I
Den 4 oktober 2005 mördades den nittiosjuåriga Elin Olsson på ett mycket brutalt sätt. Mördarna, som var tre till antalet, bröt sig in i villan i det lilla samhället Remshult där Elin bott i många år. De bröt sig in vid fyratiden på morgonen genom att krossa ett källarfönster. Sedan begav de sig, i skenet av tre ficklampor, till den trappa som ledde upp till bostadsvåningen. Försiktigt och utan att ge minsta ljud ifrån sig nådde de den dörr som förde dem till målet, till den våning där de förväntade sig att finna de dyrbarheter som de behövde för ett fortsatt bekvämt liv.
Mördarna blev mycket besvikna under sin ljudlösa rundtur i huset. I skenet av ficklamporna sökte de igenom skåp efter skåp, låda efter låda utan att finna något av värde. Till slut hamnade de i köket, där en av dem råkade stöta till en stor keramikvas, som med ett ljudligt buller föll i golvet. De blivande mördarna stirrade för en sekund på varandra i ljuset av ficklamporna. Naturligtvis sade ingen något.
Det blev ljudet av keramikvasens fall som väckte gamla Elin. Yrvaken satte hon sig upp i undran över var hon befann sig. Hon hade nämligen varit mitt uppe i en dröm där hennes sedan många år avlidne make talat om för henne att hon var den vackraste kvinna som någon kunde möta. Med det beskedet satte sig Elin upp i sängen, rättade till nattlinnet, tog på sig tofflorna och begav sig i riktning mot toaletten. Det var då hon mötte mördarna.
Innan Elin med sin stapplande gång hann öppna toalettdörren fick hon det första slaget. Det tog i nacken, och hon vacklade till i förundran över vad detta kunde vara. Eftersom hon tänt ljuset på sin väg till toaletten hann hon få en skymt av den som slagit henne. Det var en figur försedd med något som liknade en grov strumpa kring huvudet, den sort av strumpa som Elin mindes från sin barndom och som alla hade på fötterna, inte kring huvudet. Den där sortens hemstickade strumpor som alla kunde tillverka på den tiden.
Det andra slaget fick Elin i bakhuvudet. Det var hårt och det dämpade Elins medvetande. Innan hon dog mindes hon drömmen om sin man och vad han sagt. Det var därför som Elin hittades med ett leende på läpparna av sin egen son dagen efter det brutala dådet.
——
Den 18 december 1928 var Kalle Samuelsson av någon anledning trött på livet. Varför visste ingen i efterhand. Och han hade heller ingenting antytt. Kalle var en glad och utåtriktad grabb som såg ut att trivas med livet, men så var det tydligen inte. I det inre fanns något som han inte på minsta sätt var tillfreds med. Någon form av kaos som hängde samman med försmådd kärlek eller något annat.
Kalle hade tagit ett beslut, något som inte alla gör. Kalle gick in i bostadshuset, letade fram familjens hagelgevär, laddade båda piporna med de patroner som fanns i samma skåp som geväret och gick ut i det ruggiga väder som rådde för årstiden. Han hade kunnat härja fritt med såväl bössa som patroner eftersom modern och hans två år yngre syster befann sig i ladugården och mjölkade korna. Kalle hade stannat inne i huset sedan han skyllt på huvudvärk.
Nu bar färden av mot hönshuset ett par tiotal meter bort. Kalle öppnade dörren och skrämde de församlade hönorna ordentligt där de satt på sina pinnar. Några av dem sprang ut under vilt kacklande. Kalle tystade dock alltsammans med att själv stå alldeles stilla. Hönorna lugnade sig medan Kalle stack in bösspipan i munnen. Sedan tryckte han av båda piporna samtidigt, något som fick resten av hönorna att omedelbart och under ett öronbedövande kacklande ge sig ut och springa långt ifrån hönshuset.
Såväl skottet som hönornas kacklande väckte givetvis folket i byn till liv. Varifrån kom skottet? Vem avlossade det? Ett par grannar rusade till, men ingen kunde begripa vad som egentligen hänt. Alla gick hem till sig utom Kalles mor och syster som gick upp till hönshuset och fann den unge mannen med bortskjutet huvud. Det blev en kväll i chock och förtvivlan.
——
Någonstans på sydsvenska höglandets östra sluttning ligger Storsjön och Lillsjön. Den senare ligger lite högre än den förra, varför Lillsjöns vatten rinner genom en bäck, som i islossningen kan bli till en riktig flod. Då får Storsjön ta emot en massa vatten, något som gör att den ibland får så mycket vatten att den nästan storknar innan ån som rinner vidare genom vattensystemet tar sig en djup slurk och skickar vattnet vidare. Det här är ett av de under som naturen varje år levererar till de människor som bor kring Storsjön.
Naturligtvis är det så att såväl Storsjön som Lillsjön genom århundradena dragit till sig en massa människor, som genom seklerna utvecklat byarna Morhult och Olsboda, den förra belägen vid Lillsjön och den senare vid Storsjön. Det är om Olsboda vår berättelse skall handla, och det var där som Kalle Samuelsson sköt sig i decemberskymningen i nådens år 1928.
Olsboda bestod vid tiden för Kalles självmord av fyra gårdar som ligger på rad utefter landsvägen och på sluttningen ner mot Storsjön ett par hundra meter från vattnet. Avståndet mellan bostadshusen är betryggande tack vare de stora tomterna. Man slipper alltså att se rakt in i köken hos varandra. Ladugårdarna är lite olika placerade, och märkligt nog är ett par av dem inträngda mellan bostadshusen och sjön. I de båda andra gårdarna är ladugårdarna förlagda lite längre uppåt sluttningen, vilket gör att man har fri sjöutsikt från några rum.
Familjen Samuelssons gård ligger längst ut i byns södra del, vilket medför att de har en något sämre sjöutsikt än de tre övriga. Fördelen var dock, vid den tid då vår berättelse börjar, att man fick vara lite mer i fred än grannarna, att man kunde göra saker och ting utan att någon direkt upptäckte vad man egentligen höll på med. Familjen Samuelssons gård kallades sedan lång tid tillbaka för Södergården. Nästa gård i raden var Mellangården. Sedan följde Storgården och Norrgården.
På Södergården var ladugården och övriga ekonomibyggnader belägna söder om bostadshuset och lite i skymundan på det viset att skogsbrynet med närmare hundraårig granskog skyddade från all insyn. Där fanns, förutom ladugården, jordkällare, vedbod, brygghus, hönshus, dass och en extra hölada. Bostadshuset var byggt i två våningar, hade spröjsade fönster och timmerkonstruktion med rödfärgad panel. En pampig byggnad, uppförd i samband med laga skiftet i det avslutande 1800-talet. Det var då som många bönder byggde nytt, det var då som vissa fick flytta på sig och hamna lite grann på utmarken, det var då som ett visst begynnande välstånd gjorde att man unnade sig lite mer än förut. I Olsboda hade dock inge behövt flytta ut. I stället hade alla i största samförstånd enats om hur man ville ha det och hjälpts åt att fördela marken, riva de gamla otidsenliga bostadshusen och uppföra de nya. Det var väl därför som alla fyra bostadshusen i Olsboda såg likadana ut. Undantaget var Storgården, där man i någon form av högfärd i senare tid, målat huset i gul oljefärg i stället för den traditionella rödfärgen.
——
”Fan, morsan, svara då, jag vet att du är gammal och har svårt att gå, men du kan väl för fan ta den bärbara telefonen med dig till sängen”.
Men ingen svarade trots att Bertil lät många signaler gå fram från sin mobiltelefon. Till slut gav han upp och stoppade telefonen i fickan. ”Fan, muttrade han igen, det är väl bäst att köra bort och se till gumman när jag ändå är i närheten.”
Klockan var närmare tolv på dagen då Bertil stannade vid moderns lilla hus mitt i samhället. Han såg att det lyste där inne och undrade om han tagit den här omvägen förgäves. Men så mildrade han tankarna en smula och insåg att det inte precis var igår som han besökte sin mor. Inte i förrgår heller. Och inte förra veckan heller. Han eller brodern brukade i stället hålla daglig telefonkontakt med sin gamla mor.
Bertil ringde på dörren som han brukade och väntade. Visserligen hade han nyckel till huset på sin knippa, men den använde han aldrig eftersom han var av den bestämda uppfattningen att man aldrig bara skall klampa in till folk även om det gäller en förälder. Så han väntade tålmodigt utan att något hände. ”Hon är väl på toaletten”, mumlade Bertil medan han ringde på dörrklockan en gång till. Men ingen öppnade.
Bertil suckade och började gå runt huset och uppsöka bakdörren. Måhända modern hade gått ut på den lilla gården trots den låga temperaturen utomhus. Det var i samma ögonblick som han rundade husets hörn som han fick syn på den sönderslagna fönsterrutan. Spontant kände han på fönstret och insåg att det blivit uppbrutet.
Nu var det inte längre frågan om att vara hövlig och inte bara klampa in. Raskt fick Bertil fram nyckelknippan, letade fram rätt nyckel och låste upp. Modern låg på golvet ett par meter framför honom. Det behövdes inga medicinska fackkunskaper för att konstatera att hon var svårt misshandlad, blodig och död.
——
Amanda och Elin Samuelsson kunde naturligtvis inte göra något annat än att titta in i hönshuset denna ödesdigra decemberkväll. Elin hann bara kasta en flyktig blick på sin döde och söndertrasade bror innan hon kände kväljningarna komma. Helt stilla gick hon bakom hönshuset och spydde. Även modern Amanda ryggade givetvis tillbaka, men eftersom hon egentligen inte hade något val gick hon in i hönshuset och satte sig på huk bredvid den döde sonen. Hon kunde inget förstå. Chocken var grym. Den första fråga hon ställde sig var om någon i de andra gårdarna förstått något. Alla måste ju ha hört de båda skotten, som blivit till ett enda skott eftersom Kalle tryckt av båda piporna samtidigt. Att hönsen kacklar en sen kväll behövde inte vara något ovanligt. Det kan ju ha funnits en räv på väg in.
Det var då som Amanda fick sin idé. Fortfarande sittande på huk vid sin döde son föreslog hon för sig själv att skapa en lögn. Att kalla på landsfiskalen skulle resultera i en massa frågor, eftersom familjen sedan länge varit känd för en eller annan skum affär. Det hade rört sig om jakt på vilt vid tidpunkter då viltet inte var lovligt och lite annat av det slaget. Egentligen inget allvarligt, men tillräckligt för att väcka nyfikenhet hos vissa myndighetspersoner.
Amanda reste sig mödosamt och gick ut till dottern, som efter alla spyorna var likblek i ansiktet. Det där med blekheten var naturligtvis inget som Amanda kunde se i mörkret, men mor och dotter fann varandra i en lång och innerlig kram. Under tiden malde Amandas tankar vidare i huvudet. Hur skulle hon skapa sin lögn? Hur skulle den se ut? Hur skulle hon få dottern att gå med på det hon tänkte sig?
Följden blev att mor och dotter gick de fåtaliga meterna till bostadshuset, snyftande och stöttande varandra. Väl inkomna tände Amanda ljuset medan Elin sjönk ner på soffan i köket. Det var en gammal soffa, som följt familjen i åtminstone tre generationer. Den var hård och egentligen inget vidare att ligga på, men den hade fått står kvar eftersom den rymde åtminstone tre sittande personer framför det stora slagbord som helt dominerade köket. Det rörde sig om en praktisk möbel som ingen ville göra sig av med. Just i det här ögonblicket passade den Elin alldeles utmärkt. Hon kände att kväljningarna avtog, och hon somnade i sin stora chock.
——
Bertil visste egentligen inte alls vad han skulle eller borde göra. Chocken var så stor att all handlingsförmåga avstannade. Hans mor låg död och blodig framför honom. Han hade ingen aning om hur länge hon legat där men mindes svagt att han pratat med henne häromdagen. Det hade nog även Helge gjort. Och då hade deras mamma mått bra, talat om att hemhjälpen varit hos henne och att hon fått hem den mat hon behövde.
Med darrande händer fick Bertil fram mobiltelefonen och slog numret till sin bror. Inget svar. ”Fan också”, tänkte Bertil, ”är han på fyllan nu igen eller har han glömt att ta med sig den förbannade mobilen? Jag har ju alltid predikat om att han skall ha telefonen med sig om han går ut. Det är den bästa försäkringen om man skulle snubbla och bryta foten.” Bertil kände hur han blev allt mer förvirrad och slog numret till den fasta telefonen där hemma. Inget svar där heller.
Det blev moderns gamla katt som väckte Bertil ur hans trauma. Katten kom fram ur någon vrå och strök sig kring hans ena ben. ”Du din stackare”, sade Bertil för sig själv, ”du behöver nog tusan gå ut”. Följaktligen öppnade Bertil ytterdörren och släppte ut katten, som försvann med ett högljutt jamande.
”Jag tror att det 112 man skall slå”, tänkte Bertil medan han fortsatte att fumla med mobilen. ”112 skall ju vara någon form av larmnummer om man behöver hjälp”. Rösten som svarade manade Bertil att tala om vad saken gällde och berätta var han befann sig. ”Jag är hos min mamma”, stönade Bertil ”och hon är död”, lade han till för säkerhets skull. ”Ett ögonblick”, svarade rösten, ”jag kopplar vidare till polisen”.
Så kom det sig att polisen, efter något som Bertil betraktade som en evighet, kom till det lilla huset i Remshult. Två stadiga män i uniform tog tag i saken, larmade läkare och ambulans, och började fråga ut Bertil om vad han visste. Men det var inte mycket som polisen fick veta mer än att den närvarande mannen var son till den döda kvinnan. Den ene av poliserna sade till Bertil att han måste stanna där han var.
——
Amanda konstaterade att Elin sov djupt. Hon gick fram till vedspisen och ruskade om i den lilla glöd som fanns kvar. Sedan tog hon några fint kluvna tallvedsbitar och lade på glöden. Efter en kort stund flammade brasan upp på nytt. Amanda kände att hon måste ha en stor kopp starkt kaffe, varför hon hällde upp lite vatten i pumpan av glas från spannen i köket. Sedan tog hon fram kaffekvarnen och malde sig en försvarlig näve väl rostade bönor, som hon hällde i pumpan. Snart puttrade kaffet på spisen och spred en god doft genom köket.
Amanda satte sig på en stol på den andra sidan av slagbordet så att hon kunde hålla uppsikt över den sovande Elin. I handen höll hon kaffekoppen, som hon försåg med lite socker och en skvätt mjölk. Det svaga ljuset från fotogenlampan i taket skapade en närmast spöklik stämning i det stora köket. Amanda smuttade på sitt kaffe medan hon funderade vidare. Någon eller några måste ha hört skottet. Men å andra sidan hade ingen kommit och frågat vad det handlade om. Alla hade väl trott att Kalle skjutit efter en räv eftersom hönsen kacklade så förskräckligt.
Efter en stund fyllde Amanda på sin kaffekopp och fortsatte sitt funderande. Den döde sonen där uppe i hönshuset måste på något sätt därifrån. Särskilt viktigt var det att se till att bössan kom tillbaka till huset och gömdes undan. Amanda tittade på sin dotter, som fortfarande sov mycket djupt.
Amanda gjorde slag i saken genom att klä på sig varma ytterkläder och förse sig med en av de stallyktor som alltid stod på plats i hallen. Hon öppnade lyktan och konstaterade att det fanns ett bra stearinljus i den, tände ljuset, stängde luckan igen och gav sig ut i vinternatten. Med säkra och vana steg gick hon upp till hönshuset på sluttningen mot skogen. Hon var nu helt säker på att ingen skulle lägga märke till henne. Det var omöjligt för någon av grannarna att se det fladdrande ljuset i stallyktan i det ruskväder som rådde. Och om någon till äventyrs skulle se ljuset, så var det väl inte så underligt om Amanda var på väg till hönshuset i mörkret. Det kunde ju vara frågan om något så enkelt som att se till hönsen.
Väl framkommen ställde Amanda försiktigt ifrån sig lyktan inne i hönshuset. De flesta hönorna, och även den ståtliga tuppen, hade kommit tillbaka och satt snällt på sina pinnar. En och annan av dem antydde något som liknade ett kacklande, men eftersom alla kände sin husmor, så stillnade oron ganska snart.
Amanda arbetade snabbt. Först tog hon med visst besvär hagelgeväret ur Kalles stelnande fingrar och ställde det utanför dörren. Sedan tog hon av sig sitt förkläde och svepte det om sonens söndertrasade huvud och knöt fast det så gott hon kunde i det svaga skenet från lyktan. Sedan rätade hon ut sonens kropp eftersom hon förstod att likstelheten var på väg. Det gällde ju att ha honom rak och fin inför den begravning hon förberedde.
——
Det var fortfarande en smula oktoberljus kvar ute när polisen klarat av sitt arbete i det lilla huset i Remshult. Bertil hade fått redogöra för vad han haft för sig, och man hade kunnat konstatera att han inte hade något att göra med sin mors död. Sålunda fick Bertil beskedet att han kunde åka hem men att han måste hålla sig tillgänglig inför den kommande utredningen. ”Visst”, tänkte Bertil, ”jag är väl alltid tillgänglig”. Högt sade han: ”Jag hoppas att ni tar väl hand om mor, för hon var en mycket god kvinna.” Såväl polis som läkare och ambulanspersonal försäkrade Bertil att hans mor nu var i goda händer.
Utredningen om mordet på Elin Olsson började genast. Nyfikna grannar kretsade kring det lilla huset, och de poliser som först varit på plats hade nu fått förstärkning. Dörrknackning påbörjades, men ingen av de närmast boende hade hört eller sett någonting. De flesta var gamla människor. Några av dem hörde dåligt, och alla hade sovit lika djupt som Elin. Polisen som ledde utredningen suckade och konstaterade att det egentligen inte fanns några vittnen att tillgå.
När alla fram emot kvällen höll på att avsluta sitt sökande kom en gammal Mazda, körd av en ung man, fram till det lilla huset i Remshult. Den unge mannen klev ur bilen och sade att han kanske hade något att berätta för de poliser som fortfarande fanns kvar. Intresset blossade upp på nytt, och mannens vittnesmål antecknades med stort intresse.
Det visade sig att den unge mannen arbetade som tidningsbud för att kunna skrapa ihop lite extra pengar vid sidan av sitt arbete vid den närbelägna sågen. Han hade hört nyheten om mordet på lokalradion och hade, så fort han slutat sitt arbete, kört till Remshult i hopp om att någon myndighetsperson skulle vara kvar på platsen. Han berättade att han vid femtiden på morgonen kommit till Remshult för att dela ut den lokala morgontidningen till alla prenumeranter. ”Och de är många här i Remshult”, förklarade han stolt. ”Alla gamlingarna här håller sig med egen tidning. Varför, förstår jag inte”, fortsatte han. ”De skulle ju kunna dela tidning och på det sättet spara en massa pengar.”
Polisen fortsatte att anteckna och ställde sedan frågan om den unge mannen sett eller hört något särskilt eftersom han kommit till platsen för brottet. ”Jo”, blev svaret, ”när jag skulle lägga tidningen i brevlådan ett par hus härifrån startade en stor svart bil och körde söderut i hög fart. Det var en skåpbil av nyare modell och av en sort som jag själv alltid drömt om att äga. En sådan där sak som man kan lasta mycket i och som har en motor med bra klös.” Vilket fabrikat bilen var av kunde den unge mannen inte avgöra så här i efterhand. Bara att bilen var svart och hade gott om hästkrafter under huven.
Allt antecknades och kom småningom att läggas till handlingarna om det brutala mordet på Elin Olsson. När Bertil morgonen därpå slog upp tidningen fick han veta att den eller de personer som slagit ihjäl hans mor färdats i en stor svart skåpbil. Med en suck lade han ifrån sig tidningen och tittade på sin bror Helge som satt mitt emot honom vid köksbordet och med darrande händer försökte dricka sitt kaffe. Eftersom Helge bara hade ett fungerande öga och dessutom var ordentligt bakfull, var det svårt för honom att sikta rätt med kaffemuggen. Men när Bertil upprepade det han sagt föregående kväll, vaknade Helge till och satte häftigt ner muggen på. Bordet. ”Jo”, sade Helge med viss smärta i rösten, ”jag förstår att mor är död. Men vem fan slog ihjäl henne?” Bertil berättade att det enda spår som fanns var en stor svart skåpbil.
——
Det var en ovanligt kall och bister förvinter i december 1928. Sjöarna hade redan frusit till och även om den 18 december då Kalle sköt sig bara var gråmulen och med några få snöflingor, så verkade det som om vintern kommit för att stanna. Det var den frusna sjön som kläckte den makabra idén hos Amanda när hon med uppbjudande av alla sina krafter och med hönornas oro i bakgrunden drog Kalle ur hönshuset. Hon lade ner sonens kropp på marken och höll sig stilla tills hönorna tystnat. Hon kontrollerade att förklädet kring det sönderskjutna huvudet satt där det skulle. Inget ljud hördes. Ingen granne hade kommit och frågat vad som hänt.
Amanda lämnade Kalle på marken och tog sig i skenet av stallyktan tillbaka till bostadshuset. Hon började nu känna av chocken, hon darrade i hela kroppen, men hon var ändå fast besluten att fullfölja sin plan. Utan att väcka den ännu djupt sovande Elin letade hon fram ett grovt lakan och några tunga vikter som var till spannmålsvågen ute på logen. Hon konstaterade att den sammanlagda tyngden uppgick till över tjugo kilo. Sedan letade hon upp en rulle ståltråd som fanns i ladugården.
Elin rörde sig oroligt i mardrömmar på kökssoffan, men Amanda konstaterade kallt att dottern låg bra där hon låg. Följaktligen fick Elin en varm filt över sig medan Amanda fortsatte sina förberedelser i förvissningen om att dottern skulle fortsätta sin djupa sömn. Efter ytterligare en stor kopp starkt kaffe och ett par timmars väntan reste sig Amanda och gläntade på ytterdörren. Snön föll nu ymnigt och lade sig väl tillrätta på det tunna snötäcke som funnits förut. Med ett nästan belåtet leende stängde Amanda dörren och konstaterade att vädret var det rätta. Chocken och darrningarna hade vid det här laget övergått i en stor beslutsamhet.
Amanda grep återigen stallyktan och gav sig ut i det ymniga snöfallet. Lakanet och rullen med ståltråd hade hon lagt över axeln och de tunga vikterna bar hon i båda händerna. Stallyktan, som hade ett rejält handtag, dinglade i munnen. Utrustad på det här viset begav sig Amanda till vedboden, där släden förvarades. Det handlade om den stora släden som man körde fram veden till bostadshuset med på vintern. Nu skulle den få en annan funktion.
Med släden i släptåg tog sig Amanda de få meterna till hönshuset, nu med stallyktan i ena handen och lakanet och ståltråden i den andra. Hon satte ner lyktan bredvid Kalles kropp och lade lakanet över honom. Sedan rullade hon kroppen ett halvt varv så att hon kunde svepa den helt i lakanet. Snöfallet tilltog, något som gjorde Amanda allt lugnare ju längre hon kom i sin syssla. När svepningen fullbordats lindade Amanda ståltråden runt Kalles kropp i flera varv. Till slut liknade Kalle närmast en mumie.
Amanda drog upp kroppen på släden och gick tillbaka till vedboden för att hämta de tunga vikterna. Hon lade dem ovanpå kroppen varefter hon tog ett spett som stod i vedboden och lade på även det. Sedan gick hon in och fann att dottern fortfarande sov djupt. Försiktigt tassade Amanda omkring i huset medan hon försåg sig med de varma kläder som krävdes för den kommande utflykten. Försiktigt stängde hon ytterdörren när hon gav sig av.
Snöfallet tilltog när Amanda tog kälkens rep och började dra. Det var inga problem för henne att ta sig fram på den frusna marken. Kälken gled lätt, marken bar neråt, men ibland fick Amanda stanna upp och hindra kälken från att komma ifatt henne. Lyktan höll hon fortfarande i den fria handen, men den var inte längre till någon nytta i det ymniga snöfallet. Hon släckte den, sedan hon förvissat sig om att hon hade tändstickor i fickan. Det var egentligen bättre utan lykta eftersom Amanda väl kände vägen till sjön sedan barndomen.
Väl framme vid sjökanten kunde Amanda konstatera att snöfallet upphört, något som underlättade resten av det självpåtagna uppdraget. Hon tände med frusna fingrar återigen lyktan innan hon gjorde sig redo att gå ut på isen med släden i släptåg. Med den stövelförsedda högerfoten stampade hon på isen och konstaterade att det bara var att gå ut på den. Så blev det också, Amanda fattade ett stadigt grepp om repet till släden och gav sig ut på isen i riktning mot Oxdjupet långt ute på sjön.
——
Det blev Bertil som fick ta hand om allt det praktiska kring moderns bortgång. Han kontaktade prästen, han kom överens med en begravningsentreprenör och han tröstade brodern Helge som först efter ett antal dagar förstått att hans mor inte längre fanns i livet. Slutligen bestämdes datum för jordfästningen som ägde rum i den stora 1800-talskyrkan i Remshult. Naturligtvis hade Bertil sett till att annonsera ordentligt i de lokala tidningarna och bjuda in alla som ville komma.
Eftersom Elin var så gammal att de flesta av hennes vänner var döda för länge sedan, så blev det inte så många som kom till begravningen. Men några grannar hade ändå hörsammat kallelsen och infunnit sig i kyrkan till Bertils stora glädje. Det blev en fin högtidsstund under ledning av en engagerad präst och en tonsäker kantor. Bertil och Helge, som båda var dåliga på att sjunga, hängde med så gott de kunde sedan den kvinnliga kantorn tagit befälet över sången. Även grannarna hängde med så gott de kunde.
Efter den högtidliga akten inbjöd Bertil alla att komma till församlingshemmet för en minnesstund. Han hade inte snålat på något sätt utan i stället kontaktat en matvarubutik i Nybro och beställt ordentligt med smörgåstårta. Och ordentligt blev det, så pass ordentligt att Bertil och Helge fick ta med sig hem så mycket att kylskåpet fylldes. Bröderna fick sedan leva på den alltmer kladdiga smörgåstårtan i flera dagar. De sista bitarna fick de slänga sedan Bertil konstaterat att man kan bli sjuk av något som är så här gammalt.
Märkligt nog hade Helge hållit sig nykter under dagarna före begravningen. Han hade suttit tyst under ceremonin, och han hade gått fram till kistan och bugat djupt för sin mor. Även under minnesstunden, då Bertil sagt några ord om modern och hennes långa liv, hade Helge varit tyst och tittat ner i bordet. När bröderna väl kommit hem tog Helge fram en helflaska Whisky och hällde upp ett ordentligt glas av den gulbruna drycken. Bertil suckade och satte sig framför teven. Han sjönk in i ett program som handlade om folk som bodde långt ute i obygden. Han undrade om han inte själv hörde till denna utrotningshotade sort.
——
Amanda strävade vidare ut över sjön i den snöiga decembernatten. Släden gled lätt över isen i det stadiga greppet om linan. Isen var inte särskilt tjock, och Amanda undrade i sitt stilla sinne om hon skulle nå fram till Oxdjupet innan allt försvann under hennes fötter. Men hon strävade vidare med bara en tanke i bakhuvudet, nämligen att ge Kalle en hederlig begravning. Om hon sedan följde med själv spelade egentligen ingen roll.
Mitt ute i Storsjön fanns den stora strömmen, något som alltid varit på tal i folkmun. Den stora strömmen var i själva verket ån som rann från Lillsjön till Storsjön och som ute i Storsjön bildade något som försvagade vinterns isar. Amanda var väl medveten om detta när hon strävade vidare. Eftersom hon var djupt religiös var en stilla bön helt rätt i det här läget. Snöfallet hade upphört, och Amanda släckte åter lyktan eftersom det var lättare att finna vägen utan något extra ljus. Hon var också rädd för att någon skulle kunna se skenet från lyktan nu när sikten var tämligen fri. Amanda kom förbi den stora strömmen även om isen knakade betänkligt under hennes fötter.
Amanda drog en djup suck av något som kunde uppfattas som lättnad. Lättnaden gällde inte henne själv utan snarare Kalle. Om hon förlorat honom och kanske även sig själv på grundare vatten, så hade hela expeditionen blivit en smula misslyckad. Nu strävade hon vidare utan att på minsta sätt se bakåt.
Någon hade en vinter huggit upp en vak och släppt ner ett femton meter långt rep med en ordentlig tyngd i änden. Ändå hade repet inte nått bottnen på sjön. I folkmun hade detta liksom den stora strömmen blivit till något märkligt. Nu visste alla att mitt ute i sjön fanns ett stort djup, mycket större än någon egentligen kunde fatta. Man kallade den djupa hålan för Oxdjupet. Någon hade gett namn, men ingen visste vem. Vad alla runt sjön visste var däremot att Oxdjupet låg mellan två hållpunkter, en på den norra och en på den södra sidan av sjön. När man var mitt över Oxdjupet kunde man nämligen, om man stod åt rätt håll, se Storgården på sin högra sida och en skarp klippa på den andra sidan sjön på sin vänstra. Det var bara att låta linjen löpa i synfältet.
——
En tid efter det att Bertil och Helge begravt sin mor i oktober 2005 var det dags för bouppteckning. Eftersom bröderna bodde tillsammans på fädernegården och dessutom inte hade vare sig fruar eller barn, så var proceduren snart överstökad.
Egentligen fanns inget av värde i moderns hem, så bröderna beslöt, efter förslag från Bertil, att sälja huset. Helge höll med och tyckte att de kunde använda pengarna från försäljningen till att köpa sig en ordentlig bil, en sådan där SUV med automatlåda och andra finesser. Bertil nickade långsamt. Han höll med om att det skulle vara något alldeles speciellt med en riktig bil på gården.
Bertil och Helge röjde ut de fåtaliga ägodelarna efter sin mor sedan Bertil kontaktat en fastighetsmäklare som lovat att sälja huset snarast. Det mesta av bohaget var bara att kasta eller bränna upp. Det var något som en lokal loppmarknad fick i uppdrag att utföra. Det enda som bröderna stuvade in i sin gamla bil var den relativt nya dammsugaren och en träkista med ett stort hänglås.
Dammsugaren kom väl till pass eftersom den gamla i stort sett hade gett upp, något som gav brödernas hem ett intryck av förfall. Nu kunde båda köra omkring med moderns moderna maskin och se till att det mesta av det damm som lagrats under lång tid försvann ur vrårna. Den gamla träkistan stod fortfarande i hallen, där Helge en kväll stötte emot den när han körde dammsugaren och svor en ramsa.
Så kom det sig att Bertil och Helge gemensamt lyfte upp träkistan på köksbordet med en undran hur tusan de skulle kunna komma i den. Locket var nämligen låst med ett ordentligt beslag och ett hänglås. ”Inga problem”, muttrade Helge och hämtade en hammare. Med ett par välriktade slag var hänglåset borta från kistan och förpassat till köksgolvet. ”Det där var väl onödigt”, muttrade Bertil, ”nu har du ju skadat kistan”.
Försiktigt gläntade bröderna på locket. Överst låg barnkläder, något som båda bröderna gissade var något som modern stoppat undan sedan deras barndom. Sedan följde lite krimskrams i form av julgransprydnader och annat som använts för olika högtider och som de mindes väl. Därefter kom en stor bunt brev, alla utan kuvert. Mellan ett par av dem låg tre amerikanska tjugodollarsedlar. Bröderna lyfte med varsamma händer alltsammans ur kistan och lade sakerna på köksbordet. Längst ner i kistan fann de ett stort kuvert adresserat till ”Mina kära söner från mamma”. Med darrande händer tog Bertil upp kuvertet och öppnade det.
Kuvertet innehöll en närmast fullskriven inbunden anteckningsbok. Bertil började bläddra i den men hade svårt att läsa. Han led nämligen liksom sin bror av svår dyslexi, något som gjorde det omöjligt för honom att tyda det modern skrivit frånsett enstaka ord. Med en suck lade han tillbaka såväl boken som de övriga sakerna i kistan och stängde locket.
——
Amanda nådde fram till Oxdjupet tack vare att snöfallet upphört, himlen klarnat och en späd måne visat sig på himlen. Nu kunde hon verkligen orientera sig, tog sikte på Storgården, tog sikte på klippan, rörde sig några meter åt sidan och tog sikte på ytterligare ett riktmärke som fanns i norr. Hon var mitt över Oxdjupet, och det var här som hennes arbete verkligen började. Med händer som visserligen bar vantar men ändå var frusna, greppade Amanda spettet och började hugga i den tunna isen. Det dröjde inte lång stund innan hon var igenom, men hon visste att hon hade ett drygt arbete framför sig för att få till en ordentlig vak.
Att arbeta hårt med kroppen ger god värme. Om man bara har en ordentlig mössa och vantar tjocka nog, så går det mesta bra i kyla. Amanda hade en ordentlig mössa men alltför dåliga vantar. De kyldes av spettet, vilket gjorde att händerna domnade ordentligt innan hon fick upp ytterligare ett antal hål i isen. Följden blev att Amanda måste värma sina händer genom att slå dem tillsammans liksom i en applåd. När hon hållit på med det en stund var hon redo att fortsätta. Till slut, efter något som Amanda uppfattade som en evighet, stod hon framför en vak i isen.
Amanda bad en bön, varefter hon med darrande stämma sjöng en psalm. Sedan drog hon sonens kropp av släden och lade den på isen. I något som visade tvekan över vad hon höll på med stirrade Amanda ner i vakens svarta vatten. Där fanns inget svar att hämta på de frågor hon ställde. Därför var det bara att agera, och det snabbt. Amanda fäste de medförda tyngderna kring Kalles kropp med hjälp av ytterligare ett par meter ståltråd, alltmedan månen försvann bakom molnen. Det var bara att fatta ett snabbt beslut, precis som Kalle hade gjort när han sköt sig.
Kalles kropp, inlindad i ett hemvävt lakan och försedd med spannmålsvågens tyngder, sjönk ner i det svarta och kalla vattnet. Amanda stod vid vakens kant och iakttog bubblorna som steg ur vattnet. Hon förstod egentligen inte vad hon gjort, men det spelade för stunden ingen roll. Det enda viktiga för henne var nu att Kalle var säkert placerad i Oxdjupet och att han skulle få frid utan sedvanlig begravning. För säkerhets skull bad Amanda ännu en bön innan hon tog släden och spettet på släp inför återfärden.
Amanda kände att det var något fel med hennes händer. De saknade känsel, och när hon väl var tillbaka på gården släppte hon kälken innan hon nått fram till vedboden och rusade in i huset. Där satt dottern Elin på soffan och nynnade på en välkänd melodi medan hennes huvud svängde fram och tillbaka. Hon tittade upp på modern och frågade med undrande röst när Kalle skulle komma tillbaka. Amanda hörde henne inte, eftersom hon själv hade fullt upp med sina förfrusna händer.
II
Inte förrän på försommaren 1929 hade Elin Samuelsson återhämtat sig så pass att hon åter vågade gå ut ur huset. Det var på sin tjugonde födelsedag den 29 maj som hon på darrande ben mötte den allra skönaste försommarsol man kan tänka sig. Vänliga grannar hade varit och hälsat på mor och dotter under vintern och våren, men det hade varit Amanda som skött all konversation. Elin hade suttit tyst och lyssnat men egentligen inte begripit ett dyft av det som sades.
När Elin kom ut på förstugutrappen bländades hon till en början av det starka solljuset. Instinktivt satte hon vänstra handen för ögonen medan hon sökte koordinera fötterna för att ta sig ner de två trappstegen. Amanda, som befann sig på ladugårdsplanen, rusade till för att hjälpa sin dotter, men Elin avvisade henne med den högra handen. Elin ville minsann klara sig själv i sin önskan att återkomma till livet. Hon gick några steg innan hon blev tvungen att sätta sig på en stol och vila.
Naturligtvis hade vintern varit en enda lång mardröm för Amanda. Hon hade ensam tvingats sköta alla sysslor på gården och mjölka de fem korna morgon och kväll. Ibland hade grannarna kommit henne till hjälp och burit in ved och vatten, men de hade alla sina sysslor och kunde inte alltid vara till hands, något som Amanda förstod. Därför blev hon lämnad ensam med mjölkseparering, smörkärning, ostframställning och brödbak.
Det hade dröjt ända till efter jul innan någon frågat var Kalle höll hus. Det var Amandas goda väninna och förtrogna Irma i Norrgården som en dag kom på oväntat besök. Naturligtvis hade kaffepumpan placerats på spisen och bullar tagits fram. Sedan hade de båda väninnorna slagit sig ner i det mer eller mindre utkylda finrummet med varsin kopp kaffe serverat i finservisen. Det var inte ofta som den användes, men vid ett sådant här tillfälle var det helt rätt att använda den.
”Jo”, sade Amanda till slut, ”nu skall jag berätta för dig”. Irma som varken var särskilt nyfiken eller skvallrig av sig satt ändå på helspänn inför det kommande beskedet. ”Jo, det var så”, fortsatte Amanda, ”att Kalle inte klarade av sin fars bortgång. Det är ju nu mer än två år sedan min man dog i den tragiska olyckan ute i skogen, och Kalle hade länge känt att han inte orkade med att ta över gården och sköta den. Så det blev för mycket helt enkelt. Strax före jul meddelade Kalle mig och Elin att han tänkte emigrera till Amerika. Sedan packade han ner lite kläder i en väska inför promenaden till Remshult. Därifrån tog han tåget till Växjö, och sedan fortsatte han till Göteborg. Naturligtvis försökte jag övertyga honom att stanna, men han ville inte lyssna. Så vad skulle jag göra? Elin blev helt sjuk över att mista sin bror, så hon har legat i sängen och gråtit hela tiden”.
Irma satte ner kaffekoppen på fatet och stirrade vilt på Amanda. ”Vad säger du? Hur skall du och Elin nu kunna sköta gården alldeles själva?” Det märktes att Irma var upprörd över de besked hon fått och sade att hon skulle tala med sin man Arne om saken så snart hon kommit hem. För ett ögonblick blev Amanda rörd över den medkänsla som visades henne, och hon lyckades till och med klämma fram en tår ur den ena ögonvrån.
Så kom det sig alltså att Amanda under hela vintern fick den hjälp hon så väl behövde. Att Elin blivit stollig och inte kunde hjälpa till på minsta sätt var det egentligen ingen som undrade över. Alla sade sig förstå att det måste varit svårt att bli övergiven av brodern som hon tyckt så mycket om. Alla hoppades också att Kalle skulle nå Amerika välbehållen och att han skulle höra av sig.
Det var först efter nyår som Amanda förmådde sig att gå upp till hönshuset. Det skedde i mörker efter kvällsmjölkningen, och med en lykta i handen öppnade Amanda dörren med darrande hand. Naturligtvis möttes hon av tystnad eftersom såväl hönorna som tuppen vid det här laget mött döden av brist på mat och vatten. De flesta av djuren låg på golvet, men några hönor satt döda på sina pinnar i ett krampaktigt grepp. Amanda lät ljuset från lyktan spela över den makabra scenen. Hon kunde konstatera att de flesta hönorna hade blod från Kalle på sig och att väggarna var nedstänkta av blod. ”Det här får jag ta itu med någon annan dag” tänkte Amanda medan hon stängde dörren bakom sig. Hon undrade bara hur hon framgent skulle kunna förklara varför hon inte hade några hönor när det blev dags för dem att börja värpa ägg framemot påsk. Men även den frågan sköt Amanda på framtiden.
Amanda klarade vintern tack vare sin ännu relativt friska kropp och sin starka vilja. Att sköta gården och samtidigt ta hand om en apatisk dotter hade säkert fått mången stark kvinna att svikta. Men Amanda hade inget val, och hon måste skapa en fortsättning på sin lögn. Hon visste också att lögnen måste fortplantas till dottern så att ingenting avslöjades för omvärlden. Det var då hon började fundera över hur lång tid det egentligen tog att resa till Amerika.
Det första brevet kom i slutet av februari och var daterat i New York i slutet av januari. Kalle skrev att det varit en behaglig båtresa till det stora landet och att han mådde bra. Han berättade att han hade fått arbete som bodbiträde i en köttaffär i den stora staden men att han planerade att så småningom skaffa sig en egen och mycket större butik. Med brevet i handen begav sig Amanda till Norrgården där hon läste högt för Irma över en kopp starkt kaffe.
Amanda hade skapat en lögn, som hon blev tvungen att hålla vid liv. Eftersom hon hade egna släktingar som emigrerat tidigare under 1900-talet, så var det här egentligen inget problem. På vinden hade hon nämligen ett antal äldre brev som hon tagit fram och studerat under sena kvällar i skenet från fotogenlampan i köket. Hon hade försökt förstå var Amerika låg, hur det såg ut där och hur det var att leva där som främling. Sedan hade hon vid ett besök i handelsboden i Remshult köpt brevpapper av finaste sort, något som åstadkommit ett djupt hål i hennes allt magrare kassa. De gamla breven förvarade hon sedan tillsammans med det nyinköpta brevpapperet i en kista av trä med ett stort hänglås på. Kistan förvarade hon i ett hörn på vinden och täckte den med diverse bråte. Nyckeln till hänglåset förvarade hon på en spik längst in i skafferiet. Ingen skulle kunna komma åt hennes hemlighet.
Så kom det sig att Amanda framöver kunde få ett brev varje månad under senvintern och våren 1929. Hon berättade med stolthet om breven för alla invånarna i byn, och eftersom de flesta i Olsboda hade någon släkting som flyttat till Amerika, så var det här egentligen inget märkligt. Att det aldrig fanns några kuvert till breven var det ingen som brydde sig om lika lite som någon skulle komma på att fråga posten om de här månatliga breven från Amerika. Alla trodde på Amanda, och fram i maj månad började hon känna en viss trygghet med sin lögn. Hon fick den sympati hon behövde, och den utnyttjade hon väl. Enda problemet var Elin, för om flickan vaknade till medvetande igen, så måste hon invigas i lögnen.
Kalle fortsatte att berätta om sina äventyr i Amerika. Han beskrev New York på ett sätt som fick Irma att förundras över hur något kunde vara så stort. Irma hade nämligen en gång i sin ungdom rest till Stockholm med en något förvirrad idé i huvudet att skapa sig ett eget liv. Hon hade funnit staden alltför stökig och hade rest hem igen efter några månader, varefter hon gift sig med sin ungdomskärlek Arne och flyttat in i Norrgården. Alltså visste Irma hur en storstad fungerade, men hon förstod också att New York var både större och bullrigare än Stockholm. Allt det här berättade hon för Amanda, som belåtet konstaterade att de beskrivningar hennes egna släktingar gjort av den stora staden i väster stämde ganska väl.
I det här läget var det med blandade känslor som Amanda såg sin dotter Elin stappla ut i solen på sin födelsedag den 29 maj. Amanda hade lyckats vinna så mycket sympati hos grannarna att hon fått den hjälp hon behövt med vårsådden och lite annat som skulle göras så här års. Gården fungerade trots allt, och Amanda behövde inte ens be om hjälp med att såga och hugga ved inför den vinter som trots allt skulle komma. Det fanns nämligen gott om bränsle kvar i den stora vedboden.
Sedan Elin sjunkit ner på den enkla trädgårdsstolen utanför huset tog Amanda fram ännu en stol och satte sig bredvid dottern. Naturligtvis var Elin blek efter den långa vintern inomhus. Hon hade också magrat eftersom hennes aptit inte varit den bästa. Amanda såg allt detta och tänkte på hur hon sökt truga dottern att äta ordentligt utan att få någon vidare respons. Den tidigare så vackra flickan såg nu betydligt äldre ut med sina fårade kinder och alltför slanka kropp. Amanda suckade och frågade Elin hur hon mådde. För första gången sedan den ödesdigra kvällen i december öppnade Elin munnen och försökte prata. Men det gick dåligt, orden ville liksom inte riktigt infinna sig.
Amanda tog Elins hand. Mor och dotter satt länge tysta tills Elin med en kraftansträngning bröt tystnaden och ställde en fråga. ”Vad hände med Kalle”, löd den. Amanda suckade tungt när hon förstod att Elin inte suddat ut den hemska händelsen ur sitt medvetande. Nu uppstod en situation där Amanda måste välja väg. Antingen skulle hon berätta sanningen eller också skulle hon övertyga Elin om att det hela bara varit en ond dröm och att Kalle nu hade det bra i Amerika. Om hon berättade sanningen måste hon förvissa sig om att Elin höll tyst för all framtid. Om hon inte sade sanningen visste hon att hon spädde på sin lögn och därmed sina egna skuldkänslor.
”Det är så här”, sade Amanda långsamt. Men innan hon hann fortsätta brast den annars så starka kvinnan ut i en våldsam gråt. Hon grät hejdlöst och högljutt medan tårarna strömmade utefter hennes kinder. Ansiktet blev allt rödare under de minuter som attacken varade. Sedan tystnade Amanda helt plötsligt, satte sig rak i stolen och torkade ansiktet med förklädet. Nu hade hon återigen full kontroll över situationen.
”Det är så här”, sade Amanda återigen medan hon sparkade med skorna i marken. ”Det är så här att allt det du minns var helt verkligt”. Hon hade nu bestämt sig för att sanningen var det enda rättesnöre hon hade även om sanningen skulle medföra polisförhör och andra otrevligheter om dottern inte var med på noterna. Elin satt tyst en lång stund. ”Då var det alltså ingen ond dröm”, sade hon till slut. ”Det är alltså sanning att Kalle gick upp till hönshuset och sköt sig med hagelgeväret. Men var finns han”, blev den naturliga följdfrågan. ”Jag kan inte minnas att vi hade någon begravning eller något sådant. Men det är kanske så att jag varit helt borta så länge att jag inte minns något över huvud taget”.
Amanda kramade länge Elins hand innan hon fortsatte att säga den sanning som nu behövde sägas. Amanda berättade i detalj hur hon tagit med sig Kalle ut på isen och begravt honom i Oxdjupet. Sedan berättade hon om sin lögn och hur hon åstadkommit amerikabreven. Elin satt hela tiden tyst och försökte ta till sig hemskheterna. Hon lyckades inte helt, och till slut blev det Elin som brast ut i hejdlös gråt. ”Kalle är borta”, snyftade hon, ”jag får aldrig se honom igen. Kalle ligger djupt nere i Storsjön och du låtsas att han är i Amerika”.
Det var nu som Amanda började fundera över vad hon ställt till med. Om det inte varit bättre att kalla på landsfiskalen den ödesdigra kvällen och låtit sanningen framstå i öppen dager. Men samtidigt kände hon att hon gjort rätt eftersom en polisutredning skulle ha avslöjat de dunkla fenomenen i familjens förflutna. Det var just dessa dunkla historier som Amanda och hennes nu avlidne man lyckats hålla Elin utanför. Därför bestämde sig Amanda för att bli stark igen och låta lögnen leva vidare.
Det blev Elin som avgjorde saken. Hon reste sig med ett ryck och konstaterade att hon var hungrig. Sedan gick hon raka vägen in i köket, öppnade skafferidörren, tog fram bröd, smör och ost och dukade det stora slagbordet. En skvätt mjölk blev det också. Elin åt sin mat under tystnad uppkrupen i den stora soffan medan modern satte sig mitt emot och med förundran iakttog sin dotter. Elin åt mycket, och hon åt sig mätt för första gången på mycket länge.
Utanför huset gick eftermiddagen mot sitt slut, Elin reste sig upp och dukade av bordet alltmedan modern satt kvar i sin förundran. ”Korna behöver mjölkas”, förklarade Elin torrt medan hon ställde in den överblivna maten i skafferiet. ”Korna råmar och du bara sitter här”, fortsatte hon medan hon grep ett förkläde och satte det på sig. Elin gick ut i försommarkvällen och konstaterade att vädret var vackert, att blommorna vid husknuten visade goda livstecken och att livet trots allt kanske var värt att leva. Elin kände att hon tagit befälet på Södergården.
——
Det hade gått ytterligare ett par år när Elin en sen lördagseftermiddag i juni månad 1931 sade till modern att hon skulle bege sig de få kilometerna till Remshult och gå på dans. Irmas son Niklas hade lovat att hämta och skjutsa henne på sin nya cykel. Naturligtvis skulle det ta en god stund att ta sig till Remshult, så Elin var tvungen att ge sig av före kvällsmjölkningen, en syssla som hon i och med konstaterandet överlät till Amanda.
Allt sedan det ödesdigra erkännandet hade mor och dotter fortsatt att leva under samma tak, men de sade inte mycket till varandra. Till Amandas stora lättnad hade Elin inte avslöjat någonting, varför Amanda kunde fortsätta sitt bedrägeri med amerikabreven efter de goda förlagor hon hade. Och grannarna kunde gotta sig i de berättelser som levererades. Eftersom Amanda då och då kom över en dagstidning med skildringar från de kriser som vid det här laget rådde i Amerika, så kunde hon spä på sina berättelser ordentligt. Kalle hade flyttat till Chicago, där han arbetade på ett stort slakteri. Tyvärr hade han ännu inte så gott ställt att han skulle kunna skicka hem pengar, men även det skulle väl ordna sig.
Det hade fallit på Elins lott att städa upp i hönshuset under sommaren 1929 eftersom modern inte orkat ta itu med saken. Elin hade tagit med sig en spann med varmt såpvatten och en ordentlig rotborste. Först hade hon lagt alla döda hönor och den ståtliga tuppen i en stor säck och sedan skrubbat väggarna rena från broderns blod. Hel tiden hade hon känt kväljningar och varit beredd på att spy, men magen hade förhållit sig förvånansvärt lugn och hon hade kunnat slutföra sitt arbete. Säcken med de döda hönorna hade hon grävt ner i gödselstan. Sedan hade hon hittat en god förklaring till varför det inte fanns några hönor på Södergården. Dörren till hönshuset hade blåst upp och rävarna hade kunnat härja fritt. Irma hade sedan lovat att förse Södergården med nya invånare i hönshuset så snart sommarens första kycklingar hade blivit stora nog. Under tiden kunde Amanda och Elin hämta de ägg de behövde i granngårdarna.
Den spända stämningen mellan Amanda och Elin lättades alltid upp en smula när de träffade andra invånare i byn. Irma och Arne Adolfsson borta i Norrgården hade sin vuxna och duktiga son som var en stor tillgång i jordbruket. Irma och Arne bäddade för att han småningom skulle ta över gården och ingå ett passande giftermål. I Storgården fanns det gamla och barnlösa paret Sigrid och Rune Johansson, som strävade vidare men hoppades på pension och en lugnare tillvaro. Efter pensioneringen kunde de tänka sig att sälja korna och lägga ner jordbruket. Alla visste ju att de hade gott om pengar efter ett arv från en släkting i Amerika. I Mellangården levde Karin och Gunnar Karlsson ett gott och innehållsrikt liv. De var nu lite till åren och hade tre gemensamma barn, som alla flyttat till Stockholm och gift sig. Karin och Gunnar gick nu omkring och längtade efter barnbarn.
Ungefär så såg det ut när Niklas kom med sin cykel på lördagseftermiddagen i juni och hämtade upp Elin. Under glada skratt började de båda ungdomarna sin mer eller mindre vingliga färd till Remshult, där en dragspelare och en fiolspelare väntade på att förnöja sin publik på den öppna dansbanan på festplatsen. Niklas betalade inträde för sig och Elin, och sedan var det bara att starta kvällens nöjen. En och annan ung man försvann ibland i buskarna runt dansbanan och kom tillbaka med smått rödmosiga kinder och något vinglande gång. Det var vid sådana här tillfällen en hel del brännvin i omlopp, och en och annan av de drabbade fick vissa svårigheter att ta sig hem frampå nattkröken. Några blev också liggande i buskarna där de sov ruset av sig.
Elin fick dock inga problem eftersom Niklas inte använde brännvin. Han hade heller aldrig försökt att smaka på den starka drycken eftersom hans djupt religiösa föräldrar saknade motbok och därmed möjligheter att handla på systembolaget. I skymningen gav sig Elin och Niklas tillbaka, och den tidiga försommarnatten var redan ett faktum när de kom tillbaka till Olsboda. Eftersom Niklas var en väluppfostrad och artig gjorde han inte minsta försök att närma sig Elin framför ingången till Södergården. Med ett brett leende sade han god natt och vände sin cykel hemåt. Elin viskade i sin tur ett blygt god natt och gick in i huset.
Väl inkommen bröt helvetet lös för Elins del. Amanda kom nedstörtande från övervåningen, där hon hade sitt sovrum och undrade var dottern hållit hus halva natten. Helt chockad avstod Elin att svara på den ställda frågan. ”Jaså, du har fått ihop det med Irmas Niklas”, fortsatte Amanda medan hon knöt näven mot dottern. ”Den grabben har jag känt sedan han föddes, och jag vet att Irma och Arne gärna skulle se att han gifte in sig här så att de kunde få två gårdar att styra över. Men se det skall jag sätta stopp för. Den här gården skulle ha blivit Kalles om han fått leva och du skulle ha blivit tvungen att gifta in dig i någon annan gård. Jag skulle ha fått stanna kvar här och Kalle skulle ha gift sig ståndsmässigt. Men nu blev det som det blev, och nu är det du och jag som bor här, och jag tänker inte för mitt liv släppa in någon annan karl i det här huset. Så mycket du vet det!”
Elin var beredd på att modern skulle slå till henne, men så blev det inte. I stället vände Amanda på klacken och gick upp till sig. Elin satte sig vid köksbordet och grunnade länge över det som modern sagt. Inom henne växte ett hat fram, ett hat som riktade sig mot den lögn som hon numera var en del av. Naturligtvis skulle Kalle ha tagit över gården om allt skett i rätt ordning. Men nu blev det inte så. Kalle var död men levde vidare i Amandas fantasier på ett sätt som fick Elin att rysa. Kalle skulle inte komma tillbaka, nu var Elin det enda barn som Amanda hade kvar. Och Elin var fast besluten att ta upp den kamp som påbörjats.
Elin grunnade länge denna natt, och hon gick inte till sängs i kammaren innanför köket förrän solen börjat titta fram. Med en smörgås i handen kröp hon ihop ovanpå sin bädd. Hon var vid det här laget tjugotvå år gammal och därmed giftasvuxen. Hon hade ätit upp sig ordentligt sedan hon lämnat sin apati och var vid det här laget en ganska fyllig och stilig kvinna. Elin hade inte kunnat undgå blickarna från den nyktra delen av de unga män som varit på dansen och förstod att hon mycket väl och utan besvär skulle kunna hitta en passande man. Hon tänkte sedan på Niklas och förstod att han gillade henne. Men å andra sidan hade hon inga som helst känslor för Niklas på det viset. De var väl snarast något av syskon, uppvuxna i samma by, hade gått i samma skola, konfirmerats i samma kyrka och mötts i alla möjliga sammanhang. Nej, Elin fortsatte gärna att betrakta Niklas som en bror sedan hon förlorat sin egen.
Elin väcktes abrupt av moderns hårda stämma ett par timmar senare. ”Det är dags att mjölka”, konstaterade Amanda kort och gick ut i köket för att förbereda frukosten. Det vankades gröt och mjölk med bröd till. Mor och dotter åt under tystnad, och efter avslutad måltid dukade Amanda av bordet. Sedan gick de båda ut i ladugården.
Eftersom Amanda hade skadat sina händer under vistelsen på isen hade hon svårt att mjölka. Det blev för det mesta Elins syssla även om modern hjälpte till så gott hon kunde. Elin arbetade raskt med kornas spenar och var färdig fortare än vanligt. Säkerligen var det ilskan som drev på henne och hon kände att hon hade svårt att hålla tillbaka tårarna. ”Varför skall mamma vara så elak”, tänkte hon medan hon gick ut med den sista spannen i mjölkrummet och tömde den i silen. Vid det här laget hade gårdarna i Olsboda börjat sälja det mesta av mjölken till Mejeriet i Remshult, varför Elin fördelade den ännu varma vätskan på ett par stora metallkrukor. Hon körde ut dem till mjölkbryggan där mejeriets stönande lastbil skulle hämta dem om en stund.
Sedan var det dags att släppa ut korna i den varma och goda försommaren. Glatt lämnade de gården alla fem och gav sig iväg mot skogsbrynet. De hade en stor yta att röra sig på eftersom inhägnaden mot grannens mark låg en bra bit bort. Där skulle de nu beta hela dagen tills det blev dags att ta in dem för kvällsmjölkningen. Vatten att dricka fanns i en bäck som kom från den högre belägna skogen och mynnade i Storsjön.
Vid det här laget insåg till och med Amanda att det skulle behövas en karl på gården, men det var naturligtvis inget som hon för sitt liv ville erkänna. Förutom korna, hönsen och en gris fanns det naturligtvis en häst på gården. Den hette Mops och var en snäll gammal hingst som aldrig ställde till några besvär utan lät sig villigt hanteras av gårdens folk. Men att spänna Mops för en vagn eller en plog var inget kvinnogöra. Mops fick därför stå i sin spilta för det mesta, men ibland släppte Elin ut honom. Hon fick alltid en tacksam blick från den stora hingsten när hon gjorde det.
——
Under åren 1931 och 1932 kom amerikabreven lite tätare än förut. Amanda satt på kvällarna vid fotogenlampans svaga ljus i köket och läste dem. Det var givetvis fortfarande bara Elin som visste att modern själv skrivit breven och att hon för varje brev som under mystiska omständigheter dök upp blev alltmer sluten i sig själv. Vardagssysslorna klarade Amanda till nöds, men samtalet mellan mor och dotter tystnade alltmer för att till slut inskränka sig till de allra mest nödvändiga kommentarerna. Elin började känna att livet höll på att rinna ifrån henne samtidigt som hon undrade om modern höll på att bli galen.
En och annan dag var Amanda på ett strålande humör när hon träffade på grannarna och berättade om vad Kalle hade för sig där borta i Amerika. Han hade vid det här laget flyttat till en stor stad som hette Chicago, och där hade han fått arbete på ett av de stora slakterierna. Men sedan kom mer dystra tongångar sedan grannarna börjat undra varför en så välbeställd ung man inte skickade hem pengar nu när han hade så god lön. ”Några dollar i ett kuvert skulle väl vara bra”, sade Irma en dag. Amanda förstod nu att hon måste byta taktik en smula.
I Amerika hade den stora börskraschen ägt rum redan 1929, och såväl Amanda som Elin och alla grannarna hade börjat känna av den depression som kommit från Amerika och under de följande åren brett ut sig även över Sverige. Eftersom Amanda inte var det minsta korkad och i allra högsta grad läskunnig försökte hon på alla sätt få tag i dagstidningar med rapporter från det stora landet i väster. En och annan tidning nådde fram till byn, och eftersom alla visste att Amanda var en stor nyhetsslukare hamnade tidningar, som ofta var flera veckor gamla, på köksbordet i Södergården i Olsboda. Amanda läste dem med stort intresse, och med pennan i handen och papper framför sig förde hon de anteckningar hon behövde för att spä på sin lögn.
Så kom det sig att Amanda en sen kväll på hösten 1932 bestämde sig för att Kalle var både utfattig och utsvulten. Det var tydligen enda sättet att få tyst på Irmas funderingar om det där med att skicka hem en eller annan dollar. Kalle hade mist sitt arbete på slakteriet och sällat sig till den stora skara av arbetssökande och hungriga män som sökte efter sysselsättning. Han skrev att han för det mesta var svulten men att han hyste gott hopp om att småningom få ett arbete eftersom det framför allt var unga människor som efterfrågades till de fåtaliga platser som blev lediga. Hur Kalle bodde eller om han hade familj var inget som brydde Amanda i hennes funderingar. Så långt tänkte hon inte ens.
Varje kväll gick Amanda under stort hemlighetsmakeri upp på vinden, låste upp sin kista och lade ner breven i den. Alla de tidningar, som utgjorde källmaterialet till hennes fabuleringar lades i en prydlig hög på golvet. ”Tidningarna innehåller ju inga hemligheter”, brukade Amanda mumla, ”huvudsaken är att breven inte kommer i orätta händer”. Eftersom Amanda bodde på övervåningen och bevakade uppgången till vinden noga hade Elin ingen möjlighet att slinka upp dit för att snoka. Elin bodde fortfarande i kammaren på husets bottenvåning.
En kväll när Amanda i fotogenlampans svaga sken satt och studerade sina amerikabrev kom Elin och satte sig mitt emot henne. Elin såg sin mor rakt in i ögonen och frågade hur länge det här spektaklet skulle kunna fortsätta. Amanda, som vid det här laget inte var van vid att dottern tilltalade henne, lyfte ett ögonbryn och stirrade tillbaka. ”En sak skall du ha klar för dig Elin”, sade hon till slut, ”du skall veta att Kalle var mitt älsklingsbarn och att jag hade sett fram emot att han skulle kunna ta över gården när min ork var slut. ”Men”, replikerade Elin, nu med en trotsig min, ”har du då aldrig tyckt om mig? Det där med att Kalle skulle ta över gården och att jag skulle få lov att ge mig iväg har jag hört så många gånger förut.”
Amanda svarade inte utan återgick till sin läsning av en bunt brev som låg framför henne. Med en suck reste sig Elin och bestämde sig för att inte ta upp tråden igen. Modern tyckte tydligen inte om henne, och det var väl något som hon fick leva med. Samtidigt insåg hon att om hon lät livet rinna iväg på det vis som det nu gjorde, så skulle hon småningom bli minst lika förgrämd och konstig som modern. Det var i det ögonblicket hon fattade sitt livs viktigaste beslut. Medan modern ännu bläddrade i sina papper reste sig Elin med ett stort leende på läpparna och gick in på sin kammare. Eftersom tankarna fortfarande malde hade hon svårt att somna. När sömnen slutligen infann sig drömde hon om en stor och stark man.
——
Sedan Bertil och Helge i början av november 2005 genomsökt sin mors träkista med det bastanta lås som Helge lätt forcerat satt tvillingbröderna vid sitt köksbord och funderade. De satt vid samma slagbord som Amanda och Elin en gång i världen ventilerat sina känslor invid. Och bordet hade varit med längre än så. Otaliga slagmärken vittnade om detta. Därför hade bröderna tagit fram en av sin mors gamla hemvävda dukar för att täcka det som egentligen inte borde synas. Problemet var bara att duken sällan eller aldrig tvättades. Så egentligen hade det varit lika bra att vara utan duk och låta bordet framträda med alla de skavanker det fått under många år av flitigt användande.
Det var kvällen efter det att bröderna öppnat kistan. Helge hade varit tvungen att köra till systembutiken i Nybro. Med en klirrande påse hade han kommit hem, öppnat en flaska whisky och frågat brodern om han ville ha innan han hällde upp till sig själv. Bertil hade skakat på huvudet och förklarat att han fortfarande inte hade lärt sig att dricka sprit. Sedan satt båda tysta medan Helge tog sig den ena supen efter den andra.
”Du”, sade Helge plötsligt och vaggade en smula fram och tillbaka på stolen medan han tömde glaset. ”Egentligen är det ganska korkat att köpa de här godsakerna på systemet när det är fan så mycket billigare i Tyskland”. Bertil tittade upp på brodern och undrade vad som menades. ”Köpa sprit i Tyskland”? Helge satt tyst en stund och sedan förklarade han att nu när Sverige var med i EU och allt det där, så fick man föra in en förfärlig massa sprit och öl utan att tullen brydde sig det minsta. ”Ja”, fortsatte han, om vi köper en sådan där stor SUV när vi sålt morsans kåk, så kan vi köra ner över Öresundsbron och handla. Det tjänar vi ju på. ”Du tjänar på det”, tänkte Bertil, ”det är du som köper sprit för dina pengar, och det är jag som får köpa mat till oss båda för mina pengar”, fortsatte tankegången. ”Det är du som aldrig har några pengar, medan jag har gott om slantar på banken. Det kostar alldeles för mycket att hålla på och supa.” Det senare sade Bertil högt, men Helge tycktes inte lyssna. I varje fall sade han inte mer.
Egentligen var det bara Bertil som anade vad den gamla träkistan innehöll. Alla breven från morbror Kalle i Amerika. ”Jag får väl grunna lite på både morbror Kalle och allt det andra som jag har svårt att tyda,” tänkte han stilla medan han tittade bort mot brodern som blev allt rundare under fötter. ”Gå och lägg dig”, sade Bertil medan han lade undan några av de papper som funnits i kistan. ”Det här får vi fortsätta med i morgon”, fortsatte han i ett försök att såväl inför sig själv som inför brodern dölja vad han trodde att kistan innehöll.
Helge reste sig på ostadiga ben. ”Jag skall bara gå ut och pissa”, sade han medan han vinglade mot ytterdörren. ”Det är den enda frihet som vi som bor på landet har kvar”, fortsatte han. ”Att få gå ut bakom knuten och slå kvällsdrillen i Guds fria natur.” Bertil hade hört den ramsan förr, och han brukade tänka på den när han själv gick ut bakom knuten i stället för att besöka det gamla dasset som stått på gården i kanske hundra år. Sedan gällde det att få Helge att somna. Helge hade sin säng på övervåningen i Amandas gamla rum medan Bertil sov i kammaren på bottenvåningen, där deras mor Elin en gång i världen haft sitt krypin.
Helge dröjde ovanligt länge där ute i det kalla novembervädret, tillräckligt länge för att Bertil skulle börja undra vart han tagit vägen. Bertil gick därför ut för att själv slå en drill bakom knuten när Helge dök upp ur mörkret med en mycket bekymrad min. ”Sa du inte att morsans mördare körde omkring i en stor svart skåpbil som snuten aldrig fick tag i?” Jo, det var vad Bertil fått för sig sedan polisrapporten kommit honom till handa. Jovisst hade den unge mannen som var tidningsbud sett en stor svart skåpbil lämna Remshult i hög fart den där ödesdigra morgonen. ”Jag gick bort till vägen”, sade Helge, ”och där står en svart jävla skåpbil parkerad.”
——
Sedan Elin väl bestämt vad hon skulle göra, så var det egentligen bara att lägga ut linjalen och välja en rak väg. Hon ville ha en karl, en stor och stark karl, en sådan som mött henne i drömmen. Men det gällde att avvakta rätt tillfälle, och det tillfället inträffade knappast mitt i vintern. I stället bidade Elin sin tid medan hon kväll efter kväll betraktade modern som i ett allt mer förvirrat tillstånd satt vid slagbordet och bläddrade i sina amerikabrev sedan mjölkningen och andra sysslor var överstökade.
Det dröjde ända till midsommaren 1933 innan Elin gjorde slag i saken. Då hade hon i förtroende förklarat för Irmas son Niklas att han inte var hennes drömprins men att hon gärna i fortsättningen betraktade honom som sin bror. Utan tvekan hade Niklas blivit en smula ledsen men hade till slut accepterat att det aldrig skulle kunna bli tal om en sammanslagning mellan Norrgården och Södergården i Olsboda by. Egentligen visste han inte själv vad det var som styrde, föräldrarnas önskan att han skulle ställas inför ett rikt och passande giftermål eller hans egna känslor för Elin. Niklas valde att följa det besked han fick och strunta i föräldrarnas avsikter. Han konstaterade bara att Elin var välkommen att bli den syster han aldrig fått.
På midsommaraftonen gick Elin ner till en undanskymd vik i Storsjön där hon utan att någon såg henne kunde ta ett ordentligt bad. Eftersom det var varmt och gott väder kunde hon verkligen njuta av att tvåla in hela kroppen gång på gång och sedan skölja av sig i det ljumma sjövattnet. Frampå eftermiddagen gick hon tillbaka till gården och sade kort till modern att hon struntade i kvällsmjölkningen. Amanda, som nu förlitat sig på Elin och hennes handlag med korna alltsedan utflykten med Niklas, blev helt stum. Elin knyckte på nacken, tog på sig en vit klänning, borstade håret och begav sig till fots mot dansbanan i Remshult. Hon gick lugnt och stilla i den ljumma sommarkvällen för att inte bli svettig och varm. När hon hunnit en bit kom fler danslystna unga människor och slöt an. Till slut var de ett stort glatt gäng som kom fram till dansbanan.
Det blev en fantastisk midsommaraftonskväll med molnfri himmel och försommarvärme vid dansbanan på festplatsen i Remshult. Elin skilde sig från sina kamrater, betalade sitt inträde och blandade sig med alla de människor som kommit för att fira att solen nu stod som högst på himlen. I morgon skulle det genast börja gå åt det andra hållet med allt mörkare kvällar. Elin lät blickarna svepa från den ena mannen till den andra vid dansbanan. Hon gick snabbt förbi alla de som redan hade förfriskat sig för mycket och börjat kliva en smula snett. Till slut stannade hennes blick vid en man som hon aldrig träffat förut men som helt stämde med hennes dröm. Han var storvuxen och klädd i en kostym som verkade vara alltför liten. Han såg lite vilsen ut, vilket passade Elin alldeles utmärkt.
Elin gick fram till mannen i den urvuxna kostymen och frågade helt fräckt om han ville dansa. Den vanliga dragspelaren och den likaledes vanliga fiolspelaren hade just stämt upp en vals, och många par var redan i farten på dansbanan. Mannen i den urvuxna kostymen svarade att han visst kunde tänka sig att dansa men att han var väldigt dålig på det. Elin log mot honom och sade stilla att det inte gjorde något, hon ville lära honom. Visserligen hade Elin själv inte dansat särskilt mycket, men hon hade rytmen i blodet, och det hjälpte gott. Hon tog sin blivande man i handen och ledde ut honom i dansen. Det blev en lång kväll i ett möte som skulle vara länge.
Det visade sig ganska snart att den välväxte mannen i den urvuxna kostymen kom från gården Slätteryd på andra sidan om Remshult från Olsboda räknat. Han hette Albert Olsson, var den yngre av två bröder och bodde fortfarande på föräldragården i den stora drängstugan. Där trivdes han bra, och han gick upp varje morgon för att delta i gårdens alla sysslor, och han visste att det var hans äldre bror som småningom skulle överta gården när föräldrarna inte längre orkade. Men han stretade vidare i hopp om att så småningom finna någon form av försörjning innan det var dags för brodern att ta över på riktigt. På det viset pratade Albert på hela kvällen, och Elin förstod att här stod hon inför ett riktigt kap. En man som var stor och stark, verkade snäll och som inte hade någon möjlighet att stanna på föräldragården. Det vore något för Amanda att bita i!
Kvällen slutade med att Elin och Albert skildes åt utanför festplatsen med den nu helt tysta dansbanan. Eftersom Elin till varje pris ville ha Albert till sin äkta man tog hon det lugnt vad gällde känslorna. ”Om jag förför honom den första kvällen, så kommer han aldrig mer att tro på mig”, tänkte hon när hon räckte Albert sin hand till något som han tolkade på återseende. Det var vad han uppfattade i Elins blick. Elin i sin tur ställde återigen en fräck fråga, nämligen om de kunde träffas igen. Albert lyste upp och sade att det skulle bli dans här igen nästa lördag. Då kunde han komma om Elin ville. Och Elin ville. När hon skildes från Albert och gav sig av hemåt i den korta midsommarnatten tillsammans med kamraterna var hon fylld av lycka. ”Det här kan bli spännande”, tänkte hon.
——
Eftersom Olsboda var en stor by, så hade den också mycket vidsträckta utmarker med täta och vackra skogar. Det var här i skogarna som kreaturen betade under somrarna och höll undervegetationen nere så att blåbärs- och lingonriset kunde frodas. De olika gårdarnas ägor var prydligt markerade och ingärdade med bastanta gärdesgårdar av ene och gran. Det var därför aldrig några problem att gå ut och leta efter korna när det var dags för kvällsmjölkningen. Oftast var korna på väg hem när det var dags, ledda av ”skällekon” med pinglan, den ko som flocken tydde sig till och som var deras ledare.
Det var på utmarken som alla torpen fanns. De flesta var vid det här laget fortfarande bebodda, men ett par av dem stod tomma sedan dess sista invånare avlidit eller flyttat till olika samhällen. Alla torpen hade anlagts i det avslutande 1800-talet då den stora folkökningen drivit många människor ut från de gamla bykärnorna och tvingat dem att odla upp ny jord för att över huvud taget kunna få försörjning. Det var en hård tid, en tid som många vid det här laget glömt bort sedan möjligheten att flytta till olika städer och rent av till Amerika blivit verklighet. Alltså fanns torpen kvar mest som en påminnelse om en äldre tid.
Torpen i Olsboda hade olika namn efter personer eller något annat som lockat vid namngivningen. Där fanns Solhaga och Burgund. Där fanns Nyhem och Trulsamåla. Där fanns Klingatorpet och ytterligare några stycken. Klingatorpet var ett soldattorp, uppkallat efter den gamle indelte knekten Kling som bott där en gång i världen. Men nu var indelningsverket sedan länge avskaffat, och gamle Kling var död. Men eftersom just det torpet låg på Storgårdens marker hade ägarna nere i byn inte haft några svårigheter att hålla husen vid liv med nya tak och allt underhåll som behövdes. Emma och Rune Johansson hade ju de pengar som behövdes för sådana här saker, och de hade väl ibland funderat över att sälja eller rent av hyra ut torpet till stockholmare eller andra som skulle kunna tycka att det vore skönt att komma ut på landet över sommaren.
På Solhaga bodde Peter och Emma, ingen visste med säkerhet deras efternamn. Men vad alla visste var att Peter och Emma gift sig i unga dagar och flyttat ut till den här platsen med utsikt över ån som rann från Storsjön, en plats där de funnit sig väl tillrätta och där de odlat den arrenderade jorden och fostrat sju barn, som nu alla var utflugna och avflyttade till olika städer, även till Stockholm. Peter och Emma var i början av 1930-talet lite till åren men inte äldre än att de fortfarande kunde sköta sina dagliga sysslor. Det här torpet låg under Södergården, men Amanda och hennes sedan lång tid avlidne man hade aldrig plågat sina torpare med något stort arrende. I stället hade de uppmanat sina torpare att sköta om husen så att de kunde stå kvar under lång tid framöver.
När Elin var liten hade hon ofta gått till Peter och Emma, och hon hade alltid varit välkommen till den lilla stugan med de många barnen. Alla var lite äldre än Elin, men de hade alla tyckt att det var roligt när hon kom på besök. De kände ju varandra väl eftersom de alla gick eller tidigare hade gått i samma skola, den byskola som låg utanför Remshult. Sedan Elin skilts från Albert vid dansbanan den goda midsommarnatten och var på hemväg, kom hon av någon anledning att tänka på Peter och Emma. Det var vid det här laget länge sedan hon besökt dem av förklarliga skäl. En eller annan gång hade hon råkat stöta på dem, men det var något annat än att sitta ner och prata.
——
Den här gången kunde Elin bege sig direkt till sin säng den tidiga midsommardagsmorgonen utan att mötas av bannor från Amanda. Modern sov av allt att döma djupt på övervåningen och hade tydligen inte för avsikt att än en gång ställa Elin till svars för något som hon inte gjort. Elin suckade djupt, klädde av sig och kröp ner i sin säng. Snart sov hon djupt och drömde om den stilige men något tafatte Albert.
Morgonen och förmiddagen gick utan några kontroverser. Mjölkningen och andra sedvanliga sysslor sköttes utan att fler ord än vad som behövdes växlades mellan mor och dotter. På förmiddagen bestämde sig Elin för att gå bort till Norrgården och prata med Irma, en person som hon alltid uppfattat som förnuftig och dessutom den enda i byn som visat ordentligt med sympati under den svåra tiden efter Kalles bortgång. Elin klädde sig i sin vita klänning och kammade håret omsorgsfullt. Sedan gick hon den korta sträckan till Norrgården.
Jodå, Irma var hemma och stod vid spisen där hon förberedde lite mat till mannen och sonen som förväntades hem om en stund. Visst, det var midsommardag, men Arne och Niklas hade ändå tagit häst och vagn och kört ut i skogen för att hämta hem en del torrt virke som skulle bli till ved inför kommande vinter. Det var varmt i köket, och Elin kände hur hon började svettas. Hon hade vissa svårigheter att formulera sitt ärende.
”Vad är det du vill, flicka lilla”, frågade Irma medan hon stoppade mer ved i den redan varma spisen. ”Vad är det som för dig hit? Är du orolig för din mamma, eller vad är det?” Elin svarade inte genast, hon tittade istället förläget på sina skor medan hon knäppte händerna. ”Jo”, sade hon till slut, ”jag tycker väldigt mycket om Niklas, men jag kommer aldrig att kunna gifta mig med honom. Han är mer som en bror än som en blivande man. Dessutom träffade jag en man som jag vill ha på dansen i går kväll”. Elin tystnade medan Irma lämnade spisen och satte sig bredvid flickan.
Irma förstod även om hon egentligen inte ville. Elin, en flicka som Irma länge betraktat som en passande maka till sin son, satt här i hennes kök och sade rent ut att hon inte ville ha Niklas. Irma kunde inte annat än sitta still och vänta på fortsättningen, men plötsligt reste sig Elin och gick ut. Hon mötte Arne och Niklas i dörren men nöjde sig med att ge dem en kort blick innan hon sprang iväg. De båda männen stirrade efter henne och begrep ingenting. När de frågade Irma vad saken gällde sade Irma bara helt kort att Elin hade haft vägarna förbi och tittat in så att säga. Med det beskedet fick Arne och Niklas låta sig nöja.
Elin styrde nu stegen till Solhaga. Efter ett par kilometers promenad nådde hon torpet och fanns Peter och Emma sittande på varsin stol utanför huset njutande av den goda sommarvärmen. ”Nej men se Elin”, sade Emma och reste sig. ”Vad för dig hit denna vackra dag? Jag skall genast gå in och hämta en stol till så att du får sitta ner med oss.” Elin kramade om Emma och hälsade sedan på Peter.
Efter en stund, sedan Emma bjudit på kaffe och bullar, berättade Elin allt hon hade på hjärtat. Varför hon inte ville gifta sig med Niklas, hur hon träffat Albert på dansen, hur hennes mor behandlade henne och hur hon kände att hennes eget liv höll på att försvinna utan att hon fick något vettigt gjort. Att hon trodde att hon tyckte om Albert på riktigt och att han skulle kunna bli en passande man på Södergården. Emma lyssnade och satt sedan tyst en lång stund. ”Peter och jag vet vilket elände du och Amanda haft sedan Kalle flyttade till Amerika. Att han bara kunde göra så. Lämna er i sticket på det viset. Visst, jag förstår att det behövs en stor stark karl på gården, och om det nu är så att du tycker om den här Albert, så skall jag nog luska en smula och ta reda på vem han är.”
Peter, som lyssnat hela tiden, lade sig nu i samtalet. Han framförde åsikten att Elin, som var en så grann och lättpratad flicka, måste skaffa sig en karl som hade samma öppna sinne som hon. Peter hade nämligen själv den erfarenheten att han och Emma kunnat bli ett par tack vare att de tyckt likadant och att de skrattat åt samma saker. Han avbröts i sina funderingar av Emma, som menade att det var så länge sedan de kom ihop och att det nu rådde nya tider nere på gården. Självklart skulle Elin följa sina känslor även om de innebar att Amanda blev satt på undantag. För det viktigaste just nu var att den lite smått förfallna Södergården fick en ordentlig uppryckning. Ingenting var viktigare än det.
Glad i hågen gav sig Elin hem igen. Hon hade fått det stöd hon behövde för att gå vidare med sina planer. Fast besluten att trotsa moderns vilja skulle hon gifta sig med Albert och se till att han flyttade till Södergården. Lite betänksam blev hon givetvis när hon insåg att hon måste berätta för Albert om sin knepiga mor. Hur han skulle ta den sanningen visste hon givetvis inte men hoppades att alla pusselbitar så småningom skulle falla på plats. Han var en stilig man, och Elin tyckte om honom. Säkert skulle hon med en stor portion charm kunna snärja honom på riktig
——
Kyrkbyn, sockencentrum, allt det här låg bara tre kilometer från Olsboda i nordlig riktning och norr om Lillsjön. Ingen lång sträcka att vandra för unga fötter. En sträcka som under våren, sommaren och hösten bjöd på en rad upplevelser av ett levande landskap med betande djur och hårt arbetande människor. En sträcka som en vinterdag med pinande blåst kunde innebära frusna lemmar och en rinnande näsa. Att gå till Remshult var alltid att ställa in sig på en förhoppning, en förhoppning att träffa goda och glada människor och att lära sig något nytt.
Naturligtvis hade Olsbodas alla invånare i långa tider upplevt den här vandringen och det utbyte de förväntade sig. En del besvikelser hade givetvis också funnits under de olika mötena, men det där med besvikelser var något man lätt glömde. För det mesta var det de ljusa minnena som stannade kvar. Som att gå till skolan, en skola som låg i utkanten av Remshult med sikte på just Olsboda. Elin hade i likhet med sin bror Kalle gått i den skolan, och de hade både älskat och hatat den under sina vandringar fram och tillbaka. Skolan var både glädje och pina, men glädjen hade övervägt eftersom lärarinnan varit rättvis även om hon varit sträng.
Remshult hade växt fram kring kyrkan och den stora gård som fortfarande fanns kvar. Vid sidan av kyrkan och den stora gården hade ett mindre samhälle danats. Det var skolan man först mötte på sin vandring från Olsboda. Där i närheten låg också den stora festplatsen med sin dansbana. Sedan kunde man gå in i samhället längs den stora gatan och finna ett flertal hantverkare med sina verkstäder. Där huserade smeden, skomakaren, tunnbindaren, kopparslagaren och många andra. Småningom kom man till handelsboden, där föreståndaren stod med pennan bakom örat och tog emot sina kunder. Sedan möttes man av kyrkan och den mäktiga kyrkogården. Efter ytterligare en kort vandring såg man en rad låga hus, som alla utgjorde bostäder till det verkliga navet i Remshults arbetsliv, nämligen det stora glasbruket. Då hade man hamnat på den andra sidan av samhället, den sida som vette mot nästa socken, där byn Slätteryd var belägen.
Sedan glasbruket grundats i Remshult under den senare delen av 1800-talet hade den gamla bondbyn allteftersom tiden gått förvandlats till det samhälle som tonar fram i början av 1930-talet. Här sjöd det av liv, hit kom många människor från andra delar av landet för att ta del av glastillverkningen, här fanns arbetstillfällen för alla de unga pojkar som gått ut skolan och behövde ett hederligt arbete. Remshult hade utvecklats till en mötesplats i ett lokalt samhälle som ännu dominerades av den gamla bondenäringen, ett samhälle där alla visste sin plats och följde de oskrivna lagar som rådde.
En bit från glasbruket och i riktning norrut från Remshult låg bruksherrgården där Patron, det vill säga glasbrukets ägare, bodde. Patron var en storvuxen man, som alltid talade med hög stämma men som var mycket mån om sina arbetare. Patron visste nämligen att den goda arbetskraft han hade förvisso skulle hållas i herrans tukt och förmaning samtidigt som han också visste att hela hans existens var beroende av en lojal arbetarstam. Sålunda fanns Patron alltid på plats på glasbruket under arbetstid, och han fanns också till hands under alla tider på dygnet för de människor som ville delge honom sina problem. Alla erkände den stora pondus patron hade, men samtidigt var det ingen som stod med mössan i handen när han passerade. Patron hade nämligen gjort klart för alla som arbetade på glasbruket att människor var jämlika. Därför åtnjöt patron mycket stor respekt hos alla.
Glasbruket bestod av en stor hytta uppförd i trä. Där inne arbetade ett femtiotal män med den varma produktionen kring en stor ugn med inte mindre än åtta deglar. Arbetarna bildade verkstäder med sex till åtta man i varje. Eftersom varje verkstad hade sin egen degel, så fanns här inte mindre än åtta verkstäder. En helt vanlig arbetsdag myllrade det alltså av liv på den stora arbetsplatsen. För den oinvigde kunde detta te sig som ett veritabelt inferno med glasblåsarpipor med glödande glas överallt. Men i allt det här infernot fanns ett sedan mycket lång tid inövat schema som alla följde. Så den utomstående betraktaren behövde inte alls oroa sig för att arbetarna kring ugnen skulle sätta eld på varandra.
Vid sidan av hyttan fanns ytterligare ett antal byggnader, nämligen brukskontoret, sliperiet, gravörverkstaden, måleriverkstaden, försäljningsutställningen och en del annat. Utanför hyttan låg också det stora vedförrådet, varifrån alla de människor som arbetade med uppvärmningen av ugnen, hämtade det bränsle som behövdes. Utanför vedförrådet låg dessutom stora travar ved på tork. Den veden skulle småningom läggas in i det stora vedförrådet för att under torkning vänta på sin tur. De som arbetade med veden visste att här behövde fyllas på hela tiden eftersom den stora ugnen krävde ungefär fyrtio kubikmeter ved om dygnet för sin uppvärmning.
——
Elin och Albert höll löftet till varandra. De träffades nästkommande lördag åter vid dansbanan. Albert väntade på Elin utanför entrén till festplatsen, log brett när hon kom och betalade för båda. Elin tog sin blivande mans arm och gick direkt till dansbanan, där de vanliga musikanterna förnöjde alla. Hela kvällen dansade de båda, och efter ett par timmar fann Elin att Albert blivit riktigt duktig på att föra sin blivande brud. Här var mycket folk, men Elin och Albert lät sig inte störas, de hade bara ögon för varandra och märkte inte ens det stora slagsmål som brutit ut i ett hörn av festplatsen. ”Det är de jävla glasarbetarna som försöker ta våra jäntor ifrån oss”, skrek en gäll röst. ”Ge fan i våra jäntor, de skall stanna hemma på gårdarna och hjälpa till där. De skall inte bli något slags andra klassens fattighjon och hamna i arbetarbostäderna vid glasbruket”. Rösten tystnade sedan dess innehavare fått en stor fet smäll på käften.
Elin och Albert lämnade festplatsen. De märkte att det blivit en liten smula mörkare än det varit för en vecka sedan. De gick hand i hand, och Elin insåg att Alberts blyghet var som bortblåst. Plötsligt tog han Elin om livet, vände henne mot sig och gav henne en kyss. Elin svarade på inviten och sjönk in i Alberts famn. Natten blev lång, och när de båda äntligen insåg att de borde gå åt varsitt håll hade de bestämt sig. De skulle gifta sig och bli ett par. Elin hade varit snubblande nära att berätta om sin knepiga mor men avstått. Albert hade å sin sida förklarat att han inte alls var ute efter Södergården. Han skulle säkert kunna finna ett arbete någon annanstans för att försörja dem. Elin trodde honom givetvis men konstaterade torrt att nu var det hon som bestämde. Det var hon som var ensam arvinge till Södergården, och det var hon som bestämde vem hon ville ha som äkta man. Amanda fick säga vad hon ville.
Så kom det sig att Elin, när hon kom hem i den tidiga morgontimman, gick rakt in i köket till sin mor och talade om att hon tänkte gifta sig med Albert från Slätteryd. Amanda, som i princip var på väg ut i ladugården för morgonmjölkningen, blängde på sin dotter men sade ingenting. Elin gick till sin kammare där hon genast somnade medan Amanda fick sköta mjölkningen. Elin sov länge denna söndag.
——
En vecka efter den senaste dansen i Remshult kom Albert till Olsboda och Södergården tidigt på söndagseftermiddagen. Elin hade väntat på honom eftersom de kommit överens om hans besök när de skildes åt i den tidiga morgontimman. Albert var klädd i sin urvuxna kostym, och han var en smula svettig efter den nära åtta kilometer långa promenaden i det varma vädret. Elin, som väntat utomhus, gick honom till mötes och kramade honom hårt. ”Du kom i alla fall”, viskade hon och kramade ännu hårdare. ”Klart att jag kom”, svarade Albert enkelt. ”Det var ju vad jag lovade.”
Elin och Albert höll om varandra när de gick ner till sjön och satte sig på klipporna nära åmynningen. De satt länge tysta, men till slut var det Albert som tog upp den tråd han funderat över under sin promenad. Han hade pratat med sina föräldrar och sin bror, och alla tre hade givetvis förstått att Albert ville gå sin egen väg när det var den äldre brodern som skulle ta över gården efter de gemensamma föräldrarna. Fadern hade dock visat en bekymrad min när han konstaterat att Albert på något sätt måste kompenseras när han och hustrun var borta. Båda sönerna skulle ju ärva lika. Albert och brodern hade dock viftat bort faderns farhågor och sagt att det fick bli en sak dem emellan när den dagen kom. Därmed hade fadern låtit sig nöja samtidigt som han förstått att Albert nu var på väg att gifta in sig i en gård som var minst lika värdefull som hans egen.
Det var nu som Elin beslöt sig för att berätta sitt livs historia för Albert. Hur fadern dött för flera år sedan, hur Kalle hade beslutat sig för att flytta till Amerika och att modern blivit mer eller mindre tokig över att sonen försvunnit. Hon berättade också om alla de brev som kommit från Kalle och att det fortfarande kom ett och annat brev. Hon sade i uppriktig ton att modern inte alls skulle tycka om att hon gifte sig eftersom Kalle skulle ha haft gården. Hon varnade med andra ord Albert och sade uppriktigt att han skulle få problem med Amanda, som satt där och väntade på att Kalle skulle komma hem endera dagen. Elin märkte till slut att hon nu verkligen var en del av moderns lögn, något som hon i detta ögonblick bestämde sig för att bli av med.
Albert försökte förstå vad det var för budskap som Elin förmedlade. Han insåg att Elin och Kalle hade lika arvsrätt i Södergården samtidigt som Elin och Amanda var beroende av ett en mansperson flyttade in och tog tag i en stor del av vardagssysslorna. Men ingenting av allt detta bekymrade honom just nu, eftersom hans känslor för Elin var äkta. Han ville gifta sig med henne även om han skulle tvingas ta ett arbete som dräng på någon gård eller bosätta sig på något av de lediga torpen. Det sade han också till henne. Albert reste sig till slut, knäppte kavajen och frågade om det fanns häst och vagn på Södergården. ”Jodå”, sade Elin, ”visst finns det häst och vagn. Hästen står där mest och väntar på att någon med det rätta handlaget skall sätta selen på honom och spänna honom för vagnen”.
Så kom det sig att Elin och Albert hand i hand gick tillbaka till gården, där Elin förgäves ropade efter modern för att varsko henne om vad hon och Albert tänkte göra. Men Amanda hade vid det här laget sjunkit djupt in i sig själv på sin övervåning och ville inte ha någon som helst kontakt med omvärlden. Elin och Albert gick därför ut till stallet där hingsten Mops frustade en smula över besöket. Albert gick fram till Mops och bekantade sig med honom, och efter en liten stund kunde han leda ut hästen och ta honom till vagnboden där Elin redan öppnat dörren och börjat dra ut den lilla tvåsitsiga vagnen. Albert spände för och sedan bar det iväg mot Remshult och Slätteryd. Elin struntade fullständigt i kvällsmjölkningen och överlät den till modern. Hon struntade även fullständigt i vad Amanda skulle kunna ha till kommentar när hon väl kom hem igen.
Mops verkade nöjd över att få komma ut och röra på sig. Med snabba steg och med den hästvane Albert vid tömmarna gick det undan med den lilla vagnen. Snart var de i Remshult, körde igenom samhället och konstaterade att det inte var många människor ute i den goda eftermiddagssolen. De flesta hade väl varit på gudstjänsten i Remshults kyrka, något som Elin och Albert struntat i fullständigt denna vackra söndag. Elin kom att tänka på att inte ens Amanda sagt något om kyrkbesök på länge. Det var väl så att den myndige prästen inte längre hade det järngrepp om sin församling som han haft för bara några år sedan. De passerade glasbruket, där de som hade ansvar för elden under den stora ugnen arbetade som vanligt denna dag. I morgon måndag måste ju ugnen vara varm och glassmältan blank när alla strömmade in i hyttan strax före sex på morgonen för att ta itu med arbetet. Om inte allt fungerade skulle det säkert inte vara roligt att möta Patron.
Albert svängde in på gårdsplanen i Slätteryd. Med vana kommandoord dirigerade han hästen fram till den ståtliga mangårdsbyggnaden på gården. Elin tittade sig om i något av förundran. Så här långt bort hade hon inte varit så många gånger, och hon hade aldrig sett något så välskött som Slätteryd. Den stora ladugården låg bara ett tiotal meter bort, och utanför den hade korna redan samlats inför kvällsmjölkningen. De övriga byggnaderna, vedboden, dasset, brygghuset och jordkällaren, låg alla i anslutning till mangårdsbyggnaden. På de närmaste åkrarna stod vetet och rågen redan högt. Elin hann också konstatera att där fanns en präktig linåker. Sedan avbröts hon i sina funderingar av Alberts mor Ingrid som kom det unga paret till mötes. Hon tog Elin i hand, och Elin neg djupt när hon för första gången träffade sin blivande svärmor.
Elin och Albert bjöds att stiga in. I det stora köket satt Alberts far Anders och brodern Klas. Framför sig hade de varsin kopp kaffe och ett rejält fat med bullar. Båda reste sig, Anders hälsade hövligt på Elin medan Klas på ett mer blygt sätt sträckte fram handen medan han tittade bort. ”Klas är ju flera år äldre än Albert”, tänkte Elin. ”Han borde ha skaffat sig en kvinna för länge sedan. Hade han gjort det hade han säkert kommit över sin blyghet.” Elin log mot Klas när han äntligen vände blicken åt hennes håll.
Det blev Elin som med sitt öppna sinne och glada min fick hela sällskapet på gott humör. Albert berättade hur han och Elin mötts i dansens virvlar och nu beslutat att gifta sig. Allt det här visste familjen sedan förut, och det blev till slut Ingrid som tog Elin i handen och bad att få tala med henne. ”Ni karlar kan gå ut och mjölka, sade hon. ”Ni hör ju hur korna råmar och längtar efter sällskap. Jag vet att mjölkningen för det mesta är kvinnogöra, men nu får ni ställa upp, för jag vill prata med Elin.”
Så kom det sig att Ingrid och Elin gick ut i den varma försommarkvällen gick ut och satte sig i varsin stol framför huset. Albert spände ifrån Mops och ledde in honom i det extra bås som fanns i det stora stallet, där två redan församlade hästar stirrade intensivt på nykomlingen. Mops fick en rejäl omgång foder att tugga på, och Albert såg till att det fanns ordentligt med vatten till hans nya färdkamrat. Det blev Ingrid som inledde samtalet med Elin, de satt länge och pratade medan männen fick sköta om korna. När männen var färdiga och kom tillbaka till huset konstaterade Ingrid att Elin fick lov att stanna över natten. Hon kunde sova på den övre kammaren bredvid Ingrids och Anders sovrum. Albert skulle se till att Elin kom hem följande morgon. Elin sände en lång tanke till Amanda, som säkert undrade vart dottern tagit vägen.
——
Tidigt på måndagens morgon kom Elin och Albert tillbaka till Södergården dragna av den ivrige Mops. Albert selade av hästen och ledde in honom i stallet medan Elin gick in för att leta rätt på sin mor. Amanda svarade inte, och Elin kunde inte finna henne någonstans i det stora huset. Till slut gick hon ut igen och mötte Albert, som ställt vagnen på plats och gjort sig beredd att gå hem igen för att börja dagens arbete i Slätteryd. ”Jag kan inte hitta mor”, sade Elin med en bekymrad min, ”och jag måste mjölka korna och släppa ut dem.” Albert tittade på Elin och sade att de kunde hjälpas åt med mjölkningen. Han kunde gå hem lite senare. Följden blev att Elin och Albert hjälptes åt, varefter de släppte ut korna till betet.
När Albert en stund senare såg Elins bekymrade min konstaterade han att han inte kunde gå hem förrän Amanda kommit till rätta. Följden blev att båda började leta efter den gamla kvinnan, som kunde ha gjort alltifrån att gå ut i skogen till att dränka sig i brunnen. Men ingenstans fanns Amanda. När de var nära att ge upp kom hon plötsligt stapplande från det södra skogsbrynet med en min som tydde på en blandning av förakt och tyck synd om mig. Elin gick sin mor till mötes och försökte krama henne, men Amanda slet sig loss, gick rakt in i huset och smällde igen ytterdörren efter sig. Elin och Albert stirrade på varandra och ingen av dem begrep egentligen någonting. De avbröts i sina funderingar av en hästskjuts som kom fram till gården. Det var Klas, som undrade vart Albert tagit vägen. Deras föräldrar hade börjat fråga sig om Albert brutit foten eller något annat hemskt på vägen hem. Det var ju långt fram på förmiddagen, och Albert borde ha varit hemma för länge sedan.
Albert tittade på Elin, som nickade ja. Hon menade med den nicken att Albert borde följa med sin bror hem och att hon själv fick lov att reda ut problemet med modern. Sedan Albert försäkrat sig om att det var just så som Elin ville ha det, satte han sig bredvid brodern på vagnen. Klas kommenderade hästen och vände på vagnen medan Albert tittade långt efter Elin. Han kände att hans blivande fru hade en alltför stor börda på sina axlar samtidigt som han själv måste vara lojal mot sin familj. Elin tittade i sin tur länge efter bröderna Olsson och stod kvar på gårdstunet långt efter det att de lämnat Olsboda. Sedan ryckte hon upp sig och gick in med snabba steg, fast besluten att ta itu med modern.
Elin fann Amanda sittande vid slagbordet i köket med alla sina amerikabrev framför sig. Hon bläddrade förstrött bland dem medan Elin satte sig mitt emot henne. Amanda undvek att titta upp, hon rörde inte en min, hon såg snarast ut som någon som önskade sig själv åt helvete. Till slut bröt Elin tystnaden och frågade modern om hon inte ville ha en kopp kaffe och en smörgås. Utan att invänta svar gick Elin fram till spisen och tände den med hjälp av lite finhuggen ved som låg bredvid. Medan Elin väntade på att brasan skulle ta sig satte hon sig igen och försökte få kontakt med modern. Amanda svarade fortfarande inte, i stället bläddrade hon vidare bland sina brev och låtsades läsa i ett av dem.
Snart var spisen varm och kaffepumpan av glas på plats. Den goda doften av nykokt kaffe spred sig i köket, men det var inget som väckte Amanda ur hennes funderingar. Tvärtom, hon sänkte blicken ännu mer än förut och tycktes än mer försjunka i sina brev. Då blev Elin förbannad och slog näven hårt i det stora slagbordet. ”Nu får det vara nog”, skrek hon rakt ut. ”Nu får du lov att samla ihop dig och tänka på något annat än din förlorade son. Jag finns ju, och om jag inte duger, så får du väl gå någon annanstans och skaffa dig någon annan son. Jag tänker gifta mig, och jag vill ha barn. Och här sitter du som en annan dönick och svarar inte ens på tilltal. Jag tänker minsann inte bli en fortsättning av din lögn om Kalle. Jag vill ha ett eget liv. Bara så att du vet det.”
Kaffepumpan på spisen var nu full av liv, den hotade med att koka över. Elin reste sig från bordet och tog pumpan av spisen. Med en gest av kvardröjande vrede satte hon pumpan på bordet, väl medveten om att den orsakade skador i det gedigna virket. Sedan satte hon fram två slitna kaffekoppar, skar upp bröd från en hårdnande limpa och tog fram smör ur skafferiet. ”Nu är du så god och lägger undan de där falska breven och dricker kaffe med mig”, sade hon i en så hård ton att den förvånade henne själv. ”Nu får du lov att äta och komma tillbaka till livet”, tillade hon lite mjukare medan hon hällde upp av det heta kaffet.
Amanda reste huvudet en smula. Så pass mycket att Elin kunde se hennes ögon. Amandas ögon var svarta, och de uttryckte hat. Elin bestämde sig för att tolka moderns ansiktsuttryck på ett positivt sätt och sade därför att Amanda var välkommen till en kopp kaffe och en smörgås. Med de orden i öronen blev Amanda mer eller mindre vild, hon reste sig häftigt, samlade ihop sina amerikabrev och gick upp till sig. Elin satt kvar vid köksbordet och kände hur gråten kom. Hon grät snart hejdlöst och högljutt, något som modern inte hörde eller gav fullständigt tusan i.
När Elin äntligen sansat sig efter sin gråtattack var det sent på eftermiddagen. Modern var fortfarande tyst på övervåningen, men Elin bestämde sig för att gå upp och fortsätta den konfrontation hon inlett. Amanda låg på sin säng, försjunken i djup sömn och med alla amerikabreven i famnen. Elin blev alltså utan sin konfrontation. Ett kort ögonblick tänkte hon ta alla breven och stoppa dem i spisen men insåg att det bara skulle göra saken värre. I stället samlade hon ihop sig själv, gick ut i hagen och samlade ihop korna för kvällsmjölkningen. Med tårarna rinnande utefter kinderna umgicks hon med de varma och goda djuren.
——
Första, andra, tredje, pang! Auktionsförrättarens klubba föll medan den församlade menigheten konstaterade att någon i Morhult just blivit ägare till ett stort skåp. Medan auktionsförrättaren fortsatte sitt snabba språk och bjöd ut den ena varan efter den andra gick den lycklige köparen till skåpet fram och betalade till auktionsförrättarens kassör som satt bredvid honom vid bordet. Det här skåpet skulle nog kunna fylla sin plats och bli till glädje i framtiden precis som det varit till glädje för ett antal människor på Blåsaretorpet, ett friköpt torp under byn Morhult invid Lillsjön.
Den siste invånaren på Blåsaretorpet hade dött för ett par månader sedan och under högtidliga former fått sin jordfästning i den stora kyrkan i Remshult. En hel del folk hade deltagit i begravningen, och Patron hade vid minnesstunden i församlingshemmet stått upp och berömt sin gamle medarbetare Edvin. Sedan Patron talat var det ingen som hade något att säga eftersom Patron hade sagt allt det som behövde sägas. Saken var den att Edvin för länge sedan hade varit glasblåsarmästare vi Remshults glasbruk och så länge någon kunde minnas bott på platsen som just kallades Blåsaretorpet, ett namn det fått efter Edvin och hans yrke. Edvin hade varit gift, men hans hustru hade dött några år före honom, och nu var det barnen som lät sälja det som fanns eftersom alla tre bodde i Stockholm och ingen av dem ville ha torpet kvar. Alltså gick allt under klubban denna vackra sensommardag i nådens år 1933.
Det var mycket folk som samlats till auktionen eftersom alla visste att Edvin och hans hustru hade levat i stor sparsamhet samtidigt som de samlat på sig en hel del ägodelar. Glasblåsarmästaren Edvin var en i bygden aktad person som under hela sitt liv stått för en stor del av framgången för glasbruket. Med den skicklighet han hade i bagaget hade han genom åren givit form åt många av de produkter som Remshult var känt för. Det handlade om dricksglas, kannor, vaser och en hel del annat. Patron hade all anledning att känna tacksamhet även om det nu var många år sedan Edvin lagt ner sin glasblåsarpipa för gott på glasblåsarstolen för att gå hem och njuta av sin pension och samvaron med hustrun.
Elin och Albert hade kommit till auktionen mest på skoj men även i vetskapen om att Edvin hade en stadig båt, som han själv hade byggt med stor omsorg. Elin hade sagt till Albert att den gamla båten de hade vid Storsjön var både gammal och murken. Så om Albert ville fiska nu när han var på väg att flytta till Södergården, så var det bäst att skaffa en rejäl båt som tålde både hårda vågor och alla de fiskeredskap som fanns på logen i Södergården. Så Albert var med i budgivningen och fick till slut båten för tio kronor. Eftersom båten låg uppdragen vid Lillsjöns strand, så var det bara för Elin och Albert att bege sig dit och med möda lasta den tunga träbåten på vagnen. Som dragare hade de en av Slätteryds båda hästar.
Elin och Albert körde sin båt till Olsboda och sjösatte den i Storsjön. Båten var välbyggd, hade goda åror men hade legat på land i ett par år eftersom Edvin inte längre kunnat ge sig till Lillsjön för sina älskade fisketurer. Följaktligen tog båten genast in vatten när Elin och Albert satte den i sjön. Elin tröstade Albert med att träet i båten snart skulle svälla så pass att de kunde ge sig ut på den första roddturen. Ett par dagar kanske det skulle ta. Albert satte ett bastant rep i den metallögla som fanns i båtens för och band sedan repet kring ett träd. Nu fick båten ta in vatten och riktigt sjunka till bottnen. Om några dagar skulle de komma tillbaka, ösa den och ge sig ut på sjön.
——
Vid det här laget kände Elin ett visst lugn. Hon hade fått den efterlängtade konfrontationen med modern, och de båda hade råskällt på varandra i köket i mer än en timma. Sedan hade båda lugnat sig och beslutat sig för att diskutera saker och ting utan att höja rösten särskilt mycket. Alltså hade de satt sig ner vid köksbordet för att inleda någon form av resonemang. Det blev Elin som tog kommandot när hon frågade modern hur hon egentligen mådde. Amanda svarade inte genast men tittade upp medan hon lät fingrarna löpa genom sitt stripiga och alltmer grånande hår. ”Hur jag mår”, sade hon entonigt som någon form av svar på dotterns fråga medan hon tittade bort. ”Jag mår naturligtvis inte alls bra, som du förstår”, fortsatte hon. ”Men som du vet, så har vi ju i vår familj aldrig pratat om några känslor, det är bara du som verkar ha modet att prata om hur man mår. Det är något jag inte förstår eftersom jag själv aldrig frågat någon om något sådant.”
Elin satt tyst medan modern fortsatte att låta fingrarna löpa genom håret. Hon satt där och formligen snurrade håret runt det ena fingret efter det andra som om hon sökte skapa sig någon form av fläta. Till slut verkade hon få svårt att få loss fingrarna ur håret, något som fick Elin att ingripa. ”Mor, nu måste du komma till sans”, sade hon med mild stämma medan hon hjälpte modern med fingrarna och håret. Sedan gick hon och hämtade en kam, satte sig bredvid modern och började reda ut alla de trassligheter som Amanda hade utanpå huvudet. Det tog en bra stund, men det lyckades. Elin kunde se att modern såg ut som hon brukade göra förr i världen med det undantaget att håret nu var grått.
Elin gav nu upp alla tankar på fortsatt konfrontation. Modern satt där på soffan framför slagbordet from som ett lamm och hade troligen inte mycket att tillägga. Elin böjde sig fram för att klappa henne på kinden, men Amanda drog sig tillbaka och sade återigen att det inte passade sig att visa några känslor. Elin drog därför tillbaka handen och tittade helt stilla på modern. Sedan tog hon upp den fråga som hela den genomgångna konfrontationen handlat om, nämligen amerikabreven. ”Du måste avsluta din lögn”, sade hon stilla, ”du måste inse att Kalle sköt sig i hönshuset och inte alls flyttade till Amerika. Du kan väl behålla alla de här breven som du själv har skrivit och låsa in dem för gott, men jag tror det är dags att skriva ett sista brev. Och det brevet måste vara från någon person som intygar att Kalle dött där borta i Amerika och att han inte lämnat något som helst av värde efter sig.”
Amanda satt helt stilla och nickade till slut. ”Jag skall skriva det där sista brevet, men för mig finns Kalle fortfarande kvar. Och om du skall gifta dig och låta din man flytta in här, så kommer jag ändå att minnas att Kalle skulle ha haft gården. Jag kommer inte att tala med din man även om han sköter sig bra, jag skall bara stanna på min övervåning som jag vill ha för mig själv. Jag skall arbeta och göra rätt för mig”….Amandas svammel gick över i något som liknade gråt medan hon reste sig från köksbordet och gick upp till sig.
Efter de besked Elin fått kände hon äntligen en smula lugn. Modern hade gått med på att låta Kalle vara död. Elin kände sin mor så pass att det sista brevet snart skulle komma och kunna visas upp för grannarna under stor sorg. Det var med det beskedet i bagaget som Elin några dagar senare kunnat närvara vid auktionen på Blåsaretorpet tillsammans med sin älskade Albert. Hon såg nu på framtiden med viss tillförsikt och giftermål.
——
Under hösten 1933 sjönk Amanda alltmer in i sig själv och kom bara ner för att hjälpa till med mjölkningen eller för att få sig något till livs. Hon åt inte längre särskilt mycket, och Elin kunde konstatera att hon blev allt magrare. Ju mer hösten gick blev Amanda alltmer skinntorr, framåtböjd och mest lik en gammal gumma trots att hon egentligen inte var så värst gammal. Elin och Albert träffades då och då på överenskomna tider för att umgås, lära känna varandra bättre och för att planera sitt kommande bröllop.
Vintern blev kall, och Elin tackade något som liknade högre makter för att det fortfarande fanns ved för att värma upp det stora huset. I januari och februari 1934 eldade hon ständigt i köksspisen, en Klavreströmsspis av det större formatet som fadern låtit sätta in för många år sedan. Kälken, som Amanda lagt Kalle på när hon körde ut honom på isen, kom som vanligt väl till pass vid vedhämtningen eftersom vintern var snörik och gav gott före till slädens medar.
Så småningom visade sig ett och annat vårtecken i form av längre dagar, dagsmeja och smältande snö. I början av mars kom Albert en dag helt oanmäld med en av Slätteryds hästar framför gårdens stora släde. Han hade haft visst besvär med att ta sig fram med ekipaget eftersom en och annan del av den gamla grusförsedda landsvägen hade fläckar av barmark. ”Jag måste byta ut slädmedarna mot sommarhjulen på det här åkdonet”, hade Albert sagt när han mött sin Elin i en innerlig omfamning. Vad Albert mer hade att säga var att det blivit dags att ta ut lysning för det blivande brudparet. Hans föräldrar hade redan pratat med prästen, och han tyckte att det var lika bra att Elin nu följde med honom till Remshult och Slätteryd så att alla i lugn och ro fick prata igenom allt som komma skulle. Elin gick in, upplyste Amanda om vad saken gällde och gav sig av tillsammans med Albert med en stilla förhoppning att modern i sitt alltmer förvirrade tillstånd skulle klara av att kvällsmjölka korna. Elin hade hunnit ta på sig passande kläder även om hon själv tyckte att hon såg en smula anskrämlig ut när hon satte sig bredvid Albert på vagnen.
Så kom det sig att Albert Olsson från Slätteryd och Elin Samuelsson från Södergården i Olsboda efter en rad goda förberedelser gifte sig i Remshults kyrka den 7 maj 1934. Den myndige prästen, som nu började bli en smula till åren men som såväl döpt som konfirmerat Elin och Albert, manade de båda att ta väl vara på varandra. Albert var vid det här laget tjugoåtta år gammal och Elin tjugofem. Två mogna människor som förvisso visste vad de gjorde.
Efter vigselakten inbjöd Alberts föräldrar till en måltid som serverades på Remshults hotell, en byggnad som var belägen alldeles intill järnvässtationen. Där hade innehavaren dukat upp ett traditionellt bröllopsbord med sill, potatis och olika kötträtter. Naturligtvis fanns här också öl och brännvin, något som Anders i Slätteryd inte haft några som helst problem med att anskaffa eftersom han inte använt sin motbok till några som helst inköp på flera år.
Bröllopsgästerna var inte många eftersom Amanda givetvis vägrat att komma till något som hon inte längre förstod vad det handlade om. Men där fanns ändå Alberts föräldrar och bror samt ytterligare några nära släktingar. På Elins enträgna begäran hade även Peter och Emma blivit inbjudna. De båda gamlingarna hade verkligen ansträngt sig och borstat av sina finkläder inför upplevelsen med Elins bröllop. Det blev en god stämning kring bordet med ett fint tal levererat av Elins nyblivna svärfar.
Efter bröllopsmåltiden stannade Elin och Albert kvar på hotellet. Anders hade, med glimten i ögat, sagt att nygifta människor måste få vara ifred och hade därför hyrt ett stort och ljust rum åt dem. Han hade också sagt att han och Klas skulle bege sig till Olsboda och hämta hästen Mops och vagnen så att de unga tu följande morgon skulle kunna bege sig till sitt gemensamma hem i ett eget ekipage. Vad Anders inte kunde förutse var att Amanda nu stod inför den yttersta avgrunden av det som kan kallas att mista förståndet.
——
Tidigt om morgonen den 8 maj kom Anders och Klas till Södergården dragna i sin vagn av det trogna stoet Mona. De stannade åkdonet och klev ur men förstod genast att något var på tok. De möttes av Karin och Gunnar från Mellangården som förklarade att Amanda inte var hemma och att korna råmade högt för att få bli mjölkade, något som även Anders och Klas kunde höra. Allesammans gick till ladugården där de råmande korna en efter en fick den lindring de behövde. När det arbetet var överstökat och korna blivit utsläppta på det magra bete som redan fanns så här års, gick Klas fram till Mops och gav honom foder och vatten. Hästen tittade på honom med något som Klas tolkade som en tacksam blick.
När alla åter samlats på gårdstunet i viss undran över vad man nu borde göra öppnades plötsligt dörren till bostadshuset och Amanda kom utstapplande med vild blick Hon hade vistats på sin övervåning och hade givetvis inte gett sig tillkänna när Karin och Gunnar gläntat på dörren och ropat. Alla ryggade tillbaka inför den konstiga uppenbarelsen. Amandas gråa och toviga hår fladdrade omkring henne och blicken var inget att ta miste på. Den tydde på en blandning av hat, rädsla och ilska. I handen höll hon ett brev som hon viftade med inför de församlade. ”Det här är Kalles död”, skrek hon rakt ut medan hon stirrade vilt från den ene till den andre. ”De har berättat att Kalle dött där borta i Amerika, och nu finns här inte längre någon arvinge till Södergården.”
Plötsligt sjönk Amanda ner på knä under högljudda snyftningar. ”Kalle är död”, skrek hon igen. ”Ingen av er förstår vad det här betyder, men ni kan läsa själva. Här är brevet”! Hon räckte fram det skrivna dokumentet men ingen tog det, något som Amanda i sitt ännu medvetna jag hade räknat med. Amanda tog därför det sista brevet från Kalle och gömde det innanför blusen. Sedan reste hon sig igen och gick in till sig, stängde dörren, hämtade nyckeln till kistan, låste upp den och lät brevet hamna med de andra. Sedan låste hon kistan och lade nyckeln under madrassen till sin säng för säkerhets skull. Ingen skulle någonsin kunna komma åt innehållet i hennes kista.
De fyra vuxna personerna där ute på gården stod kvar och ingen hade väl egentligen något att tillägga. Det var förmiddag och vackert majväder. Fåglarna sjöng för fullt och björkarna var nästan helt utslagna. Karin och Gunnar såg en smula generade ut när de gick hem till sig. Vad skulle folket från Slätteryd tycka om Olsboda nu när Elin tagit sig en man därifrån var den fråga de ställde sig. Anders och Klas å sin sida tittade på varandra, suckade och tog ut Mops från stallet och vagnen från logen. Sedan spände de för och lämnade Södergården i Olsboda med två ekipage. Far och son på varsin kuskbock undrade stilla vad det var som Albert gett sig in i.
——
Amanda hade hållit det ena av sina löften, nämligen att ta död på Kalle och myten om en son som flyttat till andra sidan jordklotet och förmodligen aldrig skulle komma tillbaka. Nu förberedde hon sig intensivt inför uppfyllandet av sitt andra löfte, nämligen att hon aldrig skulle tala med Elins man. Och även det var ett löfte hon tänkte hålla styvt på nu när grannarna fått veta att Kalle dött i Amerika och att han aldrig mer skulle komma hem. Amanda visste att grannarna Karin och Gunnar skulle låta Kalles bortgång gå som en löpeld i byn, och naturligtvis skulle den påhittade sanningen snart nå även Remshult. Och då skulle Kalles alla skolkamrater och andra som känt honom fortsätta att berätta. Amanda funderade ett ögonblick på att sätta in en annons i den lokala tidningen om Kalles bortgång men avstod från tanken efter en stunds tvekan.
Senare under förmiddagen kom Elin och Albert hem till Södergården fraktade av Mops och den lilla fjädervagnen. Sedan hästen selats av och förts till sin spilta i stallet tittade de nygifta på varandra och log. Elin hade fortfarande bröllopsklänningen på sig, och Albert hade den nya kostymen på sig, en kostym han fått lov att skaffa sig inför sitt bröllop i stället för den där urvuxna som Elin mött honom i. ”Välkommen till Södergården på riktigt”, sade Elin. ”Jag hoppas verkligen att du kommer att stå ut med min konstiga mor, och jag hoppas du kommer att trivas med allt det som finns framför dig. Här är det mesta i förfall sedan min far dog och min bror flyttade till Amerika.” Albert log ett brett leende och visade därmed att han förstått vad som väntade honom.
Elin ledde sin Albert in i huset och visade honom runt i de nystädade utrymmena. Allt det här skulle ju bli inte bara hans egendom utan även hans bostad för lång tid framöver. Nedervåningen på huset bestod av det stora köket, kammaren och den stora salen eller finrummet, där man nästan aldrig vistades. Elin hade därför gjort i ordning kammaren som sovplats för sig och sin make. Tidigare hade hon ju sovit här själv, och då hade alltsammans varit betydligt mer anspråkslöst. Nu var kammaren rustad med den stora utdragssoffa som tidigare stått i ett av uthusen, kammaren var pyntad och fin, Elin tyckte själv att hon åstadkommit ett bra krypin för sig och sin man. Här skulle de trivas.
Idyllen blev inte särskilt långvarig eftersom Amanda kom ner från sin övervåning och deklarerade med hög röst, utan att vända sig till någon speciell person, att hon minsann var den som fortfarande bestämde på Södergården och att Albert var någonting som katten släpat in och som genast skulle ut igen. Efter detta utbrott gick Amanda ut ur huset och styrde stegen mot dasset, där hon stannade länge. Albert, som hade beslutat sig för att inte ta svärmoderns utbrott personligt efter Elins alla varningar, vände sig till hustrun med den enkla frågan hur hon ville ha det i fortsättningen.
Efter ett par timmar av lycka började Elin undra över vart Amanda tagit vägen. Hon hade ju med raska steg gått över gårdsplanen, men såvitt Elin förstod hade hon inte kommit tillbaka. Även Albert började kvickna till eftersom det nu var sen eftermiddag och snart dags för kvällsmjölkningen, något som alla bönder levde med morgon och kväll sju dagar i veckan alla dagar på året. Detta var något av en instinkt som alla hade med sig sedan barnsben. Elin och Albert gick därför ut på gårdstunet, fortfarande iförda sin bröllopskläder och ropade efter Amanda. När ingen svarade gick Albert med raska steg bort till dasset, en byggnad som egentligen var alldeles för hög för sitt ändamål. Han öppnade dörren, stängde den sedan igen och ropade på Elin. När de båda tillsammans öppnade dörren på nytt möttes de av en syn som ingen av dem någonsin kunde glömma. Amanda hade hängt sig på dasset, och den numera utmagrade kroppen dinglade i det grova repet som hon fäst i en ögla i taket.
——
Elins känslor var den närmaste tiden mycket blandade. Å den ena sidan sörjde hon sin mor och mindes alla de goda stunder de trots allt haft tillsammans. Å den andra sidan drog hon närmast en suck av lättnad över att slippa allt tjat och allt tjafs eftersom hon tvingats vara ett slags mor till sin egen mor och ta hand om henne som om hon varit ett litet barn. Framför allt tänkte Elin dock på Albert som nu kunde se mer ljust på framtiden och slippa en fientlig person vid sin sida, en person som i praktiken önskat honom rakt in i helvetet. Albert hade naturligtvis inte visat minsta tecken på sorg efter svärmoderns bortgång. Sedan den värsta chocken lagt sig hade han snarast gått omkring med ett leende på läpparna i förvissningen om att han nu hade en egen gård som han kunde sköta och styra som han ville. Naturligtvis tillsammans med Elin. De behövde ju vara två för att klara allt arbete.
Så hade det kommit sig att en uniformsklädd myndighetsperson för första gången i mannaminne anlänt till Olsboda. Albert hade nämligen, efter att ha skurit av repet som Amanda hängt i och lagt ner henne utanför dasset, gått runt till alla grannar och talat om vad som hänt. Sedan hade han spänt Mops för vagnen och i hög fart kört till Remshult och anmält händelsen för landsfiskalens biträde, som han funnit vid glasbruket en smula berusad och i lag med ett antal luffare som kommit för att övernatta invid den varma ugnen. Landsfiskalens biträde hade dock, så snart han fått höra Alberts ärende, nyktrat till så pass att han kunnat hämta sin uniform, ta den på sig och följa med Albert tillbaka till Olsboda. Väl där anlade han den myndighetston som hans ämbete krävde och frågade med hög röst vad som ägt rum.
Elin, Albert och de församlade grannarna kunde naturligtvis inget annat göra än att i lugn ton berätta att Amanda hängt sig på dasset och att förklaringen måhända var att Amanda just fått ett brev från Amerika där det stod att hennes son Kalle hade avlidit och inte lämnat några ägodelar efter sig. Landsfiskalens biträde, som trots ett antal år i tjänsten aldrig tidigare sett en död människa, förlorade sin myndighetston när han såg den lilla och närmast skrumpna kvinnan ligga på marken utanför dasset. Han samlade dock ihop sig och förklarade för den församlade menigheten att detta givetvis skulle bli föremål för en grundlig polisutredning.
Naturligtvis blev det aldrig tal om någon grundlig utredning. Landsfiskalen, som själv var i tjänst nästa dag, konstaterade torrt att käringen på Södergården hängt sig på skithuset i bedrövelse över sonens tillkortakommanden på andra sidan Atlanten. Han hade inget mer att tillägga annat än att det var förbannat pinsamt att en sådan här jävla händelse skulle behöva inträffa i hans distrikt. ”Och”, tillade han med hög röst, ”vad fan har folk med Amerika att skaffa när de inte ens kan hålla sig vid liv när de kommer dit. Nej, fy fan, det är bättre att stanna hemma och skaffa sig ett hederligt arbete.”
Amanda begravdes på kyrkogården i Remshult följande söndag under sedvanliga hedersbetygelser. Närvarande var Elin, Albert och Alberts familj, grannarna i byn, Emma och Peter samt några andra torpare som mött Amanda vid olika tillfällen i livet. Tyvärr fördunklades hela tillställningen av att den tidigare så myndige prästen just denna dag var synnerligen onykter och att han höll på att trilla ner i graven just som Anders i Slätteryd fick tag i hans ena arm och drog upp honom på säker mark. Prästen sluddrade något som skulle föreställa en ursäkt innan han fortsatte den föreskrivna ritualen. Amanda fick trots allt sin hädanfärd bekräftad på ett hyfsat sätt. Efteråt hade man en minnesstund i församlingshemmet, där prästen av förklarliga skäl inte deltog. Sedan skildes alla åt, och Elin och Albert styrde Mops och vagnen hem till Södergården.
Sedan gick det ett par dagar med allt det som hörde arbetet på gården till. På onsdagen kom brevbäraren och knackade på dörren till Södergården i Olsboda. I handen hade han ett brev som han påstod inte hade tillräckligt med frimärken på sig för att kunna levereras. Därför ville han ha ytterligare tjugo öre för att kunna överlämna brevet. Elin, som varit inne och öppnat dörren, förstod vad som sades och gav honom den begärda summan. Brevbäraren tackade och gick sin väg medan Elin stod kvar på trappan och stirrade på kuvertet. Förutom en vithårig man som skulle föreställa den alltför låga frankeringen längst upp till höger på kuvertet såg hon adressen, och den var helt rätt. Där stod att brevet var till Amanda och Elin Samuelsson på Södergården i Olsboda by i Remshult Sweden. Elin gick in och hämtade en kniv, sprättade upp kuvertet och började läsa. När Albert en stund senare kom in för att få sitt elvakaffe fann han Elin avsvimmad på golvet med ett brev i handen. Snabbt lyfte han upp hustrun och fick så småningom liv i henne med hjälp av vatten och lite kaffe. Men det dröjde länge innan han fick något vettigt tal ur henne.
III
Bertil och Helge satt vid det stora slagbordet i köket på Södergården i Olsboda en sen kväll i början av november 2005 och diskuterade vad Helge egentligen sett där borta på vägen i mörkret. En svart skåpbil, men det var kanske inget som hade med mordet på deras mor att göra. Det kunde ju vara vilken jävla svart skåpbil som helst. Det vimlade ju av dem. Det var bara att åka ut till väg 23 en vanlig dag. Där kom ju alltid en hel jävla drös med svarta skåpbilar. Så det väl inget underligt med just den här skåpbilen. Dessutom hade ju Helge problem med synen eftersom han bara hade ett fungerande öga. Bertil försökte resonera bort alltsammans medan han inom sig själv visste att Helge kunde ha rätt i sina iakttagelser.
Det var sent på kvällen, och bröderna Olsson beslöt sig för att gå till sängs. Men först kontrollerade de att alla lås fungerade och att ingen skulle kunna ta sig in till dem utan att det blev ett jäkla liv. Helge somnade först på sin övervåning men vaknade senare på natten alldeles kallsvettig efter att ha drömt om en hel karavan av svarta skåpbilar som skulle invadera Remshult och ta alla invånarna tillfånga och föra dem till Arabien där de skulle bli slavar och arbeta resten av livet i en guldgruva. Bertil, som hört broderns ångestfyllda skrik, rusade upp på övervåningen och satte sig vid Helges säng för att lugna honom. Efter en stund kunde han gå ner igen sedan han konstaterat att Helge sov djupt och utan drömmar.
Efter det här hade Bertil svårt att somna själv. Till slut gick han upp från sin kammare och ut i köket, där han satte på värmen under kannan i kaffebryggaren. Det hade blivit kaffe över efter maten mitt på dagen, och Bertil var högst obenägen att slänga något som kunde komma till nytta, exempelvis nu när han inte kunde sova. Medan han väntade på att kaffet skulle få någon tillstymmelse till värme bredde han sig en smörgås och lade på ett tjockt lager ost. Sedan sjönk han ner på soffan med smörgåsen i handen och undrade om han och Helge någonsin skulle kunna bli normala människor igen. Efter en stund hällde han upp sitt jolmiga kaffe och drack och åt under något som han själv uppfattade som total tystnad.
Men ingenting är någonsin totalt tyst. Utanför knuten började det blåsa på ett sätt som fick Bertil att tänka tillbaka på januari månad samma år. Då hade stormen Gudrun vräkt in med full kraft medan bröderna suttit just vid det här bordet och resonerat om hur de skulle kunna sköta sin skog i framtiden nu när ingen av dem var så pass kurant att de kunde arbeta med motorsåg och allt det andra som krävdes av dem. Stormen hade löst deras problem. Långt mer än hälften av skogen hade blåst ner, och när de följande morgon skådat ut och sett den enorma förödelsen hade de bara konstaterat att det här var något de fick lov att leja för. Själva hade de klarat sig utan skador eftersom det inte fanns några träd just kring gårdens byggnader. Och de hade inte gett sig ut i stormen, bara stannat inne och upplevt hur strömmen slutat fungera, ett fenomen de fått leva med i fem dygn. Men det hade inte gjort så mycket eftersom de inte rört något i köket sedan föräldrarnas tid på gården. Det hade bara varit att gå ut och hämta ved och tända den gamla goda spisen av märket Klavreström.
Nu när vinden tilltog ytterligare kände Bertil vissa rysningar längs ryggraden. Medan han sörplade i sig sitt ljumma kaffe och förstrött bet i sin sega smörgås funderade han vidare. Ett par månader efter stormen hade bröderna fått tag i en entreprenör med de skogsmaskiner som behövdes och sedan hade allt nerblåst virke samlats upp till enorma travar kring skogsbrynet i söder. Nu var allt bortfraktat och Bertil kunde så här i efterhand konstatera att han och Helge visserligen lidit vad man kallar en ekonomisk förlust men att den förlusten egentligen inte drabbade någon eftersom de varken hade arvingar eller skulder. Så vad då?
Bertil hade vid det här laget svalt den sista biten av smörgåsen och sköljt ner den med den sista skvätten av det äckliga kaffet. Styrkt i sin tro att det som skedde utanför huset just nu bara var en stilla västanfläkt jämfört med stormen Gudrun låste han upp dörren och gick ut bakom knuten. Där tog vinden ett ordentligt tag om hans kropp, vilket fick honom att hukande springa in igen. Han låste dörren och bestämde sig för att han framgent skulle tro varken på spöken eller folk i svarta skåpbilar. Så småningom somnade han i sin kammare och sov drömfritt till dess att det svaga morgonljuset långsamt nådde honom.
——-
Sedan Albert så småningom fått liv i Elin satte han henne i soffan vid köksbordet och höll henne hårt medan han sneglade på brevet och kuvertet som han just tagit upp från golvet. Elin gav ifrån sig en serie ljud som närmast verkade som stönanden, och Albert blev en smula orolig över sin hustrus tillstånd. Till slut kom Elin så pass till sans att de båda kunde pratas vid. Den konversation som uppstod kunde knappast kallas något annat än omtumlande. Elin svamlade något om att Kalle kommit tillbaka till livet och att han nu tänkte komma hem. Albert hade svarat att det skulle vara roligt att få träffa svågern, men sedan hade inte mer blivit sagt eftersom Elin föll in i något som närmast kunde betraktas som dvala.
Albert var inte den som läste andras brev. Följaktligen lade han det nyss hemkomna amerikabrevet tillbaka i kuvertet, lade alltsammans på bordet och bar in Elin i kammaren, där han varsamt lade henne på sängen. Väl införstådd med att hustrun måste ha fått något av en chock gick han ut i köket för att själv ordna med sitt elvakaffe. Han var ingalunda den sorts man som skämts bort av en daltande moder i en tid då männen skulle hålla sig till sitt och kvinnorna till sitt. Tvärtom hade Ingrid sett till att inviga båda sönerna i matlagningens konst. Själv hade hon nämligen hört talas om äldre män som blivit änklingar och som hållit på att svälta ihjäl eftersom de aldrig fått lära sig att koka ägg eller potatis.
Sedan Albert stökat undan elvakaffet med ett antal smörgåsar tittade han hastigt till Elin innan han gick ut för att fortsätta sitt arbete med all den ved som måste köras hem, torkas och stoppas in i vedboden inför den kommande vintern. Han slet hårt hela eftermiddagen tillsammans med Mops, som nu blivit hans goda arbetskamrat. Det syntes också på Mops att han trivdes nu när han fick komma ut och röra på sig. Sent på eftermiddagen kom de båda tillbaka med ett rejält lass stockar och annat som skulle komma att omvandlas till god ved. Albert spände ifrån hästen och såg sig omkring. Var fanns Elin? Varför var hon inte på väg att samla in korna för kvällens mjölkning? Albert gick in och ropade men fann till slut att hustrun fortfarande låg kvar på deras gemensamma säng i kammaren. Hon sov djupt.
”Kära moder och syster,
Jag vet att jag svek er båda när jag packade min väska och smög mig iväg den där kvällen i december 1928 medan ni mjölkade korna. Det var inte min mening att göra er ledsna men jag stod inte ut längre på gården efter pappas död. Ni får förlåta att jag inte hört utav mig på alla dessa år men jag har haft det svårt med att anpassa mig till det nya livet och språket. Jag tog tåget från Remshult och reste sedan till Göteborg. Där tog jag Amerikabåten till New York och där sade de att jag fick stanna eftersom jag var svensk och såg ut att kunna arbeta och göra rätt för mig. Jag hade planerat detta länge och hade stoppat undan pengar för resan. När jag kom fram hade jag inga pengar kvar, så jag fick försörja mig som biträde hos en slaktare. Sedan lyckade jag spara ihop lite nya pengar och reste till Chicago där jag fick en bra plats på ett stort slakteri. Sedan blev jag utan arbete och for illa länge. Jag var i slagsmål och fick en arm bruten men den är läkt nu. Sedan dess har jag fått nytt arbete. Jag arbetar vid järnvägen och tjänar bra. Därför lägger jag med lite pengar till er. Så snart jag fått ihop tillräckligt med pengar tänker jag komma hem till Olsboda och hälsa på. Kanske stannar jag och sköter om gården om det går bra. Jag skriver igen.
I april månad i Chicago i den amerikanska delstaten Illinois 1934
Vänligen Kalle Samuelsson
——
Den här gången gick det bara en vecka innan Elin åter var på fötter. Albert, som hela tiden vakat över henne medan han skötte arbetet på gården, såg med stor glädje hur Elin hämtade sig. Han hade fått mata henne som ett barn, men han hade inte kunnat ge sig iväg för att hämta hjälp från modern eller provinsialläkaren i Remshult. Grannarna ville han inte för sitt blanda in, så det hade bara varit att avvakta. Nu verkade Elin vara tillbaka, och hon log mot sin man.
Elin och Albert gick ut i försommarkvällen, och Elin frågade efter brevet från Kalle. Albert hämtade det, och de satte sig sida vid sida på förstugutrappen och läste tillsammans. Ur kuvertet ramlade den här gången tre sedlar, alla med valören tjugo dollar. Båda stirrade på sedlarna eftersom de aldrig förr sett amerikanska pengar. Efter ytterligare läsning konstaterade Elin att sedlarna kunde de minsann växla in hos Sparbanken i Remshult, men det där med att Kalle skulle vara välkommen hem var minsann inget hon ville kännas vid.
Elin drabbades av två helt motsatta känslor, den ena speglade stor glädje, den andra djup sorg. Glädjen kom sig av att Kalle tydligen levde och att hon nu slapp förställa sig och leva med lögn. Sorgen bestod i att modern behövt lida så mycket under sina sista år. Slutligen kom ytterligare en känsla upp, nämligen det fula sätt på vilket Kalle agerat. Elin blev rent ut sagt förbannad när hon tänkte på Kalle och hur han betett sig. Av alla de här känslorna var det bara ilskan över Kalle och hans rymning som hon delgav Albert. Resten kapslade hon in och tänkte att den nu snart sexåriga tråden skulle hon aldrig mer ta upp med någon, kanske inte ens med sig själv.
Medan makarna Olsson satt där på förstugutrappen och väntade på att korna skulle komma hem för kvällsmjölkningen dök ett stort frågetecken upp i Elins huvud. Hittills hade hon bara tänkt på orsak och verkan, men nu började hon grunna över vem det egentligen var som fick skotten från bösspiporna och därmed två gedigna hagelsvärmar rakt igenom huvudet så att hjärnsubstans och blod spred sig runt hönshusets väggar. Och vem var det som modern egentligen sänkt i Oxdjupet. Tankarna började åter mala i Elins huvud medan hon gick ner till ladugården där korna nu börjat samlas. Var det här senaste brevet verkligt? Det var i alla fall skrivet med broderns handstil, en handstil som hon mindes från skolan. Den var spretig och föga vacker, medan Amanda haft en mycket prydlig handstil. Så om det inte varit Kalle som skrivit det senaste brevet, så var det definitivt inte heller deras gemensamma mor.
Medan Elin mjölkade sina älskade kor fortsatte tankarna att mala i hennes huvud. Det hela kunde inte ha varit en dröm eftersom hon hört skottet och senare sett den döda kroppen i vintermörkret i hönshuset. Att hon sedan spytt och blivit konstig i många veckor fördunklade ingalunda den hemska upplevelsen. Minnet fanns kvar, och det var verkligt. Där fanns också moderns berättelse om hur hon begravt kroppen i vattnet, och Elin stelnade nästan till av fasa när hon nu med båda händerna på kospenarna tänkte på hur hon städat upp i det sargade hönshuset. Sedan sansade hon sig åter medan hon bestämde sig för att snarast städa upp allting efter sin mor på den där övervåningen som hon sällan besökt.
Medan Elin gick med sin mjölkspann till mjölksilen slog henne ytterligare en tanke, och den slog henne så hårt att hon nästan tappade spannen medan hjärtverksamheten började skena. Elin lyckades ställa spannen innan hon måste ta sig för bröstet för att lugna andhämtningen. ”Men”, tänkte hon medan hon fortsatte sina flämtande andetag. ”Men hur kunde mor veta att Kalle rest först till New York och sedan till Chicago och i sina egna brev nästan säga samma sak som Kalle själv berättat. Det enda som skilde var den brutna armen och arbetet vid järnvägen.” Sedan fick hon ytterligare ett tankeproblem på halsen, nämligen det faktum att Amanda visat ett brev från någon form av myndighet i Chicago och att det brevet talat om att Kalle var död, ett besked som alla mottagit med stor sorg. Hon måste alltså säga en del av sanningen till Albert men bara den lilla del som innebar att modern blivit galen och hittat på det där om brevet från någon myndighet i Amerika.
——
Nu började Elin resonera i lite av samma banor som Amanda. Kunde det vara som så att man kunde låtsas att Kalle ändå var död och att hans eget brev blivit fördröjt på vägen och att det officiella brevet från Chicago var det som gällde eftersom det kommit först. Elin ville naturligtvis inte för sitt liv blanda in Albert i de här resonemangen. Elin älskade och beundrade sin man för hans stora arbetsamhet och mycket annat, men hon förstod att Albert var ordblind och alltså inte kunnat läsa Kalles brev något vidare. Och han skulle inte heller i fortsättningen vara det minsta intresserad av någon som helst läsning. Elins tankegångar skulle säkert verkat hur förvirrade som helst för en utomstående, men för henne själv var de solklara.
Följande förmiddag gick Elin upp på övervåningen för att röja ut efter sin mor och få alla icke önskvärda saker utanför husets väggar. Det var då, sedan hon greppat brevet från Kalle och tagit det med sig upp, som hon insåg att hon inte ens skulle kunna svara Kalle på hans propå om att komma hem till Olsboda. Hon hade ju velat tala om för honom att hon numera var gift, att modern var död och att hon inte alls begrep hur de efter alla dess år skulle kunna reda upp sina affärer. Det fanns nämligen ingen avsändaradress på kuvertet, och hon insåg givetvis att hon inte bara kunde skicka ett brev med adressen Kalle Samuelsson Chicago, USA.
Så tog Elin itu med allt det som visserligen var svårt men ändå skönt att få överstökat. Hon tog alla sängkläderna ur moderns säng och slängde dem nedför trappan. När hon kom tillbaka hittade hon nyckeln till Amandas kista på sängbottnen och med en känsla av att hon visste var kistan fanns gick hon upp på husets vind. Efter mycket letande bland en massa bråte fann hon vad hon sökte efter och låste upp den gamla familjeklenoden. Utan att ägna innehållet en tanke lade hon ner brevet från Kalle och låste kistan på nytt. Men sedan ångrade hon sig, låste upp kistan igen och tog ut det officiella brevet från Chicago med Kalles dödförklaring. Sedan låste hon kistan än en gång medan hon muttrade något om att just det här brevet skulle hon komma att få nytta av. De övriga kunde stanna där de var, och hon hade ingen tanke på att berätta vare sig för Albert eller någon annan om kistans och därmed de andra brevens existens. Det skulle förbli hennes egen hemlighet även om någon granne i framtiden skulle fråga henne om Kalles alla brev till Amanda. Nyckeln till kistan tog Elin med sig ner och hängde den på den spik i det stora skafferiet där hon visste att modern tidigare förvarat den.
Elins dag förflöt med städning. Undantaget var elvakaffet som hon under muntert samtal serverade sedan Albert kommit in och framfört att han var hungrig och att det skulle bli gott med mat. Elin hade, väl medveten om sin mans goda aptit, denna dag ställt fram bröd, smör och ost. Hon hade också stekt ägg och fläsk. Albert satte sig vid bordet och åt med god aptit. Efter avslutad måltid förklarade Albert med ett brett leende att han var nöjd och att han skulle återgå till arbetet med att laga saker som behövde ses om på gården. Elin gav sin man en stor kram innan hon dukade av, diskade och fortsatte att röja ut efter modern.
Frampå eftermiddagen hade Elin samlat ihop en stor hög av olika saker på gårdstunet. Där fanns Amandas sängutrustning, hennes kläder och en hel del annat som Elin för sitt liv inte ville spara. När Albert visade sig ställde hon sig tillsammans med sin make framför den stora högen och ställde den fråga som gällde dem båda. Vad gör vi med det här? Albert log brett medan han förklarade att det inte var några som helst bekymmer. Han skulle frakta undan det hela och elda upp alltsammans vid lämpligt tillfälle. Nöjd med svaret fyllde Elin en spann med varmt vatten från vedspisen, hällde i en god portion såpa och gick återigen upp till moderns övervåning som hon skurade omsorgsfullt. När hon kom ner igen var det dags för mjölkning, och hon kände sig nöjd med dagens arbete. Brevet från myndigheterna i Chicago gömde hon i skafferiet.
——
Bertil och Helge gick mest och stökade på sin gård, på Södergården i Olsboda. Båda var ju pensionärer, alla djuren var sedan länge borta ur ladugård och hönshus, och bröderna köpte numera allt de behövde på ICA-butiken i Remshult, där en ättling till handelsmannen från deras föräldrars tid försökte överleva i konkurrensen från lågprisbutiker, stormarknader och annan skit som fanns att tillgå i såväl Vetlanda som Växjö och Nybro. Men bröderna hade bestämt sig för att aldrig gå över ån efter vatten utan hålla sig till den lokala lanthandel som trots allt fortfarande existerade även om innehavaren gick på knäna. När ICA-butiken någon gång i framtiden var ett minne blott, så fick de väl ge sig iväg längre för att köpa sin mat. Om de levde så länge, brukade de resonera.
Nu i november månad i nådens år 2005 fanns det egentligen inte så mycket annat att göra än att försöka läsa dagstidningen och titta på TV. Eftersom båda bröderna led av dyslexi, ett ord som man numera använde i stället för ordblindhet, så blev tidningsläsningen närmast en plåga. När det gällde TV:n, så var det mestadels program med svenska språket skrällande ur apparatens högtalare som gällde. Att läsa texter till utländska filmer och annat trams medförde sina svårigheter, och eftersom varken Bertil eller Helge förstod ett ord engelska eller något annat främmande språk, så var saken klar. Att de dessutom genom åren fått nedsatt hörsel på grund av motorsågar och andra moderna maskiner medförde att ljudnivån på TV:n var betydligt högre än vad folk i allmänhet stod ut med.
Så för det mesta handlade livet på kvällarna om att sitta vid köksbordet och resonera. Bertil, som mestadels förde befälet över den alltmer nersupne tvillingbrodern, förde ofta in resonemanget på det som handlade om landsbygdens utarmning och att det snart inte fanns en jävel som ville leva som de själva gjorde med nära till naturen och fullt av skogens alla djur omkring sig. Bertil hävdade också att man måste tillbaka till närproducerad mat om mänskligheten skulle överleva. Det här var något som han troligen snappat genom något teve-program men som han gjort till något av sin egen grej. Därför hade han beslutat sig för att senast kommande sommar ta fram den gamla traktorn och en del av de redskap som fanns kvar på gården och odla upp lite av de forna trädgårdslanden. Men det var inga tankar han delgav Helge. Han fick väl se hur det kunde bli. Allt låg dock i linje med hans vägran att köra längre än till Remshult för att köpa mat.
Bertil hade i allt sitt resonerande inte lagt märke till att Helge lämnat bordet och gått ut i den sena novemberkvällen. Han reste sig efter en stund för att gå ut och se vart brodern tagit vägen. Efter en stund såg han ett svagt ljussken från ladugården och gick dit. Där lufsade Helge omkring med ficklampa i handen som om han letade efter något. ”Fan”, muttrade Helge, ”det måste vara här någonstans som farsan förvarade björnsaxen som han fick med sig från Slätteryd.” Bertil stannade i undran om brodern helt mist förståndet. Men så var tydligen inte fallet eftersom Helge var nykter och gick med säkra steg. Efter en stunds letande, medan Bertil förundrad tittade på, fick Helge syn på föremålet för sin kvällsvandring. Under en hög med gammal kvarbliven halm och längst in i den sedan länge övergivna grisakätten hittade Helge det han letat efter. Med en min av triumf släpade han fram den gamla tunga björnsaxen och försökte förgäves dra isär dess käftar. ”Det här kräver olja och annat”, muttrade han, ”men det får vara för ikväll, för nu vet jag i alla fall att den här grejen finns kvar och jag skall få den att fungera.”
Nu verkade det närmast som om det var Helge som tagit befälet när han med snabba steg gick mot huset utan att vänta på brodern. Ficklampan hade han släckt eftersom den svaga ytterbelysningen vägledde dem båda. Bertil hann ifatt Helge, och innan de gick in fick Helge frågan vad tusan han skulle med björnsaxen till. Helge gick in, Bertil kom efter och efter en stund kom Helge med svaret på frågan sedan de åter satt sig vid köksbordet. Det visade sig att det var så att Helge under eftermiddagen sett en stor svart jävla skåpbil stryka längs den gamla vägen i Olsboda. Och eftersom inte alla husen var bebodda, så kunde det betyda att skåpbilens ägare eller vad nu handlade om var ute efter att göra nya inbrott och slå ihjäl mer folk. Därför skulle han redan nästkommande dag ta hand om björnsaxen och göra den i ordning och smörja upp den. Eftersom han visste hur man spände den, så skulle fortsättningen inte vara något problem. Avsikten var att placera den tunga saken framför nedersta steget på yttertrappan. Och sedan skulle det bara vara att vänta på god fångst, menade Helge. Bertil begrep ingenting men sade att resonemanget säkert var klyftigt. Sedan låste han ytterdörren och förklarade att det var sängdags.
——
Elin berättade för Albert att hon ordnat med bouppteckning efter modern och att den högt betrodde bouppteckningsmannen skulle komma om ett par dagar. Under tiden skulle Albert inte bekymra sig det minsta om vad som komma skulle utan bara fortsätta med sina kära sysslor på gården. Elin hade också bett Albert att inte berätta för någon om det senaste brevet från Kalle. ”Det här är något vi håller för oss själva”, hade hon sagt. Albert hade nickat och förstått att Elin ville ordna upp allt själv efter sin mor även om de nu var gifta.
Bouppteckningsmannen kom som avtalat och blev bjuden på kaffe och bullar i finrummet. Sedan började arbetet, men Elin kunde bara konstatera att moderns efterlämnade tillhörigheter var begränsade till några få saker och att det nu var hon och hennes man som bodde här och att det mesta av det som omgav dem var deras. Att Elin låtit elda upp det mesta av Amandas tillhörigheter lät hon bli att berätta. För övrigt hade ju de sakerna inte haft ringaste värde.
”Jaha”, sade bouppteckningsmannen med myndig stämma sedan de första formaliteterna klarats av och listan över Amandas fåtaliga ägodelar upprättats. ”Jaha”, fortsatte han, nu lite mildare i tonen. ”Och så var det frågan om det allra viktigaste, det här med gården. Den tillfaller såvitt jag förstår Elin Olsson, född Samuelsson och hennes broder Kalle Samuelsson, sedan många år avflyttad till Amerika. Eftersom Kalle Samuelsson hört av sig vid ett flertal tillfällen brevledes antar jag att han fortfarande är vid god vigör och gör anspråk på sin arvslott i gården. Dock har det sports mig att någon form av myndighet i Amerika meddelat att sagde Kalle Samuelsson avlidit utan att lämna några ägodelar efter sig. Stämmer det?”
”Jo”, sade Elin blygt, ”det stämmer”, sade hon samtidigt som hon lämnade fram Amandas sista förfalskade amerikabrev. ”Jo, min bror dog i Amerika, och jag saknar honom mycket. Sedan miste jag ju min mor, men nu är allt mycket bättre sedan Albert och jag gift oss.” Elin snyftade till och förde förklädessnibben till ögat liksom för att torka en tår. Bouppteckningsmannen harklade sig och frågade om han fick ta med sig myndighetsbrevet från Chicago och lägga det till bouppteckningshandlingarna. Om så skedde skulle Elin även formellt bli ensam ägare till Södergården i Olsboda, givetvis tillsammans med sin man Albert. Visst, Elin hade ingenting emot att lämna ifrån sig brevet. Hon hade ju redan pratat med sin man om den saken.
Vid det här laget hade Albert kommit in och hälsat på bouppteckningsmannen. De tre pratades vid en kort stund, varefter bouppteckningsmannen förklarade att hans ärende var uträttat och att han skulle ge sig iväg. Så skedde, och Elin och Albert satt ensamma kvar i finrummet där Elin serverade dem båda varsin kopp uppvärmt kaffe. Elin drog sin stol intill Alberts och lade armen om sin mans breda axlar. ”Du”, sade hon sakta, ”nu när allt det här sorgliga är överstökat vill jag be dig att glömma två saker. Det ena är brevet från Kalle, det andra är sedlarna han skickade till oss. Eftersom vi tidigare varit överens om att aldrig mer tala om brevet och Kalle måste vi också vara överens om att glömma de tre sedlarna även om de skulle betyda en hel del i svenska pengar. För om vi växlar sedlarna till kronor är det alltid någon som blir misstänksam och börjar undra varifrån de kan ha kommit.” Albert nickade som bekräftelse på att han förstod. Elin hade redan placerat sedlarna tillsammans med brevet i kistan på vinden, och Albert frågade aldrig någonsin efter vart sedlarna tagit vägen.
IV
Under det tidiga 1930-talet slog den amerikanska krisen hårt mot Europa, så även gentemot Sverige. Såväl bönder som kvarvarande torpare och arbetare vid olika industrier och bruk fick känna av inkomstminskningar och stigande priser. Naturligtvis var det så att landsbygdens folk klarade sig bäst eftersom de hade det mesta av det de behövde på sina gårdar medan de som arbetade vid glasbruk och andra småindustrier fick det betydligt kärvare. De många glasbruken, som fanns inom några mils radie från Remshult, drabbades hårt. Även Remshults glasbruk fick känna av krisen, men här var det trots allt inte lika illa eftersom Patron under många år varit en klok man som med stor sparsamhet sett till att det fortfarande fanns hyfsat med pengar i företaget. Patron resonerade som så att han till varje pris måste se till att behålla sina goda medarbetare. En dag skulle konjunkturen vända och då hade han en klar fördel gentemot sina många konkurrenter. Han snålade hellre själv in på konjaken och den goda maten än att riskera framtiden för Remshults glasbruk.
Den svenska staten samlade i likhet med en lång rad andra stater i Europa ihop sig för att kunna möta den uppkomna krisen på ett bra sätt. I Sverige fick Arbetsmarknadskommissionen i uppgift att skapa de nödhjälpsarbeten som behövdes för att ordna sysselsättning och därmed viss inkomst till alla de som blev av med sina arbeten. I huvudstaden resulterade alltsammans i en hel del stora byggnadsprojekt, bland annat startades uppförandet av gigantiska stenmurar runt de kyrkogårdar som redan anlagts för att hysa och hedra alla avlidna storstadsbor. På landsbygden sattes stora vägbyggen igång, något som verkligen behövdes eftersom en hel del bilar nu börjat dyka upp på de gamla leriga byvägarna. En och annan hade redan kört fast med sin T-ford, och en enhällig opinion krävde nya och bättre transportleder för den nya tidens bensindrivna och illaluktande fordon.
Den nya tiden kom givetvis även till Remshult och Olsboda. Patron, som inte skaffat någon bil men som innan krisens utbrott haft funderingar i den vägen, var helt nöjd med att sätta sig i hästskjutsen när han behövde ge sig iväg någonstans. Han behövde dock inte färdas så långt på det viset. Remshult hade ju sin järnväg, och den var tillräcklig för de transporter som krävdes. Järnvägen hade förresten varit ett stort plus för Remshults glasbruk eftersom de frustande ångdrivna ekipagen under lång tiden kunnat föra ut glasbrukets produkter till köpare lite varstans i Europa, främst till England. Patron tog därför det mesta med ro där han om kvällarna satt hemma i bruksherrgården och läppjade på den lilla skvätt konjak han trots allt unnade sig före sängdags.
Det stora vägbygget nådde Remshult och Olsboda under de första åren av 1930-talet. Olsboda låg lite vid sidan om, men Vägstyrelsen var ändå mån om att skaffa sig ordentligt med grundläggningsmaterial inför det som komma skulle. Sålunda hade en väginspektör redan 1932 dykt upp i Olsboda och begärt att de som hade ordentligt med stenrösen och annan odlingssten skulle ställa resurserna till förfogande eftersom det behövdes en hel del sten för att grunda och stötta upp de nya vägarna. Amanda och Elin hade för en ringa ersättning överlåtit en del gamla rösen på några av sina och torpens marker till vägbyggarna.
Den nya vägen byggdes med stort buller strax utanför Olsboda. Det enda men egentligen helt försumbara problemet var att vägen hamnade mellan Södergården och torpet Solhaga, där Peter och Emma bodde. Ett liknande problem hade man mött många år tidigare då järnvägen, som nu kom att gå parallellt med den nya landsvägen en god bit, skurit av gården från torpet. Men eftersom det ännu inte fanns någon större trafik att tala om var det bara att följa den gamla och två kilometer långa vägen från Södergården till Solhaga, stanna vid såväl den nya landsvägen som den redan nu gamla järnvägen, se sig för och sedan gå över.
De flesta män som arbetade med vägbygget var friställda glasarbetare från ett antal glasbruk runt om i bygden. De kom tidigt på morgonen, ofta efter en lång vandring från hemmet, de hade en enkel matsäck med sig, och de arbetade hela dagen utan att knota. Alla visste att det här var enda sättet att få hem de fåtaliga kronor som behövdes för att hålla familjen med mat. Sedan fick fackföreningen säga vad den ville. De var visserligen glasarbetare, men deras främsta uppgift här i livet var att fortsätta att hålla hustru och barn vid liv. De arbetade med spadar och andra verktyg som ställts till deras förfogande och med hästar som dragare. Här fanns inga mer avancerade maskiner att tillgå, så därför var det bara att använda den muskelkraft som fanns hos människor och djur.
Även på Remshults glasbruk blev man till slut tvungen att sända ut några av sina trogna medarbetare på vägbyggena. Det handlade främst om ett antal slipare som under en längre tid inte haft särskilt mycket att göra eftersom köparna till stora kristallvaser och granna serviser just nu saknades. Men patron hade försäkrat sina slipare att de var välkomna tillbaka när konjunkturen vände framöver. Med det beskedet lät sig sliparna och några andra som just då var överflödiga nöja. Patron räknade tillsammans med sin trogne kamrer mycket noga på vad som krävdes i både nutid och framtid.
Det vackra kulturlandskapet, som omgav människorna på landsbygden, började vid det här laget att nå sin kulmen. Det stora stenmurarna var byggda på sin solida grund, och många av de stora stenarna ute på åkrarna hade börjat tas upp ur marken. Just det här arbetet med de stora stenarna fortsatte vid den här tiden, för det var runt de här stora stenarna som de gamla åkrarnas odlingsrösen en gång samlats. Av odlingsrösena hade man gjort allt möjligt, byggt stenmurar, uppfört skorstenar i husen, byggt vägar eller skapat en massa abborrgrund ute i sjöarna. Miljoner och åter miljoner ton sten hade under långa tider flyttats runt på den svenska landsbygden. Ytterligare ett antal stenmurar var påtänkta.
——
Elin och Albert märkte gradvis att de svåra åren började gå mot sitt slut. Elin, som vid det här laget var en mogen kvinna, längtade efter barn. Albert var mer tveksam och menade att man i dessa dåliga tider skulle låta bli att sätta barn till världen. Elin grunnade fram och tillbaka på hur hon skulle övertyga sin motsträvige man. Till slut tog hon hand om en vilsen hundvalp som rymt någonstans ifrån. Elin beslöt sig för att fostra valpen och göra den till sitt barn. Alltid en tröst.
Det hände något med det svenska landskapet de allra svåraste åren var över på 1930-talet. De många människor som flyttat till olika städer, framför allt till de stora städerna, hade inte släppt sina rötter. Och när alla inflyttarna till de stora städerna i sin tur fick arvingar, blev talet om livet på landet allt intensivare. Många vid det här laget välbärgade stockholmare och göteborgare och andra såg till att skaffa sig sommarställen utanför städernas gränser. Där kunde man koppla av, och där kunde man umgås i en god miljö som ännu inte smutsats ner av svaveldoftande bilar och motorbåtar.
Det här med att skaffa sig ett sommarställe nådde småningom även Olsboda. En dag under försommaren 1936 hade en stor bil letat sig ner från den stora landsvägen och stannat i byn. Bilens förare, en storvuxen och charmig man, hade frågat sig runt i byn. Han sökte efter ett sommarställe eftersom han ville komma ut från storstaden under den varma och goda tiden på året. Med sig i bilen hade han sin hustru som även hon steg ut och hälsade på de bybor paret mötte. Det visade sig att hustrun hade växt upp några mil väster om Remshult.
Efter att ha kommit tillbaka även nästa dag träffade paret i den stora bilen Sigrid och Rune Johansson i Storgården för andra gången. Kontakt uppstod, och Rune hänvisade till Klingatorpet som ju stod öde. Det gick an att hyra torpet om man ville, det var ju i hyfsat skick även om det fanns en hel del att göra med omgivningarna. Det långa gräset behövde slås, men det fanns ju lie, slipsten och andra redskap för detta på torpet. Så det skulle väl gå att komma överens. Och man kom överens efter det att man gått ut till torpet på andra sidan av den nya vägen. Det främmande paret, som berättade att de bodde i Stockholm, tyckte om det de såg.
Så kom det sig att Maja och Adolf Karlsson skrev ett hyresavtal med ägarna till Storgården. För etthundra kronor om året skulle de få disponera Klingatorpet i tio år framöver. Enda motprestationen var att de skulle hålla torpets omgivningar i skick samtidigt som ägaren förband sig att underhålla husen, som bestod av den låga lilla stugan, ladugården, vedboden, dasset och jordkällaren. Maja hade tyckt att det var mycket pengar, men Adolf hade viftat bort hennes funderingar och menat att de nu hade tillgång till ett bra sommarställe dit de kunde komma och koppla av från allt jäktet i storstaden. Det fanns ju till och med möjligheter till fiske i Storsjön, hade Rune sagt. Den tanken tilltalade Adolf i allra högsta grad.
——
Dagen efter fyndet av björnsaxen släpade Helge in det stora och tunga redskapet i den verkstad som fanns i anslutning till ladugården. Där var både dammigt och skitigt eftersom ingen på flera år haft någon anledning att gå dit. Men Helge bar och släpade sitt fynd och lyfte med viss ansträngning upp det på den stora bänken där det fanns skruvstäd och en rad träarbetsverktyg uppradade på väggen bakom bänken. Helge började med att damma av sitt fynd, varefter han letade fram en flaska motorolja, som han i rikliga portioner hällde över en väl tilltagen trasa. Sedan grep han verket an, tvättade av björnsaxen och smorde upp fjädern som man spände saxen med.
Björnsaxen var en halvmånformad sak med två hullingförsedda delar som var vända mot varandra när saxen var desarmerad och ofarlig. Men om man drog isär de två delarna, som närmast såg ut som käftar och lade dem utmed bänken samtidigt som man spände fjädern, så fick man ett fruktansvärt jaktredskap. Helge smorde på en massa olja och fick så småningom de gnisslande käftarna att fungera. Till slut kände han sig nöjd, spände saxen och slängde en kratta med skaft in i saxens mitt. Saxen slog igen med en högljudd smäll, klippte av krattskaftet och höll sig sedan helt tyst medan Helge torkade svetten ur pannan. ”Fy fan för att hamna i en sådan här”, tänkte han, ”om det där krattskaftet varit mitt ena ben, så hade det inte varit speciellt roligt. Undrar vad farsan hade den här saken till. Här fanns väl inga björnar som strök omkring såvitt jag minns.”
Helge gick in till Bertil och berättade vad han haft för sig. Bertil i sin tur undrade vad som nu skulle ske, om Helge skulle jaga björn eller något annat högvilt. Bertil underströk att om Helge tänkte sig att få något byte i saxen, så måste han agna den med något attraktivt, till exempel en bit fläsk eller något liknande. Att Helge hade för avsikt att använda saxen som skydd mot inkräktare var en tanke han slagit ifrån sig redan föregående kväll och tagit mest som ett skämt. Men nu insåg han plötsligt att brodern menade allvar. Helge var livrädd för att någon skulle ta sig in om natten och slå ihjäl honom. Men om den stora björnsaxen stod laddad utanför dörren sedan bröderna lagt sig skulle allt vara mycket tryggare. Den behövde minsann inte laddas med vare sig fläsk eller något annat ätbart. Det räckte med att den bara stod där beredd på att någon skulle kliva rakt i den i vintermörkret. Och då skulle det bara säga pang.
Bertil skakade på huvudet men lät brodern hållas. Följden blev att Helge släpade ut den stora björnsaxen i novemberskymningen och ställde den framför trappan till ytterdörren. Sedan ropade han in till brodern och meddelade att han ämnade ladda saxen. Bertil svarade med en varning som lät som något sådant som att se för fan till att du inte fastnar i skiten. Helge spände saxen och gick in. ”Ta för tusan med dig ficklampan när du skall gå ut och pissa i kväll”, sade han till brodern, ”för om du går utan ficklampa och kliver i saxen, så blir du av med benet.” Bertil förstod vad Helge menade men lät brodern hållas. Själv var han av den åsikten att det säkert vore bra att ha en väl fungerande ficklampa med sig när det var dags för kvällsdrillen.
——-
Åren gick och inget särskilt inträffade mer än att konjunkturen hela tiden var på väg uppåt och att alla kände att de fick det lite bättre för var månad som gick. Ute i världen pågick storpolitik, nazisterna härjade i Tyskland där de dragit igång stora motorvägsbyggen och annat för att komma ur krisen. Det verkade som om Europa liksom Amerika nu var på rätt väg. Enda orosmolnet var det där med nazisterna i Tyskland. Tidningarna var fulla av spekulationer, men det var knappast något som påverkade livet i Olsboda. Hårt arbetande bönder brydde sig bara om sin höskörd och annan produktion som gården förväntades åstadkomma.
I Olsboda hade man dragit in elektrisk ström i alla gårdarna redan i slutet av 1920-talet, men alla de som var vana vid fotogenlampor och stallyktor med levande ljus var inte särskilt imponerade av nymodigheten. Det blev helt enkelt för dyrt att ha strömmen tänd, resonerade man. Fotogenen var billig, och det var aldrig några problem att skaffa nya glas till lamporna om något gick sönder. Det var bara att handla i Remshult, där glasbruket hade en stor produktion av den här varan.
Under den andra hälften av 1930-talet ändrades mönstret såtillvida att Elin såg till att skaffa hem några elektriska armaturer och komplettera den ensamma lampkupa som hängt i kökstaket i många år. Även de nya armaturerna fanns att köpa i Remshult, och det fanns så pass mycket att välja mellan att Elin såg till att köket fick ett ytterligare ett par lampor. Hon rustade också upp kammaren och finrummet samtidigt som hon med hänsyn till de äldre generationerna lät de gamla och bastanta taklamporna med sina fotogendrivna insatser hänga kvar. Albert hade inget att invända mot nyordningen. Tvärtom, han tyckte det var trevligt med mera ljus under den skumma årstiden. Han frågade inte heller efter vad det kostade, eftersom det var Elin som skötte allt som hade med pengar att göra.
Elin hade ett önskemål till, nämligen en radio. Hon hade hört talas om och även lyssnat på den nymodigheten vid ett av sina besök i Remshult. Men nu stötte hon på svårigheter, för i Remshult fanns det ännu ingen som handlade med den här sortens tingestar. För det första måste hon nu ge sig längre bort för ett eventuellt inköp och för det andra måste hon övertyga Albert om nyttan av att ha något som spred såväl talade nyheter som musik i hemmet. Rent ekonomiskt skulle det säkert inte bli några problem. Elin hade kunnat lägga undan lite pengar under de senaste åren, och de pengarna hade hon satt in på Remshults sparbank. Efter många om och men fick Elin till slut tag på sin radio. Det var en begagnad och bara två år gammal Luxor, som under högtidliga former installerades i köket i början av 1937. Eftersom skapelsen krävde en ordentlig antenn, så spändes en sådan från radion, genom ett hål i väggen invid fönstret och ut till en stolpe som Albert installerade några meter från huset.
Ungefär så här såg det ut när Elin en sen och mycket vacker eftermiddag i augusti månad 1937 föreslog att hon och Albert skulle ta med sig en kaffekorg och gå ner till klipporna vid åmynningen i Storsjön. Albert hade inget emot förslaget utan följde med Elin och hennes hund. Den här hunden hade visat sig var ett fynd, en gatukorsning med mycket schäfer i. Elin hade fostrat honom omsorgsfullt och därmed fått en god kompis som dessutom var en trogen vakthållare på gården.
Med kaffekorgen mellan sig och hunden springande kring benen gick Elin och Albert de ungefär 200 meterna till stranden med klipporna. Hunden drack vatten ur sjön medan Elin dukade upp det hon tagit med sig. Där fanns kaffe och bullar, där fanns smörgåsar med stekt ägg och korv och en hel del annat smått och gott. De lät sig väl smaka och bjöd sedan Loffe, som hunden kallades, på den sista smörgåsen.
Solen började sakta dala på himlen men det var fortfarande varmt och gott. Loffe hade lagt sig ner när Elin plötsligt börjat klä av sig efter att ha spanat ut över sjön och konstaterat att närmaste båt var så pass långt borta att den inte skulle innebära några problem. Sedan Elin klätt av sig helt naken vände hon sig till Albert och tog hans hand. ”Kom”, viskade hon, ”kom så badar vi.” Full av förundran över hustruns tilltag var inte heller Albert sen att komma ur kläderna. Det blev många skratt och mycket plaskande innan Elin åter tog sin man i handen och ledde upp honom på de varma klipporna där hon förförde honom. De stannade kvar länge, längre än de egentligen bort göra med tanke på de råmande korna därhemma. Den 17 maj 1938 födde Elin två välskapta pojkar hemma på gården. Barnmorskan lyfte upp dem en i taget och gratulerade makarna Olsson till deras enäggstvillingar.
——
Det visade sig att Patron resonerat helt rätt när han satsat på att behålla det mesta av sin skickliga arbetskraft under de svåra krisåren. Nu, i början av 1938, stod han därför fullt rustad att möta en expanderande marknad för glasvaror. Och hans arbetare var i sin tur lojala tillbaka. De visste att Patron förlorat mycket pengar på att låta de flesta stanna i arbete, och därför var det ingen som flyttade sin kunskap till något av de andra glasbruken även om det bjöds lite högre lön. Fackföreningens ordförande vid Remshult sade rent ut till sina medlemmar att stanna kvar, för om de nu skötte sig kunde de måhända räkna med högre lön längre fram när Patron åter tjänade pengar.
Och Patron, som förvisso var en slipad säljare och affärsman, tjänade pengar igen. Han såg till att lägga om produktionen en hel del genom att kraftigt minska på tillverkningen av buteljer och annat emballageglas. Han behöll större delen av det slipade sortimentet även om det inte var särskilt lönsamt. Här var det bara omsorgen om de återanställda sliparna som gällde. Patron resonerade som så att han kunde minska på det slipade glaset gradvis, eftersom många av sliparna närmade sig pensioneringen. Sedan behövde han inte låta utbilda eller ta in några nya.
Patron satsade nu för fullt på sådant som kunde gå på export. Det rörde sig om blåsta servisglas utan dekorer, det rörde sig om nyttoglas i form av vaser, skålar och annat som behövdes i varje hem i hela Europa. Han satsade också på den gamla pressglastekniken eftersom han visste att den här sortens billiga vardagsvaror sålde i stora mängder. Och till slut hade han även vidtalat ett par konstnärer att komma till Remshult från Stockholm för att se om de kunde skapa något i glas. Båda konstnärerna hade tidigare målat tavlor och framställt keramik. Men vad patron visste var att båda var skickliga tecknare, något som måhända kunde komma till pass nu när han tänkte satsa på graverat glas och kanske utöka antalet anställda i gravörverkstaden.
Patron var givetvis helt medveten om att några av de större glasbruken långt tidigare satsat på en mer konstnärlig produktion men att detta inte var något som lönade sig så värst. Men vid sammanträdena med sina kollegor och konkurrenter i Svenska Glasbruksföreningen hade han förstått att det med konstnärer trots allt kunde vara bra eftersom man därigenom kunde skapa ett sortiment som kunde bli en skylt ut mot publiken. Och om skylten fungerade, så skulle folk också köpa mycket av allt det andra som producerades. Så de här sammanträdena i föreningen var trots allt inte så dumma. De ägde för det mesta rum på stadshotellet i Växjö och avlutades alltid med en god middag och ett stort antal kvällsgroggar.
I början av 1938 sysselsatte Remshults glasbruk lite mer än 150 personer. Glasbruket hade genom god framförhållning vuxit till ett av de större i regionen. Eftersom det ständigt tycktes fattas folk på hyttgolvet, så var det heller inga problem för den manliga delen av ungdomarna att få arbete när de slutat skolan. Även en hel del unga kvinnor fick också arbete efter hand. De utbildades inte till glasblåsare, vilket fortfarande var ett helt manligt yrke. I stället hamnade de i avsyningen, kantslipningen, diskningen eller packningen. Patron gick omkring på dagliga promenader och såg till att allting fungerade. Några timmar om dagen satt han på brukskontoret, där han tillsammans med den skicklige kamreren höll ett stadigt öga på ekonomi och orderingång. Han talade också mycket i telefon med gamla och blivande kunder. Det mesta av kontakterna med omgivningen sköttes dock fortfarande mest genom brev. Det där med telefon var både besvärligt och dyrt, särskilt om det gällde avlägsna marknader.
Patron tog alltid själv hand om posten sedan den anlänt på morgonen. En dag såg han ett kuvert av ett mindre vanligt slag. Det hade amerikanska frimärken och var avstämplat i Chicago. Patron sprättade det brevet först av alla, och när han läst en stund lade han det ifrån sig och kliade sig om hakan med den vänstra handen. ”Kalle Samuelsson”, muttrade han, ” var det inte någon ute i Olsboda som hette så och som försvann till Amerika för så där en tio år sedan. Det var ju en hel del rabalder kring den saken.” Patron fortsatte att fundera medan han tog handen ifrån hakan. Hur det nu än var, så ville denne Kalle Samuelsson få kontakt med ett gediget svenskt glasbruk eftersom han ville bli återförsäljare av svenskt glas i Amerika. När Patron läst färdigt och fått veta att Kalle Samuelsson växt upp nära Remshults glasbruk återstod inga egentliga tvivel. ”Men”, tänkte Patron, ”kom det inte ett brev från Amerika där man förklarade att Kalle Samuelsson var död?”
——
I början av 2006, när bouppteckningen var undanstökad och mäklaren sålt moderns hus i Remshult till en tysk familj, satt bröderna Olsson hemma vid köksbordet och försökte förstå hur mycket pengar de egentligen hade. Mäklaren hade lyckats pressa upp priset för huset till för bröderna ofattbara 275.000 kronor, en summa som nu fanns i form av siffror på ett kontoutdrag från Sparbanken i Remshult, en av de få lokala sparbanker som ännu inte anslutit sig till den stora Föreningssparbanken. Att det dessutom fanns ytterligare ett antal kronor på kontot hängde samman med att modern levat mycket sparsamt och satt undan en del av sin magra pension på banken
”Du”, sade Helge, ”nu kan vi väl köpa oss den där suven som vi behöver. Den här taskiga gamla Volvon vi har är ju inget vidare att åka i.” Faktum var att den gamla Volvon hade modellbeteckning 740 och var ganska precis tjugo år gammal vid det här laget. De var en skåpbil som vissa kallade 745 eftersom den hade en stor baklucka och ett ordentligt lastutrymme. Det hade i alla år varit en hyfsad bil, som bröderna köpt begagnad på avbetalning 1988 hos en bilhandlare i Oskarshamn. ”Vi kan väl åka dit igen, till bilhandlaren menar jag, och se om vi inte kan få en hacka för vår gamla bil. Visst, den är lite rostig och går lite taskigt, men i alla fall, vi har ju inte kört mer än lite mer än tjugotusen mil”, envisades Helge.
Bertil svarade inte. Han undrade vad en suv kostade och att pengarna kanske i stället skulle behövas till en massa eftersatt underhåll på gården. Här fanns tak som behövde tätas och staket som behövde rättas till. Jämfört med de andra gårdarna i byn gav Södergården ett intryck av förfall. Han tänkte vidare och kom fram till samma slutsats som Helge, nämligen att den gamla Volvon i princip var slut och att de trots allt behövde en annan bil. Och naturligtvis skulle det vara kul att glänsa med en suv även om alla skulle förstå att bröderna snabbt och effektivt bränt iväg varenda krona efter sin gamla mor. Innan bröderna skildes åt för kvällen tog de sin vanliga tur runt knuten, varefter Helge laddade björnsaxen innan de gick in igen. Det här hade blivit en vana, och båda var naturligtvis mycket försiktiga och försedda med ficklampa om de någon gång behövde gå ut igen.
Så kom det sig att tvillingbröderna Bertil och Helge Olsson redan nästa dag efter frukosten startade sin gamla Volvo och körde i riktning mot Oskarshamn. Det blev en vacker morgon, vägarna var ordentlig plogade och det såg inte ut att vara någon snö i sikte. Eftersom de varit tidigt ute höll bilhandlaren just på att öppna när de kom fram. De hälsades välkomna och steg in den stora hallen där ett stort antal välputsade bilar stod på rad. Så fort Helge kommit in i hallen bestämde han sig och gick med raska steg fram mot en Hyundai Santa Fe, öppnade dörren och satte sig. Bertil kom efter.
”Den här”, sade Helge, ”den här är precis vad vi behöver, den är nästan ny, har en ordentlig v-sexa under huven och automatlåda och fyrhjulsdrift. Kan inte bli bättre.” Bertil tittade en aning fundersamt på prislappen. Etthundranittiofemtusen stod det på den. Han tyckte det var mycket pengar men erinrade sig sedan att Volvon inte heller varit särskilt billig en gång i världen, den hade då kostat strax under hundratusen. Bertil tittade på Helge som i sin tur tittade på bilhandlaren, som nyfiket följt efter de tidiga kunderna. ”Vi betalar det som står på prislappen om du ger oss tiotusen för Volvon där ute”, sade Helge rakt på sak. Bilhandlaren blev en smula paff men beslöt sig för att slå till. Han behövde bli av med suven och få in pengar, och Volvon kunde han säkert kränga till någon polsk uppköpare av gamla uttjänta svenska bilar.
Affären gjordes upp under förmiddagen och efter kontakt med banken som konstaterat att bröderna Olsson var solventa nog att kunna betala etthundraåttiofemtusen kontant för suven. Hemfärden skedde därför redan mitt på dagen med Helge vid ratten. ”En underbar bil”, sade han, ”den här är skitkul att köra. Vill du prova på?” Bertil skakade på huvudet och menade att han tids nog skulle komma att ratta nyförvärvet. Nu gällde det att komma hem efter en tur förbi ICA:n i Remshult. Eftersom Bertil var den av de två som planerade alla matinköp och för det mesta också betalade, så var det bara för Helge att följa givna direktiv. Han tittade sig omkring när han körde in i Remshult och hoppades att folk skulle lägga märke till att han kom körande i en nästan ny frisk bil. Men det fanns ingen ute i det utarmade samhället nu i vinterkylan. I ICA:n var Bertil och Helge de enda kunderna.
V
Det avslutande 1930-talet var egentligen en lycklig tid i många avseenden. Patron hade äntligen sent i nådens år 1937 bestämt sig för att han, eller snarare glasbruket, nu skulle ha en bil. Och det skulle vara något ordentligt. Så det blev en amerikansk bil, en Ford med en sextio hästkrafters v-åtta under huven. Naturligtvis valde patron svart som sin färg, och nu kunde han ståta med något som var lite tjusigare än Remshults ende taxiägares bil, som var en äldre Volvo. Sedan var det inte många människor i Remshult med omnejd som hade möjlighet att hålla sig med den nya tidens moderna åkdon. De flesta fick fortfarande nöja sig med häst och vagn för sina förflyttningar.
Naturligtvis kunde Patron inte låta glasbruket hålla honom med chaufför, varför han fick lära sig att ratta den stora bilen och skaffa sig körkort. När det väl var gjort visste han att han kunde glänsa en smula nästa gång som glasbruksföreningens medlemmar träffades i Växjö. Visserligen hade de flesta av hans konkurrenter bil, men frågan var om inte patron hade den mest moderna när han gled in i den ännu lilla landsortsstaden Växjö på våren 1938.
Vid den här tidpunkten var det allmänna samtalsämnet Hitlers annektering av Österrike och vad den kunde få för följder. Patron och de övriga glasbruksägarna kände samma oro. Skulle det här leda till minskad handel? Skulle det här leda till att glasbruken fick för snäva marginaler för sin överlevnad. Diskussionerna i den stora salen, som samtidigt var festvåning på stadshotellet i Växjö gick höga. Sedan dagens sammanträde avslutats och herrarna skilts åt för några timmar kom kvällen och den obligatoriska middagen. Den gångna dagens sammanträdesbord och allt annat som hört mötet till var nu utstädat. I stället var festvåningen dukad inför kvällens begivenheter, och det blev en sen och mycket blöt kväll.
Ute i byarna var oron lika stor som hos glasbruksföreningens möte i Växjö. Alla i Olsboda hade vid det här laget egen radio, och många satt klistrade vid apparaten när nyhetssändningarna strömmade ur etern. Elin och Albert blev en del av den oro som spred sig även ut till den småländska landsbygden. Elin väntade ju barn, och hon undrade mycket över hur framtiden skulle te sig för hennes och Alberts gemensamma arvinge. Elin anade, men visste inte att det i själva verket var två barn på väg.
Sommaren gick vidare i såväl Olsboda som vid Remshults glasbruk. Sedan Elin fött sina tvillingar och småningom kunnat återgå till en del av arbetet på gården mellan alla amningar, kom en god sommar med bra höskörd och annat som hörde det goda lantlivet till. Men så kom beskedet senare på året att Hitler även invaderat Sudetlandet, den del av Tjeckoslovakien som var tyskspråkig, och då började såväl hög som låg att på allvar dra öronen åt sig. Hösten förflöt i något som kan betraktas som avvaktan, men när Hitler under våren 1939 invaderade resten av Tjeckoslovakien började de flesta undra var det här egentligen skulle sluta.
Krigsutbrottet kom i september 1939 när Hitler invaderade Polen efter sin överenskommelse med Ryssland. Mörkret sänkte sig över Europa, där kanonerna började mullra allt kraftigare. Elin och Albert satt vid sin radio och lyssnade till många nyhetssändningar. Så gjorde också patron, som började undra vad det här skulle betyda för hans glasbruk. Om förbindelserna mot Europa blev avskurna, så skulle han inte ha minsta möjlighet att importera den kvartssand han behövde för att kunna åstadkomma en god glassmälta. Han såg också hur en hel del av de nuvarande marknaderna skulle gå upp i rök. En bekymrad och förutseende Patron sade till sin kamrer att glasbruket måste förbereda sig för kärvare tider. Det där med att fortsätta den påbörjade kontakten med Kalle Samuelsson i Amerika kanske man kunde glömma, trots att Kalle Samuelsson meddelat att han ämnade komma till Remshult på hösten 1939. Patron ville inte släppa den kontakten eftersom han trodde att den kunde innebära en god affär.
——
Livet på de ännu bebodda torpen kring Olsboda gick vidare. Inget av dem hade fått den nya tidens finesser i form av elektrisk ström, men på Solhaga hade Emma och Peter tagit ett djupt tag i plånboken och skaffat sig en radio som gick på batterier. Här, liksom nere i byn gällde det att spänna upp en ordentlig antenn för att kunna få in nyheter och annat som bjöds i den raspiga apparaten. Makarna njöt mycket av att ha någon som talade till dem båda i stället för att de hela tiden skulle behöva prata med varandra.
Emma och Peter förundrades över hur en människa som Hitler fick styra och ställa. ”Det där måste vara en jäkla figur”, sade Peter mitt under en nyhetssändning, men han tystades av Emma som ville höra färdigt. Eftersom Peter hört nog gick han ut i den sena höstkvällen 1939, några dagar efter Tysklands inmarsch i Polen, för att se till den enda kon som fanns kvar på torpet men som fortfarande gav så mycket mjölk att makarna kunde kärna smör och framställa en och annan ost. De fick också över en smula mjölk till dryck. Peter såg sig om i mörkret, och gick sedan bakom knuten för att slå en drill. Just som han knäppte byxan fick han höra ett underligt ljud. Eftersom ljudet varken kom från den ensamma kon eller grisen eller någon av hönorna på torpet, blev han mycket uppmärksam. Ljudet kom från Södergårdens håll och det lät som ett jämmer.
Peter gick i ljudets riktning i det rådande kolmörkret. Han kom inte särskilt långt innan den ena foten stötte på något mjukt. Det visade sig i samma ögonblick att det var källan till jämret han hade stött på. Alltså en människa som låg på marken och helt stilla bad om hjälp. Peter rusade in, ropade på Emma och tände stallyktan. Sedan gick båda ut i mörkret och lyste på den liggande personen, som visade sig vara en man klädd i kostym och stor ytterrock. Med gemensamma ansträngningar släpade makarna in mannen i förstugan där de flämtande fortsatte att lysa på honom. ”Det här är en person jag känner igen”, muttrade Peter, ”men jag vet inte var jag sett honom förut, men det kanske kommer.” I samma ögonblick såg Peter att mannens högra fot saknade sko och var mer eller mindre söndertrasad.
Emma och Peter fortsatte sitt släpande, något som lämnade en hel del blodspår efter sig. Till slut hade de placerat mannen på sin kökssoffa och lyste åter på honom med stallyktan medan Emma kom med fotogenlampan sedan hon stängt av den raspande radion. Peter ropade att hon skulle komma med en rem så att han fick stilla blodflödet. Emma lydde och kom genast med en uttjänt livrem som Peter slog om mannens vad och drog till. ”Det här skall väl i alla fall minska blodflödet”, muttrade han medan han väntade på att den i allra högsta grad tänkande Emma värmde vatten på spisen för att kunna tvätta det otäcka såret, eller rättare sagt det som återstod av foten. Peter kunde bara konstatera att mannen råkat ut för en ordentlig hagelsvärm.
Sedan det värsta blodflödet stoppats beslöt sig Peter för att gå de två kilometerna till Södergården för att hämta hjälp. Han insåg givetvis att den skadskjutne mannen var i omedelbart behov av en läkare, och eftersom Södergården nyligen hade installerat den nymodighet man kallar telefon, så var det bara att gå dit för att skaffa hjälp. Peter kom fram just som Elin lagt sina barn och satt sig vid köksbordet tillsammans med sin man för att slappna av en smula inför sänggåendet. Båda ryckte till när det knackade på dörren. Albert öppnade och fann den gamle torparen utanför med skärrad min. Han bad honom stiga in.
Vid det här laget hade chocken kommit ifatt Peter. Han stammade och stakade sig medan han framförde sitt budskap. Elin och Albert såg på varandra, varefter Elin i skarp ton sade åt Albert att spänna Mops för vagnen medan hon på något sätt skulle försöka få tag i en ambulans. Hon grep telefonen och ringde upp stationen där en sömning telefonist kopplade henne vidare. Medan Albert och Peter gav sig av till Solhaga stannade Elin hemma för att invänta ambulansen och lotsa den vidare. Det dröjde länge, men till slut kom den.
——
Stockholmsparet Maja och Adolf Karlsson hade sedan ett par tre år tillbaka etablerat sig i Klingatorpet, dit de kom om somrarna. Maja arbetade på ett café i Stockholm medan Adolf var etablerad droskägare med inte mindre än två stora amerikanska bilar, en Dodge och en Hudson. Han hade två chaufförer som byttes om med honom att köra bilarna på Stockholms gator. Nu, i slutet av 1930-talet, började affärerna gå hyfsat medan det tidigare under årtiondet varit mycket kärvt med affärerna och få människor som velat kosta på sig taxiresor. Maja och Adolf hade redan 1933 under mycket stora uppoffringar låtit bygga ett egnahem i förorten Enskede. Maja hade till och med fått lov att gå till panbanken med sina guldringar, förlovningsringen och vigselringen, för att paret skulle kunna få ihop till kontantinsatsen. Totalt kostade huset trettontusen kronor, en svindlande summa, av vilket det mesta naturligtvis var lån som staten garanterade.
Adolf, som under slutet av 1930-talet inte bara körde taxi, utan också arbetade som försäljare av amerikanska bilar, bland annat det populära märket De Soto, var en god entreprenör som fostrats av föräldrar som lärt honom att göra rätt för sig. Genom goda affärer och hårt arbete hade han och Maja sedan lång tid tillbaka kunnat lösa ut sina ringar från pantbanken. Paret var länge barnlöst men hoppades fortfarande på en arvinge. Maja var född 1900 och Adolf 1902, så ännu var det minsann inte för sent när Maja under hösten 1937 upptäckt att hon var gravid. Sonen Gustav föddes den 17 maj 1938 på Södra BB i Stockholm, alltså samma dag som Elin födde sina tvillingar hemma på Södergården.
Adolf och Maja hade under sommaren 1938 anlänt till Klingatorpet i en av Adolfs taxibilar, som tillfälligt tagits ur trafik för att kunna tjäna som privatbil åt paret och deras nyfödde son. Adolf körde sin Hudson av 1937 års modell, och den ende som kunde göra honom rangen stridig vad gällde en flott bil var patron på Remshults glasbruk. Annars hade väl folket i Olsboda inte sett så värst mycket av bilar. De samlades med en känsla av viss vördnad över det stora ekipaget, paret Karlsson och sonen Gustav när de kom från den nya landsvägen och körde in på den gamla för att hälsa på sina hyresvärdar Sigrid och Rune innan de gav sig iväg bort till Klingatorpet.
Så hade somrarna 1938 och 1939 förflutit med härlig avkoppling, sol och värme. Sedan Gustav kommit till världen hade Maja sagt upp sin plats på caféet för att istället vara hemmafru och se till att man och barn fick ut det bästa av livet. Dock fick hon nu, liksom under de två föregående åren stå ut med att maken lät folk med gott om pengar leja honom och den ena av hans bilar för resor ner i Europa, ända till Prag och Rom. Adolf hade inte haft något negativt att säga om detta, tvärtom hade han varje gång någon bad honom att resa söderut kommit hem med lysande ögon och konstaterat att det här var något han kunde tjäna pengar på. Så Maja hade låtit honom hållas i övertygelsen om att det här betydde mer pengar i goda tider. Adolf hade till och med befunnit sig i Tjeckoslovakien när sonen Gustav föddes, något som fick Maja att kräva en hel del kompensation.
Så hade det kommit sig att Adolf tagit med sig hustrun och sonen och i augusti månad 1939 återigen kört genom ett blomstrande Europa ända till Rom, där de alla tre fått njuta av det goda livet medan Tyskland förberedde sin inmarsch i Polen. Följden blev att de media som fanns tillgängliga i form av radio och tidningar uppmanade alla utlänningar att lämna Italien. Men eftersom paret Karlsson inte kunde ett ord italienska utan klarade vardagen med teckenspråk, så var det inte helt lätt att förstå att det nu var bråttom att återvända hem. När den sanningen gick upp för Adolf satte han en sen kväll Maja och sonen i bilen och påbörjade färden norrut genom Italien och det redan ockuperade Österrike. Överallt gavs utländska bilar förtur vid bensinstationerna, och eftersom Maja inte kunde köra bil var det Adolf som fick offra allt vad sömn hette och köra vidare genom Tyskland. Efter en del pauser och någon timmas sömn för Adolf längs de nyanlagda motorvägarna genom Tyskland nådde de en sen kväll Sassnitz, där en av de sista färjorna förde dem hem till Sverige. Överallt på vägarna genom Tyskland hade de mött och sett tyska trupper på väg mot den polska gränsen.
Väl ombord på färjan med hustru och son kunde Adolf koppla av en smula och sova ifatt något av den sömn han missat under de senaste hektiska dygnen. Väl framme i Trelleborg var det bara att återigen sätta sig vid ratten och köra vidare. Adolf och Maja kom då överens om att de inte kunde köra till Stockholm direkt. De beslöt i samförstånd att mellanlanda på Klingatorpet, tända en god brasa och låta sig själva och sonen bli varma medan de planerade för den vidare färden mot Stockholm. När de närmade sig Olsboda by och Klingatorpet mötte de en ambulans, som i hög fart körde åt andra hållet. Adolf hade fått sakta ner sin Hudson och närma sig diket för att släppa förbi ambulansen, Han kom upp på vägen igen och körde vidare mot torpet. Där installerade sig paret Karlsson med sonen och undrade naturligtvis vad som hade hänt.
——
Ambulansen hade kört till Växjö med den svårt skadade mannen. Väl framme hade han förts till läkare som genast konstaterat att det som återstod av den sönderskjutna foten måste amputeras. Så blev det medan Elin var i livligt samtal med Emma och Peter sedan torparparet följt med Albert tillbaka till Södergården. Peter, som fortfarande vid hög ålder gärna stod med mössan i handen, fick en skarp åthutning av Elin. ”Du är en av oss, och lägg för tusan bort din mössa så att vi får prata klartext”, sade hon i skarp ton. ”Du och Emma är ju snarare mina föräldrar än gårdens torpare”, tillade hon i en något mildare ton. ”Jag tycker väldigt mycket om er.”
Peter lade sin mössa på en stol och satte sig själv på en annan stol vid det stora slagbordet. Så gjorde även Emma. ”Jo”, sade Peter lite dröjande ungefär som om han saknade sin mössa och önskat att han kunnat vrida den mellan fingrarna. ”Jo, det är så att jag tyckte att jag kände igen den skadade mannen, och nu när Emma och jag pratat igenom saken, så tror vi att det är din bror Kalle som vi båda känner igen.” Elin trodde inte sina öron. Kalle, den stollen som först skjutit sig och sedan inte alls skjutit sig och sedan skrivit brev från Amerika och talat om att han skulle komma hem. Elin förstod ingenting, men den här gången gällde varken svimning eller apati, den här gången blev hon heligt förbannad. Det sade hon också rakt ut till de församlade i köket. Om det var Kalle som kommit tillbaka efter alla dessa år och fått en hagelsvärm i foten, så måste det ju finnas en anledning till eländet. Hon beslöt sig för att ta reda på vad saken gällde, något som hon sade till sin man sedan de gått till sängs för kvällen och torparparet skjutsats tillbaka till Solhaga.
Så kom det sig att Elin tidigt nästa dag gick till Norrgården med sina båda söner sedan hon försäkrat sig om att Albert skötte morgonmjölkningen och allt annat. Irma lovade att ta väl hand om pojkarna, och i den förvissningen gick Elin de återstående tre kilometerna till Remshult, varifrån tåget till Växjö väntades avgå klockan tio. Så skedde också, och Elin slank ner på det hårda sätet i andraklassvagnen medan tågets ångvissla tjöt sitt glada budskap som lät ungefär som här kommer jag och nu får alla andra maka på sig. Efter ett par timmars färd och ett byte av tåg var Elin framme i Växjö, en storstad där hon aldrig tidigare varit men som hon nu måste möta.
Elin steg av tåget och gick ut på perrongen med ett undrande uttryck i ögonen. Här fanns mycket folk, och här fanns flera tåg som på flera spår tycktes buffa på varandra för att komma iväg dit de skulle. Elin gick till stationshuset för att fråga om vägen till lasarettet. Hon fick svaret att gå över järnvägen en bit bort, gå förbi den stora restaurangen vid Domprostgården som i sin tur låg nedanför det stora museet och sedan följa sjökanten, så skulle hon snart vara framme. Elin följde instruktionen och stod efter en stund vid ett par grindstolpar som berättade att här bakom låg minsann lasarettet. Elin gick in, frågade sig fram, berättade vem hon var, och till slut fick hon en nick till svar. Hon visades in i ett rum där en person låg djupt nerbäddad. Hon slog sig efter anvisning ner på en stol bredvid sängen.
Elin tittade länge på den person som låg på sängen och som troligen inte var det minsta medveten om att han blivit av med högerfoten. Han såg snarare ut som någon som blivit ordentligt drogad och som trodde sig vara i något av en sjunde himmel. Det var åtminstone så Elin tolkade ansiktsuttrycket hos den person hon slog sig ner invid, en person som hon frågade sig om hon kände eller om det handlade om en främling som hon aldrig tidigare träffat och som hon aldrig mer skulle råka ut för. Personen i fråga vaknade småningom upp ur sin koma, och Elin förde något som kunde liknas vid ett samtal med honom.
Det blev sent på eftermiddagen innan Elin upptäckte att klockan var mycket och att hon måste skynda sig för att hinna med tåget tillbaka till Remshult. Sedan en sjuksköterska flera gånger uppmanat henne att lämna sin plats vid sjukbädden, eftersom mannen som låg i den behövde vila, vaknade hon till sans och hann till tåget i tid. Hon hade mycket att fundera över, och när hon äntligen kommit tillbaka till Remshult och Olsboda, hämtat sina söner och kommit hem till Albert hade hon bestämt sig. Mannen hon träffat där han låg i sjuksängen liknade nästan på pricken hennes bror Kalle. Men ändå var det inte Kalle, hon kände liksom inte igen hans sätt att uttrycka sig. Det var vad hon berättade för Albert när de lagt sig sent på kvällen. Vad den skadade mannen sagt och vad hans och Elins samtal rört sig kring var dock ingenting som hon delgav Albert. Det var något hon behöll för sig själv, åtminstone tills vidare.
——
Den första onsdagen i februari månad 2006 hade bröderna Olsson bestämt att de skulle åka till Tyskland och köpa brännvin. Eller rättare sagt, det var så att Helge bestämt och Bertil nickat ja. Bertil visste ju att han inte kunde förmå sin bror att sluta supa, något som i sin tur fick honom att inte protestera. För om det var sant det som sades, så var priset på både brännvin och starköl så lågt där nere att det var värt besväret och kostnaden. Tiden rådde ju bröderna över själva eftersom de var pensionärer, och den lägre kostnaden skulle säkert innebära att Helge kunde supa under mycket längre tid jämfört med den tid det tog för honom att dricka ur flaskor för motsvarande summa från Systembolaget. Ungefär så gick Bertils något förvirrade resonemang när han kvällen före avfärden satt med en karta framför sig och försökte räkna ut hur lång tid resan skulle ta.
Sedan Helge laddat björnsaxen på kvällen, kanske en smula senare än vanligt, satte han sig mitt emot brodern vid köksbordet och undrade vad som var på gång. ”Jo”, sade Bertil, ”titta på kartan, så får du se. Om vi tar lite genvägar ner till väg 23, så får vi ändå räkna med tjugofem mil till Malmö. Och sedan skall vi köra över Öresundsbron och sedan blir det 20 mil i Danmark innan vi är framme vid färjan som går från Rödby till Puttgarden. Det blir alltså nittio mil innan vi är hemma i Olsboda igen. Och så antar jag att vi kommer att tillbringa nästan ett par timmar på färjan. Och så måste vi få tid att handla också. Att stanna över någonstans och bo på hotell är inte att tänka på, för då kan du lika gärna köpa ditt brännvin här hemma. Så om det här skall gå ihop, så är det nog bäst att vi kör senast klockan fyra i morgon bittida.”
Helge hade sämre grepp än Bertil om det här med att läsa en karta. ”Nittio mil”,
tänkte han, ”det blir ungefär tio timmar i bilen om man trycker sulan i botten, och det tål ju suven.” Men Bertil har säkert rätt i det där med att det tar ett tag att åka båt och sedan handla.”
När väckarklockan ringde vid tre följande morgon visste Helge först inte var han befann sig. Han hade nämligen varit mitt uppe i en dröm där han gick omkring i något som han tolkade som en jättelik hangar med både flygmaskiner och bilar på det närmast oändligt stora golvet. Sedan han rundat ett par stora flygmaskiner hade han fått syn på brännvinet, och det var inte lite brännvin det handlade om. Tusentals och åter tusentals flaskor av den åtråvärda drycken stod på oändliga rader av hyllor, som sträckte sig längs hangarens väggar så långt ögat kunde nå. När han efter mycken möda lyckats ta sig fram till en av hyllraderna upptäckte han dock att den nedersta hyllan var åtminstone en meter över hans huvud och alltså omöjlig att nå. Han började därför springa utefter hyllraden i hopp om att den nedersta hyllan någonstans skulle vara inom räckhåll för hans giriga fingrar. Han sprang länge medan han tittade sig om efter en stege. Med en stege kunde han ju nå dit han ville. Och rätt vad det var, så hittade han en lång stege, som han reste mot den nedersta hyllan och klättrade upp. Det var just som han skulle greppa en flaska eller två som väckarklockan ringde
Bertil var redan i full gång med att brygga kaffe och bre smörgåsar när Helge i sitt förtvivlade och besvikna tillstånd kom ner för trappan. ”Bra att du är uppe”, löd Bertils kommentar. ”Du kan fortsätta att bre smörgåsar som vi skall ha med oss. Visserligen kan det väl vara så att det finns mat att köpa på vägen, men det vet man aldrig. Dessutom är sådan där köpemat alldeles förbannat dyr, så det gör inget om du brer några smörgåsar extra. Vi brukar ju båda bli griniga om vi inte får mat i tid. Själv tänker jag brygga ett par kannor kaffe som vi skall ta med oss. Och sedan skall du få gröt innan det bär iväg.”
Helge gick ut för att slå morgondrillen innan han tog sig an verket med smörgåsarna. För en gångs skull var det nära att han glömde björnsaxen eftersom han fortfarande var långt inne i sin dröm om den oändliga tillgången till brännvin och en massa annan god sprit. Sedan bestämde han sig för att rycka upp sig och lägga den goda drömmen till handlingarna även om han aldrig skulle glömma den. Efter uträttat värv lyste han med ficklampan på björnsaxen, kände en köldrysning utefter ryggraden och gick in i det varma köket där Bertil tänt en god brasa i spisen.
Under tystnad bredde Helge ett stort antal smörgåsar på fabrikstillverkad limpa från ICA:n i Remshult och lade på ordentliga lager av korv, skinka och ost från samma butik. Till slut kände han att det här nog både skulle räcka och bli över medan han förpassade smörgåsarna till ett antal plastpåsar. Samtidigt ställde Bertil fram gröten och några kokta ägg. Om de åt upp det här skulle de säkert stå sig en bra bit menade Bertil. Helge nickade och lät sig väl smaka, fortfarande med den tydliga drömmen på näthinnan medan han sörplade i sig nybryggt kaffe.
Strax före klockan fyra gick bröderna Olsson ut i den kyliga februarimorgonen. Bertil, som nu tog befälet, gav Helge matkassarna och hämtade suven från vagnboden sedan de låst ytterdörren och omsorgsfullt undvikit att komma i närheten av björnsaxen, som de lät förbli laddad. Det var ett par grader kallt och lite ruggigt, men Bertil hade föregående kväll snappat upp en nyhetssändning på TV, där någon pekat på hela Sverige och visat upp en hel hoper med solar. Bertil hade uppfattat att det där med solarna skulle gälla även Danmark och Tyskland. Så det var väl bara att åka och hoppas att det där med gott väder skulle stämma.
Suven rullade iväg från Södergården i Olsboda med Bertil vid ratten. Helge hade förvisso insett att det skulle dröja ett antal timmar innan han själv kunde köra även om han älskade att ratta den goda suven. I stället beslöt han sig för att sova. Och det var inga problem även om han retade sig på att han inte kunde komma tillbaka till den goda dröm han haft när väckarklockan på ett närmast brutalt sätt tvingat honom ur sängen. Helge vaknade inte förrän Bertil med hjälp av hyfsat lokalsinne, goda vägskyltar och en aktuell karta tagit dem båda förbi Älmhult och över gränsen till Skåne.
——-
Att Hitlers invasion av Polen i september månad sammanträffade med en sönderskjuten fot, en snabb bilresa genom Europa och diverse andra saker var givetvis ingen slump. Eller var det kanske så att Hitlers invasion av Polen i stället berodde på en serie liknande små händelser i det förflutna. Den tråden var något som människorna i Olsboda gradvis skulle ta upp i sina samtal när de träffades längre fram. Under tiden hade Maja och Adolf beslutat sig för att stanna på Klingatorpet några dagar för att vila ut efter den långa bilfärden ända från Rom.
Hur som helst körde Maja och Adolf ett par dagar efter den polska invasionen en förmiddag den korta sträckan till byn för att se om här fanns några nyheter att tillgå. Jodå, alla hade ju radioapparater vid det här laget, och de flesta satt klistrade invid dem på ett sätt som gick ut över arbetet på de olika gårdarna. Alla ville ju veta hur det gick för de stackars polackerna, och det var egentligen ingen som ville råka ut för andrahandsuppgifter. Därför satt ung och gammal där och lyssnade medan en hel del kor förgäves råmade vid mjölkdags och fick vänta lite längre än vanligt. När Adolf körde in på Storgården fanns dock Rune ute. När de hälsat förklarade Rune att han var hjärtinnerligt led på alla nyhetssändningar. Det här var ju inget som berörde honom.
Eftersom Adolf var en man med stor charm lade han armen om Runes axlar och ledde honom bort till en trädgårdsmöbel som såg rätt inbjudande ut i den goda septembersol som rådde. Eftersom även Sigrid snappat att Adolfs stora Hudson svängt in på gårdsplanen kom hon ut och slöt an till sällskapet. Efter en stund förklarade hon sig villig att gå in och koka kaffe, något som de övriga inte hade något emot. Tvärtom, det här med elvakaffe var en god sed, och den kunde Ingrid gärna fortsätta så länge hon själv önskade. Sedan kaffet serverats och alla njutit av smörgåsar och bullar, berättade Sigrid och Rune vad som sagts på nyheterna. De hade även en morgontidning som de läst och som Maja och Adolf kunde få med sig.
Det här var inte bara ett sätt att få sig nyheter till livs. Det var också ett sätt att knyta varaktiga kontakter. Eftersom Maja hade sina rötter i trakten, så accepterades hon av alla hon mötte. Och eftersom Maja hade en charmerande man, så var även han välkommen. Följden av besöket hos Sigrid och Rune blev att Adolf startade bilen och körde till Norrgården för att hälsa. Han hade bara helt ytligt stött på Irma och Arne Adolfsson, men nu var det dags att knyta lite starkare band eftersom paret Karlsson verkligen bestämt sig för att stanna och trivas på Klingatorpet.
Irma och Arne var ute på gårdsplanen när Albert svängde in med bilen på Norrgården. Efter de vanliga hälsningsfraserna var det bara att fortsätta att tala om det hemska kriget och vad Hitler och hans anhang ställt till med. Eftersom Maja och Adolf bara haft för avsikt att titta in och hälsa, vändes den stora bilen efter ungefär en halvtimma och kördes till Mellangården. Albert menade att nu när han och Maja bestämt sig för att tillbringa somrarna här i fortsättningen, så var det väl lika bra att lära känna grannarna. Annars kunde ju någonting gå snett. Sonen Gustav, som sovit under en stor del av färden, vaknade nu och krävde uppmärksamhet. Eftersom Maja fortfarande hade bröstmjölk och ammade honom, så blev uppvaknandet inget stort problem Adolf stannade bilen mitt på vägen och väntade med ett stort leende medan sonen fick det han behövde.
Sedan bar det av till Mellangården, där Maja och Adolf efter en stunds letande fann Karin och Gunnar Karlsson i ladugården, där de körde ut gödseln efter sina sex kor och förberedde kvällsmjölkningen. Eftersom de båda paren inte träffats förut blev mötet först en smula krystat, men sedan Adolf kopplat på hela sin charm skedde en förvånande islossning. Karin och Gunnar erbjöd sig att bjuda på både det ena och andra medan Karin vände sig mot Gustav som satt i sin mors famn. ”Vad det är roligt att se barn på gården igen”, var den kommentar hon levererade innan hon bad att få hålla pojken. Sedan konstaterade de båda paren att de hade samma efternamn men att detta inte skulle betyda några problem. ”Tvärtom”, förklarade Karin, ” det kan ju betyda att vi får en massa gemensamma saker i framtiden.” Efter att med all tänkbar artighet avböjt någon form av förtäring, satte sig Maja och Adolf åter i bilen och körde den korta sträckan till Södergården. Där fann de Elin, som var i full färd med att hålla reda på sina tvillingar, som nyligen lärt sig gå och nu som yra höns sprang fram och tillbaka på gårdsplanen.
Sedan den stora bilen stannat sprang tvillingarna Olsson fram emot den under högljudda rop. Maja, som fattade situationen på rätt sätt, släppte ut Gustav, som i sin tur sprang fram mot tvillingarna. Pojkarna fann varandra medan Adolf och Maja hälsade på Elin, som i sin tur en smula blygt hälsade stockholmarna välkomna till Södergården. Efter en kort stund kom även Albert, som hållit till i vedboden, fram och hälsade. Alla fyra insåg att här fanns det något som stämde, och i stället för att diskutera Hitler och kriget, blev det att sitta ute och diskutera livet på Södergården under ett par timmar. Maja och Adolf begav sig tillbaka till Klingatorpet med en övertygelse att de hos folket i Södergården funnit vänner för framtiden ”Och så har ju pojkarna samma födelsedag”, konstaterade Maja när de kommit tillbaka. Adolf log brett och insåg att det kunde finnas en framtid tillsammans med de här människorna även om världsläget såg ut som ett stort svart hål.
——
Sedan Maja och Adolf kommit tillbaka till Klingatorpet och tänt en brasa i köksspisen för att driva ut den lite råa septemberkylan, berättade Adolf att han knutit dagens kontakter framför allt för att komma åt möjligheten till fisket i Storsjön. ”Jag hoppas du skämtar”, blev Majas ganska skarpa kommentar medan hon började förbereda kvällsmaten. ”Jo”, sade Adolf stillsamt, ”visst skämtar jag, men erkänn att det skulle vara förbaskat roligt att få åka ut på Storsjön i någon av böndernas båtar och dra upp gäddor och abborrar. Om vi skall bo här på somrarna i fortsättningen, så vore det väl inte så dumt att ha färsk fisk på bordet.” Maja gav sitt tysta medgivande, väl medveten om att Adolf visste en hel del om insjöfiske.
Det blev kväll, och det blev natt. De tre invånarna i Klingatorpet sov sin goda sömn och vaknade upp till ytterligare en vacker septemberdag. Det var då Adolf bestämde sig. Med sonen i famnen gick han de tre kilometerna från Klingatorpet till Södergården medan Maja sysslade med annat. Väl framkommen mötte han Albert, som var sysselsatt med stängselarbeten kring gården. ”Tack för igår”, sade Adolf enkelt, medan han satte ner sonen som fått syn på tvillingarna Olsson som var ute och sprang under Elins tillsyn. Alla tre pojkarna utnyttjade sin nyvunna talang att stå på egna ben och närmade sig varandra medan Adolf gick rakt på sak. ”Det är krig i världen, och vi skall resa hem till Stockholm i morgon och ta itu med ett och annat. Men vi kommer tillbaka nästa sommar, och då skulle det vara trevligt att kunna fiska i Storsjön. Kan jag få fiska med dig?” Albert, som blev en smula överrumplad av frågan svarade ja efter en stunds betänkande. ”Visst kan vi fiska ihop”, sade han, ”Elin och jag har nyligen köpt oss en hyfsad bår, och den duger säkert nästa sommar också. Jag skall förresten snart dra upp den för vintern.”
Så kom det sig att Adolf och Albert skildes åt i förvissningen om att nästa sommar skulle bli bra även om det var krig i världen. Adolf gick tillbaka till torpet med sonen, som skrikit högljutt när han insett att han måste lämna tvillingbröderna. Väl återkommen konstaterade han att familjen knutit de kontakter som behövdes för en god fortsättning. Adolf hade varit starkt frestad att föreslå Albert en fisketur redan nu men insett att en hårt arbetande lantbrukare inte var någon man bara bad gå ner till sjön och skjuta ut båten. Nej, det krävdes mer finess än så, och Adolf förstod att det gällde att närma sig befolkningen i Olsboda med en god portion förstånd.
Följden blev att Adolf och Maja tillbringade höstens sista kväll på Klingatorpet med att packa och förbereda hemfärden till Stockholm följande dag. Eftersom de måste passera Remshult, föreslog Adolf att de skulle gå in på glasbruket och se om de kunde få träffa Patron. Adolf och han hade råkats förra sommaren, och Adolf hade till och med sett till att en berömd dragspelare, som var god vän med hans föräldrar, stannat till i Remshult en kväll då han ändå passerade på en turné i södra Sverige. Det hade kommit mycket folk till föreställningen, och som tack för initiativet hade Adolf som tack begåvats med en vacker slipad brännvinskaraff, överlämnad av Patron själv.
Maja och Adolf låste Klingatorpet följande morgon och åkte den korta sträckan till Remshult i sin Hudson. Jodå, Patron tog emot på ett närmast översvallande sätt och önskade dem välkomna tillbaka. Efter att ännu en gång tackat för att Adolf arrangerat framträdandet med den berömde dragspelaren, lät han slå in två vackra slipade brännvinsglas som ett komplement till karaffen. ”De här glömde jag senast”, sade han, ”nu hoppas jag att ni kommer tillbaka, så vi får träffas lite mer privat än det blivit tillfälle till tidigare.”
Maja och Adolf började sin återfärd till Stockholm efter alla äventyr de varit med om i jakten på att komma hem i krigsutbrottet. Trots världsläget kände de sig avslappnade sedan de kommit ut på den breda grusade vägen mot Eksjö. Gustav hade redan hunnit somna i baksätet medan den goda v-åttan i den moderna bil de färdades i förde dem mot målet. Vad de inte visste var att ingenting skulle bli sig likt igen på väldigt länge. För såväl Adolf som en och annan i Olsboda skulle kriget tränga sig långt in i många familjers privatliv när beredskapstiden blev verklighet.
——
”Fan, man kanske behöver pass”. Helge hade vaknat till och förstått vad han lockat in brodern på. ”De kanske inte släpper in oss i Tyskland utan pass, och något pass har jag aldrig haft, bara hört talas om att är något man måste ha om man åker utomlands. Danmark är ju en annan sak, dit kommer man utan pass har jag hört, men till Tyskland?” Helge fortsatte att bluddra om det där med pass tills Bertil tvärt avbröt honom. ”Nu får du väl skärpa dig”, sade han med hög röst. ”Först sover du ruset av dig medan jag kör, och sedan börjar du bluddra om pass. Har du aldrig hört talas om Schengen, det är något som jag snappat från teve och som tydligen betyder att man inte behöver något pass för att ta sig till Tyskland. Om man skall ha med sig pass handlar det tydligen i så fall om att man med passet måste bevisa att man egentligen inte behöver något pass. Vi är ju inga kineser eller andra som inte får vistas fritt i Europa numera.” Efter den föreläsningen tystnade Bertil medan han koncentrerade sig på en omkörning.
Helge satt tyst en lång stund medan Bertil på ett suveränt sätt rattade den stora suven och gjorde ett antal omkörningar som han egentligen borde ha låtit bli. Bertil skrattade tyst för sig själv och undrade om det fanns fartkameror på den här sträckan, något som han också snappat från teve. Han höll nämligen god fart, en bra bit över tillåten hastighet och mötte en och annan bil som ilsket blinkade åt honom sedan han blivit för våghalsig. Helge satt fortfarande tyst och grunnade över om han skulle ha kört så fort om han hållit i ratten. Vid en rastplats utanför Lund svängde Bertil av vägen och sade att det var dags för en andra frukost. Han hade god kontroll över klockan och visste att de låg en smula före tidsschemat.
Så nådde bröderna Olsson bron till Danmark och förstod att de måste erlägga avgift för att åka över. Bertil, som hade kontanter till hands, betalade och sedan bar det av till en upplevelse som ingen av dem kunnat drömma om. Att köra över en bro till ett grannland! Väl uppe på högbron stirrade båda vilt omkring sig och Bertil sänkte hastigheten till långt under den tillåtna. Den vackra februaridagen gav en upplevelse som ingen av dem skulle glömma. Ett vilt tutande bakom Bertil fick honom att öka farten, köra ner från högbrodelen och genom tunneln. Bröderna Olsson befann sig i Danmark för första gången. De tittade sig båda en smula förundrat omkring medan de passerade de tättbebyggda områdena kring Köpenhamn. Det var bara att fortsätta längs motorvägen.
Bertil, som hade tankat suven full innan de åkte började fundera över hur mycket bensin det skulle gå åt innan de var tillbaka i Sverige. Han hade ju inga danska pengar med sig, bara svenska, men efter en titt på bensinmätaren, som ännu visade långt mer än halv tank, beslöt han sig för att de nog skulle kunna komma tillbaka till hemlandet innan det var dags. I den förvissningen körde han vidare medan Helge åter somnade och sov ända till färjeläget i Rödby. Då hade Bertil fått sig hela det själländska landskapet till livs med stora åkrar, en del små kullar och en hel hoper vindkraftsnurror, något som ingen av dem sett förut, bara hört talas om.
Sedan Bertil betalt färjeavgiften körde han ombord på det största fartyg han någonsin upplevt, och han kände sig en smula mallig över att ha klarat sig så här långt. Helge, som vid det här laget var helt vid sina sinnens fulla bruk, muttrade något om att det nog vore bäst att de låste suven och gav sig upp i båtens övervåning. Så blev det, och innan båten lade ut hade bröderna Olsson kommit upp och börjat bekanta sig med de utrymmen som fanns i form av restauranger, toaletter och en butik som ännu inte hade öppnat. Där blev Helge stående och tittade in. Visserligen fanns där bara en pytteliten bråkdel av alla de flaskor han sett i sin dröm, men de var ändå tillräckligt många för att han skulle falla i någon form av trans. Så snart butiken öppnat gick Helge in och tittade nyfiket på alla de priser som fanns på hyllkanterna under flaskorna. ”Du brorsan”, mumlade han, ”det här är något helt annat än man får betala på Systemet hemma.” Bertil höll med men sade i skarp ton åt brodern att skärpa sig, för han tänkte minsann inte köra hela vägen hem igen. Helge lovade dyrt och heligt att hålla sig i skinnet.
Så kom det sig att bröderna Olsson efter fyrtiofem minuter ombord på färjan körde iland på tysk mark i Puttgarden. Givetvis fanns det ingen som frågade efter något pass, varför Bertil utan att tveka följde skyltarna till den stora pråmen, som han fann förankrad i hamnen. På parkeringen vimlade det av bilar och det fanns även ett antal bussar med köpglada människor som redan gått in i pråmen. Bröderna gick fram emot ett stort antal shoppingvagnar av en typ som de sett på någon stormarknad som de av misstag besökt. Saken var bara den att de här vagnarna var mycket större och att de avkrävde besökaren ett euromynt, något som naturligtvis ingen av dem hade. Bertil snappade dock att det fanns andra svenskar på plats och lyckades att för en svensk tia växla till sig rätt sorts mynt. Sedan gick bröderna in och fann att de måste ställa sig och vagnen på ett rullband och åka uppåt.
På den översta våningen fann Bertil något han gillade, nämligen choklad och en hoper annat godis, som han plockade ner i vagnen. Sedan bar det av en rulltrappa ner till spriten, där Helge fick ett saligt leende på läpparna, och leendet blev ännu större sedan han börjat studera priserna. Helge bar låda efter låda med sprit till vagnen medan Bertil påpekade att man minsann inte fick föra in mer än tio liter sprit per person till Sverige. Helge glodde ilsket på honom och frågade om den där Schengen som Bertil predikat om tidigare under resan stod och kollade när de kom tillbaka. Bertil suckade och insåg att brodern troligen hade rätt. Tullen hade ju ingen vidare bemanning längre, något som han också snappat på teve.
Våningen med viner lämnade Helge helt oberörd. ”Sådan skit kan väl ingen vettig människa dricka”, muttrade han medan han med Bertil i släptåg tog sig via rulltrappan ner till bottenvåningen där det fanns öl och annat. Men eftersom vagnen vid det här laget var mycket hårt lastad, föreslog Bertil att det nu var bäst att betala och gå ut till bilen. Sedan kunde ju Helge gå in igen och ta med sig alla de ölflak han traktade efter. Så blev det. Bröderna betalade kontant närmare sjutusen svenska kronor för innehållet i vagnen. Eftersom de hade tagit med sig tiotusen kronor manade Bertil sin bror att här gick gränsen om han skulle gå in igen. Helge förstod och nickade, tog vagnen igen och kom utsläpande med ett tjugotal flak med starköl. Med gemensamma ansträngningar lastade bröderna suven och lämnade området kring pråmen.
Återresan blev odramatisk. Bröderna stannade på en själländsk rastplats och satte i sig några smörgåsar till och sköljde ner med det medhavda kaffet. Nu var det Helge som körde, och han hade ett belåtet leende på läpparna. Bertil somnade, och nu var det Helge som med sitt enda öga fick uppleva landskapet och vindkraftsnurrorna. Bron körde han över i mörker, och det var först en bit in Skåne som han väckte brodern och frågade vart han skulle köra. Bertil tog fram kartan och vägledde brodern i skenet från innerbelysningen. ”Där ser du”, sade Helge belåtet, ”det finns ju ingen tull längre, och jag hade pengar över till broavgiften.” Bertil muttrade något till svar och höll sig vaken under resten av färden. Det hade blivit kallt ute, men de hade sluppit snö under resan, något som Bertil tackade TV-vädret för. De stannade vid en mack strax före avfarten mot Växjö och tankade suven.
Strax efter klockan tio på kvällen stannade bröderna suven hemma på gårdsplanen och beredde sig på att lasta ur all sprit och öl. Bertil gick fram till ytterdörren, låste upp, tände den magra ytterbelysningen och gick ut igen med en kraftig ficklampa i den ena handen. Det var då han upptäckte att björnsaxen slagit igen medan de varit borta, och mellan de hullingförsedda käftarna satt en stor bit tyg. Han lyste med ficklampan igen och ropade på Helge. Det bröderna intensivt stirrade på i ficklampans sken var ett halvt byxben.
VI
Det blev mycket värre än någon egentligen kunnat föreställa sig. Hitler och hans nazistiska ledning såg inte bara till att ockupera Polen. De vände sig snart västerut och ledde de välutrustade trupperna in i Holland, Belgien och Frankrike. Alla gav upp utan större motstånd, och den 9 april 1940 stod Danmark och Norge i tur. Danskarna lade ner vapnen utan större motstånd medan norrmännen kämpade bittert en tid. Men snart gav även de upp när de insåg det lönlösa i att slåss mot en överlägsen fiende. I Sverige undrade man hur det nu skulle gå, men statsministern talade i radion och förklarade att den svenska beredskapen var god.
Adolf hade kallats in till militärtjänstgöring redan på nyåret 1940, och han förlades till sitt gamla regemente I1 utanför Stockholm, där han för många år sedan fått sin rekrytutbildning. Han klädde sig åter i kronans kläder och tänkte att det här eländet kanske snart tar slut, men så blev det ingalunda. Det som mest bekymrade Adolf var hans taxiföretag som nu ställdes på sparlåga dels därför att inte särskilt många längre åkte taxi dels därför att bensinen var på väg att ransoneras. De fåtaliga permissioner Adolf fick tillgodoräkna sig gick åt till att ställa om taxidriften till gengas samt att se till att åtminstone någon av hans chaufförer kunde hålla verksamheten igång. Så här höll det på samtidigt som även maten började tryta och ransoneringskorten infördes. Man fick klippa kuponger för sådana basvaror som kött, fisk, kaffe och bröd och lämna dem i butiken när man handlade. Hela situationen ledde till att Maja och Adolf redan under våren 1940 börja gräva upp den lilla tomten mellan de växande fruktträden i Enskede. Nu gällde det att odla egen potatis och egna grönsaker.
Naturligtvis drabbades även landsbygden av kriget såväl genom restriktioner som genom leveransplikt av slaktfärdiga djur. Allt kändes en smula fattigare även om bönder med gott självförtroende både kunde fortsätta att odla potatis samtidigt som de hade tillgång till jakten i skogarna och fisket i sjöarna. Och det blev framför allt insjöfisket som till stor del blev lösningen på försörjningsproblemen. Även om man tidigare lagt sina nät och långrevar, rott drag och metat, så lade man nu mer tid än förr på att få hem färsk fisk till middagsborden.
Även för glasbruket i Remshult inträffade de problem som Patron tidigare förutspått. Vikande marknader, ingen import av kvartssand, övertalig arbetsstyrka, ja, allting verkade bara vara elände. Det där med övertalig arbetsstyrka var något som Patron än en gång blev tvungen att ta itu med. I början av 1930-talet hade han ju ridit ut krisen och kunnat behålla de flesta av sina anställda, men den här gången behövdes en mycket större portion funderande över hur det skulle gå medan konjaken avnjöts om kvällen. Patron skymtade trots allt en lösning, och den lösningen hette hemkonservering.
Det tidiga 1940-talets människor hade till största del växt upp i självhushållets samhälle, och de använde nu sina kunskaper med något av ett jävlaranamma i blicken. Det handlade inte bara om att odla upp varje tänkbar markbit i städerna, det gällde även att kunna förvara det man producerade på ett vettigt sätt. Visserligen hade de här tankegångarna varit i svang långt tidigare, men nu fick de full kraft. Att plocka svamp, lingon och blåbär blev alltmer populärt. Att hålla höns och kaniner blev något som många återigen provade på. Men maten måste förvaras på något sätt, och det var det budskapet Patrons goda hustru givit till sin man en kväll när hon berättade hur många kvinnor i Remshult frågat henne om det gick att få tag i fler konserveringsburkar.
Följande morgon gick Patron till sin hyttmästare och frågade honom hur man skulle kunna ställa om produktionen. ”Jo”, sade hyttmästaren, medan han kliade sig i huvudet. ”Visst”, sade han som svar på Patrons raka fråga om det här med konserveringsburkar, ”visst kan vi börja göra burkar igen, det har vi ju gjort hela tiden, men vi behöver kanske en halvautomatisk pressmaskin till.” Patron var nöjd med svaret, tackade sin hyttmästare och gick den korta sträckan till brukskontoret för en överläggning med sin kamrer. Båda beslöt i samförstånd att införskaffa ytterligare en pressmaskin.
Så kom det sig att Remshults glasbruk blev ett av de många glasbruk som satsade på den galna krigstidens fantastiska möjligheter. Ingen behövde avskedas, men ett antal av de glasblåsare som tidigare utövat sitt gamla hantverk, ställdes nu vid pressmaskinerna. De tillverkade framför allt enliters konserveringsburkar, och de pressade även locken till dem. Patron hade varit noga med att locken skulle ha Remshults glasbruks namn på sig eftersom alla andra glasbruk som tillverkade den här sortens varor satte sin signatur på locken. Så förflöt arbetet i hyttan samtidigt som man naturligtvis tillverkade en hel del annat glas. Den gamla tillverkningen var trots allt inte helt död.
Hemkonserveringen tog fart i alla samhällsskikt. När man inte var garanterad att kunna få hem färsk mat varje dag, så gällde det att bevara det överskott man kunde producera. Apparaten man behövde var en ungefär trettio centimeter hög cylinderformad sak i aluminium. Till den fanns en insats som rymde fem burkar och som man ställde ner i apparaten sedan man fyllt den med vatten. Burkarna, som vanligtvis rymde en liter, fylldes med det som skulle konserveras och därefter satte man en gummiring mellan burken och locket. Sedan ställde man hela härligheten på spisen med ett lock över och en termometer nedstucken i ett hål i locket. Vitsen var att allt skulle koka och vakuum uppstå så att locket fäste vid burken och gjorde den lufttät. Om inte det lyckades, så var det bara att sätta dit gummiringen och locket igen och börja om från början.
Alla husmödrar, som använde den här metoden, och de var många, visste att konserveringsburken höll innehållet friskt för lång tid framöver. Och alla som hade skafferier och matkällare fyllde sina utrymmen för kommande behov. Det blev kanske inte lika mycket mat på bordet varje dag som det varit förut, men såväl stadsborna som människorna på landsbygden byggde upp de förråd de behövde. Allt det här var en av orsakerna till att det drygt femtiotalet svenska glasbruk som funnits vid krigsutbrottet i september 1939 var ungefär lika många vid krigsslutet 1945. Patron hade i likhet med sina konkurrenter insett vad människorna behövde samtidigt som han kunde hålla driften igång. Måhända var allt detta ett resultat av den förbrödring som inträffade vid glasbruksföreningens blöta möten i Växjö.
——
Det dröjde ända till sommaren 1941 innan Maja och Adolf kunde återvända till Olsboda och Klingatorpet. Vid det här laget hade avspärrningar och ransoneringstider slagit igenom för fullt, och Adolf kunde inte längre köra den enda bilen han nu hade kvar, sin gengasdrivna Dodge, ända till Småland. Det var något som myndigheterna satte stopp för samtidigt som Adolf insåg att han måste ha en hel släpkärra med ved med sig för att klara den långa färden. Alltså fick bilen stanna hemma och rulla som taxi i Stockholm. Familjen Karlsson fick ta sig till Stockholms centralstation och kliva på tåget. Men det innebar i sig inget problem. Tvärtom, Adolf sade att det skulle bli skönt att få koppla av istället för att köra bil längs grusiga vägar.
Sonen Gustav, som vid det här laget var tre år gammal, njöt av att åka med det elektriska tåget från Stockholm och ända till Nässjö. Han tittade ut genom fönstret och såg hus, åkrar och järnvägsövergångar susa förbi. Till slut somnade han medan Maja och Adolf tog fram sina medhavda smörgåsar istället för att gå till restaurangvagnen som just annonserat ut att första lunchen serverades. I Nässjö blev det tågbyte, och nu var det ett ånglok som drog nästa tåg. Lille Gustav stod på perrongen och höll sin far i handen medan det frustande tåget med ett antal vagnar stannade för att släppa på sina passagerare. Efter ytterligare färd och ytterligare ett byte till ett annat frustande ångdrivet tåg var familjen Karlsson sent på eftermiddagen framme i Remshult. Där kontaktades den enda taxi som fanns, och eftersom taxins innehavare även hade en bilverkstad, så fick man vänta en stund på skjutsen de tre kilometerna till Klingatorpet. Under väntetiden hann familjen Karlsson handla det allra nödvändigaste för de första dagarna.
Under färden kopplade Adolf på hela sin charm och frågade om det fanns cyklar att köpa i Remshult. Samtidigt berättade han att även han hade en gengasdriven taxi som rullade på Stockholms gator. Jodå, visst kunde verkstaden skaka fram ett par cyklar, men stockholmarna fick nöja sig med begagnade. Några nya fanns för tillfället inte att uppbringa för pengar. När paret Karlsson skildes från taxin och dess ägare hade de, efter betalning och rundligt med drickspengar, ett löfte om att cyklarna redan nästa dag skulle levereras till Klingatorpet. Mot kontant betalning givetvis. Adolf log, öppnade plånboken och lämnade tjugo kronor som handpenning på cyklarna.
Det skulle snart bli midsommar, Adolf var borta från militärtjänsten och skulle förmodligen inte bli inkallad igen förrän under senhösten. Han hade därför tagit beslutet att låta familjen tillbringa sommaren på landet samtidigt som hans egen taxi sköttes av nära vänner som han kunde lita på. Naturligtvis innebar den här sommarvistelsen en ekonomisk uppoffring, men det var väl något som fick rättas till framöver.
Den första kvällen gick åt till att vädra ur Klingatorpet och lägga ut alla sängkläder i det sena solljuset för att få dem något så när torra inför kvällen och natten. Efter en enkel kvällsmåltid gick Maja och Adolf till sängs med sonen mellan sig. Alla tre somnade omedelbart efter den långa färden och vaknade tidigt nästa morgon till något som lovade att bli en strålande dag. Remshults taxiägare höll sitt löfte och levererade en dam- och en herrcykel tidigt på förmiddagen. Han blev bjuden på riktigt kokekaffe från pumpan på vedspisen. Och det var en upplevelse i sig eftersom kaffe var något som redan nu var svårt att få tag i på orten. De båda droskägarna hade funnit varandra.
Eftersom herrcykeln var försedd med en barnsadel monterad på pakethållaren kunde Maja och Adolf lite senare på dagen sätta sonen där bak och bege sig ner till byn, där de hälsade på alla de mötte. Deras mål var Södergården där de fann Elin och pojkarna hemma. Det blev ett kärt återseende och de tre treåringarna tittade nyfiket på varandra tills Bertil tog kommandot och föreslog att de skulle titta in i ladugården och se hur grisarna mådde. Efter en stunds samtal frågade Adolf om det fanns någon gammelpotatis kvar som de kunde få köpa. Jovisst, sade Elin och gick till jordkällaren. Vi har gott om den gamla potatisen ännu, och den nya kommer ju snart. Hon pekade ut över den stora potatisåkern, där blasten redan stod hög och visade tecken till knoppning.
Försedda med potatis och några ägg cyklade Maja och Adolf tillbaka till Klingatorpet. Elin hade i ett svagt ögonblick lovat att Adolf skulle kunna komma tillbaka på kvällen och att hennes Albert då skulle kunna följa med till Storsjön. Följden blev att Adolf i den ljusa sommarkvällen åter tog sin cykel och åkte ner till Södergården, Där hade Albert redan tagit fram ett par nät och en ordentlig draglina med ett stort blankt gäddrag i änden. Sedan gick de båda männen under livligt samtal den korta biten ner till sjön, öste båten och rodde ut med Adolf vid årorna. Det här var något han kunde sedan barnsben, så det blev inget som helst problem för Albert att lägga näten längs vasskanten.
Efter nätläggningen beslöt Adolf och Albert att de skulle ro drag. Fortfarande med Adolf vid årorna släppte Albert ut meter efter meter av draglinan medan Adolf rodde så pass nära vasskanten att den vänstra åran tog i de yttersta stråna. ”Det här blir bra”, sade Albert, ” det är skojigt att du är road av att fiska, för det är egentligen jag också. Men jag tar mig aldrig tid eftersom det inte är roligt att fiska ensam. Men med dig som sällskap går jag gärna ner till sjön om kvällen.” Längre än så kom inte Albert i sitt resonemang eftersom han fick ett kraftigt hugg i linan. Han drog in linan till båten och i draget satt en präktig gädda, som med ett ryck förpassades upp i båten.
Efter ytterligare ett par rundor utefter vasskanten och ytterligare en gädda gick Adolf och Albert iland. ”Kom med”, sade Albert, så skall du få med dig färsk mjölk till Klingatorpet. Sålunda försedd med den ena gäddan och en tvåliterskruka med mjölk kom Adolf sent om kvällen tillbaka till Klingatorpet. Gustav sov djupt vid det här laget, och Maja tog hand om mjölken och hällde upp den i en bunke för att följande morgon kunna skumma grädden. Adolf rensade gäddan och konstaterade att nu var morgondagens mat ordnad. Såväl mjölkbunken som gäddan förpassades till jordkällaren för att förvaras så svalt som möjligt.
Adolf och Albert hade kommit överens om att träffas före morgonmjölkningen nästa dag för att vittja de båda näten. Med den uppåtgående solen i ryggen cyklade Adolf till Södergården, där Albert redan var fullt sysselsatt i ladugården. Han släppte det han hade för händer och gick med sin nyfunne vän mot sjön. På vägen pekade han på ett par av åkrarna, där vete, råg och havre redan stod höga. ”Det ser ut att bli en bra skörd i år om vi bara får lite regn”, sade han. ”Men”, tillade han, ”just nu vill jag inte ha regn eftersom vi är mitt uppe i höskörden. När vi fått höet torrt och inkört kan det börja regna ordentligt.” De gick vidare genom ängen, där en del av grödan redan var bärgad och uppsatt på hässjor. När höet väl var bärgat skulle det vara dags att släppa korna på bete här.
Båten östes åter med skopan av trä, och det bar ut mot vasskanten där näten låg. Ytterligare några båtar fanns inom synhåll denna tidiga timma. Alla hade samma ärende som Adolf och Albert. Man vinkade åt varandra på avstånd medan Albert grep tag i det ena nätets flöte och började, sittande på aktertoften, att dra in nätet. Jodå, det sprattlade ordentligt, och den ena fisken efter den andra hamnade på båtens botten sedan Adolf vilat på årorna och Albert plockat fisken ur nätet. Även det andra nätet vittjades och togs upp i båten, och till slut hade man så mycket fisk att Albert undrade hur gårdens katter nu skulle reagera. Här fanns ett par präktiga gäddor, ett tjugotal hyfsade abborrar, en hoper mört och braxen, något som Albert menade att katterna kunde få kalasa på, och sist, men inte minst en präktig lake. ”Inte dåligt”, menade Albert medan Adolf styrde båten tillbaka mot land.
De båda männen tog sin fångst i en spann de haft med sig och gick tillbaka till Södergården, där de hjälptes åt att reda ut näten och spänna dem mellan ett par stolpar som fanns för ändamålet. Sedan var det dags för Albert att bistå Elin i morgonmjölkningen medan Adolf återvände till Klingatorpet med ytterligare ett antal bra matfiskar. Maja var uppe när han kom tillbaka medan Gustav fortfarande sov. ”Oj”, sade Maja, ”menar du att vi skall leva på fisk hela sommaren?” Adolf nickade och satte igång att rensa abborrar. Gäddorna och laken hade han lämnat kvar på Södergården, för nu fanns det tillräckligt med mat på Klingatorpet den här dagen. Maja gick in och tände spisen för att börja tillaga läckerheterna. Hon insåg nämligen att det var bäst så eftersom färsk fisk skall vara just färsk fisk. Det gällde även gårdagens gädda som hämtades från jordkällarens dunkel.
——
Medan Adolf och Albert lade sina nät skedde en hel del på den världspolitiska arenan. När de nazityska trupperna invaderade Polen hade detta skett med ryssarnas goda minne i form av Molotov-Ribbentroppakten. Utrikesministrarna i de respektive länderna hade ingått avtalet att Tyskland skulle få härja fritt i Polen mot det att ryssarna skulle få fria händer i Finland. Avtalet hade hållits, men alla de regeringar i Europa som fortfarande hade sin självständighet i behåll, visste att det här avtalet var mycket bräckligt. När Hitler och de tyska trupperna vid midsommartid 1941 påbörjade sin invasion av Ryssland, var det därför egentligen ingen som förvånades. Kriget i Europa fick ytterligare en dimension, något som påverkade livet även i Olsboda.
Än en gång satt alla som klistrade vid radioapparaterna, och Adolf, som var starkt nyhetsintresserad fick gärna ta del av världsläget genom radion på Södergården. Det var naturligtvis inte så att arbetet på gårdarna avstannade, men man skulle kunna säga att ett och annat som borde göras blev en smula fördröjt. I slutet av juni månad lugnade man sig dock med konstaterandet att det pågår ett krig men att det kriget inte får hindra hederliga bönder att arbeta. En kväll efter radions nyheter gjorde sig Adolf och Albert åter beredda att gå ner till Storsjön för att fiska. Albert sade halvt på skämt till sin nyvunne kamrat att namnet Adolf var något som anspelade på en viss tysk figur med mustasch. Adolf replikerade med att det misstag hans föräldrar gjort i samband med dopet var något han fick leva med.
Återigen lades näten, och den här gången hade Albert även tagit med sin lilla långrev, som bara hade tjugofem krokar. Han hade hackat fram stora feta maskar på vedbacken, och de maskarna hade han nu i en gammal rostig konservburk. Sedan näten kommit på plats var det långrevens tur, och den låg prydligt hopvikt i sin låda. Reven, som hade en mindre rev med krok på ungefär varannan meter, maskades vartefter den lades ut. Adolf rodde, och den första delen av reven lades invid land. Sedan bar det rakt ut på sjön, och innan den sista kroken släpptes i, satte Albert på ett ordentligt flöte i form av en bräda. Sedan blev det lite rodd med det stora blanka draget utan att någon gädda fattade inviten.
Det blev återigen en tidig morgon med vittjande av nät och långrev. Näten innehöll det vanliga beståndet av abborre, braxen, en liten gädda och en hyfsat stor lake. När den sista ändan av nätet dragits in sprattlade även en stor sutare på båtens botten. Långreven blev lite mer spännande eftersom flötet förflyttat sig långt bort. Efter visst letande kunde Albert fånga in sin lina och börja dra upp den. Det sprattlade vilt nere i vattnet, och eftersom Albert var en noggrann man och lade långreven i lådan samtidigt som han fäste krokarna i lådans kant, så tog det en stund innan den första ålen landade i båten. Det var en stor rackare som Albert blev tvungen att skära av huvudet på, för annars hade den slingrat sig tillbaka i sjön. Det blev ytterligare fyra ålar, visserligen lite mindre än den första, men i alla fall. Skrattande återvände de båda männen till stranden, samlade upp sin fångst och gick upp till byn.
Adolf fick med sig hem ett par ålar, några abborrar och sutaren, som Albert sade mest dög som kattmat. Men Adolf, som fångat sutare förr, visste att det handlade om en mycket god fisk som kunde stekas i ugn och avnjutas med potatis och lök, om det nu gick att få tag på den varan. Med fiskspannen på den högra sidan av styret, en mjölkkanna på den vänstra och några ägg i en påse på barnstolen där bak, styrde Adolf hem mot Klingatorpet. När han passerade Mellangården väcktes han ur sina drömmar om stekt ål av ett skrik. Adolf stannade sin cykel och lyssnade medan han undrade om han hört i syne. Men skriket upprepades, och det var så starkt att det fick Adolf att svänga ner till Mellangården med sin cykel. Väl framme möttes han av en fasansfull syn. Gunnar låg på marken och blödde kraftigt ur ett sår i bakhuvudet medan Karin stod böjd över honom. ”Gunnar dör”, skrek Karin medan hon förtvivlat skakade sin blödande man. Adolf hann fram samtidigt som Rune i Storgården. Även han hade hört skriken från Karin.
——
I mars månad 2006 tog Bertil fram kistan som modern lämnat efter sig och ställde den på köksbordet. Han hade inte kunnat förmå sig till att leta vidare i kistan sedan den varit framme den första gången. Det var mitt på blanka eftermiddagen, och bröderna hade avnjutit varsin kopp kaffe med en torr fabriksbakad bulle till. Bertil lade ut det ena papperet efter det andra tills han fyllt det gamla slagbordet med något som Helge var beredd att kalla gammalt jävla skräp. Men det var inget han sade högt eftersom han respekterade Bertil i allra högsta grad samtidigt som han var medveten om att han aldrig skulle klara av att bo ensam på föräldragården. Därför visade han ett intresse som han inte kände.
På den ena sidan av bordet låg nu amerikabreven som Amanda skrivit, dollarsedlarna och de gamla barnkläderna. Det som för tillfället engagerade Bertil var en anteckningsbok fylld med mamma Elins betraktelser om livet i Olsboda som det tett sig förr i världen. Det var just den här boken som Bertil vid den första genomgången bara ögnat och med sin nedsatta läsförmåga lagt åt sidan sedan han konstaterat att den innehöll saker som egentligen borde ha förblivit hemligheter. Nu försökte han läsa medan bokstäverna då och då bildade helt andra mönster än vad där verkligen stod att läsa.
”Du”, sade Bertil medan han tog av sig glasögonen och vände sig till Helge. ”Minns du hur Gustav brukade komma och hoppa i höet tillsammans med oss och ofta tog kommandot i en hel del lekar?” Helge nickade. Gustav hade lett bröderna Olsson in i ett tilltag som ingalunda fallit väl ut men som båda två nu skrattade åt vid köksbordet. Alla tre pojkarna hade tagit sig upp på vinden, där det bland all bråte fanns en mangel och bredvid den en stor skål med rund blodpalt som ställts där av någon anledning. Gustav hade uppmuntrat bröderna att lägga blodpalten en och en på mangeln medan han själv drog veven. Följden hade blivit att alla paltarna kommit ut på andra sidan som platta pannkakor. När tilltaget upptäckts lite senare på dagen hade Elin fullkomligt exploderat av ilska och bett alla tre pojkarna fara och flyga någon annanstans. ”Det är enda gången jag såg morsan ordentligt förbannad”, blev Helges kommentar vid köksbordet.
”Jo”, instämde Bertil, ”morsan blev sällan sur, men den här gången var det nog på allvar eftersom det inte fanns särskilt gott om käk och blodpalten skulle ha varit till kvällsmat. Dessutom gick väl mangeln åt helvete eftersom det nog inte var så lätt att göra den ren igen. Såvitt jag vet står maskinen fortfarande kvar uppe på vinden, så vi kan väl titta efter om den fortfarande har palt på sig.” Sedan tystnade samtalet medan Bertil fortsatte att stava sig igenom moderns anteckningar. ”Du”, sade han efter en stund medan Helge sörplade i sig den sista kaffeskvätten som han för säkerhets skull kryddat med en ordentlig klunk vodka. ”Minns du hur Gunnar på Mellangården miste livet? Nej, det kan du inte minnas och inte jag heller, vi var för små på den tiden, men här står i morsans anteckningar att han tydligen blev ihjälslagen. Sedan kan jag inte tyda mer, för jag har bara suddigheter framför ögonen.”
Nu var det helt tyst vid det stora köksbordet, och bröderna försjönk var och en på sitt håll in i funderingar. Bertil hade varit nära att börja tala om morbror Kalle, som också omtalades i anteckningsboken, men han avstod eftersom han inte helt kunnat tyda vad modern egentligen menade med ett samtal på Växjö lasarett för länge sedan. Sedan övergick han till att ha synpunkter på den nye ägaren av Mellangården. Det var ju så att Karin bott kvar på gården i många år efter Gunnars död. Sedan hade hon själv dött, säkert hundra år gammal, menade Bertil. Helge hade nickat och sagt att de båda ju känt Karin väl och till och med varit på hennes begravning, där hennes tre barn med äkta hälfter och egna barn råkat i häftigt gräl efter begravningsakten om vem som egentligen skulle ta hand om gården. Ett något pinsamt minne var vad bröderna till slut enats om.
Nu var gården såld till en person som tydligen hade mycket gott om pengar och som bara tittade till sin egendom då och då. Bertil hade varit där borta en dag och stött på mannen, som hälsat artigt och presenterat sig som Klas Hermansson och egentligen boende i Malmö där han hade ett stort dataföretag. Mellangården hade han köpt för att placera lite överskottspengar på ett lämpligt sätt. Kanske skulle han bo här lite mer längre fram och börja jaga älg, men som det nu såg ut, så blev det väl frågan om sommarboende till och från. Klas Hermansson hade också liksom i förbigående frågat hur det stod till med bredbandsuppkoppling i byn. Bertil hade väl mest sett ut som ett frågetecken medan Klas förklarat att bredband var nödvändigt för att han skulle kunna sköta sina affärer. Sedan hade han muttrat något om att prata med Telia och kommunen om saken.
Bertil och Helge satt nu tysta vid köksbordet medan skymningen sänkte sig över Olsboda. Båda två visste att de var de sista kvarboende i ett landskap som vid det här laget mist det mesta av sin gamla charm. Det var länge sedan någon haft mjölkkor i Olsboda, det var länge sedan någon över huvud taget haft några djur i ladugårdarna, det var länge sedan någon plöjt de vidsträckta åkrarna, det var länge sedan skratten tystnade när ungdomarna gav sig iväg till lördagsdansen. De tidigare öppna marker, som inte redan planterats med skog, höll på att slya igen. Helge reste sig och suckade. Sedan satte han på teven och lät den skråla ut sitt glada budskap om någon tävling där folk stod på en scen och skrek något i vad Helge tolkade som en av de stora glasstrutar som fanns att köpa i ICA:n.
Efter en enkel kvällsmat beslöt sig bröderna Olsson för att avsluta ännu en bra dag med att gå till sängs. Båda gick ut för att slå kvällsdrillen, och på vägen in laddade Helge som vanligt den kraftiga björnsaxen. Ingen av dem hade efteråt kommenterat byxbenet som suttit fast i saxen när de kommit hem från Tyskland. Inget lås hade varit uppbrutet, inga tecken hade synts på att någon varit inne i huset. Därför hade saken mer eller mindre fallit i glömska. Nu i denna sena och kalla marskväll gällde det att kvickt komma in och hamna i sängvärmen. Så blev det också. Helge gick upp till sig och somnade troligen tvärt, medan Bertil låg i sin säng och grunnade. Just som han skulle till att somna hörde han en kraftig smäll från björnsaxen, och smällen följdes av ett häftigt vrålande. Bertil kom snabbt ur sängen och öppnade ytterdörren. Även Helge hade vaknat av vrålandet och kommit ner. Bröderna möttes av en minst sagt bisarr syn där de stod i dörröppningen och stirrade på den vrålande mannen som satt fast med ena benet i björnsaxen. Bertil tyckte sig höra ljudet av en bilmotor på högt varv, men han var inte helt säker. Tanken på den svarta skåpbilen dök upp i hans medvetande.
——
Efter Gunnars död var det som om stämningen hårdnade en smula i Olsboda. Att Gunnar blivit ihjälslagen var det ingen tvekan om. Däremot var det ingen som kunde ange någon gärningsman, något som bekräftades av formuleringarna i polisens protokoll. Eftersom det var högsommar kunde man inte dröja med begravningen. Den ägde under sedvanlig vördnad för den döde rum i Remshults kyrka den första söndagen i juli månad 1941. Det kom mycket folk dels för att Gunnars död varit så brutal dels för att många faktiskt lärt känna honom under många år. Den här gången skedde förvisso inget olyckstillbud vid graven eftersom den myndige gamle kyrkoherden gått i pension och fått en betydligt yngre efterföljare. Minnesstunden i församlingshemmet blev trots allt en glad tillställning eftersom Gunnar efterlämnat tre liter kronbrännvin, något som han under flera år instruerat Karin att servera vid hans begravning i den händelse han skulle dö före henne.
Även Maja och Adolf deltog vid jordfästningen. Maja höll sin treårige son i famnen och berättade sakta för honom vad som hände sedan kistan förts ut ur kyrkan och sänkts i graven. Även Elins och Alberts tvillingar var med, och var och en av föräldrarna hade en pojke på armen. Alla tre tycktes på något sätt förstå stundens allvar, något som fungerade även under minnesstunden. Begravningsgästerna skingrades, Maja och Adolf tog sina cyklar, Elin och Albert spände för gamle Mops, som varit inkvarterad i en av kyrkstallarna. Sedan bar det av tillbaka till Olsboda. Adolf och Albert hade dock kommit överens om att lägga näten i kvällningen. Så skedde också, men det blev inte särskilt många ord växlade mellan de båda. Chocken satt fortfarande djupt i medvetandet.
Sommaren gick fort medan mordet på Gunnar Karlsson stod högt på dagordningen vid alla möten människor emellan. Ibland var det till och med så att Gunnar slog ut Hitler i popularitet i samtalen. Men allteftersom sommaren gick mot höst tystnade rösterna om Gunnar alltmer till förmån för rösterna om Hitler sedan polisen meddelat att man inte hade några som helst spår efter någon mördare i Olsboda. Polisen hade efter noggranna förhör och undersökningar dragit slutsatsen att det var någon helt utomstående vettvilling som kommit förbi och tilldelat Gunnar det dödande slaget. Det var något som åtminstone Karin inte trodde för ett ögonblick. Hon sade rent ut att det måste vara någon på orten som utfört illdådet, men hon hade ingen förklaring till påståendet att mördaren måste ha varit någon som känt Gunnar. Detta eftersom Gunnar inte haft några fiender utan tvärtom varit mycket omtyckt av alla.
Det blev dock trots allt ett och annat nät lagt under resten av sommaren, och den sjunde augusti fick Adolf följa med Albert på kräftfiske. Det var just detta datum som de eftertraktade krypen blev lovliga, och Albert hade plockat med sig ett tjugotal kräftburar som han förvarade i taket på vagnboden utom räckhåll för råttor och möss. Betet hade fiskats kvällen innan, och med en spann fylld med mört och braxen gick de båda männen en lång natt till mötes. Burarna sattes ut vid femtiden på eftermiddagen, och just den här kvällen sjöd hela sjön av liv eftersom alla med fiskerätt var ute och lade sina burar. Adolf och Albert höll sig till Södergårdens strandremsa, en sträcka som räckte gott för de tjugo fångstredskapen.
Burarna betades och lades på den sluttande bottnen bland vassruggar och steniga områden. Som flöten använde Albert vitmålade brädstumpar, som lätt gick att hitta i nattmörkret. Sedan gick de båda männen iland, drog upp båten och gav sig tillbaka upp emot byn. Adolf hade redan förut fått en inbjudan att stanna i Södergården över natten, eftersom det krävdes att man vittjade såväl mitt i natten som i den tidiga morgontimman innan solen jagade kräftorna ur burarna igen. Dessutom måste man ju beta om eftersom det fanns gott om kräftor som redan vid midnatt snaskat i sig de goda betesfiskarna. Efter en stunds samtal över en kopp dåligt kristidskaffe gick Adolf en trappa upp och lade sig på en säng i Amandas gamla rum. Albert hade lovat att väcka honom runt midnatt.
Så skedde, och i augustimånens sken bar det åter ner till Storsjön där det var livligt värre med båtar och människor som var ute i samma ärende. Albert hade tagit med sig fyra tiolitersspannar, och på Adolfs förvånade fråga varför hade Albert konstaterat att så mycket kräftor som det fanns i Storsjön hade få människor upplevt. Albert blev sannspådd. Varenda bur var halvfylld med de åtråvärda skaldjuren, och alla fyra spannarna var snart fyllda till bredden. ”Vi skulle ha behövt ett par till”, löd Alberts kommentar sedan den sista buren försetts med nytt bete och satts tillbaka i sjön. Sedan var det bara att ro tillbaka, ta de fyllda spannarna och gå upp till gården, där Albert med van hand flyttade över kräftorna till ett stort bryggkar i trä. ”Här klarar de sig fint tills vi tagit upp resten och börjat koka”, sade han. Sedan blev det åter ett par timmars sömn innan det var dags för nästa omgång.
Det blev ytterligare fyra spannar med kräftor som togs upp till Södergården, där Elin var mitt i morgonmjölkningen och med glimten i ögat antydde att nu skulle det väl i alla fall bli kräftskiva. Jo, Adolf och Albert hade talat en del om detta, och eftersom kräftorna inte tålde så värst många timmar på land, så vore det kanske bäst att koka dem samma dag och ställa dem svalt i jordkällaren. Följden blev att Adolf cyklade till Klingatorpet och hämtade Maja och Gustav. Sedan återvände familjen till Södergården, där Elin och Maja hjälptes åt med kokningen. Elin tog in ett par ordentliga knippor krondill från köksträdgården och värmde de stora grytorna på spisen, något som gjorde att det blev mycket varmt i köket denna soliga augustidag.
Sedan Elin lagt i dillen och en ordentlig näve salt lät hon vattnet koka upp på nytt innan hon stjälpte i kräftorna från en spann där de tidigare sköljts av i friskt vatten från brunnen. Kokningen stannade av för en kort stund medan de stackars skaldjuren vred sig i dödens stund och snabbt växlade färg från brunt till rött. ”De skall koka exakt tio minuter från och med nu”, sade Elin i bestämd ton och med ena ögat på köksklockan. ”Om de kokar längre, så blir de sega, och om de kokar kortare, så finns risken att de är råa.” Så hade Elin lärt sig av Amanda, och så handlade hon själv. Maja hjälpte till så gott hon kunde och assisterade Elin med sköljning och ny dill för varje kok som kom på spisen. Till slut hade de båda kvinnorna ett antal grytor och spannar med nykokta kräftor. ”Nu skall de bara svalna av lite, och sedan bär vi bort dem till jordkällaren. Det är gott om spad över dem, så det blir inga problem att förvara dem ända till i morgon kväll”, sade Elin med sin allra hurtigaste röst.
Så blev det följande kväll en kräftskiva som de inblandade sent skulle glömma. Den ägde rum på Solhaga, dit Adolf cyklat kvällen innan och presenterat sig för Emma och Peter. ”Jovisst kan vi ha kräftkalas här”, konstaterade de båda gamlingarna, ”det är bara att komma.” Ingen av dem hade ätit kräftor på många år eftersom de som torpare inte hade någon fiskerätt i Storsjön. Annat än kräftor hade de till och från fått fiska sedan Elin och hennes föräldrar gett dem lov till det. Men kräftor, det var något annat än beniga abborrar! Emma och Peter började titta igenom sina skåp och fann tillräckligt med glas och porslin. Det var ju trots allt bara familjerna Karlsson och Olsson med sina sammanlagt tre söner som skulle komma.
Så kom det sig att ett mycket glatt sällskap slog sig ner kring ett långbord som Emma dukat ute på gårdsplanen. Elin och Albert hade klarat av kvällsmjölkningen lite tidigare än vanligt, så festen började redan vid femtiden på eftermiddagen. Emma hade dukat fram ost och bröd, Elin hade tagit med sig ett stort fat köttbullar, och Adolf hade med sig en hel liter brännvin och en tiolitersflaska med svagdricka, som han köpt från drickabilen som passerat byn för några dagar sedan. Naturligtvis hade kräftorna liksom köttbullarna fraktats på en vagn dragen av den ivrige Mops.
Det blev en fantastisk kväll den 9 augusti 1941. Det fanns ju hur mycket kräftor som helst till var och en som orkade äta, men Adolf tyckte att kräftor var något man kunde äta och äta ända till dess att man svalt ihjäl. Alla skrattade gott åt den vitsen medan man skålade i spetsglas tillverkade vid Remshults glasbruk. Emma och Peter hade för många år sedan i smyg köpt ett dussin brännvinsglas vid bruket ifall det skulle bli tal om att nyttja starkt. Nåja, det hade väl hänt en och annan gång, men nu var det något annat. Nu blev man bjuden på brännvin och kunde supa utan några som helst hämningar eftersom det inte längre fanns några barn hemma som kunde ta illa vid sig.
Så småningom kom kvällen, och med kvällen kom myggen, något som inte på minsta sätt påverkade Adolf. De tre kvinnorna hade varit ytterst måttliga med spriten medan de tre männen tagit i ordentligt. Innehållet i brännvinsflaskan närmade sig botten när Elin och Maja konstaterade att det var dags för treåringarna att sova. Alla tre hade under högljudda rop stoppat i sig köttbullar, bröd och ost, men nu hade de grus i ögonen. De blev därför burna till Emmas och Peters gemensamma säng, där de omedelbart somnade. Där ute fortsatte festandet, och männen brydde sig inte det minsta om myggen medan de delade på den sista brännvinsskvätten. Ännu fanns en hel del kräftor kvar, och Peter undrade en smula över Adolf som fortfarande snaskade i sig de goda skaldjuren.
Följden av hela resonemanget blev att Albert spände Mops för vagnen, Adolf placerades där bak med resten av kräftorna i en låda medan Elin och Maja tog sina sovande barn i famnen och bar ut dem. Albert, som naturligtvis inte var helt nykter, lotsade ekipaget ut på den nya landsvägen och sedan till Klingatorpet, där familjen Karlsson släpptes av med de återstående kräftorna. Sedan tackade man varandra för en god kväll, varefter Elin och Albert styrde kosan mot Södergården tillsammans med sina djupt sovande söner. Maja tog sin son i famnen och lade honom på sängen medan Adolf bar in lådan med alla kräftor som fanns kvar.
Medan Maja tände en fotogenlampa satte Adolf lådan på köksbordet och fortsatte att äta sedan han letat fram en hyfsad kniv. Adolf muttrade något om att det här inte var fy skam medan han upprepade sin vits om att man kan äta kräftor tills man svälter ihjäl. Han åt fortfarande medan Maja somnade, och han åt upp kräftorna till sista klon. Sedan letade han upp ett gammalt lakan, som han torkade av spadet med samtidigt som han drack en stor skopa av det goda brunnsvattnet. Slutligen förpassade han alla kräftskalen tillbaka i lådan och satte den utanför dörren. ”Fy fan för gamla kräftskal”, muttrade han, ”de luktar skit, och nu skall jag lägga mig och sova.” Sagt och gjort, Adolf somnade in vid sidan av Maja och sonen. Han hade ett leende på läpparna, ett leende som förde tanken till ytterligare ett stort antal lådor med nykokta kräftor.
——
Adolf och Maja packade sina saker, låste och lämnade Klingatorpet en tidig morgon i mitten av augusti 1941. Taxin i Remshult hämtade dem och körde i mycket god tid familjen till tåget mot Nässjö och Stockholm. Gustav undrade varför de var här, han ville ju träffa Bertil och Helge. Maja försökte trösta sin son med att de nu skulle åka tillbaka till Stockholm och att Gustav skulle få träffa sina vänner igen nästa sommar. Med det beskedet lät sig Gustav nöja och somnade en kort stund efter det att det frustande ångloket med sina vagnar lämnat stationen.
Det blev en kärv höst sedan Adolf kommit hem och funnit att hans taxi var i mycket dåligt skick. Det här med gengasdrift är inget vidare för bilarna, hade hans chaufför och gode vän konstaterat när han mötte familjen Karlsson på centralstationen i Stockholm. Adolf hade hunnit slinka in på telefonstationen i Remshult och fått kontakt med Erik, som chauffören hette, för att tala om att de var på väg hem. Nu gav de sig alla ut från staden, körde Nynäsvägen parallellt med spåret där åttans spårvagn hade sin egen bana in till Slussen och svängde ner på Handelsvägen i riktning mot Plantskolevägen, där familjen Karlsson hade sitt hus och där taxin stått i garaget under de timmar den inte varit i drift. De grannar som var hemma kom ut och hälsade välkommen hem. En av grannarna hade haft nyckel till huset och sett till det. Han hade även skött om och kupat potatisplantorna som fyllde allt utrymme mellan fruktträden. Nu blommade potatisen för fullt och Maja såg fram emot att småningom ta upp alltihop för vinterförvaring i matkällaren.
För Adolfs del blev det nu att ta itu med bilen, renovera motorn och se till den höll ett tag framöver för gengasdriften. Han skrotade också det gamla gengasaggregatet som varit monterat utanpå bakluckan och införskaffade i stället ett nytt som vilade på en vagn som i sin tur fungerade som en form av släpkärra. När allt detta var gjort, så var det bara att konstatera att plånböckerna hos familjen Karlsson i stort sett var tomma. Adolf beslöt sig för att kompensera detta med att själv sitta och köra sin bil dag och natt. Erik fick lösa av honom under de timmar han måste sova ifatt. Att fortsätta sälja nya bilar var inget alternativ eftersom den marknaden nu var helt död.
Maja hjälpte till så gott det gick. I början av september pumpade hon sin cykel, satte Gustav bakom sig i barnsadeln och cyklade genom Tallkrogen med dess otaliga enplansvillor uppförda i slutet av 1930-talet och nådde fram till Gubbängen, där det fanns stora åkerfält men även en del skogsdungar. Maja hade tagit ett par små spannar med sig, och dem började hon nu fylla med lingon och blåbär. Gustav, som blivit en smula otålig sedan de förflyttat sig vidare mot Hökarängen och Farsta, gavs uppmaningen att hjälpa till med plockningen, men det var knappast något för en treåring, så Gustav fortsatte att tjura. Till slut lovade Maja honom att han skulle få raggmunk med nykokt lingonsylt när han kom hem. Maja hade nämligen beslutat sig för att prova den växande potatisen. Mjölk, ägg och socker hade hon hemma, så det var bara att vända hem med cykeln och laga maten.
Hösten rullade vidare och i november fick Adolf ny inkallelseorder. ”Fan”, tänkte han, ”nu när jag kommit ifatt en smula och fått lite pengar över, så skall jag rycka in i beredskap igen.” Adolf pratade igenom saken med Maja, som tog på sig ansvaret att sköta om allting. Att börja arbeta igen med en treåring hemma var inte att tänka på. Förresten fanns det inga arbeten att få under den kris som rådde.
Det blev en hård vinter, och i januari och februari slog kylan till ordentligt. Maja hade svårt att hålla värmen i huset med värmepannan som eldades med koks. Följden blev att vattenrören i källaren frös, något som krävde timmar med varma trasor för att tina upp dem igen. Gasspisen i köket gick för fullt, och det gällde att ha gaspolletter hemma och fylla på i mätaren. Hade man glömt att köpa gaspolletter, så fanns det ingen möjlighet att värma vatten eller laga mat. Det fanns tillfällen då Maja intensivt längtade efter vedspisen i Klingatorpet. Där var det minsann bara att gå ut i den välförsedda vedboden och hålla brasan igång.
I slutet av februari fick Maja till sin förvåning ett brev från Elin. Med stigande intresse tog hon del av det som hände i Olsboda. Där var det naturligtvis lika kallt som i Stockholm, men Elin och Albert hade inte de här problemen med vatten som frös i några rör. De hämtade fortfarande sitt vatten i gårdsbrunnen, och även om vattenspannen i köket var bottenfrusen om morgnarna, så var det bara att huttrande ge sig upp och tända köksspisen. När Maja hunnit så långt kände hon en smula avund över det som Elin sade. Tänk om huset i Enskede haft en vedspis! Men så slog hon bort tanken eftersom det var både svårt och dyrt att få tag i ved i storstaden.
Elin fortsatte sin redogörelse runt livet i Olsboda med att berätta om Emma och Peter, som hade ett elände att hålla värmen i torpet. Sedan det blivit fyrtio minusgrader fick Emma sitta vid köksspisen hela dagarna och bara elda. Till slut hade Albert kört upp till torpet och tagit med sig gamlingarna till Södergården där de fick stanna i väntan på bättre tider. Han hade även tagit med sig parets enda ko och lett in den till ett ledigt bås i sin egen ladugård. Han resonerade som så att om djuren skulle överleva, så var det bäst att de var tillsammans under samma tak eftersom de värmde varandra.
Maja lade brevet ifrån sig, tog fram brevpapper och penna och skrev ett svar till Elin. Hon berättade att Adolf låg i beredskap och att det minsann var lika kallt i den lamslagna huvudstaden. Att försöka få igång taxin i den här kylan och låta Erik köra den på Stockholms gator var lönlöst. Den startade helt enkelt inte, och även om den startat, så gick det inte att hålla någon värme i bilen. Erik skulle därför mer eller mindre ha frusit fast i sin förarstol. Maja skrattade tyst för sig själv mitt uppe i all bedrövelsen.
Kriget ute i Europa gick vidare, och de tyska trupperna hade vid det här laget blivit fast i den ryska kylan. Sedan slaget vid Stalingrad utkämpats och tyskarna tvingats retirera började de svenska läsarna av dagstidningar få ett visst hopp. Den jävla Hitler kanske trots allt inte var oövervinnlig. Även han kunde kanske få på käften så att kriget kunde vända till något bättre. Med de funderingarna i bagaget gick Maja en februarikväll till sängs med sin son och ett fast beslut i huvudet. Nästa sommar skulle hon flytta ner till Klingatorpet redan i april, och sedan fick Adolf komma efter så fort han kunde.
——
Bertil och Helge stod närmast som förstenade i den sena marskvällen och stirrade intensivt på den vrålande mannen som satt fast i björnsaxen. Han skrek något på ett språk som ingen av bröderna hört förut. ”Det är en jävla utlänning”, sade Helge till slut. Chocken släppte en smula medan Bertil gick fram till mannen och försökte prata med honom. Men det hjälpte inte eftersom de absolut inte talade samma språk. Vad Bertil förstod var dock att mannen ville slippa ur björnsaxen, något som han erbjöd sig att hjälpa till med. Men innan Bertil hann gripa sig verket an hade Helge hämtat ett kraftigt vedträ, som han upprepade gånger slog mot mannens huvud. Vrålet tystnade, och mannen sjönk ihop på marken, fortfarande med ena benet kvar i saxen.
”Va fan gör du”, skrek Bertil rakt ut, ”du kan ju slå ihjäl honom, och då kommer polisen hit och håller förhör med oss och allt det där.” Men utbrottet var redan överspelat eftersom bröderna bara behövde kasta en blick på det blödande huvudet i ficklampans sken för att förstå att mannen som fastnat i björnsaxen redan var mer eller mindre död. Det blev därför helt tyst medan Helge lade ifrån sig vedträet och Bertil spände saxen så att han kunde få ut det avhuggna benet. Återigen lyste ficklampan på den sargade kroppen, tystnaden var total medan Helge började gå runt i cirklar i den snö som fanns kvar på gårdsplanen.
Det blev Bertil som tog kommandot, för det var vad han brukade göra när brodern verkade en smula förvirrad. Raskt gick han in och hämtade en gammal skitig trasmatta från en garderob och lade den över liket. Sedan hämtade han vedkälken, samma kälke som Amanda en gång i världen använt för att frakta Kalle ut på isen. Sedan drog han upp kroppen, som fortfarande var täckt med den skitiga mattan, på kälken. ”Hugg i här”, sade han till Helge och lämnade över kälkens rep till honom. ”Hugg i här och dra in fanskapet i ladugården så att vi kan städa upp här. Om vi har en jävla tur, så var det ingen som hörde allt vrålandet, och då har vi kanske tillräckligt med tid på oss.” Helge lydde mekaniskt och drog iväg kälken medan Bertil gick in efter en spann vatten, som han hällde över björnsaxen för att skölja bort blodet. Den skvätt som blev kvar hällde han på den blodiga snön.
När Helge kom tillbaka fann han brodern sysselsatt med att hälla upp mer vatten i en stor kastrull som han satte på den elektriska spisen, en värmekälla som bröderna sällan använde så här års eftersom de lagade all mat på den gamla goda vedspisen. ”Kom in och stäng dörren”, löd hans order, ” nu gäller det att värma en jävla massa vatten så att vi kan skölja bort blodet och få det att rinna ner i backen. Om någon skulle komma förbi här i morgon i dagsljus, så får de väl undra varför det finns en stor snöfri fläck därute, men då får vi väl hitta på någon förklaring till det.” Helge lydde, och vartefter elspisen levererade varmt vatten bars det ut och slängdes på gårdsplanen i allt vidare cirklar från den plats där mannen legat. De arbetade på Bertils uppmaning under tystnad och utan ficklampor. I stället fick de nöja sig med det svaga ljuset från ytterbelysningen.
När de hunnit så här långt satte Bertil med darrande händer på kaffebryggaren medan Helge med lika darrande händer hällde upp sig ett dricksglas med vodka. Under tystnad inmundigade bröderna långsamt sina tämligen olikartade drycker sittande mitt emot varandra vid köksbordet. Till slut hade Helge sjunkit en bit in i dimman och frågade försiktigt om inte Bertil ville ha lite vodka i sitt kaffe. Han såg nämligen ut att behöva det. Sedan Bertil för en gångs skull nickat ja hämtade Helge flaskan och hällde en skvätt i Bertil mugg medan han själv tog sig ytterligare ett glas av den starka spriten. Sedan blev det tyst igen, och den tystnaden varade en bit över midnatt medan bröderna var och en för sig grunnade över fortsättningen. Den chock de båda var i släppte dock vartefter, och det blev Bertil som tog till orda.
Det resonemang han började föra var att det Helge gjort var förbannat klantigt. Att först sätta ut björnsaxen utan att fundera över vad som skulle hända om någon jävel fastnade i den och att sedan när detta väl hänt slå ihjäl personen i fråga. Helge satt tyst med en antydan att vilja brusa upp, men han höll sig medan Bertil fortsatte sitt resonemang. ”Om den där fan ute i ladugården har något med en svart skåpbil och morsans död att göra, så kanske vi i alla fall gjorde helt rätt, men vi kan ju aldrig bevisa att han var med om att slå ihjäl morsan.” Bertil, som var ytterst ovan vid att dricka sprit, kände att han var en smula påverkad men att denna påverkan fick honom att fundera vidare.
Efter ytterligare en del resonemang fram och tillbaka kunde bröderna konstatera att klockan nu glidit en bit in på småtimmarna samt att ingen reagerat på vrålen från den döde mannen och kommit och ställt frågan om vad som hänt. De vågade sig därför ut igen, och försedda med varsin ficklampa gick de ner till ladugården och lyste på kälken som Helge dragit in i ett av kobåsen och täckt med ytterligare textilier i form av gamla säckar. De blodspår som fanns på vägen var tämligen försumbara och kunde lätt avlägsnas så snart det blev ljust, och det blod som fanns kring kälken hade ingen med att göra. Följden blev att det gamla knarrande låset till ladugården användes för första gången på många herrans år. Med viss möda vred Bertil om den stora nyckeln och tog den med sig in.
Bröderna Olsson satte sig åter vid köksbordet. Bertil hällde upp det sista kaffet till sig själv medan Helge satt tyst utan att greppa efter vodkaflaskan, där det fanns en liten skvätt kvar. ”Du”, sade Helge till slut och blinkade med sitt enda öga som han riktade mot Bertil. ”Jag såg en grej på teve häromsistens som var ruggig men ganska bra.” Han utvecklade sitt resonemang medan Bertil med intresse betraktade honom. Följden blev att bröderna bestämde sig för att sova till gryningen och sedan gå ut och städa upp resten av det som behövde städas. Så blev det, och frampå förmiddagen tog Bertil suven och körde in till Remshult.
——
Maja delgav Adolf sina tankar på att flytta ner till Klingatorpet sedan Adolf oväntat kommit hem på permission i mars 1942. Visserligen hade makarna brevväxlat under den svåra vintern, men det här var en fråga Maja ville ta upp med maken öga mot öga, inte via brev. Adolf var oskadd och vid gott mod efter alla köldnätter i förläggningen, och han ställde sig genast bakom hustruns tankar. ”Helt rätt”, sade han, ”ni har det mycket bättre på landet och är mycket säkrare där än i Stockholm ifall tysken skulle hitta på ett bombanfall eller något annat elände.” Maja lade nu ytterligare en dimension till sitt beslut att flytta till Klingatorpet. Hon hade inte haft en tanke på bombanfall även om hon varje kväll fått dra ner de svarta mörkläggningsgardinerna för fönstren om hon ville ha ljuset tänt. Adolf förväntade sig visserligen att snart få mucka ur lumpen för den här gången, men han visste samtidigt att han måste vara hemma och tjäna pengar.
Så kom det sig att Maja, efter ytterligare brevväxling med Elin, en av de sista dagarna i april tog tåget från Stockholms centralstation tillsammans med sonen Gustav. Naturligtvis undrade Gustav varför inte pappa var med men han tröstades med att pappa snart skulle komma efter och att det var jätteskönt att vistas på landet. Med det beskedet lät han sig nöja medan tåget långsamt tog sig ut från centralen och körde in i Södertunneln, där de återkommande ljusen på väggarna fascinerade alla resenärer. Som förut blev det tågbyte i Nässjö, och sent på eftermiddagen tuffade ångloket med sina vagnar in på stationen i Remshult. Där möttes Maja och Gustav av Albert och hans hästskjuts. Sedan Maja handlat en del varor i en av samhällets butiker bar det av till Södergården där Elin serverade kaffe och läsk med nybakta bullar. ”Det är kallt och utkylt i Klingatorpet, så ni får bo här i natt”, sade Elin och lovade skjuts till torpet följande morgon.
Maja installerade sig och sonen på Klingatorpet dagen därpå. Alla sängkläder togs ut och vädrades i det kyliga men soliga aprilvädret. Lite varstans fanns stora snödrivor kvar som påminnelse om den kalla och snörika vinter man nyss lämnat bakom sig. Maja eldade hela dagen i köksspisen och fick på så sätt de fuktdrypande väggarna att verka lite mera gästvänliga framemot kvällen när mor och son kröp ner i samma säng för att hålla värmen. De hade fått med sig en del förnödenheter från Södergården i form av bröd, mjölk, potatis och ägg, och tillsammans med de varor Maja handlat i Remshult hade torpets båda invånare så att de klarade sig några dagar. Det var väl bara mjölkförrådet som fick lov att förnyas åtminstone varannan dag. Maja hade velat betala Elin för det hon fick med sig, men Elin hade menat att det här bjöd hon och Albert på. Nästa gång kunde Maja få betala.
Följande morgon gick Maja upp i gryningen och tände vedspisen på nytt eftersom det nu hunnit bli rejält kallt i den dragiga gamla torpstugan. Ved hade hon gott om dels därför att det funnits ett ordentligt vedförråd när det hyrt torpet dels därför att Adolf under föregående sommar fyllt på med grova grenar och annat torrt virke som han med markägarens goda minne sågat upp och lagt på lager. Maja kokade sig en kopp dåligt kristidskaffe och satte sig vid köksbordet medan hon passade spisen och väntade på att sonen skulle vakna. Hon tänkte på cyklarna som stod kvar ute i ladugården och hoppades att de skulle fungera även i år så att hon kunde ta sig till Remshult och ner till byn. Hon visste ju inte hur lång hennes vistelse skulle bli men räknade kallt med att det gick att leva på torpet en bra bit in i september. Och hon hoppades givetvis att Adolf skulle ha tid och råd att ansluta till familjen åtminstone under en del av sommaren.
Frampå förmiddagen blev Maja en smula överraskad när Albert plötsligt dök upp med häst och plog. Visserligen hette hästen Mops, men det var inte samma häst som den gamle Mops, som man fått lov att avliva sedan han i stort sett slutat fungera i hög ålder. Den nye Mops var en yster hingst, som i stallet fått sällskap med stoet Mona. Albert hade alltså nu två hästar, något som underlättade hans arbete. Maja hade just gett Gustav frukost och höll på att pumpa sin cykel när Albert bromsade in sitt ekipage. ”Jo”, sade Albert lite förläget, ”Elin och jag tyckte att jag skulle plöja upp en potatisåker åt er, så att ni får lite nypotatis framåt sommaren, för vi har så mycket vinterpotatis kvar.” Majas glada min över beskedet var inte att ta fel på när Albert började sitt arbete på åkern framför huset. Marken var blöt och jorden tung, men det innebar inga problem. ”Såja”, sade Albert innan han vände hem igen, ”nu är det bara att vänta på lite torka så skall jag harva och plöja upp fåror. Och sedan skall vi sätta potatis.”
Den här goda gesten gav Maja blodad tand. Kunde man ha potatisland, så kunde man väl även ha höns och kaniner. Maja var uppvuxen i självhushållets värld, och hon började planera därefter. ”Kanske vi inte når ända fram första sommaren”, tänkte hon, ”men det blir väl fler somrar, och det gäller att satsa från början.” Kanske man även kunde ha kaniner i burar på torpet och ett får. Majas tankar rullade vidare och hon såg framför sig möjligheten att producera mat, konservera den och skicka den till Stockholm. Och så kunde man plocka bär på hösten och göra saft och sylt…..Maja avbröts i sina funderingar av sonen som sade sig vara hungrig.
Albert höll sitt löfte och kom tillbaka i mitten av maj sedan jorden torkat upp en smula. Den här gången var Elin med, och alla tre hjälptes åt att sätta potatisen i de fåror Albert plöjde upp sedan han harvat jorden och befriat den från det mesta av torven. ”Här är stenigt”, sade han, ”och en hoper gräs är kvar i backen, men med en bra hacka går det att hålla undan ogräset. När potatisen kommit upp och vuxit till sig lite skall jag kupa den med plogen.” Tillsammans med det löftet och en stor korg potatis som blivit över tänkte Maja att hon trots krig och annat elände var lyckligt lottad. Hon tänkte också på Adolf som lovat att även inför denna sommar försöka få tag i sättpotatis till trädgården i Enskede.
Under de fjorton dagar som förflutit mellan Majas och Gustavs ankomst till Klingatorpet och Alberts och Elins besök med potatissättningen hade Maja varannan dag cyklat ner till Södergården med sonen på sadeln på pakethållaren och köpt mjölk och ägg. Hon hade även cyklat till Remshult, där hon i en av butikerna köpt en konserveringsapparat med tillhörande burkar, som naturligtvis var tillverkade vid ortens glasbruk. Sedan hade hon med viss möda fraktat hem sina förvärv i flera omgångar med sonen på cykeln och varorna hängande på styret. De flesta sträckorna hade hon fått promenera bredvid cykeln med tanke på sonens säkerhet.
Så förflöt livet, och Maja kunde den 17 maj fira sonens fyraårsdag med en enkel present i form av en kramgo nalle som hon köpt i Remshult. Hon hade även köpt varsin nalle till tvillingarna i Södergården och de överlämnades på kvällen den 17 maj då Maja och Gustav kom för att hämta mjölk. Tvillingarna blev överlyckliga över presenten och lovade att de skulle ta med sig nallarna i sängen på kvällen. De tre barnen fick leka en stund tills det blev dags för Maja att åter vända cykeln mot torpet.
Följande dag dök Adolf helt oväntat upp på den sena eftermiddagen. Han hade tagit tåget, åkt hela dagen och sedan promenerat från stationen med den lätta packning han hade. Naturligtvis blev det ett kärt återseende, och Adolf förklarade att han kunde stanna ett par veckor medan Erik skötte om taxin där hemma. Med stolt röst förklarade han att han planterat potatis och att det bara var att vänta på att den skulle växa sig stor framöver. Maja visade på den nyplöjda potatisåkern utanför huset och sade att här gällde samma sak. Potatis var ett bra sätt att få äta sig mätt.
Adolf hade planerat att stanna i två veckor, men det blev tre veckor med mycket fiskande i Storsjön och skön samvaro med familjen. Adolf kom hem med den ena fiskfångsten efter den andra, och till slut tyckte Maja att det kunde vara nog med fisk. De åt ju fisk två gånger om dagen, och en del fisksorter var väl inte så där spännande. Ett stort kok med braxen fick det till slut att vända sig i magen på Maja när hon serverade, och lille Gustav sade högljutt att han ville ha stekt fläsk. Ingen av invändningarna passade Adolf som fortsatte att sluka braxen, gädda och stekta abborrar. Till slut cyklade Maja till Remshult och använde ett av sina ransoneringskort för att köpa en ordentlig bit stekfläsk. Hon kom även över ett par ordentliga lökar, så den kvällen blev det fläsk med löksås och potatis, och såsen var förvisso spetsad med grädde som Maja skummade från mjölken.
Den dova stämningen i Olsboda ville inte släppa sitt tag. Karin i Mellangården gick fortfarande runt och muttrade att det måste vara någon i närheten som slagit ihjäl hennes Gunnar. Barnen kom hem under den tidiga sommaren i olika omgångar och försökte tala sin mor tillrätta, men det hjälpte inte. Det var inget av barnen som ett ögonblick trodde att någon i Olsboda var skyldig till det bestialiska mordet. Men Karin höll fast vid sin tanke och började rikta sitt prat om mordet mot Sigrid och Rune i den intilliggande Storgården. Till slut gick en av Karins döttrar upp till Klingatorpet för att be Adolf komma och prata med Karin. Adolf hade nämligen gjort sig känd som en man med pondus, och det kunde ju vara bra med en utomstående att lägga näsan i blöt sedan polisen misslyckats. Det var anledningen till att Adolf blev kvar en vecka längre än han planerat.
Att tala Karin tillrätta var inte det lättaste, inte ens för en man som var van att umgås med folk och tagit en hel del konflikter i livet. Adolf konstaterade efter ett par möten med Karin och dottern att det här var något för folk som begrep sig på sådant här. Dottern hade tolkat Adolfs uttalande som ett tips att ta Karin till en läkare för att se vad som fattades. Följden blev att provinsialläkaren kom till Mellangården följande dag, men han kunde bara slå fast att Karin var fysiskt frisk men att ett besök på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö inte skulle vara fel. På ett mentalsjukhus av det slaget hade man kunskap att bedöma vad som fattades Karin. Och Karin var inte frisk. Det visade sig när hon samma kväll, efter det att alla gått till sängs, grep en av gårdens katter i nackskinnet och gick in på Storgårdens tomt. Där tittade hon sig noga omkring innan hon öppnade locket till brunnen och slängde ner den jamande katten. Jamandet upphörde ganska snart och Karin gick hem igen.
Sedan Adolf återvänt till Stockholm fick Maja veta av Elin att Karin förts till hospitalet i Växjö och att Sigrid och Rune blivit sjuka i maginfluensa. I Norrgården och Södergården höll man sig utanför den uppkomna trätan men följde noga utvecklingen. Sigrid och Rune förstod snart att deras brunnsvatten inte var vad det borde vara, och Rune ställde sig därför en förmiddag och öste brunnen torr, spann efter spann. Det tog ett tag trots att försommaren var ovanligt torr och tillströmningen av vatten i brunnarna inte var den bästa. Till slut hittade Rune kattliket, fick upp det och muttrade något om att kattfan knappast trillat i brunnen av fri vilja, särskilt som locket alltid låg på och slöt tätt. Sedan öste Rune upp de sista vattenresterna, lade på locket och gick till Norrgården, där han gärna fick ta en spann friskt vatten med sig hem.
——
Bertil tog det lugnt när han körde mot Remshult dels därför att vägen var hal dels därför att han fortfarande var i chock efter nattens händelser. När han körde genom den tomma och tysta byn insåg han att risken för att någon skulle ha hört vrålen från mannen i björnsaxen var lika med noll. I Mellangården var det tyst och släckt sedan Klas Hermansson återvänt till Malmö. Lika tyst var det i Storgården sedan Sigrid och Rune gått bort för många år sedan. Tydligen hade de haft någon form av redan rika arvingar i Amerika som bara tagit hand om de efterlämnade pengarna och sedan låtit gården stå och förfalla i tanke att någon skulle vilja komma över till Sverige någon dag och ta hand om den.
”Underligt det här”, tänkte Bertil medan han passerade Norrgården som även den verkade övergiven. ”Det var ju Niklas som tog över den efter Irma och Arne, men Niklas var ju jämngammal med morsan, så det borde väl vara något barnbarn till honom som äger den nu.” När han hunnit så långt i sina funderingar fick han plötsligt för sig att köra upp till Klingatorpet där han inte varit på många herrans år. Visserligen fanns en del snö kvar, men det var inga problem för Bertil att ta sig upp till torpet med den fyrhjulsdrivna suven. När han kom fram fann han svaga hjulspår under den senaste nysnön på planen framför torpstugan. ”Underligt”, tänkte han, ”vem tusan kan ha kört hit upp och haft någon form av ärende. De där amerikanarna som äger kåken har väl aldrig varit här och om de hyrt ut torpet så borde väl någon hört talas om det.”
Så långt kommen i sitt resonemang gick Bertil fram till stugan och såg att det fanns en kraftig järnlem för dörren och att lemmen i sin tur var låst med ett kraftigt hänglås. Något förlägen var Bertil nära att känna på dörren men avstod och började i stället att gå runt huset. Han fann att alla fönster utom ett hade försetts med bastanta luckor som även de fjättrats vid väggen med hänglås. Genom det enda fönster som saknade luckor gick det inte att se någonting eftersom en spånskiva spikats för från insidan.
Bertil gick tillbaka till framsidan, tog några steg bakåt och spejade upp mot taket. Han visste ju att Sigrid och Rune en gång i världen varit noga med underhållet och att Maja och Adolf på sin tid hjälpt till en hel del. Men att det gamla tegeltaket skulle vara i skick att bära snön förvånade Bertil en smula, särskilt som skorstenen börjat vittra sönder. Han kom osökt att tänka på det egna torpet Solhaga som hade fått stå och förfalla sedan Emma och Peter slutat sina dagar. Där fanns minsann inget tak längre, och resterna av stugan hade varit sorgliga att se när bröderna för ett par år sedan gått dit upp en söndagseftermiddag. Så långt kommen i sina funderingar gick Bertil tillbaka till suven, vände den och körde ner mot stora vägen. Han mötte inte en enda bil på vägen in till Remshult.
Eftersom Bertil beslutat sig för att ta det lugnt och låta Helge därhemma sköta sin del av den överenskommelse de träffat under natten, stannade han till framför det gamla skolhuset vid infarten till samhället. Där lyste det svagt i ett av fönstren, och såvitt Bertil kunde minnas hade det varit ett danskt kollektiv som köpt byggnaden för många år sedan. Bertil rullade vidare in i samhället och passerade det hus där Elin bott på äldre dagar. ”Fan”, mumlade han medan han passerade hus efter hus, ”här bor ju för fan bara danskar och tyskar numera, och de kommer bara på somrarna och låter husen stå tomma resten av året.” Nåja, ett och annat hus såg fortfarande ut att vara bebott av en och annan gammal remshultsbo i form av de äldre grannar som kommit till moderns begravning.
Bertil parkerade vid ICA:n som låg inrymd i en av de gamla byggnader som en gång i världen haft såväl småbutiker som en festvåning inom sina väggar. Det gamla uthuset låg kvar, och där visste Bertil att butiken förvarade sitt lager av byggmaterial, något som inte många frågade efter nuförtiden. Sedan Bertil framfört sitt ärende tittade handlaren på honom och sade att han sålt det mesta av cementen under gårdagen men att det nog fanns några säckar kvar. Det fanns närmare bestämt sex stycken, och det tyckte Bertil räckte medan han lastade in dem i suven och betalade. ”Underligt”, sade butikens innehavare, ”jag har inte sålt en enda säck cement under hela vintern, men igår gick det mesta av förrådet åt, och så kommer du och köper resten.” Bertil sade sig vara tacksam att det åtminstone funnits något kvar samtidigt som han frågade vem som köpte så mycket cement. Det svar han fick var en smula kryptiskt men han förstod ändå att köparna varit två män som inte kunnat ett ord svenska.
Med den bastanta lasten i bakluckan beslöt sig Bertil för att åka vidare genom samhället till sin gamla arbetsplats, glasbruket, där han inte varit på länge. Den mäktiga röda tegelbyggnaden tonade fram bakom en krök i den grå förmiddagen. Den här byggnaden hade en gång varit en stor och för ägaren mycket lönsam arbetsplats. I den grå marsdagen 2006 framstod den som ett tyst och mörkt monster som inte ens den mest ivrige byggnadsantikvarie skulle vilja kalla industriminne. När Bertil körde upp på den gamla parkeringsplatsen i snömodden såg han att fasadteglet var illa åtgånget och började vittra sönder här och var. När han tittade upp mot toppen av den mäktiga skorstenen tyckte han att det svindlade för ögonen samtidigt som han såg att en och annan tegelsten ramlat av.
Bertil gick ur bilen och började gå runt den stora byggnaden. Han såg sönderrostade hängrännor och halva stuprör. Han såg sönderslagna fönster och en och annan misshandlad dörr. Ingången till brukskontoret var fortfarande i hyfsat skick, men när han kom till den jättelika lastbryggan, varifrån tonvis med glasvaror gått ut i världen, blev han en smula betänksam. Framför lastbryggan fanns nämligen en mängd färska hjulspår, något som naturligtvis förbryllade en betraktare som trodde att byggnaden var helt övergiven efter den senaste konkursen. Hjulspåren hade en fortsättning ut mot vägen, något som Bertil inte tänkt på när han parkerat.
Nu var det bara att tänka på återfärd till Olsboda. Bertil gick än en gång runt den stora glasbruksbyggnaden innan han satte sig i suven och startade motorn. Men så kom han att tänka på det gamla stallet som funnits redan långt före Patrons tid och körde runt glasbruket för att se om den gamla träbyggnaden ännu fanns kvar. Här hade nämligen han själv, Helge och en rad glada arbetskamrater smugit sig undan och låtit en och annan flaska gå runt som förberedelse inför lördagsdansen. När han kom fram till stallet såg han att det var i gott skick och att hjulspår ledde upp till den breda dörr som för många år sedan fått ersätta stalldörren sedan byggnaden gjorts om till garage. För att stilla sin nyfikenhet klev Bertil ur suven och gick fram till dörren, som var olåst. Bertil öppnade dörren och ryggade tillbaka. I stallet stod nämligen en stor svart skåpbil. Med darrande händer stängde Bertil dörren, satte sig i suven och körde raka vägen därifrån.
——
Sedan Adolf åkt tillbaka till Stockholm i början av juni 1942 kände sig Maja helt naturligt en smula ensam. Nåja, hon hade ju sonen och en katt som hon fått låna av Elin. Nere på Södergården hade de gott om katter, och Elin hade försäkrat att katten skulle stanna på torpet så länge den fick mat och sedan skulle det bara vara att flytta den tillbaka till Södergården på hösten. Maja fann att Elin haft rätt och kunde nu glädja sig åt Tussen, som den stora hankatten kallades. Han var en stor jägare och försörjde sig i stort sett själv. Han kom hem med sork, småfågel och en och annan hare som han smaskade i sig framför huset till Gustavs stora förtjusning. Maja brukade tänka på hur det här skulle utvecklas om Adolf kom tillbaka längre fram och försåg katten med färsk fisk.
Maja var ingalunda overksam under sommaren. Hon återupplivade den gamla hönsgården vid torpet och fick låna några hönor och en tupp från gårdarna i byn. Alla förklarade att de hade gott om hönor men att de ville ha dem tillbaka när Maja var redo att åka hem till hösten. Maja lyckades också köpa några kaniner som hon satte i en bur som Albert hjälpte henne att snickra ihop. Albert hade förklarat att den här buren var tillräckligt stark för att motstå angrepp från såväl katten Tussen som från kringstrykande rävar. Han hade även förstärkt hönsgården så att även den motstod alla tänkbara angrepp. Kronan på verket blev en bagge som Sigrid och Rune levererade en tidig söndagsmorgon runt midsommar. De ville ha femtio öre som turpeng för baggen, vilket de också fick. Foder till alla djuren blev inget problem. Elin och Albert levererade det som behövdes. Dessutom fick kaninerna gräs och baggen försörjde sig själv genom bete.
Adolf kom tillbaka i början av augusti. Han hade sluppit nya inkallelser och droskrörelsen hade gått ihop hyfsat eftersom han själv suttit vid ratten sexton av dygnets timmar medan Erik skött resten. Nu längtade Adolf efter att tvätta av sig stadsluften, ta på sig rätt sorts kläder och börja fiska igen med vännen Albert. Maja såg framför sig en oändlig rad av olika sorters fisk som hon skulle steka eller koka på köksspisen. Ja, hon drömde till och med på nätterna om hur fiskar simmade runt i huset. En morgon vaknade hon med ett ryck sedan hon drömt om en stor ål som bet henne i örat. Hon fann trots allt ingen ål i sängen, bara sonen som stod bredvid sängen och ville ligga en stund hos mamma.
Fisket var fortfarande mycket bra i Storsjön, och det var alltid ett flertal båtar ute om kvällarna när Adolf och Albert lade näten eller rodde drag. För det mesta hälsade man artigt på varandra, men de båda fiskande kumpanerna märkte efterhand att folket från byn Kroksryd på andra sidan Storsjön började inta en alltmer avmätt inställning. Adolf frågade Albert rakt på sak vad det här berodde på och Albert svarade en smula besvärat att folket häromkring började bli allt mer rädda om fisket i tron att fisken skulle ta slut. Adolf i sin tur skrattade en smula generat och sade att man inte gillade stockholmare som kom och drog upp fisken.
Naturligtvis blev det kräftfiske även denna sommar, och sedan Adolf och Albert bärgat sin fångst blev det ännu en kräftskiva på Solhaga. Sedan närmade sig sommaren sitt slut, och Maja och Adolf startade sina förberedelser inför vintern genom att plocka mängder av blåbär, lingon och vildhallon. Det fanns gott om de här läckerheterna överallt i skogarna, och paret Karlsson kunde fylla spann efter spann med bären medan Gustav hade tråkigt eller satt på en stubbe och sjöng en barnvisa för sig själv. Blåbären och hallonen blev till saft, som kokades på köksspisen. Adolf letade reda på gamla flaskor som fylldes den ena efter den andra med den goda drycken. Adolf höll särskilt reda på gamla brännvinsflaskor som hade kapsylen kvar. De var ju redan desinficerade av sitt gamla innehåll menade han. Lingonen kokades tillsamman med det socker man kunde undvara och blev till underbar sylt som serverades till raggmunk lagad av potatis från torpet, ägg från de lånade hönorna och mjölk från Södergården.
Till slut blev det även dags att sköta om konserveringen. En slaktare från bygden anlitades och såväl kaninerna som baggen förpassades till de konserveringsburkar Maja köpt tidigare under sommaren. Men burkarna räckte inte, så det blev till att cykla in till Remshult och köpa fler. Samtidigt passade paret Karlsson på att köpa en stor låda där ägg kunde staplas på varandra i flera sektioner. Det blev alltså ytterligare ett antal konserveringsburkar som passerade den goda apparaten samtidigt som överskottet på ägg förvarades i jordkällaren i den nyinköpta lådan.
I början av september gjorde sig Maja, Adolf och Gustav redo att återvända till Stockholm. Alla flaskorna med saft, alla konserveringsburkarna med kött och den stora lådan med ägg hade dagen innan avfärden körts ner till stationen i Remshult av Albert och hans Mops. Allt hade varit noga paketerat i trälådor som Adolf och Albert snickrat ihop inför den långa tågresan. Hönorna och katten var återlämnade. Nu skulle Adolf och hans familj ha en hel den god mat och dryck att njuta av under den kommande vintern. De goda vännerna tackade varandra sedan Albert skjutsat familjen Karlsson till stationen i Remshult. Albert antydde strax innan tåget skulle gå att det troligen skulle bli lite mer kontroll av fisket nästa sommar och att en fiskeriförening var på väg att bildas för att hindra överfiskning. Adolf log men suckade samtidigt eftersom han insåg att han skulle kunna fortsätta att fiska som förut med Alberts goda minne.
——
Bertil körde tillbaka genom Remshult och stannade än en gång vid ICA:n för att köpa bröd, ägg och lite smörgåspålägg. Han avskydde nämligen att slösa drivmedel i onödan, och när han nu ändå var i Remshult så var det väl bäst att passa på. När han kom hem stod Helge på gårdsplanen med ett brett flin som sträckte sig över hela ansiktet. ”Nu du brorsan”, sade han, ”nu skall du få se på fan, nu har jag ordnat det som vi kom överens om. Jag har till och med gjort mer, jag har letat fram en hoper armeringsjärn som kan komma till nytta.” Bertil gick fram till brodern och konstaterade torrt att nu fanns cementen på plats och att det gällde att gå till verket. Helge dämpade sin entusiasm en smula när han blev tillsagd att hämta skottkärran så att cementen kunde fraktas in i vagnboden utan att någon kunde se vad de hade för sig. Så skedde, och Bertil ställde in suven.
Sedan Helge kört in cementen unnade sig bröderna en måltid som bestod av kokta ägg och smörgåsar med leverpastej. Till maten inmundigade Bertil kaffe medan Helge klämde i sig ett par supar och en starköl. Efter maten blev det dags för dagens arbete, som i huvudsak bestod i att göra sig av med liket som var resultatet av en viss björnsax som slagit igen. Bertil gick rakt ner till verkstaden med Helge en smula vinglande i hälarna. När de kom fram var det Helge som tog befälet, öppnade dörren och visade brodern vad han snickrat ihop under förmiddagen. På ett par bockar stod något som liknade en låda eller rent av en kista, som Helge snabbt förfärdigat av lite gammalt virke som funnits undanstoppat.
Bertil kunde inte undertrycka sin beundran över broderns snabba handlande. Med ett brett leende sade han att det här var skitbra och att de båda nu kunde börja jobba. Det här med att jobba bestod i att hämta en gammal uttjänt skottkärra utan hjul och lägga i några skovlar grus som togs från en grushög som legat vid ladugårdsknuten i många år. Sedan lades några skovlar cement ovanpå gruset och medan Helge började blanda ingredienserna hämtade Bertil en spann vatten som han successivt hällde i skottkärran. Snart var den första cementsatsen klar, och Helge fick något lyriskt i sitt enda öga medan han hämtade några av armeringsjärnen.
Den nytillverkade kistan fraktades nu till ladugården och ställdes alldeles innanför dörren på en lastpall så att den skulle vara lätt att komma åt den när så behövdes. Bröderna lyfte med gemensamma ansträngningar liket från kobåset sedan de befriat det från säckarna och den skitiga trasmattan och lade det i kistan. ”Det är en jäkla tur att det är ett par grader milt idag”, sade Bertil medan han flåsande såg till att både det friska och det sönderslagna benet hos liket hamnade på rätt plats. ”För om det varit en massa köldgrader, så hade vi inte klarat betongen”, fortsatte han medan han torkade svetten ur pannan. ”Nu är det bara att hoppas på fortsatt mildväder, och det tror jag det blir ett par dagar framöver, för det lovade snubben i teve igår.”
Helge lade ett par ganska korta armeringsjärn i kors över liket i kistan medan Bertil kom med de första skovlarna betong. Sedan blandade bröderna mer betong, och när de till slut fyllt kistan och varvat med ytterligare några armeringsjärn konstaterade de båda att det blivit ett par säckar cement över, något som kunde vara bra att ha en annan gång. Nu hade mörkret sänkt sig över Olsboda och locket lagts över kistan och spikats fast. ”Det blir en tung fan”, sade Helge medan Bertil noggrant låste ladugårdsdörren. ”Hur skall vi kunna frakta undan den pjäsen”, fortsatte han medan Bertil insåg att nu om inte förr skulle det bli dags att dra igång farsans gamla traktor och förse den med skopan framtill.
Bröderna Olsson gick in för att trots allt elände både ute i världen och i närområdet ordna sig någon form av kvällsmat trots att ingen var särskilt hungrig efter dagens upplevelser. ”Nä”, sade Helge, ”jag skiter i det där med mat i kväll, men du kan ju ta dig något om du känner för det.” Följden blev att Helge hällde upp ett dricksglas vodka medan Bertil bryggde kaffe och stekte ägg och bacon till sig. Bröderna åt och drack under tystnad tills Helge ställde frågan hur länge liket kunde vara i ladugården. ”Hur länge som helst”, svarade Bertil, ”såvida inte polisen eller någon annan kommer och snokar efter någon som gått vilse eller försvunnit på något annat vis”. Bertil berättade nu för Helge vad han upplevt vid sitt besök vid det gamla spöklika glasbruket.
Innan bröderna Olsson denna kväll sade god natt och gick var och en till sitt var de överens om en sak, nämligen att mannen som fastnat i rävsaxen var utlänning och att ingen framgent skulle sakna honom. De var också överens om att det minsann inte var några remshultsbor som återbefolkat glasbruket. Och så var det den svarta skåpbilen, ett fordon som nu spökat länge i brödernas huvuden. Bertil hade glömt att berätta om sin upplevelse vid Klingatorpet, men när Helge var halvvägs upp i trappan kom beskedet om den låsta dörren och de igenspikade fönstren. Helge hade ingen egentlig kommentar men sade att de väl kunde köra bort till torpet och glasbruket någon dag liksom för att kolla läget.
Efter ett par minuter kom Helge ner igen och sade att han glömt att ladda björnsaxen. Den stora pjäsen hade ställts lite vid sidan sedan den slagit igen, men nu släpade Helge fram sin kära egendom och laddade den återigen en bit framför dörrtrappan. Bertil lät honom hållas men skakade på huvudet medan han kröp ner i sängen sedan ytterdörrens lås noga kontrollerats och ytterbelysningen släckts. Bertil drogs in i en dröm där en lång rad enbenta män, stödda på kryckor, marscherade längs en väg omgiven av en massa konstiga byggnader, av vilka några var stora massiva glasbruk. De möttes av en rad svarta skåpbilar, och de enbenta männen fick lov att vända sig bort medan bilarna passerade för att inte få en massa grus i ansiktena. Till slut somnade Bertil utan att drömma mer.
——
Albert fick rätt. Sedan först Maja och Gustav och sedan Adolf anlänt till Olsboda kunde vännerna sitta vid köksbordet i Södergården och inse att fisket från och med sommaren 1943 var förbehållet bönder med gårdar medan kvarvarande torpare och andra mer eller mindre egendomslösa individer fick hålla sig borta från sjön. Albert suckade och berättade att han låtit Emma och Peter på Solhaga använda hans fiskevatten men att båda nu var för gamla för att ge sig ner till sjön. Hela bråket hade egentligen startats av en torpare på andra sidan sjön, i Kroksryd. Han hade under lång tid fångat en mängd fisk i sina nät. Det mesta av fisken hade han använt till hönsfoder, och eftersom han sålde ägg talade folk vitt och brett om att äggen från hans torp smakade fisk.
Adolf kunde inte låta bli att skratta och undrade om det inte var samme torpare som under flera år svarat för uppbyggnaden av ett antal risvasar på den andra sidan sjön. Albert nickade och sade att så var det nog och att risvasarna, som bestod av fyra pålar nedslagna i sjöbottnen och med enris fastbundet emellan sig, länge tjänat som en god barnkammare för yngel av olika slag. Albert gick så långt att han sade att utan vasarna skulle fiskbeståndet i sjön inte varit vad det var idag. Så egentligen var alltsammans en åtgärd av ren avundsjuka.
Nåja, den nya fiskeriföreningen hade kommit till stånd, och ett av dess syften var att se till att ingen utom fiskerättsinnehavarna runt sjön hade tillgång till det rika livsmedelbestånd som ruvade under vattenytan. Albert hade dock deklarerat att om han och Adolf fortsatte att fiska tillsammans, så skulle det inte bli några problem. Albert hade ju fiskerätten och Adolf var välkommen att följa med till sjön även om en del av fisken hamnade i Klingatorpets grytor. Så sommaren gick i samma fotspår som den föregående sommaren. Samtidigt kunde man om kvällarna höra nyheterna i Södergårdens raspiga radio och därav förstå att det gick allt sämre för Hitler och hans anhang.
Sommar med ytterligare konserveringsburkar och saftflaskor följdes av vinter med ny beredskap och kyla. Vinter följdes av ny god sommar med mer bärplockning och ännu fler konserveringsburkar. I början av juni 1944 hade Maja och Gustav suttit klistrade vid Södergårdens radioapparat som basunerat ut att nu var Hitler minsann på fall sedan de allierade trupperna landstigit i Frankrike. Albert hade suckat och önskat ransoneringstiderna dit pepparen växer medan Elin dukat fram en extra god kvällsmat liksom för att fira att nu gick världen minsann åt rätt håll. I maj månad 1945 var kriget över, och Adolf hade med sin taxi sällat sig till de tusentals människor som firade Hitlers undergång på Kungsgatan i Stockholm. Det var en fantastisk upplevelse.
Sommaren 1945 blev en glädjens sommar. Gustav och tvillingarna i Södergården hade hunnit fylla sju år och var som såta vänner snara till att ställa till en hel del bus. Fiskeriföreningen tog ett nytt steg när den för andra året i rad ställde till med stor fest, som bestod i att alla deltagare tog med egen mat, egna fiskeredskap och egna båtar. Den sista söndagen i juli var det dags att exakt klockan tolv på dagen starta den första roddtävlingen för män. En mängd båtar, med varsin förhoppningsfull roddare gav sig av från stranden för att runda en påle som satts ett par hundra meter ut i sjön och sedan återvända. Vinnaren fick som present ett gäddrag, något som föreningen bekostade.
Sedan var det dags för den kvinnliga rodden, och deltagarna var inte sämre än männen när det gällde att runda pålen ute i sjön. Vinnaren begåvades med ett metspö i bambu, något som väckte stor uppmärksamhet. Annars var ju alla metspön tillverkade av unga träd som växt sig långa, något som visade sig i den följande metartävlingen, där alla utom en stod vid stranden med sina hemmagjorda metspön och väntade på att det skulle nappa. Det blev inte så mycket fisk, men en vinnare korades till slut.
Man skulle kunna kalla detta för en familjefest som urartade en smula. Det fanns en hel del öl och brännvin med i spelet, och en och annan deltagare i festen blev påtagligt berusad frampå eftermiddagen. Plötsligt kom en man fram till Adolf, som inte alls deltagit utan bara tittat på tillsammans med familjen, och frågade hur mycket brännvin det fanns på Klingatorpet. Adolf tittade på mannen och svarade att brännvinet var slut för sommaren men att det kanske skulle bli mer nästa månad. Adolf hade nämligen en motbok som gav honom rätt att köpa ut tre liter i månaden, något som Adolf sällan utnyttjade. I stället var det så att några vänner i Stockholm, som var törstigare än Adolf, till och från fick låna hans motbok. Mannen blev aggressiv, men ett större slagsmål avvärjdes genom att Albert placerade sin stora kroppshydda emellan de båda männen.
Sommaren 1945 slutade trots all glädjeämnen på den världspolitiska arenan en smula i moll. Det skulle inte bli några fler riktigt långa somrar på Klingatorpet eftersom Gustav skulle börja skolan. Redan i början av augusti packade familjen Karlsson ihop sina tillhörigheter i förvissningen om att de skulle kunna komma tillbaka nästa sommar under en del av Gustavs sommarlov. Den här gången blev det bara frågan om ett fåtal saftflaskor och konserveringsburkar som sändes i välspikade lådor till Stockholm. Familjen Karlsson steg på tåget i Remshult och vinkade farväl till vännerna Elin och Albert som skjutsat dem till stationen.
Elin och Maja höll brevkontakt under hösten 1945 och förvintern 1946. Sedan Elin en längre tid förgäves väntat på livstecken öppnade hon en februaridag ett brev där Maja skrev att Adolf just avlidit i en hjärtattack, bara fyrtiofyra år gammal. Läkaren hade muttrat något om koloxidförgiftning på grund av gengasen, något som Maja inte trodde på sedan bensinen kommit tillbaka till bilarna och gengasaggregaten skrotats. Hursomhelst var Maja nu änka och fick lov att ta hand om sin sjuårige son. Hon återvände aldrig till Klingatorpet.
Fortsättning: Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (3 av 4)
15 nov 2012
Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (2 av 4)
I
Den 4 oktober 2005 mördades den nittiosjuåriga Elin Olsson på ett mycket brutalt sätt. Mördarna, som var tre till antalet, bröt sig in i villan i det lilla samhället Remshult där Elin bott i många år. De bröt sig in vid fyratiden på morgonen genom att krossa ett källarfönster. Sedan begav de sig, i skenet av tre ficklampor, till den trappa som ledde upp till bostadsvåningen. Försiktigt och utan att ge minsta ljud ifrån sig nådde de den dörr som förde dem till målet, till den våning där de förväntade sig att finna de dyrbarheter som de behövde för ett fortsatt bekvämt liv.
Mördarna blev mycket besvikna under sin ljudlösa rundtur i huset. I skenet av ficklamporna sökte de igenom skåp efter skåp, låda efter låda utan att finna något av värde. Till slut hamnade de i köket, där en av dem råkade stöta till en stor keramikvas, som med ett ljudligt buller föll i golvet. De blivande mördarna stirrade för en sekund på varandra i ljuset av ficklamporna. Naturligtvis sade ingen något.
Det blev ljudet av keramikvasens fall som väckte gamla Elin. Yrvaken satte hon sig upp i undran över var hon befann sig. Hon hade nämligen varit mitt uppe i en dröm där hennes sedan många år avlidne make talat om för henne att hon var den vackraste kvinna som någon kunde möta. Med det beskedet satte sig Elin upp i sängen, rättade till nattlinnet, tog på sig tofflorna och begav sig i riktning mot toaletten. Det var då hon mötte mördarna.
Innan Elin med sin stapplande gång hann öppna toalettdörren fick hon det första slaget. Det tog i nacken, och hon vacklade till i förundran över vad detta kunde vara. Eftersom hon tänt ljuset på sin väg till toaletten hann hon få en skymt av den som slagit henne. Det var en figur försedd med något som liknade en grov strumpa kring huvudet, den sort av strumpa som Elin mindes från sin barndom och som alla hade på fötterna, inte kring huvudet. Den där sortens hemstickade strumpor som alla kunde tillverka på den tiden.
Det andra slaget fick Elin i bakhuvudet. Det var hårt och det dämpade Elins medvetande. Innan hon dog mindes hon drömmen om sin man och vad han sagt. Det var därför som Elin hittades med ett leende på läpparna av sin egen son dagen efter det brutala dådet.
——
Den 18 december 1928 var Kalle Samuelsson av någon anledning trött på livet. Varför visste ingen i efterhand. Och han hade heller ingenting antytt. Kalle var en glad och utåtriktad grabb som såg ut att trivas med livet, men så var det tydligen inte. I det inre fanns något som han inte på minsta sätt var tillfreds med. Någon form av kaos som hängde samman med försmådd kärlek eller något annat.
Kalle hade tagit ett beslut, något som inte alla gör. Kalle gick in i bostadshuset, letade fram familjens hagelgevär, laddade båda piporna med de patroner som fanns i samma skåp som geväret och gick ut i det ruggiga väder som rådde för årstiden. Han hade kunnat härja fritt med såväl bössa som patroner eftersom modern och hans två år yngre syster befann sig i ladugården och mjölkade korna. Kalle hade stannat inne i huset sedan han skyllt på huvudvärk.
Nu bar färden av mot hönshuset ett par tiotal meter bort. Kalle öppnade dörren och skrämde de församlade hönorna ordentligt där de satt på sina pinnar. Några av dem sprang ut under vilt kacklande. Kalle tystade dock alltsammans med att själv stå alldeles stilla. Hönorna lugnade sig medan Kalle stack in bösspipan i munnen. Sedan tryckte han av båda piporna samtidigt, något som fick resten av hönorna att omedelbart och under ett öronbedövande kacklande ge sig ut och springa långt ifrån hönshuset.
Såväl skottet som hönornas kacklande väckte givetvis folket i byn till liv. Varifrån kom skottet? Vem avlossade det? Ett par grannar rusade till, men ingen kunde begripa vad som egentligen hänt. Alla gick hem till sig utom Kalles mor och syster som gick upp till hönshuset och fann den unge mannen med bortskjutet huvud. Det blev en kväll i chock och förtvivlan.
——
Någonstans på sydsvenska höglandets östra sluttning ligger Storsjön och Lillsjön. Den senare ligger lite högre än den förra, varför Lillsjöns vatten rinner genom en bäck, som i islossningen kan bli till en riktig flod. Då får Storsjön ta emot en massa vatten, något som gör att den ibland får så mycket vatten att den nästan storknar innan ån som rinner vidare genom vattensystemet tar sig en djup slurk och skickar vattnet vidare. Det här är ett av de under som naturen varje år levererar till de människor som bor kring Storsjön.
Naturligtvis är det så att såväl Storsjön som Lillsjön genom århundradena dragit till sig en massa människor, som genom seklerna utvecklat byarna Morhult och Olsboda, den förra belägen vid Lillsjön och den senare vid Storsjön. Det är om Olsboda vår berättelse skall handla, och det var där som Kalle Samuelsson sköt sig i decemberskymningen i nådens år 1928.
Olsboda bestod vid tiden för Kalles självmord av fyra gårdar som ligger på rad utefter landsvägen och på sluttningen ner mot Storsjön ett par hundra meter från vattnet. Avståndet mellan bostadshusen är betryggande tack vare de stora tomterna. Man slipper alltså att se rakt in i köken hos varandra. Ladugårdarna är lite olika placerade, och märkligt nog är ett par av dem inträngda mellan bostadshusen och sjön. I de båda andra gårdarna är ladugårdarna förlagda lite längre uppåt sluttningen, vilket gör att man har fri sjöutsikt från några rum.
Familjen Samuelssons gård ligger längst ut i byns södra del, vilket medför att de har en något sämre sjöutsikt än de tre övriga. Fördelen var dock, vid den tid då vår berättelse börjar, att man fick vara lite mer i fred än grannarna, att man kunde göra saker och ting utan att någon direkt upptäckte vad man egentligen höll på med. Familjen Samuelssons gård kallades sedan lång tid tillbaka för Södergården. Nästa gård i raden var Mellangården. Sedan följde Storgården och Norrgården.
På Södergården var ladugården och övriga ekonomibyggnader belägna söder om bostadshuset och lite i skymundan på det viset att skogsbrynet med närmare hundraårig granskog skyddade från all insyn. Där fanns, förutom ladugården, jordkällare, vedbod, brygghus, hönshus, dass och en extra hölada. Bostadshuset var byggt i två våningar, hade spröjsade fönster och timmerkonstruktion med rödfärgad panel. En pampig byggnad, uppförd i samband med laga skiftet i det avslutande 1800-talet. Det var då som många bönder byggde nytt, det var då som vissa fick flytta på sig och hamna lite grann på utmarken, det var då som ett visst begynnande välstånd gjorde att man unnade sig lite mer än förut. I Olsboda hade dock inge behövt flytta ut. I stället hade alla i största samförstånd enats om hur man ville ha det och hjälpts åt att fördela marken, riva de gamla otidsenliga bostadshusen och uppföra de nya. Det var väl därför som alla fyra bostadshusen i Olsboda såg likadana ut. Undantaget var Storgården, där man i någon form av högfärd i senare tid, målat huset i gul oljefärg i stället för den traditionella rödfärgen.
——
”Fan, morsan, svara då, jag vet att du är gammal och har svårt att gå, men du kan väl för fan ta den bärbara telefonen med dig till sängen”.
Men ingen svarade trots att Bertil lät många signaler gå fram från sin mobiltelefon. Till slut gav han upp och stoppade telefonen i fickan. ”Fan, muttrade han igen, det är väl bäst att köra bort och se till gumman när jag ändå är i närheten.”
Klockan var närmare tolv på dagen då Bertil stannade vid moderns lilla hus mitt i samhället. Han såg att det lyste där inne och undrade om han tagit den här omvägen förgäves. Men så mildrade han tankarna en smula och insåg att det inte precis var igår som han besökte sin mor. Inte i förrgår heller. Och inte förra veckan heller. Han eller brodern brukade i stället hålla daglig telefonkontakt med sin gamla mor.
Bertil ringde på dörren som han brukade och väntade. Visserligen hade han nyckel till huset på sin knippa, men den använde han aldrig eftersom han var av den bestämda uppfattningen att man aldrig bara skall klampa in till folk även om det gäller en förälder. Så han väntade tålmodigt utan att något hände. ”Hon är väl på toaletten”, mumlade Bertil medan han ringde på dörrklockan en gång till. Men ingen öppnade.
Bertil suckade och började gå runt huset och uppsöka bakdörren. Måhända modern hade gått ut på den lilla gården trots den låga temperaturen utomhus. Det var i samma ögonblick som han rundade husets hörn som han fick syn på den sönderslagna fönsterrutan. Spontant kände han på fönstret och insåg att det blivit uppbrutet.
Nu var det inte längre frågan om att vara hövlig och inte bara klampa in. Raskt fick Bertil fram nyckelknippan, letade fram rätt nyckel och låste upp. Modern låg på golvet ett par meter framför honom. Det behövdes inga medicinska fackkunskaper för att konstatera att hon var svårt misshandlad, blodig och död.
——
Amanda och Elin Samuelsson kunde naturligtvis inte göra något annat än att titta in i hönshuset denna ödesdigra decemberkväll. Elin hann bara kasta en flyktig blick på sin döde och söndertrasade bror innan hon kände kväljningarna komma. Helt stilla gick hon bakom hönshuset och spydde. Även modern Amanda ryggade givetvis tillbaka, men eftersom hon egentligen inte hade något val gick hon in i hönshuset och satte sig på huk bredvid den döde sonen. Hon kunde inget förstå. Chocken var grym. Den första fråga hon ställde sig var om någon i de andra gårdarna förstått något. Alla måste ju ha hört de båda skotten, som blivit till ett enda skott eftersom Kalle tryckt av båda piporna samtidigt. Att hönsen kacklar en sen kväll behövde inte vara något ovanligt. Det kan ju ha funnits en räv på väg in.
Det var då som Amanda fick sin idé. Fortfarande sittande på huk vid sin döde son föreslog hon för sig själv att skapa en lögn. Att kalla på landsfiskalen skulle resultera i en massa frågor, eftersom familjen sedan länge varit känd för en eller annan skum affär. Det hade rört sig om jakt på vilt vid tidpunkter då viltet inte var lovligt och lite annat av det slaget. Egentligen inget allvarligt, men tillräckligt för att väcka nyfikenhet hos vissa myndighetspersoner.
Amanda reste sig mödosamt och gick ut till dottern, som efter alla spyorna var likblek i ansiktet. Det där med blekheten var naturligtvis inget som Amanda kunde se i mörkret, men mor och dotter fann varandra i en lång och innerlig kram. Under tiden malde Amandas tankar vidare i huvudet. Hur skulle hon skapa sin lögn? Hur skulle den se ut? Hur skulle hon få dottern att gå med på det hon tänkte sig?
Följden blev att mor och dotter gick de fåtaliga meterna till bostadshuset, snyftande och stöttande varandra. Väl inkomna tände Amanda ljuset medan Elin sjönk ner på soffan i köket. Det var en gammal soffa, som följt familjen i åtminstone tre generationer. Den var hård och egentligen inget vidare att ligga på, men den hade fått står kvar eftersom den rymde åtminstone tre sittande personer framför det stora slagbord som helt dominerade köket. Det rörde sig om en praktisk möbel som ingen ville göra sig av med. Just i det här ögonblicket passade den Elin alldeles utmärkt. Hon kände att kväljningarna avtog, och hon somnade i sin stora chock.
——
Bertil visste egentligen inte alls vad han skulle eller borde göra. Chocken var så stor att all handlingsförmåga avstannade. Hans mor låg död och blodig framför honom. Han hade ingen aning om hur länge hon legat där men mindes svagt att han pratat med henne häromdagen. Det hade nog även Helge gjort. Och då hade deras mamma mått bra, talat om att hemhjälpen varit hos henne och att hon fått hem den mat hon behövde.
Med darrande händer fick Bertil fram mobiltelefonen och slog numret till sin bror. Inget svar. ”Fan också”, tänkte Bertil, ”är han på fyllan nu igen eller har han glömt att ta med sig den förbannade mobilen? Jag har ju alltid predikat om att han skall ha telefonen med sig om han går ut. Det är den bästa försäkringen om man skulle snubbla och bryta foten.” Bertil kände hur han blev allt mer förvirrad och slog numret till den fasta telefonen där hemma. Inget svar där heller.
Det blev moderns gamla katt som väckte Bertil ur hans trauma. Katten kom fram ur någon vrå och strök sig kring hans ena ben. ”Du din stackare”, sade Bertil för sig själv, ”du behöver nog tusan gå ut”. Följaktligen öppnade Bertil ytterdörren och släppte ut katten, som försvann med ett högljutt jamande.
”Jag tror att det 112 man skall slå”, tänkte Bertil medan han fortsatte att fumla med mobilen. ”112 skall ju vara någon form av larmnummer om man behöver hjälp”. Rösten som svarade manade Bertil att tala om vad saken gällde och berätta var han befann sig. ”Jag är hos min mamma”, stönade Bertil ”och hon är död”, lade han till för säkerhets skull. ”Ett ögonblick”, svarade rösten, ”jag kopplar vidare till polisen”.
Så kom det sig att polisen, efter något som Bertil betraktade som en evighet, kom till det lilla huset i Remshult. Två stadiga män i uniform tog tag i saken, larmade läkare och ambulans, och började fråga ut Bertil om vad han visste. Men det var inte mycket som polisen fick veta mer än att den närvarande mannen var son till den döda kvinnan. Den ene av poliserna sade till Bertil att han måste stanna där han var.
——
Amanda konstaterade att Elin sov djupt. Hon gick fram till vedspisen och ruskade om i den lilla glöd som fanns kvar. Sedan tog hon några fint kluvna tallvedsbitar och lade på glöden. Efter en kort stund flammade brasan upp på nytt. Amanda kände att hon måste ha en stor kopp starkt kaffe, varför hon hällde upp lite vatten i pumpan av glas från spannen i köket. Sedan tog hon fram kaffekvarnen och malde sig en försvarlig näve väl rostade bönor, som hon hällde i pumpan. Snart puttrade kaffet på spisen och spred en god doft genom köket.
Amanda satte sig på en stol på den andra sidan av slagbordet så att hon kunde hålla uppsikt över den sovande Elin. I handen höll hon kaffekoppen, som hon försåg med lite socker och en skvätt mjölk. Det svaga ljuset från fotogenlampan i taket skapade en närmast spöklik stämning i det stora köket. Amanda smuttade på sitt kaffe medan hon funderade vidare. Någon eller några måste ha hört skottet. Men å andra sidan hade ingen kommit och frågat vad det handlade om. Alla hade väl trott att Kalle skjutit efter en räv eftersom hönsen kacklade så förskräckligt.
Efter en stund fyllde Amanda på sin kaffekopp och fortsatte sitt funderande. Den döde sonen där uppe i hönshuset måste på något sätt därifrån. Särskilt viktigt var det att se till att bössan kom tillbaka till huset och gömdes undan. Amanda tittade på sin dotter, som fortfarande sov mycket djupt.
Amanda gjorde slag i saken genom att klä på sig varma ytterkläder och förse sig med en av de stallyktor som alltid stod på plats i hallen. Hon öppnade lyktan och konstaterade att det fanns ett bra stearinljus i den, tände ljuset, stängde luckan igen och gav sig ut i vinternatten. Med säkra och vana steg gick hon upp till hönshuset på sluttningen mot skogen. Hon var nu helt säker på att ingen skulle lägga märke till henne. Det var omöjligt för någon av grannarna att se det fladdrande ljuset i stallyktan i det ruskväder som rådde. Och om någon till äventyrs skulle se ljuset, så var det väl inte så underligt om Amanda var på väg till hönshuset i mörkret. Det kunde ju vara frågan om något så enkelt som att se till hönsen.
Väl framkommen ställde Amanda försiktigt ifrån sig lyktan inne i hönshuset. De flesta hönorna, och även den ståtliga tuppen, hade kommit tillbaka och satt snällt på sina pinnar. En och annan av dem antydde något som liknade ett kacklande, men eftersom alla kände sin husmor, så stillnade oron ganska snart.
Amanda arbetade snabbt. Först tog hon med visst besvär hagelgeväret ur Kalles stelnande fingrar och ställde det utanför dörren. Sedan tog hon av sig sitt förkläde och svepte det om sonens söndertrasade huvud och knöt fast det så gott hon kunde i det svaga skenet från lyktan. Sedan rätade hon ut sonens kropp eftersom hon förstod att likstelheten var på väg. Det gällde ju att ha honom rak och fin inför den begravning hon förberedde.
——
Det var fortfarande en smula oktoberljus kvar ute när polisen klarat av sitt arbete i det lilla huset i Remshult. Bertil hade fått redogöra för vad han haft för sig, och man hade kunnat konstatera att han inte hade något att göra med sin mors död. Sålunda fick Bertil beskedet att han kunde åka hem men att han måste hålla sig tillgänglig inför den kommande utredningen. ”Visst”, tänkte Bertil, ”jag är väl alltid tillgänglig”. Högt sade han: ”Jag hoppas att ni tar väl hand om mor, för hon var en mycket god kvinna.” Såväl polis som läkare och ambulanspersonal försäkrade Bertil att hans mor nu var i goda händer.
Utredningen om mordet på Elin Olsson började genast. Nyfikna grannar kretsade kring det lilla huset, och de poliser som först varit på plats hade nu fått förstärkning. Dörrknackning påbörjades, men ingen av de närmast boende hade hört eller sett någonting. De flesta var gamla människor. Några av dem hörde dåligt, och alla hade sovit lika djupt som Elin. Polisen som ledde utredningen suckade och konstaterade att det egentligen inte fanns några vittnen att tillgå.
När alla fram emot kvällen höll på att avsluta sitt sökande kom en gammal Mazda, körd av en ung man, fram till det lilla huset i Remshult. Den unge mannen klev ur bilen och sade att han kanske hade något att berätta för de poliser som fortfarande fanns kvar. Intresset blossade upp på nytt, och mannens vittnesmål antecknades med stort intresse.
Det visade sig att den unge mannen arbetade som tidningsbud för att kunna skrapa ihop lite extra pengar vid sidan av sitt arbete vid den närbelägna sågen. Han hade hört nyheten om mordet på lokalradion och hade, så fort han slutat sitt arbete, kört till Remshult i hopp om att någon myndighetsperson skulle vara kvar på platsen. Han berättade att han vid femtiden på morgonen kommit till Remshult för att dela ut den lokala morgontidningen till alla prenumeranter. ”Och de är många här i Remshult”, förklarade han stolt. ”Alla gamlingarna här håller sig med egen tidning. Varför, förstår jag inte”, fortsatte han. ”De skulle ju kunna dela tidning och på det sättet spara en massa pengar.”
Polisen fortsatte att anteckna och ställde sedan frågan om den unge mannen sett eller hört något särskilt eftersom han kommit till platsen för brottet. ”Jo”, blev svaret, ”när jag skulle lägga tidningen i brevlådan ett par hus härifrån startade en stor svart bil och körde söderut i hög fart. Det var en skåpbil av nyare modell och av en sort som jag själv alltid drömt om att äga. En sådan där sak som man kan lasta mycket i och som har en motor med bra klös.” Vilket fabrikat bilen var av kunde den unge mannen inte avgöra så här i efterhand. Bara att bilen var svart och hade gott om hästkrafter under huven.
Allt antecknades och kom småningom att läggas till handlingarna om det brutala mordet på Elin Olsson. När Bertil morgonen därpå slog upp tidningen fick han veta att den eller de personer som slagit ihjäl hans mor färdats i en stor svart skåpbil. Med en suck lade han ifrån sig tidningen och tittade på sin bror Helge som satt mitt emot honom vid köksbordet och med darrande händer försökte dricka sitt kaffe. Eftersom Helge bara hade ett fungerande öga och dessutom var ordentligt bakfull, var det svårt för honom att sikta rätt med kaffemuggen. Men när Bertil upprepade det han sagt föregående kväll, vaknade Helge till och satte häftigt ner muggen på. Bordet. ”Jo”, sade Helge med viss smärta i rösten, ”jag förstår att mor är död. Men vem fan slog ihjäl henne?” Bertil berättade att det enda spår som fanns var en stor svart skåpbil.
——
Det var en ovanligt kall och bister förvinter i december 1928. Sjöarna hade redan frusit till och även om den 18 december då Kalle sköt sig bara var gråmulen och med några få snöflingor, så verkade det som om vintern kommit för att stanna. Det var den frusna sjön som kläckte den makabra idén hos Amanda när hon med uppbjudande av alla sina krafter och med hönornas oro i bakgrunden drog Kalle ur hönshuset. Hon lade ner sonens kropp på marken och höll sig stilla tills hönorna tystnat. Hon kontrollerade att förklädet kring det sönderskjutna huvudet satt där det skulle. Inget ljud hördes. Ingen granne hade kommit och frågat vad som hänt.
Amanda lämnade Kalle på marken och tog sig i skenet av stallyktan tillbaka till bostadshuset. Hon började nu känna av chocken, hon darrade i hela kroppen, men hon var ändå fast besluten att fullfölja sin plan. Utan att väcka den ännu djupt sovande Elin letade hon fram ett grovt lakan och några tunga vikter som var till spannmålsvågen ute på logen. Hon konstaterade att den sammanlagda tyngden uppgick till över tjugo kilo. Sedan letade hon upp en rulle ståltråd som fanns i ladugården.
Elin rörde sig oroligt i mardrömmar på kökssoffan, men Amanda konstaterade kallt att dottern låg bra där hon låg. Följaktligen fick Elin en varm filt över sig medan Amanda fortsatte sina förberedelser i förvissningen om att dottern skulle fortsätta sin djupa sömn. Efter ytterligare en stor kopp starkt kaffe och ett par timmars väntan reste sig Amanda och gläntade på ytterdörren. Snön föll nu ymnigt och lade sig väl tillrätta på det tunna snötäcke som funnits förut. Med ett nästan belåtet leende stängde Amanda dörren och konstaterade att vädret var det rätta. Chocken och darrningarna hade vid det här laget övergått i en stor beslutsamhet.
Amanda grep återigen stallyktan och gav sig ut i det ymniga snöfallet. Lakanet och rullen med ståltråd hade hon lagt över axeln och de tunga vikterna bar hon i båda händerna. Stallyktan, som hade ett rejält handtag, dinglade i munnen. Utrustad på det här viset begav sig Amanda till vedboden, där släden förvarades. Det handlade om den stora släden som man körde fram veden till bostadshuset med på vintern. Nu skulle den få en annan funktion.
Med släden i släptåg tog sig Amanda de få meterna till hönshuset, nu med stallyktan i ena handen och lakanet och ståltråden i den andra. Hon satte ner lyktan bredvid Kalles kropp och lade lakanet över honom. Sedan rullade hon kroppen ett halvt varv så att hon kunde svepa den helt i lakanet. Snöfallet tilltog, något som gjorde Amanda allt lugnare ju längre hon kom i sin syssla. När svepningen fullbordats lindade Amanda ståltråden runt Kalles kropp i flera varv. Till slut liknade Kalle närmast en mumie.
Amanda drog upp kroppen på släden och gick tillbaka till vedboden för att hämta de tunga vikterna. Hon lade dem ovanpå kroppen varefter hon tog ett spett som stod i vedboden och lade på även det. Sedan gick hon in och fann att dottern fortfarande sov djupt. Försiktigt tassade Amanda omkring i huset medan hon försåg sig med de varma kläder som krävdes för den kommande utflykten. Försiktigt stängde hon ytterdörren när hon gav sig av.
Snöfallet tilltog när Amanda tog kälkens rep och började dra. Det var inga problem för henne att ta sig fram på den frusna marken. Kälken gled lätt, marken bar neråt, men ibland fick Amanda stanna upp och hindra kälken från att komma ifatt henne. Lyktan höll hon fortfarande i den fria handen, men den var inte längre till någon nytta i det ymniga snöfallet. Hon släckte den, sedan hon förvissat sig om att hon hade tändstickor i fickan. Det var egentligen bättre utan lykta eftersom Amanda väl kände vägen till sjön sedan barndomen.
Väl framme vid sjökanten kunde Amanda konstatera att snöfallet upphört, något som underlättade resten av det självpåtagna uppdraget. Hon tände med frusna fingrar återigen lyktan innan hon gjorde sig redo att gå ut på isen med släden i släptåg. Med den stövelförsedda högerfoten stampade hon på isen och konstaterade att det bara var att gå ut på den. Så blev det också, Amanda fattade ett stadigt grepp om repet till släden och gav sig ut på isen i riktning mot Oxdjupet långt ute på sjön.
——
Det blev Bertil som fick ta hand om allt det praktiska kring moderns bortgång. Han kontaktade prästen, han kom överens med en begravningsentreprenör och han tröstade brodern Helge som först efter ett antal dagar förstått att hans mor inte längre fanns i livet. Slutligen bestämdes datum för jordfästningen som ägde rum i den stora 1800-talskyrkan i Remshult. Naturligtvis hade Bertil sett till att annonsera ordentligt i de lokala tidningarna och bjuda in alla som ville komma.
Eftersom Elin var så gammal att de flesta av hennes vänner var döda för länge sedan, så blev det inte så många som kom till begravningen. Men några grannar hade ändå hörsammat kallelsen och infunnit sig i kyrkan till Bertils stora glädje. Det blev en fin högtidsstund under ledning av en engagerad präst och en tonsäker kantor. Bertil och Helge, som båda var dåliga på att sjunga, hängde med så gott de kunde sedan den kvinnliga kantorn tagit befälet över sången. Även grannarna hängde med så gott de kunde.
Efter den högtidliga akten inbjöd Bertil alla att komma till församlingshemmet för en minnesstund. Han hade inte snålat på något sätt utan i stället kontaktat en matvarubutik i Nybro och beställt ordentligt med smörgåstårta. Och ordentligt blev det, så pass ordentligt att Bertil och Helge fick ta med sig hem så mycket att kylskåpet fylldes. Bröderna fick sedan leva på den alltmer kladdiga smörgåstårtan i flera dagar. De sista bitarna fick de slänga sedan Bertil konstaterat att man kan bli sjuk av något som är så här gammalt.
Märkligt nog hade Helge hållit sig nykter under dagarna före begravningen. Han hade suttit tyst under ceremonin, och han hade gått fram till kistan och bugat djupt för sin mor. Även under minnesstunden, då Bertil sagt några ord om modern och hennes långa liv, hade Helge varit tyst och tittat ner i bordet. När bröderna väl kommit hem tog Helge fram en helflaska Whisky och hällde upp ett ordentligt glas av den gulbruna drycken. Bertil suckade och satte sig framför teven. Han sjönk in i ett program som handlade om folk som bodde långt ute i obygden. Han undrade om han inte själv hörde till denna utrotningshotade sort.
——
Amanda strävade vidare ut över sjön i den snöiga decembernatten. Släden gled lätt över isen i det stadiga greppet om linan. Isen var inte särskilt tjock, och Amanda undrade i sitt stilla sinne om hon skulle nå fram till Oxdjupet innan allt försvann under hennes fötter. Men hon strävade vidare med bara en tanke i bakhuvudet, nämligen att ge Kalle en hederlig begravning. Om hon sedan följde med själv spelade egentligen ingen roll.
Mitt ute i Storsjön fanns den stora strömmen, något som alltid varit på tal i folkmun. Den stora strömmen var i själva verket ån som rann från Lillsjön till Storsjön och som ute i Storsjön bildade något som försvagade vinterns isar. Amanda var väl medveten om detta när hon strävade vidare. Eftersom hon var djupt religiös var en stilla bön helt rätt i det här läget. Snöfallet hade upphört, och Amanda släckte åter lyktan eftersom det var lättare att finna vägen utan något extra ljus. Hon var också rädd för att någon skulle kunna se skenet från lyktan nu när sikten var tämligen fri. Amanda kom förbi den stora strömmen även om isen knakade betänkligt under hennes fötter.
Amanda drog en djup suck av något som kunde uppfattas som lättnad. Lättnaden gällde inte henne själv utan snarare Kalle. Om hon förlorat honom och kanske även sig själv på grundare vatten, så hade hela expeditionen blivit en smula misslyckad. Nu strävade hon vidare utan att på minsta sätt se bakåt.
Någon hade en vinter huggit upp en vak och släppt ner ett femton meter långt rep med en ordentlig tyngd i änden. Ändå hade repet inte nått bottnen på sjön. I folkmun hade detta liksom den stora strömmen blivit till något märkligt. Nu visste alla att mitt ute i sjön fanns ett stort djup, mycket större än någon egentligen kunde fatta. Man kallade den djupa hålan för Oxdjupet. Någon hade gett namn, men ingen visste vem. Vad alla runt sjön visste var däremot att Oxdjupet låg mellan två hållpunkter, en på den norra och en på den södra sidan av sjön. När man var mitt över Oxdjupet kunde man nämligen, om man stod åt rätt håll, se Storgården på sin högra sida och en skarp klippa på den andra sidan sjön på sin vänstra. Det var bara att låta linjen löpa i synfältet.
——
En tid efter det att Bertil och Helge begravt sin mor i oktober 2005 var det dags för bouppteckning. Eftersom bröderna bodde tillsammans på fädernegården och dessutom inte hade vare sig fruar eller barn, så var proceduren snart överstökad.
Egentligen fanns inget av värde i moderns hem, så bröderna beslöt, efter förslag från Bertil, att sälja huset. Helge höll med och tyckte att de kunde använda pengarna från försäljningen till att köpa sig en ordentlig bil, en sådan där SUV med automatlåda och andra finesser. Bertil nickade långsamt. Han höll med om att det skulle vara något alldeles speciellt med en riktig bil på gården.
Bertil och Helge röjde ut de fåtaliga ägodelarna efter sin mor sedan Bertil kontaktat en fastighetsmäklare som lovat att sälja huset snarast. Det mesta av bohaget var bara att kasta eller bränna upp. Det var något som en lokal loppmarknad fick i uppdrag att utföra. Det enda som bröderna stuvade in i sin gamla bil var den relativt nya dammsugaren och en träkista med ett stort hänglås.
Dammsugaren kom väl till pass eftersom den gamla i stort sett hade gett upp, något som gav brödernas hem ett intryck av förfall. Nu kunde båda köra omkring med moderns moderna maskin och se till att det mesta av det damm som lagrats under lång tid försvann ur vrårna. Den gamla träkistan stod fortfarande i hallen, där Helge en kväll stötte emot den när han körde dammsugaren och svor en ramsa.
Så kom det sig att Bertil och Helge gemensamt lyfte upp träkistan på köksbordet med en undran hur tusan de skulle kunna komma i den. Locket var nämligen låst med ett ordentligt beslag och ett hänglås. ”Inga problem”, muttrade Helge och hämtade en hammare. Med ett par välriktade slag var hänglåset borta från kistan och förpassat till köksgolvet. ”Det där var väl onödigt”, muttrade Bertil, ”nu har du ju skadat kistan”.
Försiktigt gläntade bröderna på locket. Överst låg barnkläder, något som båda bröderna gissade var något som modern stoppat undan sedan deras barndom. Sedan följde lite krimskrams i form av julgransprydnader och annat som använts för olika högtider och som de mindes väl. Därefter kom en stor bunt brev, alla utan kuvert. Mellan ett par av dem låg tre amerikanska tjugodollarsedlar. Bröderna lyfte med varsamma händer alltsammans ur kistan och lade sakerna på köksbordet. Längst ner i kistan fann de ett stort kuvert adresserat till ”Mina kära söner från mamma”. Med darrande händer tog Bertil upp kuvertet och öppnade det.
Kuvertet innehöll en närmast fullskriven inbunden anteckningsbok. Bertil började bläddra i den men hade svårt att läsa. Han led nämligen liksom sin bror av svår dyslexi, något som gjorde det omöjligt för honom att tyda det modern skrivit frånsett enstaka ord. Med en suck lade han tillbaka såväl boken som de övriga sakerna i kistan och stängde locket.
——
Amanda nådde fram till Oxdjupet tack vare att snöfallet upphört, himlen klarnat och en späd måne visat sig på himlen. Nu kunde hon verkligen orientera sig, tog sikte på Storgården, tog sikte på klippan, rörde sig några meter åt sidan och tog sikte på ytterligare ett riktmärke som fanns i norr. Hon var mitt över Oxdjupet, och det var här som hennes arbete verkligen började. Med händer som visserligen bar vantar men ändå var frusna, greppade Amanda spettet och började hugga i den tunna isen. Det dröjde inte lång stund innan hon var igenom, men hon visste att hon hade ett drygt arbete framför sig för att få till en ordentlig vak.
Att arbeta hårt med kroppen ger god värme. Om man bara har en ordentlig mössa och vantar tjocka nog, så går det mesta bra i kyla. Amanda hade en ordentlig mössa men alltför dåliga vantar. De kyldes av spettet, vilket gjorde att händerna domnade ordentligt innan hon fick upp ytterligare ett antal hål i isen. Följden blev att Amanda måste värma sina händer genom att slå dem tillsammans liksom i en applåd. När hon hållit på med det en stund var hon redo att fortsätta. Till slut, efter något som Amanda uppfattade som en evighet, stod hon framför en vak i isen.
Amanda bad en bön, varefter hon med darrande stämma sjöng en psalm. Sedan drog hon sonens kropp av släden och lade den på isen. I något som visade tvekan över vad hon höll på med stirrade Amanda ner i vakens svarta vatten. Där fanns inget svar att hämta på de frågor hon ställde. Därför var det bara att agera, och det snabbt. Amanda fäste de medförda tyngderna kring Kalles kropp med hjälp av ytterligare ett par meter ståltråd, alltmedan månen försvann bakom molnen. Det var bara att fatta ett snabbt beslut, precis som Kalle hade gjort när han sköt sig.
Kalles kropp, inlindad i ett hemvävt lakan och försedd med spannmålsvågens tyngder, sjönk ner i det svarta och kalla vattnet. Amanda stod vid vakens kant och iakttog bubblorna som steg ur vattnet. Hon förstod egentligen inte vad hon gjort, men det spelade för stunden ingen roll. Det enda viktiga för henne var nu att Kalle var säkert placerad i Oxdjupet och att han skulle få frid utan sedvanlig begravning. För säkerhets skull bad Amanda ännu en bön innan hon tog släden och spettet på släp inför återfärden.
Amanda kände att det var något fel med hennes händer. De saknade känsel, och när hon väl var tillbaka på gården släppte hon kälken innan hon nått fram till vedboden och rusade in i huset. Där satt dottern Elin på soffan och nynnade på en välkänd melodi medan hennes huvud svängde fram och tillbaka. Hon tittade upp på modern och frågade med undrande röst när Kalle skulle komma tillbaka. Amanda hörde henne inte, eftersom hon själv hade fullt upp med sina förfrusna händer.
II
Inte förrän på försommaren 1929 hade Elin Samuelsson återhämtat sig så pass att hon åter vågade gå ut ur huset. Det var på sin tjugonde födelsedag den 29 maj som hon på darrande ben mötte den allra skönaste försommarsol man kan tänka sig. Vänliga grannar hade varit och hälsat på mor och dotter under vintern och våren, men det hade varit Amanda som skött all konversation. Elin hade suttit tyst och lyssnat men egentligen inte begripit ett dyft av det som sades.
När Elin kom ut på förstugutrappen bländades hon till en början av det starka solljuset. Instinktivt satte hon vänstra handen för ögonen medan hon sökte koordinera fötterna för att ta sig ner de två trappstegen. Amanda, som befann sig på ladugårdsplanen, rusade till för att hjälpa sin dotter, men Elin avvisade henne med den högra handen. Elin ville minsann klara sig själv i sin önskan att återkomma till livet. Hon gick några steg innan hon blev tvungen att sätta sig på en stol och vila.
Naturligtvis hade vintern varit en enda lång mardröm för Amanda. Hon hade ensam tvingats sköta alla sysslor på gården och mjölka de fem korna morgon och kväll. Ibland hade grannarna kommit henne till hjälp och burit in ved och vatten, men de hade alla sina sysslor och kunde inte alltid vara till hands, något som Amanda förstod. Därför blev hon lämnad ensam med mjölkseparering, smörkärning, ostframställning och brödbak.
Det hade dröjt ända till efter jul innan någon frågat var Kalle höll hus. Det var Amandas goda väninna och förtrogna Irma i Norrgården som en dag kom på oväntat besök. Naturligtvis hade kaffepumpan placerats på spisen och bullar tagits fram. Sedan hade de båda väninnorna slagit sig ner i det mer eller mindre utkylda finrummet med varsin kopp kaffe serverat i finservisen. Det var inte ofta som den användes, men vid ett sådant här tillfälle var det helt rätt att använda den.
”Jo”, sade Amanda till slut, ”nu skall jag berätta för dig”. Irma som varken var särskilt nyfiken eller skvallrig av sig satt ändå på helspänn inför det kommande beskedet. ”Jo, det var så”, fortsatte Amanda, ”att Kalle inte klarade av sin fars bortgång. Det är ju nu mer än två år sedan min man dog i den tragiska olyckan ute i skogen, och Kalle hade länge känt att han inte orkade med att ta över gården och sköta den. Så det blev för mycket helt enkelt. Strax före jul meddelade Kalle mig och Elin att han tänkte emigrera till Amerika. Sedan packade han ner lite kläder i en väska inför promenaden till Remshult. Därifrån tog han tåget till Växjö, och sedan fortsatte han till Göteborg. Naturligtvis försökte jag övertyga honom att stanna, men han ville inte lyssna. Så vad skulle jag göra? Elin blev helt sjuk över att mista sin bror, så hon har legat i sängen och gråtit hela tiden”.
Irma satte ner kaffekoppen på fatet och stirrade vilt på Amanda. ”Vad säger du? Hur skall du och Elin nu kunna sköta gården alldeles själva?” Det märktes att Irma var upprörd över de besked hon fått och sade att hon skulle tala med sin man Arne om saken så snart hon kommit hem. För ett ögonblick blev Amanda rörd över den medkänsla som visades henne, och hon lyckades till och med klämma fram en tår ur den ena ögonvrån.
Så kom det sig alltså att Amanda under hela vintern fick den hjälp hon så väl behövde. Att Elin blivit stollig och inte kunde hjälpa till på minsta sätt var det egentligen ingen som undrade över. Alla sade sig förstå att det måste varit svårt att bli övergiven av brodern som hon tyckt så mycket om. Alla hoppades också att Kalle skulle nå Amerika välbehållen och att han skulle höra av sig.
Det var först efter nyår som Amanda förmådde sig att gå upp till hönshuset. Det skedde i mörker efter kvällsmjölkningen, och med en lykta i handen öppnade Amanda dörren med darrande hand. Naturligtvis möttes hon av tystnad eftersom såväl hönorna som tuppen vid det här laget mött döden av brist på mat och vatten. De flesta av djuren låg på golvet, men några hönor satt döda på sina pinnar i ett krampaktigt grepp. Amanda lät ljuset från lyktan spela över den makabra scenen. Hon kunde konstatera att de flesta hönorna hade blod från Kalle på sig och att väggarna var nedstänkta av blod. ”Det här får jag ta itu med någon annan dag” tänkte Amanda medan hon stängde dörren bakom sig. Hon undrade bara hur hon framgent skulle kunna förklara varför hon inte hade några hönor när det blev dags för dem att börja värpa ägg framemot påsk. Men även den frågan sköt Amanda på framtiden.
Amanda klarade vintern tack vare sin ännu relativt friska kropp och sin starka vilja. Att sköta gården och samtidigt ta hand om en apatisk dotter hade säkert fått mången stark kvinna att svikta. Men Amanda hade inget val, och hon måste skapa en fortsättning på sin lögn. Hon visste också att lögnen måste fortplantas till dottern så att ingenting avslöjades för omvärlden. Det var då hon började fundera över hur lång tid det egentligen tog att resa till Amerika.
Det första brevet kom i slutet av februari och var daterat i New York i slutet av januari. Kalle skrev att det varit en behaglig båtresa till det stora landet och att han mådde bra. Han berättade att han hade fått arbete som bodbiträde i en köttaffär i den stora staden men att han planerade att så småningom skaffa sig en egen och mycket större butik. Med brevet i handen begav sig Amanda till Norrgården där hon läste högt för Irma över en kopp starkt kaffe.
Amanda hade skapat en lögn, som hon blev tvungen att hålla vid liv. Eftersom hon hade egna släktingar som emigrerat tidigare under 1900-talet, så var det här egentligen inget problem. På vinden hade hon nämligen ett antal äldre brev som hon tagit fram och studerat under sena kvällar i skenet från fotogenlampan i köket. Hon hade försökt förstå var Amerika låg, hur det såg ut där och hur det var att leva där som främling. Sedan hade hon vid ett besök i handelsboden i Remshult köpt brevpapper av finaste sort, något som åstadkommit ett djupt hål i hennes allt magrare kassa. De gamla breven förvarade hon sedan tillsammans med det nyinköpta brevpapperet i en kista av trä med ett stort hänglås på. Kistan förvarade hon i ett hörn på vinden och täckte den med diverse bråte. Nyckeln till hänglåset förvarade hon på en spik längst in i skafferiet. Ingen skulle kunna komma åt hennes hemlighet.
Så kom det sig att Amanda framöver kunde få ett brev varje månad under senvintern och våren 1929. Hon berättade med stolthet om breven för alla invånarna i byn, och eftersom de flesta i Olsboda hade någon släkting som flyttat till Amerika, så var det här egentligen inget märkligt. Att det aldrig fanns några kuvert till breven var det ingen som brydde sig om lika lite som någon skulle komma på att fråga posten om de här månatliga breven från Amerika. Alla trodde på Amanda, och fram i maj månad började hon känna en viss trygghet med sin lögn. Hon fick den sympati hon behövde, och den utnyttjade hon väl. Enda problemet var Elin, för om flickan vaknade till medvetande igen, så måste hon invigas i lögnen.
Kalle fortsatte att berätta om sina äventyr i Amerika. Han beskrev New York på ett sätt som fick Irma att förundras över hur något kunde vara så stort. Irma hade nämligen en gång i sin ungdom rest till Stockholm med en något förvirrad idé i huvudet att skapa sig ett eget liv. Hon hade funnit staden alltför stökig och hade rest hem igen efter några månader, varefter hon gift sig med sin ungdomskärlek Arne och flyttat in i Norrgården. Alltså visste Irma hur en storstad fungerade, men hon förstod också att New York var både större och bullrigare än Stockholm. Allt det här berättade hon för Amanda, som belåtet konstaterade att de beskrivningar hennes egna släktingar gjort av den stora staden i väster stämde ganska väl.
I det här läget var det med blandade känslor som Amanda såg sin dotter Elin stappla ut i solen på sin födelsedag den 29 maj. Amanda hade lyckats vinna så mycket sympati hos grannarna att hon fått den hjälp hon behövt med vårsådden och lite annat som skulle göras så här års. Gården fungerade trots allt, och Amanda behövde inte ens be om hjälp med att såga och hugga ved inför den vinter som trots allt skulle komma. Det fanns nämligen gott om bränsle kvar i den stora vedboden.
Sedan Elin sjunkit ner på den enkla trädgårdsstolen utanför huset tog Amanda fram ännu en stol och satte sig bredvid dottern. Naturligtvis var Elin blek efter den långa vintern inomhus. Hon hade också magrat eftersom hennes aptit inte varit den bästa. Amanda såg allt detta och tänkte på hur hon sökt truga dottern att äta ordentligt utan att få någon vidare respons. Den tidigare så vackra flickan såg nu betydligt äldre ut med sina fårade kinder och alltför slanka kropp. Amanda suckade och frågade Elin hur hon mådde. För första gången sedan den ödesdigra kvällen i december öppnade Elin munnen och försökte prata. Men det gick dåligt, orden ville liksom inte riktigt infinna sig.
Amanda tog Elins hand. Mor och dotter satt länge tysta tills Elin med en kraftansträngning bröt tystnaden och ställde en fråga. ”Vad hände med Kalle”, löd den. Amanda suckade tungt när hon förstod att Elin inte suddat ut den hemska händelsen ur sitt medvetande. Nu uppstod en situation där Amanda måste välja väg. Antingen skulle hon berätta sanningen eller också skulle hon övertyga Elin om att det hela bara varit en ond dröm och att Kalle nu hade det bra i Amerika. Om hon berättade sanningen måste hon förvissa sig om att Elin höll tyst för all framtid. Om hon inte sade sanningen visste hon att hon spädde på sin lögn och därmed sina egna skuldkänslor.
”Det är så här”, sade Amanda långsamt. Men innan hon hann fortsätta brast den annars så starka kvinnan ut i en våldsam gråt. Hon grät hejdlöst och högljutt medan tårarna strömmade utefter hennes kinder. Ansiktet blev allt rödare under de minuter som attacken varade. Sedan tystnade Amanda helt plötsligt, satte sig rak i stolen och torkade ansiktet med förklädet. Nu hade hon återigen full kontroll över situationen.
”Det är så här”, sade Amanda återigen medan hon sparkade med skorna i marken. ”Det är så här att allt det du minns var helt verkligt”. Hon hade nu bestämt sig för att sanningen var det enda rättesnöre hon hade även om sanningen skulle medföra polisförhör och andra otrevligheter om dottern inte var med på noterna. Elin satt tyst en lång stund. ”Då var det alltså ingen ond dröm”, sade hon till slut. ”Det är alltså sanning att Kalle gick upp till hönshuset och sköt sig med hagelgeväret. Men var finns han”, blev den naturliga följdfrågan. ”Jag kan inte minnas att vi hade någon begravning eller något sådant. Men det är kanske så att jag varit helt borta så länge att jag inte minns något över huvud taget”.
Amanda kramade länge Elins hand innan hon fortsatte att säga den sanning som nu behövde sägas. Amanda berättade i detalj hur hon tagit med sig Kalle ut på isen och begravt honom i Oxdjupet. Sedan berättade hon om sin lögn och hur hon åstadkommit amerikabreven. Elin satt hela tiden tyst och försökte ta till sig hemskheterna. Hon lyckades inte helt, och till slut blev det Elin som brast ut i hejdlös gråt. ”Kalle är borta”, snyftade hon, ”jag får aldrig se honom igen. Kalle ligger djupt nere i Storsjön och du låtsas att han är i Amerika”.
Det var nu som Amanda började fundera över vad hon ställt till med. Om det inte varit bättre att kalla på landsfiskalen den ödesdigra kvällen och låtit sanningen framstå i öppen dager. Men samtidigt kände hon att hon gjort rätt eftersom en polisutredning skulle ha avslöjat de dunkla fenomenen i familjens förflutna. Det var just dessa dunkla historier som Amanda och hennes nu avlidne man lyckats hålla Elin utanför. Därför bestämde sig Amanda för att bli stark igen och låta lögnen leva vidare.
Det blev Elin som avgjorde saken. Hon reste sig med ett ryck och konstaterade att hon var hungrig. Sedan gick hon raka vägen in i köket, öppnade skafferidörren, tog fram bröd, smör och ost och dukade det stora slagbordet. En skvätt mjölk blev det också. Elin åt sin mat under tystnad uppkrupen i den stora soffan medan modern satte sig mitt emot och med förundran iakttog sin dotter. Elin åt mycket, och hon åt sig mätt för första gången på mycket länge.
Utanför huset gick eftermiddagen mot sitt slut, Elin reste sig upp och dukade av bordet alltmedan modern satt kvar i sin förundran. ”Korna behöver mjölkas”, förklarade Elin torrt medan hon ställde in den överblivna maten i skafferiet. ”Korna råmar och du bara sitter här”, fortsatte hon medan hon grep ett förkläde och satte det på sig. Elin gick ut i försommarkvällen och konstaterade att vädret var vackert, att blommorna vid husknuten visade goda livstecken och att livet trots allt kanske var värt att leva. Elin kände att hon tagit befälet på Södergården.
——
Det hade gått ytterligare ett par år när Elin en sen lördagseftermiddag i juni månad 1931 sade till modern att hon skulle bege sig de få kilometerna till Remshult och gå på dans. Irmas son Niklas hade lovat att hämta och skjutsa henne på sin nya cykel. Naturligtvis skulle det ta en god stund att ta sig till Remshult, så Elin var tvungen att ge sig av före kvällsmjölkningen, en syssla som hon i och med konstaterandet överlät till Amanda.
Allt sedan det ödesdigra erkännandet hade mor och dotter fortsatt att leva under samma tak, men de sade inte mycket till varandra. Till Amandas stora lättnad hade Elin inte avslöjat någonting, varför Amanda kunde fortsätta sitt bedrägeri med amerikabreven efter de goda förlagor hon hade. Och grannarna kunde gotta sig i de berättelser som levererades. Eftersom Amanda då och då kom över en dagstidning med skildringar från de kriser som vid det här laget rådde i Amerika, så kunde hon spä på sina berättelser ordentligt. Kalle hade flyttat till Chicago, där han arbetade på ett stort slakteri. Tyvärr hade han ännu inte så gott ställt att han skulle kunna skicka hem pengar, men även det skulle väl ordna sig.
Det hade fallit på Elins lott att städa upp i hönshuset under sommaren 1929 eftersom modern inte orkat ta itu med saken. Elin hade tagit med sig en spann med varmt såpvatten och en ordentlig rotborste. Först hade hon lagt alla döda hönor och den ståtliga tuppen i en stor säck och sedan skrubbat väggarna rena från broderns blod. Hel tiden hade hon känt kväljningar och varit beredd på att spy, men magen hade förhållit sig förvånansvärt lugn och hon hade kunnat slutföra sitt arbete. Säcken med de döda hönorna hade hon grävt ner i gödselstan. Sedan hade hon hittat en god förklaring till varför det inte fanns några hönor på Södergården. Dörren till hönshuset hade blåst upp och rävarna hade kunnat härja fritt. Irma hade sedan lovat att förse Södergården med nya invånare i hönshuset så snart sommarens första kycklingar hade blivit stora nog. Under tiden kunde Amanda och Elin hämta de ägg de behövde i granngårdarna.
Den spända stämningen mellan Amanda och Elin lättades alltid upp en smula när de träffade andra invånare i byn. Irma och Arne Adolfsson borta i Norrgården hade sin vuxna och duktiga son som var en stor tillgång i jordbruket. Irma och Arne bäddade för att han småningom skulle ta över gården och ingå ett passande giftermål. I Storgården fanns det gamla och barnlösa paret Sigrid och Rune Johansson, som strävade vidare men hoppades på pension och en lugnare tillvaro. Efter pensioneringen kunde de tänka sig att sälja korna och lägga ner jordbruket. Alla visste ju att de hade gott om pengar efter ett arv från en släkting i Amerika. I Mellangården levde Karin och Gunnar Karlsson ett gott och innehållsrikt liv. De var nu lite till åren och hade tre gemensamma barn, som alla flyttat till Stockholm och gift sig. Karin och Gunnar gick nu omkring och längtade efter barnbarn.
Ungefär så såg det ut när Niklas kom med sin cykel på lördagseftermiddagen i juni och hämtade upp Elin. Under glada skratt började de båda ungdomarna sin mer eller mindre vingliga färd till Remshult, där en dragspelare och en fiolspelare väntade på att förnöja sin publik på den öppna dansbanan på festplatsen. Niklas betalade inträde för sig och Elin, och sedan var det bara att starta kvällens nöjen. En och annan ung man försvann ibland i buskarna runt dansbanan och kom tillbaka med smått rödmosiga kinder och något vinglande gång. Det var vid sådana här tillfällen en hel del brännvin i omlopp, och en och annan av de drabbade fick vissa svårigheter att ta sig hem frampå nattkröken. Några blev också liggande i buskarna där de sov ruset av sig.
Elin fick dock inga problem eftersom Niklas inte använde brännvin. Han hade heller aldrig försökt att smaka på den starka drycken eftersom hans djupt religiösa föräldrar saknade motbok och därmed möjligheter att handla på systembolaget. I skymningen gav sig Elin och Niklas tillbaka, och den tidiga försommarnatten var redan ett faktum när de kom tillbaka till Olsboda. Eftersom Niklas var en väluppfostrad och artig gjorde han inte minsta försök att närma sig Elin framför ingången till Södergården. Med ett brett leende sade han god natt och vände sin cykel hemåt. Elin viskade i sin tur ett blygt god natt och gick in i huset.
Väl inkommen bröt helvetet lös för Elins del. Amanda kom nedstörtande från övervåningen, där hon hade sitt sovrum och undrade var dottern hållit hus halva natten. Helt chockad avstod Elin att svara på den ställda frågan. ”Jaså, du har fått ihop det med Irmas Niklas”, fortsatte Amanda medan hon knöt näven mot dottern. ”Den grabben har jag känt sedan han föddes, och jag vet att Irma och Arne gärna skulle se att han gifte in sig här så att de kunde få två gårdar att styra över. Men se det skall jag sätta stopp för. Den här gården skulle ha blivit Kalles om han fått leva och du skulle ha blivit tvungen att gifta in dig i någon annan gård. Jag skulle ha fått stanna kvar här och Kalle skulle ha gift sig ståndsmässigt. Men nu blev det som det blev, och nu är det du och jag som bor här, och jag tänker inte för mitt liv släppa in någon annan karl i det här huset. Så mycket du vet det!”
Elin var beredd på att modern skulle slå till henne, men så blev det inte. I stället vände Amanda på klacken och gick upp till sig. Elin satte sig vid köksbordet och grunnade länge över det som modern sagt. Inom henne växte ett hat fram, ett hat som riktade sig mot den lögn som hon numera var en del av. Naturligtvis skulle Kalle ha tagit över gården om allt skett i rätt ordning. Men nu blev det inte så. Kalle var död men levde vidare i Amandas fantasier på ett sätt som fick Elin att rysa. Kalle skulle inte komma tillbaka, nu var Elin det enda barn som Amanda hade kvar. Och Elin var fast besluten att ta upp den kamp som påbörjats.
Elin grunnade länge denna natt, och hon gick inte till sängs i kammaren innanför köket förrän solen börjat titta fram. Med en smörgås i handen kröp hon ihop ovanpå sin bädd. Hon var vid det här laget tjugotvå år gammal och därmed giftasvuxen. Hon hade ätit upp sig ordentligt sedan hon lämnat sin apati och var vid det här laget en ganska fyllig och stilig kvinna. Elin hade inte kunnat undgå blickarna från den nyktra delen av de unga män som varit på dansen och förstod att hon mycket väl och utan besvär skulle kunna hitta en passande man. Hon tänkte sedan på Niklas och förstod att han gillade henne. Men å andra sidan hade hon inga som helst känslor för Niklas på det viset. De var väl snarast något av syskon, uppvuxna i samma by, hade gått i samma skola, konfirmerats i samma kyrka och mötts i alla möjliga sammanhang. Nej, Elin fortsatte gärna att betrakta Niklas som en bror sedan hon förlorat sin egen.
Elin väcktes abrupt av moderns hårda stämma ett par timmar senare. ”Det är dags att mjölka”, konstaterade Amanda kort och gick ut i köket för att förbereda frukosten. Det vankades gröt och mjölk med bröd till. Mor och dotter åt under tystnad, och efter avslutad måltid dukade Amanda av bordet. Sedan gick de båda ut i ladugården.
Eftersom Amanda hade skadat sina händer under vistelsen på isen hade hon svårt att mjölka. Det blev för det mesta Elins syssla även om modern hjälpte till så gott hon kunde. Elin arbetade raskt med kornas spenar och var färdig fortare än vanligt. Säkerligen var det ilskan som drev på henne och hon kände att hon hade svårt att hålla tillbaka tårarna. ”Varför skall mamma vara så elak”, tänkte hon medan hon gick ut med den sista spannen i mjölkrummet och tömde den i silen. Vid det här laget hade gårdarna i Olsboda börjat sälja det mesta av mjölken till Mejeriet i Remshult, varför Elin fördelade den ännu varma vätskan på ett par stora metallkrukor. Hon körde ut dem till mjölkbryggan där mejeriets stönande lastbil skulle hämta dem om en stund.
Sedan var det dags att släppa ut korna i den varma och goda försommaren. Glatt lämnade de gården alla fem och gav sig iväg mot skogsbrynet. De hade en stor yta att röra sig på eftersom inhägnaden mot grannens mark låg en bra bit bort. Där skulle de nu beta hela dagen tills det blev dags att ta in dem för kvällsmjölkningen. Vatten att dricka fanns i en bäck som kom från den högre belägna skogen och mynnade i Storsjön.
Vid det här laget insåg till och med Amanda att det skulle behövas en karl på gården, men det var naturligtvis inget som hon för sitt liv ville erkänna. Förutom korna, hönsen och en gris fanns det naturligtvis en häst på gården. Den hette Mops och var en snäll gammal hingst som aldrig ställde till några besvär utan lät sig villigt hanteras av gårdens folk. Men att spänna Mops för en vagn eller en plog var inget kvinnogöra. Mops fick därför stå i sin spilta för det mesta, men ibland släppte Elin ut honom. Hon fick alltid en tacksam blick från den stora hingsten när hon gjorde det.
——
Under åren 1931 och 1932 kom amerikabreven lite tätare än förut. Amanda satt på kvällarna vid fotogenlampans svaga ljus i köket och läste dem. Det var givetvis fortfarande bara Elin som visste att modern själv skrivit breven och att hon för varje brev som under mystiska omständigheter dök upp blev alltmer sluten i sig själv. Vardagssysslorna klarade Amanda till nöds, men samtalet mellan mor och dotter tystnade alltmer för att till slut inskränka sig till de allra mest nödvändiga kommentarerna. Elin började känna att livet höll på att rinna ifrån henne samtidigt som hon undrade om modern höll på att bli galen.
En och annan dag var Amanda på ett strålande humör när hon träffade på grannarna och berättade om vad Kalle hade för sig där borta i Amerika. Han hade vid det här laget flyttat till en stor stad som hette Chicago, och där hade han fått arbete på ett av de stora slakterierna. Men sedan kom mer dystra tongångar sedan grannarna börjat undra varför en så välbeställd ung man inte skickade hem pengar nu när han hade så god lön. ”Några dollar i ett kuvert skulle väl vara bra”, sade Irma en dag. Amanda förstod nu att hon måste byta taktik en smula.
I Amerika hade den stora börskraschen ägt rum redan 1929, och såväl Amanda som Elin och alla grannarna hade börjat känna av den depression som kommit från Amerika och under de följande åren brett ut sig även över Sverige. Eftersom Amanda inte var det minsta korkad och i allra högsta grad läskunnig försökte hon på alla sätt få tag i dagstidningar med rapporter från det stora landet i väster. En och annan tidning nådde fram till byn, och eftersom alla visste att Amanda var en stor nyhetsslukare hamnade tidningar, som ofta var flera veckor gamla, på köksbordet i Södergården i Olsboda. Amanda läste dem med stort intresse, och med pennan i handen och papper framför sig förde hon de anteckningar hon behövde för att spä på sin lögn.
Så kom det sig att Amanda en sen kväll på hösten 1932 bestämde sig för att Kalle var både utfattig och utsvulten. Det var tydligen enda sättet att få tyst på Irmas funderingar om det där med att skicka hem en eller annan dollar. Kalle hade mist sitt arbete på slakteriet och sällat sig till den stora skara av arbetssökande och hungriga män som sökte efter sysselsättning. Han skrev att han för det mesta var svulten men att han hyste gott hopp om att småningom få ett arbete eftersom det framför allt var unga människor som efterfrågades till de fåtaliga platser som blev lediga. Hur Kalle bodde eller om han hade familj var inget som brydde Amanda i hennes funderingar. Så långt tänkte hon inte ens.
Varje kväll gick Amanda under stort hemlighetsmakeri upp på vinden, låste upp sin kista och lade ner breven i den. Alla de tidningar, som utgjorde källmaterialet till hennes fabuleringar lades i en prydlig hög på golvet. ”Tidningarna innehåller ju inga hemligheter”, brukade Amanda mumla, ”huvudsaken är att breven inte kommer i orätta händer”. Eftersom Amanda bodde på övervåningen och bevakade uppgången till vinden noga hade Elin ingen möjlighet att slinka upp dit för att snoka. Elin bodde fortfarande i kammaren på husets bottenvåning.
En kväll när Amanda i fotogenlampans svaga sken satt och studerade sina amerikabrev kom Elin och satte sig mitt emot henne. Elin såg sin mor rakt in i ögonen och frågade hur länge det här spektaklet skulle kunna fortsätta. Amanda, som vid det här laget inte var van vid att dottern tilltalade henne, lyfte ett ögonbryn och stirrade tillbaka. ”En sak skall du ha klar för dig Elin”, sade hon till slut, ”du skall veta att Kalle var mitt älsklingsbarn och att jag hade sett fram emot att han skulle kunna ta över gården när min ork var slut. ”Men”, replikerade Elin, nu med en trotsig min, ”har du då aldrig tyckt om mig? Det där med att Kalle skulle ta över gården och att jag skulle få lov att ge mig iväg har jag hört så många gånger förut.”
Amanda svarade inte utan återgick till sin läsning av en bunt brev som låg framför henne. Med en suck reste sig Elin och bestämde sig för att inte ta upp tråden igen. Modern tyckte tydligen inte om henne, och det var väl något som hon fick leva med. Samtidigt insåg hon att om hon lät livet rinna iväg på det vis som det nu gjorde, så skulle hon småningom bli minst lika förgrämd och konstig som modern. Det var i det ögonblicket hon fattade sitt livs viktigaste beslut. Medan modern ännu bläddrade i sina papper reste sig Elin med ett stort leende på läpparna och gick in på sin kammare. Eftersom tankarna fortfarande malde hade hon svårt att somna. När sömnen slutligen infann sig drömde hon om en stor och stark man.
——
Sedan Bertil och Helge i början av november 2005 genomsökt sin mors träkista med det bastanta lås som Helge lätt forcerat satt tvillingbröderna vid sitt köksbord och funderade. De satt vid samma slagbord som Amanda och Elin en gång i världen ventilerat sina känslor invid. Och bordet hade varit med längre än så. Otaliga slagmärken vittnade om detta. Därför hade bröderna tagit fram en av sin mors gamla hemvävda dukar för att täcka det som egentligen inte borde synas. Problemet var bara att duken sällan eller aldrig tvättades. Så egentligen hade det varit lika bra att vara utan duk och låta bordet framträda med alla de skavanker det fått under många år av flitigt användande.
Det var kvällen efter det att bröderna öppnat kistan. Helge hade varit tvungen att köra till systembutiken i Nybro. Med en klirrande påse hade han kommit hem, öppnat en flaska whisky och frågat brodern om han ville ha innan han hällde upp till sig själv. Bertil hade skakat på huvudet och förklarat att han fortfarande inte hade lärt sig att dricka sprit. Sedan satt båda tysta medan Helge tog sig den ena supen efter den andra.
”Du”, sade Helge plötsligt och vaggade en smula fram och tillbaka på stolen medan han tömde glaset. ”Egentligen är det ganska korkat att köpa de här godsakerna på systemet när det är fan så mycket billigare i Tyskland”. Bertil tittade upp på brodern och undrade vad som menades. ”Köpa sprit i Tyskland”? Helge satt tyst en stund och sedan förklarade han att nu när Sverige var med i EU och allt det där, så fick man föra in en förfärlig massa sprit och öl utan att tullen brydde sig det minsta. ”Ja”, fortsatte han, om vi köper en sådan där stor SUV när vi sålt morsans kåk, så kan vi köra ner över Öresundsbron och handla. Det tjänar vi ju på. ”Du tjänar på det”, tänkte Bertil, ”det är du som köper sprit för dina pengar, och det är jag som får köpa mat till oss båda för mina pengar”, fortsatte tankegången. ”Det är du som aldrig har några pengar, medan jag har gott om slantar på banken. Det kostar alldeles för mycket att hålla på och supa.” Det senare sade Bertil högt, men Helge tycktes inte lyssna. I varje fall sade han inte mer.
Egentligen var det bara Bertil som anade vad den gamla träkistan innehöll. Alla breven från morbror Kalle i Amerika. ”Jag får väl grunna lite på både morbror Kalle och allt det andra som jag har svårt att tyda,” tänkte han stilla medan han tittade bort mot brodern som blev allt rundare under fötter. ”Gå och lägg dig”, sade Bertil medan han lade undan några av de papper som funnits i kistan. ”Det här får vi fortsätta med i morgon”, fortsatte han i ett försök att såväl inför sig själv som inför brodern dölja vad han trodde att kistan innehöll.
Helge reste sig på ostadiga ben. ”Jag skall bara gå ut och pissa”, sade han medan han vinglade mot ytterdörren. ”Det är den enda frihet som vi som bor på landet har kvar”, fortsatte han. ”Att få gå ut bakom knuten och slå kvällsdrillen i Guds fria natur.” Bertil hade hört den ramsan förr, och han brukade tänka på den när han själv gick ut bakom knuten i stället för att besöka det gamla dasset som stått på gården i kanske hundra år. Sedan gällde det att få Helge att somna. Helge hade sin säng på övervåningen i Amandas gamla rum medan Bertil sov i kammaren på bottenvåningen, där deras mor Elin en gång i världen haft sitt krypin.
Helge dröjde ovanligt länge där ute i det kalla novembervädret, tillräckligt länge för att Bertil skulle börja undra vart han tagit vägen. Bertil gick därför ut för att själv slå en drill bakom knuten när Helge dök upp ur mörkret med en mycket bekymrad min. ”Sa du inte att morsans mördare körde omkring i en stor svart skåpbil som snuten aldrig fick tag i?” Jo, det var vad Bertil fått för sig sedan polisrapporten kommit honom till handa. Jovisst hade den unge mannen som var tidningsbud sett en stor svart skåpbil lämna Remshult i hög fart den där ödesdigra morgonen. ”Jag gick bort till vägen”, sade Helge, ”och där står en svart jävla skåpbil parkerad.”
——
Sedan Elin väl bestämt vad hon skulle göra, så var det egentligen bara att lägga ut linjalen och välja en rak väg. Hon ville ha en karl, en stor och stark karl, en sådan som mött henne i drömmen. Men det gällde att avvakta rätt tillfälle, och det tillfället inträffade knappast mitt i vintern. I stället bidade Elin sin tid medan hon kväll efter kväll betraktade modern som i ett allt mer förvirrat tillstånd satt vid slagbordet och bläddrade i sina amerikabrev sedan mjölkningen och andra sysslor var överstökade.
Det dröjde ända till midsommaren 1933 innan Elin gjorde slag i saken. Då hade hon i förtroende förklarat för Irmas son Niklas att han inte var hennes drömprins men att hon gärna i fortsättningen betraktade honom som sin bror. Utan tvekan hade Niklas blivit en smula ledsen men hade till slut accepterat att det aldrig skulle kunna bli tal om en sammanslagning mellan Norrgården och Södergården i Olsboda by. Egentligen visste han inte själv vad det var som styrde, föräldrarnas önskan att han skulle ställas inför ett rikt och passande giftermål eller hans egna känslor för Elin. Niklas valde att följa det besked han fick och strunta i föräldrarnas avsikter. Han konstaterade bara att Elin var välkommen att bli den syster han aldrig fått.
På midsommaraftonen gick Elin ner till en undanskymd vik i Storsjön där hon utan att någon såg henne kunde ta ett ordentligt bad. Eftersom det var varmt och gott väder kunde hon verkligen njuta av att tvåla in hela kroppen gång på gång och sedan skölja av sig i det ljumma sjövattnet. Frampå eftermiddagen gick hon tillbaka till gården och sade kort till modern att hon struntade i kvällsmjölkningen. Amanda, som nu förlitat sig på Elin och hennes handlag med korna alltsedan utflykten med Niklas, blev helt stum. Elin knyckte på nacken, tog på sig en vit klänning, borstade håret och begav sig till fots mot dansbanan i Remshult. Hon gick lugnt och stilla i den ljumma sommarkvällen för att inte bli svettig och varm. När hon hunnit en bit kom fler danslystna unga människor och slöt an. Till slut var de ett stort glatt gäng som kom fram till dansbanan.
Det blev en fantastisk midsommaraftonskväll med molnfri himmel och försommarvärme vid dansbanan på festplatsen i Remshult. Elin skilde sig från sina kamrater, betalade sitt inträde och blandade sig med alla de människor som kommit för att fira att solen nu stod som högst på himlen. I morgon skulle det genast börja gå åt det andra hållet med allt mörkare kvällar. Elin lät blickarna svepa från den ena mannen till den andra vid dansbanan. Hon gick snabbt förbi alla de som redan hade förfriskat sig för mycket och börjat kliva en smula snett. Till slut stannade hennes blick vid en man som hon aldrig träffat förut men som helt stämde med hennes dröm. Han var storvuxen och klädd i en kostym som verkade vara alltför liten. Han såg lite vilsen ut, vilket passade Elin alldeles utmärkt.
Elin gick fram till mannen i den urvuxna kostymen och frågade helt fräckt om han ville dansa. Den vanliga dragspelaren och den likaledes vanliga fiolspelaren hade just stämt upp en vals, och många par var redan i farten på dansbanan. Mannen i den urvuxna kostymen svarade att han visst kunde tänka sig att dansa men att han var väldigt dålig på det. Elin log mot honom och sade stilla att det inte gjorde något, hon ville lära honom. Visserligen hade Elin själv inte dansat särskilt mycket, men hon hade rytmen i blodet, och det hjälpte gott. Hon tog sin blivande man i handen och ledde ut honom i dansen. Det blev en lång kväll i ett möte som skulle vara länge.
Det visade sig ganska snart att den välväxte mannen i den urvuxna kostymen kom från gården Slätteryd på andra sidan om Remshult från Olsboda räknat. Han hette Albert Olsson, var den yngre av två bröder och bodde fortfarande på föräldragården i den stora drängstugan. Där trivdes han bra, och han gick upp varje morgon för att delta i gårdens alla sysslor, och han visste att det var hans äldre bror som småningom skulle överta gården när föräldrarna inte längre orkade. Men han stretade vidare i hopp om att så småningom finna någon form av försörjning innan det var dags för brodern att ta över på riktigt. På det viset pratade Albert på hela kvällen, och Elin förstod att här stod hon inför ett riktigt kap. En man som var stor och stark, verkade snäll och som inte hade någon möjlighet att stanna på föräldragården. Det vore något för Amanda att bita i!
Kvällen slutade med att Elin och Albert skildes åt utanför festplatsen med den nu helt tysta dansbanan. Eftersom Elin till varje pris ville ha Albert till sin äkta man tog hon det lugnt vad gällde känslorna. ”Om jag förför honom den första kvällen, så kommer han aldrig mer att tro på mig”, tänkte hon när hon räckte Albert sin hand till något som han tolkade på återseende. Det var vad han uppfattade i Elins blick. Elin i sin tur ställde återigen en fräck fråga, nämligen om de kunde träffas igen. Albert lyste upp och sade att det skulle bli dans här igen nästa lördag. Då kunde han komma om Elin ville. Och Elin ville. När hon skildes från Albert och gav sig av hemåt i den korta midsommarnatten tillsammans med kamraterna var hon fylld av lycka. ”Det här kan bli spännande”, tänkte hon.
——
Eftersom Olsboda var en stor by, så hade den också mycket vidsträckta utmarker med täta och vackra skogar. Det var här i skogarna som kreaturen betade under somrarna och höll undervegetationen nere så att blåbärs- och lingonriset kunde frodas. De olika gårdarnas ägor var prydligt markerade och ingärdade med bastanta gärdesgårdar av ene och gran. Det var därför aldrig några problem att gå ut och leta efter korna när det var dags för kvällsmjölkningen. Oftast var korna på väg hem när det var dags, ledda av ”skällekon” med pinglan, den ko som flocken tydde sig till och som var deras ledare.
Det var på utmarken som alla torpen fanns. De flesta var vid det här laget fortfarande bebodda, men ett par av dem stod tomma sedan dess sista invånare avlidit eller flyttat till olika samhällen. Alla torpen hade anlagts i det avslutande 1800-talet då den stora folkökningen drivit många människor ut från de gamla bykärnorna och tvingat dem att odla upp ny jord för att över huvud taget kunna få försörjning. Det var en hård tid, en tid som många vid det här laget glömt bort sedan möjligheten att flytta till olika städer och rent av till Amerika blivit verklighet. Alltså fanns torpen kvar mest som en påminnelse om en äldre tid.
Torpen i Olsboda hade olika namn efter personer eller något annat som lockat vid namngivningen. Där fanns Solhaga och Burgund. Där fanns Nyhem och Trulsamåla. Där fanns Klingatorpet och ytterligare några stycken. Klingatorpet var ett soldattorp, uppkallat efter den gamle indelte knekten Kling som bott där en gång i världen. Men nu var indelningsverket sedan länge avskaffat, och gamle Kling var död. Men eftersom just det torpet låg på Storgårdens marker hade ägarna nere i byn inte haft några svårigheter att hålla husen vid liv med nya tak och allt underhåll som behövdes. Emma och Rune Johansson hade ju de pengar som behövdes för sådana här saker, och de hade väl ibland funderat över att sälja eller rent av hyra ut torpet till stockholmare eller andra som skulle kunna tycka att det vore skönt att komma ut på landet över sommaren.
På Solhaga bodde Peter och Emma, ingen visste med säkerhet deras efternamn. Men vad alla visste var att Peter och Emma gift sig i unga dagar och flyttat ut till den här platsen med utsikt över ån som rann från Storsjön, en plats där de funnit sig väl tillrätta och där de odlat den arrenderade jorden och fostrat sju barn, som nu alla var utflugna och avflyttade till olika städer, även till Stockholm. Peter och Emma var i början av 1930-talet lite till åren men inte äldre än att de fortfarande kunde sköta sina dagliga sysslor. Det här torpet låg under Södergården, men Amanda och hennes sedan lång tid avlidne man hade aldrig plågat sina torpare med något stort arrende. I stället hade de uppmanat sina torpare att sköta om husen så att de kunde stå kvar under lång tid framöver.
När Elin var liten hade hon ofta gått till Peter och Emma, och hon hade alltid varit välkommen till den lilla stugan med de många barnen. Alla var lite äldre än Elin, men de hade alla tyckt att det var roligt när hon kom på besök. De kände ju varandra väl eftersom de alla gick eller tidigare hade gått i samma skola, den byskola som låg utanför Remshult. Sedan Elin skilts från Albert vid dansbanan den goda midsommarnatten och var på hemväg, kom hon av någon anledning att tänka på Peter och Emma. Det var vid det här laget länge sedan hon besökt dem av förklarliga skäl. En eller annan gång hade hon råkat stöta på dem, men det var något annat än att sitta ner och prata.
——
Den här gången kunde Elin bege sig direkt till sin säng den tidiga midsommardagsmorgonen utan att mötas av bannor från Amanda. Modern sov av allt att döma djupt på övervåningen och hade tydligen inte för avsikt att än en gång ställa Elin till svars för något som hon inte gjort. Elin suckade djupt, klädde av sig och kröp ner i sin säng. Snart sov hon djupt och drömde om den stilige men något tafatte Albert.
Morgonen och förmiddagen gick utan några kontroverser. Mjölkningen och andra sedvanliga sysslor sköttes utan att fler ord än vad som behövdes växlades mellan mor och dotter. På förmiddagen bestämde sig Elin för att gå bort till Norrgården och prata med Irma, en person som hon alltid uppfattat som förnuftig och dessutom den enda i byn som visat ordentligt med sympati under den svåra tiden efter Kalles bortgång. Elin klädde sig i sin vita klänning och kammade håret omsorgsfullt. Sedan gick hon den korta sträckan till Norrgården.
Jodå, Irma var hemma och stod vid spisen där hon förberedde lite mat till mannen och sonen som förväntades hem om en stund. Visst, det var midsommardag, men Arne och Niklas hade ändå tagit häst och vagn och kört ut i skogen för att hämta hem en del torrt virke som skulle bli till ved inför kommande vinter. Det var varmt i köket, och Elin kände hur hon började svettas. Hon hade vissa svårigheter att formulera sitt ärende.
”Vad är det du vill, flicka lilla”, frågade Irma medan hon stoppade mer ved i den redan varma spisen. ”Vad är det som för dig hit? Är du orolig för din mamma, eller vad är det?” Elin svarade inte genast, hon tittade istället förläget på sina skor medan hon knäppte händerna. ”Jo”, sade hon till slut, ”jag tycker väldigt mycket om Niklas, men jag kommer aldrig att kunna gifta mig med honom. Han är mer som en bror än som en blivande man. Dessutom träffade jag en man som jag vill ha på dansen i går kväll”. Elin tystnade medan Irma lämnade spisen och satte sig bredvid flickan.
Irma förstod även om hon egentligen inte ville. Elin, en flicka som Irma länge betraktat som en passande maka till sin son, satt här i hennes kök och sade rent ut att hon inte ville ha Niklas. Irma kunde inte annat än sitta still och vänta på fortsättningen, men plötsligt reste sig Elin och gick ut. Hon mötte Arne och Niklas i dörren men nöjde sig med att ge dem en kort blick innan hon sprang iväg. De båda männen stirrade efter henne och begrep ingenting. När de frågade Irma vad saken gällde sade Irma bara helt kort att Elin hade haft vägarna förbi och tittat in så att säga. Med det beskedet fick Arne och Niklas låta sig nöja.
Elin styrde nu stegen till Solhaga. Efter ett par kilometers promenad nådde hon torpet och fanns Peter och Emma sittande på varsin stol utanför huset njutande av den goda sommarvärmen. ”Nej men se Elin”, sade Emma och reste sig. ”Vad för dig hit denna vackra dag? Jag skall genast gå in och hämta en stol till så att du får sitta ner med oss.” Elin kramade om Emma och hälsade sedan på Peter.
Efter en stund, sedan Emma bjudit på kaffe och bullar, berättade Elin allt hon hade på hjärtat. Varför hon inte ville gifta sig med Niklas, hur hon träffat Albert på dansen, hur hennes mor behandlade henne och hur hon kände att hennes eget liv höll på att försvinna utan att hon fick något vettigt gjort. Att hon trodde att hon tyckte om Albert på riktigt och att han skulle kunna bli en passande man på Södergården. Emma lyssnade och satt sedan tyst en lång stund. ”Peter och jag vet vilket elände du och Amanda haft sedan Kalle flyttade till Amerika. Att han bara kunde göra så. Lämna er i sticket på det viset. Visst, jag förstår att det behövs en stor stark karl på gården, och om det nu är så att du tycker om den här Albert, så skall jag nog luska en smula och ta reda på vem han är.”
Peter, som lyssnat hela tiden, lade sig nu i samtalet. Han framförde åsikten att Elin, som var en så grann och lättpratad flicka, måste skaffa sig en karl som hade samma öppna sinne som hon. Peter hade nämligen själv den erfarenheten att han och Emma kunnat bli ett par tack vare att de tyckt likadant och att de skrattat åt samma saker. Han avbröts i sina funderingar av Emma, som menade att det var så länge sedan de kom ihop och att det nu rådde nya tider nere på gården. Självklart skulle Elin följa sina känslor även om de innebar att Amanda blev satt på undantag. För det viktigaste just nu var att den lite smått förfallna Södergården fick en ordentlig uppryckning. Ingenting var viktigare än det.
Glad i hågen gav sig Elin hem igen. Hon hade fått det stöd hon behövde för att gå vidare med sina planer. Fast besluten att trotsa moderns vilja skulle hon gifta sig med Albert och se till att han flyttade till Södergården. Lite betänksam blev hon givetvis när hon insåg att hon måste berätta för Albert om sin knepiga mor. Hur han skulle ta den sanningen visste hon givetvis inte men hoppades att alla pusselbitar så småningom skulle falla på plats. Han var en stilig man, och Elin tyckte om honom. Säkert skulle hon med en stor portion charm kunna snärja honom på riktig
——
Kyrkbyn, sockencentrum, allt det här låg bara tre kilometer från Olsboda i nordlig riktning och norr om Lillsjön. Ingen lång sträcka att vandra för unga fötter. En sträcka som under våren, sommaren och hösten bjöd på en rad upplevelser av ett levande landskap med betande djur och hårt arbetande människor. En sträcka som en vinterdag med pinande blåst kunde innebära frusna lemmar och en rinnande näsa. Att gå till Remshult var alltid att ställa in sig på en förhoppning, en förhoppning att träffa goda och glada människor och att lära sig något nytt.
Naturligtvis hade Olsbodas alla invånare i långa tider upplevt den här vandringen och det utbyte de förväntade sig. En del besvikelser hade givetvis också funnits under de olika mötena, men det där med besvikelser var något man lätt glömde. För det mesta var det de ljusa minnena som stannade kvar. Som att gå till skolan, en skola som låg i utkanten av Remshult med sikte på just Olsboda. Elin hade i likhet med sin bror Kalle gått i den skolan, och de hade både älskat och hatat den under sina vandringar fram och tillbaka. Skolan var både glädje och pina, men glädjen hade övervägt eftersom lärarinnan varit rättvis även om hon varit sträng.
Remshult hade växt fram kring kyrkan och den stora gård som fortfarande fanns kvar. Vid sidan av kyrkan och den stora gården hade ett mindre samhälle danats. Det var skolan man först mötte på sin vandring från Olsboda. Där i närheten låg också den stora festplatsen med sin dansbana. Sedan kunde man gå in i samhället längs den stora gatan och finna ett flertal hantverkare med sina verkstäder. Där huserade smeden, skomakaren, tunnbindaren, kopparslagaren och många andra. Småningom kom man till handelsboden, där föreståndaren stod med pennan bakom örat och tog emot sina kunder. Sedan möttes man av kyrkan och den mäktiga kyrkogården. Efter ytterligare en kort vandring såg man en rad låga hus, som alla utgjorde bostäder till det verkliga navet i Remshults arbetsliv, nämligen det stora glasbruket. Då hade man hamnat på den andra sidan av samhället, den sida som vette mot nästa socken, där byn Slätteryd var belägen.
Sedan glasbruket grundats i Remshult under den senare delen av 1800-talet hade den gamla bondbyn allteftersom tiden gått förvandlats till det samhälle som tonar fram i början av 1930-talet. Här sjöd det av liv, hit kom många människor från andra delar av landet för att ta del av glastillverkningen, här fanns arbetstillfällen för alla de unga pojkar som gått ut skolan och behövde ett hederligt arbete. Remshult hade utvecklats till en mötesplats i ett lokalt samhälle som ännu dominerades av den gamla bondenäringen, ett samhälle där alla visste sin plats och följde de oskrivna lagar som rådde.
En bit från glasbruket och i riktning norrut från Remshult låg bruksherrgården där Patron, det vill säga glasbrukets ägare, bodde. Patron var en storvuxen man, som alltid talade med hög stämma men som var mycket mån om sina arbetare. Patron visste nämligen att den goda arbetskraft han hade förvisso skulle hållas i herrans tukt och förmaning samtidigt som han också visste att hela hans existens var beroende av en lojal arbetarstam. Sålunda fanns Patron alltid på plats på glasbruket under arbetstid, och han fanns också till hands under alla tider på dygnet för de människor som ville delge honom sina problem. Alla erkände den stora pondus patron hade, men samtidigt var det ingen som stod med mössan i handen när han passerade. Patron hade nämligen gjort klart för alla som arbetade på glasbruket att människor var jämlika. Därför åtnjöt patron mycket stor respekt hos alla.
Glasbruket bestod av en stor hytta uppförd i trä. Där inne arbetade ett femtiotal män med den varma produktionen kring en stor ugn med inte mindre än åtta deglar. Arbetarna bildade verkstäder med sex till åtta man i varje. Eftersom varje verkstad hade sin egen degel, så fanns här inte mindre än åtta verkstäder. En helt vanlig arbetsdag myllrade det alltså av liv på den stora arbetsplatsen. För den oinvigde kunde detta te sig som ett veritabelt inferno med glasblåsarpipor med glödande glas överallt. Men i allt det här infernot fanns ett sedan mycket lång tid inövat schema som alla följde. Så den utomstående betraktaren behövde inte alls oroa sig för att arbetarna kring ugnen skulle sätta eld på varandra.
Vid sidan av hyttan fanns ytterligare ett antal byggnader, nämligen brukskontoret, sliperiet, gravörverkstaden, måleriverkstaden, försäljningsutställningen och en del annat. Utanför hyttan låg också det stora vedförrådet, varifrån alla de människor som arbetade med uppvärmningen av ugnen, hämtade det bränsle som behövdes. Utanför vedförrådet låg dessutom stora travar ved på tork. Den veden skulle småningom läggas in i det stora vedförrådet för att under torkning vänta på sin tur. De som arbetade med veden visste att här behövde fyllas på hela tiden eftersom den stora ugnen krävde ungefär fyrtio kubikmeter ved om dygnet för sin uppvärmning.
——
Elin och Albert höll löftet till varandra. De träffades nästkommande lördag åter vid dansbanan. Albert väntade på Elin utanför entrén till festplatsen, log brett när hon kom och betalade för båda. Elin tog sin blivande mans arm och gick direkt till dansbanan, där de vanliga musikanterna förnöjde alla. Hela kvällen dansade de båda, och efter ett par timmar fann Elin att Albert blivit riktigt duktig på att föra sin blivande brud. Här var mycket folk, men Elin och Albert lät sig inte störas, de hade bara ögon för varandra och märkte inte ens det stora slagsmål som brutit ut i ett hörn av festplatsen. ”Det är de jävla glasarbetarna som försöker ta våra jäntor ifrån oss”, skrek en gäll röst. ”Ge fan i våra jäntor, de skall stanna hemma på gårdarna och hjälpa till där. De skall inte bli något slags andra klassens fattighjon och hamna i arbetarbostäderna vid glasbruket”. Rösten tystnade sedan dess innehavare fått en stor fet smäll på käften.
Elin och Albert lämnade festplatsen. De märkte att det blivit en liten smula mörkare än det varit för en vecka sedan. De gick hand i hand, och Elin insåg att Alberts blyghet var som bortblåst. Plötsligt tog han Elin om livet, vände henne mot sig och gav henne en kyss. Elin svarade på inviten och sjönk in i Alberts famn. Natten blev lång, och när de båda äntligen insåg att de borde gå åt varsitt håll hade de bestämt sig. De skulle gifta sig och bli ett par. Elin hade varit snubblande nära att berätta om sin knepiga mor men avstått. Albert hade å sin sida förklarat att han inte alls var ute efter Södergården. Han skulle säkert kunna finna ett arbete någon annanstans för att försörja dem. Elin trodde honom givetvis men konstaterade torrt att nu var det hon som bestämde. Det var hon som var ensam arvinge till Södergården, och det var hon som bestämde vem hon ville ha som äkta man. Amanda fick säga vad hon ville.
Så kom det sig att Elin, när hon kom hem i den tidiga morgontimman, gick rakt in i köket till sin mor och talade om att hon tänkte gifta sig med Albert från Slätteryd. Amanda, som i princip var på väg ut i ladugården för morgonmjölkningen, blängde på sin dotter men sade ingenting. Elin gick till sin kammare där hon genast somnade medan Amanda fick sköta mjölkningen. Elin sov länge denna söndag.
——
En vecka efter den senaste dansen i Remshult kom Albert till Olsboda och Södergården tidigt på söndagseftermiddagen. Elin hade väntat på honom eftersom de kommit överens om hans besök när de skildes åt i den tidiga morgontimman. Albert var klädd i sin urvuxna kostym, och han var en smula svettig efter den nära åtta kilometer långa promenaden i det varma vädret. Elin, som väntat utomhus, gick honom till mötes och kramade honom hårt. ”Du kom i alla fall”, viskade hon och kramade ännu hårdare. ”Klart att jag kom”, svarade Albert enkelt. ”Det var ju vad jag lovade.”
Elin och Albert höll om varandra när de gick ner till sjön och satte sig på klipporna nära åmynningen. De satt länge tysta, men till slut var det Albert som tog upp den tråd han funderat över under sin promenad. Han hade pratat med sina föräldrar och sin bror, och alla tre hade givetvis förstått att Albert ville gå sin egen väg när det var den äldre brodern som skulle ta över gården efter de gemensamma föräldrarna. Fadern hade dock visat en bekymrad min när han konstaterat att Albert på något sätt måste kompenseras när han och hustrun var borta. Båda sönerna skulle ju ärva lika. Albert och brodern hade dock viftat bort faderns farhågor och sagt att det fick bli en sak dem emellan när den dagen kom. Därmed hade fadern låtit sig nöja samtidigt som han förstått att Albert nu var på väg att gifta in sig i en gård som var minst lika värdefull som hans egen.
Det var nu som Elin beslöt sig för att berätta sitt livs historia för Albert. Hur fadern dött för flera år sedan, hur Kalle hade beslutat sig för att flytta till Amerika och att modern blivit mer eller mindre tokig över att sonen försvunnit. Hon berättade också om alla de brev som kommit från Kalle och att det fortfarande kom ett och annat brev. Hon sade i uppriktig ton att modern inte alls skulle tycka om att hon gifte sig eftersom Kalle skulle ha haft gården. Hon varnade med andra ord Albert och sade uppriktigt att han skulle få problem med Amanda, som satt där och väntade på att Kalle skulle komma hem endera dagen. Elin märkte till slut att hon nu verkligen var en del av moderns lögn, något som hon i detta ögonblick bestämde sig för att bli av med.
Albert försökte förstå vad det var för budskap som Elin förmedlade. Han insåg att Elin och Kalle hade lika arvsrätt i Södergården samtidigt som Elin och Amanda var beroende av ett en mansperson flyttade in och tog tag i en stor del av vardagssysslorna. Men ingenting av allt detta bekymrade honom just nu, eftersom hans känslor för Elin var äkta. Han ville gifta sig med henne även om han skulle tvingas ta ett arbete som dräng på någon gård eller bosätta sig på något av de lediga torpen. Det sade han också till henne. Albert reste sig till slut, knäppte kavajen och frågade om det fanns häst och vagn på Södergården. ”Jodå”, sade Elin, ”visst finns det häst och vagn. Hästen står där mest och väntar på att någon med det rätta handlaget skall sätta selen på honom och spänna honom för vagnen”.
Så kom det sig att Elin och Albert hand i hand gick tillbaka till gården, där Elin förgäves ropade efter modern för att varsko henne om vad hon och Albert tänkte göra. Men Amanda hade vid det här laget sjunkit djupt in i sig själv på sin övervåning och ville inte ha någon som helst kontakt med omvärlden. Elin och Albert gick därför ut till stallet där hingsten Mops frustade en smula över besöket. Albert gick fram till Mops och bekantade sig med honom, och efter en liten stund kunde han leda ut hästen och ta honom till vagnboden där Elin redan öppnat dörren och börjat dra ut den lilla tvåsitsiga vagnen. Albert spände för och sedan bar det iväg mot Remshult och Slätteryd. Elin struntade fullständigt i kvällsmjölkningen och överlät den till modern. Hon struntade även fullständigt i vad Amanda skulle kunna ha till kommentar när hon väl kom hem igen.
Mops verkade nöjd över att få komma ut och röra på sig. Med snabba steg och med den hästvane Albert vid tömmarna gick det undan med den lilla vagnen. Snart var de i Remshult, körde igenom samhället och konstaterade att det inte var många människor ute i den goda eftermiddagssolen. De flesta hade väl varit på gudstjänsten i Remshults kyrka, något som Elin och Albert struntat i fullständigt denna vackra söndag. Elin kom att tänka på att inte ens Amanda sagt något om kyrkbesök på länge. Det var väl så att den myndige prästen inte längre hade det järngrepp om sin församling som han haft för bara några år sedan. De passerade glasbruket, där de som hade ansvar för elden under den stora ugnen arbetade som vanligt denna dag. I morgon måndag måste ju ugnen vara varm och glassmältan blank när alla strömmade in i hyttan strax före sex på morgonen för att ta itu med arbetet. Om inte allt fungerade skulle det säkert inte vara roligt att möta Patron.
Albert svängde in på gårdsplanen i Slätteryd. Med vana kommandoord dirigerade han hästen fram till den ståtliga mangårdsbyggnaden på gården. Elin tittade sig om i något av förundran. Så här långt bort hade hon inte varit så många gånger, och hon hade aldrig sett något så välskött som Slätteryd. Den stora ladugården låg bara ett tiotal meter bort, och utanför den hade korna redan samlats inför kvällsmjölkningen. De övriga byggnaderna, vedboden, dasset, brygghuset och jordkällaren, låg alla i anslutning till mangårdsbyggnaden. På de närmaste åkrarna stod vetet och rågen redan högt. Elin hann också konstatera att där fanns en präktig linåker. Sedan avbröts hon i sina funderingar av Alberts mor Ingrid som kom det unga paret till mötes. Hon tog Elin i hand, och Elin neg djupt när hon för första gången träffade sin blivande svärmor.
Elin och Albert bjöds att stiga in. I det stora köket satt Alberts far Anders och brodern Klas. Framför sig hade de varsin kopp kaffe och ett rejält fat med bullar. Båda reste sig, Anders hälsade hövligt på Elin medan Klas på ett mer blygt sätt sträckte fram handen medan han tittade bort. ”Klas är ju flera år äldre än Albert”, tänkte Elin. ”Han borde ha skaffat sig en kvinna för länge sedan. Hade han gjort det hade han säkert kommit över sin blyghet.” Elin log mot Klas när han äntligen vände blicken åt hennes håll.
Det blev Elin som med sitt öppna sinne och glada min fick hela sällskapet på gott humör. Albert berättade hur han och Elin mötts i dansens virvlar och nu beslutat att gifta sig. Allt det här visste familjen sedan förut, och det blev till slut Ingrid som tog Elin i handen och bad att få tala med henne. ”Ni karlar kan gå ut och mjölka, sade hon. ”Ni hör ju hur korna råmar och längtar efter sällskap. Jag vet att mjölkningen för det mesta är kvinnogöra, men nu får ni ställa upp, för jag vill prata med Elin.”
Så kom det sig att Ingrid och Elin gick ut i den varma försommarkvällen gick ut och satte sig i varsin stol framför huset. Albert spände ifrån Mops och ledde in honom i det extra bås som fanns i det stora stallet, där två redan församlade hästar stirrade intensivt på nykomlingen. Mops fick en rejäl omgång foder att tugga på, och Albert såg till att det fanns ordentligt med vatten till hans nya färdkamrat. Det blev Ingrid som inledde samtalet med Elin, de satt länge och pratade medan männen fick sköta om korna. När männen var färdiga och kom tillbaka till huset konstaterade Ingrid att Elin fick lov att stanna över natten. Hon kunde sova på den övre kammaren bredvid Ingrids och Anders sovrum. Albert skulle se till att Elin kom hem följande morgon. Elin sände en lång tanke till Amanda, som säkert undrade vart dottern tagit vägen.
——
Tidigt på måndagens morgon kom Elin och Albert tillbaka till Södergården dragna av den ivrige Mops. Albert selade av hästen och ledde in honom i stallet medan Elin gick in för att leta rätt på sin mor. Amanda svarade inte, och Elin kunde inte finna henne någonstans i det stora huset. Till slut gick hon ut igen och mötte Albert, som ställt vagnen på plats och gjort sig beredd att gå hem igen för att börja dagens arbete i Slätteryd. ”Jag kan inte hitta mor”, sade Elin med en bekymrad min, ”och jag måste mjölka korna och släppa ut dem.” Albert tittade på Elin och sade att de kunde hjälpas åt med mjölkningen. Han kunde gå hem lite senare. Följden blev att Elin och Albert hjälptes åt, varefter de släppte ut korna till betet.
När Albert en stund senare såg Elins bekymrade min konstaterade han att han inte kunde gå hem förrän Amanda kommit till rätta. Följden blev att båda började leta efter den gamla kvinnan, som kunde ha gjort alltifrån att gå ut i skogen till att dränka sig i brunnen. Men ingenstans fanns Amanda. När de var nära att ge upp kom hon plötsligt stapplande från det södra skogsbrynet med en min som tydde på en blandning av förakt och tyck synd om mig. Elin gick sin mor till mötes och försökte krama henne, men Amanda slet sig loss, gick rakt in i huset och smällde igen ytterdörren efter sig. Elin och Albert stirrade på varandra och ingen av dem begrep egentligen någonting. De avbröts i sina funderingar av en hästskjuts som kom fram till gården. Det var Klas, som undrade vart Albert tagit vägen. Deras föräldrar hade börjat fråga sig om Albert brutit foten eller något annat hemskt på vägen hem. Det var ju långt fram på förmiddagen, och Albert borde ha varit hemma för länge sedan.
Albert tittade på Elin, som nickade ja. Hon menade med den nicken att Albert borde följa med sin bror hem och att hon själv fick lov att reda ut problemet med modern. Sedan Albert försäkrat sig om att det var just så som Elin ville ha det, satte han sig bredvid brodern på vagnen. Klas kommenderade hästen och vände på vagnen medan Albert tittade långt efter Elin. Han kände att hans blivande fru hade en alltför stor börda på sina axlar samtidigt som han själv måste vara lojal mot sin familj. Elin tittade i sin tur länge efter bröderna Olsson och stod kvar på gårdstunet långt efter det att de lämnat Olsboda. Sedan ryckte hon upp sig och gick in med snabba steg, fast besluten att ta itu med modern.
Elin fann Amanda sittande vid slagbordet i köket med alla sina amerikabrev framför sig. Hon bläddrade förstrött bland dem medan Elin satte sig mitt emot henne. Amanda undvek att titta upp, hon rörde inte en min, hon såg snarast ut som någon som önskade sig själv åt helvete. Till slut bröt Elin tystnaden och frågade modern om hon inte ville ha en kopp kaffe och en smörgås. Utan att invänta svar gick Elin fram till spisen och tände den med hjälp av lite finhuggen ved som låg bredvid. Medan Elin väntade på att brasan skulle ta sig satte hon sig igen och försökte få kontakt med modern. Amanda svarade fortfarande inte, i stället bläddrade hon vidare bland sina brev och låtsades läsa i ett av dem.
Snart var spisen varm och kaffepumpan av glas på plats. Den goda doften av nykokt kaffe spred sig i köket, men det var inget som väckte Amanda ur hennes funderingar. Tvärtom, hon sänkte blicken ännu mer än förut och tycktes än mer försjunka i sina brev. Då blev Elin förbannad och slog näven hårt i det stora slagbordet. ”Nu får det vara nog”, skrek hon rakt ut. ”Nu får du lov att samla ihop dig och tänka på något annat än din förlorade son. Jag finns ju, och om jag inte duger, så får du väl gå någon annanstans och skaffa dig någon annan son. Jag tänker gifta mig, och jag vill ha barn. Och här sitter du som en annan dönick och svarar inte ens på tilltal. Jag tänker minsann inte bli en fortsättning av din lögn om Kalle. Jag vill ha ett eget liv. Bara så att du vet det.”
Kaffepumpan på spisen var nu full av liv, den hotade med att koka över. Elin reste sig från bordet och tog pumpan av spisen. Med en gest av kvardröjande vrede satte hon pumpan på bordet, väl medveten om att den orsakade skador i det gedigna virket. Sedan satte hon fram två slitna kaffekoppar, skar upp bröd från en hårdnande limpa och tog fram smör ur skafferiet. ”Nu är du så god och lägger undan de där falska breven och dricker kaffe med mig”, sade hon i en så hård ton att den förvånade henne själv. ”Nu får du lov att äta och komma tillbaka till livet”, tillade hon lite mjukare medan hon hällde upp av det heta kaffet.
Amanda reste huvudet en smula. Så pass mycket att Elin kunde se hennes ögon. Amandas ögon var svarta, och de uttryckte hat. Elin bestämde sig för att tolka moderns ansiktsuttryck på ett positivt sätt och sade därför att Amanda var välkommen till en kopp kaffe och en smörgås. Med de orden i öronen blev Amanda mer eller mindre vild, hon reste sig häftigt, samlade ihop sina amerikabrev och gick upp till sig. Elin satt kvar vid köksbordet och kände hur gråten kom. Hon grät snart hejdlöst och högljutt, något som modern inte hörde eller gav fullständigt tusan i.
När Elin äntligen sansat sig efter sin gråtattack var det sent på eftermiddagen. Modern var fortfarande tyst på övervåningen, men Elin bestämde sig för att gå upp och fortsätta den konfrontation hon inlett. Amanda låg på sin säng, försjunken i djup sömn och med alla amerikabreven i famnen. Elin blev alltså utan sin konfrontation. Ett kort ögonblick tänkte hon ta alla breven och stoppa dem i spisen men insåg att det bara skulle göra saken värre. I stället samlade hon ihop sig själv, gick ut i hagen och samlade ihop korna för kvällsmjölkningen. Med tårarna rinnande utefter kinderna umgicks hon med de varma och goda djuren.
——
Första, andra, tredje, pang! Auktionsförrättarens klubba föll medan den församlade menigheten konstaterade att någon i Morhult just blivit ägare till ett stort skåp. Medan auktionsförrättaren fortsatte sitt snabba språk och bjöd ut den ena varan efter den andra gick den lycklige köparen till skåpet fram och betalade till auktionsförrättarens kassör som satt bredvid honom vid bordet. Det här skåpet skulle nog kunna fylla sin plats och bli till glädje i framtiden precis som det varit till glädje för ett antal människor på Blåsaretorpet, ett friköpt torp under byn Morhult invid Lillsjön.
Den siste invånaren på Blåsaretorpet hade dött för ett par månader sedan och under högtidliga former fått sin jordfästning i den stora kyrkan i Remshult. En hel del folk hade deltagit i begravningen, och Patron hade vid minnesstunden i församlingshemmet stått upp och berömt sin gamle medarbetare Edvin. Sedan Patron talat var det ingen som hade något att säga eftersom Patron hade sagt allt det som behövde sägas. Saken var den att Edvin för länge sedan hade varit glasblåsarmästare vi Remshults glasbruk och så länge någon kunde minnas bott på platsen som just kallades Blåsaretorpet, ett namn det fått efter Edvin och hans yrke. Edvin hade varit gift, men hans hustru hade dött några år före honom, och nu var det barnen som lät sälja det som fanns eftersom alla tre bodde i Stockholm och ingen av dem ville ha torpet kvar. Alltså gick allt under klubban denna vackra sensommardag i nådens år 1933.
Det var mycket folk som samlats till auktionen eftersom alla visste att Edvin och hans hustru hade levat i stor sparsamhet samtidigt som de samlat på sig en hel del ägodelar. Glasblåsarmästaren Edvin var en i bygden aktad person som under hela sitt liv stått för en stor del av framgången för glasbruket. Med den skicklighet han hade i bagaget hade han genom åren givit form åt många av de produkter som Remshult var känt för. Det handlade om dricksglas, kannor, vaser och en hel del annat. Patron hade all anledning att känna tacksamhet även om det nu var många år sedan Edvin lagt ner sin glasblåsarpipa för gott på glasblåsarstolen för att gå hem och njuta av sin pension och samvaron med hustrun.
Elin och Albert hade kommit till auktionen mest på skoj men även i vetskapen om att Edvin hade en stadig båt, som han själv hade byggt med stor omsorg. Elin hade sagt till Albert att den gamla båten de hade vid Storsjön var både gammal och murken. Så om Albert ville fiska nu när han var på väg att flytta till Södergården, så var det bäst att skaffa en rejäl båt som tålde både hårda vågor och alla de fiskeredskap som fanns på logen i Södergården. Så Albert var med i budgivningen och fick till slut båten för tio kronor. Eftersom båten låg uppdragen vid Lillsjöns strand, så var det bara för Elin och Albert att bege sig dit och med möda lasta den tunga träbåten på vagnen. Som dragare hade de en av Slätteryds båda hästar.
Elin och Albert körde sin båt till Olsboda och sjösatte den i Storsjön. Båten var välbyggd, hade goda åror men hade legat på land i ett par år eftersom Edvin inte längre kunnat ge sig till Lillsjön för sina älskade fisketurer. Följaktligen tog båten genast in vatten när Elin och Albert satte den i sjön. Elin tröstade Albert med att träet i båten snart skulle svälla så pass att de kunde ge sig ut på den första roddturen. Ett par dagar kanske det skulle ta. Albert satte ett bastant rep i den metallögla som fanns i båtens för och band sedan repet kring ett träd. Nu fick båten ta in vatten och riktigt sjunka till bottnen. Om några dagar skulle de komma tillbaka, ösa den och ge sig ut på sjön.
——
Vid det här laget kände Elin ett visst lugn. Hon hade fått den efterlängtade konfrontationen med modern, och de båda hade råskällt på varandra i köket i mer än en timma. Sedan hade båda lugnat sig och beslutat sig för att diskutera saker och ting utan att höja rösten särskilt mycket. Alltså hade de satt sig ner vid köksbordet för att inleda någon form av resonemang. Det blev Elin som tog kommandot när hon frågade modern hur hon egentligen mådde. Amanda svarade inte genast men tittade upp medan hon lät fingrarna löpa genom sitt stripiga och alltmer grånande hår. ”Hur jag mår”, sade hon entonigt som någon form av svar på dotterns fråga medan hon tittade bort. ”Jag mår naturligtvis inte alls bra, som du förstår”, fortsatte hon. ”Men som du vet, så har vi ju i vår familj aldrig pratat om några känslor, det är bara du som verkar ha modet att prata om hur man mår. Det är något jag inte förstår eftersom jag själv aldrig frågat någon om något sådant.”
Elin satt tyst medan modern fortsatte att låta fingrarna löpa genom håret. Hon satt där och formligen snurrade håret runt det ena fingret efter det andra som om hon sökte skapa sig någon form av fläta. Till slut verkade hon få svårt att få loss fingrarna ur håret, något som fick Elin att ingripa. ”Mor, nu måste du komma till sans”, sade hon med mild stämma medan hon hjälpte modern med fingrarna och håret. Sedan gick hon och hämtade en kam, satte sig bredvid modern och började reda ut alla de trassligheter som Amanda hade utanpå huvudet. Det tog en bra stund, men det lyckades. Elin kunde se att modern såg ut som hon brukade göra förr i världen med det undantaget att håret nu var grått.
Elin gav nu upp alla tankar på fortsatt konfrontation. Modern satt där på soffan framför slagbordet from som ett lamm och hade troligen inte mycket att tillägga. Elin böjde sig fram för att klappa henne på kinden, men Amanda drog sig tillbaka och sade återigen att det inte passade sig att visa några känslor. Elin drog därför tillbaka handen och tittade helt stilla på modern. Sedan tog hon upp den fråga som hela den genomgångna konfrontationen handlat om, nämligen amerikabreven. ”Du måste avsluta din lögn”, sade hon stilla, ”du måste inse att Kalle sköt sig i hönshuset och inte alls flyttade till Amerika. Du kan väl behålla alla de här breven som du själv har skrivit och låsa in dem för gott, men jag tror det är dags att skriva ett sista brev. Och det brevet måste vara från någon person som intygar att Kalle dött där borta i Amerika och att han inte lämnat något som helst av värde efter sig.”
Amanda satt helt stilla och nickade till slut. ”Jag skall skriva det där sista brevet, men för mig finns Kalle fortfarande kvar. Och om du skall gifta dig och låta din man flytta in här, så kommer jag ändå att minnas att Kalle skulle ha haft gården. Jag kommer inte att tala med din man även om han sköter sig bra, jag skall bara stanna på min övervåning som jag vill ha för mig själv. Jag skall arbeta och göra rätt för mig”….Amandas svammel gick över i något som liknade gråt medan hon reste sig från köksbordet och gick upp till sig.
Efter de besked Elin fått kände hon äntligen en smula lugn. Modern hade gått med på att låta Kalle vara död. Elin kände sin mor så pass att det sista brevet snart skulle komma och kunna visas upp för grannarna under stor sorg. Det var med det beskedet i bagaget som Elin några dagar senare kunnat närvara vid auktionen på Blåsaretorpet tillsammans med sin älskade Albert. Hon såg nu på framtiden med viss tillförsikt och giftermål.
——
Under hösten 1933 sjönk Amanda alltmer in i sig själv och kom bara ner för att hjälpa till med mjölkningen eller för att få sig något till livs. Hon åt inte längre särskilt mycket, och Elin kunde konstatera att hon blev allt magrare. Ju mer hösten gick blev Amanda alltmer skinntorr, framåtböjd och mest lik en gammal gumma trots att hon egentligen inte var så värst gammal. Elin och Albert träffades då och då på överenskomna tider för att umgås, lära känna varandra bättre och för att planera sitt kommande bröllop.
Vintern blev kall, och Elin tackade något som liknade högre makter för att det fortfarande fanns ved för att värma upp det stora huset. I januari och februari 1934 eldade hon ständigt i köksspisen, en Klavreströmsspis av det större formatet som fadern låtit sätta in för många år sedan. Kälken, som Amanda lagt Kalle på när hon körde ut honom på isen, kom som vanligt väl till pass vid vedhämtningen eftersom vintern var snörik och gav gott före till slädens medar.
Så småningom visade sig ett och annat vårtecken i form av längre dagar, dagsmeja och smältande snö. I början av mars kom Albert en dag helt oanmäld med en av Slätteryds hästar framför gårdens stora släde. Han hade haft visst besvär med att ta sig fram med ekipaget eftersom en och annan del av den gamla grusförsedda landsvägen hade fläckar av barmark. ”Jag måste byta ut slädmedarna mot sommarhjulen på det här åkdonet”, hade Albert sagt när han mött sin Elin i en innerlig omfamning. Vad Albert mer hade att säga var att det blivit dags att ta ut lysning för det blivande brudparet. Hans föräldrar hade redan pratat med prästen, och han tyckte att det var lika bra att Elin nu följde med honom till Remshult och Slätteryd så att alla i lugn och ro fick prata igenom allt som komma skulle. Elin gick in, upplyste Amanda om vad saken gällde och gav sig av tillsammans med Albert med en stilla förhoppning att modern i sitt alltmer förvirrade tillstånd skulle klara av att kvällsmjölka korna. Elin hade hunnit ta på sig passande kläder även om hon själv tyckte att hon såg en smula anskrämlig ut när hon satte sig bredvid Albert på vagnen.
Så kom det sig att Albert Olsson från Slätteryd och Elin Samuelsson från Södergården i Olsboda efter en rad goda förberedelser gifte sig i Remshults kyrka den 7 maj 1934. Den myndige prästen, som nu började bli en smula till åren men som såväl döpt som konfirmerat Elin och Albert, manade de båda att ta väl vara på varandra. Albert var vid det här laget tjugoåtta år gammal och Elin tjugofem. Två mogna människor som förvisso visste vad de gjorde.
Efter vigselakten inbjöd Alberts föräldrar till en måltid som serverades på Remshults hotell, en byggnad som var belägen alldeles intill järnvässtationen. Där hade innehavaren dukat upp ett traditionellt bröllopsbord med sill, potatis och olika kötträtter. Naturligtvis fanns här också öl och brännvin, något som Anders i Slätteryd inte haft några som helst problem med att anskaffa eftersom han inte använt sin motbok till några som helst inköp på flera år.
Bröllopsgästerna var inte många eftersom Amanda givetvis vägrat att komma till något som hon inte längre förstod vad det handlade om. Men där fanns ändå Alberts föräldrar och bror samt ytterligare några nära släktingar. På Elins enträgna begäran hade även Peter och Emma blivit inbjudna. De båda gamlingarna hade verkligen ansträngt sig och borstat av sina finkläder inför upplevelsen med Elins bröllop. Det blev en god stämning kring bordet med ett fint tal levererat av Elins nyblivna svärfar.
Efter bröllopsmåltiden stannade Elin och Albert kvar på hotellet. Anders hade, med glimten i ögat, sagt att nygifta människor måste få vara ifred och hade därför hyrt ett stort och ljust rum åt dem. Han hade också sagt att han och Klas skulle bege sig till Olsboda och hämta hästen Mops och vagnen så att de unga tu följande morgon skulle kunna bege sig till sitt gemensamma hem i ett eget ekipage. Vad Anders inte kunde förutse var att Amanda nu stod inför den yttersta avgrunden av det som kan kallas att mista förståndet.
——
Tidigt om morgonen den 8 maj kom Anders och Klas till Södergården dragna i sin vagn av det trogna stoet Mona. De stannade åkdonet och klev ur men förstod genast att något var på tok. De möttes av Karin och Gunnar från Mellangården som förklarade att Amanda inte var hemma och att korna råmade högt för att få bli mjölkade, något som även Anders och Klas kunde höra. Allesammans gick till ladugården där de råmande korna en efter en fick den lindring de behövde. När det arbetet var överstökat och korna blivit utsläppta på det magra bete som redan fanns så här års, gick Klas fram till Mops och gav honom foder och vatten. Hästen tittade på honom med något som Klas tolkade som en tacksam blick.
När alla åter samlats på gårdstunet i viss undran över vad man nu borde göra öppnades plötsligt dörren till bostadshuset och Amanda kom utstapplande med vild blick Hon hade vistats på sin övervåning och hade givetvis inte gett sig tillkänna när Karin och Gunnar gläntat på dörren och ropat. Alla ryggade tillbaka inför den konstiga uppenbarelsen. Amandas gråa och toviga hår fladdrade omkring henne och blicken var inget att ta miste på. Den tydde på en blandning av hat, rädsla och ilska. I handen höll hon ett brev som hon viftade med inför de församlade. ”Det här är Kalles död”, skrek hon rakt ut medan hon stirrade vilt från den ene till den andre. ”De har berättat att Kalle dött där borta i Amerika, och nu finns här inte längre någon arvinge till Södergården.”
Plötsligt sjönk Amanda ner på knä under högljudda snyftningar. ”Kalle är död”, skrek hon igen. ”Ingen av er förstår vad det här betyder, men ni kan läsa själva. Här är brevet”! Hon räckte fram det skrivna dokumentet men ingen tog det, något som Amanda i sitt ännu medvetna jag hade räknat med. Amanda tog därför det sista brevet från Kalle och gömde det innanför blusen. Sedan reste hon sig igen och gick in till sig, stängde dörren, hämtade nyckeln till kistan, låste upp den och lät brevet hamna med de andra. Sedan låste hon kistan och lade nyckeln under madrassen till sin säng för säkerhets skull. Ingen skulle någonsin kunna komma åt innehållet i hennes kista.
De fyra vuxna personerna där ute på gården stod kvar och ingen hade väl egentligen något att tillägga. Det var förmiddag och vackert majväder. Fåglarna sjöng för fullt och björkarna var nästan helt utslagna. Karin och Gunnar såg en smula generade ut när de gick hem till sig. Vad skulle folket från Slätteryd tycka om Olsboda nu när Elin tagit sig en man därifrån var den fråga de ställde sig. Anders och Klas å sin sida tittade på varandra, suckade och tog ut Mops från stallet och vagnen från logen. Sedan spände de för och lämnade Södergården i Olsboda med två ekipage. Far och son på varsin kuskbock undrade stilla vad det var som Albert gett sig in i.
——
Amanda hade hållit det ena av sina löften, nämligen att ta död på Kalle och myten om en son som flyttat till andra sidan jordklotet och förmodligen aldrig skulle komma tillbaka. Nu förberedde hon sig intensivt inför uppfyllandet av sitt andra löfte, nämligen att hon aldrig skulle tala med Elins man. Och även det var ett löfte hon tänkte hålla styvt på nu när grannarna fått veta att Kalle dött i Amerika och att han aldrig mer skulle komma hem. Amanda visste att grannarna Karin och Gunnar skulle låta Kalles bortgång gå som en löpeld i byn, och naturligtvis skulle den påhittade sanningen snart nå även Remshult. Och då skulle Kalles alla skolkamrater och andra som känt honom fortsätta att berätta. Amanda funderade ett ögonblick på att sätta in en annons i den lokala tidningen om Kalles bortgång men avstod från tanken efter en stunds tvekan.
Senare under förmiddagen kom Elin och Albert hem till Södergården fraktade av Mops och den lilla fjädervagnen. Sedan hästen selats av och förts till sin spilta i stallet tittade de nygifta på varandra och log. Elin hade fortfarande bröllopsklänningen på sig, och Albert hade den nya kostymen på sig, en kostym han fått lov att skaffa sig inför sitt bröllop i stället för den där urvuxna som Elin mött honom i. ”Välkommen till Södergården på riktigt”, sade Elin. ”Jag hoppas verkligen att du kommer att stå ut med min konstiga mor, och jag hoppas du kommer att trivas med allt det som finns framför dig. Här är det mesta i förfall sedan min far dog och min bror flyttade till Amerika.” Albert log ett brett leende och visade därmed att han förstått vad som väntade honom.
Elin ledde sin Albert in i huset och visade honom runt i de nystädade utrymmena. Allt det här skulle ju bli inte bara hans egendom utan även hans bostad för lång tid framöver. Nedervåningen på huset bestod av det stora köket, kammaren och den stora salen eller finrummet, där man nästan aldrig vistades. Elin hade därför gjort i ordning kammaren som sovplats för sig och sin make. Tidigare hade hon ju sovit här själv, och då hade alltsammans varit betydligt mer anspråkslöst. Nu var kammaren rustad med den stora utdragssoffa som tidigare stått i ett av uthusen, kammaren var pyntad och fin, Elin tyckte själv att hon åstadkommit ett bra krypin för sig och sin man. Här skulle de trivas.
Idyllen blev inte särskilt långvarig eftersom Amanda kom ner från sin övervåning och deklarerade med hög röst, utan att vända sig till någon speciell person, att hon minsann var den som fortfarande bestämde på Södergården och att Albert var någonting som katten släpat in och som genast skulle ut igen. Efter detta utbrott gick Amanda ut ur huset och styrde stegen mot dasset, där hon stannade länge. Albert, som hade beslutat sig för att inte ta svärmoderns utbrott personligt efter Elins alla varningar, vände sig till hustrun med den enkla frågan hur hon ville ha det i fortsättningen.
Efter ett par timmar av lycka började Elin undra över vart Amanda tagit vägen. Hon hade ju med raska steg gått över gårdsplanen, men såvitt Elin förstod hade hon inte kommit tillbaka. Även Albert började kvickna till eftersom det nu var sen eftermiddag och snart dags för kvällsmjölkningen, något som alla bönder levde med morgon och kväll sju dagar i veckan alla dagar på året. Detta var något av en instinkt som alla hade med sig sedan barnsben. Elin och Albert gick därför ut på gårdstunet, fortfarande iförda sin bröllopskläder och ropade efter Amanda. När ingen svarade gick Albert med raska steg bort till dasset, en byggnad som egentligen var alldeles för hög för sitt ändamål. Han öppnade dörren, stängde den sedan igen och ropade på Elin. När de båda tillsammans öppnade dörren på nytt möttes de av en syn som ingen av dem någonsin kunde glömma. Amanda hade hängt sig på dasset, och den numera utmagrade kroppen dinglade i det grova repet som hon fäst i en ögla i taket.
——
Elins känslor var den närmaste tiden mycket blandade. Å den ena sidan sörjde hon sin mor och mindes alla de goda stunder de trots allt haft tillsammans. Å den andra sidan drog hon närmast en suck av lättnad över att slippa allt tjat och allt tjafs eftersom hon tvingats vara ett slags mor till sin egen mor och ta hand om henne som om hon varit ett litet barn. Framför allt tänkte Elin dock på Albert som nu kunde se mer ljust på framtiden och slippa en fientlig person vid sin sida, en person som i praktiken önskat honom rakt in i helvetet. Albert hade naturligtvis inte visat minsta tecken på sorg efter svärmoderns bortgång. Sedan den värsta chocken lagt sig hade han snarast gått omkring med ett leende på läpparna i förvissningen om att han nu hade en egen gård som han kunde sköta och styra som han ville. Naturligtvis tillsammans med Elin. De behövde ju vara två för att klara allt arbete.
Så hade det kommit sig att en uniformsklädd myndighetsperson för första gången i mannaminne anlänt till Olsboda. Albert hade nämligen, efter att ha skurit av repet som Amanda hängt i och lagt ner henne utanför dasset, gått runt till alla grannar och talat om vad som hänt. Sedan hade han spänt Mops för vagnen och i hög fart kört till Remshult och anmält händelsen för landsfiskalens biträde, som han funnit vid glasbruket en smula berusad och i lag med ett antal luffare som kommit för att övernatta invid den varma ugnen. Landsfiskalens biträde hade dock, så snart han fått höra Alberts ärende, nyktrat till så pass att han kunnat hämta sin uniform, ta den på sig och följa med Albert tillbaka till Olsboda. Väl där anlade han den myndighetston som hans ämbete krävde och frågade med hög röst vad som ägt rum.
Elin, Albert och de församlade grannarna kunde naturligtvis inget annat göra än att i lugn ton berätta att Amanda hängt sig på dasset och att förklaringen måhända var att Amanda just fått ett brev från Amerika där det stod att hennes son Kalle hade avlidit och inte lämnat några ägodelar efter sig. Landsfiskalens biträde, som trots ett antal år i tjänsten aldrig tidigare sett en död människa, förlorade sin myndighetston när han såg den lilla och närmast skrumpna kvinnan ligga på marken utanför dasset. Han samlade dock ihop sig och förklarade för den församlade menigheten att detta givetvis skulle bli föremål för en grundlig polisutredning.
Naturligtvis blev det aldrig tal om någon grundlig utredning. Landsfiskalen, som själv var i tjänst nästa dag, konstaterade torrt att käringen på Södergården hängt sig på skithuset i bedrövelse över sonens tillkortakommanden på andra sidan Atlanten. Han hade inget mer att tillägga annat än att det var förbannat pinsamt att en sådan här jävla händelse skulle behöva inträffa i hans distrikt. ”Och”, tillade han med hög röst, ”vad fan har folk med Amerika att skaffa när de inte ens kan hålla sig vid liv när de kommer dit. Nej, fy fan, det är bättre att stanna hemma och skaffa sig ett hederligt arbete.”
Amanda begravdes på kyrkogården i Remshult följande söndag under sedvanliga hedersbetygelser. Närvarande var Elin, Albert och Alberts familj, grannarna i byn, Emma och Peter samt några andra torpare som mött Amanda vid olika tillfällen i livet. Tyvärr fördunklades hela tillställningen av att den tidigare så myndige prästen just denna dag var synnerligen onykter och att han höll på att trilla ner i graven just som Anders i Slätteryd fick tag i hans ena arm och drog upp honom på säker mark. Prästen sluddrade något som skulle föreställa en ursäkt innan han fortsatte den föreskrivna ritualen. Amanda fick trots allt sin hädanfärd bekräftad på ett hyfsat sätt. Efteråt hade man en minnesstund i församlingshemmet, där prästen av förklarliga skäl inte deltog. Sedan skildes alla åt, och Elin och Albert styrde Mops och vagnen hem till Södergården.
Sedan gick det ett par dagar med allt det som hörde arbetet på gården till. På onsdagen kom brevbäraren och knackade på dörren till Södergården i Olsboda. I handen hade han ett brev som han påstod inte hade tillräckligt med frimärken på sig för att kunna levereras. Därför ville han ha ytterligare tjugo öre för att kunna överlämna brevet. Elin, som varit inne och öppnat dörren, förstod vad som sades och gav honom den begärda summan. Brevbäraren tackade och gick sin väg medan Elin stod kvar på trappan och stirrade på kuvertet. Förutom en vithårig man som skulle föreställa den alltför låga frankeringen längst upp till höger på kuvertet såg hon adressen, och den var helt rätt. Där stod att brevet var till Amanda och Elin Samuelsson på Södergården i Olsboda by i Remshult Sweden. Elin gick in och hämtade en kniv, sprättade upp kuvertet och började läsa. När Albert en stund senare kom in för att få sitt elvakaffe fann han Elin avsvimmad på golvet med ett brev i handen. Snabbt lyfte han upp hustrun och fick så småningom liv i henne med hjälp av vatten och lite kaffe. Men det dröjde länge innan han fick något vettigt tal ur henne.
III
Bertil och Helge satt vid det stora slagbordet i köket på Södergården i Olsboda en sen kväll i början av november 2005 och diskuterade vad Helge egentligen sett där borta på vägen i mörkret. En svart skåpbil, men det var kanske inget som hade med mordet på deras mor att göra. Det kunde ju vara vilken jävla svart skåpbil som helst. Det vimlade ju av dem. Det var bara att åka ut till väg 23 en vanlig dag. Där kom ju alltid en hel jävla drös med svarta skåpbilar. Så det väl inget underligt med just den här skåpbilen. Dessutom hade ju Helge problem med synen eftersom han bara hade ett fungerande öga. Bertil försökte resonera bort alltsammans medan han inom sig själv visste att Helge kunde ha rätt i sina iakttagelser.
Det var sent på kvällen, och bröderna Olsson beslöt sig för att gå till sängs. Men först kontrollerade de att alla lås fungerade och att ingen skulle kunna ta sig in till dem utan att det blev ett jäkla liv. Helge somnade först på sin övervåning men vaknade senare på natten alldeles kallsvettig efter att ha drömt om en hel karavan av svarta skåpbilar som skulle invadera Remshult och ta alla invånarna tillfånga och föra dem till Arabien där de skulle bli slavar och arbeta resten av livet i en guldgruva. Bertil, som hört broderns ångestfyllda skrik, rusade upp på övervåningen och satte sig vid Helges säng för att lugna honom. Efter en stund kunde han gå ner igen sedan han konstaterat att Helge sov djupt och utan drömmar.
Efter det här hade Bertil svårt att somna själv. Till slut gick han upp från sin kammare och ut i köket, där han satte på värmen under kannan i kaffebryggaren. Det hade blivit kaffe över efter maten mitt på dagen, och Bertil var högst obenägen att slänga något som kunde komma till nytta, exempelvis nu när han inte kunde sova. Medan han väntade på att kaffet skulle få någon tillstymmelse till värme bredde han sig en smörgås och lade på ett tjockt lager ost. Sedan sjönk han ner på soffan med smörgåsen i handen och undrade om han och Helge någonsin skulle kunna bli normala människor igen. Efter en stund hällde han upp sitt jolmiga kaffe och drack och åt under något som han själv uppfattade som total tystnad.
Men ingenting är någonsin totalt tyst. Utanför knuten började det blåsa på ett sätt som fick Bertil att tänka tillbaka på januari månad samma år. Då hade stormen Gudrun vräkt in med full kraft medan bröderna suttit just vid det här bordet och resonerat om hur de skulle kunna sköta sin skog i framtiden nu när ingen av dem var så pass kurant att de kunde arbeta med motorsåg och allt det andra som krävdes av dem. Stormen hade löst deras problem. Långt mer än hälften av skogen hade blåst ner, och när de följande morgon skådat ut och sett den enorma förödelsen hade de bara konstaterat att det här var något de fick lov att leja för. Själva hade de klarat sig utan skador eftersom det inte fanns några träd just kring gårdens byggnader. Och de hade inte gett sig ut i stormen, bara stannat inne och upplevt hur strömmen slutat fungera, ett fenomen de fått leva med i fem dygn. Men det hade inte gjort så mycket eftersom de inte rört något i köket sedan föräldrarnas tid på gården. Det hade bara varit att gå ut och hämta ved och tända den gamla goda spisen av märket Klavreström.
Nu när vinden tilltog ytterligare kände Bertil vissa rysningar längs ryggraden. Medan han sörplade i sig sitt ljumma kaffe och förstrött bet i sin sega smörgås funderade han vidare. Ett par månader efter stormen hade bröderna fått tag i en entreprenör med de skogsmaskiner som behövdes och sedan hade allt nerblåst virke samlats upp till enorma travar kring skogsbrynet i söder. Nu var allt bortfraktat och Bertil kunde så här i efterhand konstatera att han och Helge visserligen lidit vad man kallar en ekonomisk förlust men att den förlusten egentligen inte drabbade någon eftersom de varken hade arvingar eller skulder. Så vad då?
Bertil hade vid det här laget svalt den sista biten av smörgåsen och sköljt ner den med den sista skvätten av det äckliga kaffet. Styrkt i sin tro att det som skedde utanför huset just nu bara var en stilla västanfläkt jämfört med stormen Gudrun låste han upp dörren och gick ut bakom knuten. Där tog vinden ett ordentligt tag om hans kropp, vilket fick honom att hukande springa in igen. Han låste dörren och bestämde sig för att han framgent skulle tro varken på spöken eller folk i svarta skåpbilar. Så småningom somnade han i sin kammare och sov drömfritt till dess att det svaga morgonljuset långsamt nådde honom.
——-
Sedan Albert så småningom fått liv i Elin satte han henne i soffan vid köksbordet och höll henne hårt medan han sneglade på brevet och kuvertet som han just tagit upp från golvet. Elin gav ifrån sig en serie ljud som närmast verkade som stönanden, och Albert blev en smula orolig över sin hustrus tillstånd. Till slut kom Elin så pass till sans att de båda kunde pratas vid. Den konversation som uppstod kunde knappast kallas något annat än omtumlande. Elin svamlade något om att Kalle kommit tillbaka till livet och att han nu tänkte komma hem. Albert hade svarat att det skulle vara roligt att få träffa svågern, men sedan hade inte mer blivit sagt eftersom Elin föll in i något som närmast kunde betraktas som dvala.
Albert var inte den som läste andras brev. Följaktligen lade han det nyss hemkomna amerikabrevet tillbaka i kuvertet, lade alltsammans på bordet och bar in Elin i kammaren, där han varsamt lade henne på sängen. Väl införstådd med att hustrun måste ha fått något av en chock gick han ut i köket för att själv ordna med sitt elvakaffe. Han var ingalunda den sorts man som skämts bort av en daltande moder i en tid då männen skulle hålla sig till sitt och kvinnorna till sitt. Tvärtom hade Ingrid sett till att inviga båda sönerna i matlagningens konst. Själv hade hon nämligen hört talas om äldre män som blivit änklingar och som hållit på att svälta ihjäl eftersom de aldrig fått lära sig att koka ägg eller potatis.
Sedan Albert stökat undan elvakaffet med ett antal smörgåsar tittade han hastigt till Elin innan han gick ut för att fortsätta sitt arbete med all den ved som måste köras hem, torkas och stoppas in i vedboden inför den kommande vintern. Han slet hårt hela eftermiddagen tillsammans med Mops, som nu blivit hans goda arbetskamrat. Det syntes också på Mops att han trivdes nu när han fick komma ut och röra på sig. Sent på eftermiddagen kom de båda tillbaka med ett rejält lass stockar och annat som skulle komma att omvandlas till god ved. Albert spände ifrån hästen och såg sig omkring. Var fanns Elin? Varför var hon inte på väg att samla in korna för kvällens mjölkning? Albert gick in och ropade men fann till slut att hustrun fortfarande låg kvar på deras gemensamma säng i kammaren. Hon sov djupt.
——
Den här gången gick det bara en vecka innan Elin åter var på fötter. Albert, som hela tiden vakat över henne medan han skötte arbetet på gården, såg med stor glädje hur Elin hämtade sig. Han hade fått mata henne som ett barn, men han hade inte kunnat ge sig iväg för att hämta hjälp från modern eller provinsialläkaren i Remshult. Grannarna ville han inte för sitt blanda in, så det hade bara varit att avvakta. Nu verkade Elin vara tillbaka, och hon log mot sin man.
Elin och Albert gick ut i försommarkvällen, och Elin frågade efter brevet från Kalle. Albert hämtade det, och de satte sig sida vid sida på förstugutrappen och läste tillsammans. Ur kuvertet ramlade den här gången tre sedlar, alla med valören tjugo dollar. Båda stirrade på sedlarna eftersom de aldrig förr sett amerikanska pengar. Efter ytterligare läsning konstaterade Elin att sedlarna kunde de minsann växla in hos Sparbanken i Remshult, men det där med att Kalle skulle vara välkommen hem var minsann inget hon ville kännas vid.
Elin drabbades av två helt motsatta känslor, den ena speglade stor glädje, den andra djup sorg. Glädjen kom sig av att Kalle tydligen levde och att hon nu slapp förställa sig och leva med lögn. Sorgen bestod i att modern behövt lida så mycket under sina sista år. Slutligen kom ytterligare en känsla upp, nämligen det fula sätt på vilket Kalle agerat. Elin blev rent ut sagt förbannad när hon tänkte på Kalle och hur han betett sig. Av alla de här känslorna var det bara ilskan över Kalle och hans rymning som hon delgav Albert. Resten kapslade hon in och tänkte att den nu snart sexåriga tråden skulle hon aldrig mer ta upp med någon, kanske inte ens med sig själv.
Medan makarna Olsson satt där på förstugutrappen och väntade på att korna skulle komma hem för kvällsmjölkningen dök ett stort frågetecken upp i Elins huvud. Hittills hade hon bara tänkt på orsak och verkan, men nu började hon grunna över vem det egentligen var som fick skotten från bösspiporna och därmed två gedigna hagelsvärmar rakt igenom huvudet så att hjärnsubstans och blod spred sig runt hönshusets väggar. Och vem var det som modern egentligen sänkt i Oxdjupet. Tankarna började åter mala i Elins huvud medan hon gick ner till ladugården där korna nu börjat samlas. Var det här senaste brevet verkligt? Det var i alla fall skrivet med broderns handstil, en handstil som hon mindes från skolan. Den var spretig och föga vacker, medan Amanda haft en mycket prydlig handstil. Så om det inte varit Kalle som skrivit det senaste brevet, så var det definitivt inte heller deras gemensamma mor.
Medan Elin mjölkade sina älskade kor fortsatte tankarna att mala i hennes huvud. Det hela kunde inte ha varit en dröm eftersom hon hört skottet och senare sett den döda kroppen i vintermörkret i hönshuset. Att hon sedan spytt och blivit konstig i många veckor fördunklade ingalunda den hemska upplevelsen. Minnet fanns kvar, och det var verkligt. Där fanns också moderns berättelse om hur hon begravt kroppen i vattnet, och Elin stelnade nästan till av fasa när hon nu med båda händerna på kospenarna tänkte på hur hon städat upp i det sargade hönshuset. Sedan sansade hon sig åter medan hon bestämde sig för att snarast städa upp allting efter sin mor på den där övervåningen som hon sällan besökt.
Medan Elin gick med sin mjölkspann till mjölksilen slog henne ytterligare en tanke, och den slog henne så hårt att hon nästan tappade spannen medan hjärtverksamheten började skena. Elin lyckades ställa spannen innan hon måste ta sig för bröstet för att lugna andhämtningen. ”Men”, tänkte hon medan hon fortsatte sina flämtande andetag. ”Men hur kunde mor veta att Kalle rest först till New York och sedan till Chicago och i sina egna brev nästan säga samma sak som Kalle själv berättat. Det enda som skilde var den brutna armen och arbetet vid järnvägen.” Sedan fick hon ytterligare ett tankeproblem på halsen, nämligen det faktum att Amanda visat ett brev från någon form av myndighet i Chicago och att det brevet talat om att Kalle var död, ett besked som alla mottagit med stor sorg. Hon måste alltså säga en del av sanningen till Albert men bara den lilla del som innebar att modern blivit galen och hittat på det där om brevet från någon myndighet i Amerika.
——
Nu började Elin resonera i lite av samma banor som Amanda. Kunde det vara som så att man kunde låtsas att Kalle ändå var död och att hans eget brev blivit fördröjt på vägen och att det officiella brevet från Chicago var det som gällde eftersom det kommit först. Elin ville naturligtvis inte för sitt liv blanda in Albert i de här resonemangen. Elin älskade och beundrade sin man för hans stora arbetsamhet och mycket annat, men hon förstod att Albert var ordblind och alltså inte kunnat läsa Kalles brev något vidare. Och han skulle inte heller i fortsättningen vara det minsta intresserad av någon som helst läsning. Elins tankegångar skulle säkert verkat hur förvirrade som helst för en utomstående, men för henne själv var de solklara.
Följande förmiddag gick Elin upp på övervåningen för att röja ut efter sin mor och få alla icke önskvärda saker utanför husets väggar. Det var då, sedan hon greppat brevet från Kalle och tagit det med sig upp, som hon insåg att hon inte ens skulle kunna svara Kalle på hans propå om att komma hem till Olsboda. Hon hade ju velat tala om för honom att hon numera var gift, att modern var död och att hon inte alls begrep hur de efter alla dess år skulle kunna reda upp sina affärer. Det fanns nämligen ingen avsändaradress på kuvertet, och hon insåg givetvis att hon inte bara kunde skicka ett brev med adressen Kalle Samuelsson Chicago, USA.
Så tog Elin itu med allt det som visserligen var svårt men ändå skönt att få överstökat. Hon tog alla sängkläderna ur moderns säng och slängde dem nedför trappan. När hon kom tillbaka hittade hon nyckeln till Amandas kista på sängbottnen och med en känsla av att hon visste var kistan fanns gick hon upp på husets vind. Efter mycket letande bland en massa bråte fann hon vad hon sökte efter och låste upp den gamla familjeklenoden. Utan att ägna innehållet en tanke lade hon ner brevet från Kalle och låste kistan på nytt. Men sedan ångrade hon sig, låste upp kistan igen och tog ut det officiella brevet från Chicago med Kalles dödförklaring. Sedan låste hon kistan än en gång medan hon muttrade något om att just det här brevet skulle hon komma att få nytta av. De övriga kunde stanna där de var, och hon hade ingen tanke på att berätta vare sig för Albert eller någon annan om kistans och därmed de andra brevens existens. Det skulle förbli hennes egen hemlighet även om någon granne i framtiden skulle fråga henne om Kalles alla brev till Amanda. Nyckeln till kistan tog Elin med sig ner och hängde den på den spik i det stora skafferiet där hon visste att modern tidigare förvarat den.
Elins dag förflöt med städning. Undantaget var elvakaffet som hon under muntert samtal serverade sedan Albert kommit in och framfört att han var hungrig och att det skulle bli gott med mat. Elin hade, väl medveten om sin mans goda aptit, denna dag ställt fram bröd, smör och ost. Hon hade också stekt ägg och fläsk. Albert satte sig vid bordet och åt med god aptit. Efter avslutad måltid förklarade Albert med ett brett leende att han var nöjd och att han skulle återgå till arbetet med att laga saker som behövde ses om på gården. Elin gav sin man en stor kram innan hon dukade av, diskade och fortsatte att röja ut efter modern.
Frampå eftermiddagen hade Elin samlat ihop en stor hög av olika saker på gårdstunet. Där fanns Amandas sängutrustning, hennes kläder och en hel del annat som Elin för sitt liv inte ville spara. När Albert visade sig ställde hon sig tillsammans med sin make framför den stora högen och ställde den fråga som gällde dem båda. Vad gör vi med det här? Albert log brett medan han förklarade att det inte var några som helst bekymmer. Han skulle frakta undan det hela och elda upp alltsammans vid lämpligt tillfälle. Nöjd med svaret fyllde Elin en spann med varmt vatten från vedspisen, hällde i en god portion såpa och gick återigen upp till moderns övervåning som hon skurade omsorgsfullt. När hon kom ner igen var det dags för mjölkning, och hon kände sig nöjd med dagens arbete. Brevet från myndigheterna i Chicago gömde hon i skafferiet.
——
Bertil och Helge gick mest och stökade på sin gård, på Södergården i Olsboda. Båda var ju pensionärer, alla djuren var sedan länge borta ur ladugård och hönshus, och bröderna köpte numera allt de behövde på ICA-butiken i Remshult, där en ättling till handelsmannen från deras föräldrars tid försökte överleva i konkurrensen från lågprisbutiker, stormarknader och annan skit som fanns att tillgå i såväl Vetlanda som Växjö och Nybro. Men bröderna hade bestämt sig för att aldrig gå över ån efter vatten utan hålla sig till den lokala lanthandel som trots allt fortfarande existerade även om innehavaren gick på knäna. När ICA-butiken någon gång i framtiden var ett minne blott, så fick de väl ge sig iväg längre för att köpa sin mat. Om de levde så länge, brukade de resonera.
Nu i november månad i nådens år 2005 fanns det egentligen inte så mycket annat att göra än att försöka läsa dagstidningen och titta på TV. Eftersom båda bröderna led av dyslexi, ett ord som man numera använde i stället för ordblindhet, så blev tidningsläsningen närmast en plåga. När det gällde TV:n, så var det mestadels program med svenska språket skrällande ur apparatens högtalare som gällde. Att läsa texter till utländska filmer och annat trams medförde sina svårigheter, och eftersom varken Bertil eller Helge förstod ett ord engelska eller något annat främmande språk, så var saken klar. Att de dessutom genom åren fått nedsatt hörsel på grund av motorsågar och andra moderna maskiner medförde att ljudnivån på TV:n var betydligt högre än vad folk i allmänhet stod ut med.
Så för det mesta handlade livet på kvällarna om att sitta vid köksbordet och resonera. Bertil, som mestadels förde befälet över den alltmer nersupne tvillingbrodern, förde ofta in resonemanget på det som handlade om landsbygdens utarmning och att det snart inte fanns en jävel som ville leva som de själva gjorde med nära till naturen och fullt av skogens alla djur omkring sig. Bertil hävdade också att man måste tillbaka till närproducerad mat om mänskligheten skulle överleva. Det här var något som han troligen snappat genom något teve-program men som han gjort till något av sin egen grej. Därför hade han beslutat sig för att senast kommande sommar ta fram den gamla traktorn och en del av de redskap som fanns kvar på gården och odla upp lite av de forna trädgårdslanden. Men det var inga tankar han delgav Helge. Han fick väl se hur det kunde bli. Allt låg dock i linje med hans vägran att köra längre än till Remshult för att köpa mat.
Bertil hade i allt sitt resonerande inte lagt märke till att Helge lämnat bordet och gått ut i den sena novemberkvällen. Han reste sig efter en stund för att gå ut och se vart brodern tagit vägen. Efter en stund såg han ett svagt ljussken från ladugården och gick dit. Där lufsade Helge omkring med ficklampa i handen som om han letade efter något. ”Fan”, muttrade Helge, ”det måste vara här någonstans som farsan förvarade björnsaxen som han fick med sig från Slätteryd.” Bertil stannade i undran om brodern helt mist förståndet. Men så var tydligen inte fallet eftersom Helge var nykter och gick med säkra steg. Efter en stunds letande, medan Bertil förundrad tittade på, fick Helge syn på föremålet för sin kvällsvandring. Under en hög med gammal kvarbliven halm och längst in i den sedan länge övergivna grisakätten hittade Helge det han letat efter. Med en min av triumf släpade han fram den gamla tunga björnsaxen och försökte förgäves dra isär dess käftar. ”Det här kräver olja och annat”, muttrade han, ”men det får vara för ikväll, för nu vet jag i alla fall att den här grejen finns kvar och jag skall få den att fungera.”
Nu verkade det närmast som om det var Helge som tagit befälet när han med snabba steg gick mot huset utan att vänta på brodern. Ficklampan hade han släckt eftersom den svaga ytterbelysningen vägledde dem båda. Bertil hann ifatt Helge, och innan de gick in fick Helge frågan vad tusan han skulle med björnsaxen till. Helge gick in, Bertil kom efter och efter en stund kom Helge med svaret på frågan sedan de åter satt sig vid köksbordet. Det visade sig att det var så att Helge under eftermiddagen sett en stor svart jävla skåpbil stryka längs den gamla vägen i Olsboda. Och eftersom inte alla husen var bebodda, så kunde det betyda att skåpbilens ägare eller vad nu handlade om var ute efter att göra nya inbrott och slå ihjäl mer folk. Därför skulle han redan nästkommande dag ta hand om björnsaxen och göra den i ordning och smörja upp den. Eftersom han visste hur man spände den, så skulle fortsättningen inte vara något problem. Avsikten var att placera den tunga saken framför nedersta steget på yttertrappan. Och sedan skulle det bara vara att vänta på god fångst, menade Helge. Bertil begrep ingenting men sade att resonemanget säkert var klyftigt. Sedan låste han ytterdörren och förklarade att det var sängdags.
——
Elin berättade för Albert att hon ordnat med bouppteckning efter modern och att den högt betrodde bouppteckningsmannen skulle komma om ett par dagar. Under tiden skulle Albert inte bekymra sig det minsta om vad som komma skulle utan bara fortsätta med sina kära sysslor på gården. Elin hade också bett Albert att inte berätta för någon om det senaste brevet från Kalle. ”Det här är något vi håller för oss själva”, hade hon sagt. Albert hade nickat och förstått att Elin ville ordna upp allt själv efter sin mor även om de nu var gifta.
Bouppteckningsmannen kom som avtalat och blev bjuden på kaffe och bullar i finrummet. Sedan började arbetet, men Elin kunde bara konstatera att moderns efterlämnade tillhörigheter var begränsade till några få saker och att det nu var hon och hennes man som bodde här och att det mesta av det som omgav dem var deras. Att Elin låtit elda upp det mesta av Amandas tillhörigheter lät hon bli att berätta. För övrigt hade ju de sakerna inte haft ringaste värde.
”Jaha”, sade bouppteckningsmannen med myndig stämma sedan de första formaliteterna klarats av och listan över Amandas fåtaliga ägodelar upprättats. ”Jaha”, fortsatte han, nu lite mildare i tonen. ”Och så var det frågan om det allra viktigaste, det här med gården. Den tillfaller såvitt jag förstår Elin Olsson, född Samuelsson och hennes broder Kalle Samuelsson, sedan många år avflyttad till Amerika. Eftersom Kalle Samuelsson hört av sig vid ett flertal tillfällen brevledes antar jag att han fortfarande är vid god vigör och gör anspråk på sin arvslott i gården. Dock har det sports mig att någon form av myndighet i Amerika meddelat att sagde Kalle Samuelsson avlidit utan att lämna några ägodelar efter sig. Stämmer det?”
”Jo”, sade Elin blygt, ”det stämmer”, sade hon samtidigt som hon lämnade fram Amandas sista förfalskade amerikabrev. ”Jo, min bror dog i Amerika, och jag saknar honom mycket. Sedan miste jag ju min mor, men nu är allt mycket bättre sedan Albert och jag gift oss.” Elin snyftade till och förde förklädessnibben till ögat liksom för att torka en tår. Bouppteckningsmannen harklade sig och frågade om han fick ta med sig myndighetsbrevet från Chicago och lägga det till bouppteckningshandlingarna. Om så skedde skulle Elin även formellt bli ensam ägare till Södergården i Olsboda, givetvis tillsammans med sin man Albert. Visst, Elin hade ingenting emot att lämna ifrån sig brevet. Hon hade ju redan pratat med sin man om den saken.
Vid det här laget hade Albert kommit in och hälsat på bouppteckningsmannen. De tre pratades vid en kort stund, varefter bouppteckningsmannen förklarade att hans ärende var uträttat och att han skulle ge sig iväg. Så skedde, och Elin och Albert satt ensamma kvar i finrummet där Elin serverade dem båda varsin kopp uppvärmt kaffe. Elin drog sin stol intill Alberts och lade armen om sin mans breda axlar. ”Du”, sade hon sakta, ”nu när allt det här sorgliga är överstökat vill jag be dig att glömma två saker. Det ena är brevet från Kalle, det andra är sedlarna han skickade till oss. Eftersom vi tidigare varit överens om att aldrig mer tala om brevet och Kalle måste vi också vara överens om att glömma de tre sedlarna även om de skulle betyda en hel del i svenska pengar. För om vi växlar sedlarna till kronor är det alltid någon som blir misstänksam och börjar undra varifrån de kan ha kommit.” Albert nickade som bekräftelse på att han förstod. Elin hade redan placerat sedlarna tillsammans med brevet i kistan på vinden, och Albert frågade aldrig någonsin efter vart sedlarna tagit vägen.
IV
Under det tidiga 1930-talet slog den amerikanska krisen hårt mot Europa, så även gentemot Sverige. Såväl bönder som kvarvarande torpare och arbetare vid olika industrier och bruk fick känna av inkomstminskningar och stigande priser. Naturligtvis var det så att landsbygdens folk klarade sig bäst eftersom de hade det mesta av det de behövde på sina gårdar medan de som arbetade vid glasbruk och andra småindustrier fick det betydligt kärvare. De många glasbruken, som fanns inom några mils radie från Remshult, drabbades hårt. Även Remshults glasbruk fick känna av krisen, men här var det trots allt inte lika illa eftersom Patron under många år varit en klok man som med stor sparsamhet sett till att det fortfarande fanns hyfsat med pengar i företaget. Patron resonerade som så att han till varje pris måste se till att behålla sina goda medarbetare. En dag skulle konjunkturen vända och då hade han en klar fördel gentemot sina många konkurrenter. Han snålade hellre själv in på konjaken och den goda maten än att riskera framtiden för Remshults glasbruk.
Den svenska staten samlade i likhet med en lång rad andra stater i Europa ihop sig för att kunna möta den uppkomna krisen på ett bra sätt. I Sverige fick Arbetsmarknadskommissionen i uppgift att skapa de nödhjälpsarbeten som behövdes för att ordna sysselsättning och därmed viss inkomst till alla de som blev av med sina arbeten. I huvudstaden resulterade alltsammans i en hel del stora byggnadsprojekt, bland annat startades uppförandet av gigantiska stenmurar runt de kyrkogårdar som redan anlagts för att hysa och hedra alla avlidna storstadsbor. På landsbygden sattes stora vägbyggen igång, något som verkligen behövdes eftersom en hel del bilar nu börjat dyka upp på de gamla leriga byvägarna. En och annan hade redan kört fast med sin T-ford, och en enhällig opinion krävde nya och bättre transportleder för den nya tidens bensindrivna och illaluktande fordon.
Den nya tiden kom givetvis även till Remshult och Olsboda. Patron, som inte skaffat någon bil men som innan krisens utbrott haft funderingar i den vägen, var helt nöjd med att sätta sig i hästskjutsen när han behövde ge sig iväg någonstans. Han behövde dock inte färdas så långt på det viset. Remshult hade ju sin järnväg, och den var tillräcklig för de transporter som krävdes. Järnvägen hade förresten varit ett stort plus för Remshults glasbruk eftersom de frustande ångdrivna ekipagen under lång tiden kunnat föra ut glasbrukets produkter till köpare lite varstans i Europa, främst till England. Patron tog därför det mesta med ro där han om kvällarna satt hemma i bruksherrgården och läppjade på den lilla skvätt konjak han trots allt unnade sig före sängdags.
Det stora vägbygget nådde Remshult och Olsboda under de första åren av 1930-talet. Olsboda låg lite vid sidan om, men Vägstyrelsen var ändå mån om att skaffa sig ordentligt med grundläggningsmaterial inför det som komma skulle. Sålunda hade en väginspektör redan 1932 dykt upp i Olsboda och begärt att de som hade ordentligt med stenrösen och annan odlingssten skulle ställa resurserna till förfogande eftersom det behövdes en hel del sten för att grunda och stötta upp de nya vägarna. Amanda och Elin hade för en ringa ersättning överlåtit en del gamla rösen på några av sina och torpens marker till vägbyggarna.
Den nya vägen byggdes med stort buller strax utanför Olsboda. Det enda men egentligen helt försumbara problemet var att vägen hamnade mellan Södergården och torpet Solhaga, där Peter och Emma bodde. Ett liknande problem hade man mött många år tidigare då järnvägen, som nu kom att gå parallellt med den nya landsvägen en god bit, skurit av gården från torpet. Men eftersom det ännu inte fanns någon större trafik att tala om var det bara att följa den gamla och två kilometer långa vägen från Södergården till Solhaga, stanna vid såväl den nya landsvägen som den redan nu gamla järnvägen, se sig för och sedan gå över.
De flesta män som arbetade med vägbygget var friställda glasarbetare från ett antal glasbruk runt om i bygden. De kom tidigt på morgonen, ofta efter en lång vandring från hemmet, de hade en enkel matsäck med sig, och de arbetade hela dagen utan att knota. Alla visste att det här var enda sättet att få hem de fåtaliga kronor som behövdes för att hålla familjen med mat. Sedan fick fackföreningen säga vad den ville. De var visserligen glasarbetare, men deras främsta uppgift här i livet var att fortsätta att hålla hustru och barn vid liv. De arbetade med spadar och andra verktyg som ställts till deras förfogande och med hästar som dragare. Här fanns inga mer avancerade maskiner att tillgå, så därför var det bara att använda den muskelkraft som fanns hos människor och djur.
Även på Remshults glasbruk blev man till slut tvungen att sända ut några av sina trogna medarbetare på vägbyggena. Det handlade främst om ett antal slipare som under en längre tid inte haft särskilt mycket att göra eftersom köparna till stora kristallvaser och granna serviser just nu saknades. Men patron hade försäkrat sina slipare att de var välkomna tillbaka när konjunkturen vände framöver. Med det beskedet lät sig sliparna och några andra som just då var överflödiga nöja. Patron räknade tillsammans med sin trogne kamrer mycket noga på vad som krävdes i både nutid och framtid.
Det vackra kulturlandskapet, som omgav människorna på landsbygden, började vid det här laget att nå sin kulmen. Det stora stenmurarna var byggda på sin solida grund, och många av de stora stenarna ute på åkrarna hade börjat tas upp ur marken. Just det här arbetet med de stora stenarna fortsatte vid den här tiden, för det var runt de här stora stenarna som de gamla åkrarnas odlingsrösen en gång samlats. Av odlingsrösena hade man gjort allt möjligt, byggt stenmurar, uppfört skorstenar i husen, byggt vägar eller skapat en massa abborrgrund ute i sjöarna. Miljoner och åter miljoner ton sten hade under långa tider flyttats runt på den svenska landsbygden. Ytterligare ett antal stenmurar var påtänkta.
——
Elin och Albert märkte gradvis att de svåra åren började gå mot sitt slut. Elin, som vid det här laget var en mogen kvinna, längtade efter barn. Albert var mer tveksam och menade att man i dessa dåliga tider skulle låta bli att sätta barn till världen. Elin grunnade fram och tillbaka på hur hon skulle övertyga sin motsträvige man. Till slut tog hon hand om en vilsen hundvalp som rymt någonstans ifrån. Elin beslöt sig för att fostra valpen och göra den till sitt barn. Alltid en tröst.
Det hände något med det svenska landskapet de allra svåraste åren var över på 1930-talet. De många människor som flyttat till olika städer, framför allt till de stora städerna, hade inte släppt sina rötter. Och när alla inflyttarna till de stora städerna i sin tur fick arvingar, blev talet om livet på landet allt intensivare. Många vid det här laget välbärgade stockholmare och göteborgare och andra såg till att skaffa sig sommarställen utanför städernas gränser. Där kunde man koppla av, och där kunde man umgås i en god miljö som ännu inte smutsats ner av svaveldoftande bilar och motorbåtar.
Det här med att skaffa sig ett sommarställe nådde småningom även Olsboda. En dag under försommaren 1936 hade en stor bil letat sig ner från den stora landsvägen och stannat i byn. Bilens förare, en storvuxen och charmig man, hade frågat sig runt i byn. Han sökte efter ett sommarställe eftersom han ville komma ut från storstaden under den varma och goda tiden på året. Med sig i bilen hade han sin hustru som även hon steg ut och hälsade på de bybor paret mötte. Det visade sig att hustrun hade växt upp några mil väster om Remshult.
Efter att ha kommit tillbaka även nästa dag träffade paret i den stora bilen Sigrid och Rune Johansson i Storgården för andra gången. Kontakt uppstod, och Rune hänvisade till Klingatorpet som ju stod öde. Det gick an att hyra torpet om man ville, det var ju i hyfsat skick även om det fanns en hel del att göra med omgivningarna. Det långa gräset behövde slås, men det fanns ju lie, slipsten och andra redskap för detta på torpet. Så det skulle väl gå att komma överens. Och man kom överens efter det att man gått ut till torpet på andra sidan av den nya vägen. Det främmande paret, som berättade att de bodde i Stockholm, tyckte om det de såg.
Så kom det sig att Maja och Adolf Karlsson skrev ett hyresavtal med ägarna till Storgården. För etthundra kronor om året skulle de få disponera Klingatorpet i tio år framöver. Enda motprestationen var att de skulle hålla torpets omgivningar i skick samtidigt som ägaren förband sig att underhålla husen, som bestod av den låga lilla stugan, ladugården, vedboden, dasset och jordkällaren. Maja hade tyckt att det var mycket pengar, men Adolf hade viftat bort hennes funderingar och menat att de nu hade tillgång till ett bra sommarställe dit de kunde komma och koppla av från allt jäktet i storstaden. Det fanns ju till och med möjligheter till fiske i Storsjön, hade Rune sagt. Den tanken tilltalade Adolf i allra högsta grad.
——
Dagen efter fyndet av björnsaxen släpade Helge in det stora och tunga redskapet i den verkstad som fanns i anslutning till ladugården. Där var både dammigt och skitigt eftersom ingen på flera år haft någon anledning att gå dit. Men Helge bar och släpade sitt fynd och lyfte med viss ansträngning upp det på den stora bänken där det fanns skruvstäd och en rad träarbetsverktyg uppradade på väggen bakom bänken. Helge började med att damma av sitt fynd, varefter han letade fram en flaska motorolja, som han i rikliga portioner hällde över en väl tilltagen trasa. Sedan grep han verket an, tvättade av björnsaxen och smorde upp fjädern som man spände saxen med.
Björnsaxen var en halvmånformad sak med två hullingförsedda delar som var vända mot varandra när saxen var desarmerad och ofarlig. Men om man drog isär de två delarna, som närmast såg ut som käftar och lade dem utmed bänken samtidigt som man spände fjädern, så fick man ett fruktansvärt jaktredskap. Helge smorde på en massa olja och fick så småningom de gnisslande käftarna att fungera. Till slut kände han sig nöjd, spände saxen och slängde en kratta med skaft in i saxens mitt. Saxen slog igen med en högljudd smäll, klippte av krattskaftet och höll sig sedan helt tyst medan Helge torkade svetten ur pannan. ”Fy fan för att hamna i en sådan här”, tänkte han, ”om det där krattskaftet varit mitt ena ben, så hade det inte varit speciellt roligt. Undrar vad farsan hade den här saken till. Här fanns väl inga björnar som strök omkring såvitt jag minns.”
Helge gick in till Bertil och berättade vad han haft för sig. Bertil i sin tur undrade vad som nu skulle ske, om Helge skulle jaga björn eller något annat högvilt. Bertil underströk att om Helge tänkte sig att få något byte i saxen, så måste han agna den med något attraktivt, till exempel en bit fläsk eller något liknande. Att Helge hade för avsikt att använda saxen som skydd mot inkräktare var en tanke han slagit ifrån sig redan föregående kväll och tagit mest som ett skämt. Men nu insåg han plötsligt att brodern menade allvar. Helge var livrädd för att någon skulle ta sig in om natten och slå ihjäl honom. Men om den stora björnsaxen stod laddad utanför dörren sedan bröderna lagt sig skulle allt vara mycket tryggare. Den behövde minsann inte laddas med vare sig fläsk eller något annat ätbart. Det räckte med att den bara stod där beredd på att någon skulle kliva rakt i den i vintermörkret. Och då skulle det bara säga pang.
Bertil skakade på huvudet men lät brodern hållas. Följden blev att Helge släpade ut den stora björnsaxen i novemberskymningen och ställde den framför trappan till ytterdörren. Sedan ropade han in till brodern och meddelade att han ämnade ladda saxen. Bertil svarade med en varning som lät som något sådant som att se för fan till att du inte fastnar i skiten. Helge spände saxen och gick in. ”Ta för tusan med dig ficklampan när du skall gå ut och pissa i kväll”, sade han till brodern, ”för om du går utan ficklampa och kliver i saxen, så blir du av med benet.” Bertil förstod vad Helge menade men lät brodern hållas. Själv var han av den åsikten att det säkert vore bra att ha en väl fungerande ficklampa med sig när det var dags för kvällsdrillen.
——-
Åren gick och inget särskilt inträffade mer än att konjunkturen hela tiden var på väg uppåt och att alla kände att de fick det lite bättre för var månad som gick. Ute i världen pågick storpolitik, nazisterna härjade i Tyskland där de dragit igång stora motorvägsbyggen och annat för att komma ur krisen. Det verkade som om Europa liksom Amerika nu var på rätt väg. Enda orosmolnet var det där med nazisterna i Tyskland. Tidningarna var fulla av spekulationer, men det var knappast något som påverkade livet i Olsboda. Hårt arbetande bönder brydde sig bara om sin höskörd och annan produktion som gården förväntades åstadkomma.
I Olsboda hade man dragit in elektrisk ström i alla gårdarna redan i slutet av 1920-talet, men alla de som var vana vid fotogenlampor och stallyktor med levande ljus var inte särskilt imponerade av nymodigheten. Det blev helt enkelt för dyrt att ha strömmen tänd, resonerade man. Fotogenen var billig, och det var aldrig några problem att skaffa nya glas till lamporna om något gick sönder. Det var bara att handla i Remshult, där glasbruket hade en stor produktion av den här varan.
Under den andra hälften av 1930-talet ändrades mönstret såtillvida att Elin såg till att skaffa hem några elektriska armaturer och komplettera den ensamma lampkupa som hängt i kökstaket i många år. Även de nya armaturerna fanns att köpa i Remshult, och det fanns så pass mycket att välja mellan att Elin såg till att köket fick ett ytterligare ett par lampor. Hon rustade också upp kammaren och finrummet samtidigt som hon med hänsyn till de äldre generationerna lät de gamla och bastanta taklamporna med sina fotogendrivna insatser hänga kvar. Albert hade inget att invända mot nyordningen. Tvärtom, han tyckte det var trevligt med mera ljus under den skumma årstiden. Han frågade inte heller efter vad det kostade, eftersom det var Elin som skötte allt som hade med pengar att göra.
Elin hade ett önskemål till, nämligen en radio. Hon hade hört talas om och även lyssnat på den nymodigheten vid ett av sina besök i Remshult. Men nu stötte hon på svårigheter, för i Remshult fanns det ännu ingen som handlade med den här sortens tingestar. För det första måste hon nu ge sig längre bort för ett eventuellt inköp och för det andra måste hon övertyga Albert om nyttan av att ha något som spred såväl talade nyheter som musik i hemmet. Rent ekonomiskt skulle det säkert inte bli några problem. Elin hade kunnat lägga undan lite pengar under de senaste åren, och de pengarna hade hon satt in på Remshults sparbank. Efter många om och men fick Elin till slut tag på sin radio. Det var en begagnad och bara två år gammal Luxor, som under högtidliga former installerades i köket i början av 1937. Eftersom skapelsen krävde en ordentlig antenn, så spändes en sådan från radion, genom ett hål i väggen invid fönstret och ut till en stolpe som Albert installerade några meter från huset.
Ungefär så här såg det ut när Elin en sen och mycket vacker eftermiddag i augusti månad 1937 föreslog att hon och Albert skulle ta med sig en kaffekorg och gå ner till klipporna vid åmynningen i Storsjön. Albert hade inget emot förslaget utan följde med Elin och hennes hund. Den här hunden hade visat sig var ett fynd, en gatukorsning med mycket schäfer i. Elin hade fostrat honom omsorgsfullt och därmed fått en god kompis som dessutom var en trogen vakthållare på gården.
Med kaffekorgen mellan sig och hunden springande kring benen gick Elin och Albert de ungefär 200 meterna till stranden med klipporna. Hunden drack vatten ur sjön medan Elin dukade upp det hon tagit med sig. Där fanns kaffe och bullar, där fanns smörgåsar med stekt ägg och korv och en hel del annat smått och gott. De lät sig väl smaka och bjöd sedan Loffe, som hunden kallades, på den sista smörgåsen.
Solen började sakta dala på himlen men det var fortfarande varmt och gott. Loffe hade lagt sig ner när Elin plötsligt börjat klä av sig efter att ha spanat ut över sjön och konstaterat att närmaste båt var så pass långt borta att den inte skulle innebära några problem. Sedan Elin klätt av sig helt naken vände hon sig till Albert och tog hans hand. ”Kom”, viskade hon, ”kom så badar vi.” Full av förundran över hustruns tilltag var inte heller Albert sen att komma ur kläderna. Det blev många skratt och mycket plaskande innan Elin åter tog sin man i handen och ledde upp honom på de varma klipporna där hon förförde honom. De stannade kvar länge, längre än de egentligen bort göra med tanke på de råmande korna därhemma. Den 17 maj 1938 födde Elin två välskapta pojkar hemma på gården. Barnmorskan lyfte upp dem en i taget och gratulerade makarna Olsson till deras enäggstvillingar.
——
Det visade sig att Patron resonerat helt rätt när han satsat på att behålla det mesta av sin skickliga arbetskraft under de svåra krisåren. Nu, i början av 1938, stod han därför fullt rustad att möta en expanderande marknad för glasvaror. Och hans arbetare var i sin tur lojala tillbaka. De visste att Patron förlorat mycket pengar på att låta de flesta stanna i arbete, och därför var det ingen som flyttade sin kunskap till något av de andra glasbruken även om det bjöds lite högre lön. Fackföreningens ordförande vid Remshult sade rent ut till sina medlemmar att stanna kvar, för om de nu skötte sig kunde de måhända räkna med högre lön längre fram när Patron åter tjänade pengar.
Och Patron, som förvisso var en slipad säljare och affärsman, tjänade pengar igen. Han såg till att lägga om produktionen en hel del genom att kraftigt minska på tillverkningen av buteljer och annat emballageglas. Han behöll större delen av det slipade sortimentet även om det inte var särskilt lönsamt. Här var det bara omsorgen om de återanställda sliparna som gällde. Patron resonerade som så att han kunde minska på det slipade glaset gradvis, eftersom många av sliparna närmade sig pensioneringen. Sedan behövde han inte låta utbilda eller ta in några nya.
Patron satsade nu för fullt på sådant som kunde gå på export. Det rörde sig om blåsta servisglas utan dekorer, det rörde sig om nyttoglas i form av vaser, skålar och annat som behövdes i varje hem i hela Europa. Han satsade också på den gamla pressglastekniken eftersom han visste att den här sortens billiga vardagsvaror sålde i stora mängder. Och till slut hade han även vidtalat ett par konstnärer att komma till Remshult från Stockholm för att se om de kunde skapa något i glas. Båda konstnärerna hade tidigare målat tavlor och framställt keramik. Men vad patron visste var att båda var skickliga tecknare, något som måhända kunde komma till pass nu när han tänkte satsa på graverat glas och kanske utöka antalet anställda i gravörverkstaden.
Patron var givetvis helt medveten om att några av de större glasbruken långt tidigare satsat på en mer konstnärlig produktion men att detta inte var något som lönade sig så värst. Men vid sammanträdena med sina kollegor och konkurrenter i Svenska Glasbruksföreningen hade han förstått att det med konstnärer trots allt kunde vara bra eftersom man därigenom kunde skapa ett sortiment som kunde bli en skylt ut mot publiken. Och om skylten fungerade, så skulle folk också köpa mycket av allt det andra som producerades. Så de här sammanträdena i föreningen var trots allt inte så dumma. De ägde för det mesta rum på stadshotellet i Växjö och avlutades alltid med en god middag och ett stort antal kvällsgroggar.
I början av 1938 sysselsatte Remshults glasbruk lite mer än 150 personer. Glasbruket hade genom god framförhållning vuxit till ett av de större i regionen. Eftersom det ständigt tycktes fattas folk på hyttgolvet, så var det heller inga problem för den manliga delen av ungdomarna att få arbete när de slutat skolan. Även en hel del unga kvinnor fick också arbete efter hand. De utbildades inte till glasblåsare, vilket fortfarande var ett helt manligt yrke. I stället hamnade de i avsyningen, kantslipningen, diskningen eller packningen. Patron gick omkring på dagliga promenader och såg till att allting fungerade. Några timmar om dagen satt han på brukskontoret, där han tillsammans med den skicklige kamreren höll ett stadigt öga på ekonomi och orderingång. Han talade också mycket i telefon med gamla och blivande kunder. Det mesta av kontakterna med omgivningen sköttes dock fortfarande mest genom brev. Det där med telefon var både besvärligt och dyrt, särskilt om det gällde avlägsna marknader.
Patron tog alltid själv hand om posten sedan den anlänt på morgonen. En dag såg han ett kuvert av ett mindre vanligt slag. Det hade amerikanska frimärken och var avstämplat i Chicago. Patron sprättade det brevet först av alla, och när han läst en stund lade han det ifrån sig och kliade sig om hakan med den vänstra handen. ”Kalle Samuelsson”, muttrade han, ” var det inte någon ute i Olsboda som hette så och som försvann till Amerika för så där en tio år sedan. Det var ju en hel del rabalder kring den saken.” Patron fortsatte att fundera medan han tog handen ifrån hakan. Hur det nu än var, så ville denne Kalle Samuelsson få kontakt med ett gediget svenskt glasbruk eftersom han ville bli återförsäljare av svenskt glas i Amerika. När Patron läst färdigt och fått veta att Kalle Samuelsson växt upp nära Remshults glasbruk återstod inga egentliga tvivel. ”Men”, tänkte Patron, ”kom det inte ett brev från Amerika där man förklarade att Kalle Samuelsson var död?”
——
I början av 2006, när bouppteckningen var undanstökad och mäklaren sålt moderns hus i Remshult till en tysk familj, satt bröderna Olsson hemma vid köksbordet och försökte förstå hur mycket pengar de egentligen hade. Mäklaren hade lyckats pressa upp priset för huset till för bröderna ofattbara 275.000 kronor, en summa som nu fanns i form av siffror på ett kontoutdrag från Sparbanken i Remshult, en av de få lokala sparbanker som ännu inte anslutit sig till den stora Föreningssparbanken. Att det dessutom fanns ytterligare ett antal kronor på kontot hängde samman med att modern levat mycket sparsamt och satt undan en del av sin magra pension på banken
”Du”, sade Helge, ”nu kan vi väl köpa oss den där suven som vi behöver. Den här taskiga gamla Volvon vi har är ju inget vidare att åka i.” Faktum var att den gamla Volvon hade modellbeteckning 740 och var ganska precis tjugo år gammal vid det här laget. De var en skåpbil som vissa kallade 745 eftersom den hade en stor baklucka och ett ordentligt lastutrymme. Det hade i alla år varit en hyfsad bil, som bröderna köpt begagnad på avbetalning 1988 hos en bilhandlare i Oskarshamn. ”Vi kan väl åka dit igen, till bilhandlaren menar jag, och se om vi inte kan få en hacka för vår gamla bil. Visst, den är lite rostig och går lite taskigt, men i alla fall, vi har ju inte kört mer än lite mer än tjugotusen mil”, envisades Helge.
Bertil svarade inte. Han undrade vad en suv kostade och att pengarna kanske i stället skulle behövas till en massa eftersatt underhåll på gården. Här fanns tak som behövde tätas och staket som behövde rättas till. Jämfört med de andra gårdarna i byn gav Södergården ett intryck av förfall. Han tänkte vidare och kom fram till samma slutsats som Helge, nämligen att den gamla Volvon i princip var slut och att de trots allt behövde en annan bil. Och naturligtvis skulle det vara kul att glänsa med en suv även om alla skulle förstå att bröderna snabbt och effektivt bränt iväg varenda krona efter sin gamla mor. Innan bröderna skildes åt för kvällen tog de sin vanliga tur runt knuten, varefter Helge laddade björnsaxen innan de gick in igen. Det här hade blivit en vana, och båda var naturligtvis mycket försiktiga och försedda med ficklampa om de någon gång behövde gå ut igen.
Så kom det sig att tvillingbröderna Bertil och Helge Olsson redan nästa dag efter frukosten startade sin gamla Volvo och körde i riktning mot Oskarshamn. Det blev en vacker morgon, vägarna var ordentlig plogade och det såg inte ut att vara någon snö i sikte. Eftersom de varit tidigt ute höll bilhandlaren just på att öppna när de kom fram. De hälsades välkomna och steg in den stora hallen där ett stort antal välputsade bilar stod på rad. Så fort Helge kommit in i hallen bestämde han sig och gick med raska steg fram mot en Hyundai Santa Fe, öppnade dörren och satte sig. Bertil kom efter.
”Den här”, sade Helge, ”den här är precis vad vi behöver, den är nästan ny, har en ordentlig v-sexa under huven och automatlåda och fyrhjulsdrift. Kan inte bli bättre.” Bertil tittade en aning fundersamt på prislappen. Etthundranittiofemtusen stod det på den. Han tyckte det var mycket pengar men erinrade sig sedan att Volvon inte heller varit särskilt billig en gång i världen, den hade då kostat strax under hundratusen. Bertil tittade på Helge som i sin tur tittade på bilhandlaren, som nyfiket följt efter de tidiga kunderna. ”Vi betalar det som står på prislappen om du ger oss tiotusen för Volvon där ute”, sade Helge rakt på sak. Bilhandlaren blev en smula paff men beslöt sig för att slå till. Han behövde bli av med suven och få in pengar, och Volvon kunde han säkert kränga till någon polsk uppköpare av gamla uttjänta svenska bilar.
Affären gjordes upp under förmiddagen och efter kontakt med banken som konstaterat att bröderna Olsson var solventa nog att kunna betala etthundraåttiofemtusen kontant för suven. Hemfärden skedde därför redan mitt på dagen med Helge vid ratten. ”En underbar bil”, sade han, ”den här är skitkul att köra. Vill du prova på?” Bertil skakade på huvudet och menade att han tids nog skulle komma att ratta nyförvärvet. Nu gällde det att komma hem efter en tur förbi ICA:n i Remshult. Eftersom Bertil var den av de två som planerade alla matinköp och för det mesta också betalade, så var det bara för Helge att följa givna direktiv. Han tittade sig omkring när han körde in i Remshult och hoppades att folk skulle lägga märke till att han kom körande i en nästan ny frisk bil. Men det fanns ingen ute i det utarmade samhället nu i vinterkylan. I ICA:n var Bertil och Helge de enda kunderna.
V
Det avslutande 1930-talet var egentligen en lycklig tid i många avseenden. Patron hade äntligen sent i nådens år 1937 bestämt sig för att han, eller snarare glasbruket, nu skulle ha en bil. Och det skulle vara något ordentligt. Så det blev en amerikansk bil, en Ford med en sextio hästkrafters v-åtta under huven. Naturligtvis valde patron svart som sin färg, och nu kunde han ståta med något som var lite tjusigare än Remshults ende taxiägares bil, som var en äldre Volvo. Sedan var det inte många människor i Remshult med omnejd som hade möjlighet att hålla sig med den nya tidens moderna åkdon. De flesta fick fortfarande nöja sig med häst och vagn för sina förflyttningar.
Naturligtvis kunde Patron inte låta glasbruket hålla honom med chaufför, varför han fick lära sig att ratta den stora bilen och skaffa sig körkort. När det väl var gjort visste han att han kunde glänsa en smula nästa gång som glasbruksföreningens medlemmar träffades i Växjö. Visserligen hade de flesta av hans konkurrenter bil, men frågan var om inte patron hade den mest moderna när han gled in i den ännu lilla landsortsstaden Växjö på våren 1938.
Vid den här tidpunkten var det allmänna samtalsämnet Hitlers annektering av Österrike och vad den kunde få för följder. Patron och de övriga glasbruksägarna kände samma oro. Skulle det här leda till minskad handel? Skulle det här leda till att glasbruken fick för snäva marginaler för sin överlevnad. Diskussionerna i den stora salen, som samtidigt var festvåning på stadshotellet i Växjö gick höga. Sedan dagens sammanträde avslutats och herrarna skilts åt för några timmar kom kvällen och den obligatoriska middagen. Den gångna dagens sammanträdesbord och allt annat som hört mötet till var nu utstädat. I stället var festvåningen dukad inför kvällens begivenheter, och det blev en sen och mycket blöt kväll.
Ute i byarna var oron lika stor som hos glasbruksföreningens möte i Växjö. Alla i Olsboda hade vid det här laget egen radio, och många satt klistrade vid apparaten när nyhetssändningarna strömmade ur etern. Elin och Albert blev en del av den oro som spred sig även ut till den småländska landsbygden. Elin väntade ju barn, och hon undrade mycket över hur framtiden skulle te sig för hennes och Alberts gemensamma arvinge. Elin anade, men visste inte att det i själva verket var två barn på väg.
Sommaren gick vidare i såväl Olsboda som vid Remshults glasbruk. Sedan Elin fött sina tvillingar och småningom kunnat återgå till en del av arbetet på gården mellan alla amningar, kom en god sommar med bra höskörd och annat som hörde det goda lantlivet till. Men så kom beskedet senare på året att Hitler även invaderat Sudetlandet, den del av Tjeckoslovakien som var tyskspråkig, och då började såväl hög som låg att på allvar dra öronen åt sig. Hösten förflöt i något som kan betraktas som avvaktan, men när Hitler under våren 1939 invaderade resten av Tjeckoslovakien började de flesta undra var det här egentligen skulle sluta.
Krigsutbrottet kom i september 1939 när Hitler invaderade Polen efter sin överenskommelse med Ryssland. Mörkret sänkte sig över Europa, där kanonerna började mullra allt kraftigare. Elin och Albert satt vid sin radio och lyssnade till många nyhetssändningar. Så gjorde också patron, som började undra vad det här skulle betyda för hans glasbruk. Om förbindelserna mot Europa blev avskurna, så skulle han inte ha minsta möjlighet att importera den kvartssand han behövde för att kunna åstadkomma en god glassmälta. Han såg också hur en hel del av de nuvarande marknaderna skulle gå upp i rök. En bekymrad och förutseende Patron sade till sin kamrer att glasbruket måste förbereda sig för kärvare tider. Det där med att fortsätta den påbörjade kontakten med Kalle Samuelsson i Amerika kanske man kunde glömma, trots att Kalle Samuelsson meddelat att han ämnade komma till Remshult på hösten 1939. Patron ville inte släppa den kontakten eftersom han trodde att den kunde innebära en god affär.
——
Livet på de ännu bebodda torpen kring Olsboda gick vidare. Inget av dem hade fått den nya tidens finesser i form av elektrisk ström, men på Solhaga hade Emma och Peter tagit ett djupt tag i plånboken och skaffat sig en radio som gick på batterier. Här, liksom nere i byn gällde det att spänna upp en ordentlig antenn för att kunna få in nyheter och annat som bjöds i den raspiga apparaten. Makarna njöt mycket av att ha någon som talade till dem båda i stället för att de hela tiden skulle behöva prata med varandra.
Emma och Peter förundrades över hur en människa som Hitler fick styra och ställa. ”Det där måste vara en jäkla figur”, sade Peter mitt under en nyhetssändning, men han tystades av Emma som ville höra färdigt. Eftersom Peter hört nog gick han ut i den sena höstkvällen 1939, några dagar efter Tysklands inmarsch i Polen, för att se till den enda kon som fanns kvar på torpet men som fortfarande gav så mycket mjölk att makarna kunde kärna smör och framställa en och annan ost. De fick också över en smula mjölk till dryck. Peter såg sig om i mörkret, och gick sedan bakom knuten för att slå en drill. Just som han knäppte byxan fick han höra ett underligt ljud. Eftersom ljudet varken kom från den ensamma kon eller grisen eller någon av hönorna på torpet, blev han mycket uppmärksam. Ljudet kom från Södergårdens håll och det lät som ett jämmer.
Peter gick i ljudets riktning i det rådande kolmörkret. Han kom inte särskilt långt innan den ena foten stötte på något mjukt. Det visade sig i samma ögonblick att det var källan till jämret han hade stött på. Alltså en människa som låg på marken och helt stilla bad om hjälp. Peter rusade in, ropade på Emma och tände stallyktan. Sedan gick båda ut i mörkret och lyste på den liggande personen, som visade sig vara en man klädd i kostym och stor ytterrock. Med gemensamma ansträngningar släpade makarna in mannen i förstugan där de flämtande fortsatte att lysa på honom. ”Det här är en person jag känner igen”, muttrade Peter, ”men jag vet inte var jag sett honom förut, men det kanske kommer.” I samma ögonblick såg Peter att mannens högra fot saknade sko och var mer eller mindre söndertrasad.
Emma och Peter fortsatte sitt släpande, något som lämnade en hel del blodspår efter sig. Till slut hade de placerat mannen på sin kökssoffa och lyste åter på honom med stallyktan medan Emma kom med fotogenlampan sedan hon stängt av den raspande radion. Peter ropade att hon skulle komma med en rem så att han fick stilla blodflödet. Emma lydde och kom genast med en uttjänt livrem som Peter slog om mannens vad och drog till. ”Det här skall väl i alla fall minska blodflödet”, muttrade han medan han väntade på att den i allra högsta grad tänkande Emma värmde vatten på spisen för att kunna tvätta det otäcka såret, eller rättare sagt det som återstod av foten. Peter kunde bara konstatera att mannen råkat ut för en ordentlig hagelsvärm.
Sedan det värsta blodflödet stoppats beslöt sig Peter för att gå de två kilometerna till Södergården för att hämta hjälp. Han insåg givetvis att den skadskjutne mannen var i omedelbart behov av en läkare, och eftersom Södergården nyligen hade installerat den nymodighet man kallar telefon, så var det bara att gå dit för att skaffa hjälp. Peter kom fram just som Elin lagt sina barn och satt sig vid köksbordet tillsammans med sin man för att slappna av en smula inför sänggåendet. Båda ryckte till när det knackade på dörren. Albert öppnade och fann den gamle torparen utanför med skärrad min. Han bad honom stiga in.
Vid det här laget hade chocken kommit ifatt Peter. Han stammade och stakade sig medan han framförde sitt budskap. Elin och Albert såg på varandra, varefter Elin i skarp ton sade åt Albert att spänna Mops för vagnen medan hon på något sätt skulle försöka få tag i en ambulans. Hon grep telefonen och ringde upp stationen där en sömning telefonist kopplade henne vidare. Medan Albert och Peter gav sig av till Solhaga stannade Elin hemma för att invänta ambulansen och lotsa den vidare. Det dröjde länge, men till slut kom den.
——
Stockholmsparet Maja och Adolf Karlsson hade sedan ett par tre år tillbaka etablerat sig i Klingatorpet, dit de kom om somrarna. Maja arbetade på ett café i Stockholm medan Adolf var etablerad droskägare med inte mindre än två stora amerikanska bilar, en Dodge och en Hudson. Han hade två chaufförer som byttes om med honom att köra bilarna på Stockholms gator. Nu, i slutet av 1930-talet, började affärerna gå hyfsat medan det tidigare under årtiondet varit mycket kärvt med affärerna och få människor som velat kosta på sig taxiresor. Maja och Adolf hade redan 1933 under mycket stora uppoffringar låtit bygga ett egnahem i förorten Enskede. Maja hade till och med fått lov att gå till panbanken med sina guldringar, förlovningsringen och vigselringen, för att paret skulle kunna få ihop till kontantinsatsen. Totalt kostade huset trettontusen kronor, en svindlande summa, av vilket det mesta naturligtvis var lån som staten garanterade.
Adolf, som under slutet av 1930-talet inte bara körde taxi, utan också arbetade som försäljare av amerikanska bilar, bland annat det populära märket De Soto, var en god entreprenör som fostrats av föräldrar som lärt honom att göra rätt för sig. Genom goda affärer och hårt arbete hade han och Maja sedan lång tid tillbaka kunnat lösa ut sina ringar från pantbanken. Paret var länge barnlöst men hoppades fortfarande på en arvinge. Maja var född 1900 och Adolf 1902, så ännu var det minsann inte för sent när Maja under hösten 1937 upptäckt att hon var gravid. Sonen Gustav föddes den 17 maj 1938 på Södra BB i Stockholm, alltså samma dag som Elin födde sina tvillingar hemma på Södergården.
Adolf och Maja hade under sommaren 1938 anlänt till Klingatorpet i en av Adolfs taxibilar, som tillfälligt tagits ur trafik för att kunna tjäna som privatbil åt paret och deras nyfödde son. Adolf körde sin Hudson av 1937 års modell, och den ende som kunde göra honom rangen stridig vad gällde en flott bil var patron på Remshults glasbruk. Annars hade väl folket i Olsboda inte sett så värst mycket av bilar. De samlades med en känsla av viss vördnad över det stora ekipaget, paret Karlsson och sonen Gustav när de kom från den nya landsvägen och körde in på den gamla för att hälsa på sina hyresvärdar Sigrid och Rune innan de gav sig iväg bort till Klingatorpet.
Så hade somrarna 1938 och 1939 förflutit med härlig avkoppling, sol och värme. Sedan Gustav kommit till världen hade Maja sagt upp sin plats på caféet för att istället vara hemmafru och se till att man och barn fick ut det bästa av livet. Dock fick hon nu, liksom under de två föregående åren stå ut med att maken lät folk med gott om pengar leja honom och den ena av hans bilar för resor ner i Europa, ända till Prag och Rom. Adolf hade inte haft något negativt att säga om detta, tvärtom hade han varje gång någon bad honom att resa söderut kommit hem med lysande ögon och konstaterat att det här var något han kunde tjäna pengar på. Så Maja hade låtit honom hållas i övertygelsen om att det här betydde mer pengar i goda tider. Adolf hade till och med befunnit sig i Tjeckoslovakien när sonen Gustav föddes, något som fick Maja att kräva en hel del kompensation.
Så hade det kommit sig att Adolf tagit med sig hustrun och sonen och i augusti månad 1939 återigen kört genom ett blomstrande Europa ända till Rom, där de alla tre fått njuta av det goda livet medan Tyskland förberedde sin inmarsch i Polen. Följden blev att de media som fanns tillgängliga i form av radio och tidningar uppmanade alla utlänningar att lämna Italien. Men eftersom paret Karlsson inte kunde ett ord italienska utan klarade vardagen med teckenspråk, så var det inte helt lätt att förstå att det nu var bråttom att återvända hem. När den sanningen gick upp för Adolf satte han en sen kväll Maja och sonen i bilen och påbörjade färden norrut genom Italien och det redan ockuperade Österrike. Överallt gavs utländska bilar förtur vid bensinstationerna, och eftersom Maja inte kunde köra bil var det Adolf som fick offra allt vad sömn hette och köra vidare genom Tyskland. Efter en del pauser och någon timmas sömn för Adolf längs de nyanlagda motorvägarna genom Tyskland nådde de en sen kväll Sassnitz, där en av de sista färjorna förde dem hem till Sverige. Överallt på vägarna genom Tyskland hade de mött och sett tyska trupper på väg mot den polska gränsen.
Väl ombord på färjan med hustru och son kunde Adolf koppla av en smula och sova ifatt något av den sömn han missat under de senaste hektiska dygnen. Väl framme i Trelleborg var det bara att återigen sätta sig vid ratten och köra vidare. Adolf och Maja kom då överens om att de inte kunde köra till Stockholm direkt. De beslöt i samförstånd att mellanlanda på Klingatorpet, tända en god brasa och låta sig själva och sonen bli varma medan de planerade för den vidare färden mot Stockholm. När de närmade sig Olsboda by och Klingatorpet mötte de en ambulans, som i hög fart körde åt andra hållet. Adolf hade fått sakta ner sin Hudson och närma sig diket för att släppa förbi ambulansen, Han kom upp på vägen igen och körde vidare mot torpet. Där installerade sig paret Karlsson med sonen och undrade naturligtvis vad som hade hänt.
——
Ambulansen hade kört till Växjö med den svårt skadade mannen. Väl framme hade han förts till läkare som genast konstaterat att det som återstod av den sönderskjutna foten måste amputeras. Så blev det medan Elin var i livligt samtal med Emma och Peter sedan torparparet följt med Albert tillbaka till Södergården. Peter, som fortfarande vid hög ålder gärna stod med mössan i handen, fick en skarp åthutning av Elin. ”Du är en av oss, och lägg för tusan bort din mössa så att vi får prata klartext”, sade hon i skarp ton. ”Du och Emma är ju snarare mina föräldrar än gårdens torpare”, tillade hon i en något mildare ton. ”Jag tycker väldigt mycket om er.”
Peter lade sin mössa på en stol och satte sig själv på en annan stol vid det stora slagbordet. Så gjorde även Emma. ”Jo”, sade Peter lite dröjande ungefär som om han saknade sin mössa och önskat att han kunnat vrida den mellan fingrarna. ”Jo, det är så att jag tyckte att jag kände igen den skadade mannen, och nu när Emma och jag pratat igenom saken, så tror vi att det är din bror Kalle som vi båda känner igen.” Elin trodde inte sina öron. Kalle, den stollen som först skjutit sig och sedan inte alls skjutit sig och sedan skrivit brev från Amerika och talat om att han skulle komma hem. Elin förstod ingenting, men den här gången gällde varken svimning eller apati, den här gången blev hon heligt förbannad. Det sade hon också rakt ut till de församlade i köket. Om det var Kalle som kommit tillbaka efter alla dessa år och fått en hagelsvärm i foten, så måste det ju finnas en anledning till eländet. Hon beslöt sig för att ta reda på vad saken gällde, något som hon sade till sin man sedan de gått till sängs för kvällen och torparparet skjutsats tillbaka till Solhaga.
Så kom det sig att Elin tidigt nästa dag gick till Norrgården med sina båda söner sedan hon försäkrat sig om att Albert skötte morgonmjölkningen och allt annat. Irma lovade att ta väl hand om pojkarna, och i den förvissningen gick Elin de återstående tre kilometerna till Remshult, varifrån tåget till Växjö väntades avgå klockan tio. Så skedde också, och Elin slank ner på det hårda sätet i andraklassvagnen medan tågets ångvissla tjöt sitt glada budskap som lät ungefär som här kommer jag och nu får alla andra maka på sig. Efter ett par timmars färd och ett byte av tåg var Elin framme i Växjö, en storstad där hon aldrig tidigare varit men som hon nu måste möta.
Elin steg av tåget och gick ut på perrongen med ett undrande uttryck i ögonen. Här fanns mycket folk, och här fanns flera tåg som på flera spår tycktes buffa på varandra för att komma iväg dit de skulle. Elin gick till stationshuset för att fråga om vägen till lasarettet. Hon fick svaret att gå över järnvägen en bit bort, gå förbi den stora restaurangen vid Domprostgården som i sin tur låg nedanför det stora museet och sedan följa sjökanten, så skulle hon snart vara framme. Elin följde instruktionen och stod efter en stund vid ett par grindstolpar som berättade att här bakom låg minsann lasarettet. Elin gick in, frågade sig fram, berättade vem hon var, och till slut fick hon en nick till svar. Hon visades in i ett rum där en person låg djupt nerbäddad. Hon slog sig efter anvisning ner på en stol bredvid sängen.
Elin tittade länge på den person som låg på sängen och som troligen inte var det minsta medveten om att han blivit av med högerfoten. Han såg snarare ut som någon som blivit ordentligt drogad och som trodde sig vara i något av en sjunde himmel. Det var åtminstone så Elin tolkade ansiktsuttrycket hos den person hon slog sig ner invid, en person som hon frågade sig om hon kände eller om det handlade om en främling som hon aldrig tidigare träffat och som hon aldrig mer skulle råka ut för. Personen i fråga vaknade småningom upp ur sin koma, och Elin förde något som kunde liknas vid ett samtal med honom.
Det blev sent på eftermiddagen innan Elin upptäckte att klockan var mycket och att hon måste skynda sig för att hinna med tåget tillbaka till Remshult. Sedan en sjuksköterska flera gånger uppmanat henne att lämna sin plats vid sjukbädden, eftersom mannen som låg i den behövde vila, vaknade hon till sans och hann till tåget i tid. Hon hade mycket att fundera över, och när hon äntligen kommit tillbaka till Remshult och Olsboda, hämtat sina söner och kommit hem till Albert hade hon bestämt sig. Mannen hon träffat där han låg i sjuksängen liknade nästan på pricken hennes bror Kalle. Men ändå var det inte Kalle, hon kände liksom inte igen hans sätt att uttrycka sig. Det var vad hon berättade för Albert när de lagt sig sent på kvällen. Vad den skadade mannen sagt och vad hans och Elins samtal rört sig kring var dock ingenting som hon delgav Albert. Det var något hon behöll för sig själv, åtminstone tills vidare.
——
Den första onsdagen i februari månad 2006 hade bröderna Olsson bestämt att de skulle åka till Tyskland och köpa brännvin. Eller rättare sagt, det var så att Helge bestämt och Bertil nickat ja. Bertil visste ju att han inte kunde förmå sin bror att sluta supa, något som i sin tur fick honom att inte protestera. För om det var sant det som sades, så var priset på både brännvin och starköl så lågt där nere att det var värt besväret och kostnaden. Tiden rådde ju bröderna över själva eftersom de var pensionärer, och den lägre kostnaden skulle säkert innebära att Helge kunde supa under mycket längre tid jämfört med den tid det tog för honom att dricka ur flaskor för motsvarande summa från Systembolaget. Ungefär så gick Bertils något förvirrade resonemang när han kvällen före avfärden satt med en karta framför sig och försökte räkna ut hur lång tid resan skulle ta.
Sedan Helge laddat björnsaxen på kvällen, kanske en smula senare än vanligt, satte han sig mitt emot brodern vid köksbordet och undrade vad som var på gång. ”Jo”, sade Bertil, ”titta på kartan, så får du se. Om vi tar lite genvägar ner till väg 23, så får vi ändå räkna med tjugofem mil till Malmö. Och sedan skall vi köra över Öresundsbron och sedan blir det 20 mil i Danmark innan vi är framme vid färjan som går från Rödby till Puttgarden. Det blir alltså nittio mil innan vi är hemma i Olsboda igen. Och så antar jag att vi kommer att tillbringa nästan ett par timmar på färjan. Och så måste vi få tid att handla också. Att stanna över någonstans och bo på hotell är inte att tänka på, för då kan du lika gärna köpa ditt brännvin här hemma. Så om det här skall gå ihop, så är det nog bäst att vi kör senast klockan fyra i morgon bittida.”
Helge hade sämre grepp än Bertil om det här med att läsa en karta. ”Nittio mil”,
tänkte han, ”det blir ungefär tio timmar i bilen om man trycker sulan i botten, och det tål ju suven.” Men Bertil har säkert rätt i det där med att det tar ett tag att åka båt och sedan handla.”
När väckarklockan ringde vid tre följande morgon visste Helge först inte var han befann sig. Han hade nämligen varit mitt uppe i en dröm där han gick omkring i något som han tolkade som en jättelik hangar med både flygmaskiner och bilar på det närmast oändligt stora golvet. Sedan han rundat ett par stora flygmaskiner hade han fått syn på brännvinet, och det var inte lite brännvin det handlade om. Tusentals och åter tusentals flaskor av den åtråvärda drycken stod på oändliga rader av hyllor, som sträckte sig längs hangarens väggar så långt ögat kunde nå. När han efter mycken möda lyckats ta sig fram till en av hyllraderna upptäckte han dock att den nedersta hyllan var åtminstone en meter över hans huvud och alltså omöjlig att nå. Han började därför springa utefter hyllraden i hopp om att den nedersta hyllan någonstans skulle vara inom räckhåll för hans giriga fingrar. Han sprang länge medan han tittade sig om efter en stege. Med en stege kunde han ju nå dit han ville. Och rätt vad det var, så hittade han en lång stege, som han reste mot den nedersta hyllan och klättrade upp. Det var just som han skulle greppa en flaska eller två som väckarklockan ringde
Bertil var redan i full gång med att brygga kaffe och bre smörgåsar när Helge i sitt förtvivlade och besvikna tillstånd kom ner för trappan. ”Bra att du är uppe”, löd Bertils kommentar. ”Du kan fortsätta att bre smörgåsar som vi skall ha med oss. Visserligen kan det väl vara så att det finns mat att köpa på vägen, men det vet man aldrig. Dessutom är sådan där köpemat alldeles förbannat dyr, så det gör inget om du brer några smörgåsar extra. Vi brukar ju båda bli griniga om vi inte får mat i tid. Själv tänker jag brygga ett par kannor kaffe som vi skall ta med oss. Och sedan skall du få gröt innan det bär iväg.”
Helge gick ut för att slå morgondrillen innan han tog sig an verket med smörgåsarna. För en gångs skull var det nära att han glömde björnsaxen eftersom han fortfarande var långt inne i sin dröm om den oändliga tillgången till brännvin och en massa annan god sprit. Sedan bestämde han sig för att rycka upp sig och lägga den goda drömmen till handlingarna även om han aldrig skulle glömma den. Efter uträttat värv lyste han med ficklampan på björnsaxen, kände en köldrysning utefter ryggraden och gick in i det varma köket där Bertil tänt en god brasa i spisen.
Under tystnad bredde Helge ett stort antal smörgåsar på fabrikstillverkad limpa från ICA:n i Remshult och lade på ordentliga lager av korv, skinka och ost från samma butik. Till slut kände han att det här nog både skulle räcka och bli över medan han förpassade smörgåsarna till ett antal plastpåsar. Samtidigt ställde Bertil fram gröten och några kokta ägg. Om de åt upp det här skulle de säkert stå sig en bra bit menade Bertil. Helge nickade och lät sig väl smaka, fortfarande med den tydliga drömmen på näthinnan medan han sörplade i sig nybryggt kaffe.
Strax före klockan fyra gick bröderna Olsson ut i den kyliga februarimorgonen. Bertil, som nu tog befälet, gav Helge matkassarna och hämtade suven från vagnboden sedan de låst ytterdörren och omsorgsfullt undvikit att komma i närheten av björnsaxen, som de lät förbli laddad. Det var ett par grader kallt och lite ruggigt, men Bertil hade föregående kväll snappat upp en nyhetssändning på TV, där någon pekat på hela Sverige och visat upp en hel hoper med solar. Bertil hade uppfattat att det där med solarna skulle gälla även Danmark och Tyskland. Så det var väl bara att åka och hoppas att det där med gott väder skulle stämma.
Suven rullade iväg från Södergården i Olsboda med Bertil vid ratten. Helge hade förvisso insett att det skulle dröja ett antal timmar innan han själv kunde köra även om han älskade att ratta den goda suven. I stället beslöt han sig för att sova. Och det var inga problem även om han retade sig på att han inte kunde komma tillbaka till den goda dröm han haft när väckarklockan på ett närmast brutalt sätt tvingat honom ur sängen. Helge vaknade inte förrän Bertil med hjälp av hyfsat lokalsinne, goda vägskyltar och en aktuell karta tagit dem båda förbi Älmhult och över gränsen till Skåne.
——-
Att Hitlers invasion av Polen i september månad sammanträffade med en sönderskjuten fot, en snabb bilresa genom Europa och diverse andra saker var givetvis ingen slump. Eller var det kanske så att Hitlers invasion av Polen i stället berodde på en serie liknande små händelser i det förflutna. Den tråden var något som människorna i Olsboda gradvis skulle ta upp i sina samtal när de träffades längre fram. Under tiden hade Maja och Adolf beslutat sig för att stanna på Klingatorpet några dagar för att vila ut efter den långa bilfärden ända från Rom.
Hur som helst körde Maja och Adolf ett par dagar efter den polska invasionen en förmiddag den korta sträckan till byn för att se om här fanns några nyheter att tillgå. Jodå, alla hade ju radioapparater vid det här laget, och de flesta satt klistrade invid dem på ett sätt som gick ut över arbetet på de olika gårdarna. Alla ville ju veta hur det gick för de stackars polackerna, och det var egentligen ingen som ville råka ut för andrahandsuppgifter. Därför satt ung och gammal där och lyssnade medan en hel del kor förgäves råmade vid mjölkdags och fick vänta lite längre än vanligt. När Adolf körde in på Storgården fanns dock Rune ute. När de hälsat förklarade Rune att han var hjärtinnerligt led på alla nyhetssändningar. Det här var ju inget som berörde honom.
Eftersom Adolf var en man med stor charm lade han armen om Runes axlar och ledde honom bort till en trädgårdsmöbel som såg rätt inbjudande ut i den goda septembersol som rådde. Eftersom även Sigrid snappat att Adolfs stora Hudson svängt in på gårdsplanen kom hon ut och slöt an till sällskapet. Efter en stund förklarade hon sig villig att gå in och koka kaffe, något som de övriga inte hade något emot. Tvärtom, det här med elvakaffe var en god sed, och den kunde Ingrid gärna fortsätta så länge hon själv önskade. Sedan kaffet serverats och alla njutit av smörgåsar och bullar, berättade Sigrid och Rune vad som sagts på nyheterna. De hade även en morgontidning som de läst och som Maja och Adolf kunde få med sig.
Det här var inte bara ett sätt att få sig nyheter till livs. Det var också ett sätt att knyta varaktiga kontakter. Eftersom Maja hade sina rötter i trakten, så accepterades hon av alla hon mötte. Och eftersom Maja hade en charmerande man, så var även han välkommen. Följden av besöket hos Sigrid och Rune blev att Adolf startade bilen och körde till Norrgården för att hälsa. Han hade bara helt ytligt stött på Irma och Arne Adolfsson, men nu var det dags att knyta lite starkare band eftersom paret Karlsson verkligen bestämt sig för att stanna och trivas på Klingatorpet.
Irma och Arne var ute på gårdsplanen när Albert svängde in med bilen på Norrgården. Efter de vanliga hälsningsfraserna var det bara att fortsätta att tala om det hemska kriget och vad Hitler och hans anhang ställt till med. Eftersom Maja och Adolf bara haft för avsikt att titta in och hälsa, vändes den stora bilen efter ungefär en halvtimma och kördes till Mellangården. Albert menade att nu när han och Maja bestämt sig för att tillbringa somrarna här i fortsättningen, så var det väl lika bra att lära känna grannarna. Annars kunde ju någonting gå snett. Sonen Gustav, som sovit under en stor del av färden, vaknade nu och krävde uppmärksamhet. Eftersom Maja fortfarande hade bröstmjölk och ammade honom, så blev uppvaknandet inget stort problem Adolf stannade bilen mitt på vägen och väntade med ett stort leende medan sonen fick det han behövde.
Sedan bar det av till Mellangården, där Maja och Adolf efter en stunds letande fann Karin och Gunnar Karlsson i ladugården, där de körde ut gödseln efter sina sex kor och förberedde kvällsmjölkningen. Eftersom de båda paren inte träffats förut blev mötet först en smula krystat, men sedan Adolf kopplat på hela sin charm skedde en förvånande islossning. Karin och Gunnar erbjöd sig att bjuda på både det ena och andra medan Karin vände sig mot Gustav som satt i sin mors famn. ”Vad det är roligt att se barn på gården igen”, var den kommentar hon levererade innan hon bad att få hålla pojken. Sedan konstaterade de båda paren att de hade samma efternamn men att detta inte skulle betyda några problem. ”Tvärtom”, förklarade Karin, ” det kan ju betyda att vi får en massa gemensamma saker i framtiden.” Efter att med all tänkbar artighet avböjt någon form av förtäring, satte sig Maja och Adolf åter i bilen och körde den korta sträckan till Södergården. Där fann de Elin, som var i full färd med att hålla reda på sina tvillingar, som nyligen lärt sig gå och nu som yra höns sprang fram och tillbaka på gårdsplanen.
Sedan den stora bilen stannat sprang tvillingarna Olsson fram emot den under högljudda rop. Maja, som fattade situationen på rätt sätt, släppte ut Gustav, som i sin tur sprang fram mot tvillingarna. Pojkarna fann varandra medan Adolf och Maja hälsade på Elin, som i sin tur en smula blygt hälsade stockholmarna välkomna till Södergården. Efter en kort stund kom även Albert, som hållit till i vedboden, fram och hälsade. Alla fyra insåg att här fanns det något som stämde, och i stället för att diskutera Hitler och kriget, blev det att sitta ute och diskutera livet på Södergården under ett par timmar. Maja och Adolf begav sig tillbaka till Klingatorpet med en övertygelse att de hos folket i Södergården funnit vänner för framtiden ”Och så har ju pojkarna samma födelsedag”, konstaterade Maja när de kommit tillbaka. Adolf log brett och insåg att det kunde finnas en framtid tillsammans med de här människorna även om världsläget såg ut som ett stort svart hål.
——
Sedan Maja och Adolf kommit tillbaka till Klingatorpet och tänt en brasa i köksspisen för att driva ut den lite råa septemberkylan, berättade Adolf att han knutit dagens kontakter framför allt för att komma åt möjligheten till fisket i Storsjön. ”Jag hoppas du skämtar”, blev Majas ganska skarpa kommentar medan hon började förbereda kvällsmaten. ”Jo”, sade Adolf stillsamt, ”visst skämtar jag, men erkänn att det skulle vara förbaskat roligt att få åka ut på Storsjön i någon av böndernas båtar och dra upp gäddor och abborrar. Om vi skall bo här på somrarna i fortsättningen, så vore det väl inte så dumt att ha färsk fisk på bordet.” Maja gav sitt tysta medgivande, väl medveten om att Adolf visste en hel del om insjöfiske.
Det blev kväll, och det blev natt. De tre invånarna i Klingatorpet sov sin goda sömn och vaknade upp till ytterligare en vacker septemberdag. Det var då Adolf bestämde sig. Med sonen i famnen gick han de tre kilometerna från Klingatorpet till Södergården medan Maja sysslade med annat. Väl framkommen mötte han Albert, som var sysselsatt med stängselarbeten kring gården. ”Tack för igår”, sade Adolf enkelt, medan han satte ner sonen som fått syn på tvillingarna Olsson som var ute och sprang under Elins tillsyn. Alla tre pojkarna utnyttjade sin nyvunna talang att stå på egna ben och närmade sig varandra medan Adolf gick rakt på sak. ”Det är krig i världen, och vi skall resa hem till Stockholm i morgon och ta itu med ett och annat. Men vi kommer tillbaka nästa sommar, och då skulle det vara trevligt att kunna fiska i Storsjön. Kan jag få fiska med dig?” Albert, som blev en smula överrumplad av frågan svarade ja efter en stunds betänkande. ”Visst kan vi fiska ihop”, sade han, ”Elin och jag har nyligen köpt oss en hyfsad bår, och den duger säkert nästa sommar också. Jag skall förresten snart dra upp den för vintern.”
Så kom det sig att Adolf och Albert skildes åt i förvissningen om att nästa sommar skulle bli bra även om det var krig i världen. Adolf gick tillbaka till torpet med sonen, som skrikit högljutt när han insett att han måste lämna tvillingbröderna. Väl återkommen konstaterade han att familjen knutit de kontakter som behövdes för en god fortsättning. Adolf hade varit starkt frestad att föreslå Albert en fisketur redan nu men insett att en hårt arbetande lantbrukare inte var någon man bara bad gå ner till sjön och skjuta ut båten. Nej, det krävdes mer finess än så, och Adolf förstod att det gällde att närma sig befolkningen i Olsboda med en god portion förstånd.
Följden blev att Adolf och Maja tillbringade höstens sista kväll på Klingatorpet med att packa och förbereda hemfärden till Stockholm följande dag. Eftersom de måste passera Remshult, föreslog Adolf att de skulle gå in på glasbruket och se om de kunde få träffa Patron. Adolf och han hade råkats förra sommaren, och Adolf hade till och med sett till att en berömd dragspelare, som var god vän med hans föräldrar, stannat till i Remshult en kväll då han ändå passerade på en turné i södra Sverige. Det hade kommit mycket folk till föreställningen, och som tack för initiativet hade Adolf som tack begåvats med en vacker slipad brännvinskaraff, överlämnad av Patron själv.
Maja och Adolf låste Klingatorpet följande morgon och åkte den korta sträckan till Remshult i sin Hudson. Jodå, Patron tog emot på ett närmast översvallande sätt och önskade dem välkomna tillbaka. Efter att ännu en gång tackat för att Adolf arrangerat framträdandet med den berömde dragspelaren, lät han slå in två vackra slipade brännvinsglas som ett komplement till karaffen. ”De här glömde jag senast”, sade han, ”nu hoppas jag att ni kommer tillbaka, så vi får träffas lite mer privat än det blivit tillfälle till tidigare.”
Maja och Adolf började sin återfärd till Stockholm efter alla äventyr de varit med om i jakten på att komma hem i krigsutbrottet. Trots världsläget kände de sig avslappnade sedan de kommit ut på den breda grusade vägen mot Eksjö. Gustav hade redan hunnit somna i baksätet medan den goda v-åttan i den moderna bil de färdades i förde dem mot målet. Vad de inte visste var att ingenting skulle bli sig likt igen på väldigt länge. För såväl Adolf som en och annan i Olsboda skulle kriget tränga sig långt in i många familjers privatliv när beredskapstiden blev verklighet.
——
”Fan, man kanske behöver pass”. Helge hade vaknat till och förstått vad han lockat in brodern på. ”De kanske inte släpper in oss i Tyskland utan pass, och något pass har jag aldrig haft, bara hört talas om att är något man måste ha om man åker utomlands. Danmark är ju en annan sak, dit kommer man utan pass har jag hört, men till Tyskland?” Helge fortsatte att bluddra om det där med pass tills Bertil tvärt avbröt honom. ”Nu får du väl skärpa dig”, sade han med hög röst. ”Först sover du ruset av dig medan jag kör, och sedan börjar du bluddra om pass. Har du aldrig hört talas om Schengen, det är något som jag snappat från teve och som tydligen betyder att man inte behöver något pass för att ta sig till Tyskland. Om man skall ha med sig pass handlar det tydligen i så fall om att man med passet måste bevisa att man egentligen inte behöver något pass. Vi är ju inga kineser eller andra som inte får vistas fritt i Europa numera.” Efter den föreläsningen tystnade Bertil medan han koncentrerade sig på en omkörning.
Helge satt tyst en lång stund medan Bertil på ett suveränt sätt rattade den stora suven och gjorde ett antal omkörningar som han egentligen borde ha låtit bli. Bertil skrattade tyst för sig själv och undrade om det fanns fartkameror på den här sträckan, något som han också snappat från teve. Han höll nämligen god fart, en bra bit över tillåten hastighet och mötte en och annan bil som ilsket blinkade åt honom sedan han blivit för våghalsig. Helge satt fortfarande tyst och grunnade över om han skulle ha kört så fort om han hållit i ratten. Vid en rastplats utanför Lund svängde Bertil av vägen och sade att det var dags för en andra frukost. Han hade god kontroll över klockan och visste att de låg en smula före tidsschemat.
Så nådde bröderna Olsson bron till Danmark och förstod att de måste erlägga avgift för att åka över. Bertil, som hade kontanter till hands, betalade och sedan bar det av till en upplevelse som ingen av dem kunnat drömma om. Att köra över en bro till ett grannland! Väl uppe på högbron stirrade båda vilt omkring sig och Bertil sänkte hastigheten till långt under den tillåtna. Den vackra februaridagen gav en upplevelse som ingen av dem skulle glömma. Ett vilt tutande bakom Bertil fick honom att öka farten, köra ner från högbrodelen och genom tunneln. Bröderna Olsson befann sig i Danmark för första gången. De tittade sig båda en smula förundrat omkring medan de passerade de tättbebyggda områdena kring Köpenhamn. Det var bara att fortsätta längs motorvägen.
Bertil, som hade tankat suven full innan de åkte började fundera över hur mycket bensin det skulle gå åt innan de var tillbaka i Sverige. Han hade ju inga danska pengar med sig, bara svenska, men efter en titt på bensinmätaren, som ännu visade långt mer än halv tank, beslöt han sig för att de nog skulle kunna komma tillbaka till hemlandet innan det var dags. I den förvissningen körde han vidare medan Helge åter somnade och sov ända till färjeläget i Rödby. Då hade Bertil fått sig hela det själländska landskapet till livs med stora åkrar, en del små kullar och en hel hoper vindkraftsnurror, något som ingen av dem sett förut, bara hört talas om.
Sedan Bertil betalt färjeavgiften körde han ombord på det största fartyg han någonsin upplevt, och han kände sig en smula mallig över att ha klarat sig så här långt. Helge, som vid det här laget var helt vid sina sinnens fulla bruk, muttrade något om att det nog vore bäst att de låste suven och gav sig upp i båtens övervåning. Så blev det, och innan båten lade ut hade bröderna Olsson kommit upp och börjat bekanta sig med de utrymmen som fanns i form av restauranger, toaletter och en butik som ännu inte hade öppnat. Där blev Helge stående och tittade in. Visserligen fanns där bara en pytteliten bråkdel av alla de flaskor han sett i sin dröm, men de var ändå tillräckligt många för att han skulle falla i någon form av trans. Så snart butiken öppnat gick Helge in och tittade nyfiket på alla de priser som fanns på hyllkanterna under flaskorna. ”Du brorsan”, mumlade han, ”det här är något helt annat än man får betala på Systemet hemma.” Bertil höll med men sade i skarp ton åt brodern att skärpa sig, för han tänkte minsann inte köra hela vägen hem igen. Helge lovade dyrt och heligt att hålla sig i skinnet.
Så kom det sig att bröderna Olsson efter fyrtiofem minuter ombord på färjan körde iland på tysk mark i Puttgarden. Givetvis fanns det ingen som frågade efter något pass, varför Bertil utan att tveka följde skyltarna till den stora pråmen, som han fann förankrad i hamnen. På parkeringen vimlade det av bilar och det fanns även ett antal bussar med köpglada människor som redan gått in i pråmen. Bröderna gick fram emot ett stort antal shoppingvagnar av en typ som de sett på någon stormarknad som de av misstag besökt. Saken var bara den att de här vagnarna var mycket större och att de avkrävde besökaren ett euromynt, något som naturligtvis ingen av dem hade. Bertil snappade dock att det fanns andra svenskar på plats och lyckades att för en svensk tia växla till sig rätt sorts mynt. Sedan gick bröderna in och fann att de måste ställa sig och vagnen på ett rullband och åka uppåt.
På den översta våningen fann Bertil något han gillade, nämligen choklad och en hoper annat godis, som han plockade ner i vagnen. Sedan bar det av en rulltrappa ner till spriten, där Helge fick ett saligt leende på läpparna, och leendet blev ännu större sedan han börjat studera priserna. Helge bar låda efter låda med sprit till vagnen medan Bertil påpekade att man minsann inte fick föra in mer än tio liter sprit per person till Sverige. Helge glodde ilsket på honom och frågade om den där Schengen som Bertil predikat om tidigare under resan stod och kollade när de kom tillbaka. Bertil suckade och insåg att brodern troligen hade rätt. Tullen hade ju ingen vidare bemanning längre, något som han också snappat på teve.
Våningen med viner lämnade Helge helt oberörd. ”Sådan skit kan väl ingen vettig människa dricka”, muttrade han medan han med Bertil i släptåg tog sig via rulltrappan ner till bottenvåningen där det fanns öl och annat. Men eftersom vagnen vid det här laget var mycket hårt lastad, föreslog Bertil att det nu var bäst att betala och gå ut till bilen. Sedan kunde ju Helge gå in igen och ta med sig alla de ölflak han traktade efter. Så blev det. Bröderna betalade kontant närmare sjutusen svenska kronor för innehållet i vagnen. Eftersom de hade tagit med sig tiotusen kronor manade Bertil sin bror att här gick gränsen om han skulle gå in igen. Helge förstod och nickade, tog vagnen igen och kom utsläpande med ett tjugotal flak med starköl. Med gemensamma ansträngningar lastade bröderna suven och lämnade området kring pråmen.
Återresan blev odramatisk. Bröderna stannade på en själländsk rastplats och satte i sig några smörgåsar till och sköljde ner med det medhavda kaffet. Nu var det Helge som körde, och han hade ett belåtet leende på läpparna. Bertil somnade, och nu var det Helge som med sitt enda öga fick uppleva landskapet och vindkraftsnurrorna. Bron körde han över i mörker, och det var först en bit in Skåne som han väckte brodern och frågade vart han skulle köra. Bertil tog fram kartan och vägledde brodern i skenet från innerbelysningen. ”Där ser du”, sade Helge belåtet, ”det finns ju ingen tull längre, och jag hade pengar över till broavgiften.” Bertil muttrade något till svar och höll sig vaken under resten av färden. Det hade blivit kallt ute, men de hade sluppit snö under resan, något som Bertil tackade TV-vädret för. De stannade vid en mack strax före avfarten mot Växjö och tankade suven.
Strax efter klockan tio på kvällen stannade bröderna suven hemma på gårdsplanen och beredde sig på att lasta ur all sprit och öl. Bertil gick fram till ytterdörren, låste upp, tände den magra ytterbelysningen och gick ut igen med en kraftig ficklampa i den ena handen. Det var då han upptäckte att björnsaxen slagit igen medan de varit borta, och mellan de hullingförsedda käftarna satt en stor bit tyg. Han lyste med ficklampan igen och ropade på Helge. Det bröderna intensivt stirrade på i ficklampans sken var ett halvt byxben.
VI
Det blev mycket värre än någon egentligen kunnat föreställa sig. Hitler och hans nazistiska ledning såg inte bara till att ockupera Polen. De vände sig snart västerut och ledde de välutrustade trupperna in i Holland, Belgien och Frankrike. Alla gav upp utan större motstånd, och den 9 april 1940 stod Danmark och Norge i tur. Danskarna lade ner vapnen utan större motstånd medan norrmännen kämpade bittert en tid. Men snart gav även de upp när de insåg det lönlösa i att slåss mot en överlägsen fiende. I Sverige undrade man hur det nu skulle gå, men statsministern talade i radion och förklarade att den svenska beredskapen var god.
Adolf hade kallats in till militärtjänstgöring redan på nyåret 1940, och han förlades till sitt gamla regemente I1 utanför Stockholm, där han för många år sedan fått sin rekrytutbildning. Han klädde sig åter i kronans kläder och tänkte att det här eländet kanske snart tar slut, men så blev det ingalunda. Det som mest bekymrade Adolf var hans taxiföretag som nu ställdes på sparlåga dels därför att inte särskilt många längre åkte taxi dels därför att bensinen var på väg att ransoneras. De fåtaliga permissioner Adolf fick tillgodoräkna sig gick åt till att ställa om taxidriften till gengas samt att se till att åtminstone någon av hans chaufförer kunde hålla verksamheten igång. Så här höll det på samtidigt som även maten började tryta och ransoneringskorten infördes. Man fick klippa kuponger för sådana basvaror som kött, fisk, kaffe och bröd och lämna dem i butiken när man handlade. Hela situationen ledde till att Maja och Adolf redan under våren 1940 börja gräva upp den lilla tomten mellan de växande fruktträden i Enskede. Nu gällde det att odla egen potatis och egna grönsaker.
Naturligtvis drabbades även landsbygden av kriget såväl genom restriktioner som genom leveransplikt av slaktfärdiga djur. Allt kändes en smula fattigare även om bönder med gott självförtroende både kunde fortsätta att odla potatis samtidigt som de hade tillgång till jakten i skogarna och fisket i sjöarna. Och det blev framför allt insjöfisket som till stor del blev lösningen på försörjningsproblemen. Även om man tidigare lagt sina nät och långrevar, rott drag och metat, så lade man nu mer tid än förr på att få hem färsk fisk till middagsborden.
Även för glasbruket i Remshult inträffade de problem som Patron tidigare förutspått. Vikande marknader, ingen import av kvartssand, övertalig arbetsstyrka, ja, allting verkade bara vara elände. Det där med övertalig arbetsstyrka var något som Patron än en gång blev tvungen att ta itu med. I början av 1930-talet hade han ju ridit ut krisen och kunnat behålla de flesta av sina anställda, men den här gången behövdes en mycket större portion funderande över hur det skulle gå medan konjaken avnjöts om kvällen. Patron skymtade trots allt en lösning, och den lösningen hette hemkonservering.
Det tidiga 1940-talets människor hade till största del växt upp i självhushållets samhälle, och de använde nu sina kunskaper med något av ett jävlaranamma i blicken. Det handlade inte bara om att odla upp varje tänkbar markbit i städerna, det gällde även att kunna förvara det man producerade på ett vettigt sätt. Visserligen hade de här tankegångarna varit i svang långt tidigare, men nu fick de full kraft. Att plocka svamp, lingon och blåbär blev alltmer populärt. Att hålla höns och kaniner blev något som många återigen provade på. Men maten måste förvaras på något sätt, och det var det budskapet Patrons goda hustru givit till sin man en kväll när hon berättade hur många kvinnor i Remshult frågat henne om det gick att få tag i fler konserveringsburkar.
Följande morgon gick Patron till sin hyttmästare och frågade honom hur man skulle kunna ställa om produktionen. ”Jo”, sade hyttmästaren, medan han kliade sig i huvudet. ”Visst”, sade han som svar på Patrons raka fråga om det här med konserveringsburkar, ”visst kan vi börja göra burkar igen, det har vi ju gjort hela tiden, men vi behöver kanske en halvautomatisk pressmaskin till.” Patron var nöjd med svaret, tackade sin hyttmästare och gick den korta sträckan till brukskontoret för en överläggning med sin kamrer. Båda beslöt i samförstånd att införskaffa ytterligare en pressmaskin.
Så kom det sig att Remshults glasbruk blev ett av de många glasbruk som satsade på den galna krigstidens fantastiska möjligheter. Ingen behövde avskedas, men ett antal av de glasblåsare som tidigare utövat sitt gamla hantverk, ställdes nu vid pressmaskinerna. De tillverkade framför allt enliters konserveringsburkar, och de pressade även locken till dem. Patron hade varit noga med att locken skulle ha Remshults glasbruks namn på sig eftersom alla andra glasbruk som tillverkade den här sortens varor satte sin signatur på locken. Så förflöt arbetet i hyttan samtidigt som man naturligtvis tillverkade en hel del annat glas. Den gamla tillverkningen var trots allt inte helt död.
Hemkonserveringen tog fart i alla samhällsskikt. När man inte var garanterad att kunna få hem färsk mat varje dag, så gällde det att bevara det överskott man kunde producera. Apparaten man behövde var en ungefär trettio centimeter hög cylinderformad sak i aluminium. Till den fanns en insats som rymde fem burkar och som man ställde ner i apparaten sedan man fyllt den med vatten. Burkarna, som vanligtvis rymde en liter, fylldes med det som skulle konserveras och därefter satte man en gummiring mellan burken och locket. Sedan ställde man hela härligheten på spisen med ett lock över och en termometer nedstucken i ett hål i locket. Vitsen var att allt skulle koka och vakuum uppstå så att locket fäste vid burken och gjorde den lufttät. Om inte det lyckades, så var det bara att sätta dit gummiringen och locket igen och börja om från början.
Alla husmödrar, som använde den här metoden, och de var många, visste att konserveringsburken höll innehållet friskt för lång tid framöver. Och alla som hade skafferier och matkällare fyllde sina utrymmen för kommande behov. Det blev kanske inte lika mycket mat på bordet varje dag som det varit förut, men såväl stadsborna som människorna på landsbygden byggde upp de förråd de behövde. Allt det här var en av orsakerna till att det drygt femtiotalet svenska glasbruk som funnits vid krigsutbrottet i september 1939 var ungefär lika många vid krigsslutet 1945. Patron hade i likhet med sina konkurrenter insett vad människorna behövde samtidigt som han kunde hålla driften igång. Måhända var allt detta ett resultat av den förbrödring som inträffade vid glasbruksföreningens blöta möten i Växjö.
——
Det dröjde ända till sommaren 1941 innan Maja och Adolf kunde återvända till Olsboda och Klingatorpet. Vid det här laget hade avspärrningar och ransoneringstider slagit igenom för fullt, och Adolf kunde inte längre köra den enda bilen han nu hade kvar, sin gengasdrivna Dodge, ända till Småland. Det var något som myndigheterna satte stopp för samtidigt som Adolf insåg att han måste ha en hel släpkärra med ved med sig för att klara den långa färden. Alltså fick bilen stanna hemma och rulla som taxi i Stockholm. Familjen Karlsson fick ta sig till Stockholms centralstation och kliva på tåget. Men det innebar i sig inget problem. Tvärtom, Adolf sade att det skulle bli skönt att få koppla av istället för att köra bil längs grusiga vägar.
Sonen Gustav, som vid det här laget var tre år gammal, njöt av att åka med det elektriska tåget från Stockholm och ända till Nässjö. Han tittade ut genom fönstret och såg hus, åkrar och järnvägsövergångar susa förbi. Till slut somnade han medan Maja och Adolf tog fram sina medhavda smörgåsar istället för att gå till restaurangvagnen som just annonserat ut att första lunchen serverades. I Nässjö blev det tågbyte, och nu var det ett ånglok som drog nästa tåg. Lille Gustav stod på perrongen och höll sin far i handen medan det frustande tåget med ett antal vagnar stannade för att släppa på sina passagerare. Efter ytterligare färd och ytterligare ett byte till ett annat frustande ångdrivet tåg var familjen Karlsson sent på eftermiddagen framme i Remshult. Där kontaktades den enda taxi som fanns, och eftersom taxins innehavare även hade en bilverkstad, så fick man vänta en stund på skjutsen de tre kilometerna till Klingatorpet. Under väntetiden hann familjen Karlsson handla det allra nödvändigaste för de första dagarna.
Under färden kopplade Adolf på hela sin charm och frågade om det fanns cyklar att köpa i Remshult. Samtidigt berättade han att även han hade en gengasdriven taxi som rullade på Stockholms gator. Jodå, visst kunde verkstaden skaka fram ett par cyklar, men stockholmarna fick nöja sig med begagnade. Några nya fanns för tillfället inte att uppbringa för pengar. När paret Karlsson skildes från taxin och dess ägare hade de, efter betalning och rundligt med drickspengar, ett löfte om att cyklarna redan nästa dag skulle levereras till Klingatorpet. Mot kontant betalning givetvis. Adolf log, öppnade plånboken och lämnade tjugo kronor som handpenning på cyklarna.
Det skulle snart bli midsommar, Adolf var borta från militärtjänsten och skulle förmodligen inte bli inkallad igen förrän under senhösten. Han hade därför tagit beslutet att låta familjen tillbringa sommaren på landet samtidigt som hans egen taxi sköttes av nära vänner som han kunde lita på. Naturligtvis innebar den här sommarvistelsen en ekonomisk uppoffring, men det var väl något som fick rättas till framöver.
Den första kvällen gick åt till att vädra ur Klingatorpet och lägga ut alla sängkläder i det sena solljuset för att få dem något så när torra inför kvällen och natten. Efter en enkel kvällsmåltid gick Maja och Adolf till sängs med sonen mellan sig. Alla tre somnade omedelbart efter den långa färden och vaknade tidigt nästa morgon till något som lovade att bli en strålande dag. Remshults taxiägare höll sitt löfte och levererade en dam- och en herrcykel tidigt på förmiddagen. Han blev bjuden på riktigt kokekaffe från pumpan på vedspisen. Och det var en upplevelse i sig eftersom kaffe var något som redan nu var svårt att få tag i på orten. De båda droskägarna hade funnit varandra.
Eftersom herrcykeln var försedd med en barnsadel monterad på pakethållaren kunde Maja och Adolf lite senare på dagen sätta sonen där bak och bege sig ner till byn, där de hälsade på alla de mötte. Deras mål var Södergården där de fann Elin och pojkarna hemma. Det blev ett kärt återseende och de tre treåringarna tittade nyfiket på varandra tills Bertil tog kommandot och föreslog att de skulle titta in i ladugården och se hur grisarna mådde. Efter en stunds samtal frågade Adolf om det fanns någon gammelpotatis kvar som de kunde få köpa. Jovisst, sade Elin och gick till jordkällaren. Vi har gott om den gamla potatisen ännu, och den nya kommer ju snart. Hon pekade ut över den stora potatisåkern, där blasten redan stod hög och visade tecken till knoppning.
Försedda med potatis och några ägg cyklade Maja och Adolf tillbaka till Klingatorpet. Elin hade i ett svagt ögonblick lovat att Adolf skulle kunna komma tillbaka på kvällen och att hennes Albert då skulle kunna följa med till Storsjön. Följden blev att Adolf i den ljusa sommarkvällen åter tog sin cykel och åkte ner till Södergården, Där hade Albert redan tagit fram ett par nät och en ordentlig draglina med ett stort blankt gäddrag i änden. Sedan gick de båda männen under livligt samtal den korta biten ner till sjön, öste båten och rodde ut med Adolf vid årorna. Det här var något han kunde sedan barnsben, så det blev inget som helst problem för Albert att lägga näten längs vasskanten.
Efter nätläggningen beslöt Adolf och Albert att de skulle ro drag. Fortfarande med Adolf vid årorna släppte Albert ut meter efter meter av draglinan medan Adolf rodde så pass nära vasskanten att den vänstra åran tog i de yttersta stråna. ”Det här blir bra”, sade Albert, ” det är skojigt att du är road av att fiska, för det är egentligen jag också. Men jag tar mig aldrig tid eftersom det inte är roligt att fiska ensam. Men med dig som sällskap går jag gärna ner till sjön om kvällen.” Längre än så kom inte Albert i sitt resonemang eftersom han fick ett kraftigt hugg i linan. Han drog in linan till båten och i draget satt en präktig gädda, som med ett ryck förpassades upp i båten.
Efter ytterligare ett par rundor utefter vasskanten och ytterligare en gädda gick Adolf och Albert iland. ”Kom med”, sade Albert, så skall du få med dig färsk mjölk till Klingatorpet. Sålunda försedd med den ena gäddan och en tvåliterskruka med mjölk kom Adolf sent om kvällen tillbaka till Klingatorpet. Gustav sov djupt vid det här laget, och Maja tog hand om mjölken och hällde upp den i en bunke för att följande morgon kunna skumma grädden. Adolf rensade gäddan och konstaterade att nu var morgondagens mat ordnad. Såväl mjölkbunken som gäddan förpassades till jordkällaren för att förvaras så svalt som möjligt.
Adolf och Albert hade kommit överens om att träffas före morgonmjölkningen nästa dag för att vittja de båda näten. Med den uppåtgående solen i ryggen cyklade Adolf till Södergården, där Albert redan var fullt sysselsatt i ladugården. Han släppte det han hade för händer och gick med sin nyfunne vän mot sjön. På vägen pekade han på ett par av åkrarna, där vete, råg och havre redan stod höga. ”Det ser ut att bli en bra skörd i år om vi bara får lite regn”, sade han. ”Men”, tillade han, ”just nu vill jag inte ha regn eftersom vi är mitt uppe i höskörden. När vi fått höet torrt och inkört kan det börja regna ordentligt.” De gick vidare genom ängen, där en del av grödan redan var bärgad och uppsatt på hässjor. När höet väl var bärgat skulle det vara dags att släppa korna på bete här.
Båten östes åter med skopan av trä, och det bar ut mot vasskanten där näten låg. Ytterligare några båtar fanns inom synhåll denna tidiga timma. Alla hade samma ärende som Adolf och Albert. Man vinkade åt varandra på avstånd medan Albert grep tag i det ena nätets flöte och började, sittande på aktertoften, att dra in nätet. Jodå, det sprattlade ordentligt, och den ena fisken efter den andra hamnade på båtens botten sedan Adolf vilat på årorna och Albert plockat fisken ur nätet. Även det andra nätet vittjades och togs upp i båten, och till slut hade man så mycket fisk att Albert undrade hur gårdens katter nu skulle reagera. Här fanns ett par präktiga gäddor, ett tjugotal hyfsade abborrar, en hoper mört och braxen, något som Albert menade att katterna kunde få kalasa på, och sist, men inte minst en präktig lake. ”Inte dåligt”, menade Albert medan Adolf styrde båten tillbaka mot land.
De båda männen tog sin fångst i en spann de haft med sig och gick tillbaka till Södergården, där de hjälptes åt att reda ut näten och spänna dem mellan ett par stolpar som fanns för ändamålet. Sedan var det dags för Albert att bistå Elin i morgonmjölkningen medan Adolf återvände till Klingatorpet med ytterligare ett antal bra matfiskar. Maja var uppe när han kom tillbaka medan Gustav fortfarande sov. ”Oj”, sade Maja, ”menar du att vi skall leva på fisk hela sommaren?” Adolf nickade och satte igång att rensa abborrar. Gäddorna och laken hade han lämnat kvar på Södergården, för nu fanns det tillräckligt med mat på Klingatorpet den här dagen. Maja gick in och tände spisen för att börja tillaga läckerheterna. Hon insåg nämligen att det var bäst så eftersom färsk fisk skall vara just färsk fisk. Det gällde även gårdagens gädda som hämtades från jordkällarens dunkel.
——
Medan Adolf och Albert lade sina nät skedde en hel del på den världspolitiska arenan. När de nazityska trupperna invaderade Polen hade detta skett med ryssarnas goda minne i form av Molotov-Ribbentroppakten. Utrikesministrarna i de respektive länderna hade ingått avtalet att Tyskland skulle få härja fritt i Polen mot det att ryssarna skulle få fria händer i Finland. Avtalet hade hållits, men alla de regeringar i Europa som fortfarande hade sin självständighet i behåll, visste att det här avtalet var mycket bräckligt. När Hitler och de tyska trupperna vid midsommartid 1941 påbörjade sin invasion av Ryssland, var det därför egentligen ingen som förvånades. Kriget i Europa fick ytterligare en dimension, något som påverkade livet även i Olsboda.
Än en gång satt alla som klistrade vid radioapparaterna, och Adolf, som var starkt nyhetsintresserad fick gärna ta del av världsläget genom radion på Södergården. Det var naturligtvis inte så att arbetet på gårdarna avstannade, men man skulle kunna säga att ett och annat som borde göras blev en smula fördröjt. I slutet av juni månad lugnade man sig dock med konstaterandet att det pågår ett krig men att det kriget inte får hindra hederliga bönder att arbeta. En kväll efter radions nyheter gjorde sig Adolf och Albert åter beredda att gå ner till Storsjön för att fiska. Albert sade halvt på skämt till sin nyvunne kamrat att namnet Adolf var något som anspelade på en viss tysk figur med mustasch. Adolf replikerade med att det misstag hans föräldrar gjort i samband med dopet var något han fick leva med.
Återigen lades näten, och den här gången hade Albert även tagit med sin lilla långrev, som bara hade tjugofem krokar. Han hade hackat fram stora feta maskar på vedbacken, och de maskarna hade han nu i en gammal rostig konservburk. Sedan näten kommit på plats var det långrevens tur, och den låg prydligt hopvikt i sin låda. Reven, som hade en mindre rev med krok på ungefär varannan meter, maskades vartefter den lades ut. Adolf rodde, och den första delen av reven lades invid land. Sedan bar det rakt ut på sjön, och innan den sista kroken släpptes i, satte Albert på ett ordentligt flöte i form av en bräda. Sedan blev det lite rodd med det stora blanka draget utan att någon gädda fattade inviten.
Det blev återigen en tidig morgon med vittjande av nät och långrev. Näten innehöll det vanliga beståndet av abborre, braxen, en liten gädda och en hyfsat stor lake. När den sista ändan av nätet dragits in sprattlade även en stor sutare på båtens botten. Långreven blev lite mer spännande eftersom flötet förflyttat sig långt bort. Efter visst letande kunde Albert fånga in sin lina och börja dra upp den. Det sprattlade vilt nere i vattnet, och eftersom Albert var en noggrann man och lade långreven i lådan samtidigt som han fäste krokarna i lådans kant, så tog det en stund innan den första ålen landade i båten. Det var en stor rackare som Albert blev tvungen att skära av huvudet på, för annars hade den slingrat sig tillbaka i sjön. Det blev ytterligare fyra ålar, visserligen lite mindre än den första, men i alla fall. Skrattande återvände de båda männen till stranden, samlade upp sin fångst och gick upp till byn.
Adolf fick med sig hem ett par ålar, några abborrar och sutaren, som Albert sade mest dög som kattmat. Men Adolf, som fångat sutare förr, visste att det handlade om en mycket god fisk som kunde stekas i ugn och avnjutas med potatis och lök, om det nu gick att få tag på den varan. Med fiskspannen på den högra sidan av styret, en mjölkkanna på den vänstra och några ägg i en påse på barnstolen där bak, styrde Adolf hem mot Klingatorpet. När han passerade Mellangården väcktes han ur sina drömmar om stekt ål av ett skrik. Adolf stannade sin cykel och lyssnade medan han undrade om han hört i syne. Men skriket upprepades, och det var så starkt att det fick Adolf att svänga ner till Mellangården med sin cykel. Väl framme möttes han av en fasansfull syn. Gunnar låg på marken och blödde kraftigt ur ett sår i bakhuvudet medan Karin stod böjd över honom. ”Gunnar dör”, skrek Karin medan hon förtvivlat skakade sin blödande man. Adolf hann fram samtidigt som Rune i Storgården. Även han hade hört skriken från Karin.
——
I mars månad 2006 tog Bertil fram kistan som modern lämnat efter sig och ställde den på köksbordet. Han hade inte kunnat förmå sig till att leta vidare i kistan sedan den varit framme den första gången. Det var mitt på blanka eftermiddagen, och bröderna hade avnjutit varsin kopp kaffe med en torr fabriksbakad bulle till. Bertil lade ut det ena papperet efter det andra tills han fyllt det gamla slagbordet med något som Helge var beredd att kalla gammalt jävla skräp. Men det var inget han sade högt eftersom han respekterade Bertil i allra högsta grad samtidigt som han var medveten om att han aldrig skulle klara av att bo ensam på föräldragården. Därför visade han ett intresse som han inte kände.
På den ena sidan av bordet låg nu amerikabreven som Amanda skrivit, dollarsedlarna och de gamla barnkläderna. Det som för tillfället engagerade Bertil var en anteckningsbok fylld med mamma Elins betraktelser om livet i Olsboda som det tett sig förr i världen. Det var just den här boken som Bertil vid den första genomgången bara ögnat och med sin nedsatta läsförmåga lagt åt sidan sedan han konstaterat att den innehöll saker som egentligen borde ha förblivit hemligheter. Nu försökte han läsa medan bokstäverna då och då bildade helt andra mönster än vad där verkligen stod att läsa.
”Du”, sade Bertil medan han tog av sig glasögonen och vände sig till Helge. ”Minns du hur Gustav brukade komma och hoppa i höet tillsammans med oss och ofta tog kommandot i en hel del lekar?” Helge nickade. Gustav hade lett bröderna Olsson in i ett tilltag som ingalunda fallit väl ut men som båda två nu skrattade åt vid köksbordet. Alla tre pojkarna hade tagit sig upp på vinden, där det bland all bråte fanns en mangel och bredvid den en stor skål med rund blodpalt som ställts där av någon anledning. Gustav hade uppmuntrat bröderna att lägga blodpalten en och en på mangeln medan han själv drog veven. Följden hade blivit att alla paltarna kommit ut på andra sidan som platta pannkakor. När tilltaget upptäckts lite senare på dagen hade Elin fullkomligt exploderat av ilska och bett alla tre pojkarna fara och flyga någon annanstans. ”Det är enda gången jag såg morsan ordentligt förbannad”, blev Helges kommentar vid köksbordet.
”Jo”, instämde Bertil, ”morsan blev sällan sur, men den här gången var det nog på allvar eftersom det inte fanns särskilt gott om käk och blodpalten skulle ha varit till kvällsmat. Dessutom gick väl mangeln åt helvete eftersom det nog inte var så lätt att göra den ren igen. Såvitt jag vet står maskinen fortfarande kvar uppe på vinden, så vi kan väl titta efter om den fortfarande har palt på sig.” Sedan tystnade samtalet medan Bertil fortsatte att stava sig igenom moderns anteckningar. ”Du”, sade han efter en stund medan Helge sörplade i sig den sista kaffeskvätten som han för säkerhets skull kryddat med en ordentlig klunk vodka. ”Minns du hur Gunnar på Mellangården miste livet? Nej, det kan du inte minnas och inte jag heller, vi var för små på den tiden, men här står i morsans anteckningar att han tydligen blev ihjälslagen. Sedan kan jag inte tyda mer, för jag har bara suddigheter framför ögonen.”
Nu var det helt tyst vid det stora köksbordet, och bröderna försjönk var och en på sitt håll in i funderingar. Bertil hade varit nära att börja tala om morbror Kalle, som också omtalades i anteckningsboken, men han avstod eftersom han inte helt kunnat tyda vad modern egentligen menade med ett samtal på Växjö lasarett för länge sedan. Sedan övergick han till att ha synpunkter på den nye ägaren av Mellangården. Det var ju så att Karin bott kvar på gården i många år efter Gunnars död. Sedan hade hon själv dött, säkert hundra år gammal, menade Bertil. Helge hade nickat och sagt att de båda ju känt Karin väl och till och med varit på hennes begravning, där hennes tre barn med äkta hälfter och egna barn råkat i häftigt gräl efter begravningsakten om vem som egentligen skulle ta hand om gården. Ett något pinsamt minne var vad bröderna till slut enats om.
Nu var gården såld till en person som tydligen hade mycket gott om pengar och som bara tittade till sin egendom då och då. Bertil hade varit där borta en dag och stött på mannen, som hälsat artigt och presenterat sig som Klas Hermansson och egentligen boende i Malmö där han hade ett stort dataföretag. Mellangården hade han köpt för att placera lite överskottspengar på ett lämpligt sätt. Kanske skulle han bo här lite mer längre fram och börja jaga älg, men som det nu såg ut, så blev det väl frågan om sommarboende till och från. Klas Hermansson hade också liksom i förbigående frågat hur det stod till med bredbandsuppkoppling i byn. Bertil hade väl mest sett ut som ett frågetecken medan Klas förklarat att bredband var nödvändigt för att han skulle kunna sköta sina affärer. Sedan hade han muttrat något om att prata med Telia och kommunen om saken.
Bertil och Helge satt nu tysta vid köksbordet medan skymningen sänkte sig över Olsboda. Båda två visste att de var de sista kvarboende i ett landskap som vid det här laget mist det mesta av sin gamla charm. Det var länge sedan någon haft mjölkkor i Olsboda, det var länge sedan någon över huvud taget haft några djur i ladugårdarna, det var länge sedan någon plöjt de vidsträckta åkrarna, det var länge sedan skratten tystnade när ungdomarna gav sig iväg till lördagsdansen. De tidigare öppna marker, som inte redan planterats med skog, höll på att slya igen. Helge reste sig och suckade. Sedan satte han på teven och lät den skråla ut sitt glada budskap om någon tävling där folk stod på en scen och skrek något i vad Helge tolkade som en av de stora glasstrutar som fanns att köpa i ICA:n.
Efter en enkel kvällsmat beslöt sig bröderna Olsson för att avsluta ännu en bra dag med att gå till sängs. Båda gick ut för att slå kvällsdrillen, och på vägen in laddade Helge som vanligt den kraftiga björnsaxen. Ingen av dem hade efteråt kommenterat byxbenet som suttit fast i saxen när de kommit hem från Tyskland. Inget lås hade varit uppbrutet, inga tecken hade synts på att någon varit inne i huset. Därför hade saken mer eller mindre fallit i glömska. Nu i denna sena och kalla marskväll gällde det att kvickt komma in och hamna i sängvärmen. Så blev det också. Helge gick upp till sig och somnade troligen tvärt, medan Bertil låg i sin säng och grunnade. Just som han skulle till att somna hörde han en kraftig smäll från björnsaxen, och smällen följdes av ett häftigt vrålande. Bertil kom snabbt ur sängen och öppnade ytterdörren. Även Helge hade vaknat av vrålandet och kommit ner. Bröderna möttes av en minst sagt bisarr syn där de stod i dörröppningen och stirrade på den vrålande mannen som satt fast med ena benet i björnsaxen. Bertil tyckte sig höra ljudet av en bilmotor på högt varv, men han var inte helt säker. Tanken på den svarta skåpbilen dök upp i hans medvetande.
——
Efter Gunnars död var det som om stämningen hårdnade en smula i Olsboda. Att Gunnar blivit ihjälslagen var det ingen tvekan om. Däremot var det ingen som kunde ange någon gärningsman, något som bekräftades av formuleringarna i polisens protokoll. Eftersom det var högsommar kunde man inte dröja med begravningen. Den ägde under sedvanlig vördnad för den döde rum i Remshults kyrka den första söndagen i juli månad 1941. Det kom mycket folk dels för att Gunnars död varit så brutal dels för att många faktiskt lärt känna honom under många år. Den här gången skedde förvisso inget olyckstillbud vid graven eftersom den myndige gamle kyrkoherden gått i pension och fått en betydligt yngre efterföljare. Minnesstunden i församlingshemmet blev trots allt en glad tillställning eftersom Gunnar efterlämnat tre liter kronbrännvin, något som han under flera år instruerat Karin att servera vid hans begravning i den händelse han skulle dö före henne.
Även Maja och Adolf deltog vid jordfästningen. Maja höll sin treårige son i famnen och berättade sakta för honom vad som hände sedan kistan förts ut ur kyrkan och sänkts i graven. Även Elins och Alberts tvillingar var med, och var och en av föräldrarna hade en pojke på armen. Alla tre tycktes på något sätt förstå stundens allvar, något som fungerade även under minnesstunden. Begravningsgästerna skingrades, Maja och Adolf tog sina cyklar, Elin och Albert spände för gamle Mops, som varit inkvarterad i en av kyrkstallarna. Sedan bar det av tillbaka till Olsboda. Adolf och Albert hade dock kommit överens om att lägga näten i kvällningen. Så skedde också, men det blev inte särskilt många ord växlade mellan de båda. Chocken satt fortfarande djupt i medvetandet.
Sommaren gick fort medan mordet på Gunnar Karlsson stod högt på dagordningen vid alla möten människor emellan. Ibland var det till och med så att Gunnar slog ut Hitler i popularitet i samtalen. Men allteftersom sommaren gick mot höst tystnade rösterna om Gunnar alltmer till förmån för rösterna om Hitler sedan polisen meddelat att man inte hade några som helst spår efter någon mördare i Olsboda. Polisen hade efter noggranna förhör och undersökningar dragit slutsatsen att det var någon helt utomstående vettvilling som kommit förbi och tilldelat Gunnar det dödande slaget. Det var något som åtminstone Karin inte trodde för ett ögonblick. Hon sade rent ut att det måste vara någon på orten som utfört illdådet, men hon hade ingen förklaring till påståendet att mördaren måste ha varit någon som känt Gunnar. Detta eftersom Gunnar inte haft några fiender utan tvärtom varit mycket omtyckt av alla.
Det blev dock trots allt ett och annat nät lagt under resten av sommaren, och den sjunde augusti fick Adolf följa med Albert på kräftfiske. Det var just detta datum som de eftertraktade krypen blev lovliga, och Albert hade plockat med sig ett tjugotal kräftburar som han förvarade i taket på vagnboden utom räckhåll för råttor och möss. Betet hade fiskats kvällen innan, och med en spann fylld med mört och braxen gick de båda männen en lång natt till mötes. Burarna sattes ut vid femtiden på eftermiddagen, och just den här kvällen sjöd hela sjön av liv eftersom alla med fiskerätt var ute och lade sina burar. Adolf och Albert höll sig till Södergårdens strandremsa, en sträcka som räckte gott för de tjugo fångstredskapen.
Burarna betades och lades på den sluttande bottnen bland vassruggar och steniga områden. Som flöten använde Albert vitmålade brädstumpar, som lätt gick att hitta i nattmörkret. Sedan gick de båda männen iland, drog upp båten och gav sig tillbaka upp emot byn. Adolf hade redan förut fått en inbjudan att stanna i Södergården över natten, eftersom det krävdes att man vittjade såväl mitt i natten som i den tidiga morgontimman innan solen jagade kräftorna ur burarna igen. Dessutom måste man ju beta om eftersom det fanns gott om kräftor som redan vid midnatt snaskat i sig de goda betesfiskarna. Efter en stunds samtal över en kopp dåligt kristidskaffe gick Adolf en trappa upp och lade sig på en säng i Amandas gamla rum. Albert hade lovat att väcka honom runt midnatt.
Så skedde, och i augustimånens sken bar det åter ner till Storsjön där det var livligt värre med båtar och människor som var ute i samma ärende. Albert hade tagit med sig fyra tiolitersspannar, och på Adolfs förvånade fråga varför hade Albert konstaterat att så mycket kräftor som det fanns i Storsjön hade få människor upplevt. Albert blev sannspådd. Varenda bur var halvfylld med de åtråvärda skaldjuren, och alla fyra spannarna var snart fyllda till bredden. ”Vi skulle ha behövt ett par till”, löd Alberts kommentar sedan den sista buren försetts med nytt bete och satts tillbaka i sjön. Sedan var det bara att ro tillbaka, ta de fyllda spannarna och gå upp till gården, där Albert med van hand flyttade över kräftorna till ett stort bryggkar i trä. ”Här klarar de sig fint tills vi tagit upp resten och börjat koka”, sade han. Sedan blev det åter ett par timmars sömn innan det var dags för nästa omgång.
Det blev ytterligare fyra spannar med kräftor som togs upp till Södergården, där Elin var mitt i morgonmjölkningen och med glimten i ögat antydde att nu skulle det väl i alla fall bli kräftskiva. Jo, Adolf och Albert hade talat en del om detta, och eftersom kräftorna inte tålde så värst många timmar på land, så vore det kanske bäst att koka dem samma dag och ställa dem svalt i jordkällaren. Följden blev att Adolf cyklade till Klingatorpet och hämtade Maja och Gustav. Sedan återvände familjen till Södergården, där Elin och Maja hjälptes åt med kokningen. Elin tog in ett par ordentliga knippor krondill från köksträdgården och värmde de stora grytorna på spisen, något som gjorde att det blev mycket varmt i köket denna soliga augustidag.
Sedan Elin lagt i dillen och en ordentlig näve salt lät hon vattnet koka upp på nytt innan hon stjälpte i kräftorna från en spann där de tidigare sköljts av i friskt vatten från brunnen. Kokningen stannade av för en kort stund medan de stackars skaldjuren vred sig i dödens stund och snabbt växlade färg från brunt till rött. ”De skall koka exakt tio minuter från och med nu”, sade Elin i bestämd ton och med ena ögat på köksklockan. ”Om de kokar längre, så blir de sega, och om de kokar kortare, så finns risken att de är råa.” Så hade Elin lärt sig av Amanda, och så handlade hon själv. Maja hjälpte till så gott hon kunde och assisterade Elin med sköljning och ny dill för varje kok som kom på spisen. Till slut hade de båda kvinnorna ett antal grytor och spannar med nykokta kräftor. ”Nu skall de bara svalna av lite, och sedan bär vi bort dem till jordkällaren. Det är gott om spad över dem, så det blir inga problem att förvara dem ända till i morgon kväll”, sade Elin med sin allra hurtigaste röst.
Så blev det följande kväll en kräftskiva som de inblandade sent skulle glömma. Den ägde rum på Solhaga, dit Adolf cyklat kvällen innan och presenterat sig för Emma och Peter. ”Jovisst kan vi ha kräftkalas här”, konstaterade de båda gamlingarna, ”det är bara att komma.” Ingen av dem hade ätit kräftor på många år eftersom de som torpare inte hade någon fiskerätt i Storsjön. Annat än kräftor hade de till och från fått fiska sedan Elin och hennes föräldrar gett dem lov till det. Men kräftor, det var något annat än beniga abborrar! Emma och Peter började titta igenom sina skåp och fann tillräckligt med glas och porslin. Det var ju trots allt bara familjerna Karlsson och Olsson med sina sammanlagt tre söner som skulle komma.
Så kom det sig att ett mycket glatt sällskap slog sig ner kring ett långbord som Emma dukat ute på gårdsplanen. Elin och Albert hade klarat av kvällsmjölkningen lite tidigare än vanligt, så festen började redan vid femtiden på eftermiddagen. Emma hade dukat fram ost och bröd, Elin hade tagit med sig ett stort fat köttbullar, och Adolf hade med sig en hel liter brännvin och en tiolitersflaska med svagdricka, som han köpt från drickabilen som passerat byn för några dagar sedan. Naturligtvis hade kräftorna liksom köttbullarna fraktats på en vagn dragen av den ivrige Mops.
Det blev en fantastisk kväll den 9 augusti 1941. Det fanns ju hur mycket kräftor som helst till var och en som orkade äta, men Adolf tyckte att kräftor var något man kunde äta och äta ända till dess att man svalt ihjäl. Alla skrattade gott åt den vitsen medan man skålade i spetsglas tillverkade vid Remshults glasbruk. Emma och Peter hade för många år sedan i smyg köpt ett dussin brännvinsglas vid bruket ifall det skulle bli tal om att nyttja starkt. Nåja, det hade väl hänt en och annan gång, men nu var det något annat. Nu blev man bjuden på brännvin och kunde supa utan några som helst hämningar eftersom det inte längre fanns några barn hemma som kunde ta illa vid sig.
Så småningom kom kvällen, och med kvällen kom myggen, något som inte på minsta sätt påverkade Adolf. De tre kvinnorna hade varit ytterst måttliga med spriten medan de tre männen tagit i ordentligt. Innehållet i brännvinsflaskan närmade sig botten när Elin och Maja konstaterade att det var dags för treåringarna att sova. Alla tre hade under högljudda rop stoppat i sig köttbullar, bröd och ost, men nu hade de grus i ögonen. De blev därför burna till Emmas och Peters gemensamma säng, där de omedelbart somnade. Där ute fortsatte festandet, och männen brydde sig inte det minsta om myggen medan de delade på den sista brännvinsskvätten. Ännu fanns en hel del kräftor kvar, och Peter undrade en smula över Adolf som fortfarande snaskade i sig de goda skaldjuren.
Följden av hela resonemanget blev att Albert spände Mops för vagnen, Adolf placerades där bak med resten av kräftorna i en låda medan Elin och Maja tog sina sovande barn i famnen och bar ut dem. Albert, som naturligtvis inte var helt nykter, lotsade ekipaget ut på den nya landsvägen och sedan till Klingatorpet, där familjen Karlsson släpptes av med de återstående kräftorna. Sedan tackade man varandra för en god kväll, varefter Elin och Albert styrde kosan mot Södergården tillsammans med sina djupt sovande söner. Maja tog sin son i famnen och lade honom på sängen medan Adolf bar in lådan med alla kräftor som fanns kvar.
Medan Maja tände en fotogenlampa satte Adolf lådan på köksbordet och fortsatte att äta sedan han letat fram en hyfsad kniv. Adolf muttrade något om att det här inte var fy skam medan han upprepade sin vits om att man kan äta kräftor tills man svälter ihjäl. Han åt fortfarande medan Maja somnade, och han åt upp kräftorna till sista klon. Sedan letade han upp ett gammalt lakan, som han torkade av spadet med samtidigt som han drack en stor skopa av det goda brunnsvattnet. Slutligen förpassade han alla kräftskalen tillbaka i lådan och satte den utanför dörren. ”Fy fan för gamla kräftskal”, muttrade han, ”de luktar skit, och nu skall jag lägga mig och sova.” Sagt och gjort, Adolf somnade in vid sidan av Maja och sonen. Han hade ett leende på läpparna, ett leende som förde tanken till ytterligare ett stort antal lådor med nykokta kräftor.
——
Adolf och Maja packade sina saker, låste och lämnade Klingatorpet en tidig morgon i mitten av augusti 1941. Taxin i Remshult hämtade dem och körde i mycket god tid familjen till tåget mot Nässjö och Stockholm. Gustav undrade varför de var här, han ville ju träffa Bertil och Helge. Maja försökte trösta sin son med att de nu skulle åka tillbaka till Stockholm och att Gustav skulle få träffa sina vänner igen nästa sommar. Med det beskedet lät sig Gustav nöja och somnade en kort stund efter det att det frustande ångloket med sina vagnar lämnat stationen.
Det blev en kärv höst sedan Adolf kommit hem och funnit att hans taxi var i mycket dåligt skick. Det här med gengasdrift är inget vidare för bilarna, hade hans chaufför och gode vän konstaterat när han mötte familjen Karlsson på centralstationen i Stockholm. Adolf hade hunnit slinka in på telefonstationen i Remshult och fått kontakt med Erik, som chauffören hette, för att tala om att de var på väg hem. Nu gav de sig alla ut från staden, körde Nynäsvägen parallellt med spåret där åttans spårvagn hade sin egen bana in till Slussen och svängde ner på Handelsvägen i riktning mot Plantskolevägen, där familjen Karlsson hade sitt hus och där taxin stått i garaget under de timmar den inte varit i drift. De grannar som var hemma kom ut och hälsade välkommen hem. En av grannarna hade haft nyckel till huset och sett till det. Han hade även skött om och kupat potatisplantorna som fyllde allt utrymme mellan fruktträden. Nu blommade potatisen för fullt och Maja såg fram emot att småningom ta upp alltihop för vinterförvaring i matkällaren.
För Adolfs del blev det nu att ta itu med bilen, renovera motorn och se till den höll ett tag framöver för gengasdriften. Han skrotade också det gamla gengasaggregatet som varit monterat utanpå bakluckan och införskaffade i stället ett nytt som vilade på en vagn som i sin tur fungerade som en form av släpkärra. När allt detta var gjort, så var det bara att konstatera att plånböckerna hos familjen Karlsson i stort sett var tomma. Adolf beslöt sig för att kompensera detta med att själv sitta och köra sin bil dag och natt. Erik fick lösa av honom under de timmar han måste sova ifatt. Att fortsätta sälja nya bilar var inget alternativ eftersom den marknaden nu var helt död.
Maja hjälpte till så gott det gick. I början av september pumpade hon sin cykel, satte Gustav bakom sig i barnsadeln och cyklade genom Tallkrogen med dess otaliga enplansvillor uppförda i slutet av 1930-talet och nådde fram till Gubbängen, där det fanns stora åkerfält men även en del skogsdungar. Maja hade tagit ett par små spannar med sig, och dem började hon nu fylla med lingon och blåbär. Gustav, som blivit en smula otålig sedan de förflyttat sig vidare mot Hökarängen och Farsta, gavs uppmaningen att hjälpa till med plockningen, men det var knappast något för en treåring, så Gustav fortsatte att tjura. Till slut lovade Maja honom att han skulle få raggmunk med nykokt lingonsylt när han kom hem. Maja hade nämligen beslutat sig för att prova den växande potatisen. Mjölk, ägg och socker hade hon hemma, så det var bara att vända hem med cykeln och laga maten.
Hösten rullade vidare och i november fick Adolf ny inkallelseorder. ”Fan”, tänkte han, ”nu när jag kommit ifatt en smula och fått lite pengar över, så skall jag rycka in i beredskap igen.” Adolf pratade igenom saken med Maja, som tog på sig ansvaret att sköta om allting. Att börja arbeta igen med en treåring hemma var inte att tänka på. Förresten fanns det inga arbeten att få under den kris som rådde.
Det blev en hård vinter, och i januari och februari slog kylan till ordentligt. Maja hade svårt att hålla värmen i huset med värmepannan som eldades med koks. Följden blev att vattenrören i källaren frös, något som krävde timmar med varma trasor för att tina upp dem igen. Gasspisen i köket gick för fullt, och det gällde att ha gaspolletter hemma och fylla på i mätaren. Hade man glömt att köpa gaspolletter, så fanns det ingen möjlighet att värma vatten eller laga mat. Det fanns tillfällen då Maja intensivt längtade efter vedspisen i Klingatorpet. Där var det minsann bara att gå ut i den välförsedda vedboden och hålla brasan igång.
I slutet av februari fick Maja till sin förvåning ett brev från Elin. Med stigande intresse tog hon del av det som hände i Olsboda. Där var det naturligtvis lika kallt som i Stockholm, men Elin och Albert hade inte de här problemen med vatten som frös i några rör. De hämtade fortfarande sitt vatten i gårdsbrunnen, och även om vattenspannen i köket var bottenfrusen om morgnarna, så var det bara att huttrande ge sig upp och tända köksspisen. När Maja hunnit så långt kände hon en smula avund över det som Elin sade. Tänk om huset i Enskede haft en vedspis! Men så slog hon bort tanken eftersom det var både svårt och dyrt att få tag i ved i storstaden.
Elin fortsatte sin redogörelse runt livet i Olsboda med att berätta om Emma och Peter, som hade ett elände att hålla värmen i torpet. Sedan det blivit fyrtio minusgrader fick Emma sitta vid köksspisen hela dagarna och bara elda. Till slut hade Albert kört upp till torpet och tagit med sig gamlingarna till Södergården där de fick stanna i väntan på bättre tider. Han hade även tagit med sig parets enda ko och lett in den till ett ledigt bås i sin egen ladugård. Han resonerade som så att om djuren skulle överleva, så var det bäst att de var tillsammans under samma tak eftersom de värmde varandra.
Maja lade brevet ifrån sig, tog fram brevpapper och penna och skrev ett svar till Elin. Hon berättade att Adolf låg i beredskap och att det minsann var lika kallt i den lamslagna huvudstaden. Att försöka få igång taxin i den här kylan och låta Erik köra den på Stockholms gator var lönlöst. Den startade helt enkelt inte, och även om den startat, så gick det inte att hålla någon värme i bilen. Erik skulle därför mer eller mindre ha frusit fast i sin förarstol. Maja skrattade tyst för sig själv mitt uppe i all bedrövelsen.
Kriget ute i Europa gick vidare, och de tyska trupperna hade vid det här laget blivit fast i den ryska kylan. Sedan slaget vid Stalingrad utkämpats och tyskarna tvingats retirera började de svenska läsarna av dagstidningar få ett visst hopp. Den jävla Hitler kanske trots allt inte var oövervinnlig. Även han kunde kanske få på käften så att kriget kunde vända till något bättre. Med de funderingarna i bagaget gick Maja en februarikväll till sängs med sin son och ett fast beslut i huvudet. Nästa sommar skulle hon flytta ner till Klingatorpet redan i april, och sedan fick Adolf komma efter så fort han kunde.
——
Bertil och Helge stod närmast som förstenade i den sena marskvällen och stirrade intensivt på den vrålande mannen som satt fast i björnsaxen. Han skrek något på ett språk som ingen av bröderna hört förut. ”Det är en jävla utlänning”, sade Helge till slut. Chocken släppte en smula medan Bertil gick fram till mannen och försökte prata med honom. Men det hjälpte inte eftersom de absolut inte talade samma språk. Vad Bertil förstod var dock att mannen ville slippa ur björnsaxen, något som han erbjöd sig att hjälpa till med. Men innan Bertil hann gripa sig verket an hade Helge hämtat ett kraftigt vedträ, som han upprepade gånger slog mot mannens huvud. Vrålet tystnade, och mannen sjönk ihop på marken, fortfarande med ena benet kvar i saxen.
”Va fan gör du”, skrek Bertil rakt ut, ”du kan ju slå ihjäl honom, och då kommer polisen hit och håller förhör med oss och allt det där.” Men utbrottet var redan överspelat eftersom bröderna bara behövde kasta en blick på det blödande huvudet i ficklampans sken för att förstå att mannen som fastnat i björnsaxen redan var mer eller mindre död. Det blev därför helt tyst medan Helge lade ifrån sig vedträet och Bertil spände saxen så att han kunde få ut det avhuggna benet. Återigen lyste ficklampan på den sargade kroppen, tystnaden var total medan Helge började gå runt i cirklar i den snö som fanns kvar på gårdsplanen.
Det blev Bertil som tog kommandot, för det var vad han brukade göra när brodern verkade en smula förvirrad. Raskt gick han in och hämtade en gammal skitig trasmatta från en garderob och lade den över liket. Sedan hämtade han vedkälken, samma kälke som Amanda en gång i världen använt för att frakta Kalle ut på isen. Sedan drog han upp kroppen, som fortfarande var täckt med den skitiga mattan, på kälken. ”Hugg i här”, sade han till Helge och lämnade över kälkens rep till honom. ”Hugg i här och dra in fanskapet i ladugården så att vi kan städa upp här. Om vi har en jävla tur, så var det ingen som hörde allt vrålandet, och då har vi kanske tillräckligt med tid på oss.” Helge lydde mekaniskt och drog iväg kälken medan Bertil gick in efter en spann vatten, som han hällde över björnsaxen för att skölja bort blodet. Den skvätt som blev kvar hällde han på den blodiga snön.
När Helge kom tillbaka fann han brodern sysselsatt med att hälla upp mer vatten i en stor kastrull som han satte på den elektriska spisen, en värmekälla som bröderna sällan använde så här års eftersom de lagade all mat på den gamla goda vedspisen. ”Kom in och stäng dörren”, löd hans order, ” nu gäller det att värma en jävla massa vatten så att vi kan skölja bort blodet och få det att rinna ner i backen. Om någon skulle komma förbi här i morgon i dagsljus, så får de väl undra varför det finns en stor snöfri fläck därute, men då får vi väl hitta på någon förklaring till det.” Helge lydde, och vartefter elspisen levererade varmt vatten bars det ut och slängdes på gårdsplanen i allt vidare cirklar från den plats där mannen legat. De arbetade på Bertils uppmaning under tystnad och utan ficklampor. I stället fick de nöja sig med det svaga ljuset från ytterbelysningen.
När de hunnit så här långt satte Bertil med darrande händer på kaffebryggaren medan Helge med lika darrande händer hällde upp sig ett dricksglas med vodka. Under tystnad inmundigade bröderna långsamt sina tämligen olikartade drycker sittande mitt emot varandra vid köksbordet. Till slut hade Helge sjunkit en bit in i dimman och frågade försiktigt om inte Bertil ville ha lite vodka i sitt kaffe. Han såg nämligen ut att behöva det. Sedan Bertil för en gångs skull nickat ja hämtade Helge flaskan och hällde en skvätt i Bertil mugg medan han själv tog sig ytterligare ett glas av den starka spriten. Sedan blev det tyst igen, och den tystnaden varade en bit över midnatt medan bröderna var och en för sig grunnade över fortsättningen. Den chock de båda var i släppte dock vartefter, och det blev Bertil som tog till orda.
Det resonemang han började föra var att det Helge gjort var förbannat klantigt. Att först sätta ut björnsaxen utan att fundera över vad som skulle hända om någon jävel fastnade i den och att sedan när detta väl hänt slå ihjäl personen i fråga. Helge satt tyst med en antydan att vilja brusa upp, men han höll sig medan Bertil fortsatte sitt resonemang. ”Om den där fan ute i ladugården har något med en svart skåpbil och morsans död att göra, så kanske vi i alla fall gjorde helt rätt, men vi kan ju aldrig bevisa att han var med om att slå ihjäl morsan.” Bertil, som var ytterst ovan vid att dricka sprit, kände att han var en smula påverkad men att denna påverkan fick honom att fundera vidare.
Efter ytterligare en del resonemang fram och tillbaka kunde bröderna konstatera att klockan nu glidit en bit in på småtimmarna samt att ingen reagerat på vrålen från den döde mannen och kommit och ställt frågan om vad som hänt. De vågade sig därför ut igen, och försedda med varsin ficklampa gick de ner till ladugården och lyste på kälken som Helge dragit in i ett av kobåsen och täckt med ytterligare textilier i form av gamla säckar. De blodspår som fanns på vägen var tämligen försumbara och kunde lätt avlägsnas så snart det blev ljust, och det blod som fanns kring kälken hade ingen med att göra. Följden blev att det gamla knarrande låset till ladugården användes för första gången på många herrans år. Med viss möda vred Bertil om den stora nyckeln och tog den med sig in.
Bröderna Olsson satte sig åter vid köksbordet. Bertil hällde upp det sista kaffet till sig själv medan Helge satt tyst utan att greppa efter vodkaflaskan, där det fanns en liten skvätt kvar. ”Du”, sade Helge till slut och blinkade med sitt enda öga som han riktade mot Bertil. ”Jag såg en grej på teve häromsistens som var ruggig men ganska bra.” Han utvecklade sitt resonemang medan Bertil med intresse betraktade honom. Följden blev att bröderna bestämde sig för att sova till gryningen och sedan gå ut och städa upp resten av det som behövde städas. Så blev det, och frampå förmiddagen tog Bertil suven och körde in till Remshult.
——
Maja delgav Adolf sina tankar på att flytta ner till Klingatorpet sedan Adolf oväntat kommit hem på permission i mars 1942. Visserligen hade makarna brevväxlat under den svåra vintern, men det här var en fråga Maja ville ta upp med maken öga mot öga, inte via brev. Adolf var oskadd och vid gott mod efter alla köldnätter i förläggningen, och han ställde sig genast bakom hustruns tankar. ”Helt rätt”, sade han, ”ni har det mycket bättre på landet och är mycket säkrare där än i Stockholm ifall tysken skulle hitta på ett bombanfall eller något annat elände.” Maja lade nu ytterligare en dimension till sitt beslut att flytta till Klingatorpet. Hon hade inte haft en tanke på bombanfall även om hon varje kväll fått dra ner de svarta mörkläggningsgardinerna för fönstren om hon ville ha ljuset tänt. Adolf förväntade sig visserligen att snart få mucka ur lumpen för den här gången, men han visste samtidigt att han måste vara hemma och tjäna pengar.
Så kom det sig att Maja, efter ytterligare brevväxling med Elin, en av de sista dagarna i april tog tåget från Stockholms centralstation tillsammans med sonen Gustav. Naturligtvis undrade Gustav varför inte pappa var med men han tröstades med att pappa snart skulle komma efter och att det var jätteskönt att vistas på landet. Med det beskedet lät han sig nöja medan tåget långsamt tog sig ut från centralen och körde in i Södertunneln, där de återkommande ljusen på väggarna fascinerade alla resenärer. Som förut blev det tågbyte i Nässjö, och sent på eftermiddagen tuffade ångloket med sina vagnar in på stationen i Remshult. Där möttes Maja och Gustav av Albert och hans hästskjuts. Sedan Maja handlat en del varor i en av samhällets butiker bar det av till Södergården där Elin serverade kaffe och läsk med nybakta bullar. ”Det är kallt och utkylt i Klingatorpet, så ni får bo här i natt”, sade Elin och lovade skjuts till torpet följande morgon.
Maja installerade sig och sonen på Klingatorpet dagen därpå. Alla sängkläder togs ut och vädrades i det kyliga men soliga aprilvädret. Lite varstans fanns stora snödrivor kvar som påminnelse om den kalla och snörika vinter man nyss lämnat bakom sig. Maja eldade hela dagen i köksspisen och fick på så sätt de fuktdrypande väggarna att verka lite mera gästvänliga framemot kvällen när mor och son kröp ner i samma säng för att hålla värmen. De hade fått med sig en del förnödenheter från Södergården i form av bröd, mjölk, potatis och ägg, och tillsammans med de varor Maja handlat i Remshult hade torpets båda invånare så att de klarade sig några dagar. Det var väl bara mjölkförrådet som fick lov att förnyas åtminstone varannan dag. Maja hade velat betala Elin för det hon fick med sig, men Elin hade menat att det här bjöd hon och Albert på. Nästa gång kunde Maja få betala.
Följande morgon gick Maja upp i gryningen och tände vedspisen på nytt eftersom det nu hunnit bli rejält kallt i den dragiga gamla torpstugan. Ved hade hon gott om dels därför att det funnits ett ordentligt vedförråd när det hyrt torpet dels därför att Adolf under föregående sommar fyllt på med grova grenar och annat torrt virke som han med markägarens goda minne sågat upp och lagt på lager. Maja kokade sig en kopp dåligt kristidskaffe och satte sig vid köksbordet medan hon passade spisen och väntade på att sonen skulle vakna. Hon tänkte på cyklarna som stod kvar ute i ladugården och hoppades att de skulle fungera även i år så att hon kunde ta sig till Remshult och ner till byn. Hon visste ju inte hur lång hennes vistelse skulle bli men räknade kallt med att det gick att leva på torpet en bra bit in i september. Och hon hoppades givetvis att Adolf skulle ha tid och råd att ansluta till familjen åtminstone under en del av sommaren.
Frampå förmiddagen blev Maja en smula överraskad när Albert plötsligt dök upp med häst och plog. Visserligen hette hästen Mops, men det var inte samma häst som den gamle Mops, som man fått lov att avliva sedan han i stort sett slutat fungera i hög ålder. Den nye Mops var en yster hingst, som i stallet fått sällskap med stoet Mona. Albert hade alltså nu två hästar, något som underlättade hans arbete. Maja hade just gett Gustav frukost och höll på att pumpa sin cykel när Albert bromsade in sitt ekipage. ”Jo”, sade Albert lite förläget, ”Elin och jag tyckte att jag skulle plöja upp en potatisåker åt er, så att ni får lite nypotatis framåt sommaren, för vi har så mycket vinterpotatis kvar.” Majas glada min över beskedet var inte att ta fel på när Albert började sitt arbete på åkern framför huset. Marken var blöt och jorden tung, men det innebar inga problem. ”Såja”, sade Albert innan han vände hem igen, ”nu är det bara att vänta på lite torka så skall jag harva och plöja upp fåror. Och sedan skall vi sätta potatis.”
Den här goda gesten gav Maja blodad tand. Kunde man ha potatisland, så kunde man väl även ha höns och kaniner. Maja var uppvuxen i självhushållets värld, och hon började planera därefter. ”Kanske vi inte når ända fram första sommaren”, tänkte hon, ”men det blir väl fler somrar, och det gäller att satsa från början.” Kanske man även kunde ha kaniner i burar på torpet och ett får. Majas tankar rullade vidare och hon såg framför sig möjligheten att producera mat, konservera den och skicka den till Stockholm. Och så kunde man plocka bär på hösten och göra saft och sylt…..Maja avbröts i sina funderingar av sonen som sade sig vara hungrig.
Albert höll sitt löfte och kom tillbaka i mitten av maj sedan jorden torkat upp en smula. Den här gången var Elin med, och alla tre hjälptes åt att sätta potatisen i de fåror Albert plöjde upp sedan han harvat jorden och befriat den från det mesta av torven. ”Här är stenigt”, sade han, ”och en hoper gräs är kvar i backen, men med en bra hacka går det att hålla undan ogräset. När potatisen kommit upp och vuxit till sig lite skall jag kupa den med plogen.” Tillsammans med det löftet och en stor korg potatis som blivit över tänkte Maja att hon trots krig och annat elände var lyckligt lottad. Hon tänkte också på Adolf som lovat att även inför denna sommar försöka få tag i sättpotatis till trädgården i Enskede.
Under de fjorton dagar som förflutit mellan Majas och Gustavs ankomst till Klingatorpet och Alberts och Elins besök med potatissättningen hade Maja varannan dag cyklat ner till Södergården med sonen på sadeln på pakethållaren och köpt mjölk och ägg. Hon hade även cyklat till Remshult, där hon i en av butikerna köpt en konserveringsapparat med tillhörande burkar, som naturligtvis var tillverkade vid ortens glasbruk. Sedan hade hon med viss möda fraktat hem sina förvärv i flera omgångar med sonen på cykeln och varorna hängande på styret. De flesta sträckorna hade hon fått promenera bredvid cykeln med tanke på sonens säkerhet.
Så förflöt livet, och Maja kunde den 17 maj fira sonens fyraårsdag med en enkel present i form av en kramgo nalle som hon köpt i Remshult. Hon hade även köpt varsin nalle till tvillingarna i Södergården och de överlämnades på kvällen den 17 maj då Maja och Gustav kom för att hämta mjölk. Tvillingarna blev överlyckliga över presenten och lovade att de skulle ta med sig nallarna i sängen på kvällen. De tre barnen fick leka en stund tills det blev dags för Maja att åter vända cykeln mot torpet.
Följande dag dök Adolf helt oväntat upp på den sena eftermiddagen. Han hade tagit tåget, åkt hela dagen och sedan promenerat från stationen med den lätta packning han hade. Naturligtvis blev det ett kärt återseende, och Adolf förklarade att han kunde stanna ett par veckor medan Erik skötte om taxin där hemma. Med stolt röst förklarade han att han planterat potatis och att det bara var att vänta på att den skulle växa sig stor framöver. Maja visade på den nyplöjda potatisåkern utanför huset och sade att här gällde samma sak. Potatis var ett bra sätt att få äta sig mätt.
Adolf hade planerat att stanna i två veckor, men det blev tre veckor med mycket fiskande i Storsjön och skön samvaro med familjen. Adolf kom hem med den ena fiskfångsten efter den andra, och till slut tyckte Maja att det kunde vara nog med fisk. De åt ju fisk två gånger om dagen, och en del fisksorter var väl inte så där spännande. Ett stort kok med braxen fick det till slut att vända sig i magen på Maja när hon serverade, och lille Gustav sade högljutt att han ville ha stekt fläsk. Ingen av invändningarna passade Adolf som fortsatte att sluka braxen, gädda och stekta abborrar. Till slut cyklade Maja till Remshult och använde ett av sina ransoneringskort för att köpa en ordentlig bit stekfläsk. Hon kom även över ett par ordentliga lökar, så den kvällen blev det fläsk med löksås och potatis, och såsen var förvisso spetsad med grädde som Maja skummade från mjölken.
Den dova stämningen i Olsboda ville inte släppa sitt tag. Karin i Mellangården gick fortfarande runt och muttrade att det måste vara någon i närheten som slagit ihjäl hennes Gunnar. Barnen kom hem under den tidiga sommaren i olika omgångar och försökte tala sin mor tillrätta, men det hjälpte inte. Det var inget av barnen som ett ögonblick trodde att någon i Olsboda var skyldig till det bestialiska mordet. Men Karin höll fast vid sin tanke och började rikta sitt prat om mordet mot Sigrid och Rune i den intilliggande Storgården. Till slut gick en av Karins döttrar upp till Klingatorpet för att be Adolf komma och prata med Karin. Adolf hade nämligen gjort sig känd som en man med pondus, och det kunde ju vara bra med en utomstående att lägga näsan i blöt sedan polisen misslyckats. Det var anledningen till att Adolf blev kvar en vecka längre än han planerat.
Att tala Karin tillrätta var inte det lättaste, inte ens för en man som var van att umgås med folk och tagit en hel del konflikter i livet. Adolf konstaterade efter ett par möten med Karin och dottern att det här var något för folk som begrep sig på sådant här. Dottern hade tolkat Adolfs uttalande som ett tips att ta Karin till en läkare för att se vad som fattades. Följden blev att provinsialläkaren kom till Mellangården följande dag, men han kunde bara slå fast att Karin var fysiskt frisk men att ett besök på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö inte skulle vara fel. På ett mentalsjukhus av det slaget hade man kunskap att bedöma vad som fattades Karin. Och Karin var inte frisk. Det visade sig när hon samma kväll, efter det att alla gått till sängs, grep en av gårdens katter i nackskinnet och gick in på Storgårdens tomt. Där tittade hon sig noga omkring innan hon öppnade locket till brunnen och slängde ner den jamande katten. Jamandet upphörde ganska snart och Karin gick hem igen.
Sedan Adolf återvänt till Stockholm fick Maja veta av Elin att Karin förts till hospitalet i Växjö och att Sigrid och Rune blivit sjuka i maginfluensa. I Norrgården och Södergården höll man sig utanför den uppkomna trätan men följde noga utvecklingen. Sigrid och Rune förstod snart att deras brunnsvatten inte var vad det borde vara, och Rune ställde sig därför en förmiddag och öste brunnen torr, spann efter spann. Det tog ett tag trots att försommaren var ovanligt torr och tillströmningen av vatten i brunnarna inte var den bästa. Till slut hittade Rune kattliket, fick upp det och muttrade något om att kattfan knappast trillat i brunnen av fri vilja, särskilt som locket alltid låg på och slöt tätt. Sedan öste Rune upp de sista vattenresterna, lade på locket och gick till Norrgården, där han gärna fick ta en spann friskt vatten med sig hem.
——
Bertil tog det lugnt när han körde mot Remshult dels därför att vägen var hal dels därför att han fortfarande var i chock efter nattens händelser. När han körde genom den tomma och tysta byn insåg han att risken för att någon skulle ha hört vrålen från mannen i björnsaxen var lika med noll. I Mellangården var det tyst och släckt sedan Klas Hermansson återvänt till Malmö. Lika tyst var det i Storgården sedan Sigrid och Rune gått bort för många år sedan. Tydligen hade de haft någon form av redan rika arvingar i Amerika som bara tagit hand om de efterlämnade pengarna och sedan låtit gården stå och förfalla i tanke att någon skulle vilja komma över till Sverige någon dag och ta hand om den.
”Underligt det här”, tänkte Bertil medan han passerade Norrgården som även den verkade övergiven. ”Det var ju Niklas som tog över den efter Irma och Arne, men Niklas var ju jämngammal med morsan, så det borde väl vara något barnbarn till honom som äger den nu.” När han hunnit så långt i sina funderingar fick han plötsligt för sig att köra upp till Klingatorpet där han inte varit på många herrans år. Visserligen fanns en del snö kvar, men det var inga problem för Bertil att ta sig upp till torpet med den fyrhjulsdrivna suven. När han kom fram fann han svaga hjulspår under den senaste nysnön på planen framför torpstugan. ”Underligt”, tänkte han, ”vem tusan kan ha kört hit upp och haft någon form av ärende. De där amerikanarna som äger kåken har väl aldrig varit här och om de hyrt ut torpet så borde väl någon hört talas om det.”
Så långt kommen i sitt resonemang gick Bertil fram till stugan och såg att det fanns en kraftig järnlem för dörren och att lemmen i sin tur var låst med ett kraftigt hänglås. Något förlägen var Bertil nära att känna på dörren men avstod och började i stället att gå runt huset. Han fann att alla fönster utom ett hade försetts med bastanta luckor som även de fjättrats vid väggen med hänglås. Genom det enda fönster som saknade luckor gick det inte att se någonting eftersom en spånskiva spikats för från insidan.
Bertil gick tillbaka till framsidan, tog några steg bakåt och spejade upp mot taket. Han visste ju att Sigrid och Rune en gång i världen varit noga med underhållet och att Maja och Adolf på sin tid hjälpt till en hel del. Men att det gamla tegeltaket skulle vara i skick att bära snön förvånade Bertil en smula, särskilt som skorstenen börjat vittra sönder. Han kom osökt att tänka på det egna torpet Solhaga som hade fått stå och förfalla sedan Emma och Peter slutat sina dagar. Där fanns minsann inget tak längre, och resterna av stugan hade varit sorgliga att se när bröderna för ett par år sedan gått dit upp en söndagseftermiddag. Så långt kommen i sina funderingar gick Bertil tillbaka till suven, vände den och körde ner mot stora vägen. Han mötte inte en enda bil på vägen in till Remshult.
Eftersom Bertil beslutat sig för att ta det lugnt och låta Helge därhemma sköta sin del av den överenskommelse de träffat under natten, stannade han till framför det gamla skolhuset vid infarten till samhället. Där lyste det svagt i ett av fönstren, och såvitt Bertil kunde minnas hade det varit ett danskt kollektiv som köpt byggnaden för många år sedan. Bertil rullade vidare in i samhället och passerade det hus där Elin bott på äldre dagar. ”Fan”, mumlade han medan han passerade hus efter hus, ”här bor ju för fan bara danskar och tyskar numera, och de kommer bara på somrarna och låter husen stå tomma resten av året.” Nåja, ett och annat hus såg fortfarande ut att vara bebott av en och annan gammal remshultsbo i form av de äldre grannar som kommit till moderns begravning.
Bertil parkerade vid ICA:n som låg inrymd i en av de gamla byggnader som en gång i världen haft såväl småbutiker som en festvåning inom sina väggar. Det gamla uthuset låg kvar, och där visste Bertil att butiken förvarade sitt lager av byggmaterial, något som inte många frågade efter nuförtiden. Sedan Bertil framfört sitt ärende tittade handlaren på honom och sade att han sålt det mesta av cementen under gårdagen men att det nog fanns några säckar kvar. Det fanns närmare bestämt sex stycken, och det tyckte Bertil räckte medan han lastade in dem i suven och betalade. ”Underligt”, sade butikens innehavare, ”jag har inte sålt en enda säck cement under hela vintern, men igår gick det mesta av förrådet åt, och så kommer du och köper resten.” Bertil sade sig vara tacksam att det åtminstone funnits något kvar samtidigt som han frågade vem som köpte så mycket cement. Det svar han fick var en smula kryptiskt men han förstod ändå att köparna varit två män som inte kunnat ett ord svenska.
Med den bastanta lasten i bakluckan beslöt sig Bertil för att åka vidare genom samhället till sin gamla arbetsplats, glasbruket, där han inte varit på länge. Den mäktiga röda tegelbyggnaden tonade fram bakom en krök i den grå förmiddagen. Den här byggnaden hade en gång varit en stor och för ägaren mycket lönsam arbetsplats. I den grå marsdagen 2006 framstod den som ett tyst och mörkt monster som inte ens den mest ivrige byggnadsantikvarie skulle vilja kalla industriminne. När Bertil körde upp på den gamla parkeringsplatsen i snömodden såg han att fasadteglet var illa åtgånget och började vittra sönder här och var. När han tittade upp mot toppen av den mäktiga skorstenen tyckte han att det svindlade för ögonen samtidigt som han såg att en och annan tegelsten ramlat av.
Bertil gick ur bilen och började gå runt den stora byggnaden. Han såg sönderrostade hängrännor och halva stuprör. Han såg sönderslagna fönster och en och annan misshandlad dörr. Ingången till brukskontoret var fortfarande i hyfsat skick, men när han kom till den jättelika lastbryggan, varifrån tonvis med glasvaror gått ut i världen, blev han en smula betänksam. Framför lastbryggan fanns nämligen en mängd färska hjulspår, något som naturligtvis förbryllade en betraktare som trodde att byggnaden var helt övergiven efter den senaste konkursen. Hjulspåren hade en fortsättning ut mot vägen, något som Bertil inte tänkt på när han parkerat.
Nu var det bara att tänka på återfärd till Olsboda. Bertil gick än en gång runt den stora glasbruksbyggnaden innan han satte sig i suven och startade motorn. Men så kom han att tänka på det gamla stallet som funnits redan långt före Patrons tid och körde runt glasbruket för att se om den gamla träbyggnaden ännu fanns kvar. Här hade nämligen han själv, Helge och en rad glada arbetskamrater smugit sig undan och låtit en och annan flaska gå runt som förberedelse inför lördagsdansen. När han kom fram till stallet såg han att det var i gott skick och att hjulspår ledde upp till den breda dörr som för många år sedan fått ersätta stalldörren sedan byggnaden gjorts om till garage. För att stilla sin nyfikenhet klev Bertil ur suven och gick fram till dörren, som var olåst. Bertil öppnade dörren och ryggade tillbaka. I stallet stod nämligen en stor svart skåpbil. Med darrande händer stängde Bertil dörren, satte sig i suven och körde raka vägen därifrån.
——
Sedan Adolf åkt tillbaka till Stockholm i början av juni 1942 kände sig Maja helt naturligt en smula ensam. Nåja, hon hade ju sonen och en katt som hon fått låna av Elin. Nere på Södergården hade de gott om katter, och Elin hade försäkrat att katten skulle stanna på torpet så länge den fick mat och sedan skulle det bara vara att flytta den tillbaka till Södergården på hösten. Maja fann att Elin haft rätt och kunde nu glädja sig åt Tussen, som den stora hankatten kallades. Han var en stor jägare och försörjde sig i stort sett själv. Han kom hem med sork, småfågel och en och annan hare som han smaskade i sig framför huset till Gustavs stora förtjusning. Maja brukade tänka på hur det här skulle utvecklas om Adolf kom tillbaka längre fram och försåg katten med färsk fisk.
Maja var ingalunda overksam under sommaren. Hon återupplivade den gamla hönsgården vid torpet och fick låna några hönor och en tupp från gårdarna i byn. Alla förklarade att de hade gott om hönor men att de ville ha dem tillbaka när Maja var redo att åka hem till hösten. Maja lyckades också köpa några kaniner som hon satte i en bur som Albert hjälpte henne att snickra ihop. Albert hade förklarat att den här buren var tillräckligt stark för att motstå angrepp från såväl katten Tussen som från kringstrykande rävar. Han hade även förstärkt hönsgården så att även den motstod alla tänkbara angrepp. Kronan på verket blev en bagge som Sigrid och Rune levererade en tidig söndagsmorgon runt midsommar. De ville ha femtio öre som turpeng för baggen, vilket de också fick. Foder till alla djuren blev inget problem. Elin och Albert levererade det som behövdes. Dessutom fick kaninerna gräs och baggen försörjde sig själv genom bete.
Adolf kom tillbaka i början av augusti. Han hade sluppit nya inkallelser och droskrörelsen hade gått ihop hyfsat eftersom han själv suttit vid ratten sexton av dygnets timmar medan Erik skött resten. Nu längtade Adolf efter att tvätta av sig stadsluften, ta på sig rätt sorts kläder och börja fiska igen med vännen Albert. Maja såg framför sig en oändlig rad av olika sorters fisk som hon skulle steka eller koka på köksspisen. Ja, hon drömde till och med på nätterna om hur fiskar simmade runt i huset. En morgon vaknade hon med ett ryck sedan hon drömt om en stor ål som bet henne i örat. Hon fann trots allt ingen ål i sängen, bara sonen som stod bredvid sängen och ville ligga en stund hos mamma.
Fisket var fortfarande mycket bra i Storsjön, och det var alltid ett flertal båtar ute om kvällarna när Adolf och Albert lade näten eller rodde drag. För det mesta hälsade man artigt på varandra, men de båda fiskande kumpanerna märkte efterhand att folket från byn Kroksryd på andra sidan Storsjön började inta en alltmer avmätt inställning. Adolf frågade Albert rakt på sak vad det här berodde på och Albert svarade en smula besvärat att folket häromkring började bli allt mer rädda om fisket i tron att fisken skulle ta slut. Adolf i sin tur skrattade en smula generat och sade att man inte gillade stockholmare som kom och drog upp fisken.
Naturligtvis blev det kräftfiske även denna sommar, och sedan Adolf och Albert bärgat sin fångst blev det ännu en kräftskiva på Solhaga. Sedan närmade sig sommaren sitt slut, och Maja och Adolf startade sina förberedelser inför vintern genom att plocka mängder av blåbär, lingon och vildhallon. Det fanns gott om de här läckerheterna överallt i skogarna, och paret Karlsson kunde fylla spann efter spann med bären medan Gustav hade tråkigt eller satt på en stubbe och sjöng en barnvisa för sig själv. Blåbären och hallonen blev till saft, som kokades på köksspisen. Adolf letade reda på gamla flaskor som fylldes den ena efter den andra med den goda drycken. Adolf höll särskilt reda på gamla brännvinsflaskor som hade kapsylen kvar. De var ju redan desinficerade av sitt gamla innehåll menade han. Lingonen kokades tillsamman med det socker man kunde undvara och blev till underbar sylt som serverades till raggmunk lagad av potatis från torpet, ägg från de lånade hönorna och mjölk från Södergården.
Till slut blev det även dags att sköta om konserveringen. En slaktare från bygden anlitades och såväl kaninerna som baggen förpassades till de konserveringsburkar Maja köpt tidigare under sommaren. Men burkarna räckte inte, så det blev till att cykla in till Remshult och köpa fler. Samtidigt passade paret Karlsson på att köpa en stor låda där ägg kunde staplas på varandra i flera sektioner. Det blev alltså ytterligare ett antal konserveringsburkar som passerade den goda apparaten samtidigt som överskottet på ägg förvarades i jordkällaren i den nyinköpta lådan.
I början av september gjorde sig Maja, Adolf och Gustav redo att återvända till Stockholm. Alla flaskorna med saft, alla konserveringsburkarna med kött och den stora lådan med ägg hade dagen innan avfärden körts ner till stationen i Remshult av Albert och hans Mops. Allt hade varit noga paketerat i trälådor som Adolf och Albert snickrat ihop inför den långa tågresan. Hönorna och katten var återlämnade. Nu skulle Adolf och hans familj ha en hel den god mat och dryck att njuta av under den kommande vintern. De goda vännerna tackade varandra sedan Albert skjutsat familjen Karlsson till stationen i Remshult. Albert antydde strax innan tåget skulle gå att det troligen skulle bli lite mer kontroll av fisket nästa sommar och att en fiskeriförening var på väg att bildas för att hindra överfiskning. Adolf log men suckade samtidigt eftersom han insåg att han skulle kunna fortsätta att fiska som förut med Alberts goda minne.
——
Bertil körde tillbaka genom Remshult och stannade än en gång vid ICA:n för att köpa bröd, ägg och lite smörgåspålägg. Han avskydde nämligen att slösa drivmedel i onödan, och när han nu ändå var i Remshult så var det väl bäst att passa på. När han kom hem stod Helge på gårdsplanen med ett brett flin som sträckte sig över hela ansiktet. ”Nu du brorsan”, sade han, ”nu skall du få se på fan, nu har jag ordnat det som vi kom överens om. Jag har till och med gjort mer, jag har letat fram en hoper armeringsjärn som kan komma till nytta.” Bertil gick fram till brodern och konstaterade torrt att nu fanns cementen på plats och att det gällde att gå till verket. Helge dämpade sin entusiasm en smula när han blev tillsagd att hämta skottkärran så att cementen kunde fraktas in i vagnboden utan att någon kunde se vad de hade för sig. Så skedde, och Bertil ställde in suven.
Sedan Helge kört in cementen unnade sig bröderna en måltid som bestod av kokta ägg och smörgåsar med leverpastej. Till maten inmundigade Bertil kaffe medan Helge klämde i sig ett par supar och en starköl. Efter maten blev det dags för dagens arbete, som i huvudsak bestod i att göra sig av med liket som var resultatet av en viss björnsax som slagit igen. Bertil gick rakt ner till verkstaden med Helge en smula vinglande i hälarna. När de kom fram var det Helge som tog befälet, öppnade dörren och visade brodern vad han snickrat ihop under förmiddagen. På ett par bockar stod något som liknade en låda eller rent av en kista, som Helge snabbt förfärdigat av lite gammalt virke som funnits undanstoppat.
Bertil kunde inte undertrycka sin beundran över broderns snabba handlande. Med ett brett leende sade han att det här var skitbra och att de båda nu kunde börja jobba. Det här med att jobba bestod i att hämta en gammal uttjänt skottkärra utan hjul och lägga i några skovlar grus som togs från en grushög som legat vid ladugårdsknuten i många år. Sedan lades några skovlar cement ovanpå gruset och medan Helge började blanda ingredienserna hämtade Bertil en spann vatten som han successivt hällde i skottkärran. Snart var den första cementsatsen klar, och Helge fick något lyriskt i sitt enda öga medan han hämtade några av armeringsjärnen.
Den nytillverkade kistan fraktades nu till ladugården och ställdes alldeles innanför dörren på en lastpall så att den skulle vara lätt att komma åt den när så behövdes. Bröderna lyfte med gemensamma ansträngningar liket från kobåset sedan de befriat det från säckarna och den skitiga trasmattan och lade det i kistan. ”Det är en jäkla tur att det är ett par grader milt idag”, sade Bertil medan han flåsande såg till att både det friska och det sönderslagna benet hos liket hamnade på rätt plats. ”För om det varit en massa köldgrader, så hade vi inte klarat betongen”, fortsatte han medan han torkade svetten ur pannan. ”Nu är det bara att hoppas på fortsatt mildväder, och det tror jag det blir ett par dagar framöver, för det lovade snubben i teve igår.”
Helge lade ett par ganska korta armeringsjärn i kors över liket i kistan medan Bertil kom med de första skovlarna betong. Sedan blandade bröderna mer betong, och när de till slut fyllt kistan och varvat med ytterligare några armeringsjärn konstaterade de båda att det blivit ett par säckar cement över, något som kunde vara bra att ha en annan gång. Nu hade mörkret sänkt sig över Olsboda och locket lagts över kistan och spikats fast. ”Det blir en tung fan”, sade Helge medan Bertil noggrant låste ladugårdsdörren. ”Hur skall vi kunna frakta undan den pjäsen”, fortsatte han medan Bertil insåg att nu om inte förr skulle det bli dags att dra igång farsans gamla traktor och förse den med skopan framtill.
Bröderna Olsson gick in för att trots allt elände både ute i världen och i närområdet ordna sig någon form av kvällsmat trots att ingen var särskilt hungrig efter dagens upplevelser. ”Nä”, sade Helge, ”jag skiter i det där med mat i kväll, men du kan ju ta dig något om du känner för det.” Följden blev att Helge hällde upp ett dricksglas vodka medan Bertil bryggde kaffe och stekte ägg och bacon till sig. Bröderna åt och drack under tystnad tills Helge ställde frågan hur länge liket kunde vara i ladugården. ”Hur länge som helst”, svarade Bertil, ”såvida inte polisen eller någon annan kommer och snokar efter någon som gått vilse eller försvunnit på något annat vis”. Bertil berättade nu för Helge vad han upplevt vid sitt besök vid det gamla spöklika glasbruket.
Innan bröderna Olsson denna kväll sade god natt och gick var och en till sitt var de överens om en sak, nämligen att mannen som fastnat i rävsaxen var utlänning och att ingen framgent skulle sakna honom. De var också överens om att det minsann inte var några remshultsbor som återbefolkat glasbruket. Och så var det den svarta skåpbilen, ett fordon som nu spökat länge i brödernas huvuden. Bertil hade glömt att berätta om sin upplevelse vid Klingatorpet, men när Helge var halvvägs upp i trappan kom beskedet om den låsta dörren och de igenspikade fönstren. Helge hade ingen egentlig kommentar men sade att de väl kunde köra bort till torpet och glasbruket någon dag liksom för att kolla läget.
Efter ett par minuter kom Helge ner igen och sade att han glömt att ladda björnsaxen. Den stora pjäsen hade ställts lite vid sidan sedan den slagit igen, men nu släpade Helge fram sin kära egendom och laddade den återigen en bit framför dörrtrappan. Bertil lät honom hållas men skakade på huvudet medan han kröp ner i sängen sedan ytterdörrens lås noga kontrollerats och ytterbelysningen släckts. Bertil drogs in i en dröm där en lång rad enbenta män, stödda på kryckor, marscherade längs en väg omgiven av en massa konstiga byggnader, av vilka några var stora massiva glasbruk. De möttes av en rad svarta skåpbilar, och de enbenta männen fick lov att vända sig bort medan bilarna passerade för att inte få en massa grus i ansiktena. Till slut somnade Bertil utan att drömma mer.
——
Albert fick rätt. Sedan först Maja och Gustav och sedan Adolf anlänt till Olsboda kunde vännerna sitta vid köksbordet i Södergården och inse att fisket från och med sommaren 1943 var förbehållet bönder med gårdar medan kvarvarande torpare och andra mer eller mindre egendomslösa individer fick hålla sig borta från sjön. Albert suckade och berättade att han låtit Emma och Peter på Solhaga använda hans fiskevatten men att båda nu var för gamla för att ge sig ner till sjön. Hela bråket hade egentligen startats av en torpare på andra sidan sjön, i Kroksryd. Han hade under lång tid fångat en mängd fisk i sina nät. Det mesta av fisken hade han använt till hönsfoder, och eftersom han sålde ägg talade folk vitt och brett om att äggen från hans torp smakade fisk.
Adolf kunde inte låta bli att skratta och undrade om det inte var samme torpare som under flera år svarat för uppbyggnaden av ett antal risvasar på den andra sidan sjön. Albert nickade och sade att så var det nog och att risvasarna, som bestod av fyra pålar nedslagna i sjöbottnen och med enris fastbundet emellan sig, länge tjänat som en god barnkammare för yngel av olika slag. Albert gick så långt att han sade att utan vasarna skulle fiskbeståndet i sjön inte varit vad det var idag. Så egentligen var alltsammans en åtgärd av ren avundsjuka.
Nåja, den nya fiskeriföreningen hade kommit till stånd, och ett av dess syften var att se till att ingen utom fiskerättsinnehavarna runt sjön hade tillgång till det rika livsmedelbestånd som ruvade under vattenytan. Albert hade dock deklarerat att om han och Adolf fortsatte att fiska tillsammans, så skulle det inte bli några problem. Albert hade ju fiskerätten och Adolf var välkommen att följa med till sjön även om en del av fisken hamnade i Klingatorpets grytor. Så sommaren gick i samma fotspår som den föregående sommaren. Samtidigt kunde man om kvällarna höra nyheterna i Södergårdens raspiga radio och därav förstå att det gick allt sämre för Hitler och hans anhang.
Sommar med ytterligare konserveringsburkar och saftflaskor följdes av vinter med ny beredskap och kyla. Vinter följdes av ny god sommar med mer bärplockning och ännu fler konserveringsburkar. I början av juni 1944 hade Maja och Gustav suttit klistrade vid Södergårdens radioapparat som basunerat ut att nu var Hitler minsann på fall sedan de allierade trupperna landstigit i Frankrike. Albert hade suckat och önskat ransoneringstiderna dit pepparen växer medan Elin dukat fram en extra god kvällsmat liksom för att fira att nu gick världen minsann åt rätt håll. I maj månad 1945 var kriget över, och Adolf hade med sin taxi sällat sig till de tusentals människor som firade Hitlers undergång på Kungsgatan i Stockholm. Det var en fantastisk upplevelse.
Sommaren 1945 blev en glädjens sommar. Gustav och tvillingarna i Södergården hade hunnit fylla sju år och var som såta vänner snara till att ställa till en hel del bus. Fiskeriföreningen tog ett nytt steg när den för andra året i rad ställde till med stor fest, som bestod i att alla deltagare tog med egen mat, egna fiskeredskap och egna båtar. Den sista söndagen i juli var det dags att exakt klockan tolv på dagen starta den första roddtävlingen för män. En mängd båtar, med varsin förhoppningsfull roddare gav sig av från stranden för att runda en påle som satts ett par hundra meter ut i sjön och sedan återvända. Vinnaren fick som present ett gäddrag, något som föreningen bekostade.
Sedan var det dags för den kvinnliga rodden, och deltagarna var inte sämre än männen när det gällde att runda pålen ute i sjön. Vinnaren begåvades med ett metspö i bambu, något som väckte stor uppmärksamhet. Annars var ju alla metspön tillverkade av unga träd som växt sig långa, något som visade sig i den följande metartävlingen, där alla utom en stod vid stranden med sina hemmagjorda metspön och väntade på att det skulle nappa. Det blev inte så mycket fisk, men en vinnare korades till slut.
Man skulle kunna kalla detta för en familjefest som urartade en smula. Det fanns en hel del öl och brännvin med i spelet, och en och annan deltagare i festen blev påtagligt berusad frampå eftermiddagen. Plötsligt kom en man fram till Adolf, som inte alls deltagit utan bara tittat på tillsammans med familjen, och frågade hur mycket brännvin det fanns på Klingatorpet. Adolf tittade på mannen och svarade att brännvinet var slut för sommaren men att det kanske skulle bli mer nästa månad. Adolf hade nämligen en motbok som gav honom rätt att köpa ut tre liter i månaden, något som Adolf sällan utnyttjade. I stället var det så att några vänner i Stockholm, som var törstigare än Adolf, till och från fick låna hans motbok. Mannen blev aggressiv, men ett större slagsmål avvärjdes genom att Albert placerade sin stora kroppshydda emellan de båda männen.
Sommaren 1945 slutade trots all glädjeämnen på den världspolitiska arenan en smula i moll. Det skulle inte bli några fler riktigt långa somrar på Klingatorpet eftersom Gustav skulle börja skolan. Redan i början av augusti packade familjen Karlsson ihop sina tillhörigheter i förvissningen om att de skulle kunna komma tillbaka nästa sommar under en del av Gustavs sommarlov. Den här gången blev det bara frågan om ett fåtal saftflaskor och konserveringsburkar som sändes i välspikade lådor till Stockholm. Familjen Karlsson steg på tåget i Remshult och vinkade farväl till vännerna Elin och Albert som skjutsat dem till stationen.
Elin och Maja höll brevkontakt under hösten 1945 och förvintern 1946. Sedan Elin en längre tid förgäves väntat på livstecken öppnade hon en februaridag ett brev där Maja skrev att Adolf just avlidit i en hjärtattack, bara fyrtiofyra år gammal. Läkaren hade muttrat något om koloxidförgiftning på grund av gengasen, något som Maja inte trodde på sedan bensinen kommit tillbaka till bilarna och gengasaggregaten skrotats. Hursomhelst var Maja nu änka och fick lov att ta hand om sin sjuårige son. Hon återvände aldrig till Klingatorpet.
Fortsättning: Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (3 av 4)