrade något om att suven egentligen varit för tungt lastad och att de nu inte behövde göra en ny resa på ett tag. Bertil svarade med att han för sin del gav fan i allt spritinköpandet i fortsättningen och att Helge fick åka själv om han skulle fortsätta att supa på det här viset. Det hela höll på att sluta med ett gräl, men när Bertil såg Helges ångerfulla min föll han till föga. ”Visst brorsan”, sade han, ” vi har väl alltid hållit ihop i vått och torrt, och varför skulle jag överge dig nu. Visst kan vi åka till Tyskland igen framöver. Jag gillar ju chokladen de har på pråmen”.

 

När allt var inburet och instuvat djupt i Helges garderob på övervåningen körde Bertil in suven och låste den. För en gångs skull var det också han som laddade björnsaxen. Han låste dörren och undrade om han på något sätt kunde förstärka låset som tydligen gick att dyrka upp om man verkligen ville. Helge bara skakade på huvudet åt frågeställningen och sade att han i morgon dag skulle köra till Vetlanda eller Nybro och skaffa ett nytt lås. Nöjd med detta lagade Bertil lite mat och bryggde kaffe. Båda åt under tystnad, och Helge lät sig nöja med kaffe sedan han hällt en skvätt vodka i den bruna drycken. Sedan sade bröderna god natt till varandra, och Helge var halvvägs uppför trappan när Bertil skrek till. ”Nu vet jag vad som fattas, den jävla kartongen med det jävla ägget som jag lade på köksbordet. Den är borta, och jag vet att jag lade den på köksbordet innan vi körde i morse.”

 

 

XI

 

I slutet av 1960-talet hade Per Bengtsson med stor skicklighet lotsat Remshults glasbruk vidare i den labyrint av konkurrens, konkurser och överproduktion av vissa sorters glas som fanns på den svenska glasbrukskartan. Han hade vuxit in i rollen som gammaldags brukspatron och han trivdes förträffligt i den. Hustrun hade hela tiden stått vid hans sida och varit en bra rådgivare och arbetskamrat. Stämningen bland de anställda var god och formgivarna, nu åtta till antalet, levde förvisso upp till de förväntningar som ställdes på dem. Glasarbetarna och formgivarna var det sammansvetsade team som bara en framåtblickande glasbruksdirektör kunde drömma om. Remshult klarade sig med andra ord bra med tanke på hur många andra hade det. Men det fanns moln på den annars så klara himmelen.

 

Omkring 1970 var den utländska konkurrensen mördande, främst vad gällde servisglas och andra dricksglas. I Tyskland, Frankrike och andra länder producerades den här sortens glas i maskiner, något som den framåtblickande Hildur Bengtsson för länge sedan varnat för vid glasbruksföreningens möten. Nu, drygt tio år senare, var varningen en realitet. Per lade ofta pannan i djupa veck när han funderade över hur man skulle tackla situationen. Munblåst glas var trots allt av väsentligt högre kvalitet än de maskingjorda saker man kunde köpa på varuhusen för en spottstyver. Så han beslöt sig för att göra något åt saken.

 

Mamma Hildur hade vid det här laget återhämtat sig så pass att hon kunde klara sig utan hjälp. Hennes tal hade, tack vare den duktiga sjuksköterskan, återgått till det normala. Så nu hade Per en hel del samtal med sin mor, som på gamla dagar fick en välbehövlig roll som rådgivare. Tänkandet var det minsann inget fel på, så Hildur kom med den ena goda idén efter den andra. Och det Per framför allt märkte var att Hildur blommade upp på nytt, att hon ingalunda var förbrukad och att hon levde sig in i sin nya roll på ett sätt som han ens vågat drömma om. Mor och son kom varandra allt närmare medan de lade upp den strategi som glasbruket förvisso behövde.

 

Den stipendiefond som Martin Andersson lämnat efter sig genom sitt testamente hade redan kommit till god nytta, och eftersom det rörde sig om ett betydande belopp, så var det inga problem att använda avkastningen för olika ändamål. Fonden, som hade en egen styrelse med Hildur Bengtsson som ordförande, hade till syfte stödja goda konstnärer som ville arbeta för att utveckla glaset vid Remshults glasbruk. Eftersom Hildur liksom Per hade stora kunskaper om den svenska aktiemarknaden, så var det inga problem att ordna med goda vinster, något som ett antal konkurrenter i branschen såg på med viss avund.

 

På hösten 1970 utlyste Remshults glasbruk stipendier på sammanlagt hundra tusen kronor. Pengarna kunde sökas av formgivare över hela landet och naturligtvis även av såväl glasbrukets egna formgivare som formgivare vid konkurrerande glasbruk. Vid det ordinarie sammanträdet med fondens styrelse hade avkastningen varit väsentligt större än de hundra tusen, men man bestämde ändå att ta det lite lugnt och lägga resten till fondens egna kapital. Men, som Hildur och Per resonerade, att hundra tusen är inte kattskit, det borde räcka för att få fram idéer till förnyandet av servisglaset. Bland alla de ansökningar som kom in valde man ut fem personer för den delikata uppgiften. En av dem var glasbrukets egen formgivare Mona Svensson. Hon hade vid det här laget med stor framgång tagit över Martin Anderssons sedan länge fallna mantel.

 

Så kom det sig att ledningen för Remshults glasbruk fick motta en lång rad förslag till nya servisglas. De inkomna förslagen granskades av Hildur och Per, som i sin tur tog de mest realistiska med sig för en diskussion med glasblåsarmästaren Bertil Olsson. Bertil hade vid det laget, bara trettiotvå år gammal nått fram till en skicklighet och position som var få förunnad. Men samtidigt åtnjöt han stor respekt hos de äldre kollegerna. Bertil var känd som en lugn och trygg man, och om det till äventyrs skulle vara någon som ifrågasatte hans ringa ålder i förhållande till kompetensen, så log han bara och sade att de andra väl fick jobba på och lära sig mer, underförstått om de kunde.

 

Bertil valde ut ett av förslagen. ”Det här tror jag mest på”, sade han. Flera av de andra är bra, och det går väl att sätta några av dem i produktion.” När det lite senare avslöjades att det var glasbrukets egen formgivare Mona Svensson som stod bakom det vinnande förslaget, så blev egentligen ingen förvånad, särskilt inte Bertil. Han hade samarbetat med Mona i många år, han visste vad hon kunde, och de båda var vid det här laget goda vänner som i allra högsta grad respekterade varandras kunnande. Bertil begärde att hans bror Helge skulle få tillverka formarna till de nya servisglasen, något som accepterades.

 

I början av år 1971 var tillverkningen av den nya servisen igång. Den innehöll sex delar: ölglas, rödvinsglas, vitvinsglas, snapsglas, champagneskål och konjakskupa. Färgen var svagt blå, en mycket speciell färg som tagits fram av erfarna mängblandare och med hjälp från Glasforskningsinstitutet i Växjö. Den hemliga blandningen innehöll ett par ingredienser, som bara Per Bengtsson kände till, och det var han personligen som tillsatte dem när det var dags att fylla mängtråget. Glasen försågs också med en enkel dekor i form av en gles olivslipning. Naturligtvis döptes serien till Mona. ”Går inte det här vägen, så vete tusan vad vi skall göra”, muttrade Per när den första leveransen gick iväg. ”De här glasen är inte billiga men de är fasiken så mycket roligare än den maskingjorda smörjan i varuhusen.”

 

——

 

Under det avslutande 1960-talet hade Gustav Karlsson hållit kontakt med familjen Olsson i Södergården på så sätt att han mellanlandade där under sina många bilresor till Europa. Ibland hade han kommit ensam, ibland tillsammans med någon flickvän. Mötena med de gamla barndomsvännerna blev inte långa, men de hade ändå stor betydelse för såväl Gustav som Elin, Albert, Bertil och Helge. Gustav sov fortfarande i bilen, även tillsammans med flickvänner, men bilarna följde tiden i form av Opel Kapitän 1962, sedan Opel Kapitän 1964 och i slutet av årtiondet Opel Admiral. Att Gustav höll fast vid bilmärket berodde på att bilarna i sin lyxversion hade delade framsäten och att de därför var möjliga att omvandla till en visserligen knölig men ändå fullt acceptabel dubbelsäng.

 

Gustav, som ärvt sin fars fryntlighet och naturliga pondus, spred alltid glädje i Olsboda när han kom på besök. Han hade alltid någon form av present med sig. Det var måhända fryntligheten som tilltalade familjen Olsson. De beundrade Gustav främst av den anledningen att han aldrig var det minsta stroppig utan tvärtom levde på samma villkor som folket i Olsboda. ”Jag lärde mig mycket av min barndom”, brukade han säga när han tillsammans med Bertil och Helge återvände till klipporna nere vid Storsjön. Där brukade de dela på det mesta av innehållet i en halvflaska whisky, eller rättare sagt det var Gustav och Helge som delade medan Bertil smuttade. Ibland blev det frågan om en roddtur, och Gustav lärde sig småningom hur man kunde lokalisera Oxdjupet. Någon gång blev det också frågan om att fiska.

 

Eftersom Gustavs en gång ganska magra och gängliga figur förvandlats berättade Gustav att han numera var en flitig besökare på ett gym på söder i Stockholm. Där hade han lärt sig hur man bygger upp sin kropp med diverse pinoredskap, främst skivstång och hantlar. Efter att i början ha fått arbeta hårt med trettio kilo i bänkpressen hade han passerat åttiokilosgränsen för länge sedan. I de djupa knäböjningarna hade han avancerat från futtiga fyrtio kilo till drygt hundra. Bertil och Helge, som naturligtvis aldrig sett en skivstång, undrade om vem som helst skulle kunna syssla med sådant här. ”Visst”, sade Gustav, ”ni har väl inget gym på många mils avstånd, men ni skulle ju kunna skaffa egna redskap och träna hemma.” Bertil och Helge tittade visserligen med lätt beundran på Gustavs förändrade figur men sade sig själva att det där med kroppsbyggande kanske inte passade dem. Gustav skrattade och menade att bröderna Olsson utan tvekan fick den motion de behövde i sina arbeten på glasbruket och på gården. Båda hade nämligen ärvt Alberts kraftiga gestalt och gick förvisso inte av för hackor när det gällde kroppslig styrka.

 

Under ett av mötena nere på klipporna i det sena 1960-talet berättade Gustav att han för länge sedan sagt upp sig från sitt juristjobb i statsförvaltningen och att han numera ägnade sig att köpa hus, renovera dem och sälja dem vidare. Han berättade också att han med lånade pengar köpt ett par hyreshus i en stockholmsförort och att han levde gott på hyresintäkterna. Saken var nämligen den att han efter mycket letande köpt ett hus i det idealiska kvarteret som han kallade det. Där bodde han nu i en liten villa som han tänkt sig att behålla tills vidare.

 

Nu undrade Bertil och Helge vad det idealiska kvarteret var för något. De hade visserligen erfarenhet av kvarteren som fanns i Remshult, men det här med Stockholm måste vara något helt annat och mycket större. ”Jo”, sade Gustav, ”det idealiska kvarteret är något där alla sorters yrkesgrupper samlats.” I mitt kvarter finns bland annat en elektriker, en rörmokare, en snickare, en målare, en murare, en läkare och så jag som är jurist. Förstår ni vad jag menar? Vi byter helt enkelt tjänster. Och allt det vi gör skulle skattemyndigheten naturligtvis kalla svartjobb. Jag sköter alla papper och all bokföring åt de här goda grannarna. Och så räknar vi timmar. Om jag blir snuvig, så går jag till min vän läkaren utan kostnad, om jag behöver dra nya elledningar i något av mina hus, så finns min vän elektrikern till hands. Om en kranpackning i ett av hyreshusen måste bytas, så gör min vän rörmokaren jobbet.

 

Bertil och Helge nickade. De förstod vad Gustav menade. ”Svartjobb finns väl här också”, sade Bertil och skrattade lätt. ”Vad tror du jag sysslar med när arbetet är slut för dagen om det finns glas kvar i degeln. Jag gör naturligtvis egna saker på beställning från folk i byarna runt om Remshult. Folk behöver ju kannor, skålar, vaser och annat, men de har inte lust att köpa det i sekundaboden vid glasbruket för dyra pengar. Nej, de vill ha prima saker till ett rimligt pris. Och det är vad jag åstadkommer, smugglar med sakerna i kylröret och tar ut dem på morgonen utan att någon märker något. Kanske skulle någon kalla det för stöld eftersom jag använder restglaset i degeln. Nej, det här är saker som bruksledningen mycket väl känner till och låter mig och andra hållas. Kalla det förmån eller vad du vill.”

 

Nu var det Gustavs tur att skratta. ”Man brukar ju säga att det är den svarta ekonomin som håller samhället under armarna”, sade han. ”Jo”, sade Helge, ”även jag får väl anses syssla med svartjobb eftersom jag ställer upp och reparerar bilar åt kompisarna på glasbruket. Inga stora saker givetvis eftersom jag inte har någon verkstad. Det handlar mest om att byta olja och tändstift, se till att tändning och brytarspetsar är i sin ordning och att byta någon fläktrem. En och annan generator och startmotor har jag väl tagit med mig hem och renoverat i mitt krypin i ladugården. Sedan får jag pengarna i handen, och det är väl ingen av kompisarna som skulle få för sig att berätta för verkstäderna i Remshult om det vi sysslar med.”

 

Så här gick tankegångarna gamla vänner emellan. Allting var frid och fröjd. Bröderna Olsson körde fortfarande omkring med sin gamla Opel Kapitän av 1959 års modell men funderade på att byta bort den mot en friskare bil eftersom den börjat rosta betänkligt i skärmar och hjulhus. Men vad gjorde det om bilen var en smula rostig, huvudsaken var att den fungerade i det nya påfund som kallades högertrafik. Och så fick man väl se upp med ytterligare ett påfund som kallades bilprovning, men det var något som Helge noggrant förberedde den gamla bilen för innan det var dags att rulla den till Nybro och genomgå den rostknackande skärselden. Hittills hade i alla fall allt utfallit till full belåtenhet för såväl Helge som bilprovningen.

 

Under flera år hade Gustav funderat över hur det numera stod till borta på Klingatorpet. Han hade inte vid ett enda av sina besök tagit upp saken med Bertil och Helge, och han hade också undvikit att köra dit bort efter de upplevelser han haft. ”Undrar om gubbarna fortfarande lever”, hade han tänkt när han efter sitt senaste besök vänt bilen mot Stockholm tillsammans med flickvännen Gullan. ”Om jag åker dit bort nu, så kanske tjejen får sitt livs chock, så det är väl bäst att avstå”, fortsatte han tankegången medan Gullan drog ner solskyddet på admiralen och lät läppstiftet fara runt kring munnen medan hon tittade sig i spegeln på solskyddets baksida. Efter en stund fällde Gullan upp solskyddet, suckade och sade att det var skönt att lämna lantisarna och få återvända till pulsen i storstaden. Det var då Gustav bestämde sig; ”Inga fler korkade fruntimmer för min del.”

 

——

 

I början av år 1971 hade Gustav nått stora framgångar i sitt företagande, köpt ytterligare några hyresfastigheter och knutit allt fastare band med sina goda grannar. Han hade bildat aktiebolag och tagit in sin åldrande mor som delägare i företaget. Maja, som drabbats av ytterligare ett par smärre hjärnblödningar, förstod egentligen ingenting men litade på att sonen förstod allt. Vitsen med Maja som delägare var att hon inte skulle hamna på bar backe om Gustav avled. I stället skulle hon då vara ensam ägare till ett lönsamt bolag. Juristen Gustav Karlsson hade tänkt ut allt till det bästa, men vid det här laget var det mest affärsmannen och hantverkaren Gustav Karlsson som gällde.

 

Gustav hade hållit sitt löfte att ge tusan i allt vad korkade fruntimmer hette. I stället var det jobb, jobb, jobb som gällde. Han lät en professionell inredare hjälpa till med att göra sin bostad lyxig och trivsam, och han njöt av sin ensamhet när han sent om kvällarna kom hem efter långa arbetsdagar, slog sig ner i en av sina luxuösa skinnsoffor och hällde upp en skvätt god sprit. Han köpte sig en röd Mercedes 220S, som mestadels stod i villans garage men som användes vid diverse utflykter. Till vardags rattade han en gammal Volvo duett, som han ansåg vara ett praktiskt arbetsfordon när han besökte sina fastigheter och såg till att allting fungerade. Dessutom drog inte duetten några nyfikna och avundsjuka blickar till sig. Den vara bara en bil bland alla andra, och det var vad Gustav ville uppnå. Han ville vara anonym.

 

Sanningen var att Gustav Karlsson vid det här laget nått fram till ett slags personlighetsklyvning, något av en doktor Jekyll och mr Hyde. Alla vardagar var han den hårt arbetande mannen, som redan klockan sex om morgonen skummade morgontidningens fastighetsannonser för att se efter om det fanns några intressanta, billiga och tämligen nedgångna hus till salu. Ibland fick han napp, andra morgnar var det bara att ge sig iväg med duetten för att fortsätta renoveringen av någon tom lägenhet i något av hyreshusen. Man kan säga att Gustav utvecklats till en praktisk amatörhantverkare som ingalunda glömt sin juridik. Det senare visade han när han under en och annan sen kväll skötte grannarnas bokföringar och efter hand delgav dem resultat och balans. Och nedlagda timmar höll han reda på mycket noga. De skulle ju kvittas mot avancerade insatser från de verkliga hantverkarna.

 

Den andra sidan av Gustav var kvinnorna. Visserligen hade han bestämt sig för att ge tusan i alla korkade fruntimmer, men det beslutet gällde bara alla de mer eller mindre fasta förbindelser som han lagt bakom sig. I stället var det nu bara tillfälliga förbindelser som gällde – eller med Gustavs närmast kusliga resonemang – gifta fruntimmer som verkar behöva en riktig karl. Följden av resonemanget blev att Gustav var mycket noga med att avsluta allt arbete i god tid på fredagarna, åka hem med duetten, byta från blåställ till jeans och sedan ta det lugnt. Han sov alltid länge på lördagens morgon innan det var dags för de planerade äventyren.

 

Som mr Hyde var Gustav egentligen en riktigt ful fan. Sent på lördagseftermiddagarna iklädde han sig en av sina skräddarsydda kostymer, lade den oklanderliga kamelhårsulstern över vänstra armen, gick ner till garaget och körde ut sin Mercedes. Den stod lite inklämd eftersom Gustav envisats med att behålla den senaste Opeln, admiralen. Den var fortfarande i mycket gott skick och den användes bara när Gustav fick för sig att besöka vännerna i Olsboda. Den var ju hans rullande hem, och det skulle aldrig falla honom in att tränga sig på och övernatta i finrummet på Södergården. Dessutom dög den fortfarande alldeles utmärkt för färder ner i Europa. Och med lite finess fick även den rum i garaget. Gustav hade tänkt sig att behålla Opeln under lång tid framöver eftersom det inte fanns några andra bilar, förutom en eller annan stationsvagn eller skåpbil, som dög för övernattningar.

 

Målen för Gustavs lördagsresor varierade, men han var alltid noga med att komma bort från Stockholm där han kunde träffa på någon som kände honom. Nej, då var det bättre med Nyköping, Eskilstuna, Mariefred, Arboga och Västerås. I var och en av de här städerna hade Gustav en kvinnlig vän som han alltid stämde träff med via kryptiska brev som såg ut som reklam ifall någon äkta man skulle råka slita upp kuvertet. När kvinnorna ifråga skulle svara eller kontakta Gustav, så skedde det till en postbox i centrala Stockholm. Gustav lämnade aldrig ut sin adress och ännu mindre sitt telefonnummer. Och dessutom träffade han alltid kvinnorna under något annat namn än sitt eget.

 

En lördag i april månad i nådens år 1971 satte sig Gustav i sin Mercedes sedan han förvissat sig om att inte alltför många grannar såg vad han sysslade med. Han älskade att förknippas med dr Jekyll, mannen som klädd i blåställ satte sig i duetten, som alltid stod ute i ett hörn av tomten. Mr Hyde dolde han gärna så länge han var kvar i sitt eget villakvarter. Underligt nog hade ingen av de samarbetande grannarna frågat efter de båda bilarna i garaget, och om de hade frågat, så skulle Gustav helt frankt ha svarat att de där bilarna inte var till salu. Så var det med det.

 

Gustav körde ut längs alla de vägbyggen och expanderande storstad som fanns i riktning mot Södertälje. Väl där drog han en suck av lättnad, svängde av mot Eskilstuna, där han hade kvällens möte inbokat och kände en enorm frihet strömma igenom sig. Han hade nått framgång i det han föresatt sig, han hade gott om pengar och han behövde inte krusa någon. Motorn spann under huven på den dyra bilen och farten låg runt etthundratjugo kilometer i timmen. Trafiken var inte särskilt tät, och Gustav inpräntade noga det namn han hade vid just den här träffen. Gunnar Lagerberg heter du, Gunnar Lagerberg heter du. Han upprepade namnet högt gång på gång för att förvissa sig om att han inte skulle glömma det och kalla sig något annat.

 

Väl framme i Eskilstuna stannade han vid avtalad mötesplats i stadens centrala del. Efter ett par minuter öppnades bilens högerdörr och föremålet för kvällens träff slank ner i sätet. Gudrun, som hon hette, log och bad Gustav köra iväg för att slippa eventuell uppmärksamhet. Gustav gjorde så och de båda lämnade staden bakom sig. Efter en halvtimmas körning kom de fram till målet, ett värdshus lite i skymundan. Där kunde de krama varandra helt lätt, gå in och få sitt dubbelrum innan det blev dags för den väntande supén.

 

——

 

Redan under våren 1971 kunde Per Bengtsson belåtet konstatera att servisen Mona var en klar succé. Den sålde bra i alla butiker och varuhus, men vad bättre var, den blev en stor exportframgång. Under den tidiga sommaren var inte bara Bertil Olssons verkstad sysselsatt med produktionen av glasen. Ytterligare en verkstad kopplades in, och dessutom blev man tvungen att installera nya sprängmaskiner med högre kapacitet än de gamla för att klara leveranserna. Det blev också frågan om nyanställningar, och det var inte svårt att hitta kompetent folk eftersom ett par närliggande glasbruk börjat permittera delar av sin personal. Per och mamma Hildur kunde luta sig tillbaka och sucka av välbehag. ”Jag undrar hur länge det här varar”, sade Per till hustrun en sen kväll framför teven i bruksherrgården.

 

Minst ytterligare två personer var i princip nöjda med det som hände. Både Bertil och Helge fick arbeta en hel del övertid, men vad gjorde det om man kunde tjäna pengar. Enda orosmolnet för deras del var modern som ännu inte blivit sitt gamla jag och fadern som fick slita hårt med mjölkning och andra sysslor på gården. Bröderna ställde upp så gott de kunde, särskilt i helgerna, men de kände att även de behövde vila någon gång. De kände dessutom på sig att deras instundande semester inte skulle bli särskilt lång med tanke på att det gällde att tillverka servisen Mona och leverera den så länge som den var populär. Men, som Bertil brukade resonera, det är väl lika bra att jobba på så länge det finns jobb. Både han och Helge anade nämligen att den svenska glastillverkningen vid den här tiden stod på en höjdpunkt men att utförsbacken skymtade vid horisonten.

 

Visserligen hade Elin repat sig en smula, och besöken i Växjö blev för var gång allt kortare. Elin satt fortfarande mest inne på kökssoffan om dagarna, men ibland gick hon ut och tog sig en promenad till Alberts stora glädje. ”Det går framåt för mor”, brukade han säga när sönerna kom hem på eftermiddagarna. Bertil och Helge gladdes åt de uppmuntrande budskapen men undrade innerst inne om Elin någonsin skulle bli frisk igen. De undrade också över hur länge fadern skulle orka med sitt hårda slit, han skulle ju snart fylla sextiofem år. Det var Bertil som kom på lösningen en sen kväll vi köksbordet. Vänd till Albert frågade han om det inte vore dags att sluta med korna och ladugården nu när pensionsdagen var nära förestående. Albert tittade på sin son och sade att han själv tänkt på den saken.

 

Så kom det sig att Albert Olsson på Södergården i Olsboda by avvecklade sin mjölkhantering under sönernas semester och sålde korna och en del redskap på auktion. Elin förstod säkert vad som hände, men hon visade det inte på annat sätt än att hon en kväll efter mjölkningen gick ut i ladugården, gick från den ena efter den andra av de sex korna och lade armen om deras bastanta nackar. Sedan gick hon raka vägen in i köket, satte sig på soffan och låtsades läsa Barometern. Bertil, som höll på att laga kvällsmat, undrade var modern hade varit. När hon inte svarade lät han henne vara ifred.

 

Ett par dagar efter auktionen inträffade något som Bertil och Helge aldrig tidigare varit med om. Albert kom inte upp till frukosten, och när Bertil oroligt gläntade på dörren till kammaren fann han sina föräldrar ligga kvar i sängen i djupaste sömn. Bertil stängde försiktigt dörren med ett leende på läpparna och viskade till Helge att inte tala högt. Bröderna åt sin frukost under tystnad och gick sedan ut till bilen som vanligt vid halv sex. ”Va skönt för farsan”, sade Bertil sedan han startat bilen och vänt den på ladugårdsplanen. ”Nu får han äntligen ta det lugnt och kan ägna sig helt åt morsan.” Helge nickade. Han höll givetvis med.

 

Färden till Remshult gick som vanligt utan bekymmer och när Bertil stannade bilen utanför sin arbetsplats vid en kvart före sex grep Helge honom plötsligt i armen. ”Du brorsan”, sade han. Förstår du vad det här betyder för oss? Nu behöver inte vi stå till pass hela tiden och hjälpa till. Nu kan även vi börja tänka på oss själva. Vi är ju i alla fall trettiotre år gamla vid det här laget och skulle väl kunna tänka oss lite mer stadigt sällskap med varsin flicka.” Bertil svarade inte omedelbart. Han var på något sätt tvungen att låta Helges ord smälta in. Men rent spontant tyckte han nog i alla fall att Helge hade rätt. När han låst bildörren och var på väg mot hyttan kände han plötsligt ett stort glädjerus. Helge hade rätt, de var fria nu.

 

Den här dagen gled Bertil ner på sin glasblåsarstol med en min som skulle ha kunnat skvallra om att han vunnit hundratusen på lotteri. Arbetet med servisen Mona kom igång, och när Bertil fick dagens första pipa i handen för att dra ut benet på ett rödvinsglas, så ställde han sig frågan hur många dricksglas han varit med om att tillverka. Han visste inte, hade bara skött det räkneverk som låg till grund för ackordet, och på vilken siffra det skulle kunna tänkas sluta på totalt hade han inte minsta aning om. Dagen gick fort och närmade sig sitt slut. Strax efter klockan tre kom Mona själv fram till Bertil och frågade om det fanns något glas kvar i degeln. Bertil, som såg de andra medlemmarna i sin verkstad packa ihop sina verktyg för dagen, tittade ner i degeln och konstaterade att det fanns glas kvar. ”Bra”, sade Mona, ”har du lust att stanna kvar en stund och hjälpa mig med några experiment? Jag skulle vilja utöka sortimentet på servisen med skålar och fat. Här är ritningarna.”

 

När Helge efter en stund kom för att göra sällskap hem med sin bror fann han Bertil fullt sysselsatt med Mona vid sin sida. Bertil frågade Helge om det var bråttom hem. Helge skakade på huvudet och log. ”Nej”, sade han, ”vi är ju fria nu”, sade han och gick ut till formverkstaden där han alltid hade något på gång. Mona tittade på Bertil och frågade vad Helge menat med att de var fria. Bertil, som var fullt upptagen med att driva ut en stor skål, sade helt kort att hans far sålt korna och att det var det som var friheten. Eftersom Mona aldrig stiftat bekantskap med något lantbruk, så förstod hon ingenting. Vid femtiden gjorde bröderna sällskap ut till bilen, och Helge satte sig bakom ratten. ”Snygg flicka den där Mona”, sade han medan han vände bilen. ”Jag undrar hur gammal hon egentligen är. Hon är ju mycket äldre än hon ser ut.”

 

——

 

Sedan Gustav på söndagens förmiddag lämnat av Gudrun på samma plats i Eskilstuna som han hämtat upp henne, körde han långsamt iväg. I backspegeln såg han hur Gudrun, utan att se sig om, gick raka vägen till sin egen bil, likaledes en modern Mercedes. Gustav ökade farten en smula, körde ut ur staden och suckade. Han hade haft en bra träff med Gudrun. Han stannade vid en parkeringsficka, stängde av motorn och lutade sig bakåt.

 

Gustav funderade över de två imperier han byggt upp under de senaste åren. Det ena imperiet handlade om hus av olika de slag, det andra handlade om kvinnor. Som doktor Jekyll var han den enkle hantverkaren som körde omkring i sin duett, gjorde smarta affärer och såg till att de samarbetande grannarna skötte sina affärer. Som mr Hyde hade han under det senaste året lagt mycket tid och kraft på att varje helg köra till ett antal städer på lagom avstånd från Stockholm och ta in på centralt belägna hotell som hade lördagsdans. Där hade han, genom sitt välklädda och stiliga yttre, inte haft några som helst problem att komma i kontakt med rätt sorts kvinnor. Och rätt sorts kvinnor var för Gustav sådana som levde i tråkiga äktenskap, var lite äldre än han själv, hade gott om pengar och såg bra ut. Gudrun hade han stött på för drygt ett halvår sedan och hade sedan dess träffat henne ungefär var tredje vecka på olika ställen. Fördelen med Gudrun var att det alltid var hon som beställde rätt sorts hotell och dessutom betalade notan.

 

Så långt kommen i sina funderingar tittade Gustav på klockan. Det var hög tid att köra vidare eftersom nästa träff skulle äga rum i Arboga vid lunchtid. Dit skulle Ann-Marie komma till ett hotell i stadens centrum. Egentligen hette Ann-Marie säkert något annat, huvudsaken var bara att hon kom till rätt plats i rätt tid. Och såvitt Gustav hade förstått, så bodde Ann-Marie inte i Arboga utan någon annanstans. Det var väl därför som hon vågade stämma träff med honom helt öppet mitt på söndagen när hotellet hade gott om gäster som kom dit för det goda smörgåsbordets skull. Under färden upprepade Gustav gång på gång att hans namn denna söndag var Karl-Olof Södergren och absolut inget annat.

 

Gustav steg in på hotellet precis på avtalad tid, gick in i matsalen och fann Ann-Marie sittande vid ett fönsterbord för två. Hon log när han närmade sig och undrade hur bilresan från Stockholm varit. Hon fick ett brett leende till svar och en försäkran att färden varit behaglig. Sedan Ann-Marie noga studerat matsedeln föreslog hon att de skulle strunta i smörgåsbordet och i stället beställa varsin skagenröra med toast till förrätt och lövbiff med pommes frites och bearnaissås till varmrätt. Till detta föreslog hon en flaska rödvin av bättre slag. Gustav, som nu helt levde sig in i rollen som Karl-Olof Södergren, hade absolut inget att invända.

 

Måltiden avnjöts långsamt medan allt fler gäster samlades kring smörgåsbordet. Snart var vartenda bord upptaget. ”Mycket bra”, tänkte Gustav. ”Om här är mycket folk, så är vår anonymitet så mycket större än om det vore glest med folk.” De båda fortsatte måltiden under glatt samtal, och Gustav hade förvisso ingen som helst svårighet att hitta samtalsämnen om konversationen mot all förmodan skulle rinna ut i sanden. Båda var dock noga med att inte komma in på något personligt, ingen ville bli djupsinnig eller avslöja sitt verkliga jag. Gustav funderade på hur länge han känt Ann-Marie vid det här laget. Säkert nästan ett år kom han fram till sedan han erinrat sig att hon varit ett av de första offren för hans härjningar om lördagskvällarna.

 

Ann-Marie drack ur den sista skvätten i sitt glas och hade något skälmskt i blicken när hon föreslog att de skulle gå upp till sitt rum. Även Gustav tömde sitt glas medan han konstaterade att det inte fanns mycket kvar i flaskan. ”För säkerhets skull går jag före”, viskade Ann-Marie. Rumsnumret är 34, och du kan väl komma om fem minuter.” Gustav log brett, nickade och hällde upp den sista vinskvätten. ”Det här rinner nog tusan av mig tills jag skall köra hem”, tänkte han. ”Och förresten är det ju tillåtet med en smula promille.” Så långt hunnen i tankegången reste han sig och gick upp till rum 34 där Ann-Marie väntade.

 

Naturligtvis gick eftermiddagen fort, och vid sjutiden på kvällen steg Ann-Marie upp, duschade och klädde sig. ”Nu måste jag ge mig iväg”, sade hon med närmast viskande röst som om någon mer än Gustav skulle kunna höra henne. Hon log, Gustav log. Ann-Marie gick tillbaka till badrummet och ordnade med en godtagbar makeup. Sedan kysste hon Gustav på pannan, log igen och uttryckte en förhoppning om ett nytt möte. Innan hon öppnade dörren vände hon sig om och sade att hon skulle betala hela notan. Hon bad också Gustav vänta en bra stund innan han gick ner. Sedan försvann hon ljudlöst ut genom dörren.

 

Gustav stönade där han låg kvar i den breda dubbelsängen. ”Inget dåligt rum hon kostar på”, tänkte han. ”Kanske bäst att gå upp och köra hem. Det är ju arbetsdag i morgon.” Men så erinrade han sig att inte fick ha alltför bråttom. Därför lade han sig på rygg med händerna bakom huvudet och slumrade till en stund. Efter en halvtimme vaknade han, duschade, klädde sig och blev för ett ögonblick den oklanderlige Karl-Olof Södergren. Men så ryckte han upp sig, skrattade lätt och presenterade sig som Gustav Karlsson i den spegel han hamnat framför.

 

Från Arboga körde Gustav den norra vägen via Västerås till Stockholm. Visserligen skulle han få köra igenom staden för att komma till de södra förorterna när han kom norrifrån. ”Men vad tusan gör det”, tänkte han när han körde in på Strandvägen. ”Att köra genom centrala Stockholm en sen söndagskväll är både en njutning och en förbannelse. Njutningen är den vackra staden vid vattnet, förbannelsen är trafikljusen.” Gustav skrattade lätt när han körde upp på Skanstullsbron och tog sig vidare ut mot förorten. Väl hemma kunde han till sin glädje konstatera att mörkret räddade honom. Utan att bli iakttagen rullade han in sin Mercedes i garaget och slank uppför trappan till bostadsvåningen.

 

Gustav klädde omedelbart av sig sin dyra kostym, synade den men fann inga fläckar. Den hamnade därför i garderoben tillsammans med ett antal andra dyra kostymer medan skjorta, underkläder och strumpor förpassades till tvättkorgen. Sedan blev det rena underkläder, en billig vardagsskjorta, ett par jeans och en rejäl whisky. Med det tomma glaset i handen somnade Gustav på en av sina luxuösa soffor. En mycket tydlig dröm kom till honom. Han stod på en stadsgata, det var mitt i natten och han undrade varför det var så tyst. Plötsligt sprängdes tystnaden sönder av glada skratt, och ett antal kvinnor kom rusande mot honom. Han kände igen dem alla, men ingen av dem var sig riktigt lik. De var rufsiga i håret, var klädda i vita armépälsar och hade varsin stor kökskniv i handen. De skrattade inte längre sedan de upptäckt honom. I stället skrek de högljutt och höjde sina knivar. Gustav vaknade av att han trillade ur soffan, fortfarande med det tomma glaset i handen. ”Vilket jävla svin du är”, muttrade han medan han reste sig och gick mot sin säng. ”Imorgon är det ju för fan arbetsdag igen.”

 

——

 

Helge gick upp tidigt på morgonen dagen efter den senaste spritresan och upptäckten att kartongen med ägget avlägsnats från köksbordet. Han gick ut och förvissade sig om att björnsaxen inte slagit igen och att låset inte utsatts för någon ytterligare åverkan. Sedan väckte han Bertil, som med ett morrande steg upp, uträttade sina behov, tände en brasa i vedspisen och satte igång kaffebryggaren. ”Varför är du så jävla morgontidig, varför skall vi gå upp klockan fem när vi kunde sova ut efter en lång dag längs vägarna”, muttrade han medan han skar tunna skivor av en fabrikstillverkad limpa. Helge svarade inte, han visste väl egentligen inte själv. Troligen var anledningen oro över att någon skulle bryta sig in och slå ihjäl honom och att han därför var ivrig att få tag i ett nytt lås till ytterdörren innan det blev kväll igen.

 

Efter frukosten gick bröderna ut till ladugården i vintermörkret och inspekterade kistan försedda med varsin ficklampa. Återigen kunde Helge svära på att ingen varit inne där och att nog vore klokt att snarast låta den här kistan gå samma väg som den förra. Bertil ryckte på axlarna och menade att det nog var säkrast att vänta tills det frös på igen.” Just nu är det mycket vinter kvar”, sade han,” men de senaste dagarnas mildväder bekymrar mig. Jag vill inte åka ut på isen med traktorn när det är fem grader varmt. Själv är jag tacksam över mildvädret, för det få betongen att stelna. Men å andra sidan tar det några dagar när det inte är varmare än så här.” Bertil fortsatte sitt resonemang medan bröderna gick tillbaka och satte sig vid köksbordet med ytterligare varsin kopp kaffe.

 

Småningom kom en sakta gryning utanför köksfönstret, Helge reste sig upp och undrade om inte den där låssmeden han brukat anlita i Nybro brukade öppna vid niotiden. Bertil, som för en gångs skull satt på teven, var helt uppslukad av ett morgonprogram. ”Hur fan kan man släppa in så mycket folk i landet som man gör? Titta bara på de där två som vi packat ner i kistor. Vad fan hade dom här att göra annat än att stjäla för oss hederligt folk på landsbygden? Det blir väl bara sådana där till slut”, sade Bertil argt och stängde av teven sedan någon form av minister visat sig i rutan och förklarat hur det egentligen gick till när man släppte in folk. Bertil, som kände sig sur och luggsliten av det tidiga uppstigandet, tog på sig ytterkläder och sade åt Helge att göra detsamma. ”Det är väl bäst att jag kör till Nybro”, sade han, ”för du är väl inte riktigt nykter än.”

 

Suven rullade i väg. Snöblandat regn slog mot vindrutan, och torkarna malde fram och tillbaka. Det blev en smula moddigt längs vägen, men suven gick stadigt med sina dubbdäck och sin fyhjulsdrift. Det var inte mycket trafik, och småningom körde Bertil in i staden. Han frågade efter vägen till låssmeden, Helge pekade och snart var de framme. Medan Bertil väntade i bilen gick Helge in och handlade vad han behövde. ”Fan vad de här grejorna är dyra nuförtiden”, muttrade han när han satte sig igen. ”Dessutom hade den fan mage att fråga om jag behövde hjälp med att byta lås. Han skulle bara veta hur många lås jag har bytt i mina dagar.” Helge fnyste, knäppte upp sin jacka och tog fram en plunta. ”Det skall fan vara ute i det här jävla vädret utan brännvin”, sade han och satte flaskan till munnen. Bertil suckade som han brukade sucka och vände suven hemåt.

 

Bertil körde in i Remshult och stannade utanför ICA:n ”Vi behöver mer mat”, sade han kort. ”Du behöver inte gå med, för det där med att handla mat är ju min avdelning precis som nya lås är din avdelning.” Helge suckade och förde åter flaskan mot munnen, men plötsligt hejdade han sig och lät flaskan sjunka. Inne på ICA- handlarens gård stod en vit skåpbil, och en liten mörk man gick fram och tillbaka mellan bilen och förrådet där handlaren bland mycket annat hade cement. Helge kunde se hur mannen lastade in den ena cementsäcken efter den andra i bilen, och när han lät sitt enda öga svepa över bilens sida kunde han urskilja någon form av text. ”Det är ta mig fan samma bil”, muttrade han. ”Om jag vågade skulle jag gå ut och titta efter om den svarta färgen som jag skrapade fram på hjulhuset fortfarande syns eller om de målat över den igen. Men om jag går ut och tittar, så kan ju den där figuren bli misstänksam.” I samma ögonblick kom Bertil ut med sina matkassar, öppnade bakluckan och ställde in dem.

 

Sedan Bertil satt sig ner och Helge stoppat tillbaka sin plunta i fickan, lade även Bertil märke till det som Helge sett. Mannen vid skåpbilen kom med ännu en säck, lade in den och stängde bakdörrarna. Bröderna tittade på varandra men sade ingenting. När mannen åter gick in i butiken öppnade Helge sin dörr och gick ut. ”Jag måste få se om den fan betalar för sig”, viskade han och gick med raska steg och öppnade butiksdörren. Han gick fram till grönsaksdisken, lade två gula lökar i en plastpåse och gick fram till kassan, där den lille mörke mannen höll på att betala. Vad Helge kunde förstå, så försökte mannen pruta på det pris som handlaren klart och tydligt skrivit på en lapp Men handlaren bara skakade på huvudet och sade att det här är priset på dina varor. Till slut betalade mannen det begärda priset och slank ut genom dörren. ”Jävla människor som inte vill betala det som står på prislappen”, sade handlaren medan Helge lade sin påse på kassans rullband. ”Brorsan glömde lök”, sade han, betalade och gick ut.

 

Helge satte sig i bilen, och bröderna kunde se hur den vita skåpbilen rullade ut på gatan, svängde om hörnet och styrde i riktning mot det forna glasbruket. ”Skall vi följa efter?” frågade Helge, men Bertil skakade på huvudet. ”Det vore nog tusan så oklokt att göra det”, sade han, startade suven och vände den i riktning mot Olsboda. Snöfallet tilltog, och det var inte längre snöblandat regn det handlade om. Det märktes att det blivit kallare, Bertil tog det försiktigt och körde in suven på ladugårdsplanen medan snön vräkte ner. Han lastade ut sina kassar och gick mot ytterdörren medan Helge tog påsen med sitt nya lås. ”Det här kan jag nog fan inte sätta dit i dag”, muttrade han.

 

Nästa: Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (4 av 4)

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars), Vårt kollektiva minne (Lars) Tags: 3 av 4, Oxdjupet, Vem är egentligen skyldig till vad

15 nov 2012

Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (2 av 4)

I

 

Den 4 oktober 2005 mördades den nittiosjuåriga Elin Olsson på ett mycket brutalt sätt. Mördarna, som var tre till antalet, bröt sig in i villan i det lilla samhället Remshult där Elin bott i många år. De bröt sig in vid fyratiden på morgonen genom att krossa ett källarfönster. Sedan begav de sig, i skenet av tre ficklampor, till den trappa som ledde upp till bostadsvåningen. Försiktigt och utan att ge minsta ljud ifrån sig nådde de den dörr som förde dem till målet, till den våning där de förväntade sig att finna de dyrbarheter som de behövde för ett fortsatt bekvämt liv.

 

Mördarna blev mycket besvikna under sin ljudlösa rundtur i huset. I skenet av ficklamporna sökte de igenom skåp efter skåp, låda efter låda utan att finna något av värde. Till slut hamnade de i köket, där en av dem råkade stöta till en stor keramikvas, som med ett ljudligt buller föll i golvet. De blivande mördarna stirrade för en sekund på varandra i ljuset av ficklamporna. Naturligtvis sade ingen något.

 

Det blev ljudet av keramikvasens fall som väckte gamla Elin. Yrvaken satte hon sig upp i undran över var hon befann sig. Hon hade nämligen varit mitt uppe i en dröm där hennes sedan många år avlidne make talat om för henne att hon var den vackraste kvinna som någon kunde möta. Med det beskedet satte sig Elin upp i sängen, rättade till nattlinnet, tog på sig tofflorna och begav sig i riktning mot toaletten. Det var då hon mötte mördarna.

 

Innan Elin med sin stapplande gång hann öppna toalettdörren fick hon det första slaget. Det tog i nacken, och hon vacklade till i förundran över vad detta kunde vara. Eftersom hon tänt ljuset på sin väg till toaletten hann hon få en skymt av den som slagit henne. Det var en figur försedd med något som liknade en grov strumpa kring huvudet, den sort av strumpa som Elin mindes från sin barndom och som alla hade på fötterna, inte kring huvudet. Den där sortens hemstickade strumpor som alla kunde tillverka på den tiden.

 

Det andra slaget fick Elin i bakhuvudet. Det var hårt och det dämpade Elins medvetande. Innan hon dog mindes hon drömmen om sin man och vad han sagt. Det var därför som Elin hittades med ett leende på läpparna av sin egen son dagen efter det brutala dådet.

 

——

 

Den 18 december 1928 var Kalle Samuelsson av någon anledning trött på livet. Varför visste ingen i efterhand. Och han hade heller ingenting antytt. Kalle var en glad och utåtriktad grabb som såg ut att trivas med livet, men så var det tydligen inte. I det inre fanns något som han inte på minsta sätt var tillfreds med. Någon form av kaos som hängde samman med försmådd kärlek eller något annat.

 

Kalle hade tagit ett beslut, något som inte alla gör. Kalle gick in i bostadshuset, letade fram familjens hagelgevär, laddade båda piporna med de patroner som fanns i samma skåp som geväret och gick ut i det ruggiga väder som rådde för årstiden. Han hade kunnat härja fritt med såväl bössa som patroner eftersom modern och hans två år yngre syster befann sig i ladugården och mjölkade korna. Kalle hade stannat inne i huset sedan han skyllt på huvudvärk.

 

Nu bar färden av mot hönshuset ett par tiotal meter bort. Kalle öppnade dörren och skrämde de församlade hönorna ordentligt där de satt på sina pinnar. Några av dem sprang ut under vilt kacklande. Kalle tystade dock alltsammans med att själv stå alldeles stilla. Hönorna lugnade sig medan Kalle stack in bösspipan i munnen. Sedan tryckte han av båda piporna samtidigt, något som fick resten av hönorna att omedelbart och under ett öronbedövande kacklande ge sig ut och springa långt ifrån hönshuset.

 

Såväl skottet som hönornas kacklande väckte givetvis folket i byn till liv. Varifrån kom skottet? Vem avlossade det? Ett par grannar rusade till, men ingen kunde begripa vad som egentligen hänt. Alla gick hem till sig utom Kalles mor och syster som gick upp till hönshuset och fann den unge mannen med bortskjutet huvud. Det blev en kväll i chock och förtvivlan.

 

——

 

Någonstans på sydsvenska höglandets östra sluttning ligger Storsjön och Lillsjön. Den senare ligger lite högre än den förra, varför Lillsjöns vatten rinner genom en bäck, som i islossningen kan bli till en riktig flod. Då får Storsjön ta emot en massa vatten, något som gör att den ibland får så mycket vatten att den nästan storknar innan ån som rinner vidare genom vattensystemet tar sig en djup slurk och skickar vattnet vidare. Det här är ett av de under som naturen varje år levererar till de människor som bor kring Storsjön.

 

Naturligtvis är det så att såväl Storsjön som Lillsjön genom århundradena dragit till sig en massa människor, som genom seklerna utvecklat byarna Morhult och Olsboda, den förra belägen vid Lillsjön och den senare vid Storsjön. Det är om Olsboda vår berättelse skall handla, och det var där som Kalle Samuelsson sköt sig i decemberskymningen i nådens år 1928.

 

Olsboda bestod vid tiden för Kalles självmord av fyra gårdar som ligger på rad utefter landsvägen och på sluttningen ner mot Storsjön ett par hundra meter från vattnet. Avståndet mellan bostadshusen är betryggande tack vare de stora tomterna. Man slipper alltså att se rakt in i köken hos varandra. Ladugårdarna är lite olika placerade, och märkligt nog är ett par av dem inträngda mellan bostadshusen och sjön. I de båda andra gårdarna är ladugårdarna förlagda lite längre uppåt sluttningen, vilket gör att man har fri sjöutsikt från några rum.

 

Familjen Samuelssons gård ligger längst ut i byns södra del, vilket medför att de har en något sämre sjöutsikt än de tre övriga. Fördelen var dock, vid den tid då vår berättelse börjar, att man fick vara lite mer i fred än grannarna, att man kunde göra saker och ting utan att någon direkt upptäckte vad man egentligen höll på med. Familjen Samuelssons gård kallades sedan lång tid tillbaka för Södergården. Nästa gård i raden var Mellangården. Sedan följde Storgården och Norrgården.

 

På Södergården var ladugården och övriga ekonomibyggnader belägna söder om bostadshuset och lite i skymundan på det viset att skogsbrynet med närmare hundraårig granskog skyddade från all insyn. Där fanns, förutom ladugården, jordkällare, vedbod, brygghus, hönshus, dass och en extra hölada. Bostadshuset var byggt i två våningar, hade spröjsade fönster och timmerkonstruktion med rödfärgad panel. En pampig byggnad, uppförd i samband med laga skiftet i det avslutande 1800-talet. Det var då som många bönder byggde nytt, det var då som vissa fick flytta på sig och hamna lite grann på utmarken, det var då som ett visst begynnande välstånd gjorde att man unnade sig lite mer än förut. I Olsboda hade dock inge behövt flytta ut. I stället hade alla i största samförstånd enats om hur man ville ha det och hjälpts åt att fördela marken, riva de gamla otidsenliga bostadshusen och uppföra de nya. Det var väl därför som alla fyra bostadshusen i Olsboda såg likadana ut. Undantaget var Storgården, där man i någon form av högfärd i senare tid, målat huset i gul oljefärg i stället för den traditionella rödfärgen.

 

——

 

”Fan, morsan, svara då, jag vet att du är gammal och har svårt att gå, men du kan väl för fan ta den bärbara telefonen med dig till sängen”.

 

Men ingen svarade trots att Bertil lät många signaler gå fram från sin mobiltelefon. Till slut gav han upp och stoppade telefonen i fickan. ”Fan, muttrade han igen, det är väl bäst att köra bort och se till gumman när jag ändå är i närheten.”

 

Klockan var närmare tolv på dagen då Bertil stannade vid moderns lilla hus mitt i samhället. Han såg att det lyste där inne och undrade om han tagit den här omvägen förgäves. Men så mildrade han tankarna en smula och insåg att det inte precis var igår som han besökte sin mor. Inte i förrgår heller. Och inte förra veckan heller. Han eller brodern brukade i stället hålla daglig telefonkontakt med sin gamla mor.

 

Bertil ringde på dörren som han brukade och väntade. Visserligen hade han nyckel till huset på sin knippa, men den använde han aldrig eftersom han var av den bestämda uppfattningen att man aldrig bara skall klampa in till folk även om det gäller en förälder. Så han väntade tålmodigt utan att något hände. ”Hon är väl på toaletten”, mumlade Bertil medan han ringde på dörrklockan en gång till. Men ingen öppnade.

 

Bertil suckade och började gå runt huset och uppsöka bakdörren. Måhända modern hade gått ut på den lilla gården trots den låga temperaturen utomhus. Det var i samma ögonblick som han rundade husets hörn som han fick syn på den sönderslagna fönsterrutan. Spontant kände han på fönstret och insåg att det blivit uppbrutet.

 

Nu var det inte längre frågan om att vara hövlig och inte bara klampa in. Raskt fick Bertil fram nyckelknippan, letade fram rätt nyckel och låste upp. Modern låg på golvet ett par meter framför honom. Det behövdes inga medicinska fackkunskaper för att konstatera att hon var svårt misshandlad, blodig och död.

 

——

 

Amanda och Elin Samuelsson kunde naturligtvis inte göra något annat än att titta in i hönshuset denna ödesdigra decemberkväll. Elin hann bara kasta en flyktig blick på sin döde och söndertrasade bror innan hon kände kväljningarna komma. Helt stilla gick hon bakom hönshuset och spydde. Även modern Amanda ryggade givetvis tillbaka, men eftersom hon egentligen inte hade något val gick hon in i hönshuset och satte sig på huk bredvid den döde sonen. Hon kunde inget förstå. Chocken var grym. Den första fråga hon ställde sig var om någon i de andra gårdarna förstått något. Alla måste ju ha hört de båda skotten, som blivit till ett enda skott eftersom Kalle tryckt av båda piporna samtidigt. Att hönsen kacklar en sen kväll behövde inte vara något ovanligt. Det kan ju ha funnits en räv på väg in.

 

Det var då som Amanda fick sin idé. Fortfarande sittande på huk vid sin döde son föreslog hon för sig själv att skapa en lögn. Att kalla på landsfiskalen skulle resultera i en massa frågor, eftersom familjen sedan länge varit känd för en eller annan skum affär. Det hade rört sig om jakt på vilt vid tidpunkter då viltet inte var lovligt och lite annat av det slaget. Egentligen inget allvarligt, men tillräckligt för att väcka nyfikenhet hos vissa myndighetspersoner.

 

Amanda reste sig mödosamt och gick ut till dottern, som efter alla spyorna var likblek i ansiktet. Det där med blekheten var naturligtvis inget som Amanda kunde se i mörkret, men mor och dotter fann varandra i en lång och innerlig kram. Under tiden malde Amandas tankar vidare i huvudet. Hur skulle hon skapa sin lögn? Hur skulle den se ut? Hur skulle hon få dottern att gå med på det hon tänkte sig?

 

Följden blev att mor och dotter gick de fåtaliga meterna till bostadshuset, snyftande och stöttande varandra. Väl inkomna tände Amanda ljuset medan Elin sjönk ner på soffan i köket. Det var en gammal soffa, som följt familjen i åtminstone tre generationer. Den var hård och egentligen inget vidare att ligga på, men den hade fått står kvar eftersom den rymde åtminstone tre sittande personer framför det stora slagbord som helt dominerade köket. Det rörde sig om en praktisk möbel som ingen ville göra sig av med. Just i det här ögonblicket passade den Elin alldeles utmärkt. Hon kände att kväljningarna avtog, och hon somnade i sin stora chock.

 

——

 

Bertil visste egentligen inte alls vad han skulle eller borde göra. Chocken var så stor att all handlingsförmåga avstannade. Hans mor låg död och blodig framför honom. Han hade ingen aning om hur länge hon legat där men mindes svagt att han pratat med henne häromdagen. Det hade nog även Helge gjort. Och då hade deras mamma mått bra, talat om att hemhjälpen varit hos henne och att hon fått hem den mat hon behövde.

 

Med darrande händer fick Bertil fram mobiltelefonen och slog numret till sin bror. Inget svar. ”Fan också”, tänkte Bertil, ”är han på fyllan nu igen eller har han glömt att ta med sig den förbannade mobilen? Jag har ju alltid predikat om att han skall ha telefonen med sig om han går ut. Det är den bästa försäkringen om man skulle snubbla och bryta foten.” Bertil kände hur han blev allt mer förvirrad och slog numret till den fasta telefonen där hemma. Inget svar där heller.

 

Det blev moderns gamla katt som väckte Bertil ur hans trauma. Katten kom fram ur någon vrå och strök sig kring hans ena ben. ”Du din stackare”, sade Bertil för sig själv, ”du behöver nog tusan gå ut”. Följaktligen öppnade Bertil ytterdörren och släppte ut katten, som försvann med ett högljutt jamande.

 

”Jag tror att det 112 man skall slå”, tänkte Bertil medan han fortsatte att fumla med mobilen. ”112 skall ju vara någon form av larmnummer om man behöver hjälp”. Rösten som svarade manade Bertil att tala om vad saken gällde och berätta var han befann sig. ”Jag är hos min mamma”, stönade Bertil ”och hon är död”, lade han till för säkerhets skull. ”Ett ögonblick”, svarade rösten, ”jag kopplar vidare till polisen”.

 

Så kom det sig att polisen, efter något som Bertil betraktade som en evighet, kom till det lilla huset i Remshult. Två stadiga män i uniform tog tag i saken, larmade läkare och ambulans, och började fråga ut Bertil om vad han visste. Men det var inte mycket som polisen fick veta mer än att den närvarande mannen var son till den döda kvinnan. Den ene av poliserna sade till Bertil att han måste stanna där han var.

 

——

 

Amanda konstaterade att Elin sov djupt. Hon gick fram till vedspisen och ruskade om i den lilla glöd som fanns kvar. Sedan tog hon några fint kluvna tallvedsbitar och lade på glöden. Efter en kort stund flammade brasan upp på nytt. Amanda kände att hon måste ha en stor kopp starkt kaffe, varför hon hällde upp lite vatten i pumpan av glas från spannen i köket. Sedan tog hon fram kaffekvarnen och malde sig en försvarlig näve väl rostade bönor, som hon hällde i pumpan. Snart puttrade kaffet på spisen och spred en god doft genom köket.

 

Amanda satte sig på en stol på den andra sidan av slagbordet så att hon kunde hålla uppsikt över den sovande Elin. I handen höll hon kaffekoppen, som hon försåg med lite socker och en skvätt mjölk. Det svaga ljuset från fotogenlampan i taket skapade en närmast spöklik stämning i det stora köket. Amanda smuttade på sitt kaffe medan hon funderade vidare. Någon eller några måste ha hört skottet. Men å andra sidan hade ingen kommit och frågat vad det handlade om. Alla hade väl trott att Kalle skjutit efter en räv eftersom hönsen kacklade så förskräckligt.

 

Efter en stund fyllde Amanda på sin kaffekopp och fortsatte sitt funderande. Den döde sonen där uppe i hönshuset måste på något sätt därifrån. Särskilt viktigt var det att se till att bössan kom tillbaka till huset och gömdes undan. Amanda tittade på sin dotter, som fortfarande sov mycket djupt.

 

Amanda gjorde slag i saken genom att klä på sig varma ytterkläder och förse sig med en av de stallyktor som alltid stod på plats i hallen. Hon öppnade lyktan och konstaterade att det fanns ett bra stearinljus i den, tände ljuset, stängde luckan igen och gav sig ut i vinternatten. Med säkra och vana steg gick hon upp till hönshuset på sluttningen mot skogen. Hon var nu helt säker på att ingen skulle lägga märke till henne. Det var omöjligt för någon av grannarna att se det fladdrande ljuset i stallyktan i det ruskväder som rådde. Och om någon till äventyrs skulle se ljuset, så var det väl inte så underligt om Amanda var på väg till hönshuset i mörkret. Det kunde ju vara frågan om något så enkelt som att se till hönsen.

 

Väl framkommen ställde Amanda försiktigt ifrån sig lyktan inne i hönshuset. De flesta hönorna, och även den ståtliga tuppen, hade kommit tillbaka och satt snällt på sina pinnar. En och annan av dem antydde något som liknade ett kacklande, men eftersom alla kände sin husmor, så stillnade oron ganska snart.

 

Amanda arbetade snabbt. Först tog hon med visst besvär hagelgeväret ur Kalles stelnande fingrar och ställde det utanför dörren. Sedan tog hon av sig sitt förkläde och svepte det om sonens söndertrasade huvud och knöt fast det så gott hon kunde i det svaga skenet från lyktan. Sedan rätade hon ut sonens kropp eftersom hon förstod att likstelheten var på väg. Det gällde ju att ha honom rak och fin inför den begravning hon förberedde.

 

——

 

Det var fortfarande en smula oktoberljus kvar ute när polisen klarat av sitt arbete i det lilla huset i Remshult. Bertil hade fått redogöra för vad han haft för sig, och man hade kunnat konstatera att han inte hade något att göra med sin mors död. Sålunda fick Bertil beskedet att han kunde åka hem men att han måste hålla sig tillgänglig inför den kommande utredningen. ”Visst”, tänkte Bertil, ”jag är väl alltid tillgänglig”. Högt sade han: ”Jag hoppas att ni tar väl hand om mor, för hon var en mycket god kvinna.” Såväl polis som läkare och ambulanspersonal försäkrade Bertil att hans mor nu var i goda händer.

 

Utredningen om mordet på Elin Olsson började genast. Nyfikna grannar kretsade kring det lilla huset, och de poliser som först varit på plats hade nu fått förstärkning. Dörrknackning påbörjades, men ingen av de närmast boende hade hört eller sett någonting. De flesta var gamla människor. Några av dem hörde dåligt, och alla hade sovit lika djupt som Elin. Polisen som ledde utredningen suckade och konstaterade att det egentligen inte fanns några vittnen att tillgå.

 

När alla fram emot kvällen höll på att avsluta sitt sökande kom en gammal Mazda, körd av en ung man, fram till det lilla huset i Remshult. Den unge mannen klev ur bilen och sade att han kanske hade något att berätta för de poliser som fortfarande fanns kvar. Intresset blossade upp på nytt, och mannens vittnesmål antecknades med stort intresse.

 

Det visade sig att den unge mannen arbetade som tidningsbud för att kunna skrapa ihop lite extra pengar vid sidan av sitt arbete vid den närbelägna sågen. Han hade hört nyheten om mordet på lokalradion och hade, så fort han slutat sitt arbete, kört till Remshult i hopp om att någon myndighetsperson skulle vara kvar på platsen. Han berättade att han vid femtiden på morgonen kommit till Remshult för att dela ut den lokala morgontidningen till alla prenumeranter. ”Och de är många här i Remshult”, förklarade han stolt. ”Alla gamlingarna här håller sig med egen tidning. Varför, förstår jag inte”, fortsatte han. ”De skulle ju kunna dela tidning och på det sättet spara en massa pengar.”

 

Polisen fortsatte att anteckna och ställde sedan frågan om den unge mannen sett eller hört något särskilt eftersom han kommit till platsen för brottet. ”Jo”, blev svaret, ”när jag skulle lägga tidningen i brevlådan ett par hus härifrån startade en stor svart bil och körde söderut i hög fart. Det var en skåpbil av nyare modell och av en sort som jag själv alltid drömt om att äga. En sådan där sak som man kan lasta mycket i och som har en motor med bra klös.” Vilket fabrikat bilen var av kunde den unge mannen inte avgöra så här i efterhand. Bara att bilen var svart och hade gott om hästkrafter under huven.

 

Allt antecknades och kom småningom att läggas till handlingarna om det brutala mordet på Elin Olsson. När Bertil morgonen därpå slog upp tidningen fick han veta att den eller de personer som slagit ihjäl hans mor färdats i en stor svart skåpbil. Med en suck lade han ifrån sig tidningen och tittade på sin bror Helge som satt mitt emot honom vid köksbordet och med darrande händer försökte dricka sitt kaffe. Eftersom Helge bara hade ett fungerande öga och dessutom var ordentligt bakfull, var det svårt för honom att sikta rätt med kaffemuggen. Men när Bertil upprepade det han sagt föregående kväll, vaknade Helge till och satte häftigt ner muggen på. Bordet. ”Jo”, sade Helge med viss smärta i rösten, ”jag förstår att mor är död. Men vem fan slog ihjäl henne?” Bertil berättade att det enda spår som fanns var en stor svart skåpbil.

 

——

 

Det var en ovanligt kall och bister förvinter i december 1928. Sjöarna hade redan frusit till och även om den 18 december då Kalle sköt sig bara var gråmulen och med några få snöflingor, så verkade det som om vintern kommit för att stanna. Det var den frusna sjön som kläckte den makabra idén hos Amanda när hon med uppbjudande av alla sina krafter och med hönornas oro i bakgrunden drog Kalle ur hönshuset. Hon lade ner sonens kropp på marken och höll sig stilla tills hönorna tystnat. Hon kontrollerade att förklädet kring det sönderskjutna huvudet satt där det skulle. Inget ljud hördes. Ingen granne hade kommit och frågat vad som hänt.

 

Amanda lämnade Kalle på marken och tog sig i skenet av stallyktan tillbaka till bostadshuset. Hon började nu känna av chocken, hon darrade i hela kroppen, men hon var ändå fast besluten att fullfölja sin plan. Utan att väcka den ännu djupt sovande Elin letade hon fram ett grovt lakan och några tunga vikter som var till spannmålsvågen ute på logen. Hon konstaterade att den sammanlagda tyngden uppgick till över tjugo kilo. Sedan letade hon upp en rulle ståltråd som fanns i ladugården.

 

Elin rörde sig oroligt i mardrömmar på kökssoffan, men Amanda konstaterade kallt att dottern låg bra där hon låg. Följaktligen fick Elin en varm filt över sig medan Amanda fortsatte sina förberedelser i förvissningen om att dottern skulle fortsätta sin djupa sömn. Efter ytterligare en stor kopp starkt kaffe och ett par timmars väntan reste sig Amanda och gläntade på ytterdörren. Snön föll nu ymnigt och lade sig väl tillrätta på det tunna snötäcke som funnits förut. Med ett nästan belåtet leende stängde Amanda dörren och konstaterade att vädret var det rätta. Chocken och darrningarna hade vid det här laget övergått i en stor beslutsamhet.

 

Amanda grep återigen stallyktan och gav sig ut i det ymniga snöfallet. Lakanet och rullen med ståltråd hade hon lagt över axeln och de tunga vikterna bar hon i båda händerna. Stallyktan, som hade ett rejält handtag, dinglade i munnen. Utrustad på det här viset begav sig Amanda till vedboden, där släden förvarades. Det handlade om den stora släden som man körde fram veden till bostadshuset med på vintern. Nu skulle den få en annan funktion.

 

Med släden i släptåg tog sig Amanda de få meterna till hönshuset, nu med stallyktan i ena handen och lakanet och ståltråden i den andra. Hon satte ner lyktan bredvid Kalles kropp och lade lakanet över honom. Sedan rullade hon kroppen ett halvt varv så att hon kunde svepa den helt i lakanet. Snöfallet tilltog, något som gjorde Amanda allt lugnare ju längre hon kom i sin syssla. När svepningen fullbordats lindade Amanda ståltråden runt Kalles kropp i flera varv. Till slut liknade Kalle närmast en mumie.

 

Amanda drog upp kroppen på släden och gick tillbaka till vedboden för att hämta de tunga vikterna. Hon lade dem ovanpå kroppen varefter hon tog ett spett som stod i vedboden och lade på även det. Sedan gick hon in och fann att dottern fortfarande sov djupt. Försiktigt tassade Amanda omkring i huset medan hon försåg sig med de varma kläder som krävdes för den kommande utflykten. Försiktigt stängde hon ytterdörren när hon gav sig av.

 

Snöfallet tilltog när Amanda tog kälkens rep och började dra. Det var inga problem för henne att ta sig fram på den frusna marken. Kälken gled lätt, marken bar neråt, men ibland fick Amanda stanna upp och hindra kälken från att komma ifatt henne. Lyktan höll hon fortfarande i den fria handen, men den var inte längre till någon nytta i det ymniga snöfallet. Hon släckte den, sedan hon förvissat sig om att hon hade tändstickor i fickan. Det var egentligen bättre utan lykta eftersom Amanda väl kände vägen till sjön sedan barndomen.

 

Väl framme vid sjökanten kunde Amanda konstatera att snöfallet upphört, något som underlättade resten av det självpåtagna uppdraget. Hon tände med frusna fingrar återigen lyktan innan hon gjorde sig redo att gå ut på isen med släden i släptåg. Med den stövelförsedda högerfoten stampade hon på isen och konstaterade att det bara var att gå ut på den. Så blev det också, Amanda fattade ett stadigt grepp om repet till släden och gav sig ut på isen i riktning mot Oxdjupet långt ute på sjön.

 

——

 

Det blev Bertil som fick ta hand om allt det praktiska kring moderns bortgång. Han kontaktade prästen, han kom överens med en begravningsentreprenör och han tröstade brodern Helge som först efter ett antal dagar förstått att hans mor inte längre fanns i livet. Slutligen bestämdes datum för jordfästningen som ägde rum i den stora 1800-talskyrkan i Remshult. Naturligtvis hade Bertil sett till att annonsera ordentligt i de lokala tidningarna och bjuda in alla som ville komma.

 

Eftersom Elin var så gammal att de flesta av hennes vänner var döda för länge sedan, så blev det inte så många som kom till begravningen. Men några grannar hade ändå hörsammat kallelsen och infunnit sig i kyrkan till Bertils stora glädje. Det blev en fin högtidsstund under ledning av en engagerad präst och en tonsäker kantor. Bertil och Helge, som båda var dåliga på att sjunga, hängde med så gott de kunde sedan den kvinnliga kantorn tagit befälet över sången. Även grannarna hängde med så gott de kunde.

 

Efter den högtidliga akten inbjöd Bertil alla att komma till församlingshemmet för en minnesstund. Han hade inte snålat på något sätt utan i stället kontaktat en matvarubutik i Nybro och beställt ordentligt med smörgåstårta. Och ordentligt blev det, så pass ordentligt att Bertil och Helge fick ta med sig hem så mycket att kylskåpet fylldes. Bröderna fick sedan leva på den alltmer kladdiga smörgåstårtan i flera dagar. De sista bitarna fick de slänga sedan Bertil konstaterat att man kan bli sjuk av något som är så här gammalt.

 

Märkligt nog hade Helge hållit sig nykter under dagarna före begravningen. Han hade suttit tyst under ceremonin, och han hade gått fram till kistan och bugat djupt för sin mor. Även under minnesstunden, då Bertil sagt några ord om modern och hennes långa liv, hade Helge varit tyst och tittat ner i bordet. När bröderna väl kommit hem tog Helge fram en helflaska Whisky och hällde upp ett ordentligt glas av den gulbruna drycken. Bertil suckade och satte sig framför teven. Han sjönk in i ett program som handlade om folk som bodde långt ute i obygden. Han undrade om han inte själv hörde till denna utrotningshotade sort.

 

——

 

Amanda strävade vidare ut över sjön i den snöiga decembernatten. Släden gled lätt över isen i det stadiga greppet om linan. Isen var inte särskilt tjock, och Amanda undrade i sitt stilla sinne om hon skulle nå fram till Oxdjupet innan allt försvann under hennes fötter. Men hon strävade vidare med bara en tanke i bakhuvudet, nämligen att ge Kalle en hederlig begravning. Om hon sedan följde med själv spelade egentligen ingen roll.

 

Mitt ute i Storsjön fanns den stora strömmen, något som alltid varit på tal i folkmun. Den stora strömmen var i själva verket ån som rann från Lillsjön till Storsjön och som ute i Storsjön bildade något som försvagade vinterns isar. Amanda var väl medveten om detta när hon strävade vidare. Eftersom hon var djupt religiös var en stilla bön helt rätt i det här läget. Snöfallet hade upphört, och Amanda släckte åter lyktan eftersom det var lättare att finna vägen utan något extra ljus. Hon var också rädd för att någon skulle kunna se skenet från lyktan nu när sikten var tämligen fri. Amanda kom förbi den stora strömmen även om isen knakade betänkligt under hennes fötter.

 

Amanda drog en djup suck av något som kunde uppfattas som lättnad. Lättnaden gällde inte henne själv utan snarare Kalle. Om hon förlorat honom och kanske även sig själv på grundare vatten, så hade hela expeditionen blivit en smula misslyckad. Nu strävade hon vidare utan att på minsta sätt se bakåt.

 

Någon hade en vinter huggit upp en vak och släppt ner ett femton meter långt rep med en ordentlig tyngd i änden. Ändå hade repet inte nått bottnen på sjön. I folkmun hade detta liksom den stora strömmen blivit till något märkligt. Nu visste alla att mitt ute i sjön fanns ett stort djup, mycket större än någon egentligen kunde fatta. Man kallade den djupa hålan för Oxdjupet. Någon hade gett namn, men ingen visste vem. Vad alla runt sjön visste var däremot att Oxdjupet låg mellan två hållpunkter, en på den norra och en på den södra sidan av sjön. När man var mitt över Oxdjupet kunde man nämligen, om man stod åt rätt håll, se Storgården på sin högra sida och en skarp klippa på den andra sidan sjön på sin vänstra. Det var bara att låta linjen löpa i synfältet.

 

——

 

En tid efter det att Bertil och Helge begravt sin mor i oktober 2005 var det dags för bouppteckning. Eftersom bröderna bodde tillsammans på fädernegården och dessutom inte hade vare sig fruar eller barn, så var proceduren snart överstökad.

Egentligen fanns inget av värde i moderns hem, så bröderna beslöt, efter förslag från Bertil, att sälja huset. Helge höll med och tyckte att de kunde använda pengarna från försäljningen till att köpa sig en ordentlig bil, en sådan där SUV med automatlåda och andra finesser. Bertil nickade långsamt. Han höll med om att det skulle vara något alldeles speciellt med en riktig bil på gården.

 

Bertil och Helge röjde ut de fåtaliga ägodelarna efter sin mor sedan Bertil kontaktat en fastighetsmäklare som lovat att sälja huset snarast. Det mesta av bohaget var bara att kasta eller bränna upp. Det var något som en lokal loppmarknad fick i uppdrag att utföra. Det enda som bröderna stuvade in i sin gamla bil var den relativt nya dammsugaren och en träkista med ett stort hänglås.

 

Dammsugaren kom väl till pass eftersom den gamla i stort sett hade gett upp, något som gav brödernas hem ett intryck av förfall. Nu kunde båda köra omkring med moderns moderna maskin och se till att det mesta av det damm som lagrats under lång tid försvann ur vrårna. Den gamla träkistan stod fortfarande i hallen, där Helge en kväll stötte emot den när han körde dammsugaren och svor en ramsa.

 

Så kom det sig att Bertil och Helge gemensamt lyfte upp träkistan på köksbordet med en undran hur tusan de skulle kunna komma i den. Locket var nämligen låst med ett ordentligt beslag och ett hänglås. ”Inga problem”, muttrade Helge och hämtade en hammare. Med ett par välriktade slag var hänglåset borta från kistan och förpassat till köksgolvet. ”Det där var väl onödigt”, muttrade Bertil, ”nu har du ju skadat kistan”.

 

Försiktigt gläntade bröderna på locket. Överst låg barnkläder, något som båda bröderna gissade var något som modern stoppat undan sedan deras barndom. Sedan följde lite krimskrams i form av julgransprydnader och annat som använts för olika högtider och som de mindes väl. Därefter kom en stor bunt brev, alla utan kuvert. Mellan ett par av dem låg tre amerikanska tjugodollarsedlar. Bröderna lyfte med varsamma händer alltsammans ur kistan och lade sakerna på köksbordet. Längst ner i kistan fann de ett stort kuvert adresserat till ”Mina kära söner från mamma”. Med darrande händer tog Bertil upp kuvertet och öppnade det.

 

Kuvertet innehöll en närmast fullskriven inbunden anteckningsbok. Bertil började bläddra i den men hade svårt att läsa. Han led nämligen liksom sin bror av svår dyslexi, något som gjorde det omöjligt för honom att tyda det modern skrivit frånsett enstaka ord. Med en suck lade han tillbaka såväl boken som de övriga sakerna i kistan och stängde locket.

 

——

 

 

Amanda nådde fram till Oxdjupet tack vare att snöfallet upphört, himlen klarnat och en späd måne visat sig på himlen. Nu kunde hon verkligen orientera sig, tog sikte på Storgården, tog sikte på klippan, rörde sig några meter åt sidan och tog sikte på ytterligare ett riktmärke som fanns i norr. Hon var mitt över Oxdjupet, och det var här som hennes arbete verkligen började. Med händer som visserligen bar vantar men ändå var frusna, greppade Amanda spettet och började hugga i den tunna isen. Det dröjde inte lång stund innan hon var igenom, men hon visste att hon hade ett drygt arbete framför sig för att få till en ordentlig vak.

 

Att arbeta hårt med kroppen ger god värme. Om man bara har en ordentlig mössa och vantar tjocka nog, så går det mesta bra i kyla. Amanda hade en ordentlig mössa men alltför dåliga vantar. De kyldes av spettet, vilket gjorde att händerna domnade ordentligt innan hon fick upp ytterligare ett antal hål i isen. Följden blev att Amanda måste värma sina händer genom att slå dem tillsammans liksom i en applåd. När hon hållit på med det en stund var hon redo att fortsätta. Till slut, efter något som Amanda uppfattade som en evighet, stod hon framför en vak i isen.

 

Amanda bad en bön, varefter hon med darrande stämma sjöng en psalm. Sedan drog hon sonens kropp av släden och lade den på isen. I något som visade tvekan över vad hon höll på med stirrade Amanda ner i vakens svarta vatten. Där fanns inget svar att hämta på de frågor hon ställde. Därför var det bara att agera, och det snabbt. Amanda fäste de medförda tyngderna kring Kalles kropp med hjälp av ytterligare ett par meter ståltråd, alltmedan månen försvann bakom molnen. Det var bara att fatta ett snabbt beslut, precis som Kalle hade gjort när han sköt sig.

 

Kalles kropp, inlindad i ett hemvävt lakan och försedd med spannmålsvågens tyngder, sjönk ner i det svarta och kalla vattnet. Amanda stod vid vakens kant och iakttog bubblorna som steg ur vattnet. Hon förstod egentligen inte vad hon gjort, men det spelade för stunden ingen roll. Det enda viktiga för henne var nu att Kalle var säkert placerad i Oxdjupet och att han skulle få frid utan sedvanlig begravning. För säkerhets skull bad Amanda ännu en bön innan hon tog släden och spettet på släp inför återfärden.

 

Amanda kände att det var något fel med hennes händer. De saknade känsel, och när hon väl var tillbaka på gården släppte hon kälken innan hon nått fram till vedboden och rusade in i huset. Där satt dottern Elin på soffan och nynnade på en välkänd melodi medan hennes huvud svängde fram och tillbaka. Hon tittade upp på modern och frågade med undrande röst när Kalle skulle komma tillbaka. Amanda hörde henne inte, eftersom hon själv hade fullt upp med sina förfrusna händer.

 

 

II

Inte förrän på försommaren 1929 hade Elin Samuelsson återhämtat sig så pass att hon åter vågade gå ut ur huset. Det var på sin tjugonde födelsedag den 29 maj som hon på darrande ben mötte den allra skönaste försommarsol man kan tänka sig. Vänliga grannar hade varit och hälsat på mor och dotter under vintern och våren, men det hade varit Amanda som skött all konversation. Elin hade suttit tyst och lyssnat men egentligen inte begripit ett dyft av det som sades.

 

När Elin kom ut på förstugutrappen bländades hon till en början av det starka solljuset. Instinktivt satte hon vänstra handen för ögonen medan hon sökte koordinera fötterna för att ta sig ner de två trappstegen. Amanda, som befann sig på ladugårdsplanen, rusade till för att hjälpa sin dotter, men Elin avvisade henne med den högra handen. Elin ville minsann klara sig själv i sin önskan att återkomma till livet. Hon gick några steg innan hon blev tvungen att sätta sig på en stol och vila.

 

Naturligtvis hade vintern varit en enda lång mardröm för Amanda. Hon hade ensam tvingats sköta alla sysslor på gården och mjölka de fem korna morgon och kväll. Ibland hade grannarna kommit henne till hjälp och burit in ved och vatten, men de hade alla sina sysslor och kunde inte alltid vara till hands, något som Amanda förstod. Därför blev hon lämnad ensam med mjölkseparering, smörkärning, ostframställning och brödbak.

 

Det hade dröjt ända till efter jul innan någon frågat var Kalle höll hus. Det var Amandas goda väninna och förtrogna Irma i Norrgården som en dag kom på oväntat besök. Naturligtvis hade kaffepumpan placerats på spisen och bullar tagits fram. Sedan hade de båda väninnorna slagit sig ner i det mer eller mindre utkylda finrummet med varsin kopp kaffe serverat i finservisen. Det var inte ofta som den användes, men vid ett sådant här tillfälle var det helt rätt att använda den.

 

”Jo”, sade Amanda till slut, ”nu skall jag berätta för dig”. Irma som varken var särskilt nyfiken eller skvallrig av sig satt ändå på helspänn inför det kommande beskedet. ”Jo, det var så”, fortsatte Amanda, ”att Kalle inte klarade av sin fars bortgång. Det är ju nu mer än två år sedan min man dog i den tragiska olyckan ute i skogen, och Kalle hade länge känt att han inte orkade med att ta över gården och sköta den. Så det blev för mycket helt enkelt. Strax före jul meddelade Kalle mig och Elin att han tänkte emigrera till Amerika. Sedan packade han ner lite kläder i en väska inför promenaden till Remshult. Därifrån tog han tåget till Växjö, och sedan fortsatte han till Göteborg. Naturligtvis försökte jag övertyga honom att stanna, men han ville inte lyssna. Så vad skulle jag göra? Elin blev helt sjuk över att mista sin bror, så hon har legat i sängen och gråtit hela tiden”.

 

Irma satte ner kaffekoppen på fatet och stirrade vilt på Amanda. ”Vad säger du? Hur skall du och Elin nu kunna sköta gården alldeles själva?” Det märktes att Irma var upprörd över de besked hon fått och sade att hon skulle tala med sin man Arne om saken så snart hon kommit hem. För ett ögonblick blev Amanda rörd över den medkänsla som visades henne, och hon lyckades till och med klämma fram en tår ur den ena ögonvrån.

 

Så kom det sig alltså att Amanda under hela vintern fick den hjälp hon så väl behövde. Att Elin blivit stollig och inte kunde hjälpa till på minsta sätt var det egentligen ingen som undrade över. Alla sade sig förstå att det måste varit svårt att bli övergiven av brodern som hon tyckt så mycket om. Alla hoppades också att Kalle skulle nå Amerika välbehållen och att han skulle höra av sig.

 

Det var först efter nyår som Amanda förmådde sig att gå upp till hönshuset. Det skedde i mörker efter kvällsmjölkningen, och med en lykta i handen öppnade Amanda dörren med darrande hand. Naturligtvis möttes hon av tystnad eftersom såväl hönorna som tuppen vid det här laget mött döden av brist på mat och vatten. De flesta av djuren låg på golvet, men några hönor satt döda på sina pinnar i ett krampaktigt grepp. Amanda lät ljuset från lyktan spela över den makabra scenen. Hon kunde konstatera att de flesta hönorna hade blod från Kalle på sig och att väggarna var nedstänkta av blod. ”Det här får jag ta itu med någon annan dag” tänkte Amanda medan hon stängde dörren bakom sig. Hon undrade bara hur hon framgent skulle kunna förklara varför hon inte hade några hönor när det blev dags för dem att börja värpa ägg framemot påsk. Men även den frågan sköt Amanda på framtiden.

 

Amanda klarade vintern tack vare sin ännu relativt friska kropp och sin starka vilja. Att sköta gården och samtidigt ta hand om en apatisk dotter hade säkert fått mången stark kvinna att svikta. Men Amanda hade inget val, och hon måste skapa en fortsättning på sin lögn. Hon visste också att lögnen måste fortplantas till dottern så att ingenting avslöjades för omvärlden. Det var då hon började fundera över hur lång tid det egentligen tog att resa till Amerika.

 

Det första brevet kom i slutet av februari och var daterat i New York i slutet av januari. Kalle skrev att det varit en behaglig båtresa till det stora landet och att han mådde bra. Han berättade att han hade fått arbete som bodbiträde i en köttaffär i den stora staden men att han planerade att så småningom skaffa sig en egen och mycket större butik. Med brevet i handen begav sig Amanda till Norrgården där hon läste högt för Irma över en kopp starkt kaffe.

 

Amanda hade skapat en lögn, som hon blev tvungen att hålla vid liv. Eftersom hon hade egna släktingar som emigrerat tidigare under 1900-talet, så var det här egentligen inget problem. På vinden hade hon nämligen ett antal äldre brev som hon tagit fram och studerat under sena kvällar i skenet från fotogenlampan i köket. Hon hade försökt förstå var Amerika låg, hur det såg ut där och hur det var att leva där som främling. Sedan hade hon vid ett besök i handelsboden i Remshult köpt brevpapper av finaste sort, något som åstadkommit ett djupt hål i hennes allt magrare kassa. De gamla breven förvarade hon sedan tillsammans med det nyinköpta brevpapperet i en kista av trä med ett stort hänglås på. Kistan förvarade hon i ett hörn på vinden och täckte den med diverse bråte. Nyckeln till hänglåset förvarade hon på en spik längst in i skafferiet. Ingen skulle kunna komma åt hennes hemlighet.

 

Så kom det sig att Amanda framöver kunde få ett brev varje månad under senvintern och våren 1929. Hon berättade med stolthet om breven för alla invånarna i byn, och eftersom de flesta i Olsboda hade någon släkting som flyttat till Amerika, så var det här egentligen inget märkligt. Att det aldrig fanns några kuvert till breven var det ingen som brydde sig om lika lite som någon skulle komma på att fråga posten om de här månatliga breven från Amerika. Alla trodde på Amanda, och fram i maj månad började hon känna en viss trygghet med sin lögn. Hon fick den sympati hon behövde, och den utnyttjade hon väl. Enda problemet var Elin, för om flickan vaknade till medvetande igen, så måste hon invigas i lögnen.

 

Kalle fortsatte att berätta om sina äventyr i Amerika. Han beskrev New York på ett sätt som fick Irma att förundras över hur något kunde vara så stort. Irma hade nämligen en gång i sin ungdom rest till Stockholm med en något förvirrad idé i huvudet att skapa sig ett eget liv. Hon hade funnit staden alltför stökig och hade rest hem igen efter några månader, varefter hon gift sig med sin ungdomskärlek Arne och flyttat in i Norrgården. Alltså visste Irma hur en storstad fungerade, men hon förstod också att New York var både större och bullrigare än Stockholm. Allt det här berättade hon för Amanda, som belåtet konstaterade att de beskrivningar hennes egna släktingar gjort av den stora staden i väster stämde ganska väl.

 

I det här läget var det med blandade känslor som Amanda såg sin dotter Elin stappla ut i solen på sin födelsedag den 29 maj. Amanda hade lyckats vinna så mycket sympati hos grannarna att hon fått den hjälp hon behövt med vårsådden och lite annat som skulle göras så här års. Gården fungerade trots allt, och Amanda behövde inte ens be om hjälp med att såga och hugga ved inför den vinter som trots allt skulle komma. Det fanns nämligen gott om bränsle kvar i den stora vedboden.

 

Sedan Elin sjunkit ner på den enkla trädgårdsstolen utanför huset tog Amanda fram ännu en stol och satte sig bredvid dottern. Naturligtvis var Elin blek efter den långa vintern inomhus. Hon hade också magrat eftersom hennes aptit inte varit den bästa. Amanda såg allt detta och tänkte på hur hon sökt truga dottern att äta ordentligt utan att få någon vidare respons. Den tidigare så vackra flickan såg nu betydligt äldre ut med sina fårade kinder och alltför slanka kropp. Amanda suckade och frågade Elin hur hon mådde. För första gången sedan den ödesdigra kvällen i december öppnade Elin munnen och försökte prata. Men det gick dåligt, orden ville liksom inte riktigt infinna sig.

 

Amanda tog Elins hand. Mor och dotter satt länge tysta tills Elin med en kraftansträngning bröt tystnaden och ställde en fråga. ”Vad hände med Kalle”, löd den. Amanda suckade tungt när hon förstod att Elin inte suddat ut den hemska händelsen ur sitt medvetande. Nu uppstod en situation där Amanda måste välja väg. Antingen skulle hon berätta sanningen eller också skulle hon övertyga Elin om att det hela bara varit en ond dröm och att Kalle nu hade det bra i Amerika. Om hon berättade sanningen måste hon förvissa sig om att Elin höll tyst för all framtid. Om hon inte sade sanningen visste hon att hon spädde på sin lögn och därmed sina egna skuldkänslor.

 

”Det är så här”, sade Amanda långsamt. Men innan hon hann fortsätta brast den annars så starka kvinnan ut i en våldsam gråt. Hon grät hejdlöst och högljutt medan tårarna strömmade utefter hennes kinder. Ansiktet blev allt rödare under de minuter som attacken varade. Sedan tystnade Amanda helt plötsligt, satte sig rak i stolen och torkade ansiktet med förklädet. Nu hade hon återigen full kontroll över situationen.

 

”Det är så här”, sade Amanda återigen medan hon sparkade med skorna i marken. ”Det är så här att allt det du minns var helt verkligt”. Hon hade nu bestämt sig för att sanningen var det enda rättesnöre hon hade även om sanningen skulle medföra polisförhör och andra otrevligheter om dottern inte var med på noterna. Elin satt tyst en lång stund. ”Då var det alltså ingen ond dröm”, sade hon till slut. ”Det är alltså sanning att Kalle gick upp till hönshuset och sköt sig med hagelgeväret. Men var finns han”, blev den naturliga följdfrågan. ”Jag kan inte minnas att vi hade någon begravning eller något sådant. Men det är kanske så att jag varit helt borta så länge att jag inte minns något över huvud taget”.

 

Amanda kramade länge Elins hand innan hon fortsatte att säga den sanning som nu behövde sägas. Amanda berättade i detalj hur hon tagit med sig Kalle ut på isen och begravt honom i Oxdjupet. Sedan berättade hon om sin lögn och hur hon åstadkommit amerikabreven. Elin satt hela tiden tyst och försökte ta till sig hemskheterna. Hon lyckades inte helt, och till slut blev det Elin som brast ut i hejdlös gråt. ”Kalle är borta”, snyftade hon, ”jag får aldrig se honom igen. Kalle ligger djupt nere i Storsjön och du låtsas att han är i Amerika”.

 

Det var nu som Amanda började fundera över vad hon ställt till med. Om det inte varit bättre att kalla på landsfiskalen den ödesdigra kvällen och låtit sanningen framstå i öppen dager. Men samtidigt kände hon att hon gjort rätt eftersom en polisutredning skulle ha avslöjat de dunkla fenomenen i familjens förflutna. Det var just dessa dunkla historier som Amanda och hennes nu avlidne man lyckats hålla Elin utanför. Därför bestämde sig Amanda för att bli stark igen och låta lögnen leva vidare.

 

Det blev Elin som avgjorde saken. Hon reste sig med ett ryck och konstaterade att hon var hungrig. Sedan gick hon raka vägen in i köket, öppnade skafferidörren, tog fram bröd, smör och ost och dukade det stora slagbordet. En skvätt mjölk blev det också. Elin åt sin mat under tystnad uppkrupen i den stora soffan medan modern satte sig mitt emot och med förundran iakttog sin dotter. Elin åt mycket, och hon åt sig mätt för första gången på mycket länge.

 

Utanför huset gick eftermiddagen mot sitt slut, Elin reste sig upp och dukade av bordet alltmedan modern satt kvar i sin förundran. ”Korna behöver mjölkas”, förklarade Elin torrt medan hon ställde in den överblivna maten i skafferiet. ”Korna råmar och du bara sitter här”, fortsatte hon medan hon grep ett förkläde och satte det på sig. Elin gick ut i försommarkvällen och konstaterade att vädret var vackert, att blommorna vid husknuten visade goda livstecken och att livet trots allt kanske var värt att leva. Elin kände att hon tagit befälet på Södergården.

 

——

 

Det hade gått ytterligare ett par år när Elin en sen lördagseftermiddag i juni månad 1931 sade till modern att hon skulle bege sig de få kilometerna till Remshult och gå på dans. Irmas son Niklas hade lovat att hämta och skjutsa henne på sin nya cykel. Naturligtvis skulle det ta en god stund att ta sig till Remshult, så Elin var tvungen att ge sig av före kvällsmjölkningen, en syssla som hon i och med konstaterandet överlät till Amanda.

 

Allt sedan det ödesdigra erkännandet hade mor och dotter fortsatt att leva under samma tak, men de sade inte mycket till varandra. Till Amandas stora lättnad hade Elin inte avslöjat någonting, varför Amanda kunde fortsätta sitt bedrägeri med amerikabreven efter de goda förlagor hon hade. Och grannarna kunde gotta sig i de berättelser som levererades. Eftersom Amanda då och då kom över en dagstidning med skildringar från de kriser som vid det här laget rådde i Amerika, så kunde hon spä på sina berättelser ordentligt. Kalle hade flyttat till Chicago, där han arbetade på ett stort slakteri. Tyvärr hade han ännu inte så gott ställt att han skulle kunna skicka hem pengar, men även det skulle väl ordna sig.

 

Det hade fallit på Elins lott att städa upp i hönshuset under sommaren 1929 eftersom modern inte orkat ta itu med saken. Elin hade tagit med sig en spann med varmt såpvatten och en ordentlig rotborste. Först hade hon lagt alla döda hönor och den ståtliga tuppen i en stor säck och sedan skrubbat väggarna rena från broderns blod. Hel tiden hade hon känt kväljningar och varit beredd på att spy, men magen hade förhållit sig förvånansvärt lugn och hon hade kunnat slutföra sitt arbete. Säcken med de döda hönorna hade hon grävt ner i gödselstan. Sedan hade hon hittat en god förklaring till varför det inte fanns några hönor på Södergården. Dörren till hönshuset hade blåst upp och rävarna hade kunnat härja fritt. Irma hade sedan lovat att förse Södergården med nya invånare i hönshuset så snart sommarens första kycklingar hade blivit stora nog. Under tiden kunde Amanda och Elin hämta de ägg de behövde i granngårdarna.

 

Den spända stämningen mellan Amanda och Elin lättades alltid upp en smula när de träffade andra invånare i byn. Irma och Arne Adolfsson borta i Norrgården hade sin vuxna och duktiga son som var en stor tillgång i jordbruket. Irma och Arne bäddade för att han småningom skulle ta över gården och ingå ett passande giftermål. I Storgården fanns det gamla och barnlösa paret Sigrid och Rune Johansson, som strävade vidare men hoppades på pension och en lugnare tillvaro. Efter pensioneringen kunde de tänka sig att sälja korna och lägga ner jordbruket. Alla visste ju att de hade gott om pengar efter ett arv från en släkting i Amerika. I Mellangården levde Karin och Gunnar Karlsson ett gott och innehållsrikt liv. De var nu lite till åren och hade tre gemensamma barn, som alla flyttat till Stockholm och gift sig. Karin och Gunnar gick nu omkring och längtade efter barnbarn.

 

Ungefär så såg det ut när Niklas kom med sin cykel på lördagseftermiddagen i juni och hämtade upp Elin. Under glada skratt började de båda ungdomarna sin mer eller mindre vingliga färd till Remshult, där en dragspelare och en fiolspelare väntade på att förnöja sin publik på den öppna dansbanan på festplatsen. Niklas betalade inträde för sig och Elin, och sedan var det bara att starta kvällens nöjen. En och annan ung man försvann ibland i buskarna runt dansbanan och kom tillbaka med smått rödmosiga kinder och något vinglande gång. Det var vid sådana här tillfällen en hel del brännvin i omlopp, och en och annan av de drabbade fick vissa svårigheter att ta sig hem frampå nattkröken. Några blev också liggande i buskarna där de sov ruset av sig.

 

Elin fick dock inga problem eftersom Niklas inte använde brännvin. Han hade heller aldrig försökt att smaka på den starka drycken eftersom hans djupt religiösa föräldrar saknade motbok och därmed möjligheter att handla på systembolaget. I skymningen gav sig Elin och Niklas tillbaka, och den tidiga försommarnatten var redan ett faktum när de kom tillbaka till Olsboda. Eftersom Niklas var en väluppfostrad och artig gjorde han inte minsta försök att närma sig Elin framför ingången till Södergården. Med ett brett leende sade han god natt och vände sin cykel hemåt. Elin viskade i sin tur ett blygt god natt och gick in i huset.

 

Väl inkommen bröt helvetet lös för Elins del. Amanda kom nedstörtande från övervåningen, där hon hade sitt sovrum och undrade var dottern hållit hus halva natten. Helt chockad avstod Elin att svara på den ställda frågan. ”Jaså, du har fått ihop det med Irmas Niklas”, fortsatte Amanda medan hon knöt näven mot dottern. ”Den grabben har jag känt sedan han föddes, och jag vet att Irma och Arne gärna skulle se att han gifte in sig här så att de kunde få två gårdar att styra över. Men se det skall jag sätta stopp för. Den här gården skulle ha blivit Kalles om han fått leva och du skulle ha blivit tvungen att gifta in dig i någon annan gård. Jag skulle ha fått stanna kvar här och Kalle skulle ha gift sig ståndsmässigt. Men nu blev det som det blev, och nu är det du och jag som bor här, och jag tänker inte för mitt liv släppa in någon annan karl i det här huset. Så mycket du vet det!”

 

Elin var beredd på att modern skulle slå till henne, men så blev det inte. I stället vände Amanda på klacken och gick upp till sig. Elin satte sig vid köksbordet och grunnade länge över det som modern sagt. Inom henne växte ett hat fram, ett hat som riktade sig mot den lögn som hon numera var en del av. Naturligtvis skulle Kalle ha tagit över gården om allt skett i rätt ordning. Men nu blev det inte så. Kalle var död men levde vidare i Amandas fantasier på ett sätt som fick Elin att rysa. Kalle skulle inte komma tillbaka, nu var Elin det enda barn som Amanda hade kvar. Och Elin var fast besluten att ta upp den kamp som påbörjats.

 

Elin grunnade länge denna natt, och hon gick inte till sängs i kammaren innanför köket förrän solen börjat titta fram. Med en smörgås i handen kröp hon ihop ovanpå sin bädd. Hon var vid det här laget tjugotvå år gammal och därmed giftasvuxen. Hon hade ätit upp sig ordentligt sedan hon lämnat sin apati och var vid det här laget en ganska fyllig och stilig kvinna. Elin hade inte kunnat undgå blickarna från den nyktra delen av de unga män som varit på dansen och förstod att hon mycket väl och utan besvär skulle kunna hitta en passande man. Hon tänkte sedan på Niklas och förstod att han gillade henne. Men å andra sidan hade hon inga som helst känslor för Niklas på det viset. De var väl snarast något av syskon, uppvuxna i samma by, hade gått i samma skola, konfirmerats i samma kyrka och mötts i alla möjliga sammanhang. Nej, Elin fortsatte gärna att betrakta Niklas som en bror sedan hon förlorat sin egen.

 

Elin väcktes abrupt av moderns hårda stämma ett par timmar senare. ”Det är dags att mjölka”, konstaterade Amanda kort och gick ut i köket för att förbereda frukosten. Det vankades gröt och mjölk med bröd till. Mor och dotter åt under tystnad, och efter avslutad måltid dukade Amanda av bordet. Sedan gick de båda ut i ladugården.

 

Eftersom Amanda hade skadat sina händer under vistelsen på isen hade hon svårt att mjölka. Det blev för det mesta Elins syssla även om modern hjälpte till så gott hon kunde. Elin arbetade raskt med kornas spenar och var färdig fortare än vanligt. Säkerligen var det ilskan som drev på henne och hon kände att hon hade svårt att hålla tillbaka tårarna. ”Varför skall mamma vara så elak”, tänkte hon medan hon gick ut med den sista spannen i mjölkrummet och tömde den i silen. Vid det här laget hade gårdarna i Olsboda börjat sälja det mesta av mjölken till Mejeriet i Remshult, varför Elin fördelade den ännu varma vätskan på ett par stora metallkrukor. Hon körde ut dem till mjölkbryggan där mejeriets stönande lastbil skulle hämta dem om en stund.

 

Sedan var det dags att släppa ut korna i den varma och goda försommaren. Glatt lämnade de gården alla fem och gav sig iväg mot skogsbrynet. De hade en stor yta att röra sig på eftersom inhägnaden mot grannens mark låg en bra bit bort. Där skulle de nu beta hela dagen tills det blev dags att ta in dem för kvällsmjölkningen. Vatten att dricka fanns i en bäck som kom från den högre belägna skogen och mynnade i Storsjön.

 

Vid det här laget insåg till och med Amanda att det skulle behövas en karl på gården, men det var naturligtvis inget som hon för sitt liv ville erkänna. Förutom korna, hönsen och en gris fanns det naturligtvis en häst på gården. Den hette Mops och var en snäll gammal hingst som aldrig ställde till några besvär utan lät sig villigt hanteras av gårdens folk. Men att spänna Mops för en vagn eller en plog var inget kvinnogöra. Mops fick därför stå i sin spilta för det mesta, men ibland släppte Elin ut honom. Hon fick alltid en tacksam blick från den stora hingsten när hon gjorde det.

 

——

 

Under åren 1931 och 1932 kom amerikabreven lite tätare än förut. Amanda satt på kvällarna vid fotogenlampans svaga ljus i köket och läste dem. Det var givetvis fortfarande bara Elin som visste att modern själv skrivit breven och att hon för varje brev som under mystiska omständigheter dök upp blev alltmer sluten i sig själv. Vardagssysslorna klarade Amanda till nöds, men samtalet mellan mor och dotter tystnade alltmer för att till slut inskränka sig till de allra mest nödvändiga kommentarerna. Elin började känna att livet höll på att rinna ifrån henne samtidigt som hon undrade om modern höll på att bli galen.

 

En och annan dag var Amanda på ett strålande humör när hon träffade på grannarna och berättade om vad Kalle hade för sig där borta i Amerika. Han hade vid det här laget flyttat till en stor stad som hette Chicago, och där hade han fått arbete på ett av de stora slakterierna. Men sedan kom mer dystra tongångar sedan grannarna börjat undra varför en så välbeställd ung man inte skickade hem pengar nu när han hade så god lön. ”Några dollar i ett kuvert skulle väl vara bra”, sade Irma en dag. Amanda förstod nu att hon måste byta taktik en smula.

 

I Amerika hade den stora börskraschen ägt rum redan 1929, och såväl Amanda som Elin och alla grannarna hade börjat känna av den depression som kommit från Amerika och under de följande åren brett ut sig även över Sverige. Eftersom Amanda inte var det minsta korkad och i allra högsta grad läskunnig försökte hon på alla sätt få tag i dagstidningar med rapporter från det stora landet i väster. En och annan tidning nådde fram till byn, och eftersom alla visste att Amanda var en stor nyhetsslukare hamnade tidningar, som ofta var flera veckor gamla, på köksbordet i Södergården i Olsboda. Amanda läste dem med stort intresse, och med pennan i handen och papper framför sig förde hon de anteckningar hon behövde för att spä på sin lögn.

 

Så kom det sig att Amanda en sen kväll på hösten 1932 bestämde sig för att Kalle var både utfattig och utsvulten. Det var tydligen enda sättet att få tyst på Irmas funderingar om det där med att skicka hem en eller annan dollar. Kalle hade mist sitt arbete på slakteriet och sällat sig till den stora skara av arbetssökande och hungriga män som sökte efter sysselsättning. Han skrev att han för det mesta var svulten men att han hyste gott hopp om att småningom få ett arbete eftersom det framför allt var unga människor som efterfrågades till de fåtaliga platser som blev lediga. Hur Kalle bodde eller om han hade familj var inget som brydde Amanda i hennes funderingar. Så långt tänkte hon inte ens.

 

Varje kväll gick Amanda under stort hemlighetsmakeri upp på vinden, låste upp sin kista och lade ner breven i den. Alla de tidningar, som utgjorde källmaterialet till hennes fabuleringar lades i en prydlig hög på golvet. ”Tidningarna innehåller ju inga hemligheter”, brukade Amanda mumla, ”huvudsaken är att breven inte kommer i orätta händer”. Eftersom Amanda bodde på övervåningen och bevakade uppgången till vinden noga hade Elin ingen möjlighet att slinka upp dit för att snoka. Elin bodde fortfarande i kammaren på husets bottenvåning.

 

En kväll när Amanda i fotogenlampans svaga sken satt och studerade sina amerikabrev kom Elin och satte sig mitt emot henne. Elin såg sin mor rakt in i ögonen och frågade hur länge det här spektaklet skulle kunna fortsätta. Amanda, som vid det här laget inte var van vid att dottern tilltalade henne, lyfte ett ögonbryn och stirrade tillbaka. ”En sak skall du ha klar för dig Elin”, sade hon till slut, ”du skall veta att Kalle var mitt älsklingsbarn och att jag hade sett fram emot att han skulle kunna ta över gården när min ork var slut. ”Men”, replikerade Elin, nu med en trotsig min, ”har du då aldrig tyckt om mig? Det där med att Kalle skulle ta över gården och att jag skulle få lov att ge mig iväg har jag hört så många gånger förut.”

 

Amanda svarade inte utan återgick till sin läsning av en bunt brev som låg framför henne. Med en suck reste sig Elin och bestämde sig för att inte ta upp tråden igen. Modern tyckte tydligen inte om henne, och det var väl något som hon fick leva med. Samtidigt insåg hon att om hon lät livet rinna iväg på det vis som det nu gjorde, så skulle hon småningom bli minst lika förgrämd och konstig som modern. Det var i det ögonblicket hon fattade sitt livs viktigaste beslut. Medan modern ännu bläddrade i sina papper reste sig Elin med ett stort leende på läpparna och gick in på sin kammare. Eftersom tankarna fortfarande malde hade hon svårt att somna. När sömnen slutligen infann sig drömde hon om en stor och stark man.

 

——

 

Sedan Bertil och Helge i början av november 2005 genomsökt sin mors träkista med det bastanta lås som Helge lätt forcerat satt tvillingbröderna vid sitt köksbord och funderade. De satt vid samma slagbord som Amanda och Elin en gång i världen ventilerat sina känslor invid. Och bordet hade varit med längre än så. Otaliga slagmärken vittnade om detta. Därför hade bröderna tagit fram en av sin mors gamla hemvävda dukar för att täcka det som egentligen inte borde synas. Problemet var bara att duken sällan eller aldrig tvättades. Så egentligen hade det varit lika bra att vara utan duk och låta bordet framträda med alla de skavanker det fått under många år av flitigt användande.

 

Det var kvällen efter det att bröderna öppnat kistan. Helge hade varit tvungen att köra till systembutiken i Nybro. Med en klirrande påse hade han kommit hem, öppnat en flaska whisky och frågat brodern om han ville ha innan han hällde upp till sig själv. Bertil hade skakat på huvudet och förklarat att han fortfarande inte hade lärt sig att dricka sprit. Sedan satt båda tysta medan Helge tog sig den ena supen efter den andra.

 

”Du”, sade Helge plötsligt och vaggade en smula fram och tillbaka på stolen medan han tömde glaset. ”Egentligen är det ganska korkat att köpa de här godsakerna på systemet när det är fan så mycket billigare i Tyskland”. Bertil tittade upp på brodern och undrade vad som menades. ”Köpa sprit i Tyskland”? Helge satt tyst en stund och sedan förklarade han att nu när Sverige var med i EU och allt det där, så fick man föra in en förfärlig massa sprit och öl utan att tullen brydde sig det minsta. ”Ja”, fortsatte han, om vi köper en sådan där stor SUV när vi sålt morsans kåk, så kan vi köra ner över Öresundsbron och handla. Det tjänar vi ju på. ”Du tjänar på det”, tänkte Bertil, ”det är du som köper sprit för dina pengar, och det är jag som får köpa mat till oss båda för mina pengar”, fortsatte tankegången. ”Det är du som aldrig har några pengar, medan jag har gott om slantar på banken. Det kostar alldeles för mycket att hålla på och supa.” Det senare sade Bertil högt, men Helge tycktes inte lyssna. I varje fall sade han inte mer.

 

Egentligen var det bara Bertil som anade vad den gamla träkistan innehöll. Alla breven från morbror Kalle i Amerika. ”Jag får väl grunna lite på både morbror Kalle och allt det andra som jag har svårt att tyda,” tänkte han stilla medan han tittade bort mot brodern som blev allt rundare under fötter. ”Gå och lägg dig”, sade Bertil medan han lade undan några av de papper som funnits i kistan. ”Det här får vi fortsätta med i morgon”, fortsatte han i ett försök att såväl inför sig själv som inför brodern dölja vad han trodde att kistan innehöll.

 

Helge reste sig på ostadiga ben. ”Jag skall bara gå ut och pissa”, sade han medan han vinglade mot ytterdörren. ”Det är den enda frihet som vi som bor på landet har kvar”, fortsatte han. ”Att få gå ut bakom knuten och slå kvällsdrillen i Guds fria natur.” Bertil hade hört den ramsan förr, och han brukade tänka på den när han själv gick ut bakom knuten i stället för att besöka det gamla dasset som stått på gården i kanske hundra år. Sedan gällde det att få Helge att somna. Helge hade sin säng på övervåningen i Amandas gamla rum medan Bertil sov i kammaren på bottenvåningen, där deras mor Elin en gång i världen haft sitt krypin.

 

Helge dröjde ovanligt länge där ute i det kalla novembervädret, tillräckligt länge för att Bertil skulle börja undra vart han tagit vägen. Bertil gick därför ut för att själv slå en drill bakom knuten när Helge dök upp ur mörkret med en mycket bekymrad min. ”Sa du inte att morsans mördare körde omkring i en stor svart skåpbil som snuten aldrig fick tag i?” Jo, det var vad Bertil fått för sig sedan polisrapporten kommit honom till handa. Jovisst hade den unge mannen som var tidningsbud sett en stor svart skåpbil lämna Remshult i hög fart den där ödesdigra morgonen. ”Jag gick bort till vägen”, sade Helge, ”och där står en svart jävla skåpbil parkerad.”

 

——

 

Sedan Elin väl bestämt vad hon skulle göra, så var det egentligen bara att lägga ut linjalen och välja en rak väg. Hon ville ha en karl, en stor och stark karl, en sådan som mött henne i drömmen. Men det gällde att avvakta rätt tillfälle, och det tillfället inträffade knappast mitt i vintern. I stället bidade Elin sin tid medan hon kväll efter kväll betraktade modern som i ett allt mer förvirrat tillstånd satt vid slagbordet och bläddrade i sina amerikabrev sedan mjölkningen och andra sysslor var överstökade.

 

Det dröjde ända till midsommaren 1933 innan Elin gjorde slag i saken. Då hade hon i förtroende förklarat för Irmas son Niklas att han inte var hennes drömprins men att hon gärna i fortsättningen betraktade honom som sin bror. Utan tvekan hade Niklas blivit en smula ledsen men hade till slut accepterat att det aldrig skulle kunna bli tal om en sammanslagning mellan Norrgården och Södergården i Olsboda by. Egentligen visste han inte själv vad det var som styrde, föräldrarnas önskan att han skulle ställas inför ett rikt och passande giftermål eller hans egna känslor för Elin. Niklas valde att följa det besked han fick och strunta i föräldrarnas avsikter. Han konstaterade bara att Elin var välkommen att bli den syster han aldrig fått.

 

På midsommaraftonen gick Elin ner till en undanskymd vik i Storsjön där hon utan att någon såg henne kunde ta ett ordentligt bad. Eftersom det var varmt och gott väder kunde hon verkligen njuta av att tvåla in hela kroppen gång på gång och sedan skölja av sig i det ljumma sjövattnet. Frampå eftermiddagen gick hon tillbaka till gården och sade kort till modern att hon struntade i kvällsmjölkningen. Amanda, som nu förlitat sig på Elin och hennes handlag med korna alltsedan utflykten med Niklas, blev helt stum. Elin knyckte på nacken, tog på sig en vit klänning, borstade håret och begav sig till fots mot dansbanan i Remshult. Hon gick lugnt och stilla i den ljumma sommarkvällen för att inte bli svettig och varm. När hon hunnit en bit kom fler danslystna unga människor och slöt an. Till slut var de ett stort glatt gäng som kom fram till dansbanan.

 

Det blev en fantastisk midsommaraftonskväll med molnfri himmel och försommarvärme vid dansbanan på festplatsen i Remshult. Elin skilde sig från sina kamrater, betalade sitt inträde och blandade sig med alla de människor som kommit för att fira att solen nu stod som högst på himlen. I morgon skulle det genast börja gå åt det andra hållet med allt mörkare kvällar. Elin lät blickarna svepa från den ena mannen till den andra vid dansbanan. Hon gick snabbt förbi alla de som redan hade förfriskat sig för mycket och börjat kliva en smula snett. Till slut stannade hennes blick vid en man som hon aldrig träffat förut men som helt stämde med hennes dröm. Han var storvuxen och klädd i en kostym som verkade vara alltför liten. Han såg lite vilsen ut, vilket passade Elin alldeles utmärkt.

 

Elin gick fram till mannen i den urvuxna kostymen och frågade helt fräckt om han ville dansa. Den vanliga dragspelaren och den likaledes vanliga fiolspelaren hade just stämt upp en vals, och många par var redan i farten på dansbanan. Mannen i den urvuxna kostymen svarade att han visst kunde tänka sig att dansa men att han var väldigt dålig på det. Elin log mot honom och sade stilla att det inte gjorde något, hon ville lära honom. Visserligen hade Elin själv inte dansat särskilt mycket, men hon hade rytmen i blodet, och det hjälpte gott. Hon tog sin blivande man i handen och ledde ut honom i dansen. Det blev en lång kväll i ett möte som skulle vara länge.

 

Det visade sig ganska snart att den välväxte mannen i den urvuxna kostymen kom från gården Slätteryd på andra sidan om Remshult från Olsboda räknat. Han hette Albert Olsson, var den yngre av två bröder och bodde fortfarande på föräldragården i den stora drängstugan. Där trivdes han bra, och han gick upp varje morgon för att delta i gårdens alla sysslor, och han visste att det var hans äldre bror som småningom skulle överta gården när föräldrarna inte längre orkade. Men han stretade vidare i hopp om att så småningom finna någon form av försörjning innan det var dags för brodern att ta över på riktigt. På det viset pratade Albert på hela kvällen, och Elin förstod att här stod hon inför ett riktigt kap. En man som var stor och stark, verkade snäll och som inte hade någon möjlighet att stanna på föräldragården. Det vore något för Amanda att bita i!

 

Kvällen slutade med att Elin och Albert skildes åt utanför festplatsen med den nu helt tysta dansbanan. Eftersom Elin till varje pris ville ha Albert till sin äkta man tog hon det lugnt vad gällde känslorna. ”Om jag förför honom den första kvällen, så kommer han aldrig mer att tro på mig”, tänkte hon när hon räckte Albert sin hand till något som han tolkade på återseende. Det var vad han uppfattade i Elins blick. Elin i sin tur ställde återigen en fräck fråga, nämligen om de kunde träffas igen. Albert lyste upp och sade att det skulle bli dans här igen nästa lördag. Då kunde han komma om Elin ville. Och Elin ville. När hon skildes från Albert och gav sig av hemåt i den korta midsommarnatten tillsammans med kamraterna var hon fylld av lycka. ”Det här kan bli spännande”, tänkte hon.

 

——

 

Eftersom Olsboda var en stor by, så hade den också mycket vidsträckta utmarker med täta och vackra skogar. Det var här i skogarna som kreaturen betade under somrarna och höll undervegetationen nere så att blåbärs- och lingonriset kunde frodas. De olika gårdarnas ägor var prydligt markerade och ingärdade med bastanta gärdesgårdar av ene och gran. Det var därför aldrig några problem att gå ut och leta efter korna när det var dags för kvällsmjölkningen. Oftast var korna på väg hem när det var dags, ledda av ”skällekon” med pinglan, den ko som flocken tydde sig till och som var deras ledare.

 

Det var på utmarken som alla torpen fanns. De flesta var vid det här laget fortfarande bebodda, men ett par av dem stod tomma sedan dess sista invånare avlidit eller flyttat till olika samhällen. Alla torpen hade anlagts i det avslutande 1800-talet då den stora folkökningen drivit många människor ut från de gamla bykärnorna och tvingat dem att odla upp ny jord för att över huvud taget kunna få försörjning. Det var en hård tid, en tid som många vid det här laget glömt bort sedan möjligheten att flytta till olika städer och rent av till Amerika blivit verklighet. Alltså fanns torpen kvar mest som en påminnelse om en äldre tid.

 

Torpen i Olsboda hade olika namn efter personer eller något annat som lockat vid namngivningen. Där fanns Solhaga och Burgund. Där fanns Nyhem och Trulsamåla. Där fanns Klingatorpet och ytterligare några stycken. Klingatorpet var ett soldattorp, uppkallat efter den gamle indelte knekten Kling som bott där en gång i världen. Men nu var indelningsverket sedan länge avskaffat, och gamle Kling var död. Men eftersom just det torpet låg på Storgårdens marker hade ägarna nere i byn inte haft några svårigheter att hålla husen vid liv med nya tak och allt underhåll som behövdes. Emma och Rune Johansson hade ju de pengar som behövdes för sådana här saker, och de hade väl ibland funderat över att sälja eller rent av hyra ut torpet till stockholmare eller andra som skulle kunna tycka att det vore skönt att komma ut på landet över sommaren.

 

På Solhaga bodde Peter och Emma, ingen visste med säkerhet deras efternamn. Men vad alla visste var att Peter och Emma gift sig i unga dagar och flyttat ut till den här platsen med utsikt över ån som rann från Storsjön, en plats där de funnit sig väl tillrätta och där de odlat den arrenderade jorden och fostrat sju barn, som nu alla var utflugna och avflyttade till olika städer, även till Stockholm. Peter och Emma var i början av 1930-talet lite till åren men inte äldre än att de fortfarande kunde sköta sina dagliga sysslor. Det här torpet låg under Södergården, men Amanda och hennes sedan lång tid avlidne man hade aldrig plågat sina torpare med något stort arrende. I stället hade de uppmanat sina torpare att sköta om husen så att de kunde stå kvar under lång tid framöver.

 

När Elin var liten hade hon ofta gått till Peter och Emma, och hon hade alltid varit välkommen till den lilla stugan med de många barnen. Alla var lite äldre än Elin, men de hade alla tyckt att det var roligt när hon kom på besök. De kände ju varandra väl eftersom de alla gick eller tidigare hade gått i samma skola, den byskola som låg utanför Remshult. Sedan Elin skilts från Albert vid dansbanan den goda midsommarnatten och var på hemväg, kom hon av någon anledning att tänka på Peter och Emma. Det var vid det här laget länge sedan hon besökt dem av förklarliga skäl. En eller annan gång hade hon råkat stöta på dem, men det var något annat än att sitta ner och prata.

 

——

 

Den här gången kunde Elin bege sig direkt till sin säng den tidiga midsommardagsmorgonen utan att mötas av bannor från Amanda. Modern sov av allt att döma djupt på övervåningen och hade tydligen inte för avsikt att än en gång ställa Elin till svars för något som hon inte gjort. Elin suckade djupt, klädde av sig och kröp ner i sin säng. Snart sov hon djupt och drömde om den stilige men något tafatte Albert.

 

Morgonen och förmiddagen gick utan några kontroverser. Mjölkningen och andra sedvanliga sysslor sköttes utan att fler ord än vad som behövdes växlades mellan mor och dotter. På förmiddagen bestämde sig Elin för att gå bort till Norrgården och prata med Irma, en person som hon alltid uppfattat som förnuftig och dessutom den enda i byn som visat ordentligt med sympati under den svåra tiden efter Kalles bortgång. Elin klädde sig i sin vita klänning och kammade håret omsorgsfullt. Sedan gick hon den korta sträckan till Norrgården.

 

Jodå, Irma var hemma och stod vid spisen där hon förberedde lite mat till mannen och sonen som förväntades hem om en stund. Visst, det var midsommardag, men Arne och Niklas hade ändå tagit häst och vagn och kört ut i skogen för att hämta hem en del torrt virke som skulle bli till ved inför kommande vinter. Det var varmt i köket, och Elin kände hur hon började svettas. Hon hade vissa svårigheter att formulera sitt ärende.

 

”Vad är det du vill, flicka lilla”, frågade Irma medan hon stoppade mer ved i den redan varma spisen. ”Vad är det som för dig hit? Är du orolig för din mamma, eller vad är det?” Elin svarade inte genast, hon tittade istället förläget på sina skor medan hon knäppte händerna. ”Jo”, sade hon till slut, ”jag tycker väldigt mycket om Niklas, men jag kommer aldrig att kunna gifta mig med honom. Han är mer som en bror än som en blivande man. Dessutom träffade jag en man som jag vill ha på dansen i går kväll”. Elin tystnade medan Irma lämnade spisen och satte sig bredvid flickan.

 

Irma förstod även om hon egentligen inte ville. Elin, en flicka som Irma länge betraktat som en passande maka till sin son, satt här i hennes kök och sade rent ut att hon inte ville ha Niklas. Irma kunde inte annat än sitta still och vänta på fortsättningen, men plötsligt reste sig Elin och gick ut. Hon mötte Arne och Niklas i dörren men nöjde sig med att ge dem en kort blick innan hon sprang iväg. De båda männen stirrade efter henne och begrep ingenting. När de frågade Irma vad saken gällde sade Irma bara helt kort att Elin hade haft vägarna förbi och tittat in så att säga. Med det beskedet fick Arne och Niklas låta sig nöja.

 

Elin styrde nu stegen till Solhaga. Efter ett par kilometers promenad nådde hon torpet och fanns Peter och Emma sittande på varsin stol utanför huset njutande av den goda sommarvärmen. ”Nej men se Elin”, sade Emma och reste sig. ”Vad för dig hit denna vackra dag? Jag skall genast gå in och hämta en stol till så att du får sitta ner med oss.” Elin kramade om Emma och hälsade sedan på Peter.

 

Efter en stund, sedan Emma bjudit på kaffe och bullar, berättade Elin allt hon hade på hjärtat. Varför hon inte ville gifta sig med Niklas, hur hon träffat Albert på dansen, hur hennes mor behandlade henne och hur hon kände att hennes eget liv höll på att försvinna utan att hon fick något vettigt gjort. Att hon trodde att hon tyckte om Albert på riktigt och att han skulle kunna bli en passande man på Södergården. Emma lyssnade och satt sedan tyst en lång stund. ”Peter och jag vet vilket elände du och Amanda haft sedan Kalle flyttade till Amerika. Att han bara kunde göra så. Lämna er i sticket på det viset. Visst, jag förstår att det behövs en stor stark karl på gården, och om det nu är så att du tycker om den här Albert, så skall jag nog luska en smula och ta reda på vem han är.”

 

Peter, som lyssnat hela tiden, lade sig nu i samtalet. Han framförde åsikten att Elin, som var en så grann och lättpratad flicka, måste skaffa sig en karl som hade samma öppna sinne som hon. Peter hade nämligen själv den erfarenheten att han och Emma kunnat bli ett par tack vare att de tyckt likadant och att de skrattat åt samma saker. Han avbröts i sina funderingar av Emma, som menade att det var så länge sedan de kom ihop och att det nu rådde nya tider nere på gården. Självklart skulle Elin följa sina känslor även om de innebar att Amanda blev satt på undantag. För det viktigaste just nu var att den lite smått förfallna Södergården fick en ordentlig uppryckning. Ingenting var viktigare än det.

 

Glad i hågen gav sig Elin hem igen. Hon hade fått det stöd hon behövde för att gå vidare med sina planer. Fast besluten att trotsa moderns vilja skulle hon gifta sig med Albert och se till att han flyttade till Södergården. Lite betänksam blev hon givetvis när hon insåg att hon måste berätta för Albert om sin knepiga mor. Hur han skulle ta den sanningen visste hon givetvis inte men hoppades att alla pusselbitar så småningom skulle falla på plats. Han var en stilig man, och Elin tyckte om honom. Säkert skulle hon med en stor portion charm kunna snärja honom på riktig

 

——

 

Kyrkbyn, sockencentrum, allt det här låg bara tre kilometer från Olsboda i nordlig riktning och norr om Lillsjön. Ingen lång sträcka att vandra för unga fötter. En sträcka som under våren, sommaren och hösten bjöd på en rad upplevelser av ett levande landskap med betande djur och hårt arbetande människor. En sträcka som en vinterdag med pinande blåst kunde innebära frusna lemmar och en rinnande näsa. Att gå till Remshult var alltid att ställa in sig på en förhoppning, en förhoppning att träffa goda och glada människor och att lära sig något nytt.

 

Naturligtvis hade Olsbodas alla invånare i långa tider upplevt den här vandringen och det utbyte de förväntade sig. En del besvikelser hade givetvis också funnits under de olika mötena, men det där med besvikelser var något man lätt glömde. För det mesta var det de ljusa minnena som stannade kvar. Som att gå till skolan, en skola som låg i utkanten av Remshult med sikte på just Olsboda. Elin hade i likhet med sin bror Kalle gått i den skolan, och de hade både älskat och hatat den under sina vandringar fram och tillbaka. Skolan var både glädje och pina, men glädjen hade övervägt eftersom lärarinnan varit rättvis även om hon varit sträng.

 

Remshult hade växt fram kring kyrkan och den stora gård som fortfarande fanns kvar. Vid sidan av kyrkan och den stora gården hade ett mindre samhälle danats. Det var skolan man först mötte på sin vandring från Olsboda. Där i närheten låg också den stora festplatsen med sin dansbana. Sedan kunde man gå in i samhället längs den stora gatan och finna ett flertal hantverkare med sina verkstäder. Där huserade smeden, skomakaren, tunnbindaren, kopparslagaren och många andra. Småningom kom man till handelsboden, där föreståndaren stod med pennan bakom örat och tog emot sina kunder. Sedan möttes man av kyrkan och den mäktiga kyrkogården. Efter ytterligare en kort vandring såg man en rad låga hus, som alla utgjorde bostäder till det verkliga navet i Remshults arbetsliv, nämligen det stora glasbruket. Då hade man hamnat på den andra sidan av samhället, den sida som vette mot nästa socken, där byn Slätteryd var belägen.

 

Sedan glasbruket grundats i Remshult under den senare delen av 1800-talet hade den gamla bondbyn allteftersom tiden gått förvandlats till det samhälle som tonar fram i början av 1930-talet. Här sjöd det av liv, hit kom många människor från andra delar av landet för att ta del av glastillverkningen, här fanns arbetstillfällen för alla de unga pojkar som gått ut skolan och behövde ett hederligt arbete. Remshult hade utvecklats till en mötesplats i ett lokalt samhälle som ännu dominerades av den gamla bondenäringen, ett samhälle där alla visste sin plats och följde de oskrivna lagar som rådde.

 

En bit från glasbruket och i riktning norrut från Remshult låg bruksherrgården där Patron, det vill säga glasbrukets ägare, bodde. Patron var en storvuxen man, som alltid talade med hög stämma men som var mycket mån om sina arbetare. Patron visste nämligen att den goda arbetskraft han hade förvisso skulle hållas i herrans tukt och förmaning samtidigt som han också visste att hela hans existens var beroende av en lojal arbetarstam. Sålunda fanns Patron alltid på plats på glasbruket under arbetstid, och han fanns också till hands under alla tider på dygnet för de människor som ville delge honom sina problem. Alla erkände den stora pondus patron hade, men samtidigt var det ingen som stod med mössan i handen när han passerade. Patron hade nämligen gjort klart för alla som arbetade på glasbruket att människor var jämlika. Därför åtnjöt patron mycket stor respekt hos alla.

 

Glasbruket bestod av en stor hytta uppförd i trä. Där inne arbetade ett femtiotal män med den varma produktionen kring en stor ugn med inte mindre än åtta deglar. Arbetarna bildade verkstäder med sex till åtta man i varje. Eftersom varje verkstad hade sin egen degel, så fanns här inte mindre än åtta verkstäder. En helt vanlig arbetsdag myllrade det alltså av liv på den stora arbetsplatsen. För den oinvigde kunde detta te sig som ett veritabelt inferno med glasblåsarpipor med glödande glas överallt. Men i allt det här infernot fanns ett sedan mycket lång tid inövat schema som alla följde. Så den utomstående betraktaren behövde inte alls oroa sig för att arbetarna kring ugnen skulle sätta eld på varandra.

 

Vid sidan av hyttan fanns ytterligare ett antal byggnader, nämligen brukskontoret, sliperiet, gravörverkstaden, måleriverkstaden, försäljningsutställningen och en del annat. Utanför hyttan låg också det stora vedförrådet, varifrån alla de människor som arbetade med uppvärmningen av ugnen, hämtade det bränsle som behövdes. Utanför vedförrådet låg dessutom stora travar ved på tork. Den veden skulle småningom läggas in i det stora vedförrådet för att under torkning vänta på sin tur. De som arbetade med veden visste att här behövde fyllas på hela tiden eftersom den stora ugnen krävde ungefär fyrtio kubikmeter ved om dygnet för sin uppvärmning.

 

——

 

Elin och Albert höll löftet till varandra. De träffades nästkommande lördag åter vid dansbanan. Albert väntade på Elin utanför entrén till festplatsen, log brett när hon kom och betalade för båda. Elin tog sin blivande mans arm och gick direkt till dansbanan, där de vanliga musikanterna förnöjde alla. Hela kvällen dansade de båda, och efter ett par timmar fann Elin att Albert blivit riktigt duktig på att föra sin blivande brud. Här var mycket folk, men Elin och Albert lät sig inte störas, de hade bara ögon för varandra och märkte inte ens det stora slagsmål som brutit ut i ett hörn av festplatsen. ”Det är de jävla glasarbetarna som försöker ta våra jäntor ifrån oss”, skrek en gäll röst. ”Ge fan i våra jäntor, de skall stanna hemma på gårdarna och hjälpa till där. De skall inte bli något slags andra klassens fattighjon och hamna i arbetarbostäderna vid glasbruket”. Rösten tystnade sedan dess innehavare fått en stor fet smäll på käften.

 

Elin och Albert lämnade festplatsen. De märkte att det blivit en liten smula mörkare än det varit för en vecka sedan. De gick hand i hand, och Elin insåg att Alberts blyghet var som bortblåst. Plötsligt tog han Elin om livet, vände henne mot sig och gav henne en kyss. Elin svarade på inviten och sjönk in i Alberts famn. Natten blev lång, och när de båda äntligen insåg att de borde gå åt varsitt håll hade de bestämt sig. De skulle gifta sig och bli ett par. Elin hade varit snubblande nära att berätta om sin knepiga mor men avstått. Albert hade å sin sida förklarat att han inte alls var ute efter Södergården. Han skulle säkert kunna finna ett arbete någon annanstans för att försörja dem. Elin trodde honom givetvis men konstaterade torrt att nu var det hon som bestämde. Det var hon som var ensam arvinge till Södergården, och det var hon som bestämde vem hon ville ha som äkta man. Amanda fick säga vad hon ville.

 

Så kom det sig att Elin, när hon kom hem i den tidiga morgontimman, gick rakt in i köket till sin mor och talade om att hon tänkte gifta sig med Albert från Slätteryd. Amanda, som i princip var på väg ut i ladugården för morgonmjölkningen, blängde på sin dotter men sade ingenting. Elin gick till sin kammare där hon genast somnade medan Amanda fick sköta mjölkningen. Elin sov länge denna söndag.

 

——

 

En vecka efter den senaste dansen i Remshult kom Albert till Olsboda och Södergården tidigt på söndagseftermiddagen. Elin hade väntat på honom eftersom de kommit överens om hans besök när de skildes åt i den tidiga morgontimman. Albert var klädd i sin urvuxna kostym, och han var en smula svettig efter den nära åtta kilometer långa promenaden i det varma vädret. Elin, som väntat utomhus, gick honom till mötes och kramade honom hårt. ”Du kom i alla fall”, viskade hon och kramade ännu hårdare. ”Klart att jag kom”, svarade Albert enkelt. ”Det var ju vad jag lovade.”

 

Elin och Albert höll om varandra när de gick ner till sjön och satte sig på klipporna nära åmynningen. De satt länge tysta, men till slut var det Albert som tog upp den tråd han funderat över under sin promenad. Han hade pratat med sina föräldrar och sin bror, och alla tre hade givetvis förstått att Albert ville gå sin egen väg när det var den äldre brodern som skulle ta över gården efter de gemensamma föräldrarna. Fadern hade dock visat en bekymrad min när han konstaterat att Albert på något sätt måste kompenseras när han och hustrun var borta. Båda sönerna skulle ju ärva lika. Albert och brodern hade dock viftat bort faderns farhågor och sagt att det fick bli en sak dem emellan när den dagen kom. Därmed hade fadern låtit sig nöja samtidigt som han förstått att Albert nu var på väg att gifta in sig i en gård som var minst lika värdefull som hans egen.

 

Det var nu som Elin beslöt sig för att berätta sitt livs historia för Albert. Hur fadern dött för flera år sedan, hur Kalle hade beslutat sig för att flytta till Amerika och att modern blivit mer eller mindre tokig över att sonen försvunnit. Hon berättade också om alla de brev som kommit från Kalle och att det fortfarande kom ett och annat brev. Hon sade i uppriktig ton att modern inte alls skulle tycka om att hon gifte sig eftersom Kalle skulle ha haft gården. Hon varnade med andra ord Albert och sade uppriktigt att han skulle få problem med Amanda, som satt där och väntade på att Kalle skulle komma hem endera dagen. Elin märkte till slut att hon nu verkligen var en del av moderns lögn, något som hon i detta ögonblick bestämde sig för att bli av med.

 

Albert försökte förstå vad det var för budskap som Elin förmedlade. Han insåg att Elin och Kalle hade lika arvsrätt i Södergården samtidigt som Elin och Amanda var beroende av ett en mansperson flyttade in och tog tag i en stor del av vardagssysslorna. Men ingenting av allt detta bekymrade honom just nu, eftersom hans känslor för Elin var äkta. Han ville gifta sig med henne även om han skulle tvingas ta ett arbete som dräng på någon gård eller bosätta sig på något av de lediga torpen. Det sade han också till henne. Albert reste sig till slut, knäppte kavajen och frågade om det fanns häst och vagn på Södergården. ”Jodå”, sade Elin, ”visst finns det häst och vagn. Hästen står där mest och väntar på att någon med det rätta handlaget skall sätta selen på honom och spänna honom för vagnen”.

 

Så kom det sig att Elin och Albert hand i hand gick tillbaka till gården, där Elin förgäves ropade efter modern för att varsko henne om vad hon och Albert tänkte göra. Men Amanda hade vid det här laget sjunkit djupt in i sig själv på sin övervåning och ville inte ha någon som helst kontakt med omvärlden. Elin och Albert gick därför ut till stallet där hingsten Mops frustade en smula över besöket. Albert gick fram till Mops och bekantade sig med honom, och efter en liten stund kunde han leda ut hästen och ta honom till vagnboden där Elin redan öppnat dörren och börjat dra ut den lilla tvåsitsiga vagnen. Albert spände för och sedan bar det iväg mot Remshult och Slätteryd. Elin struntade fullständigt i kvällsmjölkningen och överlät den till modern. Hon struntade även fullständigt i vad Amanda skulle kunna ha till kommentar när hon väl kom hem igen.

 

Mops verkade nöjd över att få komma ut och röra på sig. Med snabba steg och med den hästvane Albert vid tömmarna gick det undan med den lilla vagnen. Snart var de i Remshult, körde igenom samhället och konstaterade att det inte var många människor ute i den goda eftermiddagssolen. De flesta hade väl varit på gudstjänsten i Remshults kyrka, något som Elin och Albert struntat i fullständigt denna vackra söndag. Elin kom att tänka på att inte ens Amanda sagt något om kyrkbesök på länge. Det var väl så att den myndige prästen inte längre hade det järngrepp om sin församling som han haft för bara några år sedan. De passerade glasbruket, där de som hade ansvar för elden under den stora ugnen arbetade som vanligt denna dag. I morgon måndag måste ju ugnen vara varm och glassmältan blank när alla strömmade in i hyttan strax före sex på morgonen för att ta itu med arbetet. Om inte allt fungerade skulle det säkert inte vara roligt att möta Patron.

 

Albert svängde in på gårdsplanen i Slätteryd. Med vana kommandoord dirigerade han hästen fram till den ståtliga mangårdsbyggnaden på gården. Elin tittade sig om i något av förundran. Så här långt bort hade hon inte varit så många gånger, och hon hade aldrig sett något så välskött som Slätteryd. Den stora ladugården låg bara ett tiotal meter bort, och utanför den hade korna redan samlats inför kvällsmjölkningen. De övriga byggnaderna, vedboden, dasset, brygghuset och jordkällaren, låg alla i anslutning till mangårdsbyggnaden. På de närmaste åkrarna stod vetet och rågen redan högt. Elin hann också konstatera att där fanns en präktig linåker. Sedan avbröts hon i sina funderingar av Alberts mor Ingrid som kom det unga paret till mötes. Hon tog Elin i hand, och Elin neg djupt när hon för första gången träffade sin blivande svärmor.

 

Elin och Albert bjöds att stiga in. I det stora köket satt Alberts far Anders och brodern Klas. Framför sig hade de varsin kopp kaffe och ett rejält fat med bullar. Båda reste sig, Anders hälsade hövligt på Elin medan Klas på ett mer blygt sätt sträckte fram handen medan han tittade bort. ”Klas är ju flera år äldre än Albert”, tänkte Elin. ”Han borde ha skaffat sig en kvinna för länge sedan. Hade han gjort det hade han säkert kommit över sin blyghet.” Elin log mot Klas när han äntligen vände blicken åt hennes håll.

 

Det blev Elin som med sitt öppna sinne och glada min fick hela sällskapet på gott humör. Albert berättade hur han och Elin mötts i dansens virvlar och nu beslutat att gifta sig. Allt det här visste familjen sedan förut, och det blev till slut Ingrid som tog Elin i handen och bad att få tala med henne. ”Ni karlar kan gå ut och mjölka, sade hon. ”Ni hör ju hur korna råmar och längtar efter sällskap. Jag vet att mjölkningen för det mesta är kvinnogöra, men nu får ni ställa upp, för jag vill prata med Elin.”

 

Så kom det sig att Ingrid och Elin gick ut i den varma försommarkvällen gick ut och satte sig i varsin stol framför huset. Albert spände ifrån Mops och ledde in honom i det extra bås som fanns i det stora stallet, där två redan församlade hästar stirrade intensivt på nykomlingen. Mops fick en rejäl omgång foder att tugga på, och Albert såg till att det fanns ordentligt med vatten till hans nya färdkamrat. Det blev Ingrid som inledde samtalet med Elin, de satt länge och pratade medan männen fick sköta om korna. När männen var färdiga och kom tillbaka till huset konstaterade Ingrid att Elin fick lov att stanna över natten. Hon kunde sova på den övre kammaren bredvid Ingrids och Anders sovrum. Albert skulle se till att Elin kom hem följande morgon. Elin sände en lång tanke till Amanda, som säkert undrade vart dottern tagit vägen.

 

——

 

Tidigt på måndagens morgon kom Elin och Albert tillbaka till Södergården dragna av den ivrige Mops. Albert selade av hästen och ledde in honom i stallet medan Elin gick in för att leta rätt på sin mor. Amanda svarade inte, och Elin kunde inte finna henne någonstans i det stora huset. Till slut gick hon ut igen och mötte Albert, som ställt vagnen på plats och gjort sig beredd att gå hem igen för att börja dagens arbete i Slätteryd. ”Jag kan inte hitta mor”, sade Elin med en bekymrad min, ”och jag måste mjölka korna och släppa ut dem.” Albert tittade på Elin och sade att de kunde hjälpas åt med mjölkningen. Han kunde gå hem lite senare. Följden blev att Elin och Albert hjälptes åt, varefter de släppte ut korna till betet.

 

När Albert en stund senare såg Elins bekymrade min konstaterade han att han inte kunde gå hem förrän Amanda kommit till rätta. Följden blev att båda började leta efter den gamla kvinnan, som kunde ha gjort alltifrån att gå ut i skogen till att dränka sig i brunnen. Men ingenstans fanns Amanda. När de var nära att ge upp kom hon plötsligt stapplande från det södra skogsbrynet med en min som tydde på en blandning av förakt och tyck synd om mig. Elin gick sin mor till mötes och försökte krama henne, men Amanda slet sig loss, gick rakt in i huset och smällde igen ytterdörren efter sig. Elin och Albert stirrade på varandra och ingen av dem begrep egentligen någonting. De avbröts i sina funderingar av en hästskjuts som kom fram till gården. Det var Klas, som undrade vart Albert tagit vägen. Deras föräldrar hade börjat fråga sig om Albert brutit foten eller något annat hemskt på vägen hem. Det var ju långt fram på förmiddagen, och Albert borde ha varit hemma för länge sedan.

 

Albert tittade på Elin, som nickade ja. Hon menade med den nicken att Albert borde följa med sin bror hem och att hon själv fick lov att reda ut problemet med modern. Sedan Albert försäkrat sig om att det var just så som Elin ville ha det, satte han sig bredvid brodern på vagnen. Klas kommenderade hästen och vände på vagnen medan Albert tittade långt efter Elin. Han kände att hans blivande fru hade en alltför stor börda på sina axlar samtidigt som han själv måste vara lojal mot sin familj. Elin tittade i sin tur länge efter bröderna Olsson och stod kvar på gårdstunet långt efter det att de lämnat Olsboda. Sedan ryckte hon upp sig och gick in med snabba steg, fast besluten att ta itu med modern.

 

Elin fann Amanda sittande vid slagbordet i köket med alla sina amerikabrev framför sig. Hon bläddrade förstrött bland dem medan Elin satte sig mitt emot henne. Amanda undvek att titta upp, hon rörde inte en min, hon såg snarast ut som någon som önskade sig själv åt helvete. Till slut bröt Elin tystnaden och frågade modern om hon inte ville ha en kopp kaffe och en smörgås. Utan att invänta svar gick Elin fram till spisen och tände den med hjälp av lite finhuggen ved som låg bredvid. Medan Elin väntade på att brasan skulle ta sig satte hon sig igen och försökte få kontakt med modern. Amanda svarade fortfarande inte, i stället bläddrade hon vidare bland sina brev och låtsades läsa i ett av dem.

 

Snart var spisen varm och kaffepumpan av glas på plats. Den goda doften av nykokt kaffe spred sig i köket, men det var inget som väckte Amanda ur hennes funderingar. Tvärtom, hon sänkte blicken ännu mer än förut och tycktes än mer försjunka i sina brev. Då blev Elin förbannad och slog näven hårt i det stora slagbordet. ”Nu får det vara nog”, skrek hon rakt ut. ”Nu får du lov att samla ihop dig och tänka på något annat än din förlorade son. Jag finns ju, och om jag inte duger, så får du väl gå någon annanstans och skaffa dig någon annan son. Jag tänker gifta mig, och jag vill ha barn. Och här sitter du som en annan dönick och svarar inte ens på tilltal. Jag tänker minsann inte bli en fortsättning av din lögn om Kalle. Jag vill ha ett eget liv. Bara så att du vet det.”

 

Kaffepumpan på spisen var nu full av liv, den hotade med att koka över. Elin reste sig från bordet och tog pumpan av spisen. Med en gest av kvardröjande vrede satte hon pumpan på bordet, väl medveten om att den orsakade skador i det gedigna virket. Sedan satte hon fram två slitna kaffekoppar, skar upp bröd från en hårdnande limpa och tog fram smör ur skafferiet. ”Nu är du så god och lägger undan de där falska breven och dricker kaffe med mig”, sade hon i en så hård ton att den förvånade henne själv. ”Nu får du lov att äta och komma tillbaka till livet”, tillade hon lite mjukare medan hon hällde upp av det heta kaffet.

 

Amanda reste huvudet en smula. Så pass mycket att Elin kunde se hennes ögon. Amandas ögon var svarta, och de uttryckte hat. Elin bestämde sig för att tolka moderns ansiktsuttryck på ett positivt sätt och sade därför att Amanda var välkommen till en kopp kaffe och en smörgås. Med de orden i öronen blev Amanda mer eller mindre vild, hon reste sig häftigt, samlade ihop sina amerikabrev och gick upp till sig. Elin satt kvar vid köksbordet och kände hur gråten kom. Hon grät snart hejdlöst och högljutt, något som modern inte hörde eller gav fullständigt tusan i.

 

När Elin äntligen sansat sig efter sin gråtattack var det sent på eftermiddagen. Modern var fortfarande tyst på övervåningen, men Elin bestämde sig för att gå upp och fortsätta den konfrontation hon inlett. Amanda låg på sin säng, försjunken i djup sömn och med alla amerikabreven i famnen. Elin blev alltså utan sin konfrontation. Ett kort ögonblick tänkte hon ta alla breven och stoppa dem i spisen men insåg att det bara skulle göra saken värre. I stället samlade hon ihop sig själv, gick ut i hagen och samlade ihop korna för kvällsmjölkningen. Med tårarna rinnande utefter kinderna umgicks hon med de varma och goda djuren.

 

——

 

Första, andra, tredje, pang! Auktionsförrättarens klubba föll medan den församlade menigheten konstaterade att någon i Morhult just blivit ägare till ett stort skåp. Medan auktionsförrättaren fortsatte sitt snabba språk och bjöd ut den ena varan efter den andra gick den lycklige köparen till skåpet fram och betalade till auktionsförrättarens kassör som satt bredvid honom vid bordet. Det här skåpet skulle nog kunna fylla sin plats och bli till glädje i framtiden precis som det varit till glädje för ett antal människor på Blåsaretorpet, ett friköpt torp under byn Morhult invid Lillsjön.

 

Den siste invånaren på Blåsaretorpet hade dött för ett par månader sedan och under högtidliga former fått sin jordfästning i den stora kyrkan i Remshult. En hel del folk hade deltagit i begravningen, och Patron hade vid minnesstunden i församlingshemmet stått upp och berömt sin gamle medarbetare Edvin. Sedan Patron talat var det ingen som hade något att säga eftersom Patron hade sagt allt det som behövde sägas. Saken var den att Edvin för länge sedan hade varit glasblåsarmästare vi Remshults glasbruk och så länge någon kunde minnas bott på platsen som just kallades Blåsaretorpet, ett namn det fått efter Edvin och hans yrke. Edvin hade varit gift, men hans hustru hade dött några år före honom, och nu var det barnen som lät sälja det som fanns eftersom alla tre bodde i Stockholm och ingen av dem ville ha torpet kvar. Alltså gick allt under klubban denna vackra sensommardag i nådens år 1933.

 

Det var mycket folk som samlats till auktionen eftersom alla visste att Edvin och hans hustru hade levat i stor sparsamhet samtidigt som de samlat på sig en hel del ägodelar. Glasblåsarmästaren Edvin var en i bygden aktad person som under hela sitt liv stått för en stor del av framgången för glasbruket. Med den skicklighet han hade i bagaget hade han genom åren givit form åt många av de produkter som Remshult var känt för. Det handlade om dricksglas, kannor, vaser och en hel del annat. Patron hade all anledning att känna tacksamhet även om det nu var många år sedan Edvin lagt ner sin glasblåsarpipa för gott på glasblåsarstolen för att gå hem och njuta av sin pension och samvaron med hustrun.

 

Elin och Albert hade kommit till auktionen mest på skoj men även i vetskapen om att Edvin hade en stadig båt, som han själv hade byggt med stor omsorg. Elin hade sagt till Albert att den gamla båten de hade vid Storsjön var både gammal och murken. Så om Albert ville fiska nu när han var på väg att flytta till Södergården, så var det bäst att skaffa en rejäl båt som tålde både hårda vågor och alla de fiskeredskap som fanns på logen i Södergården. Så Albert var med i budgivningen och fick till slut båten för tio kronor. Eftersom båten låg uppdragen vid Lillsjöns strand, så var det bara för Elin och Albert att bege sig dit och med möda lasta den tunga träbåten på vagnen. Som dragare hade de en av Slätteryds båda hästar.

 

Elin och Albert körde sin båt till Olsboda och sjösatte den i Storsjön. Båten var välbyggd, hade goda åror men hade legat på land i ett par år eftersom Edvin inte längre kunnat ge sig till Lillsjön för sina älskade fisketurer. Följaktligen tog båten genast in vatten när Elin och Albert satte den i sjön. Elin tröstade Albert med att träet i båten snart skulle svälla så pass att de kunde ge sig ut på den första roddturen. Ett par dagar kanske det skulle ta. Albert satte ett bastant rep i den metallögla som fanns i båtens för och band sedan repet kring ett träd. Nu fick båten ta in vatten och riktigt sjunka till bottnen. Om några dagar skulle de komma tillbaka, ösa den och ge sig ut på sjön.

 

——

 

Vid det här laget kände Elin ett visst lugn. Hon hade fått den efterlängtade konfrontationen med modern, och de båda hade råskällt på varandra i köket i mer än en timma. Sedan hade båda lugnat sig och beslutat sig för att diskutera saker och ting utan att höja rösten särskilt mycket. Alltså hade de satt sig ner vid köksbordet för att inleda någon form av resonemang. Det blev Elin som tog kommandot när hon frågade modern hur hon egentligen mådde. Amanda svarade inte genast men tittade upp medan hon lät fingrarna löpa genom sitt stripiga och alltmer grånande hår. ”Hur jag mår”, sade hon entonigt som någon form av svar på dotterns fråga medan hon tittade bort. ”Jag mår naturligtvis inte alls bra, som du förstår”, fortsatte hon. ”Men som du vet, så har vi ju i vår familj aldrig pratat om några känslor, det är bara du som verkar ha modet att prata om hur man mår. Det är något jag inte förstår eftersom jag själv aldrig frågat någon om något sådant.”

 

Elin satt tyst medan modern fortsatte att låta fingrarna löpa genom håret. Hon satt där och formligen snurrade håret runt det ena fingret efter det andra som om hon sökte skapa sig någon form av fläta. Till slut verkade hon få svårt att få loss fingrarna ur håret, något som fick Elin att ingripa. ”Mor, nu måste du komma till sans”, sade hon med mild stämma medan hon hjälpte modern med fingrarna och håret. Sedan gick hon och hämtade en kam, satte sig bredvid modern och började reda ut alla de trassligheter som Amanda hade utanpå huvudet. Det tog en bra stund, men det lyckades. Elin kunde se att modern såg ut som hon brukade göra förr i världen med det undantaget att håret nu var grått.

 

Elin gav nu upp alla tankar på fortsatt konfrontation. Modern satt där på soffan framför slagbordet from som ett lamm och hade troligen inte mycket att tillägga. Elin böjde sig fram för att klappa henne på kinden, men Amanda drog sig tillbaka och sade återigen att det inte passade sig att visa några känslor. Elin drog därför tillbaka handen och tittade helt stilla på modern. Sedan tog hon upp den fråga som hela den genomgångna konfrontationen handlat om, nämligen amerikabreven. ”Du måste avsluta din lögn”, sade hon stilla, ”du måste inse att Kalle sköt sig i hönshuset och inte alls flyttade till Amerika. Du kan väl behålla alla de här breven som du själv har skrivit och låsa in dem för gott, men jag tror det är dags att skriva ett sista brev. Och det brevet måste vara från någon person som intygar att Kalle dött där borta i Amerika och att han inte lämnat något som helst av värde efter sig.”

 

Amanda satt helt stilla och nickade till slut. ”Jag skall skriva det där sista brevet, men för mig finns Kalle fortfarande kvar. Och om du skall gifta dig och låta din man flytta in här, så kommer jag ändå att minnas att Kalle skulle ha haft gården. Jag kommer inte att tala med din man även om han sköter sig bra, jag skall bara stanna på min övervåning som jag vill ha för mig själv. Jag skall arbeta och göra rätt för mig”….Amandas svammel gick över i något som liknade gråt medan hon reste sig från köksbordet och gick upp till sig.

 

Efter de besked Elin fått kände hon äntligen en smula lugn. Modern hade gått med på att låta Kalle vara död. Elin kände sin mor så pass att det sista brevet snart skulle komma och kunna visas upp för grannarna under stor sorg. Det var med det beskedet i bagaget som Elin några dagar senare kunnat närvara vid auktionen på Blåsaretorpet tillsammans med sin älskade Albert. Hon såg nu på framtiden med viss tillförsikt och giftermål.

 

——

 

Under hösten 1933 sjönk Amanda alltmer in i sig själv och kom bara ner för att hjälpa till med mjölkningen eller för att få sig något till livs. Hon åt inte längre särskilt mycket, och Elin kunde konstatera att hon blev allt magrare. Ju mer hösten gick blev Amanda alltmer skinntorr, framåtböjd och mest lik en gammal gumma trots att hon egentligen inte var så värst gammal. Elin och Albert träffades då och då på överenskomna tider för att umgås, lära känna varandra bättre och för att planera sitt kommande bröllop.

 

Vintern blev kall, och Elin tackade något som liknade högre makter för att det fortfarande fanns ved för att värma upp det stora huset. I januari och februari 1934 eldade hon ständigt i köksspisen, en Klavreströmsspis av det större formatet som fadern låtit sätta in för många år sedan. Kälken, som Amanda lagt Kalle på när hon körde ut honom på isen, kom som vanligt väl till pass vid vedhämtningen eftersom vintern var snörik och gav gott före till slädens medar.

 

Så småningom visade sig ett och annat vårtecken i form av längre dagar, dagsmeja och smältande snö. I början av mars kom Albert en dag helt oanmäld med en av Slätteryds hästar framför gårdens stora släde. Han hade haft visst besvär med att ta sig fram med ekipaget eftersom en och annan del av den gamla grusförsedda landsvägen hade fläckar av barmark. ”Jag måste byta ut slädmedarna mot sommarhjulen på det här åkdonet”, hade Albert sagt när han mött sin Elin i en innerlig omfamning. Vad Albert mer hade att säga var att det blivit dags att ta ut lysning för det blivande brudparet. Hans föräldrar hade redan pratat med prästen, och han tyckte att det var lika bra att Elin nu följde med honom till Remshult och Slätteryd så att alla i lugn och ro fick prata igenom allt som komma skulle. Elin gick in, upplyste Amanda om vad saken gällde och gav sig av tillsammans med Albert med en stilla förhoppning att modern i sitt alltmer förvirrade tillstånd skulle klara av att kvällsmjölka korna. Elin hade hunnit ta på sig passande kläder även om hon själv tyckte att hon såg en smula anskrämlig ut när hon satte sig bredvid Albert på vagnen.

 

Så kom det sig att Albert Olsson från Slätteryd och Elin Samuelsson från Södergården i Olsboda efter en rad goda förberedelser gifte sig i Remshults kyrka den 7 maj 1934. Den myndige prästen, som nu började bli en smula till åren men som såväl döpt som konfirmerat Elin och Albert, manade de båda att ta väl vara på varandra. Albert var vid det här laget tjugoåtta år gammal och Elin tjugofem. Två mogna människor som förvisso visste vad de gjorde.

 

Efter vigselakten inbjöd Alberts föräldrar till en måltid som serverades på Remshults hotell, en byggnad som var belägen alldeles intill järnvässtationen. Där hade innehavaren dukat upp ett traditionellt bröllopsbord med sill, potatis och olika kötträtter. Naturligtvis fanns här också öl och brännvin, något som Anders i Slätteryd inte haft några som helst problem med att anskaffa eftersom han inte använt sin motbok till några som helst inköp på flera år.

 

Bröllopsgästerna var inte många eftersom Amanda givetvis vägrat att komma till något som hon inte längre förstod vad det handlade om. Men där fanns ändå Alberts föräldrar och bror samt ytterligare några nära släktingar. På Elins enträgna begäran hade även Peter och Emma blivit inbjudna. De båda gamlingarna hade verkligen ansträngt sig och borstat av sina finkläder inför upplevelsen med Elins bröllop. Det blev en god stämning kring bordet med ett fint tal levererat av Elins nyblivna svärfar.

 

Efter bröllopsmåltiden stannade Elin och Albert kvar på hotellet. Anders hade, med glimten i ögat, sagt att nygifta människor måste få vara ifred och hade därför hyrt ett stort och ljust rum åt dem. Han hade också sagt att han och Klas skulle bege sig till Olsboda och hämta hästen Mops och vagnen så att de unga tu följande morgon skulle kunna bege sig till sitt gemensamma hem i ett eget ekipage. Vad Anders inte kunde förutse var att Amanda nu stod inför den yttersta avgrunden av det som kan kallas att mista förståndet.

 

——

 

Tidigt om morgonen den 8 maj kom Anders och Klas till Södergården dragna i sin vagn av det trogna stoet Mona. De stannade åkdonet och klev ur men förstod genast att något var på tok. De möttes av Karin och Gunnar från Mellangården som förklarade att Amanda inte var hemma och att korna råmade högt för att få bli mjölkade, något som även Anders och Klas kunde höra. Allesammans gick till ladugården där de råmande korna en efter en fick den lindring de behövde. När det arbetet var överstökat och korna blivit utsläppta på det magra bete som redan fanns så här års, gick Klas fram till Mops och gav honom foder och vatten. Hästen tittade på honom med något som Klas tolkade som en tacksam blick.

 

När alla åter samlats på gårdstunet i viss undran över vad man nu borde göra öppnades plötsligt dörren till bostadshuset och Amanda kom utstapplande med vild blick Hon hade vistats på sin övervåning och hade givetvis inte gett sig tillkänna när Karin och Gunnar gläntat på dörren och ropat. Alla ryggade tillbaka inför den konstiga uppenbarelsen. Amandas gråa och toviga hår fladdrade omkring henne och blicken var inget att ta miste på. Den tydde på en blandning av hat, rädsla och ilska. I handen höll hon ett brev som hon viftade med inför de församlade. ”Det här är Kalles död”, skrek hon rakt ut medan hon stirrade vilt från den ene till den andre. ”De har berättat att Kalle dött där borta i Amerika, och nu finns här inte längre någon arvinge till Södergården.”

 

Plötsligt sjönk Amanda ner på knä under högljudda snyftningar. ”Kalle är död”, skrek hon igen. ”Ingen av er förstår vad det här betyder, men ni kan läsa själva. Här är brevet”! Hon räckte fram det skrivna dokumentet men ingen tog det, något som Amanda i sitt ännu medvetna jag hade räknat med. Amanda tog därför det sista brevet från Kalle och gömde det innanför blusen. Sedan reste hon sig igen och gick in till sig, stängde dörren, hämtade nyckeln till kistan, låste upp den och lät brevet hamna med de andra. Sedan låste hon kistan och lade nyckeln under madrassen till sin säng för säkerhets skull. Ingen skulle någonsin kunna komma åt innehållet i hennes kista.

 

De fyra vuxna personerna där ute på gården stod kvar och ingen hade väl egentligen något att tillägga. Det var förmiddag och vackert majväder. Fåglarna sjöng för fullt och björkarna var nästan helt utslagna. Karin och Gunnar såg en smula generade ut när de gick hem till sig. Vad skulle folket från Slätteryd tycka om Olsboda nu när Elin tagit sig en man därifrån var den fråga de ställde sig. Anders och Klas å sin sida tittade på varandra, suckade och tog ut Mops från stallet och vagnen från logen. Sedan spände de för och lämnade Södergården i Olsboda med två ekipage. Far och son på varsin kuskbock undrade stilla vad det var som Albert gett sig in i.

 

——

 

Amanda hade hållit det ena av sina löften, nämligen att ta död på Kalle och myten om en son som flyttat till andra sidan jordklotet och förmodligen aldrig skulle komma tillbaka. Nu förberedde hon sig intensivt inför uppfyllandet av sitt andra löfte, nämligen att hon aldrig skulle tala med Elins man. Och även det var ett löfte hon tänkte hålla styvt på nu när grannarna fått veta att Kalle dött i Amerika och att han aldrig mer skulle komma hem. Amanda visste att grannarna Karin och Gunnar skulle låta Kalles bortgång gå som en löpeld i byn, och naturligtvis skulle den påhittade sanningen snart nå även Remshult. Och då skulle Kalles alla skolkamrater och andra som känt honom fortsätta att berätta. Amanda funderade ett ögonblick på att sätta in en annons i den lokala tidningen om Kalles bortgång men avstod från tanken efter en stunds tvekan.

 

Senare under förmiddagen kom Elin och Albert hem till Södergården fraktade av Mops och den lilla fjädervagnen. Sedan hästen selats av och förts till sin spilta i stallet tittade de nygifta på varandra och log. Elin hade fortfarande bröllopsklänningen på sig, och Albert hade den nya kostymen på sig, en kostym han fått lov att skaffa sig inför sitt bröllop i stället för den där urvuxna som Elin mött honom i. ”Välkommen till Södergården på riktigt”, sade Elin. ”Jag hoppas verkligen att du kommer att stå ut med min konstiga mor, och jag hoppas du kommer att trivas med allt det som finns framför dig. Här är det mesta i förfall sedan min far dog och min bror flyttade till Amerika.” Albert log ett brett leende och visade därmed att han förstått vad som väntade honom.

 

Elin ledde sin Albert in i huset och visade honom runt i de nystädade utrymmena. Allt det här skulle ju bli inte bara hans egendom utan även hans bostad för lång tid framöver. Nedervåningen på huset bestod av det stora köket, kammaren och den stora salen eller finrummet, där man nästan aldrig vistades. Elin hade därför gjort i ordning kammaren som sovplats för sig och sin make. Tidigare hade hon ju sovit här själv, och då hade alltsammans varit betydligt mer anspråkslöst. Nu var kammaren rustad med den stora utdragssoffa som tidigare stått i ett av uthusen, kammaren var pyntad och fin, Elin tyckte själv att hon åstadkommit ett bra krypin för sig och sin man. Här skulle de trivas.

 

Idyllen blev inte särskilt långvarig eftersom Amanda kom ner från sin övervåning och deklarerade med hög röst, utan att vända sig till någon speciell person, att hon minsann var den som fortfarande bestämde på Södergården och att Albert var någonting som katten släpat in och som genast skulle ut igen. Efter detta utbrott gick Amanda ut ur huset och styrde stegen mot dasset, där hon stannade länge. Albert, som hade beslutat sig för att inte ta svärmoderns utbrott personligt efter Elins alla varningar, vände sig till hustrun med den enkla frågan hur hon ville ha det i fortsättningen.

 

Efter ett par timmar av lycka började Elin undra över vart Amanda tagit vägen. Hon hade ju med raska steg gått över gårdsplanen, men såvitt Elin förstod hade hon inte kommit tillbaka. Även Albert började kvickna till eftersom det nu var sen eftermiddag och snart dags för kvällsmjölkningen, något som alla bönder levde med morgon och kväll sju dagar i veckan alla dagar på året. Detta var något av en instinkt som alla hade med sig sedan barnsben. Elin och Albert gick därför ut på gårdstunet, fortfarande iförda sin bröllopskläder och ropade efter Amanda. När ingen svarade gick Albert med raska steg bort till dasset, en byggnad som egentligen var alldeles för hög för sitt ändamål. Han öppnade dörren, stängde den sedan igen och ropade på Elin. När de båda tillsammans öppnade dörren på nytt möttes de av en syn som ingen av dem någonsin kunde glömma. Amanda hade hängt sig på dasset, och den numera utmagrade kroppen dinglade i det grova repet som hon fäst i en ögla i taket.

 

——

 

Elins känslor var den närmaste tiden mycket blandade. Å den ena sidan sörjde hon sin mor och mindes alla de goda stunder de trots allt haft tillsammans. Å den andra sidan drog hon närmast en suck av lättnad över att slippa allt tjat och allt tjafs eftersom hon tvingats vara ett slags mor till sin egen mor och ta hand om henne som om hon varit ett litet barn. Framför allt tänkte Elin dock på Albert som nu kunde se mer ljust på framtiden och slippa en fientlig person vid sin sida, en person som i praktiken önskat honom rakt in i helvetet. Albert hade naturligtvis inte visat minsta tecken på sorg efter svärmoderns bortgång. Sedan den värsta chocken lagt sig hade han snarast gått omkring med ett leende på läpparna i förvissningen om att han nu hade en egen gård som han kunde sköta och styra som han ville. Naturligtvis tillsammans med Elin. De behövde ju vara två för att klara allt arbete.

 

Så hade det kommit sig att en uniformsklädd myndighetsperson för första gången i mannaminne anlänt till Olsboda. Albert hade nämligen, efter att ha skurit av repet som Amanda hängt i och lagt ner henne utanför dasset, gått runt till alla grannar och talat om vad som hänt. Sedan hade han spänt Mops för vagnen och i hög fart kört till Remshult och anmält händelsen för landsfiskalens biträde, som han funnit vid glasbruket en smula berusad och i lag med ett antal luffare som kommit för att övernatta invid den varma ugnen. Landsfiskalens biträde hade dock, så snart han fått höra Alberts ärende, nyktrat till så pass att han kunnat hämta sin uniform, ta den på sig och följa med Albert tillbaka till Olsboda. Väl där anlade han den myndighetston som hans ämbete krävde och frågade med hög röst vad som ägt rum.

 

Elin, Albert och de församlade grannarna kunde naturligtvis inget annat göra än att i lugn ton berätta att Amanda hängt sig på dasset och att förklaringen måhända var att Amanda just fått ett brev från Amerika där det stod att hennes son Kalle hade avlidit och inte lämnat några ägodelar efter sig. Landsfiskalens biträde, som trots ett antal år i tjänsten aldrig tidigare sett en död människa, förlorade sin myndighetston när han såg den lilla och närmast skrumpna kvinnan ligga på marken utanför dasset. Han samlade dock ihop sig och förklarade för den församlade menigheten att detta givetvis skulle bli föremål för en grundlig polisutredning.

 

Naturligtvis blev det aldrig tal om någon grundlig utredning. Landsfiskalen, som själv var i tjänst nästa dag, konstaterade torrt att käringen på Södergården hängt sig på skithuset i bedrövelse över sonens tillkortakommanden på andra sidan Atlanten. Han hade inget mer att tillägga annat än att det var förbannat pinsamt att en sådan här jävla händelse skulle behöva inträffa i hans distrikt. ”Och”, tillade han med hög röst, ”vad fan har folk med Amerika att skaffa när de inte ens kan hålla sig vid liv när de kommer dit. Nej, fy fan, det är bättre att stanna hemma och skaffa sig ett hederligt arbete.”

 

Amanda begravdes på kyrkogården i Remshult följande söndag under sedvanliga hedersbetygelser. Närvarande var Elin, Albert och Alberts familj, grannarna i byn, Emma och Peter samt några andra torpare som mött Amanda vid olika tillfällen i livet. Tyvärr fördunklades hela tillställningen av att den tidigare så myndige prästen just denna dag var synnerligen onykter och att han höll på att trilla ner i graven just som Anders i Slätteryd fick tag i hans ena arm och drog upp honom på säker mark. Prästen sluddrade något som skulle föreställa en ursäkt innan han fortsatte den föreskrivna ritualen. Amanda fick trots allt sin hädanfärd bekräftad på ett hyfsat sätt. Efteråt hade man en minnesstund i församlingshemmet, där prästen av förklarliga skäl inte deltog. Sedan skildes alla åt, och Elin och Albert styrde Mops och vagnen hem till Södergården.

 

Sedan gick det ett par dagar med allt det som hörde arbetet på gården till. På onsdagen kom brevbäraren och knackade på dörren till Södergården i Olsboda. I handen hade han ett brev som han påstod inte hade tillräckligt med frimärken på sig för att kunna levereras. Därför ville han ha ytterligare tjugo öre för att kunna överlämna brevet. Elin, som varit inne och öppnat dörren, förstod vad som sades och gav honom den begärda summan. Brevbäraren tackade och gick sin väg medan Elin stod kvar på trappan och stirrade på kuvertet. Förutom en vithårig man som skulle föreställa den alltför låga frankeringen längst upp till höger på kuvertet såg hon adressen, och den var helt rätt. Där stod att brevet var till Amanda och Elin Samuelsson på Södergården i Olsboda by i Remshult Sweden. Elin gick in och hämtade en kniv, sprättade upp kuvertet och började läsa. När Albert en stund senare kom in för att få sitt elvakaffe fann han Elin avsvimmad på golvet med ett brev i handen. Snabbt lyfte han upp hustrun och fick så småningom liv i henne med hjälp av vatten och lite kaffe. Men det dröjde länge innan han fick något vettigt tal ur henne.

 

 

III

Bertil och Helge satt vid det stora slagbordet i köket på Södergården i Olsboda en sen kväll i början av november 2005 och diskuterade vad Helge egentligen sett där borta på vägen i mörkret. En svart skåpbil, men det var kanske inget som hade med mordet på deras mor att göra. Det kunde ju vara vilken jävla svart skåpbil som helst. Det vimlade ju av dem. Det var bara att åka ut till väg 23 en vanlig dag. Där kom ju alltid en hel jävla drös med svarta skåpbilar. Så det väl inget underligt med just den här skåpbilen. Dessutom hade ju Helge problem med synen eftersom han bara hade ett fungerande öga. Bertil försökte resonera bort alltsammans medan han inom sig själv visste att Helge kunde ha rätt i sina iakttagelser.

 

Det var sent på kvällen, och bröderna Olsson beslöt sig för att gå till sängs. Men först kontrollerade de att alla lås fungerade och att ingen skulle kunna ta sig in till dem utan att det blev ett jäkla liv. Helge somnade först på sin övervåning men vaknade senare på natten alldeles kallsvettig efter att ha drömt om en hel karavan av svarta skåpbilar som skulle invadera Remshult och ta alla invånarna tillfånga och föra dem till Arabien där de skulle bli slavar och arbeta resten av livet i en guldgruva. Bertil, som hört broderns ångestfyllda skrik, rusade upp på övervåningen och satte sig vid Helges säng för att lugna honom. Efter en stund kunde han gå ner igen sedan han konstaterat att Helge sov djupt och utan drömmar.

 

Efter det här hade Bertil svårt att somna själv. Till slut gick han upp från sin kammare och ut i köket, där han satte på värmen under kannan i kaffebryggaren. Det hade blivit kaffe över efter maten mitt på dagen, och Bertil var högst obenägen att slänga något som kunde komma till nytta, exempelvis nu när han inte kunde sova. Medan han väntade på att kaffet skulle få någon tillstymmelse till värme bredde han sig en smörgås och lade på ett tjockt lager ost. Sedan sjönk han ner på soffan med smörgåsen i handen och undrade om han och Helge någonsin skulle kunna bli normala människor igen. Efter en stund hällde han upp sitt jolmiga kaffe och drack och åt under något som han själv uppfattade som total tystnad.

 

Men ingenting är någonsin totalt tyst. Utanför knuten började det blåsa på ett sätt som fick Bertil att tänka tillbaka på januari månad samma år. Då hade stormen Gudrun vräkt in med full kraft medan bröderna suttit just vid det här bordet och resonerat om hur de skulle kunna sköta sin skog i framtiden nu när ingen av dem var så pass kurant att de kunde arbeta med motorsåg och allt det andra som krävdes av dem. Stormen hade löst deras problem. Långt mer än hälften av skogen hade blåst ner, och när de följande morgon skådat ut och sett den enorma förödelsen hade de bara konstaterat att det här var något de fick lov att leja för. Själva hade de klarat sig utan skador eftersom det inte fanns några träd just kring gårdens byggnader. Och de hade inte gett sig ut i stormen, bara stannat inne och upplevt hur strömmen slutat fungera, ett fenomen de fått leva med i fem dygn. Men det hade inte gjort så mycket eftersom de inte rört något i köket sedan föräldrarnas tid på gården. Det hade bara varit att gå ut och hämta ved och tända den gamla goda spisen av märket Klavreström.

 

Nu när vinden tilltog ytterligare kände Bertil vissa rysningar längs ryggraden. Medan han sörplade i sig sitt ljumma kaffe och förstrött bet i sin sega smörgås funderade han vidare. Ett par månader efter stormen hade bröderna fått tag i en entreprenör med de skogsmaskiner som behövdes och sedan hade allt nerblåst virke samlats upp till enorma travar kring skogsbrynet i söder. Nu var allt bortfraktat och Bertil kunde så här i efterhand konstatera att han och Helge visserligen lidit vad man kallar en ekonomisk förlust men att den förlusten egentligen inte drabbade någon eftersom de varken hade arvingar eller skulder. Så vad då?

 

Bertil hade vid det här laget svalt den sista biten av smörgåsen och sköljt ner den med den sista skvätten av det äckliga kaffet. Styrkt i sin tro att det som skedde utanför huset just nu bara var en stilla västanfläkt jämfört med stormen Gudrun låste han upp dörren och gick ut bakom knuten. Där tog vinden ett ordentligt tag om hans kropp, vilket fick honom att hukande springa in igen. Han låste dörren och bestämde sig för att han framgent skulle tro varken på spöken eller folk i svarta skåpbilar. Så småningom somnade han i sin kammare och sov drömfritt till dess att det svaga morgonljuset långsamt nådde honom.

 

——-

 

Sedan Albert så småningom fått liv i Elin satte han henne i soffan vid köksbordet och höll henne hårt medan han sneglade på brevet och kuvertet som han just tagit upp från golvet. Elin gav ifrån sig en serie ljud som närmast verkade som stönanden, och Albert blev en smula orolig över sin hustrus tillstånd. Till slut kom Elin så pass till sans att de båda kunde pratas vid. Den konversation som uppstod kunde knappast kallas något annat än omtumlande. Elin svamlade något om att Kalle kommit tillbaka till livet och att han nu tänkte komma hem. Albert hade svarat att det skulle vara roligt att få träffa svågern, men sedan hade inte mer blivit sagt eftersom Elin föll in i något som närmast kunde betraktas som dvala.

 

Albert var inte den som läste andras brev. Följaktligen lade han det nyss hemkomna amerikabrevet tillbaka i kuvertet, lade alltsammans på bordet och bar in Elin i kammaren, där han varsamt lade henne på sängen. Väl införstådd med att hustrun måste ha fått något av en chock gick han ut i köket för att själv ordna med sitt elvakaffe. Han var ingalunda den sorts man som skämts bort av en daltande moder i en tid då männen skulle hålla sig till sitt och kvinnorna till sitt. Tvärtom hade Ingrid sett till att inviga båda sönerna i matlagningens konst. Själv hade hon nämligen hört talas om äldre män som blivit änklingar och som hållit på att svälta ihjäl eftersom de aldrig fått lära sig att koka ägg eller potatis.

 

Sedan Albert stökat undan elvakaffet med ett antal smörgåsar tittade han hastigt till Elin innan han gick ut för att fortsätta sitt arbete med all den ved som måste köras hem, torkas och stoppas in i vedboden inför den kommande vintern. Han slet hårt hela eftermiddagen tillsammans med Mops, som nu blivit hans goda arbetskamrat. Det syntes också på Mops att han trivdes nu när han fick komma ut och röra på sig. Sent på eftermiddagen kom de båda tillbaka med ett rejält lass stockar och annat som skulle komma att omvandlas till god ved. Albert spände ifrån hästen och såg sig omkring. Var fanns Elin? Varför var hon inte på väg att samla in korna för kvällens mjölkning? Albert gick in och ropade men fann till slut att hustrun fortfarande låg kvar på deras gemensamma säng i kammaren. Hon sov djupt.

 

”Kära moder och syster,

Jag vet att jag svek er båda när jag packade min väska och smög mig iväg den där kvällen i december 1928 medan ni mjölkade korna. Det var inte min mening att göra er ledsna men jag stod inte ut längre på gården efter pappas död. Ni får förlåta att jag inte hört utav mig på alla dessa år men jag har haft det svårt med att anpassa mig till det nya livet och språket. Jag tog tåget från Remshult och reste sedan till Göteborg. Där tog jag Amerikabåten till New York och där sade de att jag fick stanna eftersom jag var svensk och såg ut att kunna arbeta och göra rätt för mig. Jag hade planerat detta länge och hade stoppat undan pengar för resan. När jag kom fram hade jag inga pengar kvar, så jag fick försörja mig som biträde hos en slaktare. Sedan lyckade jag spara ihop lite nya pengar och reste till Chicago där jag fick en bra plats på ett stort slakteri. Sedan blev jag utan arbete och for illa länge. Jag var i slagsmål och fick en arm bruten men den är läkt nu. Sedan dess har jag fått nytt arbete. Jag arbetar vid järnvägen och tjänar bra. Därför lägger jag med lite pengar till er. Så snart jag fått ihop tillräckligt med pengar tänker jag komma hem till Olsboda och hälsa på. Kanske stannar jag och sköter om gården om det går bra. Jag skriver igen.

I april månad i Chicago i den amerikanska delstaten Illinois 1934

Vänligen Kalle Samuelsson

 

——

 

Den här gången gick det bara en vecka innan Elin åter var på fötter. Albert, som hela tiden vakat över henne medan han skötte arbetet på gården, såg med stor glädje hur Elin hämtade sig. Han hade fått mata henne som ett barn, men han hade inte kunnat ge sig iväg för att hämta hjälp från modern eller provinsialläkaren i Remshult. Grannarna ville han inte för sitt blanda in, så det hade bara varit att avvakta. Nu verkade Elin vara tillbaka, och hon log mot sin man.

 

Elin och Albert gick ut i försommarkvällen, och Elin frågade efter brevet från Kalle. Albert hämtade det, och de satte sig sida vid sida på förstugutrappen och läste tillsammans. Ur kuvertet ramlade den här gången tre sedlar, alla med valören tjugo dollar. Båda stirrade på sedlarna eftersom de aldrig förr sett amerikanska pengar. Efter ytterligare läsning konstaterade Elin att sedlarna kunde de minsann växla in hos Sparbanken i Remshult, men det där med att Kalle skulle vara välkommen hem var minsann inget hon ville kännas vid.

 

Elin drabbades av två helt motsatta känslor, den ena speglade stor glädje, den andra djup sorg. Glädjen kom sig av att Kalle tydligen levde och att hon nu slapp förställa sig och leva med lögn. Sorgen bestod i att modern behövt lida så mycket under sina sista år. Slutligen kom ytterligare en känsla upp, nämligen det fula sätt på vilket Kalle agerat. Elin blev rent ut sagt förbannad när hon tänkte på Kalle och hur han betett sig. Av alla de här känslorna var det bara ilskan över Kalle och hans rymning som hon delgav Albert. Resten kapslade hon in och tänkte att den nu snart sexåriga tråden skulle hon aldrig mer ta upp med någon, kanske inte ens med sig själv.

 

Medan makarna Olsson satt där på förstugutrappen och väntade på att korna skulle komma hem för kvällsmjölkningen dök ett stort frågetecken upp i Elins huvud. Hittills hade hon bara tänkt på orsak och verkan, men nu började hon grunna över vem det egentligen var som fick skotten från bösspiporna och därmed två gedigna hagelsvärmar rakt igenom huvudet så att hjärnsubstans och blod spred sig runt hönshusets väggar. Och vem var det som modern egentligen sänkt i Oxdjupet. Tankarna började åter mala i Elins huvud medan hon gick ner till ladugården där korna nu börjat samlas. Var det här senaste brevet verkligt? Det var i alla fall skrivet med broderns handstil, en handstil som hon mindes från skolan. Den var spretig och föga vacker, medan Amanda haft en mycket prydlig handstil. Så om det inte varit Kalle som skrivit det senaste brevet, så var det definitivt inte heller deras gemensamma mor.

 

Medan Elin mjölkade sina älskade kor fortsatte tankarna att mala i hennes huvud. Det hela kunde inte ha varit en dröm eftersom hon hört skottet och senare sett den döda kroppen i vintermörkret i hönshuset. Att hon sedan spytt och blivit konstig i många veckor fördunklade ingalunda den hemska upplevelsen. Minnet fanns kvar, och det var verkligt. Där fanns också moderns berättelse om hur hon begravt kroppen i vattnet, och Elin stelnade nästan till av fasa när hon nu med båda händerna på kospenarna tänkte på hur hon städat upp i det sargade hönshuset. Sedan sansade hon sig åter medan hon bestämde sig för att snarast städa upp allting efter sin mor på den där övervåningen som hon sällan besökt.

 

Medan Elin gick med sin mjölkspann till mjölksilen slog henne ytterligare en tanke, och den slog henne så hårt att hon nästan tappade spannen medan hjärtverksamheten började skena. Elin lyckades ställa spannen innan hon måste ta sig för bröstet för att lugna andhämtningen. ”Men”, tänkte hon medan hon fortsatte sina flämtande andetag. ”Men hur kunde mor veta att Kalle rest först till New York och sedan till Chicago och i sina egna brev nästan säga samma sak som Kalle själv berättat. Det enda som skilde var den brutna armen och arbetet vid järnvägen.” Sedan fick hon ytterligare ett tankeproblem på halsen, nämligen det faktum att Amanda visat ett brev från någon form av myndighet i Chicago och att det brevet talat om att Kalle var död, ett besked som alla mottagit med stor sorg. Hon måste alltså säga en del av sanningen till Albert men bara den lilla del som innebar att modern blivit galen och hittat på det där om brevet från någon myndighet i Amerika.

 

——

 

Nu började Elin resonera i lite av samma banor som Amanda. Kunde det vara som så att man kunde låtsas att Kalle ändå var död och att hans eget brev blivit fördröjt på vägen och att det officiella brevet från Chicago var det som gällde eftersom det kommit först. Elin ville naturligtvis inte för sitt liv blanda in Albert i de här resonemangen. Elin älskade och beundrade sin man för hans stora arbetsamhet och mycket annat, men hon förstod att Albert var ordblind och alltså inte kunnat läsa Kalles brev något vidare. Och han skulle inte heller i fortsättningen vara det minsta intresserad av någon som helst läsning. Elins tankegångar skulle säkert verkat hur förvirrade som helst för en utomstående, men för henne själv var de solklara.

 

Följande förmiddag gick Elin upp på övervåningen för att röja ut efter sin mor och få alla icke önskvärda saker utanför husets väggar. Det var då, sedan hon greppat brevet från Kalle och tagit det med sig upp, som hon insåg att hon inte ens skulle kunna svara Kalle på hans propå om att komma hem till Olsboda. Hon hade ju velat tala om för honom att hon numera var gift, att modern var död och att hon inte alls begrep hur de efter alla dess år skulle kunna reda upp sina affärer. Det fanns nämligen ingen avsändaradress på kuvertet, och hon insåg givetvis att hon inte bara kunde skicka ett brev med adressen Kalle Samuelsson Chicago, USA.

 

Så tog Elin itu med allt det som visserligen var svårt men ändå skönt att få överstökat. Hon tog alla sängkläderna ur moderns säng och slängde dem nedför trappan. När hon kom tillbaka hittade hon nyckeln till Amandas kista på sängbottnen och med en känsla av att hon visste var kistan fanns gick hon upp på husets vind. Efter mycket letande bland en massa bråte fann hon vad hon sökte efter och låste upp den gamla familjeklenoden. Utan att ägna innehållet en tanke lade hon ner brevet från Kalle och låste kistan på nytt. Men sedan ångrade hon sig, låste upp kistan igen och tog ut det officiella brevet från Chicago med Kalles dödförklaring. Sedan låste hon kistan än en gång medan hon muttrade något om att just det här brevet skulle hon komma att få nytta av. De övriga kunde stanna där de var, och hon hade ingen tanke på att berätta vare sig för Albert eller någon annan om kistans och därmed de andra brevens existens. Det skulle förbli hennes egen hemlighet även om någon granne i framtiden skulle fråga henne om Kalles alla brev till Amanda. Nyckeln till kistan tog Elin med sig ner och hängde den på den spik i det stora skafferiet där hon visste att modern tidigare förvarat den.

 

Elins dag förflöt med städning. Undantaget var elvakaffet som hon under muntert samtal serverade sedan Albert kommit in och framfört att han var hungrig och att det skulle bli gott med mat. Elin hade, väl medveten om sin mans goda aptit, denna dag ställt fram bröd, smör och ost. Hon hade också stekt ägg och fläsk. Albert satte sig vid bordet och åt med god aptit. Efter avslutad måltid förklarade Albert med ett brett leende att han var nöjd och att han skulle återgå till arbetet med att laga saker som behövde ses om på gården. Elin gav sin man en stor kram innan hon dukade av, diskade och fortsatte att röja ut efter modern.

 

Frampå eftermiddagen hade Elin samlat ihop en stor hög av olika saker på gårdstunet. Där fanns Amandas sängutrustning, hennes kläder och en hel del annat som Elin för sitt liv inte ville spara. När Albert visade sig ställde hon sig tillsammans med sin make framför den stora högen och ställde den fråga som gällde dem båda. Vad gör vi med det här? Albert log brett medan han förklarade att det inte var några som helst bekymmer. Han skulle frakta undan det hela och elda upp alltsammans vid lämpligt tillfälle. Nöjd med svaret fyllde Elin en spann med varmt vatten från vedspisen, hällde i en god portion såpa och gick återigen upp till moderns övervåning som hon skurade omsorgsfullt. När hon kom ner igen var det dags för mjölkning, och hon kände sig nöjd med dagens arbete. Brevet från myndigheterna i Chicago gömde hon i skafferiet.

 

——

 

Bertil och Helge gick mest och stökade på sin gård, på Södergården i Olsboda. Båda var ju pensionärer, alla djuren var sedan länge borta ur ladugård och hönshus, och bröderna köpte numera allt de behövde på ICA-butiken i Remshult, där en ättling till handelsmannen från deras föräldrars tid försökte överleva i konkurrensen från lågprisbutiker, stormarknader och annan skit som fanns att tillgå i såväl Vetlanda som Växjö och Nybro. Men bröderna hade bestämt sig för att aldrig gå över ån efter vatten utan hålla sig till den lokala lanthandel som trots allt fortfarande existerade även om innehavaren gick på knäna. När ICA-butiken någon gång i framtiden var ett minne blott, så fick de väl ge sig iväg längre för att köpa sin mat. Om de levde så länge, brukade de resonera.

 

Nu i november månad i nådens år 2005 fanns det egentligen inte så mycket annat att göra än att försöka läsa dagstidningen och titta på TV. Eftersom båda bröderna led av dyslexi, ett ord som man numera använde i stället för ordblindhet, så blev tidningsläsningen närmast en plåga. När det gällde TV:n, så var det mestadels program med svenska språket skrällande ur apparatens högtalare som gällde. Att läsa texter till utländska filmer och annat trams medförde sina svårigheter, och eftersom varken Bertil eller Helge förstod ett ord engelska eller något annat främmande språk, så var saken klar. Att de dessutom genom åren fått nedsatt hörsel på grund av motorsågar och andra moderna maskiner medförde att ljudnivån på TV:n var betydligt högre än vad folk i allmänhet stod ut med.

 

Så för det mesta handlade livet på kvällarna om att sitta vid köksbordet och resonera. Bertil, som mestadels förde befälet över den alltmer nersupne tvillingbrodern, förde ofta in resonemanget på det som handlade om landsbygdens utarmning och att det snart inte fanns en jävel som ville leva som de själva gjorde med nära till naturen och fullt av skogens alla djur omkring sig. Bertil hävdade också att man måste tillbaka till närproducerad mat om mänskligheten skulle överleva. Det här var något som han troligen snappat genom något teve-program men som han gjort till något av sin egen grej. Därför hade han beslutat sig för att senast kommande sommar ta fram den gamla traktorn och en del av de redskap som fanns kvar på gården och odla upp lite av de forna trädgårdslanden. Men det var inga tankar han delgav Helge. Han fick väl se hur det kunde bli. Allt låg dock i linje med hans vägran att köra längre än till Remshult för att köpa mat.

 

Bertil hade i allt sitt resonerande inte lagt märke till att Helge lämnat bordet och gått ut i den sena novemberkvällen. Han reste sig efter en stund för att gå ut och se vart brodern tagit vägen. Efter en stund såg han ett svagt ljussken från ladugården och gick dit. Där lufsade Helge omkring med ficklampa i handen som om han letade efter något. ”Fan”, muttrade Helge, ”det måste vara här någonstans som farsan förvarade björnsaxen som han fick med sig från Slätteryd.” Bertil stannade i undran om brodern helt mist förståndet. Men så var tydligen inte fallet eftersom Helge var nykter och gick med säkra steg. Efter en stunds letande, medan Bertil förundrad tittade på, fick Helge syn på föremålet för sin kvällsvandring. Under en hög med gammal kvarbliven halm och längst in i den sedan länge övergivna grisakätten hittade Helge det han letat efter. Med en min av triumf släpade han fram den gamla tunga björnsaxen och försökte förgäves dra isär dess käftar. ”Det här kräver olja och annat”, muttrade han, ”men det får vara för ikväll, för nu vet jag i alla fall att den här grejen finns kvar och jag skall få den att fungera.”

 

Nu verkade det närmast som om det var Helge som tagit befälet när han med snabba steg gick mot huset utan att vänta på brodern. Ficklampan hade han släckt eftersom den svaga ytterbelysningen vägledde dem båda. Bertil hann ifatt Helge, och innan de gick in fick Helge frågan vad tusan han skulle med björnsaxen till. Helge gick in, Bertil kom efter och efter en stund kom Helge med svaret på frågan sedan de åter satt sig vid köksbordet. Det visade sig att det var så att Helge under eftermiddagen sett en stor svart jävla skåpbil stryka längs den gamla vägen i Olsboda. Och eftersom inte alla husen var bebodda, så kunde det betyda att skåpbilens ägare eller vad nu handlade om var ute efter att göra nya inbrott och slå ihjäl mer folk. Därför skulle han redan nästkommande dag ta hand om björnsaxen och göra den i ordning och smörja upp den. Eftersom han visste hur man spände den, så skulle fortsättningen inte vara något problem. Avsikten var att placera den tunga saken framför nedersta steget på yttertrappan. Och sedan skulle det bara vara att vänta på god fångst, menade Helge. Bertil begrep ingenting men sade att resonemanget säkert var klyftigt. Sedan låste han ytterdörren och förklarade att det var sängdags.

 

——

 

Elin berättade för Albert att hon ordnat med bouppteckning efter modern och att den högt betrodde bouppteckningsmannen skulle komma om ett par dagar. Under tiden skulle Albert inte bekymra sig det minsta om vad som komma skulle utan bara fortsätta med sina kära sysslor på gården. Elin hade också bett Albert att inte berätta för någon om det senaste brevet från Kalle. ”Det här är något vi håller för oss själva”, hade hon sagt. Albert hade nickat och förstått att Elin ville ordna upp allt själv efter sin mor även om de nu var gifta.

 

Bouppteckningsmannen kom som avtalat och blev bjuden på kaffe och bullar i finrummet. Sedan började arbetet, men Elin kunde bara konstatera att moderns efterlämnade tillhörigheter var begränsade till några få saker och att det nu var hon och hennes man som bodde här och att det mesta av det som omgav dem var deras. Att Elin låtit elda upp det mesta av Amandas tillhörigheter lät hon bli att berätta. För övrigt hade ju de sakerna inte haft ringaste värde.

 

”Jaha”, sade bouppteckningsmannen med myndig stämma sedan de första formaliteterna klarats av och listan över Amandas fåtaliga ägodelar upprättats. ”Jaha”, fortsatte han, nu lite mildare i tonen. ”Och så var det frågan om det allra viktigaste, det här med gården. Den tillfaller såvitt jag förstår Elin Olsson, född Samuelsson och hennes broder Kalle Samuelsson, sedan många år avflyttad till Amerika. Eftersom Kalle Samuelsson hört av sig vid ett flertal tillfällen brevledes antar jag att han fortfarande är vid god vigör och gör anspråk på sin arvslott i gården. Dock har det sports mig att någon form av myndighet i Amerika meddelat att sagde Kalle Samuelsson avlidit utan att lämna några ägodelar efter sig. Stämmer det?”

 

”Jo”, sade Elin blygt, ”det stämmer”, sade hon samtidigt som hon lämnade fram Amandas sista förfalskade amerikabrev. ”Jo, min bror dog i Amerika, och jag saknar honom mycket. Sedan miste jag ju min mor, men nu är allt mycket bättre sedan Albert och jag gift oss.” Elin snyftade till och förde förklädessnibben till ögat liksom för att torka en tår. Bouppteckningsmannen harklade sig och frågade om han fick ta med sig myndighetsbrevet från Chicago och lägga det till bouppteckningshandlingarna. Om så skedde skulle Elin även formellt bli ensam ägare till Södergården i Olsboda, givetvis tillsammans med sin man Albert. Visst, Elin hade ingenting emot att lämna ifrån sig brevet. Hon hade ju redan pratat med sin man om den saken.

 

Vid det här laget hade Albert kommit in och hälsat på bouppteckningsmannen. De tre pratades vid en kort stund, varefter bouppteckningsmannen förklarade att hans ärende var uträttat och att han skulle ge sig iväg. Så skedde, och Elin och Albert satt ensamma kvar i finrummet där Elin serverade dem båda varsin kopp uppvärmt kaffe. Elin drog sin stol intill Alberts och lade armen om sin mans breda axlar. ”Du”, sade hon sakta, ”nu när allt det här sorgliga är överstökat vill jag be dig att glömma två saker. Det ena är brevet från Kalle, det andra är sedlarna han skickade till oss. Eftersom vi tidigare varit överens om att aldrig mer tala om brevet och Kalle måste vi också vara överens om att glömma de tre sedlarna även om de skulle betyda en hel del i svenska pengar. För om vi växlar sedlarna till kronor är det alltid någon som blir misstänksam och börjar undra varifrån de kan ha kommit.” Albert nickade som bekräftelse på att han förstod. Elin hade redan placerat sedlarna tillsammans med brevet i kistan på vinden, och Albert frågade aldrig någonsin efter vart sedlarna tagit vägen.

 

 

IV

 

Under det tidiga 1930-talet slog den amerikanska krisen hårt mot Europa, så även gentemot Sverige. Såväl bönder som kvarvarande torpare och arbetare vid olika industrier och bruk fick känna av inkomstminskningar och stigande priser. Naturligtvis var det så att landsbygdens folk klarade sig bäst eftersom de hade det mesta av det de behövde på sina gårdar medan de som arbetade vid glasbruk och andra småindustrier fick det betydligt kärvare. De många glasbruken, som fanns inom några mils radie från Remshult, drabbades hårt. Även Remshults glasbruk fick känna av krisen, men här var det trots allt inte lika illa eftersom Patron under många år varit en klok man som med stor sparsamhet sett till att det fortfarande fanns hyfsat med pengar i företaget. Patron resonerade som så att han till varje pris måste se till att behålla sina goda medarbetare. En dag skulle konjunkturen vända och då hade han en klar fördel gentemot sina många konkurrenter. Han snålade hellre själv in på konjaken och den goda maten än att riskera framtiden för Remshults glasbruk.

 

Den svenska staten samlade i likhet med en lång rad andra stater i Europa ihop sig för att kunna möta den uppkomna krisen på ett bra sätt. I Sverige fick Arbetsmarknadskommissionen i uppgift att skapa de nödhjälpsarbeten som behövdes för att ordna sysselsättning och därmed viss inkomst till alla de som blev av med sina arbeten. I huvudstaden resulterade alltsammans i en hel del stora byggnadsprojekt, bland annat startades uppförandet av gigantiska stenmurar runt de kyrkogårdar som redan anlagts för att hysa och hedra alla avlidna storstadsbor. På landsbygden sattes stora vägbyggen igång, något som verkligen behövdes eftersom en hel del bilar nu börjat dyka upp på de gamla leriga byvägarna. En och annan hade redan kört fast med sin T-ford, och en enhällig opinion krävde nya och bättre transportleder för den nya tidens bensindrivna och illaluktande fordon.

 

Den nya tiden kom givetvis även till Remshult och Olsboda. Patron, som inte skaffat någon bil men som innan krisens utbrott haft funderingar i den vägen, var helt nöjd med att sätta sig i hästskjutsen när han behövde ge sig iväg någonstans. Han behövde dock inte färdas så långt på det viset. Remshult hade ju sin järnväg, och den var tillräcklig för de transporter som krävdes. Järnvägen hade förresten varit ett stort plus för Remshults glasbruk eftersom de frustande ångdrivna ekipagen under lång tiden kunnat föra ut glasbrukets produkter till köpare lite varstans i Europa, främst till England. Patron tog därför det mesta med ro där han om kvällarna satt hemma i bruksherrgården och läppjade på den lilla skvätt konjak han trots allt unnade sig före sängdags.

 

Det stora vägbygget nådde Remshult och Olsboda under de första åren av 1930-talet. Olsboda låg lite vid sidan om, men Vägstyrelsen var ändå mån om att skaffa sig ordentligt med grundläggningsmaterial inför det som komma skulle. Sålunda hade en väginspektör redan 1932 dykt upp i Olsboda och begärt att de som hade ordentligt med stenrösen och annan odlingssten skulle ställa resurserna till förfogande eftersom det behövdes en hel del sten för att grunda och stötta upp de nya vägarna. Amanda och Elin hade för en ringa ersättning överlåtit en del gamla rösen på några av sina och torpens marker till vägbyggarna.

 

Den nya vägen byggdes med stort buller strax utanför Olsboda. Det enda men egentligen helt försumbara problemet var att vägen hamnade mellan Södergården och torpet Solhaga, där Peter och Emma bodde. Ett liknande problem hade man mött många år tidigare då järnvägen, som nu kom att gå parallellt med den nya landsvägen en god bit, skurit av gården från torpet. Men eftersom det ännu inte fanns någon större trafik att tala om var det bara att följa den gamla och två kilometer långa vägen från Södergården till Solhaga, stanna vid såväl den nya landsvägen som den redan nu gamla järnvägen, se sig för och sedan gå över.

 

De flesta män som arbetade med vägbygget var friställda glasarbetare från ett antal glasbruk runt om i bygden. De kom tidigt på morgonen, ofta efter en lång vandring från hemmet, de hade en enkel matsäck med sig, och de arbetade hela dagen utan att knota. Alla visste att det här var enda sättet att få hem de fåtaliga kronor som behövdes för att hålla familjen med mat. Sedan fick fackföreningen säga vad den ville. De var visserligen glasarbetare, men deras främsta uppgift här i livet var att fortsätta att hålla hustru och barn vid liv. De arbetade med spadar och andra verktyg som ställts till deras förfogande och med hästar som dragare. Här fanns inga mer avancerade maskiner att tillgå, så därför var det bara att använda den muskelkraft som fanns hos människor och djur.

 

Även på Remshults glasbruk blev man till slut tvungen att sända ut några av sina trogna medarbetare på vägbyggena. Det handlade främst om ett antal slipare som under en längre tid inte haft särskilt mycket att göra eftersom köparna till stora kristallvaser och granna serviser just nu saknades. Men patron hade försäkrat sina slipare att de var välkomna tillbaka när konjunkturen vände framöver. Med det beskedet lät sig sliparna och några andra som just då var överflödiga nöja. Patron räknade tillsammans med sin trogne kamrer mycket noga på vad som krävdes i både nutid och framtid.

 

Det vackra kulturlandskapet, som omgav människorna på landsbygden, började vid det här laget att nå sin kulmen. Det stora stenmurarna var byggda på sin solida grund, och många av de stora stenarna ute på åkrarna hade börjat tas upp ur marken. Just det här arbetet med de stora stenarna fortsatte vid den här tiden, för det var runt de här stora stenarna som de gamla åkrarnas odlingsrösen en gång samlats. Av odlingsrösena hade man gjort allt möjligt, byggt stenmurar, uppfört skorstenar i husen, byggt vägar eller skapat en massa abborrgrund ute i sjöarna. Miljoner och åter miljoner ton sten hade under långa tider flyttats runt på den svenska landsbygden. Ytterligare ett antal stenmurar var påtänkta.

 

——

 

Elin och Albert märkte gradvis att de svåra åren började gå mot sitt slut. Elin, som vid det här laget var en mogen kvinna, längtade efter barn. Albert var mer tveksam och menade att man i dessa dåliga tider skulle låta bli att sätta barn till världen. Elin grunnade fram och tillbaka på hur hon skulle övertyga sin motsträvige man. Till slut tog hon hand om en vilsen hundvalp som rymt någonstans ifrån. Elin beslöt sig för att fostra valpen och göra den till sitt barn. Alltid en tröst.

 

Det hände något med det svenska landskapet de allra svåraste åren var över på 1930-talet. De många människor som flyttat till olika städer, framför allt till de stora städerna, hade inte släppt sina rötter. Och när alla inflyttarna till de stora städerna i sin tur fick arvingar, blev talet om livet på landet allt intensivare. Många vid det här laget välbärgade stockholmare och göteborgare och andra såg till att skaffa sig sommarställen utanför städernas gränser. Där kunde man koppla av, och där kunde man umgås i en god miljö som ännu inte smutsats ner av svaveldoftande bilar och motorbåtar.

 

Det här med att skaffa sig ett sommarställe nådde småningom även Olsboda. En dag under försommaren 1936 hade en stor bil letat sig ner från den stora landsvägen och stannat i byn. Bilens förare, en storvuxen och charmig man, hade frågat sig runt i byn. Han sökte efter ett sommarställe eftersom han ville komma ut från storstaden under den varma och goda tiden på året. Med sig i bilen hade han sin hustru som även hon steg ut och hälsade på de bybor paret mötte. Det visade sig att hustrun hade växt upp några mil väster om Remshult.

 

Efter att ha kommit tillbaka även nästa dag träffade paret i den stora bilen Sigrid och Rune Johansson i Storgården för andra gången. Kontakt uppstod, och Rune hänvisade till Klingatorpet som ju stod öde. Det gick an att hyra torpet om man ville, det var ju i hyfsat skick även om det fanns en hel del att göra med omgivningarna. Det långa gräset behövde slås, men det fanns ju lie, slipsten och andra redskap för detta på torpet. Så det skulle väl gå att komma överens. Och man kom överens efter det att man gått ut till torpet på andra sidan av den nya vägen. Det främmande paret, som berättade att de bodde i Stockholm, tyckte om det de såg.

 

Så kom det sig att Maja och Adolf Karlsson skrev ett hyresavtal med ägarna till Storgården. För etthundra kronor om året skulle de få disponera Klingatorpet i tio år framöver. Enda motprestationen var att de skulle hålla torpets omgivningar i skick samtidigt som ägaren förband sig att underhålla husen, som bestod av den låga lilla stugan, ladugården, vedboden, dasset och jordkällaren. Maja hade tyckt att det var mycket pengar, men Adolf hade viftat bort hennes funderingar och menat att de nu hade tillgång till ett bra sommarställe dit de kunde komma och koppla av från allt jäktet i storstaden. Det fanns ju till och med möjligheter till fiske i Storsjön, hade Rune sagt. Den tanken tilltalade Adolf i allra högsta grad.

 

——

 

Dagen efter fyndet av björnsaxen släpade Helge in det stora och tunga redskapet i den verkstad som fanns i anslutning till ladugården. Där var både dammigt och skitigt eftersom ingen på flera år haft någon anledning att gå dit. Men Helge bar och släpade sitt fynd och lyfte med viss ansträngning upp det på den stora bänken där det fanns skruvstäd och en rad träarbetsverktyg uppradade på väggen bakom bänken. Helge började med att damma av sitt fynd, varefter han letade fram en flaska motorolja, som han i rikliga portioner hällde över en väl tilltagen trasa. Sedan grep han verket an, tvättade av björnsaxen och smorde upp fjädern som man spände saxen med.

 

Björnsaxen var en halvmånformad sak med två hullingförsedda delar som var vända mot varandra när saxen var desarmerad och ofarlig. Men om man drog isär de två delarna, som närmast såg ut som käftar och lade dem utmed bänken samtidigt som man spände fjädern, så fick man ett fruktansvärt jaktredskap. Helge smorde på en massa olja och fick så småningom de gnisslande käftarna att fungera. Till slut kände han sig nöjd, spände saxen och slängde en kratta med skaft in i saxens mitt. Saxen slog igen med en högljudd smäll, klippte av krattskaftet och höll sig sedan helt tyst medan Helge torkade svetten ur pannan. ”Fy fan för att hamna i en sådan här”, tänkte han, ”om det där krattskaftet varit mitt ena ben, så hade det inte varit speciellt roligt. Undrar vad farsan hade den här saken till. Här fanns väl inga björnar som strök omkring såvitt jag minns.”

 

Helge gick in till Bertil och berättade vad han haft för sig. Bertil i sin tur undrade vad som nu skulle ske, om Helge skulle jaga björn eller något annat högvilt. Bertil underströk att om Helge tänkte sig att få något byte i saxen, så måste han agna den med något attraktivt, till exempel en bit fläsk eller något liknande. Att Helge hade för avsikt att använda saxen som skydd mot inkräktare var en tanke han slagit ifrån sig redan föregående kväll och tagit mest som ett skämt. Men nu insåg han plötsligt att brodern menade allvar. Helge var livrädd för att någon skulle ta sig in om natten och slå ihjäl honom. Men om den stora björnsaxen stod laddad utanför dörren sedan bröderna lagt sig skulle allt vara mycket tryggare. Den behövde minsann inte laddas med vare sig fläsk eller något annat ätbart. Det räckte med att den bara stod där beredd på att någon skulle kliva rakt i den i vintermörkret. Och då skulle det bara säga pang.

 

Bertil skakade på huvudet men lät brodern hållas. Följden blev att Helge släpade ut den stora björnsaxen i novemberskymningen och ställde den framför trappan till ytterdörren. Sedan ropade han in till brodern och meddelade att han ämnade ladda saxen. Bertil svarade med en varning som lät som något sådant som att se för fan till att du inte fastnar i skiten. Helge spände saxen och gick in. ”Ta för tusan med dig ficklampan när du skall gå ut och pissa i kväll”, sade han till brodern, ”för om du går utan ficklampa och kliver i saxen, så blir du av med benet.” Bertil förstod vad Helge menade men lät brodern hållas. Själv var han av den åsikten att det säkert vore bra att ha en väl fungerande ficklampa med sig när det var dags för kvällsdrillen.

 

——-

 

Åren gick och inget särskilt inträffade mer än att konjunkturen hela tiden var på väg uppåt och att alla kände att de fick det lite bättre för var månad som gick. Ute i världen pågick storpolitik, nazisterna härjade i Tyskland där de dragit igång stora motorvägsbyggen och annat för att komma ur krisen. Det verkade som om Europa liksom Amerika nu var på rätt väg. Enda orosmolnet var det där med nazisterna i Tyskland. Tidningarna var fulla av spekulationer, men det var knappast något som påverkade livet i Olsboda. Hårt arbetande bönder brydde sig bara om sin höskörd och annan produktion som gården förväntades åstadkomma.

 

I Olsboda hade man dragit in elektrisk ström i alla gårdarna redan i slutet av 1920-talet, men alla de som var vana vid fotogenlampor och stallyktor med levande ljus var inte särskilt imponerade av nymodigheten. Det blev helt enkelt för dyrt att ha strömmen tänd, resonerade man. Fotogenen var billig, och det var aldrig några problem att skaffa nya glas till lamporna om något gick sönder. Det var bara att handla i Remshult, där glasbruket hade en stor produktion av den här varan.

 

Under den andra hälften av 1930-talet ändrades mönstret såtillvida att Elin såg till att skaffa hem några elektriska armaturer och komplettera den ensamma lampkupa som hängt i kökstaket i många år. Även de nya armaturerna fanns att köpa i Remshult, och det fanns så pass mycket att välja mellan att Elin såg till att köket fick ett ytterligare ett par lampor. Hon rustade också upp kammaren och finrummet samtidigt som hon med hänsyn till de äldre generationerna lät de gamla och bastanta taklamporna med sina fotogendrivna insatser hänga kvar. Albert hade inget att invända mot nyordningen. Tvärtom, han tyckte det var trevligt med mera ljus under den skumma årstiden. Han frågade inte heller efter vad det kostade, eftersom det var Elin som skötte allt som hade med pengar att göra.

 

Elin hade ett önskemål till, nämligen en radio. Hon hade hört talas om och även lyssnat på den nymodigheten vid ett av sina besök i Remshult. Men nu stötte hon på svårigheter, för i Remshult fanns det ännu ingen som handlade med den här sortens tingestar. För det första måste hon nu ge sig längre bort för ett eventuellt inköp och för det andra måste hon övertyga Albert om nyttan av att ha något som spred såväl talade nyheter som musik i hemmet. Rent ekonomiskt skulle det säkert inte bli några problem. Elin hade kunnat lägga undan lite pengar under de senaste åren, och de pengarna hade hon satt in på Remshults sparbank. Efter många om och men fick Elin till slut tag på sin radio. Det var en begagnad och bara två år gammal Luxor, som under högtidliga former installerades i köket i början av 1937. Eftersom skapelsen krävde en ordentlig antenn, så spändes en sådan från radion, genom ett hål i väggen invid fönstret och ut till en stolpe som Albert installerade några meter från huset.

 

Ungefär så här såg det ut när Elin en sen och mycket vacker eftermiddag i augusti månad 1937 föreslog att hon och Albert skulle ta med sig en kaffekorg och gå ner till klipporna vid åmynningen i Storsjön. Albert hade inget emot förslaget utan följde med Elin och hennes hund. Den här hunden hade visat sig var ett fynd, en gatukorsning med mycket schäfer i. Elin hade fostrat honom omsorgsfullt och därmed fått en god kompis som dessutom var en trogen vakthållare på gården.

 

Med kaffekorgen mellan sig och hunden springande kring benen gick Elin och Albert de ungefär 200 meterna till stranden med klipporna. Hunden drack vatten ur sjön medan Elin dukade upp det hon tagit med sig. Där fanns kaffe och bullar, där fanns smörgåsar med stekt ägg och korv och en hel del annat smått och gott. De lät sig väl smaka och bjöd sedan Loffe, som hunden kallades, på den sista smörgåsen.

 

Solen började sakta dala på himlen men det var fortfarande varmt och gott. Loffe hade lagt sig ner när Elin plötsligt börjat klä av sig efter att ha spanat ut över sjön och konstaterat att närmaste båt var så pass långt borta att den inte skulle innebära några problem. Sedan Elin klätt av sig helt naken vände hon sig till Albert och tog hans hand. ”Kom”, viskade hon, ”kom så badar vi.” Full av förundran över hustruns tilltag var inte heller Albert sen att komma ur kläderna. Det blev många skratt och mycket plaskande innan Elin åter tog sin man i handen och ledde upp honom på de varma klipporna där hon förförde honom. De stannade kvar länge, längre än de egentligen bort göra med tanke på de råmande korna därhemma. Den 17 maj 1938 födde Elin två välskapta pojkar hemma på gården. Barnmorskan lyfte upp dem en i taget och gratulerade makarna Olsson till deras enäggstvillingar.

 

——

 

Det visade sig att Patron resonerat helt rätt när han satsat på att behålla det mesta av sin skickliga arbetskraft under de svåra krisåren. Nu, i början av 1938, stod han därför fullt rustad att möta en expanderande marknad för glasvaror. Och hans arbetare var i sin tur lojala tillbaka. De visste att Patron förlorat mycket pengar på att låta de flesta stanna i arbete, och därför var det ingen som flyttade sin kunskap till något av de andra glasbruken även om det bjöds lite högre lön. Fackföreningens ordförande vid Remshult sade rent ut till sina medlemmar att stanna kvar, för om de nu skötte sig kunde de måhända räkna med högre lön längre fram när Patron åter tjänade pengar.

 

Och Patron, som förvisso var en slipad säljare och affärsman, tjänade pengar igen. Han såg till att lägga om produktionen en hel del genom att kraftigt minska på tillverkningen av buteljer och annat emballageglas. Han behöll större delen av det slipade sortimentet även om det inte var särskilt lönsamt. Här var det bara omsorgen om de återanställda sliparna som gällde. Patron resonerade som så att han kunde minska på det slipade glaset gradvis, eftersom många av sliparna närmade sig pensioneringen. Sedan behövde han inte låta utbilda eller ta in några nya.

 

Patron satsade nu för fullt på sådant som kunde gå på export. Det rörde sig om blåsta servisglas utan dekorer, det rörde sig om nyttoglas i form av vaser, skålar och annat som behövdes i varje hem i hela Europa. Han satsade också på den gamla pressglastekniken eftersom han visste att den här sortens billiga vardagsvaror sålde i stora mängder. Och till slut hade han även vidtalat ett par konstnärer att komma till Remshult från Stockholm för att se om de kunde skapa något i glas. Båda konstnärerna hade tidigare målat tavlor och framställt keramik. Men vad patron visste var att båda var skickliga tecknare, något som måhända kunde komma till pass nu när han tänkte satsa på graverat glas och kanske utöka antalet anställda i gravörverkstaden.

 

Patron var givetvis helt medveten om att några av de större glasbruken långt tidigare satsat på en mer konstnärlig produktion men att detta inte var något som lönade sig så värst. Men vid sammanträdena med sina kollegor och konkurrenter i Svenska Glasbruksföreningen hade han förstått att det med konstnärer trots allt kunde vara bra eftersom man därigenom kunde skapa ett sortiment som kunde bli en skylt ut mot publiken. Och om skylten fungerade, så skulle folk också köpa mycket av allt det andra som producerades. Så de här sammanträdena i föreningen var trots allt inte så dumma. De ägde för det mesta rum på stadshotellet i Växjö och avlutades alltid med en god middag och ett stort antal kvällsgroggar.

 

I början av 1938 sysselsatte Remshults glasbruk lite mer än 150 personer. Glasbruket hade genom god framförhållning vuxit till ett av de större i regionen. Eftersom det ständigt tycktes fattas folk på hyttgolvet, så var det heller inga problem för den manliga delen av ungdomarna att få arbete när de slutat skolan. Även en hel del unga kvinnor fick också arbete efter hand. De utbildades inte till glasblåsare, vilket fortfarande var ett helt manligt yrke. I stället hamnade de i avsyningen, kantslipningen, diskningen eller packningen. Patron gick omkring på dagliga promenader och såg till att allting fungerade. Några timmar om dagen satt han på brukskontoret, där han tillsammans med den skicklige kamreren höll ett stadigt öga på ekonomi och orderingång. Han talade också mycket i telefon med gamla och blivande kunder. Det mesta av kontakterna med omgivningen sköttes dock fortfarande mest genom brev. Det där med telefon var både besvärligt och dyrt, särskilt om det gällde avlägsna marknader.

 

Patron tog alltid själv hand om posten sedan den anlänt på morgonen. En dag såg han ett kuvert av ett mindre vanligt slag. Det hade amerikanska frimärken och var avstämplat i Chicago. Patron sprättade det brevet först av alla, och när han läst en stund lade han det ifrån sig och kliade sig om hakan med den vänstra handen. ”Kalle Samuelsson”, muttrade han, ” var det inte någon ute i Olsboda som hette så och som försvann till Amerika för så där en tio år sedan. Det var ju en hel del rabalder kring den saken.” Patron fortsatte att fundera medan han tog handen ifrån hakan. Hur det nu än var, så ville denne Kalle Samuelsson få kontakt med ett gediget svenskt glasbruk eftersom han ville bli återförsäljare av svenskt glas i Amerika. När Patron läst färdigt och fått veta att Kalle Samuelsson växt upp nära Remshults glasbruk återstod inga egentliga tvivel. ”Men”, tänkte Patron, ”kom det inte ett brev från Amerika där man förklarade att Kalle Samuelsson var död?”

 

——

 

I början av 2006, när bouppteckningen var undanstökad och mäklaren sålt moderns hus i Remshult till en tysk familj, satt bröderna Olsson hemma vid köksbordet och försökte förstå hur mycket pengar de egentligen hade. Mäklaren hade lyckats pressa upp priset för huset till för bröderna ofattbara 275.000 kronor, en summa som nu fanns i form av siffror på ett kontoutdrag från Sparbanken i Remshult, en av de få lokala sparbanker som ännu inte anslutit sig till den stora Föreningssparbanken. Att det dessutom fanns ytterligare ett antal kronor på kontot hängde samman med att modern levat mycket sparsamt och satt undan en del av sin magra pension på banken

 

”Du”, sade Helge, ”nu kan vi väl köpa oss den där suven som vi behöver. Den här taskiga gamla Volvon vi har är ju inget vidare att åka i.” Faktum var att den gamla Volvon hade modellbeteckning 740 och var ganska precis tjugo år gammal vid det här laget. De var en skåpbil som vissa kallade 745 eftersom den hade en stor baklucka och ett ordentligt lastutrymme. Det hade i alla år varit en hyfsad bil, som bröderna köpt begagnad på avbetalning 1988 hos en bilhandlare i Oskarshamn. ”Vi kan väl åka dit igen, till bilhandlaren menar jag, och se om vi inte kan få en hacka för vår gamla bil. Visst, den är lite rostig och går lite taskigt, men i alla fall, vi har ju inte kört mer än lite mer än tjugotusen mil”, envisades Helge.

 

Bertil svarade inte. Han undrade vad en suv kostade och att pengarna kanske i stället skulle behövas till en massa eftersatt underhåll på gården. Här fanns tak som behövde tätas och staket som behövde rättas till. Jämfört med de andra gårdarna i byn gav Södergården ett intryck av förfall. Han tänkte vidare och kom fram till samma slutsats som Helge, nämligen att den gamla Volvon i princip var slut och att de trots allt behövde en annan bil. Och naturligtvis skulle det vara kul att glänsa med en suv även om alla skulle förstå att bröderna snabbt och effektivt bränt iväg varenda krona efter sin gamla mor. Innan bröderna skildes åt för kvällen tog de sin vanliga tur runt knuten, varefter Helge laddade björnsaxen innan de gick in igen. Det här hade blivit en vana, och båda var naturligtvis mycket försiktiga och försedda med ficklampa om de någon gång behövde gå ut igen.

 

Så kom det sig att tvillingbröderna Bertil och Helge Olsson redan nästa dag efter frukosten startade sin gamla Volvo och körde i riktning mot Oskarshamn. Det blev en vacker morgon, vägarna var ordentlig plogade och det såg inte ut att vara någon snö i sikte. Eftersom de varit tidigt ute höll bilhandlaren just på att öppna när de kom fram. De hälsades välkomna och steg in den stora hallen där ett stort antal välputsade bilar stod på rad. Så fort Helge kommit in i hallen bestämde han sig och gick med raska steg fram mot en Hyundai Santa Fe, öppnade dörren och satte sig. Bertil kom efter.

 

”Den här”, sade Helge, ”den här är precis vad vi behöver, den är nästan ny, har en ordentlig v-sexa under huven och automatlåda och fyrhjulsdrift. Kan inte bli bättre.” Bertil tittade en aning fundersamt på prislappen. Etthundranittiofemtusen stod det på den. Han tyckte det var mycket pengar men erinrade sig sedan att Volvon inte heller varit särskilt billig en gång i världen, den hade då kostat strax under hundratusen. Bertil tittade på Helge som i sin tur tittade på bilhandlaren, som nyfiket följt efter de tidiga kunderna. ”Vi betalar det som står på prislappen om du ger oss tiotusen för Volvon där ute”, sade Helge rakt på sak. Bilhandlaren blev en smula paff men beslöt sig för att slå till. Han behövde bli av med suven och få in pengar, och Volvon kunde han säkert kränga till någon polsk uppköpare av gamla uttjänta svenska bilar.

 

Affären gjordes upp under förmiddagen och efter kontakt med banken som konstaterat att bröderna Olsson var solventa nog att kunna betala etthundraåttiofemtusen kontant för suven. Hemfärden skedde därför redan mitt på dagen med Helge vid ratten. ”En underbar bil”, sade han, ”den här är skitkul att köra. Vill du prova på?” Bertil skakade på huvudet och menade att han tids nog skulle komma att ratta nyförvärvet. Nu gällde det att komma hem efter en tur förbi ICA:n i Remshult. Eftersom Bertil var den av de två som planerade alla matinköp och för det mesta också betalade, så var det bara för Helge att följa givna direktiv. Han tittade sig omkring när han körde in i Remshult och hoppades att folk skulle lägga märke till att han kom körande i en nästan ny frisk bil. Men det fanns ingen ute i det utarmade samhället nu i vinterkylan. I ICA:n var Bertil och Helge de enda kunderna.

 

 

V

 

Det avslutande 1930-talet var egentligen en lycklig tid i många avseenden. Patron hade äntligen sent i nådens år 1937 bestämt sig för att han, eller snarare glasbruket, nu skulle ha en bil. Och det skulle vara något ordentligt. Så det blev en amerikansk bil, en Ford med en sextio hästkrafters v-åtta under huven. Naturligtvis valde patron svart som sin färg, och nu kunde han ståta med något som var lite tjusigare än Remshults ende taxiägares bil, som var en äldre Volvo. Sedan var det inte många människor i Remshult med omnejd som hade möjlighet att hålla sig med den nya tidens moderna åkdon. De flesta fick fortfarande nöja sig med häst och vagn för sina förflyttningar.

 

Naturligtvis kunde Patron inte låta glasbruket hålla honom med chaufför, varför han fick lära sig att ratta den stora bilen och skaffa sig körkort. När det väl var gjort visste han att han kunde glänsa en smula nästa gång som glasbruksföreningens medlemmar träffades i Växjö. Visserligen hade de flesta av hans konkurrenter bil, men frågan var om inte patron hade den mest moderna när han gled in i den ännu lilla landsortsstaden Växjö på våren 1938.

 

Vid den här tidpunkten var det allmänna samtalsämnet Hitlers annektering av Österrike och vad den kunde få för följder. Patron och de övriga glasbruksägarna kände samma oro. Skulle det här leda till minskad handel? Skulle det här leda till att glasbruken fick för snäva marginaler för sin överlevnad. Diskussionerna i den stora salen, som samtidigt var festvåning på stadshotellet i Växjö gick höga. Sedan dagens sammanträde avslutats och herrarna skilts åt för några timmar kom kvällen och den obligatoriska middagen. Den gångna dagens sammanträdesbord och allt annat som hört mötet till var nu utstädat. I stället var festvåningen dukad inför kvällens begivenheter, och det blev en sen och mycket blöt kväll.

 

Ute i byarna var oron lika stor som hos glasbruksföreningens möte i Växjö. Alla i Olsboda hade vid det här laget egen radio, och många satt klistrade vid apparaten när nyhetssändningarna strömmade ur etern. Elin och Albert blev en del av den oro som spred sig även ut till den småländska landsbygden. Elin väntade ju barn, och hon undrade mycket över hur framtiden skulle te sig för hennes och Alberts gemensamma arvinge. Elin anade, men visste inte att det i själva verket var två barn på väg.

 

Sommaren gick vidare i såväl Olsboda som vid Remshults glasbruk. Sedan Elin fött sina tvillingar och småningom kunnat återgå till en del av arbetet på gården mellan alla amningar, kom en god sommar med bra höskörd och annat som hörde det goda lantlivet till. Men så kom beskedet senare på året att Hitler även invaderat Sudetlandet, den del av Tjeckoslovakien som var tyskspråkig, och då började såväl hög som låg att på allvar dra öronen åt sig. Hösten förflöt i något som kan betraktas som avvaktan, men när Hitler under våren 1939 invaderade resten av Tjeckoslovakien började de flesta undra var det här egentligen skulle sluta.

 

Krigsutbrottet kom i september 1939 när Hitler invaderade Polen efter sin överenskommelse med Ryssland. Mörkret sänkte sig över Europa, där kanonerna började mullra allt kraftigare. Elin och Albert satt vid sin radio och lyssnade till många nyhetssändningar. Så gjorde också patron, som började undra vad det här skulle betyda för hans glasbruk. Om förbindelserna mot Europa blev avskurna, så skulle han inte ha minsta möjlighet att importera den kvartssand han behövde för att kunna åstadkomma en god glassmälta. Han såg också hur en hel del av de nuvarande marknaderna skulle gå upp i rök. En bekymrad och förutseende Patron sade till sin kamrer att glasbruket måste förbereda sig för kärvare tider. Det där med att fortsätta den påbörjade kontakten med Kalle Samuelsson i Amerika kanske man kunde glömma, trots att Kalle Samuelsson meddelat att han ämnade komma till Remshult på hösten 1939. Patron ville inte släppa den kontakten eftersom han trodde att den kunde innebära en god affär.

 

——

 

Livet på de ännu bebodda torpen kring Olsboda gick vidare. Inget av dem hade fått den nya tidens finesser i form av elektrisk ström, men på Solhaga hade Emma och Peter tagit ett djupt tag i plånboken och skaffat sig en radio som gick på batterier. Här, liksom nere i byn gällde det att spänna upp en ordentlig antenn för att kunna få in nyheter och annat som bjöds i den raspiga apparaten. Makarna njöt mycket av att ha någon som talade till dem båda i stället för att de hela tiden skulle behöva prata med varandra.

 

Emma och Peter förundrades över hur en människa som Hitler fick styra och ställa. ”Det där måste vara en jäkla figur”, sade Peter mitt under en nyhetssändning, men han tystades av Emma som ville höra färdigt. Eftersom Peter hört nog gick han ut i den sena höstkvällen 1939, några dagar efter Tysklands inmarsch i Polen, för att se till den enda kon som fanns kvar på torpet men som fortfarande gav så mycket mjölk att makarna kunde kärna smör och framställa en och annan ost. De fick också över en smula mjölk till dryck. Peter såg sig om i mörkret, och gick sedan bakom knuten för att slå en drill. Just som han knäppte byxan fick han höra ett underligt ljud. Eftersom ljudet varken kom från den ensamma kon eller grisen eller någon av hönorna på torpet, blev han mycket uppmärksam. Ljudet kom från Södergårdens håll och det lät som ett jämmer.

 

Peter gick i ljudets riktning i det rådande kolmörkret. Han kom inte särskilt långt innan den ena foten stötte på något mjukt. Det visade sig i samma ögonblick att det var källan till jämret han hade stött på. Alltså en människa som låg på marken och helt stilla bad om hjälp. Peter rusade in, ropade på Emma och tände stallyktan. Sedan gick båda ut i mörkret och lyste på den liggande personen, som visade sig vara en man klädd i kostym och stor ytterrock. Med gemensamma ansträngningar släpade makarna in mannen i förstugan där de flämtande fortsatte att lysa på honom. ”Det här är en person jag känner igen”, muttrade Peter, ”men jag vet inte var jag sett honom förut, men det kanske kommer.” I samma ögonblick såg Peter att mannens högra fot saknade sko och var mer eller mindre söndertrasad.

 

Emma och Peter fortsatte sitt släpande, något som lämnade en hel del blodspår efter sig. Till slut hade de placerat mannen på sin kökssoffa och lyste åter på honom med stallyktan medan Emma kom med fotogenlampan sedan hon stängt av den raspande radion. Peter ropade att hon skulle komma med en rem så att han fick stilla blodflödet. Emma lydde och kom genast med en uttjänt livrem som Peter slog om mannens vad och drog till. ”Det här skall väl i alla fall minska blodflödet”, muttrade han medan han väntade på att den i allra högsta grad tänkande Emma värmde vatten på spisen för att kunna tvätta det otäcka såret, eller rättare sagt det som återstod av foten. Peter kunde bara konstatera att mannen råkat ut för en ordentlig hagelsvärm.

 

Sedan det värsta blodflödet stoppats beslöt sig Peter för att gå de två kilometerna till Södergården för att hämta hjälp. Han insåg givetvis att den skadskjutne mannen var i omedelbart behov av en läkare, och eftersom Södergården nyligen hade installerat den nymodighet man kallar telefon, så var det bara att gå dit för att skaffa hjälp. Peter kom fram just som Elin lagt sina barn och satt sig vid köksbordet tillsammans med sin man för att slappna av en smula inför sänggåendet. Båda ryckte till när det knackade på dörren. Albert öppnade och fann den gamle torparen utanför med skärrad min. Han bad honom stiga in.

 

Vid det här laget hade chocken kommit ifatt Peter. Han stammade och stakade sig medan han framförde sitt budskap. Elin och Albert såg på varandra, varefter Elin i skarp ton sade åt Albert att spänna Mops för vagnen medan hon på något sätt skulle försöka få tag i en ambulans. Hon grep telefonen och ringde upp stationen där en sömning telefonist kopplade henne vidare. Medan Albert och Peter gav sig av till Solhaga stannade Elin hemma för att invänta ambulansen och lotsa den vidare. Det dröjde länge, men till slut kom den.

 

——

 

Stockholmsparet Maja och Adolf Karlsson hade sedan ett par tre år tillbaka etablerat sig i Klingatorpet, dit de kom om somrarna. Maja arbetade på ett café i Stockholm medan Adolf var etablerad droskägare med inte mindre än två stora amerikanska bilar, en Dodge och en Hudson. Han hade två chaufförer som byttes om med honom att köra bilarna på Stockholms gator. Nu, i slutet av 1930-talet, började affärerna gå hyfsat medan det tidigare under årtiondet varit mycket kärvt med affärerna och få människor som velat kosta på sig taxiresor. Maja och Adolf hade redan 1933 under mycket stora uppoffringar låtit bygga ett egnahem i förorten Enskede. Maja hade till och med fått lov att gå till panbanken med sina guldringar, förlovningsringen och vigselringen, för att paret skulle kunna få ihop till kontantinsatsen. Totalt kostade huset trettontusen kronor, en svindlande summa, av vilket det mesta naturligtvis var lån som staten garanterade.

 

Adolf, som under slutet av 1930-talet inte bara körde taxi, utan också arbetade som försäljare av amerikanska bilar, bland annat det populära märket De Soto, var en god entreprenör som fostrats av föräldrar som lärt honom att göra rätt för sig. Genom goda affärer och hårt arbete hade han och Maja sedan lång tid tillbaka kunnat lösa ut sina ringar från pantbanken. Paret var länge barnlöst men hoppades fortfarande på en arvinge. Maja var född 1900 och Adolf 1902, så ännu var det minsann inte för sent när Maja under hösten 1937 upptäckt att hon var gravid. Sonen Gustav föddes den 17 maj 1938 på Södra BB i Stockholm, alltså samma dag som Elin födde sina tvillingar hemma på Södergården.

 

Adolf och Maja hade under sommaren 1938 anlänt till Klingatorpet i en av Adolfs taxibilar, som tillfälligt tagits ur trafik för att kunna tjäna som privatbil åt paret och deras nyfödde son. Adolf körde sin Hudson av 1937 års modell, och den ende som kunde göra honom rangen stridig vad gällde en flott bil var patron på Remshults glasbruk. Annars hade väl folket i Olsboda inte sett så värst mycket av bilar. De samlades med en känsla av viss vördnad över det stora ekipaget, paret Karlsson och sonen Gustav när de kom från den nya landsvägen och körde in på den gamla för att hälsa på sina hyresvärdar Sigrid och Rune innan de gav sig iväg bort till Klingatorpet.

 

Så hade somrarna 1938 och 1939 förflutit med härlig avkoppling, sol och värme. Sedan Gustav kommit till världen hade Maja sagt upp sin plats på caféet för att istället vara hemmafru och se till att man och barn fick ut det bästa av livet. Dock fick hon nu, liksom under de två föregående åren stå ut med att maken lät folk med gott om pengar leja honom och den ena av hans bilar för resor ner i Europa, ända till Prag och Rom. Adolf hade inte haft något negativt att säga om detta, tvärtom hade han varje gång någon bad honom att resa söderut kommit hem med lysande ögon och konstaterat att det här var något han kunde tjäna pengar på. Så Maja hade låtit honom hållas i övertygelsen om att det här betydde mer pengar i goda tider. Adolf hade till och med befunnit sig i Tjeckoslovakien när sonen Gustav föddes, något som fick Maja att kräva en hel del kompensation.

 

Så hade det kommit sig att Adolf tagit med sig hustrun och sonen och i augusti månad 1939 återigen kört genom ett blomstrande Europa ända till Rom, där de alla tre fått njuta av det goda livet medan Tyskland förberedde sin inmarsch i Polen. Följden blev att de media som fanns tillgängliga i form av radio och tidningar uppmanade alla utlänningar att lämna Italien. Men eftersom paret Karlsson inte kunde ett ord italienska utan klarade vardagen med teckenspråk, så var det inte helt lätt att förstå att det nu var bråttom att återvända hem. När den sanningen gick upp för Adolf satte han en sen kväll Maja och sonen i bilen och påbörjade färden norrut genom Italien och det redan ockuperade Österrike. Överallt gavs utländska bilar förtur vid bensinstationerna, och eftersom Maja inte kunde köra bil var det Adolf som fick offra allt vad sömn hette och köra vidare genom Tyskland. Efter en del pauser och någon timmas sömn för Adolf längs de nyanlagda motorvägarna genom Tyskland nådde de en sen kväll Sassnitz, där en av de sista färjorna förde dem hem till Sverige. Överallt på vägarna genom Tyskland hade de mött och sett tyska trupper på väg mot den polska gränsen.

 

Väl ombord på färjan med hustru och son kunde Adolf koppla av en smula och sova ifatt något av den sömn han missat under de senaste hektiska dygnen. Väl framme i Trelleborg var det bara att återigen sätta sig vid ratten och köra vidare. Adolf och Maja kom då överens om att de inte kunde köra till Stockholm direkt. De beslöt i samförstånd att mellanlanda på Klingatorpet, tända en god brasa och låta sig själva och sonen bli varma medan de planerade för den vidare färden mot Stockholm. När de närmade sig Olsboda by och Klingatorpet mötte de en ambulans, som i hög fart körde åt andra hållet. Adolf hade fått sakta ner sin Hudson och närma sig diket för att släppa förbi ambulansen, Han kom upp på vägen igen och körde vidare mot torpet. Där installerade sig paret Karlsson med sonen och undrade naturligtvis vad som hade hänt.

 

——

 

Ambulansen hade kört till Växjö med den svårt skadade mannen. Väl framme hade han förts till läkare som genast konstaterat att det som återstod av den sönderskjutna foten måste amputeras. Så blev det medan Elin var i livligt samtal med Emma och Peter sedan torparparet följt med Albert tillbaka till Södergården. Peter, som fortfarande vid hög ålder gärna stod med mössan i handen, fick en skarp åthutning av Elin. ”Du är en av oss, och lägg för tusan bort din mössa så att vi får prata klartext”, sade hon i skarp ton. ”Du och Emma är ju snarare mina föräldrar än gårdens torpare”, tillade hon i en något mildare ton. ”Jag tycker väldigt mycket om er.”

 

Peter lade sin mössa på en stol och satte sig själv på en annan stol vid det stora slagbordet. Så gjorde även Emma. ”Jo”, sade Peter lite dröjande ungefär som om han saknade sin mössa och önskat att han kunnat vrida den mellan fingrarna. ”Jo, det är så att jag tyckte att jag kände igen den skadade mannen, och nu när Emma och jag pratat igenom saken, så tror vi att det är din bror Kalle som vi båda känner igen.” Elin trodde inte sina öron. Kalle, den stollen som först skjutit sig och sedan inte alls skjutit sig och sedan skrivit brev från Amerika och talat om att han skulle komma hem. Elin förstod ingenting, men den här gången gällde varken svimning eller apati, den här gången blev hon heligt förbannad. Det sade hon också rakt ut till de församlade i köket. Om det var Kalle som kommit tillbaka efter alla dessa år och fått en hagelsvärm i foten, så måste det ju finnas en anledning till eländet. Hon beslöt sig för att ta reda på vad saken gällde, något som hon sade till sin man sedan de gått till sängs för kvällen och torparparet skjutsats tillbaka till Solhaga.

 

Så kom det sig att Elin tidigt nästa dag gick till Norrgården med sina båda söner sedan hon försäkrat sig om att Albert skötte morgonmjölkningen och allt annat. Irma lovade att ta väl hand om pojkarna, och i den förvissningen gick Elin de återstående tre kilometerna till Remshult, varifrån tåget till Växjö väntades avgå klockan tio. Så skedde också, och Elin slank ner på det hårda sätet i andraklassvagnen medan tågets ångvissla tjöt sitt glada budskap som lät ungefär som här kommer jag och nu får alla andra maka på sig. Efter ett par timmars färd och ett byte av tåg var Elin framme i Växjö, en storstad där hon aldrig tidigare varit men som hon nu måste möta.

 

Elin steg av tåget och gick ut på perrongen med ett undrande uttryck i ögonen. Här fanns mycket folk, och här fanns flera tåg som på flera spår tycktes buffa på varandra för att komma iväg dit de skulle. Elin gick till stationshuset för att fråga om vägen till lasarettet. Hon fick svaret att gå över järnvägen en bit bort, gå förbi den stora restaurangen vid Domprostgården som i sin tur låg nedanför det stora museet och sedan följa sjökanten, så skulle hon snart vara framme. Elin följde instruktionen och stod efter en stund vid ett par grindstolpar som berättade att här bakom låg minsann lasarettet. Elin gick in, frågade sig fram, berättade vem hon var, och till slut fick hon en nick till svar. Hon visades in i ett rum där en person låg djupt nerbäddad. Hon slog sig efter anvisning ner på en stol bredvid sängen.

 

Elin tittade länge på den person som låg på sängen och som troligen inte var det minsta medveten om att han blivit av med högerfoten. Han såg snarare ut som någon som blivit ordentligt drogad och som trodde sig vara i något av en sjunde himmel. Det var åtminstone så Elin tolkade ansiktsuttrycket hos den person hon slog sig ner invid, en person som hon frågade sig om hon kände eller om det handlade om en främling som hon aldrig tidigare träffat och som hon aldrig mer skulle råka ut för. Personen i fråga vaknade småningom upp ur sin koma, och Elin förde något som kunde liknas vid ett samtal med honom.

 

Det blev sent på eftermiddagen innan Elin upptäckte att klockan var mycket och att hon måste skynda sig för att hinna med tåget tillbaka till Remshult. Sedan en sjuksköterska flera gånger uppmanat henne att lämna sin plats vid sjukbädden, eftersom mannen som låg i den behövde vila, vaknade hon till sans och hann till tåget i tid. Hon hade mycket att fundera över, och när hon äntligen kommit tillbaka till Remshult och Olsboda, hämtat sina söner och kommit hem till Albert hade hon bestämt sig. Mannen hon träffat där han låg i sjuksängen liknade nästan på pricken hennes bror Kalle. Men ändå var det inte Kalle, hon kände liksom inte igen hans sätt att uttrycka sig. Det var vad hon berättade för Albert när de lagt sig sent på kvällen. Vad den skadade mannen sagt och vad hans och Elins samtal rört sig kring var dock ingenting som hon delgav Albert. Det var något hon behöll för sig själv, åtminstone tills vidare.

 

——

 

Den första onsdagen i februari månad 2006 hade bröderna Olsson bestämt att de skulle åka till Tyskland och köpa brännvin. Eller rättare sagt, det var så att Helge bestämt och Bertil nickat ja. Bertil visste ju att han inte kunde förmå sin bror att sluta supa, något som i sin tur fick honom att inte protestera. För om det var sant det som sades, så var priset på både brännvin och starköl så lågt där nere att det var värt besväret och kostnaden. Tiden rådde ju bröderna över själva eftersom de var pensionärer, och den lägre kostnaden skulle säkert innebära att Helge kunde supa under mycket längre tid jämfört med den tid det tog för honom att dricka ur flaskor för motsvarande summa från Systembolaget. Ungefär så gick Bertils något förvirrade resonemang när han kvällen före avfärden satt med en karta framför sig och försökte räkna ut hur lång tid resan skulle ta.

 

Sedan Helge laddat björnsaxen på kvällen, kanske en smula senare än vanligt, satte han sig mitt emot brodern vid köksbordet och undrade vad som var på gång. ”Jo”, sade Bertil, ”titta på kartan, så får du se. Om vi tar lite genvägar ner till väg 23, så får vi ändå räkna med tjugofem mil till Malmö. Och sedan skall vi köra över Öresundsbron och sedan blir det 20 mil i Danmark innan vi är framme vid färjan som går från Rödby till Puttgarden. Det blir alltså nittio mil innan vi är hemma i Olsboda igen. Och så antar jag att vi kommer att tillbringa nästan ett par timmar på färjan. Och så måste vi få tid att handla också. Att stanna över någonstans och bo på hotell är inte att tänka på, för då kan du lika gärna köpa ditt brännvin här hemma. Så om det här skall gå ihop, så är det nog bäst att vi kör senast klockan fyra i morgon bittida.”

 

Helge hade sämre grepp än Bertil om det här med att läsa en karta. ”Nittio mil”,

tänkte han, ”det blir ungefär tio timmar i bilen om man trycker sulan i botten, och det tål ju suven.” Men Bertil har säkert rätt i det där med att det tar ett tag att åka båt och sedan handla.”

 

När väckarklockan ringde vid tre följande morgon visste Helge först inte var han befann sig. Han hade nämligen varit mitt uppe i en dröm där han gick omkring i något som han tolkade som en jättelik hangar med både flygmaskiner och bilar på det närmast oändligt stora golvet. Sedan han rundat ett par stora flygmaskiner hade han fått syn på brännvinet, och det var inte lite brännvin det handlade om. Tusentals och åter tusentals flaskor av den åtråvärda drycken stod på oändliga rader av hyllor, som sträckte sig längs hangarens väggar så långt ögat kunde nå. När han efter mycken möda lyckats ta sig fram till en av hyllraderna upptäckte han dock att den nedersta hyllan var åtminstone en meter över hans huvud och alltså omöjlig att nå. Han började därför springa utefter hyllraden i hopp om att den nedersta hyllan någonstans skulle vara inom räckhåll för hans giriga fingrar. Han sprang länge medan han tittade sig om efter en stege. Med en stege kunde han ju nå dit han ville. Och rätt vad det var, så hittade han en lång stege, som han reste mot den nedersta hyllan och klättrade upp. Det var just som han skulle greppa en flaska eller två som väckarklockan ringde

 

Bertil var redan i full gång med att brygga kaffe och bre smörgåsar när Helge i sitt förtvivlade och besvikna tillstånd kom ner för trappan. ”Bra att du är uppe”, löd Bertils kommentar. ”Du kan fortsätta att bre smörgåsar som vi skall ha med oss. Visserligen kan det väl vara så att det finns mat att köpa på vägen, men det vet man aldrig. Dessutom är sådan där köpemat alldeles förbannat dyr, så det gör inget om du brer några smörgåsar extra. Vi brukar ju båda bli griniga om vi inte får mat i tid. Själv tänker jag brygga ett par kannor kaffe som vi skall ta med oss. Och sedan skall du få gröt innan det bär iväg.”

 

Helge gick ut för att slå morgondrillen innan han tog sig an verket med smörgåsarna. För en gångs skull var det nära att han glömde björnsaxen eftersom han fortfarande var långt inne i sin dröm om den oändliga tillgången till brännvin och en massa annan god sprit. Sedan bestämde han sig för att rycka upp sig och lägga den goda drömmen till handlingarna även om han aldrig skulle glömma den. Efter uträttat värv lyste han med ficklampan på björnsaxen, kände en köldrysning utefter ryggraden och gick in i det varma köket där Bertil tänt en god brasa i spisen.

 

Under tystnad bredde Helge ett stort antal smörgåsar på fabrikstillverkad limpa från ICA:n i Remshult och lade på ordentliga lager av korv, skinka och ost från samma butik. Till slut kände han att det här nog både skulle räcka och bli över medan han förpassade smörgåsarna till ett antal plastpåsar. Samtidigt ställde Bertil fram gröten och några kokta ägg. Om de åt upp det här skulle de säkert stå sig en bra bit menade Bertil. Helge nickade och lät sig väl smaka, fortfarande med den tydliga drömmen på näthinnan medan han sörplade i sig nybryggt kaffe.

 

Strax före klockan fyra gick bröderna Olsson ut i den kyliga februarimorgonen. Bertil, som nu tog befälet, gav Helge matkassarna och hämtade suven från vagnboden sedan de låst ytterdörren och omsorgsfullt undvikit att komma i närheten av björnsaxen, som de lät förbli laddad. Det var ett par grader kallt och lite ruggigt, men Bertil hade föregående kväll snappat upp en nyhetssändning på TV, där någon pekat på hela Sverige och visat upp en hel hoper med solar. Bertil hade uppfattat att det där med solarna skulle gälla även Danmark och Tyskland. Så det var väl bara att åka och hoppas att det där med gott väder skulle stämma.

 

Suven rullade iväg från Södergården i Olsboda med Bertil vid ratten. Helge hade förvisso insett att det skulle dröja ett antal timmar innan han själv kunde köra även om han älskade att ratta den goda suven. I stället beslöt han sig för att sova. Och det var inga problem även om han retade sig på att han inte kunde komma tillbaka till den goda dröm han haft när väckarklockan på ett närmast brutalt sätt tvingat honom ur sängen. Helge vaknade inte förrän Bertil med hjälp av hyfsat lokalsinne, goda vägskyltar och en aktuell karta tagit dem båda förbi Älmhult och över gränsen till Skåne.

 

——-

 

Att Hitlers invasion av Polen i september månad sammanträffade med en sönderskjuten fot, en snabb bilresa genom Europa och diverse andra saker var givetvis ingen slump. Eller var det kanske så att Hitlers invasion av Polen i stället berodde på en serie liknande små händelser i det förflutna. Den tråden var något som människorna i Olsboda gradvis skulle ta upp i sina samtal när de träffades längre fram. Under tiden hade Maja och Adolf beslutat sig för att stanna på Klingatorpet några dagar för att vila ut efter den långa bilfärden ända från Rom.

 

Hur som helst körde Maja och Adolf ett par dagar efter den polska invasionen en förmiddag den korta sträckan till byn för att se om här fanns några nyheter att tillgå. Jodå, alla hade ju radioapparater vid det här laget, och de flesta satt klistrade invid dem på ett sätt som gick ut över arbetet på de olika gårdarna. Alla ville ju veta hur det gick för de stackars polackerna, och det var egentligen ingen som ville råka ut för andrahandsuppgifter. Därför satt ung och gammal där och lyssnade medan en hel del kor förgäves råmade vid mjölkdags och fick vänta lite längre än vanligt. När Adolf körde in på Storgården fanns dock Rune ute. När de hälsat förklarade Rune att han var hjärtinnerligt led på alla nyhetssändningar. Det här var ju inget som berörde honom.

 

Eftersom Adolf var en man med stor charm lade han armen om Runes axlar och ledde honom bort till en trädgårdsmöbel som såg rätt inbjudande ut i den goda septembersol som rådde. Eftersom även Sigrid snappat att Adolfs stora Hudson svängt in på gårdsplanen kom hon ut och slöt an till sällskapet. Efter en stund förklarade hon sig villig att gå in och koka kaffe, något som de övriga inte hade något emot. Tvärtom, det här med elvakaffe var en god sed, och den kunde Ingrid gärna fortsätta så länge hon själv önskade. Sedan kaffet serverats och alla njutit av smörgåsar och bullar, berättade Sigrid och Rune vad som sagts på nyheterna. De hade även en morgontidning som de läst och som Maja och Adolf kunde få med sig.

 

Det här var inte bara ett sätt att få sig nyheter till livs. Det var också ett sätt att knyta varaktiga kontakter. Eftersom Maja hade sina rötter i trakten, så accepterades hon av alla hon mötte. Och eftersom Maja hade en charmerande man, så var även han välkommen. Följden av besöket hos Sigrid och Rune blev att Adolf startade bilen och körde till Norrgården för att hälsa. Han hade bara helt ytligt stött på Irma och Arne Adolfsson, men nu var det dags att knyta lite starkare band eftersom paret Karlsson verkligen bestämt sig för att stanna och trivas på Klingatorpet.

 

Irma och Arne var ute på gårdsplanen när Albert svängde in med bilen på Norrgården. Efter de vanliga hälsningsfraserna var det bara att fortsätta att tala om det hemska kriget och vad Hitler och hans anhang ställt till med. Eftersom Maja och Adolf bara haft för avsikt att titta in och hälsa, vändes den stora bilen efter ungefär en halvtimma och kördes till Mellangården. Albert menade att nu när han och Maja bestämt sig för att tillbringa somrarna här i fortsättningen, så var det väl lika bra att lära känna grannarna. Annars kunde ju någonting gå snett. Sonen Gustav, som sovit under en stor del av färden, vaknade nu och krävde uppmärksamhet. Eftersom Maja fortfarande hade bröstmjölk och ammade honom, så blev uppvaknandet inget stort problem Adolf stannade bilen mitt på vägen och väntade med ett stort leende medan sonen fick det han behövde.

 

Sedan bar det av till Mellangården, där Maja och Adolf efter en stunds letande fann Karin och Gunnar Karlsson i ladugården, där de körde ut gödseln efter sina sex kor och förberedde kvällsmjölkningen. Eftersom de båda paren inte träffats förut blev mötet först en smula krystat, men sedan Adolf kopplat på hela sin charm skedde en förvånande islossning. Karin och Gunnar erbjöd sig att bjuda på både det ena och andra medan Karin vände sig mot Gustav som satt i sin mors famn. ”Vad det är roligt att se barn på gården igen”, var den kommentar hon levererade innan hon bad att få hålla pojken. Sedan konstaterade de båda paren att de hade samma efternamn men att detta inte skulle betyda några problem. ”Tvärtom”, förklarade Karin, ” det kan ju betyda att vi får en massa gemensamma saker i framtiden.” Efter att med all tänkbar artighet avböjt någon form av förtäring, satte sig Maja och Adolf åter i bilen och körde den korta sträckan till Södergården. Där fann de Elin, som var i full färd med att hålla reda på sina tvillingar, som nyligen lärt sig gå och nu som yra höns sprang fram och tillbaka på gårdsplanen.

 

Sedan den stora bilen stannat sprang tvillingarna Olsson fram emot den under högljudda rop. Maja, som fattade situationen på rätt sätt, släppte ut Gustav, som i sin tur sprang fram mot tvillingarna. Pojkarna fann varandra medan Adolf och Maja hälsade på Elin, som i sin tur en smula blygt hälsade stockholmarna välkomna till Södergården. Efter en kort stund kom även Albert, som hållit till i vedboden, fram och hälsade. Alla fyra insåg att här fanns det något som stämde, och i stället för att diskutera Hitler och kriget, blev det att sitta ute och diskutera livet på Södergården under ett par timmar. Maja och Adolf begav sig tillbaka till Klingatorpet med en övertygelse att de hos folket i Södergården funnit vänner för framtiden ”Och så har ju pojkarna samma födelsedag”, konstaterade Maja när de kommit tillbaka. Adolf log brett och insåg att det kunde finnas en framtid tillsammans med de här människorna även om världsläget såg ut som ett stort svart hål.

 

——

 

Sedan Maja och Adolf kommit tillbaka till Klingatorpet och tänt en brasa i köksspisen för att driva ut den lite råa septemberkylan, berättade Adolf att han knutit dagens kontakter framför allt för att komma åt möjligheten till fisket i Storsjön. ”Jag hoppas du skämtar”, blev Majas ganska skarpa kommentar medan hon började förbereda kvällsmaten. ”Jo”, sade Adolf stillsamt, ”visst skämtar jag, men erkänn att det skulle vara förbaskat roligt att få åka ut på Storsjön i någon av böndernas båtar och dra upp gäddor och abborrar. Om vi skall bo här på somrarna i fortsättningen, så vore det väl inte så dumt att ha färsk fisk på bordet.” Maja gav sitt tysta medgivande, väl medveten om att Adolf visste en hel del om insjöfiske.

 

Det blev kväll, och det blev natt. De tre invånarna i Klingatorpet sov sin goda sömn och vaknade upp till ytterligare en vacker septemberdag. Det var då Adolf bestämde sig. Med sonen i famnen gick han de tre kilometerna från Klingatorpet till Södergården medan Maja sysslade med annat. Väl framkommen mötte han Albert, som var sysselsatt med stängselarbeten kring gården. ”Tack för igår”, sade Adolf enkelt, medan han satte ner sonen som fått syn på tvillingarna Olsson som var ute och sprang under Elins tillsyn. Alla tre pojkarna utnyttjade sin nyvunna talang att stå på egna ben och närmade sig varandra medan Adolf gick rakt på sak. ”Det är krig i världen, och vi skall resa hem till Stockholm i morgon och ta itu med ett och annat. Men vi kommer tillbaka nästa sommar, och då skulle det vara trevligt att kunna fiska i Storsjön. Kan jag få fiska med dig?” Albert, som blev en smula överrumplad av frågan svarade ja efter en stunds betänkande. ”Visst kan vi fiska ihop”, sade han, ”Elin och jag har nyligen köpt oss en hyfsad bår, och den duger säkert nästa sommar också. Jag skall förresten snart dra upp den för vintern.”

 

Så kom det sig att Adolf och Albert skildes åt i förvissningen om att nästa sommar skulle bli bra även om det var krig i världen. Adolf gick tillbaka till torpet med sonen, som skrikit högljutt när han insett att han måste lämna tvillingbröderna. Väl återkommen konstaterade han att familjen knutit de kontakter som behövdes för en god fortsättning. Adolf hade varit starkt frestad att föreslå Albert en fisketur redan nu men insett att en hårt arbetande lantbrukare inte var någon man bara bad gå ner till sjön och skjuta ut båten. Nej, det krävdes mer finess än så, och Adolf förstod att det gällde att närma sig befolkningen i Olsboda med en god portion förstånd.

 

Följden blev att Adolf och Maja tillbringade höstens sista kväll på Klingatorpet med att packa och förbereda hemfärden till Stockholm följande dag. Eftersom de måste passera Remshult, föreslog Adolf att de skulle gå in på glasbruket och se om de kunde få träffa Patron. Adolf och han hade råkats förra sommaren, och Adolf hade till och med sett till att en berömd dragspelare, som var god vän med hans föräldrar, stannat till i Remshult en kväll då han ändå passerade på en turné i södra Sverige. Det hade kommit mycket folk till föreställningen, och som tack för initiativet hade Adolf som tack begåvats med en vacker slipad brännvinskaraff, överlämnad av Patron själv.

 

Maja och Adolf låste Klingatorpet följande morgon och åkte den korta sträckan till Remshult i sin Hudson. Jodå, Patron tog emot på ett närmast översvallande sätt och önskade dem välkomna tillbaka. Efter att ännu en gång tackat för att Adolf arrangerat framträdandet med den berömde dragspelaren, lät han slå in två vackra slipade brännvinsglas som ett komplement till karaffen. ”De här glömde jag senast”, sade han, ”nu hoppas jag att ni kommer tillbaka, så vi får träffas lite mer privat än det blivit tillfälle till tidigare.”

 

Maja och Adolf började sin återfärd till Stockholm efter alla äventyr de varit med om i jakten på att komma hem i krigsutbrottet. Trots världsläget kände de sig avslappnade sedan de kommit ut på den breda grusade vägen mot Eksjö. Gustav hade redan hunnit somna i baksätet medan den goda v-åttan i den moderna bil de färdades i förde dem mot målet. Vad de inte visste var att ingenting skulle bli sig likt igen på väldigt länge. För såväl Adolf som en och annan i Olsboda skulle kriget tränga sig långt in i många familjers privatliv när beredskapstiden blev verklighet.

 

——

 

”Fan, man kanske behöver pass”. Helge hade vaknat till och förstått vad han lockat in brodern på. ”De kanske inte släpper in oss i Tyskland utan pass, och något pass har jag aldrig haft, bara hört talas om att är något man måste ha om man åker utomlands. Danmark är ju en annan sak, dit kommer man utan pass har jag hört, men till Tyskland?” Helge fortsatte att bluddra om det där med pass tills Bertil tvärt avbröt honom. ”Nu får du väl skärpa dig”, sade han med hög röst. ”Först sover du ruset av dig medan jag kör, och sedan börjar du bluddra om pass. Har du aldrig hört talas om Schengen, det är något som jag snappat från teve och som tydligen betyder att man inte behöver något pass för att ta sig till Tyskland. Om man skall ha med sig pass handlar det tydligen i så fall om att man med passet måste bevisa att man egentligen inte behöver något pass. Vi är ju inga kineser eller andra som inte får vistas fritt i Europa numera.” Efter den föreläsningen tystnade Bertil medan han koncentrerade sig på en omkörning.

 

Helge satt tyst en lång stund medan Bertil på ett suveränt sätt rattade den stora suven och gjorde ett antal omkörningar som han egentligen borde ha låtit bli. Bertil skrattade tyst för sig själv och undrade om det fanns fartkameror på den här sträckan, något som han också snappat från teve. Han höll nämligen god fart, en bra bit över tillåten hastighet och mötte en och annan bil som ilsket blinkade åt honom sedan han blivit för våghalsig. Helge satt fortfarande tyst och grunnade över om han skulle ha kört så fort om han hållit i ratten. Vid en rastplats utanför Lund svängde Bertil av vägen och sade att det var dags för en andra frukost. Han hade god kontroll över klockan och visste att de låg en smula före tidsschemat.

 

Så nådde bröderna Olsson bron till Danmark och förstod att de måste erlägga avgift för att åka över. Bertil, som hade kontanter till hands, betalade och sedan bar det av till en upplevelse som ingen av dem kunnat drömma om. Att köra över en bro till ett grannland! Väl uppe på högbron stirrade båda vilt omkring sig och Bertil sänkte hastigheten till långt under den tillåtna. Den vackra februaridagen gav en upplevelse som ingen av dem skulle glömma. Ett vilt tutande bakom Bertil fick honom att öka farten, köra ner från högbrodelen och genom tunneln. Bröderna Olsson befann sig i Danmark för första gången. De tittade sig båda en smula förundrat omkring medan de passerade de tättbebyggda områdena kring Köpenhamn. Det var bara att fortsätta längs motorvägen.

 

Bertil, som hade tankat suven full innan de åkte började fundera över hur mycket bensin det skulle gå åt innan de var tillbaka i Sverige. Han hade ju inga danska pengar med sig, bara svenska, men efter en titt på bensinmätaren, som ännu visade långt mer än halv tank, beslöt han sig för att de nog skulle kunna komma tillbaka till hemlandet innan det var dags. I den förvissningen körde han vidare medan Helge åter somnade och sov ända till färjeläget i Rödby. Då hade Bertil fått sig hela det själländska landskapet till livs med stora åkrar, en del små kullar och en hel hoper vindkraftsnurror, något som ingen av dem sett förut, bara hört talas om.

 

Sedan Bertil betalt färjeavgiften körde han ombord på det största fartyg han någonsin upplevt, och han kände sig en smula mallig över att ha klarat sig så här långt. Helge, som vid det här laget var helt vid sina sinnens fulla bruk, muttrade något om att det nog vore bäst att de låste suven och gav sig upp i båtens övervåning. Så blev det, och innan båten lade ut hade bröderna Olsson kommit upp och börjat bekanta sig med de utrymmen som fanns i form av restauranger, toaletter och en butik som ännu inte hade öppnat. Där blev Helge stående och tittade in. Visserligen fanns där bara en pytteliten bråkdel av alla de flaskor han sett i sin dröm, men de var ändå tillräckligt många för att han skulle falla i någon form av trans. Så snart butiken öppnat gick Helge in och tittade nyfiket på alla de priser som fanns på hyllkanterna under flaskorna. ”Du brorsan”, mumlade han, ”det här är något helt annat än man får betala på Systemet hemma.” Bertil höll med men sade i skarp ton åt brodern att skärpa sig, för han tänkte minsann inte köra hela vägen hem igen. Helge lovade dyrt och heligt att hålla sig i skinnet.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson efter fyrtiofem minuter ombord på färjan körde iland på tysk mark i Puttgarden. Givetvis fanns det ingen som frågade efter något pass, varför Bertil utan att tveka följde skyltarna till den stora pråmen, som han fann förankrad i hamnen. På parkeringen vimlade det av bilar och det fanns även ett antal bussar med köpglada människor som redan gått in i pråmen. Bröderna gick fram emot ett stort antal shoppingvagnar av en typ som de sett på någon stormarknad som de av misstag besökt. Saken var bara den att de här vagnarna var mycket större och att de avkrävde besökaren ett euromynt, något som naturligtvis ingen av dem hade. Bertil snappade dock att det fanns andra svenskar på plats och lyckades att för en svensk tia växla till sig rätt sorts mynt. Sedan gick bröderna in och fann att de måste ställa sig och vagnen på ett rullband och åka uppåt.

 

På den översta våningen fann Bertil något han gillade, nämligen choklad och en hoper annat godis, som han plockade ner i vagnen. Sedan bar det av en rulltrappa ner till spriten, där Helge fick ett saligt leende på läpparna, och leendet blev ännu större sedan han börjat studera priserna. Helge bar låda efter låda med sprit till vagnen medan Bertil påpekade att man minsann inte fick föra in mer än tio liter sprit per person till Sverige. Helge glodde ilsket på honom och frågade om den där Schengen som Bertil predikat om tidigare under resan stod och kollade när de kom tillbaka. Bertil suckade och insåg att brodern troligen hade rätt. Tullen hade ju ingen vidare bemanning längre, något som han också snappat på teve.

 

Våningen med viner lämnade Helge helt oberörd. ”Sådan skit kan väl ingen vettig människa dricka”, muttrade han medan han med Bertil i släptåg tog sig via rulltrappan ner till bottenvåningen där det fanns öl och annat. Men eftersom vagnen vid det här laget var mycket hårt lastad, föreslog Bertil att det nu var bäst att betala och gå ut till bilen. Sedan kunde ju Helge gå in igen och ta med sig alla de ölflak han traktade efter. Så blev det. Bröderna betalade kontant närmare sjutusen svenska kronor för innehållet i vagnen. Eftersom de hade tagit med sig tiotusen kronor manade Bertil sin bror att här gick gränsen om han skulle gå in igen. Helge förstod och nickade, tog vagnen igen och kom utsläpande med ett tjugotal flak med starköl. Med gemensamma ansträngningar lastade bröderna suven och lämnade området kring pråmen.

 

Återresan blev odramatisk. Bröderna stannade på en själländsk rastplats och satte i sig några smörgåsar till och sköljde ner med det medhavda kaffet. Nu var det Helge som körde, och han hade ett belåtet leende på läpparna. Bertil somnade, och nu var det Helge som med sitt enda öga fick uppleva landskapet och vindkraftsnurrorna. Bron körde han över i mörker, och det var först en bit in Skåne som han väckte brodern och frågade vart han skulle köra. Bertil tog fram kartan och vägledde brodern i skenet från innerbelysningen. ”Där ser du”, sade Helge belåtet, ”det finns ju ingen tull längre, och jag hade pengar över till broavgiften.” Bertil muttrade något till svar och höll sig vaken under resten av färden. Det hade blivit kallt ute, men de hade sluppit snö under resan, något som Bertil tackade TV-vädret för. De stannade vid en mack strax före avfarten mot Växjö och tankade suven.

 

Strax efter klockan tio på kvällen stannade bröderna suven hemma på gårdsplanen och beredde sig på att lasta ur all sprit och öl. Bertil gick fram till ytterdörren, låste upp, tände den magra ytterbelysningen och gick ut igen med en kraftig ficklampa i den ena handen. Det var då han upptäckte att björnsaxen slagit igen medan de varit borta, och mellan de hullingförsedda käftarna satt en stor bit tyg. Han lyste med ficklampan igen och ropade på Helge. Det bröderna intensivt stirrade på i ficklampans sken var ett halvt byxben.

 

 

VI

Det blev mycket värre än någon egentligen kunnat föreställa sig. Hitler och hans nazistiska ledning såg inte bara till att ockupera Polen. De vände sig snart västerut och ledde de välutrustade trupperna in i Holland, Belgien och Frankrike. Alla gav upp utan större motstånd, och den 9 april 1940 stod Danmark och Norge i tur. Danskarna lade ner vapnen utan större motstånd medan norrmännen kämpade bittert en tid. Men snart gav även de upp när de insåg det lönlösa i att slåss mot en överlägsen fiende. I Sverige undrade man hur det nu skulle gå, men statsministern talade i radion och förklarade att den svenska beredskapen var god.

 

Adolf hade kallats in till militärtjänstgöring redan på nyåret 1940, och han förlades till sitt gamla regemente I1 utanför Stockholm, där han för många år sedan fått sin rekrytutbildning. Han klädde sig åter i kronans kläder och tänkte att det här eländet kanske snart tar slut, men så blev det ingalunda. Det som mest bekymrade Adolf var hans taxiföretag som nu ställdes på sparlåga dels därför att inte särskilt många längre åkte taxi dels därför att bensinen var på väg att ransoneras. De fåtaliga permissioner Adolf fick tillgodoräkna sig gick åt till att ställa om taxidriften till gengas samt att se till att åtminstone någon av hans chaufförer kunde hålla verksamheten igång. Så här höll det på samtidigt som även maten började tryta och ransoneringskorten infördes. Man fick klippa kuponger för sådana basvaror som kött, fisk, kaffe och bröd och lämna dem i butiken när man handlade. Hela situationen ledde till att Maja och Adolf redan under våren 1940 börja gräva upp den lilla tomten mellan de växande fruktträden i Enskede. Nu gällde det att odla egen potatis och egna grönsaker.

 

Naturligtvis drabbades även landsbygden av kriget såväl genom restriktioner som genom leveransplikt av slaktfärdiga djur. Allt kändes en smula fattigare även om bönder med gott självförtroende både kunde fortsätta att odla potatis samtidigt som de hade tillgång till jakten i skogarna och fisket i sjöarna. Och det blev framför allt insjöfisket som till stor del blev lösningen på försörjningsproblemen. Även om man tidigare lagt sina nät och långrevar, rott drag och metat, så lade man nu mer tid än förr på att få hem färsk fisk till middagsborden.

 

Även för glasbruket i Remshult inträffade de problem som Patron tidigare förutspått. Vikande marknader, ingen import av kvartssand, övertalig arbetsstyrka, ja, allting verkade bara vara elände. Det där med övertalig arbetsstyrka var något som Patron än en gång blev tvungen att ta itu med. I början av 1930-talet hade han ju ridit ut krisen och kunnat behålla de flesta av sina anställda, men den här gången behövdes en mycket större portion funderande över hur det skulle gå medan konjaken avnjöts om kvällen. Patron skymtade trots allt en lösning, och den lösningen hette hemkonservering.

 

Det tidiga 1940-talets människor hade till största del växt upp i självhushållets samhälle, och de använde nu sina kunskaper med något av ett jävlaranamma i blicken. Det handlade inte bara om att odla upp varje tänkbar markbit i städerna, det gällde även att kunna förvara det man producerade på ett vettigt sätt. Visserligen hade de här tankegångarna varit i svang långt tidigare, men nu fick de full kraft. Att plocka svamp, lingon och blåbär blev alltmer populärt. Att hålla höns och kaniner blev något som många återigen provade på. Men maten måste förvaras på något sätt, och det var det budskapet Patrons goda hustru givit till sin man en kväll när hon berättade hur många kvinnor i Remshult frågat henne om det gick att få tag i fler konserveringsburkar.

 

Följande morgon gick Patron till sin hyttmästare och frågade honom hur man skulle kunna ställa om produktionen. ”Jo”, sade hyttmästaren, medan han kliade sig i huvudet. ”Visst”, sade han som svar på Patrons raka fråga om det här med konserveringsburkar, ”visst kan vi börja göra burkar igen, det har vi ju gjort hela tiden, men vi behöver kanske en halvautomatisk pressmaskin till.” Patron var nöjd med svaret, tackade sin hyttmästare och gick den korta sträckan till brukskontoret för en överläggning med sin kamrer. Båda beslöt i samförstånd att införskaffa ytterligare en pressmaskin.

 

Så kom det sig att Remshults glasbruk blev ett av de många glasbruk som satsade på den galna krigstidens fantastiska möjligheter. Ingen behövde avskedas, men ett antal av de glasblåsare som tidigare utövat sitt gamla hantverk, ställdes nu vid pressmaskinerna. De tillverkade framför allt enliters konserveringsburkar, och de pressade även locken till dem. Patron hade varit noga med att locken skulle ha Remshults glasbruks namn på sig eftersom alla andra glasbruk som tillverkade den här sortens varor satte sin signatur på locken. Så förflöt arbetet i hyttan samtidigt som man naturligtvis tillverkade en hel del annat glas. Den gamla tillverkningen var trots allt inte helt död.

 

Hemkonserveringen tog fart i alla samhällsskikt. När man inte var garanterad att kunna få hem färsk mat varje dag, så gällde det att bevara det överskott man kunde producera. Apparaten man behövde var en ungefär trettio centimeter hög cylinderformad sak i aluminium. Till den fanns en insats som rymde fem burkar och som man ställde ner i apparaten sedan man fyllt den med vatten. Burkarna, som vanligtvis rymde en liter, fylldes med det som skulle konserveras och därefter satte man en gummiring mellan burken och locket. Sedan ställde man hela härligheten på spisen med ett lock över och en termometer nedstucken i ett hål i locket. Vitsen var att allt skulle koka och vakuum uppstå så att locket fäste vid burken och gjorde den lufttät. Om inte det lyckades, så var det bara att sätta dit gummiringen och locket igen och börja om från början.

 

Alla husmödrar, som använde den här metoden, och de var många, visste att konserveringsburken höll innehållet friskt för lång tid framöver. Och alla som hade skafferier och matkällare fyllde sina utrymmen för kommande behov. Det blev kanske inte lika mycket mat på bordet varje dag som det varit förut, men såväl stadsborna som människorna på landsbygden byggde upp de förråd de behövde. Allt det här var en av orsakerna till att det drygt femtiotalet svenska glasbruk som funnits vid krigsutbrottet i september 1939 var ungefär lika många vid krigsslutet 1945. Patron hade i likhet med sina konkurrenter insett vad människorna behövde samtidigt som han kunde hålla driften igång. Måhända var allt detta ett resultat av den förbrödring som inträffade vid glasbruksföreningens blöta möten i Växjö.

 

——

 

Det dröjde ända till sommaren 1941 innan Maja och Adolf kunde återvända till Olsboda och Klingatorpet. Vid det här laget hade avspärrningar och ransoneringstider slagit igenom för fullt, och Adolf kunde inte längre köra den enda bilen han nu hade kvar, sin gengasdrivna Dodge, ända till Småland. Det var något som myndigheterna satte stopp för samtidigt som Adolf insåg att han måste ha en hel släpkärra med ved med sig för att klara den långa färden. Alltså fick bilen stanna hemma och rulla som taxi i Stockholm. Familjen Karlsson fick ta sig till Stockholms centralstation och kliva på tåget. Men det innebar i sig inget problem. Tvärtom, Adolf sade att det skulle bli skönt att få koppla av istället för att köra bil längs grusiga vägar.

 

Sonen Gustav, som vid det här laget var tre år gammal, njöt av att åka med det elektriska tåget från Stockholm och ända till Nässjö. Han tittade ut genom fönstret och såg hus, åkrar och järnvägsövergångar susa förbi. Till slut somnade han medan Maja och Adolf tog fram sina medhavda smörgåsar istället för att gå till restaurangvagnen som just annonserat ut att första lunchen serverades. I Nässjö blev det tågbyte, och nu var det ett ånglok som drog nästa tåg. Lille Gustav stod på perrongen och höll sin far i handen medan det frustande tåget med ett antal vagnar stannade för att släppa på sina passagerare. Efter ytterligare färd och ytterligare ett byte till ett annat frustande ångdrivet tåg var familjen Karlsson sent på eftermiddagen framme i Remshult. Där kontaktades den enda taxi som fanns, och eftersom taxins innehavare även hade en bilverkstad, så fick man vänta en stund på skjutsen de tre kilometerna till Klingatorpet. Under väntetiden hann familjen Karlsson handla det allra nödvändigaste för de första dagarna.

 

Under färden kopplade Adolf på hela sin charm och frågade om det fanns cyklar att köpa i Remshult. Samtidigt berättade han att även han hade en gengasdriven taxi som rullade på Stockholms gator. Jodå, visst kunde verkstaden skaka fram ett par cyklar, men stockholmarna fick nöja sig med begagnade. Några nya fanns för tillfället inte att uppbringa för pengar. När paret Karlsson skildes från taxin och dess ägare hade de, efter betalning och rundligt med drickspengar, ett löfte om att cyklarna redan nästa dag skulle levereras till Klingatorpet. Mot kontant betalning givetvis. Adolf log, öppnade plånboken och lämnade tjugo kronor som handpenning på cyklarna.

 

Det skulle snart bli midsommar, Adolf var borta från militärtjänsten och skulle förmodligen inte bli inkallad igen förrän under senhösten. Han hade därför tagit beslutet att låta familjen tillbringa sommaren på landet samtidigt som hans egen taxi sköttes av nära vänner som han kunde lita på. Naturligtvis innebar den här sommarvistelsen en ekonomisk uppoffring, men det var väl något som fick rättas till framöver.

 

Den första kvällen gick åt till att vädra ur Klingatorpet och lägga ut alla sängkläder i det sena solljuset för att få dem något så när torra inför kvällen och natten. Efter en enkel kvällsmåltid gick Maja och Adolf till sängs med sonen mellan sig. Alla tre somnade omedelbart efter den långa färden och vaknade tidigt nästa morgon till något som lovade att bli en strålande dag. Remshults taxiägare höll sitt löfte och levererade en dam- och en herrcykel tidigt på förmiddagen. Han blev bjuden på riktigt kokekaffe från pumpan på vedspisen. Och det var en upplevelse i sig eftersom kaffe var något som redan nu var svårt att få tag i på orten. De båda droskägarna hade funnit varandra.

 

Eftersom herrcykeln var försedd med en barnsadel monterad på pakethållaren kunde Maja och Adolf lite senare på dagen sätta sonen där bak och bege sig ner till byn, där de hälsade på alla de mötte. Deras mål var Södergården där de fann Elin och pojkarna hemma. Det blev ett kärt återseende och de tre treåringarna tittade nyfiket på varandra tills Bertil tog kommandot och föreslog att de skulle titta in i ladugården och se hur grisarna mådde. Efter en stunds samtal frågade Adolf om det fanns någon gammelpotatis kvar som de kunde få köpa. Jovisst, sade Elin och gick till jordkällaren. Vi har gott om den gamla potatisen ännu, och den nya kommer ju snart. Hon pekade ut över den stora potatisåkern, där blasten redan stod hög och visade tecken till knoppning.

 

Försedda med potatis och några ägg cyklade Maja och Adolf tillbaka till Klingatorpet. Elin hade i ett svagt ögonblick lovat att Adolf skulle kunna komma tillbaka på kvällen och att hennes Albert då skulle kunna följa med till Storsjön. Följden blev att Adolf i den ljusa sommarkvällen åter tog sin cykel och åkte ner till Södergården, Där hade Albert redan tagit fram ett par nät och en ordentlig draglina med ett stort blankt gäddrag i änden. Sedan gick de båda männen under livligt samtal den korta biten ner till sjön, öste båten och rodde ut med Adolf vid årorna. Det här var något han kunde sedan barnsben, så det blev inget som helst problem för Albert att lägga näten längs vasskanten.

 

Efter nätläggningen beslöt Adolf och Albert att de skulle ro drag. Fortfarande med Adolf vid årorna släppte Albert ut meter efter meter av draglinan medan Adolf rodde så pass nära vasskanten att den vänstra åran tog i de yttersta stråna. ”Det här blir bra”, sade Albert, ” det är skojigt att du är road av att fiska, för det är egentligen jag också. Men jag tar mig aldrig tid eftersom det inte är roligt att fiska ensam. Men med dig som sällskap går jag gärna ner till sjön om kvällen.” Längre än så kom inte Albert i sitt resonemang eftersom han fick ett kraftigt hugg i linan. Han drog in linan till båten och i draget satt en präktig gädda, som med ett ryck förpassades upp i båten.

 

Efter ytterligare ett par rundor utefter vasskanten och ytterligare en gädda gick Adolf och Albert iland. ”Kom med”, sade Albert, så skall du få med dig färsk mjölk till Klingatorpet. Sålunda försedd med den ena gäddan och en tvåliterskruka med mjölk kom Adolf sent om kvällen tillbaka till Klingatorpet. Gustav sov djupt vid det här laget, och Maja tog hand om mjölken och hällde upp den i en bunke för att följande morgon kunna skumma grädden. Adolf rensade gäddan och konstaterade att nu var morgondagens mat ordnad. Såväl mjölkbunken som gäddan förpassades till jordkällaren för att förvaras så svalt som möjligt.

 

Adolf och Albert hade kommit överens om att träffas före morgonmjölkningen nästa dag för att vittja de båda näten. Med den uppåtgående solen i ryggen cyklade Adolf till Södergården, där Albert redan var fullt sysselsatt i ladugården. Han släppte det han hade för händer och gick med sin nyfunne vän mot sjön. På vägen pekade han på ett par av åkrarna, där vete, råg och havre redan stod höga. ”Det ser ut att bli en bra skörd i år om vi bara får lite regn”, sade han. ”Men”, tillade han, ”just nu vill jag inte ha regn eftersom vi är mitt uppe i höskörden. När vi fått höet torrt och inkört kan det börja regna ordentligt.” De gick vidare genom ängen, där en del av grödan redan var bärgad och uppsatt på hässjor. När höet väl var bärgat skulle det vara dags att släppa korna på bete här.

 

Båten östes åter med skopan av trä, och det bar ut mot vasskanten där näten låg. Ytterligare några båtar fanns inom synhåll denna tidiga timma. Alla hade samma ärende som Adolf och Albert. Man vinkade åt varandra på avstånd medan Albert grep tag i det ena nätets flöte och började, sittande på aktertoften, att dra in nätet. Jodå, det sprattlade ordentligt, och den ena fisken efter den andra hamnade på båtens botten sedan Adolf vilat på årorna och Albert plockat fisken ur nätet. Även det andra nätet vittjades och togs upp i båten, och till slut hade man så mycket fisk att Albert undrade hur gårdens katter nu skulle reagera. Här fanns ett par präktiga gäddor, ett tjugotal hyfsade abborrar, en hoper mört och braxen, något som Albert menade att katterna kunde få kalasa på, och sist, men inte minst en präktig lake. ”Inte dåligt”, menade Albert medan Adolf styrde båten tillbaka mot land.

 

De båda männen tog sin fångst i en spann de haft med sig och gick tillbaka till Södergården, där de hjälptes åt att reda ut näten och spänna dem mellan ett par stolpar som fanns för ändamålet. Sedan var det dags för Albert att bistå Elin i morgonmjölkningen medan Adolf återvände till Klingatorpet med ytterligare ett antal bra matfiskar. Maja var uppe när han kom tillbaka medan Gustav fortfarande sov. ”Oj”, sade Maja, ”menar du att vi skall leva på fisk hela sommaren?” Adolf nickade och satte igång att rensa abborrar. Gäddorna och laken hade han lämnat kvar på Södergården, för nu fanns det tillräckligt med mat på Klingatorpet den här dagen. Maja gick in och tände spisen för att börja tillaga läckerheterna. Hon insåg nämligen att det var bäst så eftersom färsk fisk skall vara just färsk fisk. Det gällde även gårdagens gädda som hämtades från jordkällarens dunkel.

 

——

 

Medan Adolf och Albert lade sina nät skedde en hel del på den världspolitiska arenan. När de nazityska trupperna invaderade Polen hade detta skett med ryssarnas goda minne i form av Molotov-Ribbentroppakten. Utrikesministrarna i de respektive länderna hade ingått avtalet att Tyskland skulle få härja fritt i Polen mot det att ryssarna skulle få fria händer i Finland. Avtalet hade hållits, men alla de regeringar i Europa som fortfarande hade sin självständighet i behåll, visste att det här avtalet var mycket bräckligt. När Hitler och de tyska trupperna vid midsommartid 1941 påbörjade sin invasion av Ryssland, var det därför egentligen ingen som förvånades. Kriget i Europa fick ytterligare en dimension, något som påverkade livet även i Olsboda.

 

Än en gång satt alla som klistrade vid radioapparaterna, och Adolf, som var starkt nyhetsintresserad fick gärna ta del av världsläget genom radion på Södergården. Det var naturligtvis inte så att arbetet på gårdarna avstannade, men man skulle kunna säga att ett och annat som borde göras blev en smula fördröjt. I slutet av juni månad lugnade man sig dock med konstaterandet att det pågår ett krig men att det kriget inte får hindra hederliga bönder att arbeta. En kväll efter radions nyheter gjorde sig Adolf och Albert åter beredda att gå ner till Storsjön för att fiska. Albert sade halvt på skämt till sin nyvunne kamrat att namnet Adolf var något som anspelade på en viss tysk figur med mustasch. Adolf replikerade med att det misstag hans föräldrar gjort i samband med dopet var något han fick leva med.

 

Återigen lades näten, och den här gången hade Albert även tagit med sin lilla långrev, som bara hade tjugofem krokar. Han hade hackat fram stora feta maskar på vedbacken, och de maskarna hade han nu i en gammal rostig konservburk. Sedan näten kommit på plats var det långrevens tur, och den låg prydligt hopvikt i sin låda. Reven, som hade en mindre rev med krok på ungefär varannan meter, maskades vartefter den lades ut. Adolf rodde, och den första delen av reven lades invid land. Sedan bar det rakt ut på sjön, och innan den sista kroken släpptes i, satte Albert på ett ordentligt flöte i form av en bräda. Sedan blev det lite rodd med det stora blanka draget utan att någon gädda fattade inviten.

 

Det blev återigen en tidig morgon med vittjande av nät och långrev. Näten innehöll det vanliga beståndet av abborre, braxen, en liten gädda och en hyfsat stor lake. När den sista ändan av nätet dragits in sprattlade även en stor sutare på båtens botten. Långreven blev lite mer spännande eftersom flötet förflyttat sig långt bort. Efter visst letande kunde Albert fånga in sin lina och börja dra upp den. Det sprattlade vilt nere i vattnet, och eftersom Albert var en noggrann man och lade långreven i lådan samtidigt som han fäste krokarna i lådans kant, så tog det en stund innan den första ålen landade i båten. Det var en stor rackare som Albert blev tvungen att skära av huvudet på, för annars hade den slingrat sig tillbaka i sjön. Det blev ytterligare fyra ålar, visserligen lite mindre än den första, men i alla fall. Skrattande återvände de båda männen till stranden, samlade upp sin fångst och gick upp till byn.

 

Adolf fick med sig hem ett par ålar, några abborrar och sutaren, som Albert sade mest dög som kattmat. Men Adolf, som fångat sutare förr, visste att det handlade om en mycket god fisk som kunde stekas i ugn och avnjutas med potatis och lök, om det nu gick att få tag på den varan. Med fiskspannen på den högra sidan av styret, en mjölkkanna på den vänstra och några ägg i en påse på barnstolen där bak, styrde Adolf hem mot Klingatorpet. När han passerade Mellangården väcktes han ur sina drömmar om stekt ål av ett skrik. Adolf stannade sin cykel och lyssnade medan han undrade om han hört i syne. Men skriket upprepades, och det var så starkt att det fick Adolf att svänga ner till Mellangården med sin cykel. Väl framme möttes han av en fasansfull syn. Gunnar låg på marken och blödde kraftigt ur ett sår i bakhuvudet medan Karin stod böjd över honom. ”Gunnar dör”, skrek Karin medan hon förtvivlat skakade sin blödande man. Adolf hann fram samtidigt som Rune i Storgården. Även han hade hört skriken från Karin.

 

——

 

I mars månad 2006 tog Bertil fram kistan som modern lämnat efter sig och ställde den på köksbordet. Han hade inte kunnat förmå sig till att leta vidare i kistan sedan den varit framme den första gången. Det var mitt på blanka eftermiddagen, och bröderna hade avnjutit varsin kopp kaffe med en torr fabriksbakad bulle till. Bertil lade ut det ena papperet efter det andra tills han fyllt det gamla slagbordet med något som Helge var beredd att kalla gammalt jävla skräp. Men det var inget han sade högt eftersom han respekterade Bertil i allra högsta grad samtidigt som han var medveten om att han aldrig skulle klara av att bo ensam på föräldragården. Därför visade han ett intresse som han inte kände.

 

På den ena sidan av bordet låg nu amerikabreven som Amanda skrivit, dollarsedlarna och de gamla barnkläderna. Det som för tillfället engagerade Bertil var en anteckningsbok fylld med mamma Elins betraktelser om livet i Olsboda som det tett sig förr i världen. Det var just den här boken som Bertil vid den första genomgången bara ögnat och med sin nedsatta läsförmåga lagt åt sidan sedan han konstaterat att den innehöll saker som egentligen borde ha förblivit hemligheter. Nu försökte han läsa medan bokstäverna då och då bildade helt andra mönster än vad där verkligen stod att läsa.

 

”Du”, sade Bertil medan han tog av sig glasögonen och vände sig till Helge. ”Minns du hur Gustav brukade komma och hoppa i höet tillsammans med oss och ofta tog kommandot i en hel del lekar?” Helge nickade. Gustav hade lett bröderna Olsson in i ett tilltag som ingalunda fallit väl ut men som båda två nu skrattade åt vid köksbordet. Alla tre pojkarna hade tagit sig upp på vinden, där det bland all bråte fanns en mangel och bredvid den en stor skål med rund blodpalt som ställts där av någon anledning. Gustav hade uppmuntrat bröderna att lägga blodpalten en och en på mangeln medan han själv drog veven. Följden hade blivit att alla paltarna kommit ut på andra sidan som platta pannkakor. När tilltaget upptäckts lite senare på dagen hade Elin fullkomligt exploderat av ilska och bett alla tre pojkarna fara och flyga någon annanstans. ”Det är enda gången jag såg morsan ordentligt förbannad”, blev Helges kommentar vid köksbordet.

 

”Jo”, instämde Bertil, ”morsan blev sällan sur, men den här gången var det nog på allvar eftersom det inte fanns särskilt gott om käk och blodpalten skulle ha varit till kvällsmat. Dessutom gick väl mangeln åt helvete eftersom det nog inte var så lätt att göra den ren igen. Såvitt jag vet står maskinen fortfarande kvar uppe på vinden, så vi kan väl titta efter om den fortfarande har palt på sig.” Sedan tystnade samtalet medan Bertil fortsatte att stava sig igenom moderns anteckningar. ”Du”, sade han efter en stund medan Helge sörplade i sig den sista kaffeskvätten som han för säkerhets skull kryddat med en ordentlig klunk vodka. ”Minns du hur Gunnar på Mellangården miste livet? Nej, det kan du inte minnas och inte jag heller, vi var för små på den tiden, men här står i morsans anteckningar att han tydligen blev ihjälslagen. Sedan kan jag inte tyda mer, för jag har bara suddigheter framför ögonen.”

 

Nu var det helt tyst vid det stora köksbordet, och bröderna försjönk var och en på sitt håll in i funderingar. Bertil hade varit nära att börja tala om morbror Kalle, som också omtalades i anteckningsboken, men han avstod eftersom han inte helt kunnat tyda vad modern egentligen menade med ett samtal på Växjö lasarett för länge sedan. Sedan övergick han till att ha synpunkter på den nye ägaren av Mellangården. Det var ju så att Karin bott kvar på gården i många år efter Gunnars död. Sedan hade hon själv dött, säkert hundra år gammal, menade Bertil. Helge hade nickat och sagt att de båda ju känt Karin väl och till och med varit på hennes begravning, där hennes tre barn med äkta hälfter och egna barn råkat i häftigt gräl efter begravningsakten om vem som egentligen skulle ta hand om gården. Ett något pinsamt minne var vad bröderna till slut enats om.

 

Nu var gården såld till en person som tydligen hade mycket gott om pengar och som bara tittade till sin egendom då och då. Bertil hade varit där borta en dag och stött på mannen, som hälsat artigt och presenterat sig som Klas Hermansson och egentligen boende i Malmö där han hade ett stort dataföretag. Mellangården hade han köpt för att placera lite överskottspengar på ett lämpligt sätt. Kanske skulle han bo här lite mer längre fram och börja jaga älg, men som det nu såg ut, så blev det väl frågan om sommarboende till och från. Klas Hermansson hade också liksom i förbigående frågat hur det stod till med bredbandsuppkoppling i byn. Bertil hade väl mest sett ut som ett frågetecken medan Klas förklarat att bredband var nödvändigt för att han skulle kunna sköta sina affärer. Sedan hade han muttrat något om att prata med Telia och kommunen om saken.

 

Bertil och Helge satt nu tysta vid köksbordet medan skymningen sänkte sig över Olsboda. Båda två visste att de var de sista kvarboende i ett landskap som vid det här laget mist det mesta av sin gamla charm. Det var länge sedan någon haft mjölkkor i Olsboda, det var länge sedan någon över huvud taget haft några djur i ladugårdarna, det var länge sedan någon plöjt de vidsträckta åkrarna, det var länge sedan skratten tystnade när ungdomarna gav sig iväg till lördagsdansen. De tidigare öppna marker, som inte redan planterats med skog, höll på att slya igen. Helge reste sig och suckade. Sedan satte han på teven och lät den skråla ut sitt glada budskap om någon tävling där folk stod på en scen och skrek något i vad Helge tolkade som en av de stora glasstrutar som fanns att köpa i ICA:n.

 

Efter en enkel kvällsmat beslöt sig bröderna Olsson för att avsluta ännu en bra dag med att gå till sängs. Båda gick ut för att slå kvällsdrillen, och på vägen in laddade Helge som vanligt den kraftiga björnsaxen. Ingen av dem hade efteråt kommenterat byxbenet som suttit fast i saxen när de kommit hem från Tyskland. Inget lås hade varit uppbrutet, inga tecken hade synts på att någon varit inne i huset. Därför hade saken mer eller mindre fallit i glömska. Nu i denna sena och kalla marskväll gällde det att kvickt komma in och hamna i sängvärmen. Så blev det också. Helge gick upp till sig och somnade troligen tvärt, medan Bertil låg i sin säng och grunnade. Just som han skulle till att somna hörde han en kraftig smäll från björnsaxen, och smällen följdes av ett häftigt vrålande. Bertil kom snabbt ur sängen och öppnade ytterdörren. Även Helge hade vaknat av vrålandet och kommit ner. Bröderna möttes av en minst sagt bisarr syn där de stod i dörröppningen och stirrade på den vrålande mannen som satt fast med ena benet i björnsaxen. Bertil tyckte sig höra ljudet av en bilmotor på högt varv, men han var inte helt säker. Tanken på den svarta skåpbilen dök upp i hans medvetande.

 

——

 

Efter Gunnars död var det som om stämningen hårdnade en smula i Olsboda. Att Gunnar blivit ihjälslagen var det ingen tvekan om. Däremot var det ingen som kunde ange någon gärningsman, något som bekräftades av formuleringarna i polisens protokoll. Eftersom det var högsommar kunde man inte dröja med begravningen. Den ägde under sedvanlig vördnad för den döde rum i Remshults kyrka den första söndagen i juli månad 1941. Det kom mycket folk dels för att Gunnars död varit så brutal dels för att många faktiskt lärt känna honom under många år. Den här gången skedde förvisso inget olyckstillbud vid graven eftersom den myndige gamle kyrkoherden gått i pension och fått en betydligt yngre efterföljare. Minnesstunden i församlingshemmet blev trots allt en glad tillställning eftersom Gunnar efterlämnat tre liter kronbrännvin, något som han under flera år instruerat Karin att servera vid hans begravning i den händelse han skulle dö före henne.

 

Även Maja och Adolf deltog vid jordfästningen. Maja höll sin treårige son i famnen och berättade sakta för honom vad som hände sedan kistan förts ut ur kyrkan och sänkts i graven. Även Elins och Alberts tvillingar var med, och var och en av föräldrarna hade en pojke på armen. Alla tre tycktes på något sätt förstå stundens allvar, något som fungerade även under minnesstunden. Begravningsgästerna skingrades, Maja och Adolf tog sina cyklar, Elin och Albert spände för gamle Mops, som varit inkvarterad i en av kyrkstallarna. Sedan bar det av tillbaka till Olsboda. Adolf och Albert hade dock kommit överens om att lägga näten i kvällningen. Så skedde också, men det blev inte särskilt många ord växlade mellan de båda. Chocken satt fortfarande djupt i medvetandet.

 

Sommaren gick fort medan mordet på Gunnar Karlsson stod högt på dagordningen vid alla möten människor emellan. Ibland var det till och med så att Gunnar slog ut Hitler i popularitet i samtalen. Men allteftersom sommaren gick mot höst tystnade rösterna om Gunnar alltmer till förmån för rösterna om Hitler sedan polisen meddelat att man inte hade några som helst spår efter någon mördare i Olsboda. Polisen hade efter noggranna förhör och undersökningar dragit slutsatsen att det var någon helt utomstående vettvilling som kommit förbi och tilldelat Gunnar det dödande slaget. Det var något som åtminstone Karin inte trodde för ett ögonblick. Hon sade rent ut att det måste vara någon på orten som utfört illdådet, men hon hade ingen förklaring till påståendet att mördaren måste ha varit någon som känt Gunnar. Detta eftersom Gunnar inte haft några fiender utan tvärtom varit mycket omtyckt av alla.

 

Det blev dock trots allt ett och annat nät lagt under resten av sommaren, och den sjunde augusti fick Adolf följa med Albert på kräftfiske. Det var just detta datum som de eftertraktade krypen blev lovliga, och Albert hade plockat med sig ett tjugotal kräftburar som han förvarade i taket på vagnboden utom räckhåll för råttor och möss. Betet hade fiskats kvällen innan, och med en spann fylld med mört och braxen gick de båda männen en lång natt till mötes. Burarna sattes ut vid femtiden på eftermiddagen, och just den här kvällen sjöd hela sjön av liv eftersom alla med fiskerätt var ute och lade sina burar. Adolf och Albert höll sig till Södergårdens strandremsa, en sträcka som räckte gott för de tjugo fångstredskapen.

 

Burarna betades och lades på den sluttande bottnen bland vassruggar och steniga områden. Som flöten använde Albert vitmålade brädstumpar, som lätt gick att hitta i nattmörkret. Sedan gick de båda männen iland, drog upp båten och gav sig tillbaka upp emot byn. Adolf hade redan förut fått en inbjudan att stanna i Södergården över natten, eftersom det krävdes att man vittjade såväl mitt i natten som i den tidiga morgontimman innan solen jagade kräftorna ur burarna igen. Dessutom måste man ju beta om eftersom det fanns gott om kräftor som redan vid midnatt snaskat i sig de goda betesfiskarna. Efter en stunds samtal över en kopp dåligt kristidskaffe gick Adolf en trappa upp och lade sig på en säng i Amandas gamla rum. Albert hade lovat att väcka honom runt midnatt.

 

Så skedde, och i augustimånens sken bar det åter ner till Storsjön där det var livligt värre med båtar och människor som var ute i samma ärende. Albert hade tagit med sig fyra tiolitersspannar, och på Adolfs förvånade fråga varför hade Albert konstaterat att så mycket kräftor som det fanns i Storsjön hade få människor upplevt. Albert blev sannspådd. Varenda bur var halvfylld med de åtråvärda skaldjuren, och alla fyra spannarna var snart fyllda till bredden. ”Vi skulle ha behövt ett par till”, löd Alberts kommentar sedan den sista buren försetts med nytt bete och satts tillbaka i sjön. Sedan var det bara att ro tillbaka, ta de fyllda spannarna och gå upp till gården, där Albert med van hand flyttade över kräftorna till ett stort bryggkar i trä. ”Här klarar de sig fint tills vi tagit upp resten och börjat koka”, sade han. Sedan blev det åter ett par timmars sömn innan det var dags för nästa omgång.

 

Det blev ytterligare fyra spannar med kräftor som togs upp till Södergården, där Elin var mitt i morgonmjölkningen och med glimten i ögat antydde att nu skulle det väl i alla fall bli kräftskiva. Jo, Adolf och Albert hade talat en del om detta, och eftersom kräftorna inte tålde så värst många timmar på land, så vore det kanske bäst att koka dem samma dag och ställa dem svalt i jordkällaren. Följden blev att Adolf cyklade till Klingatorpet och hämtade Maja och Gustav. Sedan återvände familjen till Södergården, där Elin och Maja hjälptes åt med kokningen. Elin tog in ett par ordentliga knippor krondill från köksträdgården och värmde de stora grytorna på spisen, något som gjorde att det blev mycket varmt i köket denna soliga augustidag.

 

Sedan Elin lagt i dillen och en ordentlig näve salt lät hon vattnet koka upp på nytt innan hon stjälpte i kräftorna från en spann där de tidigare sköljts av i friskt vatten från brunnen. Kokningen stannade av för en kort stund medan de stackars skaldjuren vred sig i dödens stund och snabbt växlade färg från brunt till rött. ”De skall koka exakt tio minuter från och med nu”, sade Elin i bestämd ton och med ena ögat på köksklockan. ”Om de kokar längre, så blir de sega, och om de kokar kortare, så finns risken att de är råa.” Så hade Elin lärt sig av Amanda, och så handlade hon själv. Maja hjälpte till så gott hon kunde och assisterade Elin med sköljning och ny dill för varje kok som kom på spisen. Till slut hade de båda kvinnorna ett antal grytor och spannar med nykokta kräftor. ”Nu skall de bara svalna av lite, och sedan bär vi bort dem till jordkällaren. Det är gott om spad över dem, så det blir inga problem att förvara dem ända till i morgon kväll”, sade Elin med sin allra hurtigaste röst.

 

Så blev det följande kväll en kräftskiva som de inblandade sent skulle glömma. Den ägde rum på Solhaga, dit Adolf cyklat kvällen innan och presenterat sig för Emma och Peter. ”Jovisst kan vi ha kräftkalas här”, konstaterade de båda gamlingarna, ”det är bara att komma.” Ingen av dem hade ätit kräftor på många år eftersom de som torpare inte hade någon fiskerätt i Storsjön. Annat än kräftor hade de till och från fått fiska sedan Elin och hennes föräldrar gett dem lov till det. Men kräftor, det var något annat än beniga abborrar! Emma och Peter började titta igenom sina skåp och fann tillräckligt med glas och porslin. Det var ju trots allt bara familjerna Karlsson och Olsson med sina sammanlagt tre söner som skulle komma.

 

Så kom det sig att ett mycket glatt sällskap slog sig ner kring ett långbord som Emma dukat ute på gårdsplanen. Elin och Albert hade klarat av kvällsmjölkningen lite tidigare än vanligt, så festen började redan vid femtiden på eftermiddagen. Emma hade dukat fram ost och bröd, Elin hade tagit med sig ett stort fat köttbullar, och Adolf hade med sig en hel liter brännvin och en tiolitersflaska med svagdricka, som han köpt från drickabilen som passerat byn för några dagar sedan. Naturligtvis hade kräftorna liksom köttbullarna fraktats på en vagn dragen av den ivrige Mops.

 

Det blev en fantastisk kväll den 9 augusti 1941. Det fanns ju hur mycket kräftor som helst till var och en som orkade äta, men Adolf tyckte att kräftor var något man kunde äta och äta ända till dess att man svalt ihjäl. Alla skrattade gott åt den vitsen medan man skålade i spetsglas tillverkade vid Remshults glasbruk. Emma och Peter hade för många år sedan i smyg köpt ett dussin brännvinsglas vid bruket ifall det skulle bli tal om att nyttja starkt. Nåja, det hade väl hänt en och annan gång, men nu var det något annat. Nu blev man bjuden på brännvin och kunde supa utan några som helst hämningar eftersom det inte längre fanns några barn hemma som kunde ta illa vid sig.

 

Så småningom kom kvällen, och med kvällen kom myggen, något som inte på minsta sätt påverkade Adolf. De tre kvinnorna hade varit ytterst måttliga med spriten medan de tre männen tagit i ordentligt. Innehållet i brännvinsflaskan närmade sig botten när Elin och Maja konstaterade att det var dags för treåringarna att sova. Alla tre hade under högljudda rop stoppat i sig köttbullar, bröd och ost, men nu hade de grus i ögonen. De blev därför burna till Emmas och Peters gemensamma säng, där de omedelbart somnade. Där ute fortsatte festandet, och männen brydde sig inte det minsta om myggen medan de delade på den sista brännvinsskvätten. Ännu fanns en hel del kräftor kvar, och Peter undrade en smula över Adolf som fortfarande snaskade i sig de goda skaldjuren.

 

Följden av hela resonemanget blev att Albert spände Mops för vagnen, Adolf placerades där bak med resten av kräftorna i en låda medan Elin och Maja tog sina sovande barn i famnen och bar ut dem. Albert, som naturligtvis inte var helt nykter, lotsade ekipaget ut på den nya landsvägen och sedan till Klingatorpet, där familjen Karlsson släpptes av med de återstående kräftorna. Sedan tackade man varandra för en god kväll, varefter Elin och Albert styrde kosan mot Södergården tillsammans med sina djupt sovande söner. Maja tog sin son i famnen och lade honom på sängen medan Adolf bar in lådan med alla kräftor som fanns kvar.

 

Medan Maja tände en fotogenlampa satte Adolf lådan på köksbordet och fortsatte att äta sedan han letat fram en hyfsad kniv. Adolf muttrade något om att det här inte var fy skam medan han upprepade sin vits om att man kan äta kräftor tills man svälter ihjäl. Han åt fortfarande medan Maja somnade, och han åt upp kräftorna till sista klon. Sedan letade han upp ett gammalt lakan, som han torkade av spadet med samtidigt som han drack en stor skopa av det goda brunnsvattnet. Slutligen förpassade han alla kräftskalen tillbaka i lådan och satte den utanför dörren. ”Fy fan för gamla kräftskal”, muttrade han, ”de luktar skit, och nu skall jag lägga mig och sova.” Sagt och gjort, Adolf somnade in vid sidan av Maja och sonen. Han hade ett leende på läpparna, ett leende som förde tanken till ytterligare ett stort antal lådor med nykokta kräftor.

 

——

 

Adolf och Maja packade sina saker, låste och lämnade Klingatorpet en tidig morgon i mitten av augusti 1941. Taxin i Remshult hämtade dem och körde i mycket god tid familjen till tåget mot Nässjö och Stockholm. Gustav undrade varför de var här, han ville ju träffa Bertil och Helge. Maja försökte trösta sin son med att de nu skulle åka tillbaka till Stockholm och att Gustav skulle få träffa sina vänner igen nästa sommar. Med det beskedet lät sig Gustav nöja och somnade en kort stund efter det att det frustande ångloket med sina vagnar lämnat stationen.

 

Det blev en kärv höst sedan Adolf kommit hem och funnit att hans taxi var i mycket dåligt skick. Det här med gengasdrift är inget vidare för bilarna, hade hans chaufför och gode vän konstaterat när han mötte familjen Karlsson på centralstationen i Stockholm. Adolf hade hunnit slinka in på telefonstationen i Remshult och fått kontakt med Erik, som chauffören hette, för att tala om att de var på väg hem. Nu gav de sig alla ut från staden, körde Nynäsvägen parallellt med spåret där åttans spårvagn hade sin egen bana in till Slussen och svängde ner på Handelsvägen i riktning mot Plantskolevägen, där familjen Karlsson hade sitt hus och där taxin stått i garaget under de timmar den inte varit i drift. De grannar som var hemma kom ut och hälsade välkommen hem. En av grannarna hade haft nyckel till huset och sett till det. Han hade även skött om och kupat potatisplantorna som fyllde allt utrymme mellan fruktträden. Nu blommade potatisen för fullt och Maja såg fram emot att småningom ta upp alltihop för vinterförvaring i matkällaren.

 

För Adolfs del blev det nu att ta itu med bilen, renovera motorn och se till den höll ett tag framöver för gengasdriften. Han skrotade också det gamla gengasaggregatet som varit monterat utanpå bakluckan och införskaffade i stället ett nytt som vilade på en vagn som i sin tur fungerade som en form av släpkärra. När allt detta var gjort, så var det bara att konstatera att plånböckerna hos familjen Karlsson i stort sett var tomma. Adolf beslöt sig för att kompensera detta med att själv sitta och köra sin bil dag och natt. Erik fick lösa av honom under de timmar han måste sova ifatt. Att fortsätta sälja nya bilar var inget alternativ eftersom den marknaden nu var helt död.

 

Maja hjälpte till så gott det gick. I början av september pumpade hon sin cykel, satte Gustav bakom sig i barnsadeln och cyklade genom Tallkrogen med dess otaliga enplansvillor uppförda i slutet av 1930-talet och nådde fram till Gubbängen, där det fanns stora åkerfält men även en del skogsdungar. Maja hade tagit ett par små spannar med sig, och dem började hon nu fylla med lingon och blåbär. Gustav, som blivit en smula otålig sedan de förflyttat sig vidare mot Hökarängen och Farsta, gavs uppmaningen att hjälpa till med plockningen, men det var knappast något för en treåring, så Gustav fortsatte att tjura. Till slut lovade Maja honom att han skulle få raggmunk med nykokt lingonsylt när han kom hem. Maja hade nämligen beslutat sig för att prova den växande potatisen. Mjölk, ägg och socker hade hon hemma, så det var bara att vända hem med cykeln och laga maten.

 

Hösten rullade vidare och i november fick Adolf ny inkallelseorder. ”Fan”, tänkte han, ”nu när jag kommit ifatt en smula och fått lite pengar över, så skall jag rycka in i beredskap igen.” Adolf pratade igenom saken med Maja, som tog på sig ansvaret att sköta om allting. Att börja arbeta igen med en treåring hemma var inte att tänka på. Förresten fanns det inga arbeten att få under den kris som rådde.

 

Det blev en hård vinter, och i januari och februari slog kylan till ordentligt. Maja hade svårt att hålla värmen i huset med värmepannan som eldades med koks. Följden blev att vattenrören i källaren frös, något som krävde timmar med varma trasor för att tina upp dem igen. Gasspisen i köket gick för fullt, och det gällde att ha gaspolletter hemma och fylla på i mätaren. Hade man glömt att köpa gaspolletter, så fanns det ingen möjlighet att värma vatten eller laga mat. Det fanns tillfällen då Maja intensivt längtade efter vedspisen i Klingatorpet. Där var det minsann bara att gå ut i den välförsedda vedboden och hålla brasan igång.

 

I slutet av februari fick Maja till sin förvåning ett brev från Elin. Med stigande intresse tog hon del av det som hände i Olsboda. Där var det naturligtvis lika kallt som i Stockholm, men Elin och Albert hade inte de här problemen med vatten som frös i några rör. De hämtade fortfarande sitt vatten i gårdsbrunnen, och även om vattenspannen i köket var bottenfrusen om morgnarna, så var det bara att huttrande ge sig upp och tända köksspisen. När Maja hunnit så långt kände hon en smula avund över det som Elin sade. Tänk om huset i Enskede haft en vedspis! Men så slog hon bort tanken eftersom det var både svårt och dyrt att få tag i ved i storstaden.

 

Elin fortsatte sin redogörelse runt livet i Olsboda med att berätta om Emma och Peter, som hade ett elände att hålla värmen i torpet. Sedan det blivit fyrtio minusgrader fick Emma sitta vid köksspisen hela dagarna och bara elda. Till slut hade Albert kört upp till torpet och tagit med sig gamlingarna till Södergården där de fick stanna i väntan på bättre tider. Han hade även tagit med sig parets enda ko och lett in den till ett ledigt bås i sin egen ladugård. Han resonerade som så att om djuren skulle överleva, så var det bäst att de var tillsammans under samma tak eftersom de värmde varandra.

 

Maja lade brevet ifrån sig, tog fram brevpapper och penna och skrev ett svar till Elin. Hon berättade att Adolf låg i beredskap och att det minsann var lika kallt i den lamslagna huvudstaden. Att försöka få igång taxin i den här kylan och låta Erik köra den på Stockholms gator var lönlöst. Den startade helt enkelt inte, och även om den startat, så gick det inte att hålla någon värme i bilen. Erik skulle därför mer eller mindre ha frusit fast i sin förarstol. Maja skrattade tyst för sig själv mitt uppe i all bedrövelsen.

 

Kriget ute i Europa gick vidare, och de tyska trupperna hade vid det här laget blivit fast i den ryska kylan. Sedan slaget vid Stalingrad utkämpats och tyskarna tvingats retirera började de svenska läsarna av dagstidningar få ett visst hopp. Den jävla Hitler kanske trots allt inte var oövervinnlig. Även han kunde kanske få på käften så att kriget kunde vända till något bättre. Med de funderingarna i bagaget gick Maja en februarikväll till sängs med sin son och ett fast beslut i huvudet. Nästa sommar skulle hon flytta ner till Klingatorpet redan i april, och sedan fick Adolf komma efter så fort han kunde.

 

——

 

Bertil och Helge stod närmast som förstenade i den sena marskvällen och stirrade intensivt på den vrålande mannen som satt fast i björnsaxen. Han skrek något på ett språk som ingen av bröderna hört förut. ”Det är en jävla utlänning”, sade Helge till slut. Chocken släppte en smula medan Bertil gick fram till mannen och försökte prata med honom. Men det hjälpte inte eftersom de absolut inte talade samma språk. Vad Bertil förstod var dock att mannen ville slippa ur björnsaxen, något som han erbjöd sig att hjälpa till med. Men innan Bertil hann gripa sig verket an hade Helge hämtat ett kraftigt vedträ, som han upprepade gånger slog mot mannens huvud. Vrålet tystnade, och mannen sjönk ihop på marken, fortfarande med ena benet kvar i saxen.

 

”Va fan gör du”, skrek Bertil rakt ut, ”du kan ju slå ihjäl honom, och då kommer polisen hit och håller förhör med oss och allt det där.” Men utbrottet var redan överspelat eftersom bröderna bara behövde kasta en blick på det blödande huvudet i ficklampans sken för att förstå att mannen som fastnat i björnsaxen redan var mer eller mindre död. Det blev därför helt tyst medan Helge lade ifrån sig vedträet och Bertil spände saxen så att han kunde få ut det avhuggna benet. Återigen lyste ficklampan på den sargade kroppen, tystnaden var total medan Helge började gå runt i cirklar i den snö som fanns kvar på gårdsplanen.

 

Det blev Bertil som tog kommandot, för det var vad han brukade göra när brodern verkade en smula förvirrad. Raskt gick han in och hämtade en gammal skitig trasmatta från en garderob och lade den över liket. Sedan hämtade han vedkälken, samma kälke som Amanda en gång i världen använt för att frakta Kalle ut på isen. Sedan drog han upp kroppen, som fortfarande var täckt med den skitiga mattan, på kälken. ”Hugg i här”, sade han till Helge och lämnade över kälkens rep till honom. ”Hugg i här och dra in fanskapet i ladugården så att vi kan städa upp här. Om vi har en jävla tur, så var det ingen som hörde allt vrålandet, och då har vi kanske tillräckligt med tid på oss.” Helge lydde mekaniskt och drog iväg kälken medan Bertil gick in efter en spann vatten, som han hällde över björnsaxen för att skölja bort blodet. Den skvätt som blev kvar hällde han på den blodiga snön.

 

När Helge kom tillbaka fann han brodern sysselsatt med att hälla upp mer vatten i en stor kastrull som han satte på den elektriska spisen, en värmekälla som bröderna sällan använde så här års eftersom de lagade all mat på den gamla goda vedspisen. ”Kom in och stäng dörren”, löd hans order, ” nu gäller det att värma en jävla massa vatten så att vi kan skölja bort blodet och få det att rinna ner i backen. Om någon skulle komma förbi här i morgon i dagsljus, så får de väl undra varför det finns en stor snöfri fläck därute, men då får vi väl hitta på någon förklaring till det.” Helge lydde, och vartefter elspisen levererade varmt vatten bars det ut och slängdes på gårdsplanen i allt vidare cirklar från den plats där mannen legat. De arbetade på Bertils uppmaning under tystnad och utan ficklampor. I stället fick de nöja sig med det svaga ljuset från ytterbelysningen.

 

När de hunnit så här långt satte Bertil med darrande händer på kaffebryggaren medan Helge med lika darrande händer hällde upp sig ett dricksglas med vodka. Under tystnad inmundigade bröderna långsamt sina tämligen olikartade drycker sittande mitt emot varandra vid köksbordet. Till slut hade Helge sjunkit en bit in i dimman och frågade försiktigt om inte Bertil ville ha lite vodka i sitt kaffe. Han såg nämligen ut att behöva det. Sedan Bertil för en gångs skull nickat ja hämtade Helge flaskan och hällde en skvätt i Bertil mugg medan han själv tog sig ytterligare ett glas av den starka spriten. Sedan blev det tyst igen, och den tystnaden varade en bit över midnatt medan bröderna var och en för sig grunnade över fortsättningen. Den chock de båda var i släppte dock vartefter, och det blev Bertil som tog till orda.

 

Det resonemang han började föra var att det Helge gjort var förbannat klantigt. Att först sätta ut björnsaxen utan att fundera över vad som skulle hända om någon jävel fastnade i den och att sedan när detta väl hänt slå ihjäl personen i fråga. Helge satt tyst med en antydan att vilja brusa upp, men han höll sig medan Bertil fortsatte sitt resonemang. ”Om den där fan ute i ladugården har något med en svart skåpbil och morsans död att göra, så kanske vi i alla fall gjorde helt rätt, men vi kan ju aldrig bevisa att han var med om att slå ihjäl morsan.” Bertil, som var ytterst ovan vid att dricka sprit, kände att han var en smula påverkad men att denna påverkan fick honom att fundera vidare.

 

Efter ytterligare en del resonemang fram och tillbaka kunde bröderna konstatera att klockan nu glidit en bit in på småtimmarna samt att ingen reagerat på vrålen från den döde mannen och kommit och ställt frågan om vad som hänt. De vågade sig därför ut igen, och försedda med varsin ficklampa gick de ner till ladugården och lyste på kälken som Helge dragit in i ett av kobåsen och täckt med ytterligare textilier i form av gamla säckar. De blodspår som fanns på vägen var tämligen försumbara och kunde lätt avlägsnas så snart det blev ljust, och det blod som fanns kring kälken hade ingen med att göra. Följden blev att det gamla knarrande låset till ladugården användes för första gången på många herrans år. Med viss möda vred Bertil om den stora nyckeln och tog den med sig in.

 

Bröderna Olsson satte sig åter vid köksbordet. Bertil hällde upp det sista kaffet till sig själv medan Helge satt tyst utan att greppa efter vodkaflaskan, där det fanns en liten skvätt kvar. ”Du”, sade Helge till slut och blinkade med sitt enda öga som han riktade mot Bertil. ”Jag såg en grej på teve häromsistens som var ruggig men ganska bra.” Han utvecklade sitt resonemang medan Bertil med intresse betraktade honom. Följden blev att bröderna bestämde sig för att sova till gryningen och sedan gå ut och städa upp resten av det som behövde städas. Så blev det, och frampå förmiddagen tog Bertil suven och körde in till Remshult.

 

——

 

Maja delgav Adolf sina tankar på att flytta ner till Klingatorpet sedan Adolf oväntat kommit hem på permission i mars 1942. Visserligen hade makarna brevväxlat under den svåra vintern, men det här var en fråga Maja ville ta upp med maken öga mot öga, inte via brev. Adolf var oskadd och vid gott mod efter alla köldnätter i förläggningen, och han ställde sig genast bakom hustruns tankar. ”Helt rätt”, sade han, ”ni har det mycket bättre på landet och är mycket säkrare där än i Stockholm ifall tysken skulle hitta på ett bombanfall eller något annat elände.” Maja lade nu ytterligare en dimension till sitt beslut att flytta till Klingatorpet. Hon hade inte haft en tanke på bombanfall även om hon varje kväll fått dra ner de svarta mörkläggningsgardinerna för fönstren om hon ville ha ljuset tänt. Adolf förväntade sig visserligen att snart få mucka ur lumpen för den här gången, men han visste samtidigt att han måste vara hemma och tjäna pengar.

 

Så kom det sig att Maja, efter ytterligare brevväxling med Elin, en av de sista dagarna i april tog tåget från Stockholms centralstation tillsammans med sonen Gustav. Naturligtvis undrade Gustav varför inte pappa var med men han tröstades med att pappa snart skulle komma efter och att det var jätteskönt att vistas på landet. Med det beskedet lät han sig nöja medan tåget långsamt tog sig ut från centralen och körde in i Södertunneln, där de återkommande ljusen på väggarna fascinerade alla resenärer. Som förut blev det tågbyte i Nässjö, och sent på eftermiddagen tuffade ångloket med sina vagnar in på stationen i Remshult. Där möttes Maja och Gustav av Albert och hans hästskjuts. Sedan Maja handlat en del varor i en av samhällets butiker bar det av till Södergården där Elin serverade kaffe och läsk med nybakta bullar. ”Det är kallt och utkylt i Klingatorpet, så ni får bo här i natt”, sade Elin och lovade skjuts till torpet följande morgon.

 

Maja installerade sig och sonen på Klingatorpet dagen därpå. Alla sängkläder togs ut och vädrades i det kyliga men soliga aprilvädret. Lite varstans fanns stora snödrivor kvar som påminnelse om den kalla och snörika vinter man nyss lämnat bakom sig. Maja eldade hela dagen i köksspisen och fick på så sätt de fuktdrypande väggarna att verka lite mera gästvänliga framemot kvällen när mor och son kröp ner i samma säng för att hålla värmen. De hade fått med sig en del förnödenheter från Södergården i form av bröd, mjölk, potatis och ägg, och tillsammans med de varor Maja handlat i Remshult hade torpets båda invånare så att de klarade sig några dagar. Det var väl bara mjölkförrådet som fick lov att förnyas åtminstone varannan dag. Maja hade velat betala Elin för det hon fick med sig, men Elin hade menat att det här bjöd hon och Albert på. Nästa gång kunde Maja få betala.

 

Följande morgon gick Maja upp i gryningen och tände vedspisen på nytt eftersom det nu hunnit bli rejält kallt i den dragiga gamla torpstugan. Ved hade hon gott om dels därför att det funnits ett ordentligt vedförråd när det hyrt torpet dels därför att Adolf under föregående sommar fyllt på med grova grenar och annat torrt virke som han med markägarens goda minne sågat upp och lagt på lager. Maja kokade sig en kopp dåligt kristidskaffe och satte sig vid köksbordet medan hon passade spisen och väntade på att sonen skulle vakna. Hon tänkte på cyklarna som stod kvar ute i ladugården och hoppades att de skulle fungera även i år så att hon kunde ta sig till Remshult och ner till byn. Hon visste ju inte hur lång hennes vistelse skulle bli men räknade kallt med att det gick att leva på torpet en bra bit in i september. Och hon hoppades givetvis att Adolf skulle ha tid och råd att ansluta till familjen åtminstone under en del av sommaren.

 

Frampå förmiddagen blev Maja en smula överraskad när Albert plötsligt dök upp med häst och plog. Visserligen hette hästen Mops, men det var inte samma häst som den gamle Mops, som man fått lov att avliva sedan han i stort sett slutat fungera i hög ålder. Den nye Mops var en yster hingst, som i stallet fått sällskap med stoet Mona. Albert hade alltså nu två hästar, något som underlättade hans arbete. Maja hade just gett Gustav frukost och höll på att pumpa sin cykel när Albert bromsade in sitt ekipage. ”Jo”, sade Albert lite förläget, ”Elin och jag tyckte att jag skulle plöja upp en potatisåker åt er, så att ni får lite nypotatis framåt sommaren, för vi har så mycket vinterpotatis kvar.” Majas glada min över beskedet var inte att ta fel på när Albert började sitt arbete på åkern framför huset. Marken var blöt och jorden tung, men det innebar inga problem. ”Såja”, sade Albert innan han vände hem igen, ”nu är det bara att vänta på lite torka så skall jag harva och plöja upp fåror. Och sedan skall vi sätta potatis.”

 

Den här goda gesten gav Maja blodad tand. Kunde man ha potatisland, så kunde man väl även ha höns och kaniner. Maja var uppvuxen i självhushållets värld, och hon började planera därefter. ”Kanske vi inte når ända fram första sommaren”, tänkte hon, ”men det blir väl fler somrar, och det gäller att satsa från början.” Kanske man även kunde ha kaniner i burar på torpet och ett får. Majas tankar rullade vidare och hon såg framför sig möjligheten att producera mat, konservera den och skicka den till Stockholm. Och så kunde man plocka bär på hösten och göra saft och sylt…..Maja avbröts i sina funderingar av sonen som sade sig vara hungrig.

 

Albert höll sitt löfte och kom tillbaka i mitten av maj sedan jorden torkat upp en smula. Den här gången var Elin med, och alla tre hjälptes åt att sätta potatisen i de fåror Albert plöjde upp sedan han harvat jorden och befriat den från det mesta av torven. ”Här är stenigt”, sade han, ”och en hoper gräs är kvar i backen, men med en bra hacka går det att hålla undan ogräset. När potatisen kommit upp och vuxit till sig lite skall jag kupa den med plogen.” Tillsammans med det löftet och en stor korg potatis som blivit över tänkte Maja att hon trots krig och annat elände var lyckligt lottad. Hon tänkte också på Adolf som lovat att även inför denna sommar försöka få tag i sättpotatis till trädgården i Enskede.

 

Under de fjorton dagar som förflutit mellan Majas och Gustavs ankomst till Klingatorpet och Alberts och Elins besök med potatissättningen hade Maja varannan dag cyklat ner till Södergården med sonen på sadeln på pakethållaren och köpt mjölk och ägg. Hon hade även cyklat till Remshult, där hon i en av butikerna köpt en konserveringsapparat med tillhörande burkar, som naturligtvis var tillverkade vid ortens glasbruk. Sedan hade hon med viss möda fraktat hem sina förvärv i flera omgångar med sonen på cykeln och varorna hängande på styret. De flesta sträckorna hade hon fått promenera bredvid cykeln med tanke på sonens säkerhet.

 

Så förflöt livet, och Maja kunde den 17 maj fira sonens fyraårsdag med en enkel present i form av en kramgo nalle som hon köpt i Remshult. Hon hade även köpt varsin nalle till tvillingarna i Södergården och de överlämnades på kvällen den 17 maj då Maja och Gustav kom för att hämta mjölk. Tvillingarna blev överlyckliga över presenten och lovade att de skulle ta med sig nallarna i sängen på kvällen. De tre barnen fick leka en stund tills det blev dags för Maja att åter vända cykeln mot torpet.

 

Följande dag dök Adolf helt oväntat upp på den sena eftermiddagen. Han hade tagit tåget, åkt hela dagen och sedan promenerat från stationen med den lätta packning han hade. Naturligtvis blev det ett kärt återseende, och Adolf förklarade att han kunde stanna ett par veckor medan Erik skötte om taxin där hemma. Med stolt röst förklarade han att han planterat potatis och att det bara var att vänta på att den skulle växa sig stor framöver. Maja visade på den nyplöjda potatisåkern utanför huset och sade att här gällde samma sak. Potatis var ett bra sätt att få äta sig mätt.

 

Adolf hade planerat att stanna i två veckor, men det blev tre veckor med mycket fiskande i Storsjön och skön samvaro med familjen. Adolf kom hem med den ena fiskfångsten efter den andra, och till slut tyckte Maja att det kunde vara nog med fisk. De åt ju fisk två gånger om dagen, och en del fisksorter var väl inte så där spännande. Ett stort kok med braxen fick det till slut att vända sig i magen på Maja när hon serverade, och lille Gustav sade högljutt att han ville ha stekt fläsk. Ingen av invändningarna passade Adolf som fortsatte att sluka braxen, gädda och stekta abborrar. Till slut cyklade Maja till Remshult och använde ett av sina ransoneringskort för att köpa en ordentlig bit stekfläsk. Hon kom även över ett par ordentliga lökar, så den kvällen blev det fläsk med löksås och potatis, och såsen var förvisso spetsad med grädde som Maja skummade från mjölken.

 

Den dova stämningen i Olsboda ville inte släppa sitt tag. Karin i Mellangården gick fortfarande runt och muttrade att det måste vara någon i närheten som slagit ihjäl hennes Gunnar. Barnen kom hem under den tidiga sommaren i olika omgångar och försökte tala sin mor tillrätta, men det hjälpte inte. Det var inget av barnen som ett ögonblick trodde att någon i Olsboda var skyldig till det bestialiska mordet. Men Karin höll fast vid sin tanke och började rikta sitt prat om mordet mot Sigrid och Rune i den intilliggande Storgården. Till slut gick en av Karins döttrar upp till Klingatorpet för att be Adolf komma och prata med Karin. Adolf hade nämligen gjort sig känd som en man med pondus, och det kunde ju vara bra med en utomstående att lägga näsan i blöt sedan polisen misslyckats. Det var anledningen till att Adolf blev kvar en vecka längre än han planerat.

 

Att tala Karin tillrätta var inte det lättaste, inte ens för en man som var van att umgås med folk och tagit en hel del konflikter i livet. Adolf konstaterade efter ett par möten med Karin och dottern att det här var något för folk som begrep sig på sådant här. Dottern hade tolkat Adolfs uttalande som ett tips att ta Karin till en läkare för att se vad som fattades. Följden blev att provinsialläkaren kom till Mellangården följande dag, men han kunde bara slå fast att Karin var fysiskt frisk men att ett besök på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö inte skulle vara fel. På ett mentalsjukhus av det slaget hade man kunskap att bedöma vad som fattades Karin. Och Karin var inte frisk. Det visade sig när hon samma kväll, efter det att alla gått till sängs, grep en av gårdens katter i nackskinnet och gick in på Storgårdens tomt. Där tittade hon sig noga omkring innan hon öppnade locket till brunnen och slängde ner den jamande katten. Jamandet upphörde ganska snart och Karin gick hem igen.

 

Sedan Adolf återvänt till Stockholm fick Maja veta av Elin att Karin förts till hospitalet i Växjö och att Sigrid och Rune blivit sjuka i maginfluensa. I Norrgården och Södergården höll man sig utanför den uppkomna trätan men följde noga utvecklingen. Sigrid och Rune förstod snart att deras brunnsvatten inte var vad det borde vara, och Rune ställde sig därför en förmiddag och öste brunnen torr, spann efter spann. Det tog ett tag trots att försommaren var ovanligt torr och tillströmningen av vatten i brunnarna inte var den bästa. Till slut hittade Rune kattliket, fick upp det och muttrade något om att kattfan knappast trillat i brunnen av fri vilja, särskilt som locket alltid låg på och slöt tätt. Sedan öste Rune upp de sista vattenresterna, lade på locket och gick till Norrgården, där han gärna fick ta en spann friskt vatten med sig hem.

 

——

 

Bertil tog det lugnt när han körde mot Remshult dels därför att vägen var hal dels därför att han fortfarande var i chock efter nattens händelser. När han körde genom den tomma och tysta byn insåg han att risken för att någon skulle ha hört vrålen från mannen i björnsaxen var lika med noll. I Mellangården var det tyst och släckt sedan Klas Hermansson återvänt till Malmö. Lika tyst var det i Storgården sedan Sigrid och Rune gått bort för många år sedan. Tydligen hade de haft någon form av redan rika arvingar i Amerika som bara tagit hand om de efterlämnade pengarna och sedan låtit gården stå och förfalla i tanke att någon skulle vilja komma över till Sverige någon dag och ta hand om den.

 

”Underligt det här”, tänkte Bertil medan han passerade Norrgården som även den verkade övergiven. ”Det var ju Niklas som tog över den efter Irma och Arne, men Niklas var ju jämngammal med morsan, så det borde väl vara något barnbarn till honom som äger den nu.” När han hunnit så långt i sina funderingar fick han plötsligt för sig att köra upp till Klingatorpet där han inte varit på många herrans år. Visserligen fanns en del snö kvar, men det var inga problem för Bertil att ta sig upp till torpet med den fyrhjulsdrivna suven. När han kom fram fann han svaga hjulspår under den senaste nysnön på planen framför torpstugan. ”Underligt”, tänkte han, ”vem tusan kan ha kört hit upp och haft någon form av ärende. De där amerikanarna som äger kåken har väl aldrig varit här och om de hyrt ut torpet så borde väl någon hört talas om det.”

 

Så långt kommen i sitt resonemang gick Bertil fram till stugan och såg att det fanns en kraftig järnlem för dörren och att lemmen i sin tur var låst med ett kraftigt hänglås. Något förlägen var Bertil nära att känna på dörren men avstod och började i stället att gå runt huset. Han fann att alla fönster utom ett hade försetts med bastanta luckor som även de fjättrats vid väggen med hänglås. Genom det enda fönster som saknade luckor gick det inte att se någonting eftersom en spånskiva spikats för från insidan.

 

Bertil gick tillbaka till framsidan, tog några steg bakåt och spejade upp mot taket. Han visste ju att Sigrid och Rune en gång i världen varit noga med underhållet och att Maja och Adolf på sin tid hjälpt till en hel del. Men att det gamla tegeltaket skulle vara i skick att bära snön förvånade Bertil en smula, särskilt som skorstenen börjat vittra sönder. Han kom osökt att tänka på det egna torpet Solhaga som hade fått stå och förfalla sedan Emma och Peter slutat sina dagar. Där fanns minsann inget tak längre, och resterna av stugan hade varit sorgliga att se när bröderna för ett par år sedan gått dit upp en söndagseftermiddag. Så långt kommen i sina funderingar gick Bertil tillbaka till suven, vände den och körde ner mot stora vägen. Han mötte inte en enda bil på vägen in till Remshult.

 

Eftersom Bertil beslutat sig för att ta det lugnt och låta Helge därhemma sköta sin del av den överenskommelse de träffat under natten, stannade han till framför det gamla skolhuset vid infarten till samhället. Där lyste det svagt i ett av fönstren, och såvitt Bertil kunde minnas hade det varit ett danskt kollektiv som köpt byggnaden för många år sedan. Bertil rullade vidare in i samhället och passerade det hus där Elin bott på äldre dagar. ”Fan”, mumlade han medan han passerade hus efter hus, ”här bor ju för fan bara danskar och tyskar numera, och de kommer bara på somrarna och låter husen stå tomma resten av året.” Nåja, ett och annat hus såg fortfarande ut att vara bebott av en och annan gammal remshultsbo i form av de äldre grannar som kommit till moderns begravning.

 

Bertil parkerade vid ICA:n som låg inrymd i en av de gamla byggnader som en gång i världen haft såväl småbutiker som en festvåning inom sina väggar. Det gamla uthuset låg kvar, och där visste Bertil att butiken förvarade sitt lager av byggmaterial, något som inte många frågade efter nuförtiden. Sedan Bertil framfört sitt ärende tittade handlaren på honom och sade att han sålt det mesta av cementen under gårdagen men att det nog fanns några säckar kvar. Det fanns närmare bestämt sex stycken, och det tyckte Bertil räckte medan han lastade in dem i suven och betalade. ”Underligt”, sade butikens innehavare, ”jag har inte sålt en enda säck cement under hela vintern, men igår gick det mesta av förrådet åt, och så kommer du och köper resten.” Bertil sade sig vara tacksam att det åtminstone funnits något kvar samtidigt som han frågade vem som köpte så mycket cement. Det svar han fick var en smula kryptiskt men han förstod ändå att köparna varit två män som inte kunnat ett ord svenska.

 

Med den bastanta lasten i bakluckan beslöt sig Bertil för att åka vidare genom samhället till sin gamla arbetsplats, glasbruket, där han inte varit på länge. Den mäktiga röda tegelbyggnaden tonade fram bakom en krök i den grå förmiddagen. Den här byggnaden hade en gång varit en stor och för ägaren mycket lönsam arbetsplats. I den grå marsdagen 2006 framstod den som ett tyst och mörkt monster som inte ens den mest ivrige byggnadsantikvarie skulle vilja kalla industriminne. När Bertil körde upp på den gamla parkeringsplatsen i snömodden såg han att fasadteglet var illa åtgånget och började vittra sönder här och var. När han tittade upp mot toppen av den mäktiga skorstenen tyckte han att det svindlade för ögonen samtidigt som han såg att en och annan tegelsten ramlat av.

 

Bertil gick ur bilen och började gå runt den stora byggnaden. Han såg sönderrostade hängrännor och halva stuprör. Han såg sönderslagna fönster och en och annan misshandlad dörr. Ingången till brukskontoret var fortfarande i hyfsat skick, men när han kom till den jättelika lastbryggan, varifrån tonvis med glasvaror gått ut i världen, blev han en smula betänksam. Framför lastbryggan fanns nämligen en mängd färska hjulspår, något som naturligtvis förbryllade en betraktare som trodde att byggnaden var helt övergiven efter den senaste konkursen. Hjulspåren hade en fortsättning ut mot vägen, något som Bertil inte tänkt på när han parkerat.

 

Nu var det bara att tänka på återfärd till Olsboda. Bertil gick än en gång runt den stora glasbruksbyggnaden innan han satte sig i suven och startade motorn. Men så kom han att tänka på det gamla stallet som funnits redan långt före Patrons tid och körde runt glasbruket för att se om den gamla träbyggnaden ännu fanns kvar. Här hade nämligen han själv, Helge och en rad glada arbetskamrater smugit sig undan och låtit en och annan flaska gå runt som förberedelse inför lördagsdansen. När han kom fram till stallet såg han att det var i gott skick och att hjulspår ledde upp till den breda dörr som för många år sedan fått ersätta stalldörren sedan byggnaden gjorts om till garage. För att stilla sin nyfikenhet klev Bertil ur suven och gick fram till dörren, som var olåst. Bertil öppnade dörren och ryggade tillbaka. I stallet stod nämligen en stor svart skåpbil. Med darrande händer stängde Bertil dörren, satte sig i suven och körde raka vägen därifrån.

 

——

 

Sedan Adolf åkt tillbaka till Stockholm i början av juni 1942 kände sig Maja helt naturligt en smula ensam. Nåja, hon hade ju sonen och en katt som hon fått låna av Elin. Nere på Södergården hade de gott om katter, och Elin hade försäkrat att katten skulle stanna på torpet så länge den fick mat och sedan skulle det bara vara att flytta den tillbaka till Södergården på hösten. Maja fann att Elin haft rätt och kunde nu glädja sig åt Tussen, som den stora hankatten kallades. Han var en stor jägare och försörjde sig i stort sett själv. Han kom hem med sork, småfågel och en och annan hare som han smaskade i sig framför huset till Gustavs stora förtjusning. Maja brukade tänka på hur det här skulle utvecklas om Adolf kom tillbaka längre fram och försåg katten med färsk fisk.

 

Maja var ingalunda overksam under sommaren. Hon återupplivade den gamla hönsgården vid torpet och fick låna några hönor och en tupp från gårdarna i byn. Alla förklarade att de hade gott om hönor men att de ville ha dem tillbaka när Maja var redo att åka hem till hösten. Maja lyckades också köpa några kaniner som hon satte i en bur som Albert hjälpte henne att snickra ihop. Albert hade förklarat att den här buren var tillräckligt stark för att motstå angrepp från såväl katten Tussen som från kringstrykande rävar. Han hade även förstärkt hönsgården så att även den motstod alla tänkbara angrepp. Kronan på verket blev en bagge som Sigrid och Rune levererade en tidig söndagsmorgon runt midsommar. De ville ha femtio öre som turpeng för baggen, vilket de också fick. Foder till alla djuren blev inget problem. Elin och Albert levererade det som behövdes. Dessutom fick kaninerna gräs och baggen försörjde sig själv genom bete.

 

Adolf kom tillbaka i början av augusti. Han hade sluppit nya inkallelser och droskrörelsen hade gått ihop hyfsat eftersom han själv suttit vid ratten sexton av dygnets timmar medan Erik skött resten. Nu längtade Adolf efter att tvätta av sig stadsluften, ta på sig rätt sorts kläder och börja fiska igen med vännen Albert. Maja såg framför sig en oändlig rad av olika sorters fisk som hon skulle steka eller koka på köksspisen. Ja, hon drömde till och med på nätterna om hur fiskar simmade runt i huset. En morgon vaknade hon med ett ryck sedan hon drömt om en stor ål som bet henne i örat. Hon fann trots allt ingen ål i sängen, bara sonen som stod bredvid sängen och ville ligga en stund hos mamma.

 

Fisket var fortfarande mycket bra i Storsjön, och det var alltid ett flertal båtar ute om kvällarna när Adolf och Albert lade näten eller rodde drag. För det mesta hälsade man artigt på varandra, men de båda fiskande kumpanerna märkte efterhand att folket från byn Kroksryd på andra sidan Storsjön började inta en alltmer avmätt inställning. Adolf frågade Albert rakt på sak vad det här berodde på och Albert svarade en smula besvärat att folket häromkring började bli allt mer rädda om fisket i tron att fisken skulle ta slut. Adolf i sin tur skrattade en smula generat och sade att man inte gillade stockholmare som kom och drog upp fisken.

 

Naturligtvis blev det kräftfiske även denna sommar, och sedan Adolf och Albert bärgat sin fångst blev det ännu en kräftskiva på Solhaga. Sedan närmade sig sommaren sitt slut, och Maja och Adolf startade sina förberedelser inför vintern genom att plocka mängder av blåbär, lingon och vildhallon. Det fanns gott om de här läckerheterna överallt i skogarna, och paret Karlsson kunde fylla spann efter spann med bären medan Gustav hade tråkigt eller satt på en stubbe och sjöng en barnvisa för sig själv. Blåbären och hallonen blev till saft, som kokades på köksspisen. Adolf letade reda på gamla flaskor som fylldes den ena efter den andra med den goda drycken. Adolf höll särskilt reda på gamla brännvinsflaskor som hade kapsylen kvar. De var ju redan desinficerade av sitt gamla innehåll menade han. Lingonen kokades tillsamman med det socker man kunde undvara och blev till underbar sylt som serverades till raggmunk lagad av potatis från torpet, ägg från de lånade hönorna och mjölk från Södergården.

 

Till slut blev det även dags att sköta om konserveringen. En slaktare från bygden anlitades och såväl kaninerna som baggen förpassades till de konserveringsburkar Maja köpt tidigare under sommaren. Men burkarna räckte inte, så det blev till att cykla in till Remshult och köpa fler. Samtidigt passade paret Karlsson på att köpa en stor låda där ägg kunde staplas på varandra i flera sektioner. Det blev alltså ytterligare ett antal konserveringsburkar som passerade den goda apparaten samtidigt som överskottet på ägg förvarades i jordkällaren i den nyinköpta lådan.

 

I början av september gjorde sig Maja, Adolf och Gustav redo att återvända till Stockholm. Alla flaskorna med saft, alla konserveringsburkarna med kött och den stora lådan med ägg hade dagen innan avfärden körts ner till stationen i Remshult av Albert och hans Mops. Allt hade varit noga paketerat i trälådor som Adolf och Albert snickrat ihop inför den långa tågresan. Hönorna och katten var återlämnade. Nu skulle Adolf och hans familj ha en hel den god mat och dryck att njuta av under den kommande vintern. De goda vännerna tackade varandra sedan Albert skjutsat familjen Karlsson till stationen i Remshult. Albert antydde strax innan tåget skulle gå att det troligen skulle bli lite mer kontroll av fisket nästa sommar och att en fiskeriförening var på väg att bildas för att hindra överfiskning. Adolf log men suckade samtidigt eftersom han insåg att han skulle kunna fortsätta att fiska som förut med Alberts goda minne.

 

——

 

Bertil körde tillbaka genom Remshult och stannade än en gång vid ICA:n för att köpa bröd, ägg och lite smörgåspålägg. Han avskydde nämligen att slösa drivmedel i onödan, och när han nu ändå var i Remshult så var det väl bäst att passa på. När han kom hem stod Helge på gårdsplanen med ett brett flin som sträckte sig över hela ansiktet. ”Nu du brorsan”, sade han, ”nu skall du få se på fan, nu har jag ordnat det som vi kom överens om. Jag har till och med gjort mer, jag har letat fram en hoper armeringsjärn som kan komma till nytta.” Bertil gick fram till brodern och konstaterade torrt att nu fanns cementen på plats och att det gällde att gå till verket. Helge dämpade sin entusiasm en smula när han blev tillsagd att hämta skottkärran så att cementen kunde fraktas in i vagnboden utan att någon kunde se vad de hade för sig. Så skedde, och Bertil ställde in suven.

 

Sedan Helge kört in cementen unnade sig bröderna en måltid som bestod av kokta ägg och smörgåsar med leverpastej. Till maten inmundigade Bertil kaffe medan Helge klämde i sig ett par supar och en starköl. Efter maten blev det dags för dagens arbete, som i huvudsak bestod i att göra sig av med liket som var resultatet av en viss björnsax som slagit igen. Bertil gick rakt ner till verkstaden med Helge en smula vinglande i hälarna. När de kom fram var det Helge som tog befälet, öppnade dörren och visade brodern vad han snickrat ihop under förmiddagen. På ett par bockar stod något som liknade en låda eller rent av en kista, som Helge snabbt förfärdigat av lite gammalt virke som funnits undanstoppat.

 

Bertil kunde inte undertrycka sin beundran över broderns snabba handlande. Med ett brett leende sade han att det här var skitbra och att de båda nu kunde börja jobba. Det här med att jobba bestod i att hämta en gammal uttjänt skottkärra utan hjul och lägga i några skovlar grus som togs från en grushög som legat vid ladugårdsknuten i många år. Sedan lades några skovlar cement ovanpå gruset och medan Helge började blanda ingredienserna hämtade Bertil en spann vatten som han successivt hällde i skottkärran. Snart var den första cementsatsen klar, och Helge fick något lyriskt i sitt enda öga medan han hämtade några av armeringsjärnen.

 

Den nytillverkade kistan fraktades nu till ladugården och ställdes alldeles innanför dörren på en lastpall så att den skulle vara lätt att komma åt den när så behövdes. Bröderna lyfte med gemensamma ansträngningar liket från kobåset sedan de befriat det från säckarna och den skitiga trasmattan och lade det i kistan. ”Det är en jäkla tur att det är ett par grader milt idag”, sade Bertil medan han flåsande såg till att både det friska och det sönderslagna benet hos liket hamnade på rätt plats. ”För om det varit en massa köldgrader, så hade vi inte klarat betongen”, fortsatte han medan han torkade svetten ur pannan. ”Nu är det bara att hoppas på fortsatt mildväder, och det tror jag det blir ett par dagar framöver, för det lovade snubben i teve igår.”

 

Helge lade ett par ganska korta armeringsjärn i kors över liket i kistan medan Bertil kom med de första skovlarna betong. Sedan blandade bröderna mer betong, och när de till slut fyllt kistan och varvat med ytterligare några armeringsjärn konstaterade de båda att det blivit ett par säckar cement över, något som kunde vara bra att ha en annan gång. Nu hade mörkret sänkt sig över Olsboda och locket lagts över kistan och spikats fast. ”Det blir en tung fan”, sade Helge medan Bertil noggrant låste ladugårdsdörren. ”Hur skall vi kunna frakta undan den pjäsen”, fortsatte han medan Bertil insåg att nu om inte förr skulle det bli dags att dra igång farsans gamla traktor och förse den med skopan framtill.

 

Bröderna Olsson gick in för att trots allt elände både ute i världen och i närområdet ordna sig någon form av kvällsmat trots att ingen var särskilt hungrig efter dagens upplevelser. ”Nä”, sade Helge, ”jag skiter i det där med mat i kväll, men du kan ju ta dig något om du känner för det.” Följden blev att Helge hällde upp ett dricksglas vodka medan Bertil bryggde kaffe och stekte ägg och bacon till sig. Bröderna åt och drack under tystnad tills Helge ställde frågan hur länge liket kunde vara i ladugården. ”Hur länge som helst”, svarade Bertil, ”såvida inte polisen eller någon annan kommer och snokar efter någon som gått vilse eller försvunnit på något annat vis”. Bertil berättade nu för Helge vad han upplevt vid sitt besök vid det gamla spöklika glasbruket.

 

Innan bröderna Olsson denna kväll sade god natt och gick var och en till sitt var de överens om en sak, nämligen att mannen som fastnat i rävsaxen var utlänning och att ingen framgent skulle sakna honom. De var också överens om att det minsann inte var några remshultsbor som återbefolkat glasbruket. Och så var det den svarta skåpbilen, ett fordon som nu spökat länge i brödernas huvuden. Bertil hade glömt att berätta om sin upplevelse vid Klingatorpet, men när Helge var halvvägs upp i trappan kom beskedet om den låsta dörren och de igenspikade fönstren. Helge hade ingen egentlig kommentar men sade att de väl kunde köra bort till torpet och glasbruket någon dag liksom för att kolla läget.

 

Efter ett par minuter kom Helge ner igen och sade att han glömt att ladda björnsaxen. Den stora pjäsen hade ställts lite vid sidan sedan den slagit igen, men nu släpade Helge fram sin kära egendom och laddade den återigen en bit framför dörrtrappan. Bertil lät honom hållas men skakade på huvudet medan han kröp ner i sängen sedan ytterdörrens lås noga kontrollerats och ytterbelysningen släckts. Bertil drogs in i en dröm där en lång rad enbenta män, stödda på kryckor, marscherade längs en väg omgiven av en massa konstiga byggnader, av vilka några var stora massiva glasbruk. De möttes av en rad svarta skåpbilar, och de enbenta männen fick lov att vända sig bort medan bilarna passerade för att inte få en massa grus i ansiktena. Till slut somnade Bertil utan att drömma mer.

 

——

 

Albert fick rätt. Sedan först Maja och Gustav och sedan Adolf anlänt till Olsboda kunde vännerna sitta vid köksbordet i Södergården och inse att fisket från och med sommaren 1943 var förbehållet bönder med gårdar medan kvarvarande torpare och andra mer eller mindre egendomslösa individer fick hålla sig borta från sjön. Albert suckade och berättade att han låtit Emma och Peter på Solhaga använda hans fiskevatten men att båda nu var för gamla för att ge sig ner till sjön. Hela bråket hade egentligen startats av en torpare på andra sidan sjön, i Kroksryd. Han hade under lång tid fångat en mängd fisk i sina nät. Det mesta av fisken hade han använt till hönsfoder, och eftersom han sålde ägg talade folk vitt och brett om att äggen från hans torp smakade fisk.

 

Adolf kunde inte låta bli att skratta och undrade om det inte var samme torpare som under flera år svarat för uppbyggnaden av ett antal risvasar på den andra sidan sjön. Albert nickade och sade att så var det nog och att risvasarna, som bestod av fyra pålar nedslagna i sjöbottnen och med enris fastbundet emellan sig, länge tjänat som en god barnkammare för yngel av olika slag. Albert gick så långt att han sade att utan vasarna skulle fiskbeståndet i sjön inte varit vad det var idag. Så egentligen var alltsammans en åtgärd av ren avundsjuka.

 

Nåja, den nya fiskeriföreningen hade kommit till stånd, och ett av dess syften var att se till att ingen utom fiskerättsinnehavarna runt sjön hade tillgång till det rika livsmedelbestånd som ruvade under vattenytan. Albert hade dock deklarerat att om han och Adolf fortsatte att fiska tillsammans, så skulle det inte bli några problem. Albert hade ju fiskerätten och Adolf var välkommen att följa med till sjön även om en del av fisken hamnade i Klingatorpets grytor. Så sommaren gick i samma fotspår som den föregående sommaren. Samtidigt kunde man om kvällarna höra nyheterna i Södergårdens raspiga radio och därav förstå att det gick allt sämre för Hitler och hans anhang.

 

Sommar med ytterligare konserveringsburkar och saftflaskor följdes av vinter med ny beredskap och kyla. Vinter följdes av ny god sommar med mer bärplockning och ännu fler konserveringsburkar. I början av juni 1944 hade Maja och Gustav suttit klistrade vid Södergårdens radioapparat som basunerat ut att nu var Hitler minsann på fall sedan de allierade trupperna landstigit i Frankrike. Albert hade suckat och önskat ransoneringstiderna dit pepparen växer medan Elin dukat fram en extra god kvällsmat liksom för att fira att nu gick världen minsann åt rätt håll. I maj månad 1945 var kriget över, och Adolf hade med sin taxi sällat sig till de tusentals människor som firade Hitlers undergång på Kungsgatan i Stockholm. Det var en fantastisk upplevelse.

 

Sommaren 1945 blev en glädjens sommar. Gustav och tvillingarna i Södergården hade hunnit fylla sju år och var som såta vänner snara till att ställa till en hel del bus. Fiskeriföreningen tog ett nytt steg när den för andra året i rad ställde till med stor fest, som bestod i att alla deltagare tog med egen mat, egna fiskeredskap och egna båtar. Den sista söndagen i juli var det dags att exakt klockan tolv på dagen starta den första roddtävlingen för män. En mängd båtar, med varsin förhoppningsfull roddare gav sig av från stranden för att runda en påle som satts ett par hundra meter ut i sjön och sedan återvända. Vinnaren fick som present ett gäddrag, något som föreningen bekostade.

 

Sedan var det dags för den kvinnliga rodden, och deltagarna var inte sämre än männen när det gällde att runda pålen ute i sjön. Vinnaren begåvades med ett metspö i bambu, något som väckte stor uppmärksamhet. Annars var ju alla metspön tillverkade av unga träd som växt sig långa, något som visade sig i den följande metartävlingen, där alla utom en stod vid stranden med sina hemmagjorda metspön och väntade på att det skulle nappa. Det blev inte så mycket fisk, men en vinnare korades till slut.

 

Man skulle kunna kalla detta för en familjefest som urartade en smula. Det fanns en hel del öl och brännvin med i spelet, och en och annan deltagare i festen blev påtagligt berusad frampå eftermiddagen. Plötsligt kom en man fram till Adolf, som inte alls deltagit utan bara tittat på tillsammans med familjen, och frågade hur mycket brännvin det fanns på Klingatorpet. Adolf tittade på mannen och svarade att brännvinet var slut för sommaren men att det kanske skulle bli mer nästa månad. Adolf hade nämligen en motbok som gav honom rätt att köpa ut tre liter i månaden, något som Adolf sällan utnyttjade. I stället var det så att några vänner i Stockholm, som var törstigare än Adolf, till och från fick låna hans motbok. Mannen blev aggressiv, men ett större slagsmål avvärjdes genom att Albert placerade sin stora kroppshydda emellan de båda männen.

 

Sommaren 1945 slutade trots all glädjeämnen på den världspolitiska arenan en smula i moll. Det skulle inte bli några fler riktigt långa somrar på Klingatorpet eftersom Gustav skulle börja skolan. Redan i början av augusti packade familjen Karlsson ihop sina tillhörigheter i förvissningen om att de skulle kunna komma tillbaka nästa sommar under en del av Gustavs sommarlov. Den här gången blev det bara frågan om ett fåtal saftflaskor och konserveringsburkar som sändes i välspikade lådor till Stockholm. Familjen Karlsson steg på tåget i Remshult och vinkade farväl till vännerna Elin och Albert som skjutsat dem till stationen.

 

Elin och Maja höll brevkontakt under hösten 1945 och förvintern 1946. Sedan Elin en längre tid förgäves väntat på livstecken öppnade hon en februaridag ett brev där Maja skrev att Adolf just avlidit i en hjärtattack, bara fyrtiofyra år gammal. Läkaren hade muttrat något om koloxidförgiftning på grund av gengasen, något som Maja inte trodde på sedan bensinen kommit tillbaka till bilarna och gengasaggregaten skrotats. Hursomhelst var Maja nu änka och fick lov att ta hand om sin sjuårige son. Hon återvände aldrig till Klingatorpet.

Fortsättning: Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (3 av 4)

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars), Vårt kollektiva minne (Lars) Tags: 2 av 4, Olsboda, Oxdjupet, Sommaren 1945, Vem är egentligen skyldig till vad

15 nov 2012

Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (1 av 4)

Lars Thor

Maj-November 2009

 

Jag skrev den här boken under några sommar- och höstmånader 2009. Varför vet jag egentligen inte, men jag tror att något som liknar kringstrykande skåpbilar på landsbygden fick fart på mig. Jag bor ju själv långt ute i skogen.

 

Boken blev liggande i datorn, men så tog jag mod till mig, skrev ut ett exemplar och skickade det till ett välkänt bokförlag. Det måste ha varit på hösten 2011. I mars månad 2012 fick jag beskedet att förlaget ifråga inte var intresserat, något som jag tog med en axelryckning. Skriver man på det här sättet rakt upp och ner, så blir det måhända så. En salig blandning av deckare och dokumentär.

 

Kanske finns intresse hos något annat förlag?

 

En sak till: Se upp för de djupa delarna av stora insjöar!

 

 

 

 

 

 

 

Oxdjupet är en skröna

Varje stor sjö med självaktning har ett Oxdjup. Traditionen går långt tillbaka i tiden

I Oxdjupet döljs allt möjligt

Många har provat sin fiskelycka i Oxdjupet

Ingen vet hur långt det är till bottnen på Oxdjupet

Det sägs att många har drunknat i Oxdjupet

Varje fiskare känner skräck när han låter sin båt vila över Oxdjupet

Oxdjupet är en virvel genom vattnet

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars), Vårt kollektiva minne (Lars) Tags: 1 av 4, Bok, Oxdjupet, Tradition, Vem är skyldig till vad
«‹ 5 6 7 8 ›»

Den som söker ska finna

Kategorier

  • 1000 år kulturlandskap (Lars)
  • En enda värld (Margareta)
  • Från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf
  • Frihetens pris (Margareta)
  • Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars)
  • Turism – hållbara nöjen (Margareta)
  • Uncategorized
  • Varje generation måste bidra (Lars)
  • Vårt kollektiva minne (Lars)

Vi skriver om

Barack Obama Bengt Heintze Boda Carl von Linné Chicago Edward Hald Elme glasbruk Eric Åfors Erik Rosén Esaias Tegner Field Museum Fort Wayne Glasbruk Glas i centrum Glasriket Glassamling Godnattsaga Grön eld Hembygdens kyrka Ikaros nål Indiana Kronobergsboken Kronobergs län kulturlandskap Kulturspridaren Lake Michigan Legend i glas New York Orrefors Oxdjupet Prisma Rolf Sinnemark Sagan om Skräpkammaren Simon Gate Småland Smålands museum Strömbergshyttan Uppvidinge Upsala-Ekeby Vem är egentligen skyldig till vad Vicke Lindstrand Älghult Åforsgruppen Ångaren THOR Ångbåt

Kategorier

  • 1000 år kulturlandskap (Lars)
  • En enda värld (Margareta)
  • Från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf
  • Frihetens pris (Margareta)
  • Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars)
  • Turism – hållbara nöjen (Margareta)
  • Uncategorized
  • Varje generation måste bidra (Lars)
  • Vårt kollektiva minne (Lars)

Vi som skriver

Januari 2012 startade Frommens Förlag och Thor Kommunikation en kulturblogg ”ArteusochThor” om kulturarv, glashistoria, konst, film och design m.m.

Efter många år inom musei-, förlags- och designvärlden kommer vi att skriva om och betrakta företeelser som tjusar och bedrar såväl öga som öra och övriga sinnen.

Meny

  • Integritetspolicy
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om oss

Arkiv

© Arteus och Thor.se 2025
Powered by WordPress • Themify WordPress Themes