VII

 

Jubel och framtidstro, Hitler var död och man kunde se hur Europas folk fick möjlighet att resa sig ur ett kaos som hade få motsvarigheter i kontinentens förflutna. Visserligen hade Europa haft mängder med stridigheter och elände, men ingen hade tidigare haft de resurser som Hitler förfogat över. Många krig fanns skildrade i historieböckerna och många krig hade småningom glömts bort. Men alla var övertygade om att det här kriget skulle stanna länge i människornas medvetande, längre än alla andra krig eftersom det nu fanns en massiv dokumentation i form av bilder, filmer och ljudupptagningar.

 

I Remshult såg Patron fram emot att åter kunna importera de nödvändiga ingredienserna till sitt glas. Han såg också fram emot att kunna återuppta de gamla marknaderna ute i Europa och få igång exporten igen. Han såg visserligen inget egentligt slut på hemkonserveringen och fortsatte därför en tid att framställa konserveringsburkar. Men efterfrågan på burkar stannade av vartefter det åter producerades kött och grönsaker inom landet, något som gjorde att folk inte längre byggde upp de reserver de varit tvungna till tidigare. Patron insåg till slut med en suck att han måste göra något åt saken.

 

De konstnärer som Patron anlitat strax för krigsutbrottet fick åter träda i tjänst. De hade många idéer om hur man skulle kunna möta en framtida efterfrågan, och Patron, som i sin visionära syn på saken lät dem hållas till viss kostnad, suckade när han såg resultatet av deras arbete. Arbetarna vid glasbruket uppträdde en smula förvirrat när det åter var dags att ställa om produktionen, vilket resulterade i att Patron slog näven i bordet, avskedade sina formgivare och gick hem för att grunna över framtiden med en skvätt konjak i glaset om kvällen.

 

Just en sådan här kväll i juni månad 1946 avled Patron i en hjärtattack med konjakskupan i handen. Hans goda hustru hittade honom ett par timmar senare, men då var det för sent att göra något åt saken. Patron fick en magnifik begravning i närvaro av alla som var anställda vid glasbruket, och det snålades varken på mat eller brännvin efter jordfästningen. Många vittnade tårögt om Patrons stora insats för bygden, och ännu fler undrade hur det skulle gå för Remshults glasbruk när man mist sin duktige ledare. Patrons hustru, som svarat för allt det praktiska i hemmet i den stora bruksherrgården, blev den som tog kommandot. Visserligen hade paret två söner, men ingen av dem visade något som helst intresse av att komma hem och ta över. De hade goda arbeten i Stockholm och avskydde tanken på att flytta tillbaka till den landsortshåla där de vuxit upp, något som de förklarat vid telefonsamtal och i brev.

 

Patron, som i själva verket burit namnet Petrus Bengtsson, vredgades utan tvekan i sin himmel över det besked som sönerna givit. Han och hustrun hade gett dem en efter tidens sed god uppfostran, och båda hade fått praktisera på glasbruket under sommarloven. Efter studentexamen hade det blivit ekonomi- respektive juristutbildning vid Lunds universitet, något som grävt djupa hål i familjen Bengtssons plånbok. Men sönerna hade lyckats väl, något som Patrons hustru Hildur Bengtsson nu konstaterade. Med en suck kavlade hon bildlikt talat upp ärmarna i beslutet att ge sig in männens värld. Knappast någon kvinna hade tidigare bestigit en direktörsstol vid något svenskt glasbruk, och Hildur Bengtsson var förvisso medveten om att var männens värld som rådde även i produktionen. Hon hade ibland framfört till sin man att han borde låta kvinnor bli glasblåsare och inte bara låta dem ha enklare sysslor, något som Patron avfärdat med en axelryckning.

 

Hildur Bengtsson, som var väsentligt yngre än sin avlidne man, samlade en tidig morgon i början av augusti månad 1946 alla anställda vid glasbruket för information. En liten nätt kvinna, drygt femtio år gammal, steg upp på en glasblåsarstol i hyttan för att kunna synas och höras ordentligt. Hon utstrålade stor energi när hon talade och bland annat sade att Remshults glasbruk minsann inte var helt beroende av de tankar som hennes nyss avlidne man levererat. Själv hade hon under alla år delgivits alla med- och motgångar som glasbruket haft och dragit sina egna slutsatser om vad som gällde och vad som borde göras framöver. Vad hon inte sade var att hennes man aldrig invigt henne i brukets ekonomiska ställning.

 

Glasbrukets arbetare kände sig lugnade och alla förstod att här fanns sysselsättning även i framtiden. Så snart Hildur Bengtsson slutat sitt tal med att deklarera att man fortsättningsvis fick stå ut med en kvinna som chef klev hon ner från glasblåsarstolen och bad kamreren och hyttmästaren att följa med till brukskontoret. Där slog hon sig ner i sin avlidne mans väl insuttna direktörsstol, spände ögonen i kamreren och krävde besked om hur det stod till med räkenskaperna. Kamreren, som förstod att han nu satt mitt emot en kvinna som begrep sig på det här med siffror, darrade en smula på rösten när han talade om att skulderna visserligen inte var förskräckande stora men att orderingången sviktade betänkligt.

 

Hildur Bengtsson vände sig efter det beskedet till hyttmästaren, som basade för alla de som var sysselsatta i den varma produktionen och frågade rakt på sak om den personal som fanns var något som man vågade hålla i handen vid blåsväder. Hyttmästaren, som egentligen inte förstod frågan, sade att alla var både lojala och måna om sina arbeten. Med det svaret lät sig den nya chefen nöja, och när kamreren och hyttmästaren lämnade brukskontoret kunde de konstatera att de fått något att tänka på. Även om deras nya chef var ett fruntimmer, så var det ett fruntimmer som hade ordentligt med klös i klorna och kunde styra och ställa. De undrade en smula över hur de skulle kunna titulera henne i framtiden. Patron hade väl varit bra, men Patronskan gick väl knappast att använda.

 

Så kom det sig att en kvinna, en av de få i den svenska glasbrukshistorien, tog kommandot över ett av de stora glasbruk som genomlidit världskrigets avspärrningar, sviktande orderingång och stort rop på förnyelse. Hon växte snabbt med uppgiften och var, trots sönernas negativa inställning till orten, fast besluten att lyckas med det som hon tagit på sig. Något val fanns egentligen inte.

 

——

 

Elin hade bara ett problem med sina tvillingar som hösten 1946 började i andra klass i skolan i Remshult. De var snälla och goda men de var så lika att inte ens deras mor kunde skilja dem åt annat än på ett enda sätt. Den ene hade för vana att peta sig i näsan, och den andre brukade titt som tätt klia sig i ändan. Efter mycket spekulerande förstod Elin att den som petade sig i näsan måste vara Bertil medan den som kliade sig i ändan måste vara Helge. Under ett viskande samtal en kväll sedan tvillingarna somnat, delgav hon Albert sina iakttagelser. Eftersom även Albert naturligtvis hade lika svårt som Elin att skilja pojkarna åt fick han ett uppslag som han sedan följde under många år. Båda svor på att aldrig tala om för pojkarna hur de lärt sig att se vem som var vem. För om de gjort det hade det ju varit lätt för pojkarna att byta beteende med varandra.

 

Naturligtvis blev det här med tvillingarna som var lika som bär ett problem, inte för pojkarna, men väl för den stränga lärarinnan. Samtidigt blev Elin alltmer konfunderad och sluten i sig själv. Hon älskade visserligen sin Albert, men det fanns saker i det förflutna som hon absolut inte kunde ta upp med sin man. Ofta drömde hon om två män i tjugoårsåldern som inte gick att skilja åt, och lika ofta vaknade hon kallsvettig och med häftiga andetag. Eftersom Albert alltid sov djupt och till synes drömlöst var detta egentligen inget problem makarna emellan. Albert vaknade aldrig när Elin hade det som värst.

 

Elins drömmar blev allt starkare under hösten 1946. En natt stod två män bredvid sängen, den ena med bortskjutet huvud och den andra med den ena foten i ett stort bandage. De stirrade intensivt på Elin, som de kallade sin syster och krävde att de skulle återupptas i gemenskapen på Södergården. Elin vände och vred på sig i sömnen liksom för att jaga bort åsynen av de båda männen, men han med det bortskjutna huvudet böjde sig över henne och viskade i hennes öra att Amanda inte borde ha betett sig som hon gjorde. Elin svarade i sömnen att hon absolut inte ville ta något som helst ansvar för de beslut som Amanda tagit. Då fick hon att göra med den andre mannen som lade sin bandageförsedda fot på hennes mage och bad henne att läka hans skada. Elin vaknade med ett ryck, satte sig upp i sängen men hade sedan vissa problem med att somna på nytt.

 

Så här fortsatte det natt efter natt. Elin var fast besluten att rida ut stormen eftersom hon hade en dunkel aning om vad budskapet från de båda männen betydde. Albert betraktade ibland en smula oroligt sin hustru när det var svårt att väcka henne ur den djupa sömn som ofta kom framemot morgonen. Ibland fick han ruska henne hårt för att tala om att det var dags för frukost och morgonmjölkning. Det var också Elins uppgift att väcka sönerna, se till att de fick något till livs på morgonen och förse dem med matsäck innan de började traska till skolan i Remshult.

 

Elin hade vid det här laget två problem. Det ena var nattens drömmar, det andra var att tvillingarnas lärarinna en dag kom hem till Södergården. Hon slog sig på Elins inbjudan ner i köket och väntade en stund med att framföra sitt ärende sedan hon förvissat sig om att pojkarna inte kunde höra vad hon sade. Saken var den att Bertil och Helge inte hade några som helst förutsättningar att lära sig läsa och skriva. De var nämligen ordblinda, menade lärarinnan. På Elins förfrågan om det fanns något att göra åt den saken svarade lärarinnan att pojkarna naturligtvis skulle fortsätta sin skolgång som vanligt men att de småningom måste tränas till något praktiskt hantverk eller något annat där de slapp använda penna och papper. Elin tänkte genast på sin egen man som hade stora svårigheter med allt vad texter hette men som var en god arbetskarl.

 

Några veckor efter det att lärarinnan lämnat Södergården med sitt budskap om tvillingarna Olssons bristande läsförmåga tog Elin ett viktigt beslut. Om inte den allmänna skolan kunde lära folk att läsa och skriva, så skulle hon väl kunna göra det själv. Följden blev att Elin varje eftermiddag ägnade en god stund åt sönerna. Alla tre satt lutade över köksbordet med pennor och papper, och de hade också folkskolans läsebok framför sig. Med stort tålamod bedrev Elin sitt arbete och insåg lite senare under hösten att vissa framsteg uppnåtts.

 

Det var just en sådan här eftermiddag i december, med Södergårdens köksbord fullt av papper, pennor och böcker, som gamle Rune Johansson i Storgården knackade på dörren och klev in i köket. Elin, som blev glad över att se sin granne, tog fram en stol och bad honom att slå sig ner. Rune hälsade på tvillingarna och satte sig. Sedan Elin röjt av bordet och sagt åt pojkarna att gå och berätta för sin far att Rune kommit, dukade hon fram kaffe och bullar. ”Jo”, sade Rune sakta, ”jag har två ärenden, det ena är att jag har lite saker på vagnen som Maja och Adolf hade kvar i Klingatorpet, det andra är att jag hyrt ut torpet eftersom Maja skrivit och sagt att hon inte vill bo där mer sedan Adolf avlidit.”

 

Rune tystnade medan Elin hällde upp det nykokta kaffet. Sedan tog han åter till orda och menade att de efterlämnade sakerna på torpet inte var märkliga på något sätt men att Elin och Albert kanske kunde ta hand om dem och meddela Maja. Det rörde sig främst om en del husgeråd och ett par cyklar. Sedan blev det åter tyst en stund medan Rune tog en tugga av bullen och förde kaffekoppen till munnen. ”Jo”, sade han sedan, ”det är en sak till som jag vill säga innan din man kommer, det är nämligen så att jag hyrt ut torpet till ett par män i fyrtioårsåldern, och de är så lika att de måste vara tvillingar.” Rune tystnade medan Elin kände att marken skulle ha vikit sig under hennes fötter om hon rest sig upp. ”Det märkliga är”, fortsatte Rune, ” att båda har stora helskägg och långt hår men att de på något sätt påminner om din bror Kalle som jag minns honom. Jag förstår ingenting eftersom Kalle flyttade till Amerika, och han kan väl inte komma hem i dubbel uppsättning. Men jag kan ha missuppfattat alltsammans.”

 

När Rune hunnit så långt kom Albert in med barnen i släptåg. Det blev fem personer kring köksbordet, och den chockade Elin tvingade sig själv att koka mer kaffe och ta fram mjölk till sönerna. Sedan gick alla ut till Runes vagn och hjälptes åt att lasta av Majas och Adolfs tillhörigheter. Det var, som Rune sagt, inga märkvärdigheter och Elin tvivlade på att Maja ville kosta på frakt till Stockholm. Men hon beslöt sig ändå för att skriva och fråga. Men, så fanns där ett par saker, som Elin genast kunde se att de saknade koppling till torpets förra hyresgäster. Det rörde sig om en stor jaktkniv och en ask hagelpatroner. Elin öppnade asken och kunde konstatera att åtminstone ett par patroner saknades. Sedan gömde hon undan både kniven och patronerna innan Albert och Rune hann uppfatta något. Elin gick in medan männen fortsatte prata och sönerna försvann någonstans. Hon var övertygad om att Rune inte skulle säga till Albert att han kände igen Klingatorpets nya hyresgäster.

 

——

 

Hildur Bengtsson var en kvinna som höll givna löften. Samtidigt förstod omgivningen att det fanns stor pondus i den späda kropp som bar upp hennes tänkande. Från första dagen hade hon med kraft tagit tag i det som måste göras, och med samma kraft drev hon glasbruket mot den förnyelse som var nödvändig för överlevnad. Hon gick noggrant igenom det sortiment som fanns, hon gick igenom inneliggande lager, och hon insåg att mycket av det som redan var producerat inte skulle vara möjligt att sälja, åtminstone inte omedelbart. Hon insåg också att mycket av det som varit glasbrukets specialiteter inte kunde tillverkas längre, för då skulle lagren växa ännu mer. Följden blev att hon en dag ringde till en av sin mans gamla goda vänner, en arkitekt som bodde i Stockholm. Hildur Bengtsson hade aldrig tidigare träffat föremålet för sitt telefonsamtal, bara hört en mängd goda saker om honom från sin man.

 

Så kom det sig att arkitekten Martin Andersson under sensommaren 1947 kom till stationen i Remshult, där han hämtades av Patrons gamla goda bil med Hildur Bengtsson vid ratten. Arkitekten var en person i den övre medelåldern, strikt klädd i kostym och med överrocken vilande på vänsterarmen. Han hade inga kommentarer rörande den långa resan, hans enda önskan var att få bli inkvarterad och vila en stund. Sedan skulle han vara redo att börja arbeta. Martin Andersson inkvarterades på det ena av Remshults hotell, som numera passande nog hette Hotell Andersson.

 

Tidigt på kvällen hämtades den celebre gästen till middag på bruksherrgården. Hildur Bengtsson hade bjudit in ytterligare ett par gäster, nämligen kyrkoherden med hustru. Hon hade med flit lämnat såväl kamreren som hyttmästaren utanför den första träffen med arkitekten, men hon hade insett att hon behövde någon form av förkläde, och vilka passade bättre än kyrkoherdeparet? Det hembiträde, som Patron en gång i världen anställt och som Hildur Bengtsson givetvis behållit, bjöd de församlade till matsalen där hon serverat en hel del god mat och dukat med bästa rörstrandsporslinet.

 

Det blev en livlig kväll med god konversation men framför allt med framtidshopp. Naturligtvis hade den kloka Hildur Bengtsson en baktanke med de samtal som fördes, nämligen att utstaka en framtid för sitt glasbruk men samtidigt också se till att den unge kyrkoherden med hustru blev goda samarbetspartner framöver. Hildur hade naturligtvis helt klart för sig att utan medverkan från kyrkan skulle hon aldrig få full lojalitet för de planer hon hade. De flesta människorna i Remshult var fortfarande djupt religiösa och flitiga kyrkobesökare. Så om kyrkoherden var med på noterna, så skulle nog det mesta ordna sig. Dessutom var det ju tradition att kyrkoherden varje sensommar höll en särskild hyttpredikan innan produktionen återupptogs efter det uppehåll som alltid förorsakades av renovering och ommurning av ugnen.

 

Följande dag introducerade Hildur Bengtsson sin gäst på glasbruket. De gick mellan de olika verkstäderna, där Hildur i detalj beskrev hur arbetet gick till och vad man tillverkade just denna dag. Martin Andersson lyssnade med stigande intresse och ställde en rad frågor till glasarbetarna. Det tog mest hela förmiddagen innan det bar vidare till de övriga enheterna inom glasbruket, till sprängmaskinerna, till sliperiet, till gravörverkstaden och slutligen till packningen, där glaset lades i träull i stora trälådor inför den vidare färden ut till kunderna. Hildur visade även det stora lagret, som framför allt bestod av diverse hushålls- och restaurangglas. Det var här som en av svårigheterna för bruket fanns förborgade eftersom de flesta marknader var mättade.

 

Martin Andersson tog till sig allt som sades på ett förträffligt vis. Han hade visserligen aldrig tidigare vistats vid ett glasbruk, men han var mycket intresserad av formgivning och hade en tid arbetat för ett stort porslinsföretag. Hans porslin hade sålt mycket bra, men nu var han sugen på att göra något annat. Visserligen var Martin Andersson utbildad trädgårdsarkitekt, men han ansåg att den delen av hans liv nu var passerad.

 

Det blev ytterligare en kväll i bruksherrgården, denna gång med kamreren och hyttmästaren som gäster. Båda gästerna kände sig en smula generade och lite vilsna eftersom de under Patrons tid bara kommit till herrgården dagtid och då bara om det varit något speciellt som Patron velat delge dem. Den här gången undfägnades de med mat och brännvin, och frampå kvällskröken blev stämningen hög. Naturligtvis fanns det en avsikt även med detta hos Hildur. Hon ville till varje pris att nyckelpersonerna vid glasbruket skulle lära känna och bli goda vänner med nykomlingen. Om så inte skedde skulle det inte finnas några förutsättningar för ett framtida gott samarbete. Hildur Bengtsson släppte med andra ord en smula på glasbrukets gamla hierarkiska krav när hon blickade in i en mer jämlik framtid.

 

Martin Andersson fortsatte redan följande dag att på egen hand lära känna produktion och människor vid Remshults glasbruk. Han gick systematiskt runt till alla avdelningar och funktioner samtidigt som han förde noggranna anteckningar. Varje dag bjöds han på lunch i bruksherrgården, men några fler festmiddagar blev det inte, åtminstone inte denna gång. Hildur Bengtsson ledde alltid lunchsamtalen och förhörde sig om hur arkitekt Andersson uppfattade tillverkningen och om han hade några synpunkter på hur man skulle kunna förnya sortimentet. Svaren var alltid positiva, och det märktes att gästen fått de ingångar han behövde för ett fortsatt arbete. Samtidigt påpekade Hildur Bengtsson bildlikt att det här med att införa nya idéer och ställa om produktion vid ett glasbruk var som att vända en atlantångare, mödosamt och trögt. Martin Andersson förstod vad hon menade.

 

Så kom det sig att Martin Andersson en vecka senare lämnade Remshult med ett fördelaktigt avtal på fickan. Han skulle komma tillbaka om ett par månader, och under tiden fram till dess skulle han utarbeta förslag och skisser, som successivt skulle sändas till Remshult. I avtalet stod att han skulle ha en obetydlig fast lön men god provision när försäljningen av det nya glaset väl kom igång. Han erbjöds också utan kostnad egen ateljé i en del av bruksherrgårdens bottenvåning och bostad i ett mindre hus vid sidan av glasbruket. När Hildur Bengtsson hunnit så här långt drog hon en djup suck av lättnad. Det här projektet skulle sköta sig självt menade hon medan hon tog itu med nästa idé, nämligen att förnya hela glasbruket. I centrum av det tänkandet stod uppförande av en ny modern hytta. Hennes enda bekymmer var hur det hela skulle kunna finansieras. Följande dag styrde hon stegen mot Remshults sparbank för ett grundligt resonemang.

 

 

VIII

Under det avslutande 1940-talet fanns visserligen ransoneringskorten kvar, men människorna i såväl Remshult som resten av landet levde med stor framtidsoptimism. Ute i Europa byggdes länderna upp efter det förödande kriget, och den återuppbyggnaden gick mycket snabbt sedan USA presenterat Marshallplanen och börjat pumpa in stora mängder pengar. Det var i detta som den framsynta Hildur Bengtsson såg faran för sitt glasbruk, något som hon generöst försökte delge sina kolleger vid Glasbruksföreningens möten. Hon förutsåg nämligen att ett återuppbyggt Europa skulle bli en svår konkurrent och börja tillverka olika sorters dricksglas och annat i maskiner. Det var dock bara ett par av kollegerna som varit inne på samma tankegångar, de övriga hade viftat bort hennes farhågor och sagt att de minsann skulle fortsätta som förut.

 

I Olsboda rustade man också för nya tider på så sätt att Albert om kvällarna satt och bläddrade i olika broschyrer. Han drömde om en traktor men insåg att han inte hade råd samtidigt som han inte ville göra sig av med sina goda arbetshästar. Han brukade muttra något om att det framöver skulle bli omställning av det mesta men han visste inte riktigt hur eller vad. Även Elin tog ibland till sig nyheter i form av moderna kök, centralvärme och kylskåp. Nu när årtiondet höll på att ta slut och övergå i ett nytt väntade en omställning av närmast revolutionerande slag. Det var åren kring 1950 som Remshult och Olsboda nådde sin absoluta framgångstopp. Jovisst, den här toppen varade en bit in på 1950-talet.

 

Elin drömde ibland om nätterna att hon klättrade uppför en mycket lång backe. Klättringen tog tid och var besvärlig, särskilt som hon hade en kälke som hon släpade med sig. Ibland var det vinter, ibland var det sommar, och när det var sommar undrade Elin vad hon skulle med kälken till. Men så insåg hon att det skulle bli vinter igen och att kälken då var bra att ha. Varje gång Elin kommit så här långt i sin dröm vaknade hon, men hon kände sig aldrig jagad av drömmen. Hon bara undrade vad den betydde.

 

Svaret fick hon en natt lite längre fram. Då var det vinter i drömmen och Elin nådde toppen av den branta backen. Framför sig hade hon ett underbart vinterlandskap som bestod av en oändligt lång och jämn backe som långsamt sluttade åt det andra hållet. Elin ställde ner kälken och satte sig på den. I början fick hon sparka en smula med fötterna för att få fart, men sedan kunde hon sätta upp fötterna och börja njuta av färden. Det var solsken, och Elin kände hur livet lekte med henne. Hon satte upp ansiktet mot solen, slöt ögonen och njöt av färden.

 

Efter en stund började backen bli brantare och färden gick allt fortare. Elin njöt fortfarande i fulla drag men började undra hur den här färden skulle sluta. Hon såg nämligen framför sig en backe som blev allt brantare ju mer hon höjde blicken. Sedan gick alltsammans allt snabbare. Elin kände hur hon nästan lyfte från kälken i den höga farten. Nu gällde det för henne att hålla i sig, och all den njutning hon känt förut var borta som genom ett trollslag. Samtidigt gick solen i moln, och dimma började breda ut sig över den till synes oändliga backen. Elin körde in i dimman samtidigt som hennes rädsla ökade drastiskt. Till slut skrek hon när kälken kom fram till ett stup. Där blev det fritt fall, och Elin vaknade mitt i sitt gälla skrik.

 

För en gångs skull vaknade även Albert och undrade varför Elin skrek. Elin satt upp i sängen och andades häftigt medan hon försökte förklara att hon haft en märklig dröm men att hon snart skulle somna på nytt. Med det beskedet lät sig Albert nöja, vände sig om och sov vidare. Naturligtvis kunde Elin inte somna om. I stället gick hon upp, kokade kaffe och bredde sig en stor smörgås. Sittande vid köksbordet försökte hon samla tankarna, men alltsammans slutade med att hon samlade ihop alla broschyrer om traktorer, kylskåp och maskiner för hushållet och lade undan dem. Samtidigt fortsatte hon att fundera över vad som några år tidigare inträffat på Klingatorpet. Det som skett där hade hon aldrig delgivit sin man.

 

——

 

Det var förnuftiga människor som satt i ledningen för Remshults sparbank. Eftersom bankens kamrer och alla i styrelsen känt Patron personligen blev det inga som helst problem för Hildur Bengtsson att få låna de pengar som behövdes för glasbrukets förnyelse. Enda egentliga villkoret, förutom sedvanliga inteckningar, var att omgestaltningen skulle ske med allra största sparsamhet och att Hildur med regelbundna mellanrum skulle hålla bankledningen underrättad om hur upphandlingen fortskred, vilka entreprenörer som anlitades och så vidare. Hildur förstod och tog själv ledningen av bygget, naturligtvis med sakkunnig rådgivning i bakgrunden.

 

Så kom det sig att planerna för det nya glasbruket började ta form under sommaren 1950. Under tiden hade Martin Andersson minsann inte legat på latsidan utan levererat skisser och idéer till nya produkter. Det hade väl inte alltid varit självklart att de i yrkesutövandet djupt konservativa glasarbetarna anammat alla nymodigheter fullt ut. ”Så här har vi inte gjort förut, så var det aldrig på Patrons tid, det här går inte att göra i glas”, var några av de argument som ständigt hängde i luften. Men arkitekten var envis, flyttade till Remshult, inredde sin ateljé och umgicks dagligen med de arbetare som skulle göra hans idéer till lönsam verklighet.

 

Allt eftersom Hildur Bengtsson insåg att de nya idéerna kring produktionen höll på att fastna i de inblandades medvetanden kunde hon ägna allt mer av sin tid till att planera för framtiden. Hon hade bestämt sig för att alla de gamla byggnaderna, var och en med sin funktion, skulle ersättas med en enda byggnad där allt rymdes under ett tak. Mängblandningen, degelkammaren, hyttan, avsyningen, sprängningen, sliperiet, gravörverkstaden, packningen, ja allt, även brukskontoret, skulle finnas i samma byggnad. Sedan skulle många av de gamla byggnaderna säljas för avflyttning. Att bara riva dem skulle det aldrig bli tal om. Hildur Bengtsson visste vad virke kostade, och förresten hade en del av de gamla byggnaderna i sin tur flyttats till glasbruket när det startades för många år sedan. Och flera av dem hade gedigen timmerstomme.

 

Själva byggnaden var en sak, dess tekniska innehåll en annan. Hildur Bengtsson bedrev sin upphandling på två fronter och med olika rådgivare. En utomstående arkitekt fick uppdraget att ta fram ritningar, och vartefter de presenterades fick även Martin Andersson ta del av dem. Martin Andersson gick i sin tur till hyttmästaren, och på så sätt bildades en liten grupp av erfarna yrkesarbetare inom glasbruket. Var och en fick tala om vad som behövdes av ytor för de olika funktionerna, och sedan rullades bollen tillbaka till den ansvarige arkitekten, som i sin tur ibland slet sitt hår i förtvivlan över alla krav som ställdes på omklädningsrum, toaletter och utrymmen för fritidsaktiviteter. Men till sist var det ändå Hildur Bengtsson själv som bestämde hur mycket utrymme som varje aktivitet skulle få till förfogande. Det var ändå hon som höll i pengarna tillsammans med sin trogne brukskamrer, och hon visste exakt vad varje nybyggd kvadratmeter skulle komma att kosta.

 

När det gällde det tekniska innehållet hade Hildur Bengtsson på ett tidigt stadium insett att den gamla vedeldningen var förlegad och att eldningsoljan var framtidens lösning. Alltså skrinlades alla planer på att bygga en källare för vedeldning i den nya anläggningen. I stället skulle oljebrännare installeras i alla de fyra ugnar som planerades. Samtidigt gav hon klara order om att kylningen av glaset i framtiden skulle ske genom elektriska kylrör istället för de kylugnar som fanns i den gamla hyttan. En del suckade över de kommande nymodigheterna, där dånet från oljebrännarna skulle bli så starkt att det inte skulle kunna föras några samtal på hyttgolvet. Andra menade att det här skulle bli en god arbetsplats med fyra deglar i var och en av de nya ugnarna. Nu skulle man inte behöva trängas på samma sätt som man gjort kring den gamla åttadegelsugnen.

 

Snart visade det sig att kommunen skulle bli ett större problem än sparbanken. Att få byggnadstillstånd var nämligen inte det lättaste i en tid då vissa varor fortfarande var strängt ransonerade och starka krafter ville sätt små käppar i många av de hjul som började rulla allt snabbare. Till slut löste sig även den saken sedan Hildur Bengtsson använt både sin pondus och bruksherrgårdens möjligheter till representationsmiddagar. Eftersom Hildur vid det här laget arbetade i stort dygnet runt började hon känna sig en smula sliten. Det kompenserade hon med sund kost och långa promenader när tiden så tillät.

 

Det var i den här situationen som Hildur Bengtsson började känna stor gemenskap med arkitekten Martin Andersson. För första gången tog hon initiativet till att bjuda hem honom till middag i bruksherrgården. Den stilige mannen anlände oklanderligt klädd och försedd med en stor blomsterbukett. Sedan maten serverats förklarade Hildur att hon var mycket tacksam över det som Martin Andersson åstadkommit. Visserligen utgjorde det gamla sortimentet fortfarande basen för produktionen, men det nya glaset vann alltmer terräng. Hon erkände att bruket nu tjänade ordentligt med pengar i den efterfrågan som rådde och att den nya hyttan skulle stärka framgångarna.

 

Vid kaffet, likören och konjaken förväntade sig Hildur att Martin skulle bli lite mer personlig än han varit förut, men det blev han inte. Martin, som kände Hildurs blickar bränna in i honom, intog en vänlig men stram attityd och började berätta om sin manlige vän i Stockholm. Väl medveten om den risk han tog fortsatte han att tala om att han var homosexuell och att han bara kunde umgås med kvinnor på vänskaplig fot. Plötsligt förstod Hildur varför ingenting kunnat ske dem emellan förut, men egentligen drog hon en suck av lättnad. I sitt något förvirrade tillstånd med en attraktiv man inpå sig hade hon inbillat sig att hon skulle vilja börja om på nytt. Nu konstaterade hon inom sig kallt att hon även fortsättningsvis skulle slippa passa upp på någon karl. Hon kände en stor frihet när hon sent på kvällen skildes från Martin Andersson med en försäkran att aldrig antyda för någon vad hon fått veta under den gångna kvällen.

 

——

 

En av de sista dagarna i mars månad 2006 satt Bertil och Helge som vanligt i köket om morgonen och dryftade världsläget över en kopp kaffe. Bertil, som aldrig förstått varför Sverige gått med i EU, tog upp tråden om hur taskigt allt blivit på landsbygden, hur samhällena tynade bort och gårdarna skogsplanterades och köptes upp av tyskar. Själv hade han givetvis röstat nej till EU-inträdet. Helge lyssnade snällt och konstaterade att de här verserna hade han hört förut och att Bertils gnäll inte tillförde diskussionen något nytt. Men Bertil fortsatte, och den här gången var det Centerpartiet som var måltavla för hans missnöje. Han menade att om Centerpartiet på allvar hade tagit tag i landsbygdsfrågorna och miljön som det gamla Bondeförbundet gjort, så hade det sett annorlunda ut. ”Då hade vi sluppit det förbannade Miljöpartiet med alla dess gnällspikar”, menade han.

 

Helge suckade och bredde sig ytterligare en smörgås medan han sökte komma bort från sin bakfylla. Bertil tystnade när han varken fick svar eller mothugg. I grunden visste han att Helge delade hans värderingar men att han ändå måste få tala om vad han tyckte. Mer kaffe hälldes upp och Helge kvicknade till. ”Du brorsan”, sade han efter en stund medan han rörde i sin kaffekopp, ”kan vi inte åka bort och titta till Klingatorpet idag, du sade ju att det var något mystiskt med det.” Bertil ställde ifrån sig kaffekoppen och lyste upp. Det han upplevt på Klingatorpet och det gamla glasbruket rann åter upp i hans sinne. ”Visst”, sade han, ”men jag tycker att vi väntar tills det blir mörkt, för då är det mindre risk att någon ser oss.” Helge höll med, och frukosten avslutades.

 

Dagen fördrev bröderna med att titta på teve, lyssna på radion, äta lite mitt på dagen och sedan gå ner till ladugården för att inspektera kistan med den inmurade mannen. Båda menade att han låg bra där han låg men att de måste vänta till nästa vinter med att begrava honom. Under tiden gällde det att hålla vem det vara månde ifrån ladugården, men att någon skulle komma och bryta upp den låsta dörren var en närmast orimlig tanke.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson samma kväll försåg sig med varsin stadig och frisk ficklampa och rullade ut suven. På Bertils fråga varför Helge även tagit med sig en kofot, svarade brodern något svävande att de ju skulle till Klingatorpet och att det var igenbommat där. Bertil lät sig nöja med svaret medan han i mörkret styrde suven ut på stora landsvägen. Snön hade vid det här laget nästan smält bort, så bilen lämnade inga mer markerade spår på vägen upp till torpet. Väl framme steg bröderna ur och lyssnade länge efter ljud innan de gick fram till huset.

 

Helge tände sin ficklampa och började inspektera den låsta dörren och de igenspikade fönstren. ”Fan”, muttrade han, ”den som har gjort det här jobbet har gjort det ordentligt, och han vill inte att någon skall ta sig in.” Sedan Helge gått runt huset ett par varv stannade han åter vid dörren med samma intryck i huvudet som Bertil fått ett par veckor tidigare. ”Fan”, muttrade han igen, ”jag skulle ha tagit med mig bättre grejor än kofoten om jag vetat hur det sett ut, men nu har jag bara kofoten, så den får väl räcka.” Till Bertils stora förskräckelse gick Helge lös på dörren och lemmen som satt fast med det bastanta hänglåset. ”Lys medan jag jobbar”, sade Helge dovt och Bertil lydde. Han riktade ficklampan mot hänglåset medan Helge bearbetade både låset och dess fästanordning i dörren.

 

Till slut hade Helge forcerat alla hinder, och bröderna Olsson kunde kliva in på Klingatorpet för första gången på många herrans år. Båda lyste med ficklamporna och Bertil frågade spontant om Helge mindes hur de i sin barndom besökt familjen Karlsson och lekt med Gustav ute på gårdsplanen. Visst, Helge mindes, det var ljuva barndomsminnen som han nu var tvungen att förtränga när han tog sig in det som förr kallades stora rummet men som nu var proppfullt av stora låsta lådor. ”Det var helvete”, muttrade Helge medan han lyste på högarna av lådor, som alla var försedda med varsitt stort hänglås. Till slut gick han de få stegen till den översta lådan i en stor trave och bad Bertil att lysa med ficklampan. Med ett vant grepp satte Helge kofoten till låset och vred sönder det. Sedan öppnade han lådan i skenet från Bertils ficklampa.

 

Bröderna trodde förvisso inte sina ögon när de stirrade ner i den öppna lådan. Den syn som mötte dem i skenet från ficklamporna var travar av automatvapen av ett slag som ingen av dem tidigare skådat. Visserligen hade båda en gång i världen gjort militärtjänst, men de vapen de då tilldelats hade varit gamla hederliga mausergevär från förr. Visserligen hade de någon gång fått skjuta med k-pist, men där stannade deras erfarenhet av vapen. Efter en stund stängde Helge lådan med en kommentar om att helvetet kommit till Olsboda.

 

Det blev denna kväll ingen färd bort till det gamla glasbruket. Istället sökte bröderna Olsson efter bästa förmåga sopa undan spåren efter inbrottet. Sålunda lyfte de ner lådan med det sönderbrutna låset, varefter de lyfte ner ytterligare ett antal lådor tills de nådde in till nästa trave. Där ställde de lådan med det sönderbrutna låset och dolde den bakom andra lådor. De försökte efter bästa förmåga att få allt att se ut som det gjort förut. Sedan gick de ut, lyssnade länge och stängde dörren. Helge lyckades efter mycket bultande med kofoten sätta tillbaka lemmen och låset, men han insåg att de som gömt sina vapen här förvisso skulle se att de haft inkräktare på platsen. Dessutom undrade han om hans bankande med kofoten hade hörts längre bort, men eftersom ingen kom till platsen satte sig bröderna i suven och körde raka spåret hem. Innan de gick in i huset spände Helge björnsaxen med stor omsorg.

 

——

 

Under våren och försommaren 1952 såg Hildur Bengtsson äntligen sin dröm om ett nytt glasbruk gå i uppfyllelse. Flera lokala byggmästare hade med stolthet deltagit i det arbete som skulle betyda en lysande framtid för Remshult och dess innevånare. Hildur hade visserligen gått hårt åt dem allesammans i sin iver att förbilliga bygget så mycket som möjligt utan att pruta på kvaliteten. Men trots allt hade alla tjänat på affären, så något missnöje fanns varken hos byggarna, glasbrukets kamrer eller Remshults sparbank. Invigningen av den nya anläggningen skedde i juni månad 1952, och det var ingen mindre än landshövdingen som talade och klippte bandet. Efter invigningen bjöds på ett stort smörgåsbord i bruksherrgården.

 

Nu reste sig den nya anläggningen över alla andra byggnader i närheten. Dess yttre var rött fasadtegel, något som vållat diskussion eftersom det var dyrare än en träfasad. Men Hildur hade inte backat på den punkten eftersom hon menade att tegel var underhållsfritt medan trä behövde målas då och då, och sådant kostade också pengar. Även den nya och närmast skyhöga skorstenen var uppförd i rött tegel. Skorstenen till den gamla hyttan hade rivits sedan en av byggmästarna förklarat att den var uttjänt och inte skulle kunna användas på nytt.

 

Vid det här laget var Hildur Bengtsson trött, stolt och mycket lycklig. Före den stora invigningen hade den gamla hyttan sålts, plockats ner och körts bort sedan produktionen flyttats över till den nya anläggningen. Även andra byggnader hade sålts och plockats ner bit för bit. Kvar fanns egentligen bara det gamla stallet, ett par arbetarbostäder och vedförrådet, en byggnad som Hildur inte kunnat förmå sig att sälja eftersom den rymde så många minnen av en svunnen epok.

 

Dagen efter invigningen pågick arbetet som vanligt vid de fyra ugnarna i dånet från oljebrännarna. En och annan gammal och något lomhörd glasarbetare muttrade något om att det varit bättre förr när man kunnat prata med varandra. Men sedan de försett sig med öronproppar kunde de konstatera att de nu arbetade vid ugnar med mycket jämnare värme än förut. Samtidigt kunde de koncentrera sig på arbetet på ett annat sätt än tidigare, något som gladde Hildur Bengtsson när hon kom på sin dagliga rundtur i hyttan. De flesta verkade glada och nöjda, och framtiden för Remshults glasbruk såg ljus ut.

 

Trots allt var Hildur Bengtssons tillvaro inte helt bekymmersfri. Hon visste nämligen att lönsamheten i glastillverkningen aldrig varit sådan att glasbrukens ägare kunnat stoppa undan en massa pengar och bli rika. Tvärtom hade det alltid varit så att direktörerna fått lov att leva efter sin affärsidé som gick ut på att hålla det goda brukssamhället med dess innevånare vid gott mod. Om folket som arbetade vid bruket mådde bra och var nöjda, så fungerade allting. Det hade gamle Patron och alla som varit före honom insett. Och det insåg även Hildur Bengtsson. Men några stora pengar hade det aldrig blivit över. Och det blev det inte heller nu. All vinst måste återinvesteras i stället för att förbrukas i form av goda löner.

 

Martin Andersson skötte sin uppgift på ett strålande sätt. Han kom ständigt med nya produktförslag, och han var vid det här laget så väl insatt i tillverkningskedjan att han visste att alla till varje pris måste ha full sysselsättning. Om sliparna hade för lite att göra ritade han förlagor till slipat glas, om gravörerna var undersysselsatta, så levererade han vackert tecknade förlagor till graverat glas. Även det nyinrättade måleriet fick sin sysselsättning tillgodosett genom att förse allsköns dricksglas med olika målade figurer. På så sätt fasades det gamla sortimentet ut efter hand till förmån för helt nya saker.

 

Genom sitt förmånliga provisionsavtal tjänade Martin Andersson en hel del pengar under de första åren av 1950-talet. Ja, i själva verket var han den bäst betalde vid hela glasbruket, och de summor han kvitterade ut översteg vida den lön som Hildur Bengtsson unnade sig. Men Hildur kände givetvis ingen avundsjuka eftersom hon visste att hennes framgångar hängde på det som Martin presterade. Han hade fått fria händer, och det skulle han få även i fortsättningen. Följden av de goda inkomsterna blev att Martin Andersson på egen bekostnad lät bygga sig en stor villa i en skogsdunge ett par hundra meter från glasbruket. I all sin generositet sålde Hildur Bengtsson tomten till honom för en symbolisk summa.

 

I det här läget utnyttjade Martin Andersson på alla sätt sitt stora kontaktnät och arrangerade påkostade utställningar av glas från Remshult på olika orter i Sverige, framför allt i Stockholm. Till och med i Köpenhamn presenterades det nya glaset. Även på den här punkten lät Hildur sin framgångsrike formgivare härja efter eget tycke trots att allt resande, uppackande och hyra av lokaler kostade stora pengar. Hildur resonerade nämligen som så att det inte handlade om utgifter utan om investeringar i framtida försäljning. Hon insåg dock att glasbruket på ett mer eller mindre lyckligt sätt började bli alltför beroende av en enda persons förmåga att skapa nya saker. Även om hon litade på Martin Andersson och hans framgångar, så lutade hon åt att skola in fler formgivare dels för ytterligare utveckling av sortimentet dels som garanti för fortsatt förnyelse i den händelse Martin en dag av någon anledning inte längre skulle stå till förfogande.

 

——

 

Under våren 1953 började familjen Olsson på Södergården att på allvar fundera över tvillingsönernas framtid. I maj månad skulle pojkarna fylla femton år, och de hade redan slutat den sexåriga folkskolan. Eftersom ingen av dem hade känt någon lust att gå i någon form av fortsättningsskola hade de fått vara hemma och hjälpa till på gården. Alla insåg dock att Södergården och dess skötsel knappast innebar någon framtid för två välväxta starka pojkar. De måste hitta något annat att syssla med, något som fick Elin och Albert att kontakta Remshults glasbruk.

 

Jodå, glasbruket behövde alltid arbetskraft. Följden blev att Bertil och Helge redan efter ett par veckor uppmanades att infinna sig för nödvändig introduktion. Nu skedde en betydande omställning när pojkarna en tidig morgon på cykel begav sig till glasbruket för att börja sin första anställning. Eftersom arbetet i hyttan började redan klockan sex om morgonen hade Elin väckt sina söner vid halv fem, försett dem med en rejäl frukost, ordnat matsäck och skickat iväg dem. Sedan hade hon gått ut i ladugården för att i vanlig ordning sköta morgonmjölkningen.

 

Bertil och Helge kom i god tid. Visserligen hade de varit vid glasbruket förr, både vid det gamla och det nya, men de hade aldrig varit inne i någon av hyttorna. Det var därför med viss undran och bävan som de riktade stegen mot hyttans ingång där förberedelserna för dagens arbete redan var i full gång. De möttes av en man som presenterade sig som hyttmästaren och som till och med hade ett litet leende till övers. Men så stirrade han först på Bertil och sedan på Helge och sedan på Bertil igen. Pojkarna var fortfarande vid femton års ålder lika som bär, något som fick hyttmästaren att muttra något om att de här två kan vi inte låta arbeta tillsammans. De går ju inte att skilja åt.

 

Sedan började en rundvandring, som titt och tätt avbröts genom att olika frågor ställdes till hyttmästaren. Svaren var alltid raka och fyllda med pondus, något som imponerade stort på bröderna Olsson. Först gick de till omklädningsrum, tvättrum och den lilla personalmatsal som var till för sådana som hade långt hem. Hyttmästaren sade att här kunde de äta sin matsäck på rasten mellan tio och elva, och han förklarade att de skulle bli tämligen ensamma eftersom de flesta som arbetade vid bruket bodde så nära att de gick hem på rasten. Sedan bar det av till mängkammaren, där alla ingredienserna till glasmassan blandades för hand med en skyffel. Efter den upplysningen gick vandringen vidare till degelkammaren där två personer var sysselsatta med att bygga upp stora runda saker som mest liknade tunnor av lera som de tog från ett kar. ”De här deglarna tar det flera dagar att göra färdiga”, förklarade hyttmästaren, ”sedan skall de torka ett helt år innan de ställs in ugnen och fylls med mäng.”

 

Pojkarna förstod redan nu att det här med glastillverkning var betydligt mer komplicerat än de förut kunnat ana, ett intryck som förstärktes ordentligt då de kom ut i hyttan där arbetet kring de fyra ugnarna hållit på en stund. Nu hade hyttmästaren lite svårt att göra sig hörd i dånet från oljebrännarna, slamret från piporna och alla surrande röster. Men så mycket förstod Bertil och Helge att det fanns fyra verkstäder med sex till åtta man vid varje ugn och att de tillverkade olika saker med hjälp av sina glasblåsarpipor. Det var alltså omkring hundra personer i alla åldrar, och ett par pojkar i tvillingarnas egen ålder tittade nyfiket på nykomlingarna.

 

Sedan demonstrerade hyttmästaren kylrören, anordningar där luckor ständigt öppnades och nytillverkat glas ställdes in. Förklaringen till fenomenet fick Bertil och Helge sedan de kommit ut i glaskammaren, där de tio meter långa kylrören mynnade. De fick nu veta att glaset tillverkades vid en temperatur mellan sexhundra och tolvhundra grader och att det sedan måste kylas mycket långsamt med hjälp av ett övertäckt löpande band där det var nästan sexhundra grader i den ända där glaset ställdes in och nästan rumstemperatur där det kom ut några timmar senare. Här möttes pojkarna för första gången av kvinnlig personal. De var avsynare som kontrollerade om det färdiga glaset kunde gå vidare i processen eller inte. En och annan glasbit hade defekter och kastades därför i en tunna för återvinning i ny mäng.

 

”Nu kommer vi till efterarbetningen”, sade hyttmästaren med hög röst då han gick vidare med bröderna Olsson i släptåg. De kom först in i ett stort rum där ett flertal personer, de flesta män, var sysselsatta med att plocka dricksglas upp och ner på små roterande runda plattor som i sin tur var en del av en större maskin som långsamt gick runt sin egen axel. ”Här spränger vi glaset”, förklarade hyttmästaren. Han pekade på en låda glas som just kommit från kylröret. Alla var försedda med en topp, och hyttmästaren höll upp ett av dem medan han förklarade att glaset var blåst i form ute i hyttan och att den del där pipan varit infäst nu måste tas bort. Det skedde genom att man ställde glasen på de roterande plattorna och lät en diamant rista runt dem. Sedan värmdes de mot en gaslåga så att den överflödiga delen lossnade och kunde kastas i en tunna för återvinning.

 

Vid det här laget var Bertil och Helge så fulla av intryck att de började undra om de kunde ta in mer. Hyttmästaren förstod deras problem och sade att det nu bara var ett par saker kvar innan de skulle få börja sitt arbete. Han ledde dem till sliperiet, där en lång rad män satt vid stora roterande stenar och slipade mönster i vaser och dricksglas. Han ledde dem till gravörverkstaden, där en lång rad män satt vid maskiner där de långsamt mejslade in mönster i glas genom att hålla dem mot en snabbt roterande koppartrissa. Han ledde dem till måleriet, där både män och kvinnor arbetade med långa breda penslar när de snabbt och smidigt försåg glas i olika former med dekor. ”De här glasen skall brännas i en ugn så att färgen torkar in ordentligt”, förklarade hyttmästaren medan han gick mot packningen och lastbryggan, slutstationer för förmiddagens introduktion.

 

Så kom det sig att Bertil och Helge Olsson vid femton års ålder blev lärlingar vid Remshults glasbruk och fick lära sig ett yrke som vida skilde sig från föräldrarnas. Bertil fick under sin första arbetsdag börja som inbärare. Hans uppgift bestod i att lyfta färdigt glas med en långskaftad gaffel och ställa in det i kylröret. Luckan till röret öppnade han genom att sätta foten till en pedal vid golvet. Helge skickades till degelkammaren där han fick stifta bekantskap med den mjuka leran och alla de redskap som krävdes för att forma den till deglar. Hyttmästaren hade varit mycket noga med att poängtera att bröderna skulle få prova på tillverkningens alla delar och lära känna dem en smula innan de placerades i hyttan för att lära sig blåsa glas. Det var två mycket omtumlade pojkar som slutade sin första arbetsdag vid klockan tre på eftermiddagen och cyklade hem till Södergården.

 

——

 

Bröderna Olsson strävade vidare vid Remshults glasbruk under sommaren 1953, och de lärde småningom känna det samhälle som vuxit upp kring kyrkan och glasbruket. Visserligen fanns Remshults gård kvar, men dess ägor hade genom åren naggats i kanten av det växande samhället. När bröderna cyklade till sitt arbete under tidiga morgnar och passerat sin gamla skola kom de först till mejeriet och Folkets hus som låg på varsin sida om vägen. Invid mejeriet hade vägstyrelsen sitt förråd, och där stod den stora vägskrapan som användes för att då och då hyvla av den grusbelagda landsvägen. Sedan kom alla affärerna, där fanns två matbutiker, den ena privatägd, den andra präglades av kooperationen. Där fanns fotografen, sybehörsaffären, klädesaffären, bageriet och karamellbutiken.

 

Lite längre fram fanns bilverkstaden, som i början av 1950-talet fått mycket att göra med reparationer av bilar och en och annan traktor. Bilverkstaden hade även taxirörelse och strax invid fanns ytterligare ett taxiföretag, vars innehavare även försörjde sig som smed. På en sluttning till höger kunde man skymta de två hotellen, som betjänade alla de resande som kom till samhället med tåg eller bil. Stationen var något av ett nav i samhällslivet, och de gamla ångloken hade vid det här laget ersatts med dieseldrivna rälsbussar. Bakom hotellen, utanför brödernas blickfång, fanns två hus som båda innehöll restauranger och festvåningar. Där fanns också en träindustri som framför allt tillverkade pennskrin och trådrullar.

 

Längre in i det långsträckta samhället fanns frisör, urmakare, postkontor och det pampiga stenhuset som inrymde Remshults Sparbank. Dit hade Bertil och Helge någon gång styrt stegen under skoltiden för att lära sig att sätta in pengar på sina bankböcker. Sedan svängde vägen och bakom kröken uppenbarade sig den ståtliga kyrkan och den vackra kyrkogården. Därefter följde en kort sträcka genom ett välskött landskap innan det stora glasbrukets fasad på allvar kom i blickfånget. Och på andra sidan om glasbruket låg bruksherrgården i förnäm avskildhet. Bertil och Helge blev mer och mer imponerade av allt de såg och upplevde, och de insåg även att samhället blivit mer och mer livaktigt nu när de inte längre såg det ur skolans snäva perspektiv.

 

Naturligtvis fanns också många bostadshus i Remshult. De äldsta fanns fortfarande kvar nära glasbruket, men sedan hade det vuxit upp en hel liten villastad invid kyrkan och kring hotellen under 1920-30-talen. De välskötta husen med sina stora tomter gav besökaren ett intryck av välstånd. Kring bankhuset och posten fanns även ett par hyreshus, där de boende arbetade på glasbruket eller träindustrin.

 

Eftersom det vid den här tiden rådde brist på bostäder i Remshult beslöt Hildur Bengtsson i mitten av 1950-talet att satsa på egnahem i anslutning till glasbruket för att locka fler att flytta till samhället. Glasbruket ställde tomter till förfogande för en ringa penning, och ett stort husföretag gav ett fördelaktigt anbud på att uppföra ett tjugotal hus. Många glasarbetare nappade på idén att skaffa sig ett eget hus med en trädgård som gav möjligheter till odling av grönsaker och annat till husbehov. Egentligen var det Martin Andersson som varande gammal trädgårdsarkitekt som stod bakom hela idén, men Hildur Bengtsson kopplade på tanken i förvissningen om att det här var bra för alla parter. Om glasarbetarna trivdes, så var det bra för glasbruket, löd hennes resonemang.

 

De nya tiderna nådde givetvis även till Olsboda, där Elin åter plockat fram katalogerna med nymodigheter. Ny köksinredning, kylskåp och centralvärme cirkulerade i hennes fantasi medan Albert återupplivade drömmen om traktorn. Så kom det sig att Södergården rustades upp med en rad nya finesser. Dock vägrade Albert att slänga ut den gamla goda köksspisen, något som alla hans grannar gjorde. I stället tog han med varsam hand ut den gamla rariteten och ersatte den med en ny och mycket större. Han resonerade som så att om strömmen går, så måste man kunna laga mat. Följden blev att Albert byggde till ett extra pannrum på huset. Där placerades den nya vedpannan för centralvärme. Sedan fick Albert också sin traktor, men han behöll hästarna. Han resonerade här likadant som han hade resonerat kring vedspisen, att det inte skadar med muskelkraft om elkraften och dieseloljan sviker. Dessutom lät familjen Olsson borra en ny brunn och dra in vattenledning och avlopp. Den gamla gårdsbrunnen fick vara kvar, men det var väl ingen som trodde att den skulle behövas i framtiden. Efter allt detta kände sig Elin och Albert rika i anden men fattiga vad gällde innehållet i plånboken.

IX

Det blev vår och det blev sommar i nådens år 2006. Bertil och Helge var båda en smula avslappnade, fördrev dagarna efter bästa förmåga och sköt undan alla tankar på såväl Klingatorpet som det gamla glasbruket. I slutet av maj blev det Bertil som tog befälet, rullade ut den gamla gräsklipparen och snyggade till så gott han kunde på och runt gårdsplanen. Helge å sin sida började inse att allt han handlat under den tidiga vintern började ta slut, så han föreslog en dag att det var dags att åka till Tyskland och handla igen. Bertil suckade men ställde upp. Så en dag i början av juni bar det av igen efter en stadig frukost och med en rejäl matsäck i bagaget.

 

Allt gick bra den här gången också, och väl hemkomna lastade Helge in sin sprit och sina ölflak medan Bertil i den begynnande skymningen såg till att laga lite mat. Björnsaxen, som stått ute under hela dagen, fick sin tillsyn innan det var dags att gå till sängs. Bertil tänkte i sitt stilla sinne att hela idén med björnsaxen egentligen var absurd men att det var bäst att Helge trots allt fick hållas. Han bävade inför tanken att det kanske skulle komma fler personer som fick ett ben avklippt. Men så skakade han av sig sina rysningar och somnade.

 

En morgon i början av juli, mitt under frukosten, började Helge prata om faderns gamla traktor. Han menade att det kanske var dags att rulla ut den gamla rariteten och få igång den igen. Bertil, som just skulle till att bita i en ostsmörgås, undrade om hans egna tankar om traktorn förts över till brodern. ”Visst”, sade han, medan han lade tillbaka smörgåsen på köksbordet, ”visst vore det bra om vi kunde få igång traktorn så att vi kunde plöja upp någon gammal åkerbit och odla potatis nästa år.” När han återigen grep efter smörgåsen såg han Helges min och förstod att det inte var så brodern hade tänkt. Nej, Helges tankar kring traktorn löpte i stället iväg mot kommande vinter då det skulle bli dags att frakta kistan i ladugården ut på isen. Helges tankar var fixerade på Oxdjupet och en kommande begravning.

 

Så kom det sig att Helge redan samma dag med stor iver tog sig an verket att få igång traktorn. Eftersom det var vackert väder bestämde han sig för att allt arbete skulle ske utomhus. Följden blev att han startade suven och tog fram en lång kätting, vars ena ända fästes i suvens dragkrok. Den andra ändan fäste han sedan i traktorns främre del, såg till att kättingen spändes och uppmanade Bertil att försöka styra traktorn medan han drog ut den på gårdsplanen. Det gamla fordonet gnisslade och jämrade sig medan de näst intill platta däcken lydde uppmaningen att ta sig ut i den ljusa sommardagen. Några minuter senare stod traktorn på gårdsplanen för första gången på mer än trettio år.

 

Nu hade Helge fått en uppgift som under den närmaste månaden höll honom borta från allt supande. Med stor finess plockade han ner större delen av motorn, tog in startmotor, generator och andra delar till sin verkstad. Alla slangar och elkablar på den bensindrivna traktorn avlägsnades. Batteriet, som bara var en skugga av sitt förflutna, slängdes på den skräphög som nu höll på att växa fram. Till slut konstaterade Helge att han nog skulle kunna använda de gamla däcken som han omsorgsfullt pumpat men att det nu var dags att åka iväg och skaffa nödvändiga reservdelar. Så skedde, och efter diverse turer till såväl Växjö som Vetlanda hade Helge försett sig med det han behövde.

 

Bertil, som såg broderns gamla tekniska kunnande blomma ut för fullt, gladde sig framför allt åt den uteblivna alkoholkonsumtionen. Men, eftersom han kände sin tvillingbror utan och innan, visste han att återfallet skulle vara nära den dag då projektet med traktorn avslutats. Därför började han prata med Helge om alla andra gamla maskiner och redskap som behövde renoveras. Men Helge slog dövörat till, för hans del var det bara traktorn som gällde. Och han hade gett sig tusan på att återställa fordonet så att det gick att använda. Så skedde också, och under den första veckan i augusti startades traktorn. Helge körde först en runda på gårdsplanen, och sedan vände han ut mot byvägen. Han kom tillbaka efter en halvtimma, ställde in traktorn och gick in i köket med ett belåtet flin på läpparna. Sedan hällde han upp ett dricksglas vodka liksom för att fira. Bertil suckade djupt.

 

Resten av sommaren gick vidare i sedvanlig lunk. Gräsmattan kring huset klipptes och en del av de blommor som fanns kvar sedan Elins och Alberts tid fick viss uppmärksamhet. Främst rörde det sig om pioner av en sort som Elin kallat luktpioner och som spred en stark men god doft omkring sig om man skar av och tog in dem. Så fanns där också lupiner, en växt som Elin envisats med att ta hem från Solhaga för många herrans år sedan. För Bertil och Helge var pionerna till glädje medan lupinerna mer eller mindre betraktades som ogräs. De hade vid det här laget spridit sig över praktiskt taget hela byn. Visserligen var de vackra medan de blommade, men framemot hösten såg de mest ut som ruinerna efter ett nedfallet skatbo.

 

I mitten av augusti fick Bertil en idé. Han ville fiska kräftor, och sedan han delgivit Helge sina tankar började ett långt och invecklat resonemang som gick ut på att båten nog inte längre gick att använda, att signalkräftor planterats in sedan pesten avlivat alla flodkräftorna för många år sedan och att kräftorna inte längre var lovliga denna sommar. Men Bertil var envis, och följande morgon gick bröderna ner till sjön där Elins och Alberts gamla träbåt förvarats i ett litet skjul under de senaste trettio åren. Båten visade sig fortfarande vara i gott skick, och årorna, som förvarats liggande under den upp och nedvända båten var det heller inget fel på. ”Tänk så mycket roligt farsan och vi hade med den här båten”, kommenterade Bertil medan bröderna med förenade krafter vände farkosten på rätt köl och drog ner den till stranden.

 

Genast insåg bröderna en sak, nämligen att det gamla torra virket i båten måste fräschas upp innan den lades i sjön och det säkert skulle dröja några dagar efter sjösättning innan den var tillräckligt tät för att kunna användas. Följden blev att de gick hem igen, startade suven och körde in till ICA:n i Remshult där de inhandlade en fyraliterspyts med träolja och två penslar. Sedan bar det av tillbaka till båten som formligen dränktes in med träolja. Det blev lite över till årorna också. Mitt på dagen var arbetet utfört, och bröderna Olsson traskade hem igen med en tom pyts och två utslitna penslar.

 

Följande dag märkte Bertil till sin förvåning att Helge nu var helt med på noterna. Det visade sig på så sätt att Helge gick ner till ladugårdens förrådsutrymmen och letade fram ett nät och ett tjugotal av Alberts gamla kräftburar. ”Skall vi fiska kräftor, så måste vi ju ha bete”, löd Helges kommentar medan han inspekterade de gamla fiskeredskapen. Visserligen fanns det ett och annat hål i nätet, och även en hel del av kräftburarna hade skador. ”Nätet duger som det är”, muttrade Helge medan han gick in och hämtade snöre för att dra ihop de trasiga maskorna i kräftburarna.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson efter ytterligare en dag gick ner till sjön och lade i båten. Den läckte givetvis kraftigt, men efter ytterligare ett par dagar östes den och bröderna styrde ut på sjön med Helge vid årorna. Bertil lade i nätet, och sedan rodde Helge runt nätet på behörigt avstånd och började skrämma in fisk i nätet genom kraftiga plask med årorna. Sedan lät de nätet ligga i till kvällen då det togs upp och befriades från sitt innehåll på tillräckligt mycket småfisk.

 

Bertil och Helge agnade sina burar på känt manér och lade i dem på alla gamla goda kräftställen. Eftersom inte en enda båt varit synlig på sjön under de senaste dagarna lades burarna med fullt synliga flöten trots att de eftertraktade skaldjuren inte var lovliga. Sedan bar det av hem igen för några få timmars sömn, och vid tvåtiden på natten återvände bröderna med varsin ficklampa och började vittja burarna. I de flesta var betet orört, och efter en god stunds vistelse på sjön kunde Bertil och Helge konstatera att de fått sammanlagt fem kräftor.

Vid sextiden på morgonen vittjades burarna på nytt och ytterligare två kräftor kunde läggas till de andra fem i den medhavda spannen. Bröderna Olsson tog upp sina kräftburar under tystnad, rodde iland och begav sig hem med sin magra fångst. Nätet och en del av kräftburarna låg kvar vid sjön. Bertil suckade och menade att det inte var som förr men att det knappast var något som man kunde skylla Miljöpartiet för. Han kostade dock på sig att köra in till Remshult för att köpa dill, och sedan kokte han de sju kräftorna.

 

——

 

Under mitten av 1950-talet hade Bertil och Helge börjat finna sig väl tillrätta med sina uppgifter vid Remshults glasbruk. I ur och skur cyklade de från Södergården till sin arbetsplats. Ibland kom de fram genomblöta, men för det mesta var kläderna torra när de började sina dagsverken strax före klockan sex om morgonen. Om vintern kunde det vara knepigt med snö, halka, blåst och kalla vindar. Då gällde det att vara ordentligt klädd och hoppas på att det inte skulle bli några punkteringar eller vurpor.

 

Trots att bröderna fortfarande var lika som bär och att Bertil fortfarande petade sig i näsan medan Helge hade kvar sin vana att klia sig i ändan, så var det ingen som fällde några kommentarer om den saken. Det fanns nämligen ett annat sätt att skilja bröderna åt, nämligen så att Bertil under de två år som gått utvecklat en god känsla som glasblåsare medan Helge visat sig besitta en stor teknisk begåvning. Följden hade blivit att Bertil ganska snart avancerat i den verkstad där han placerats medan Helge försetts med uppgifter som att tillverka deglar och formar och att se till att ugnarnas oljebrännare fungerade. Båda trivdes med sina uppgifter och höll alltid ihop så gott de kunde.

 

Vid det här laget arbetade Bertil i en av de två servisglasverkstäder som fortfarande gick med full kapacitet vid Remshults glasbruk. Han hade snabbt avancerat från formhållare till uppblåsare och sedan till benmakare. Verkstadens mästare höll ögonen på honom i full insikt om att här fanns en talang som kunde utnyttjas framöver. En vanlig arbetsdag började med att anfångaren stack glasblåsarpipan i ugnens degel och fångade upp en klick glas som hastigt rullades längs ett välsbläck, en skiva av metall. Sedan gick pipan till uppblåsaren som blåste in luft i pipan. Sedan kom den uppblåsta glasbiten till formen, där mer luft blåstes in och formade servisglasets kupa. Sedan var det mästarens tur att forma dricksglasets ben sedan ytterligare en klick glödande glasmassa fogats till den färdiga kupan. Därefter stod Bertil beredd att ta emot pipan där han formade glasets fot mellan två träplattor alltmedan han snurrade pipan med sina flinka fingrar. Sedan var det dags för inbäraren att förpassa glaset till kylröret.

 

Hildur Bengtsson var inte bara mån om sina produkter. Hon var också mån om att grunden för produktionen fungerade. Det gällde degelframställningen och det gällde tillverkningen av formar för blåsning av glas. Hyttmästaren, som efter några månader upptäckt att Helge fullständigt saknade intresse för glasblåsning, hade samma åsikt som sin chef. Om inte förarbetet sköttes på rätt sätt, så minskade förutsättningarna för en effektiv produktion. Det var i det läget som hyttmästaren bestämde sig för att satsa på Helges helt uppenbara tekniska talang. Han fick full insyn i alla detaljer från mängblandningen över degelkammaren till skötseln av elförsörjningen och oljebrännarna. Och i likhet med sin bror trivdes Helge mycket bra med sina uppgifter.

 

Ingen av bröderna Olsson hade någon särskild brådska att avsluta vad de höll på med när arbetstiden var slut klockan tre på eftermiddagen. Tvärtom, Bertil dröjde sig gärna kvar och formade olika saker på fri hand av det glas som fanns kvar i degeln. Han tyckte speciellt mycket om att göra fåglar. Givetvis misslyckades han i början, men småningom blev hans fåglar av en sådan kvalitet att de kunde förpassas till kylröret. Han försökte sig även på att göra rådjur och älgar, och verkstadens mästare såg med stigande intresse på den talang som fanns. Själv stannade mästaren kvar ibland för att tillverka kannor och annat bruksglas som han visste gick åt. De båda blev alltmer goda vänner medan de tömde degeln inför nästa smälta.

 

Likadant var det för Helge. Han stannade gärna kvar och såg till att de dånande oljebrännarna fungerade, han gick till formverkstaden för att se till att det fanns virke till de träformar som skulle tillverkas. Alla träformar gjordes av al, det enda virke som tålde att upphettas och sedan kylas i kallt vatten. Han gick runt den stora byggnaden och plockade upp skräp samtidigt som han iakttog saker som behövde repareras, något som han rapporterade till de som hade ansvaret för den saken. Så här såg dagarna ut, och det var ofta som Helge och Bertil inte kom hem till Södergården förrän vid femtiden på eftermiddagen. Då var de både hungriga och trötta, och Elin försåg dem med den mat de så väl behövde.

 

Så här förflöt livet för tvillingbröderna Olsson vid mitten av 1950-talet, och de hade mycket snabbt blivit en del av den framtidsoptimism som bredde ut sig över landet. De hade också, trots sin ungdom, visat att de var på rätt väg med yrkeslivet och att de visste vad de ville. När de kom hem under sena eftermiddagar fick de även ofta rycka in och hjälpa till med olika uppgifter på Södergården, alltifrån att köra ut gödseln ur ladugården över vedhuggning till höbärgning. Två trötta sjuttonåringar sov därför alltid gott om natten innan det var dags för nästa arbetsdag. Sedan flera år tillbaka hade Helge sitt eget i Amandas gamla rum medan Bertil fått sig inrett ännu ett rum på övervåningen.

 

——

 

I det blomstrande Remshult blev det allt vanligare med motordrivna fordon. Hästskjutsarna hade i allt större utsträckning ersatts med traktorer, och det var de som tuffade in i samhället med en kärra efter sig när lantbrukarna i de många byarna skulle handla de förnödenheter som behövdes. Ibland blev det till och med en smula trängsel på de smala gatorna. Affärerna hade fullt upp att göra, och allra mest ökade aktiviteten hos de båda verkstäderna. Dit fördes bilar, traktorer, motorcyklar och mopeder för tillsyn och reparation. Människor stannade och pratade, och särskilt livat blev det på vardagseftermiddagarna när glasbrukets alla arbetare slutat för dagen.

 

Eftersom Bertil och Helge fortfarande bodde hemma, så hade de inga stora utgifter. Trots att de på intet sätt var välbetalda hade de under sina dryga två år i yrkeslivet lyckats sätta undan en del pengar på sina bankböcker. Och det var med pengarna i åtanke, som de en eftermiddag i september 1955 stannade till vid den ena verkstaden på väg hem. De hade givetvis varit där förut, framför allt för att få sina cyklar omsedda, men den här gången hade de ett alldeles speciellt ärende. De hade nämligen fått syn på ett par mopeder som tycktes vara till salu.

 

Mopederna stod under ett skärmtak vid sidan av verkstaden, och där förvarades vanligtvis inte cyklar eller mopeder som lämnats in för reparation. Alltså måste de här vara till salu. Det rörde sig om två herrcyklar med varsin påhängsmotor. Cyklarna var av märket Monark och såg fräscha ut, och de båda motorerna var av skilda märken. På den ena stod det Victoria, på den andra Fuchs. Helge böjde sig ner och granskade motorerna och deras montering omsorgsfullt. Sedan reste han sig och förklarade för Bertil att var hyfsade grejor de hade framför sig. Sedan gick han, med Bertil i släptåg, raka vägen in till verkstadens ägare och frågade efter priset.

 

Den något irriterade verkstadsägaren, som låg inkrupen under en DKW av 1938 års modell, muttrade ett pris. Han kände givetvis bröderna Olsson sedan förut, men kunde inte tänka sig att de menade allvar med påståendet att de ville köpa de båda mopederna. Till slut förstod han dock att de menade allvar, kom fram, reste sig, torkade en massa olja från fingrarna med en trasa och sade lite högre att han ville ha trehundra kronor styck för åkdonen. Han tillade att motorerna bara var två år gamla och monterats på cyklar som inte var särskilt mycket äldre och att de lämnats in i byte av två äldre män från Vetlanda när de köpt en god gammal Volvo PV 444 av honom.

 

Helge tittade på Bertil som nickade. Sedan prutade Helge på priset, och när bröderna cyklade hem den eftermiddagen hade de med sig ett pris på femhundrafemtio kronor för båda mopederna. Glada som lärkor och med snabba pedaltramp landade bröderna Olsson hemma på gårdsplanen, där Albert var sysselsatt med att försöka få igång sin tjuriga traktor. ”Det här fixar jag”, konstaterade Helge och dök ner under motorhuven. ”Det är bara en tändstiftskabel som hoppat av, jag har satt dit den igen, så nu kan du starta”. Och när Albert åter vred om startnyckeln, så gick motorn helt snällt igång. Bertil förstod att nu hade de plötsligt samlat pluspoäng inför det besked som skulle komma, nämligen att de gjort upp om att köpa varsin moped.

 

”Det är mycket pengar”, löd Elins kommentar vid köksbordet. ”Visserligen har ni mer pengar än så på banken, men i alla fall”. Det blev Albert som räddade situationen till sönernas fördel. Han hade märkt, inte minst denna eftermiddag, att Helge hade stora talanger när det gällde att handskas med motordrivna fordon. Han sade därför tveklöst ja till att skriva på ett uttag från sönernas bankböcker eftersom de inte var myndiga och inte heller skulle bli det förrän de fyllt tjugoett år. Elin suckade och gav med sig, men i sitt inre log hon åt tanken att sönerna framöver skulle slippa trampa till Remshult. De gamla cyklarna kunde de ju alltid ha i reserv ifall någon motor strejkade.

 

Så kom det sig att Bertil och Helge en eftermiddag några dagar senare kunde betala och hämta sina mopeder. Albert, som följt med för att övervaka affären, tog sönernas cyklar med sig hem på traktorkärran. Helge hade bestämt sig för cykeln med Victoriamotorn och Bertil hade alltså inget val och egentligen heller ingen åsikt om vilken som var bäst. ”Nu skall du öppna bensinkranen innan du startar”, berättade Helge för Bertil. ” Sedan är det bara att trampa på som med en vanlig cykel tills motorn går igång, och sedan kan du helt lugnt sitta still och njuta av färden. Båda mopparna är fulltankade, det såg jag till att det skulle ingå i priset”.

 

Det tog inte många minuter för bröderna Olsson att lära känna sina nya åkdon. En hel del arbetskamrater och andra hade samlats och iakttog hur de båda ynglingarna drog iväg i den hisnande hastigheten av trettio kilometer i timmen. En del av de församlade kände avundsjuka medan andra tänkte sig att börja spara pengar för att kunna köpa något liknande. För bröderna Olsson innebar mopederna början på en helt ny frihet. Nu kunde de resa vart som helst utan att behöva trampa en cykel uppför varje brant backe.

 

——

 

Vid den här tiden hade Hildur Bengtsson gjort verklighet av sitt beslut att prova hur det skulle vara att ha fler formgivare än Martin Andersson vid Remshults glasbruk. Produktionen gick för högtryck, och i den rådande konkurrensen gällde det att alltid ligga i framkanten för att inte bli snuvad på goda affärer. Visserligen ville inte Martin Andersson öppet erkänna att det vore bra att bredda sortimentet med nya idéer men i sitt eget funderande kom han fram till att hans chef kanske hade rätt. Han visste nämligen med sig att hans egen idébank började lida av viss torka och att det kanske inte skulle skada med lite nytt blod.

 

Genom konstfackskolan i Stockholm hade Hildur Bengtsson kommit i kontakt med två nyutexaminerade och bevisligen begåvade unga kvinnor. Den ena var keramiker och den andra silversmed. De kände varandra ytligt och en dag gjorde de sällskap till Remshult för att träffa glasbrukets ägare. Ingen av dem hade ens varit i närheten av att syssla med glasformgivning men båda hade besökt olika glashyttor under utbildningstiden. Där hade de fascinerats av hantverket och förstått att det de såg var något helt annat än det som de själva utbildade sig till. Men, som Hildur Bengtsson resonerat, det fanns ingen egentlig utbildning till glasformgivare, så det gällde att ta vara på välutbildade talanger och undersöka om de med rätt handledning kunde omskolas.

 

Så kom det sig att en äldre man gjordes till handledare och mentor för två unga kvinnor. Alltsammans gick bra såtillvida att de yngre respekterade den äldre. Men där gick gränsen eftersom Mona Svensson och Beata Persson, som de båda hette, tog för sig allt mer vartefter de lärde känna glasblåsarna och glasarbetet. Till slut tyckte Martin Andersson att de till och med blev aningen respektlösa, något som han delgav Hildur Bengtsson i största förtroende. Hildur å sin sida beslöt sig för att inte lägga sig i så länge alla parter skötte sig. Hon visste att det skulle ta lång tid, kanske flera år, innan nykomlingarna blev lönsamma och slog igenom med sina produkter. Under den tiden var det nödvändigt att Martin Andersson fick sköta sitt, särskilt som Hildur bestämt sig för att behålla Mona och Beata i sin medarbetarstab.

 

Allteftersom tiden gick fann de båda nykomlingarna att de trivdes särskilt gott med att arbeta med en speciell glasblåsarmästare. Problemet var bara att även Martin Andersson hade samma favoritmedium när det gällde att forma många av de glaspjäser han ritade förlagor till. Vid det här laget hade nymodigheterna alltmer inriktats mot konstglas samtidigt som lönsamheten fortfarande bars upp av de produkter som följt med från det förflutna eller sjösatts av Martin Andersson. Formgivaren var hela tiden beroende av den eller de glasblåsare som kunde förverkliga drömmarna i glas. Utan de skickliga glashantverkarna kunde såväl Martin Andersson som andra formgivare och konstnärer i branschen lämna det de höll på med och börja måla tavlor eller skaffa sig ett annat yrke. Därför hotade den begynnande konkurrensen mellan gammal och ung att leda till ett storgräl över generationsgränserna.

 

I det läget beslöt sig Martin Andersson för att dra sig tillbaka och låta de yngre få som de ville. I grund och botten var han tillräckligt prestigelös för att fatta det beslutet. Samtidigt insåg han med stigande ålder och allt fetare bankkonto att han kunde leva på de lagrar han grundat och i övrigt njuta av livet. Följden blev att han kontaktade en körskola i avsikt att skaffa sig såväl körkort som bil. Och framsynt som alltid ställde han en fråga till Hildur Bengtsson. Jodå, han fick gärna bygga om det gamla stallet vid bruket till garage. Han hade ju inte låtit bygga något eget garage vid konstnärsvillan eftersom den frågan inte var aktuell vid den tidpunkten.

 

Så kom det sig att den framgångsrike formgivaren vid Remshults glasbruk tog sitt körkort tidigt på våren 1957 och därefter gick raka vägen till en bilhandlare i Stockholm som specialiserat sig på amerikanska bilar. Genom den utställning som fanns och de broschyrer som presenterades beslöt sig Martin Andersson för att köpa en Chevrolet Bel Air cabriolet. Den skulle vara ljusblå med vita inslag i fenorna. Bilhandlaren garanterade att bilen skulle kunna levereras tidigt under sommaren så att dess ägare skulle kunna njuta av färder med nedfälld sufflett.

 

Bilhandlaren höll sitt löfte, och i slutet av maj månad fick ett förvånat samhälle uppleva något som ingen tidigare skådat annat än på bild eller amerikansk film. Var Martin Andersson än stannade med sin öppna bil flockades folk kring honom och åkdonet. Särskilt intressant var bilen givetvis för den yngre generationen, och en och annan ung man lovade sig själv att spara ihop pengar till ett vidunder av det här slaget. Remshult hade fått ett nytt samtalsämne. Martin Anderssons vräkiga bil väckte såväl beundran som avundsjuka. De som hade invändningar att komma med menade att en sådan här sak vore omöjlig att använda på vintern samtidigt som någon skrattande påpekade att man väl från och med nu fick lov att bygga ut bensinstationen.

 

Martin Andersson själv tog allt med största ro. Han hade givetvis förutsett att den här formen av samtal skulle komma igång, och kanske var det därför som han valt just den här bilen. Kanske bara för att jävlas med en omgivning som han började känna viss distans till. Ibland funderade han på att flytta tillbaka till Stockholm men insåg samtidigt att han knappast hade någon framtid där heller vad gällde yrkesutövningen. Så med en suck hade han en kväll bestämt sig för att stanna i sin goda villa, att varje kväll ställa in sin bil i det ombyggda stallet och att varje dag arbeta vidare med glasformgivning.

 

——

 

Vid den här tiden hade Bertil och Helge fyllt nitton år och vuxit sig allt starkare i sina yrkesroller. Naturligtvis sällade de sig, så fort de kunde, till de skaror som samlades för att beundra Martin Anderssons bil. Särskilt road var den tekniskt begåvade Helge, som vid det här laget lärt sig det mesta om motorer och bilmodeller. Martin Andersson njöt naturligtvis av den uppmärksamhet hans bil åstadkom, och han missade inget tillfälle att sakta glida genom Remshult när många människor var samlade. Det var vid ett sådant tillfälle, då Martin stannat vid en av affärerna, som Helge steg fram och frågade om han kunde få titta under bilens motorhuv. Martin, som vid det här laget lärt känna Helge som en viktig del av glasbrukets tekniska funktioner, log stort, öppnade huven och lät alla intresserade studera den stora V8-motorn medan han själv handlade det han behövde till sin kvällsmat.

 

Helge lutade sig fram, och det gjorde ett flertal andra ynglingar också. Helge beskrev hur den stora motorn via den automatiska växellådan drev bilen framåt på bakhjulen, hur bensinpump, luftrenare, fläktrem och kylning fungerade, hur hastighetsmätarens wire och vindrutetorkarnas motor var kopplade. Alla stod stumma inför Helges föreläsning, och det var ingen som märkt att Martin Andersson återvänt från butiken och ställt in sina varor i bilen. ”Du vet oändligt mycket mer om min bil än jag vet själv”, sade han med en beundrande blick mot Helge. Sedan stängde han motorhuven, satte sig bakom ratten och for iväg med en rivstart.

 

Det hade hunnit bli sent på eftermiddagen, varför Bertil och Helge satte sig på sina mopeder och körde hem. När de svängt av från stora vägen och var på väg genom Olsboda i riktning mot Södergården stannade Helge plötsligt och klev av sin moppe. Naturligtvis stannade även Bertil och undrade om något var på tok. Helge svarade inte, han bara stirrade framför sig stödd på moppens styre. ”Du brorsan”, sade han långsamt, ”hur länge skall vi egentligen behöva stå ut med att åka moped när vi skulle kunna ta körkort och skaffa oss en bil. De här mopparna börjar ju bli slitna och tusan vet hur länge de håller. Jag har redan skruvat en hel del för att hålla dem i trim”. Även Bertil stod nu lutad över cykelstyret och han höll med. Att ha en egen bil vore inte dumt. ”Kom så åker vi hem och pratar med farsan och morsan om saken”, sade han.

 

Bröderna åkte hem och ställde in sina mopeder, men någon diskussion om bilköp blev det inte den här kvällen. Väl inkomna fann de Elin sittande vid köksbordet och stirrande rakt framför sig. Hon svarade inte ens på Bertils och Helges glada ”hej mamma”. I stället höjde hon blicken en smula och började stirra på en punkt högt uppe på väggen. ”Oxdjupet är farligt”, muttrade hon medan blicken höjdes ända upp i taket. ”Oxdjupet är farligt”, sade hon än en gång och närmast mekaniskt. Bertil och Helge stirrade i sin tur båda närmast förskräckta på sin mor. Så här hade de aldrig upplevt henne förut. Modern var alltid glad och välkomnande när de kom hem, det här var något helt nytt. Bröderna visste egentligen inte vad de skulle göra. De satte sig i soffan på varsin sida av modern utan att yttra ett enda ord.

 

Det dröjde en stund innan Elin på nytt tog till orda, fortfarande med blicken riktad mot taket. ”Hur djupt Oxdjupet är vet ingen”, muttrade hon, ”och det är ingen som vet vilka hemligheter Oxdjupet egentligen döljer. Kanske det ligger människor där nere i djupet, hur många vet jag inte men kanske flera stycken….” På det här viset fortsatte Elin att resonera medan blicken långsamt sänktes för att slutligen hamna på väggen ovanför vedspisen. Hon hade uppenbarligen inte märkt att sönerna kommit hem, och hon rörde inte en min när Bertil lade armen om henne. Naturligtvis var sönerna chockade över det bemötande de fick och visste egentligen inte vad de skulle göra åt saken. Till slut föreslog Helge att han skulle gå ut och leta reda på Albert medan Bertil stannade där han var.

 

Elin fortsatte sitt muttrande medan Bertil fortfarande höll sin vänstra arm runt hennes axlar. ”Ni får aldrig gå ut till Oxdjupet på vintern, det är så farligt att gå ut till Oxdjupet på vintern och man kan gå ner sig i någon vak där ute. Det finns folk som hugger upp en vak över Oxdjupet på vintern, och där kan man trilla ner och drunkna. Och sedan ligger man väldigt långt ner i vattnet och kan inte komma upp igen.” Bertil försökte trösta modern genom att säga att det var sommar nu och att man inte kunde ge sig ut till Oxdjupet med något annat än båt. Men det hjälpte inte, Elin fortsatte att stirra in i väggen och var fortfarande mitt uppe i sina utläggningar om vintern när Albert med Helge i släptåg kom in i köket.

 

Bertil reste sig nu sakta upp medan Albert stirrade på sin hustru och frågade om hon mådde sämre nu än hon gjort förut. Eftersom Elin fortfarande inte rörde en min blev Albert sina söner en förklaring skyldig. ”Jo”, sade Albert långsamt medan han tog av sig mössan: ”Jo, det var så att mor kände sig en smula opasslig efter elvakaffet och bad mig gå ut och arbeta och lämna henne ifred. Och det gjorde jag eftersom jag trodde att det bara handlade om någon lätt åkomma och att hon hade ont i huvudet eller något sådant. När jag gick satt hon precis där hon sitter nu, så hon har kanske inte rört sig sedan jag gick.” Albert tystnade och satte sig bredvid hustrun medan sönerna i tyst förundran betraktade sina föräldrar.

 

Det började lida mot kväll, och Bertil och Helge hörde hur korna råmade och längtade efter kvällsmjölkningen. ”Stanna du hos mor”, sade Bertil till Albert. ”Mjölkningen ordnar Helge och jag.” Bröderna gjorde sällskap ner till ladugården, men ingen av dem sade ett ord varken under promenaden eller under mjölkningen. Helge satte den nyinköpta mjölkmaskinen till spenarna hos den ena kon efter den andra medan Bertil körde ut det lilla som fanns av gödsel. Det var inte mycket eftersom de sex korna fortfarande vistades ute på dagarna denna sensommar. Till slut silade de mjölken och hällde den på de stora tunga metallkärl som skulle hämtas av mjölkbilen följande morgon. De var fortfarande tysta när de gick in för att se till föräldrarna och laga sig lite kvällsmat. Elin och Albert satt fortfarande kvar i kökssoffan.

 

——

 

Var och en kunde se att Martin Andersson njöt av sin bil och sin nyvunna frihet som innebar att han kunde resa vartsomhelst när han själv bestämde den saken. Visserligen var han fortfarande starkt knuten till Remshults glasbruk, och Hildur Bengtsson var mycket noga med att betona att hans insatser var oumbärliga för glasbrukets fortsatta framgångar. Martin Andersson å sin sida betonade att han skulle förbli lojal även om nya formgivare skulle göra honom rangen stridig som den konstnärlige ledare han utvecklats till. Men det hindrade ingalunda att bilen och den njutning den förmedlade övervägde när han en eller annan dag försvann från sitt arbete och gav sig iväg.

 

Det hade varit en varm och solig sommar, något som medfört nedfälld sufflett och öppen bil. Martin Andersson körde då och då till Stockholm för att träffa sin manlige vän, ett förhållande som ingalunda rubbats. Ofta gav han sig iväg tidigt på fredagseftermiddagen, körde via Vetlanda, Mjölby och hamnade därmed på riksettan mot Linköping, Norrköping och Stockholm. När han körde igenom Södertälje brukade han tänka på att Stockholm fortfarande var en idyll men att den alltmer ökande trafiken småningom skulle medföra krav på bättre och bredare vägar. Han passerade avtagsvägen till Tumba, saktade ner farten vid den smala passagen vid Fittja och gled med sin mullrande v-åtta in i staden via Hornstull. Målet var Vasastaden där hans vän bodde, och efter en stilla färd via Kornhamnstorg hamnade han alltid på Drottninggatan, där det började bli en smula stökigt med alla bilar som gick i båda riktningarna.

 

Martin Andersson och hans vän brukade fördriva en stor del av helgerna i detta nådens år 1957 genom att köra omkring på stadens gator och besöka de förorter som växte så att det knakade. Vid det här laget var de idylliska förstäderna Enskede och Tallkrogen redan en smula föråldrade. Nej, nu gällde söderut de redan blomstrande Gubbängen och Hökarängen, och Farsta var redan på gång att etableras med sitt köpcentrum och sin tunnelbanestation. Det här med tunnelbanan var något som Martin Andersson aldrig provat på eftersom han lämnat Stockholm innan det nya påfundet förverkligats. Hans vän förklarade dock att om Stockholm skulle fortsätta att växa som det gjorde, så hade det varit nödvändigt att ersätta de gamla spårvagnarna med ett nytt och mera effektivt transportmedel. Martin Andersson suckade och insåg att Stockholm blev honom alltmer främmande och att Remshult blivit hans hembygd.

 

Naturligtvis väckte Martin Anderssons bil stor uppmärksamhet även i Stockholm. Visserligen fanns det en och annan ”amerikanare” av nyare modell, men huvuddelen av bilparken utgjordes fortfarande av bilar tillverkade före andra världskriget. Där fanns goda exempel på DKW med den gamla pappkarossen, där fanns såväl ålderstigna som nyare volvobilar, där fanns en och annan Chevrolet, Hudson eller Ford som fortfarande rullade som om ingenting hänt på bilfronten. Martin brukade sucka när han parkerade sin bil på Norrtullsgatan, fällde upp suffletten och såg hur folk flockades kring den. Dock levde han i förvissningen om att stadens innevånare var hederliga och att ingen skulle få för sig att stjäla hans bil. Så skedde heller icke.

 

Under senhösten 1957 blev Martin Andersson alltmer inbunden. Det var något som omgivningen diskuterade, men ingenting som han märkte själv. Samarbetet och umgänget med de båda nya kvinnliga formgivarna rullade på, men såväl Beata som Mona märkte att deras mentor började tappa tempo på något sätt. Det var inte längre frågan om att han gick i spetsen, presenterade nya produkter eller såg till att glasarbetarna hade fullt upp att göra på samma sätt som förut. I stället drog sig Martin Andersson allt som oftast tillbaka till sin villa, även mitt på dagen, och lämnade omgivningen i sticket. Såväl de nya kvinnliga formgivarna som Hildur Bengtsson blev alltmer medvetna om vad som höll på att ske.

 

Faktum var att Martin Andersson alltmer höll på att förlora kontakten med den enda klippa han haft under många år, nämligen sin manlige vän i Stockholm. Det blev inga fler resor norrut med den granna bilen. Istället fick den stå i stallet under allt längre perioder medan den framgångsrike formgivaren höll sig hemma. Hildur Bengtsson undrade vad som var på gång och dristade sig en sen kväll i november att gå den korta sträckan från bruksherrgården till konstnärsvillan, där hon ringde på dörrklockan. Det tog en bra stund innan Martin öppnade dörren, och Hildur var nästan på väg att gå när föremålet för hennes besök uppenbarade sig, iklädd morgonrock och med virrande blick. Hildur såg genast vad det handlade om. Martin var stupfull.

 

Hildur var på väg att vända tillbaka när Martin med sluddrande röst uppmanade henne att komma in. Med viss tvekan lydde Hildur uppmaningen och kom in i en hall där fullständigt kaos rådde. Där stod lådor, där fanns kläder på golvet och där luktade inte särskilt gott. Martin visade Hildur vidare in i huset till vardagsrummet där samma kaos rådde. Eftersom Hildur inte varit inne i konstnärsvillan sedan den var nybyggd blev hon minst sagt chockad. Hon hade ju lärt känna Martin som en prydlig och välklädd man. Nu var han närmast att betrakta som ett vrak, och efter en snabb blick på tomma spritflaskor som låg spridda lite varstans förstod hon hur det egentligen stod till.

 

Martin bjöd Hildur att sätta sig i den enda fåtölj som inte var belamrad med en massa grejor. Hildur avböjde medan Martin sjönk ner i en soffa med ett minimalt sittutrymme. Hildur spände ögonen i Martin och undrade, med en pondus som bara en chef kan prestera gentemot en anställd, vad som var på gång. Hur kunde han leva i en sådan här svinstia och hur kom det sig att han börjat supa, var bara ett par av de frågor som Hildur ställde. Martin kröp alltmer ihop i sin soffa och svarade inte på de ställda frågorna. Han såg närmast ut som om han ångrat att han över huvud taget hade öppnat dörren när Hildur ringde på. Hildur såg sig om, konstaterade misären och gick mot dörren. Där vände hon sig mot Martin, som kommit efter henne på skakiga ben, och sade att detta fick förbli en sak mellan henne och honom. Sedan gick hon ut i höstkylan och återvände hem med en tanke på framtiden. Hur skulle det gå för Remshults glasbruk om Martin fortsatte på den inslagna vägen?

 

——

 

Hösten 2006 gick till ända, och bröderna Olsson fortsatte sitt torftiga liv i en före detta by, vars hus började verka alltmer spöklika. Det enda liv som fanns kvar, förutom bröderna, dök upp då och då. Det rörde sig om Klas Hermansson som knackade på och undrade över någonting. Han undrade oftast över om det förekom inbrott eller annan brottslighet i byn. Han ville ju skydda sin nyförvärvade egendom och se till att han kunde komma dit för älgjakt och annat. Bertil och Helge släppte aldrig in honom utan gick hellre ut för att ta resonemangen på gårdsplanen. Vid ett tillfälle fick Klas Hermansson syn på björnsaxen och undrade vad det var för någonting. Eftersom saxen inte var spänd tröstade Helge honom med att det var en gammal klenod som de sparat som dekoration i trädgården. Klas lät sig nöja med den förklaringen.

 

Bertil och Helge fick under hösten en känsla av att Klas Hermansson började bli alltför nyfiken. Därför blev de allt kortare i sin ton gentemot honom när han dök upp så där en gång eller två i månaden. Bertil undrade om Klas hade något att göra med alla vapnen i Klingatorpet, något som Helge avfärdade. ”Han är ju bara ute efter att skydda det han köpt och jag hörde ett eller annat skott i älgjakten. Det måste ha varit han. Annars bor han ju i Malmö och har inte den minsta aning om hur saker och ting fungerar i en sådan här avkrok. Låt honom vara det han är, vi kan ju alltid åka bort till Klingatorpet och kolla.”

 

Så kom det sig att bröderna Olsson strax före jul startade suven och begav sig bort till Klingatorpet. Det var fortfarande barmark och torrt, så det var ingen som helst fara för att de skulle lämna spår efter sig. Väl framkomna tog Helge återigen fram kofoten, men när han skulle sätta den i den låsta dörren fann han att troligen inte var så att någon varit på platsen sedan bröderna varit där senast. För säkerhets skull bröt Helge upp dörren än en gång, de båda gick in, men allt såg likadant ut som vid det senaste besöket. Alla vapenlådorna stod kvar på plats, ingenting syntes vara rört. Bertil och Helge tittade på varandra, gick ut igen, och Helge satte låset på plats.

 

Väl hemma igen konstaterade Bertil och Helge att den gode Klas Hermansson i granngården inte hade något att göra med vapengömman i Klingatorpet. I stället fortsatte de sina liv med att handla mat, äta, titta på tv, spänna björnsaxen och sova gott om nätterna. På julaftonen gick de ut i skogen, högg sig en julgran och tog hem den. Eftersom detta var något som de inte gjort på många år kände de sig förvirrade och undrande över var de skulle placera granen. Till slut bestämde Bertil att den skulle stå i köket, varefter han letade fram några gamla julgransprydnader i en garderob och klädde trädet. ”Det här är vad vi har kvar från morsans och farsans tid”, konstaterade han medan han hängde upp några glaskulor och karameller. ”Förr i världen och när vi var små, så hade vi ju alltid granen i finrummet. Men där vistas vi ju aldrig nu, så det är bättre att granen står i köket där vi kan se den.” Helge höll med.

 

Julen förflöt, likaså nyåret, och det blev 2007. I början av januari började Helge muttra något om att de borde besöka sin gamla arbetsplats när de ändå åkte in till Remshult för att handla mat. Bertil höll med. Visserligen var det nu ett bra tag sedan han varit där och upptäckt den svarta skåpbilen i det gamla stallet. Och någon svart skåpbil hade ingen av bröderna sett till vare sig i byn eller någon annanstans på mycket länge. Så det var väl därför som ingen av dem tagit upp saken med Klas Hermansson. Men, förresten, varför skulle han bry sig om en svart skåpbil. Det fanns ju gott om den sortens bilar.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson en kall men snöfri januarieftermiddag startade suven och begav sig till Remshult för att handla mat. De var – som det mestadels brukade vara – de enda kunderna i ICA:n. Bertil tog en kundvagn där han stoppade ner diverse förnödenheter medan Helge mest gick och tittade sig omkring med sitt enda öga. När det gällde mat, så var det Bertil som bestämde, när det gällde tekniska saker och sprit så var det Helge som bestämde. När Bertil stoppat maten i plastkassarna och betalat lite drygt femhundra kronor, gick bröderna ut och satte det inhandlade i baksätet. ”Nu har vi mat för bra mycket mer än en vecka”, var den kommentar som Bertil hade. Helge svarade inte, han var visserligen nykter men längtade intensivt efter ett stort glas vodka.

 

Den stora suven rullade vidare genom det tysta samhället. Till slut kom den med sina två passagerare fram till det gamla glasbruket. Givetvis var det Bertil som körde och han pekade upp mot den gamla konstnärsvillan till höger och undrade vem som bodde där nu. Helge svarade inte nu heller. Han kände att han började bli alltmer grinig och undrade varför han inte tagit sig en rejäl slurk med sprit innan den här färden påbörjades. Vad fan skulle han på glasbruket att göra? Skulle han jaga spöken som Bertil hittat på? Hursomhelst bestämde han sig för att bli lite mer social och sade till Bertil att han inte hade någon aning om vem fan som bodde i den gamla kåken där uppe på kullen. Bertil lät sig nöja med det beskedet.

 

Det var nästan mörkt när bröderna Olsson kom fram till sin gamla arbetsplats. Men av någon outgrundlig anledning var ljuset tänt i den före detta hyttan. De parkerade suven på baksidan invid lastbryggan och började gå runt byggnaden. De gick försiktigt, nästan tassande, som om de varit ute i någon form av olovligt ärende. Den stora tegelbyggnaden gav ett smått skrämmande intryck i sitt övergivna skick, och när Bertil tittade upp mot taket och såg den mörka vinterhimlen med sina snabbt ilande moln, kände han något som liknade svindel. Han beslöt sig för att hålla sig nära Helge så att de inte kom bort från varandra.

 

Helge å sin sida gick nu med raska steg till den sidodörr som ledde in till den gamla mängkammaren. ”Den här dörren låste vi aldrig”, sade han, ”och jag kan inte tänka mig att den är låst nu heller.” Det visade sig att Helge hade helt rätt och att det bara var att kliva på. Helge hade förutseende nog tagit med sig en stadig ficklampa, som alltid låg i bilen, och den tände han så snart de båda kommit in och stängt dörren efter sig. Eftersom de kände varenda vrå i den stora byggnaden, så hade de inga som helst problem att ta sig fram till trappan som ledde upp till det forna sliperiet. Där stannade de, och Helge släckte lampan. Under dörren som ledde ut till glaskammaren och därmed till hyttan, sipprade nämligen ett svagt ljus in.

 

Nu blev det Bertil som gick först eftersom han såg bättre än brodern. Försiktigt gläntade han på dörren och vinkade till Helge att följa efter. I det svaga ljuset smög de sig fram till hyttan och det ljus som fanns där. Ett svagt ljud hördes, som om någon blandade något i ett metalltråg. Bröderna kände igen ljudet. Det var det ljud som mängblandaren en gång i världen gett ifrån sig när han vände sin skyffel för att få de olika ingredienserna till glasmassan att bli en enhet. Bertil och Helge smög vidare och plötsligt såg de att de haft rätt. En man höll på att blanda något i ett av de gamla mängtrågen. Och han använde en av de gamla skyfflarna i sitt arbete. Men det var inte glasmäng han blandade, det var cement.

 

Bertil och Helge stirrade på varandra där de stod gömda bakom den lilla kur av trä som en gång i världen hade varit hyttmästarens kontor och från vilken han haft kontroll över arbetet kring ugnarna. Men nu var ugnarna borta, likaså det stora kylröret, så vad bröderna hade framför sig var en stor öppen yta där mannen med skyffeln arbetade i skenet från ett par ordentliga gasollampor. Det enda som påminde om gamla tider var – förutom mängtråget – en knippe glasblåsarpipor som ställts in i hyttmästarens gamla tillhåll. Instinktivt grep Bertil tag i en av dem och höll den hårt i handen.

 

Länge stod bröderna och betraktade den arbetande mannen. Till slut tycktes han nöjd med sin blandning och började placera den i något slags formar som liknade halva och mycket stora ägg. Sedan hämtade han påsar som såg ut att innehålla ett vitt pulver och lade en påse på varje ägghalva. Sedan hämtade han ytterligare ett antal likadana formar som han likaledes fyllde med cementblandningen. Nästa steg blev att vända de nya formarna mot de gamla och koppla ihop dem så att det blev stora hela ägg. Bertil och Helge kunde konstatera att det mannen gjorde var något som knappast tålde dagens ljus och att det var av den anledningen som tillverkningen av äggen skedde i skenet av de gasollampor som ersatte den för länge sedan avstängda elströmmen.

 

”Jag måste gå på muggen.” Det var Helge som viskade orden medan han sakta drog sig bakåt i byggnaden. Vid det beskedet hårdnade Bertils grepp om glasblåsarpipan eftersom han inte kunde protestera mot broderns beslut. Helge smög sig försiktigt bort mot den gamla toaletten som naturligtvis inte längre fungerade som den skulle men fortfarande dög till det den avsedd för. Helge tömde blåsan och var på väg tillbaka till Bertil när han sparkade till något på golvet. Ljudet var tillräckligt starkt för att väcka den arbetande cementmannens uppmärksamhet.

 

Bertil kunde bara konstatera att mannen med äggformarna slutade med det han höll på med och lyssnade. Sedan började han gå i riktning mot den plats där Bertil befann sig. Innan Bertil klippte till med glasblåsarpipan hann han uppfatta en kortväxt och mycket mörk man med stort yvigt skägg. Slaget träffade mitt i huvudet, mannen vek sig dubbel och landade på hyttgolvet utan att ge ett ljud ifrån sig. Helge, som nu hunnit fram, tände ficklampan och lyste på kroppen. Blodet rann från huvudet, och bröderna kunde bara konstatera att det inte var mycket till liv kvar i den nedslagne. ”Du har ju för fan kluvit huvudet på honom”, var den enda kommentar som Helge förmådde leverera.

 

——

 

Det blev höst och det blev jul i detta nådens år 1957. Elin var fortfarande mer eller mindre apatisk, men småningom svarade hon ibland på tilltal och kunde då kommentera den mat som Albert nu tvingades tillaga vid sidan av allt annat han hade att göra. ”Den är god”, kunde hon säga medan hon åt smörgåsar av det bröd som Bertil och Helge numera köpte med sig hem från bageriet i Remshult efter arbetet. Degtråget stod oanvänt nu när ingen längre bakade bröd i Södergården.

 

För övrigt fortsatte Elin att muttra om Oxdjupet och att man inte skulle gå ut till det om vintern. Ibland muttrade hon även något om sina bröder som inte längre bodde här. Albert brukade fråga varför hon talade om sina bröder. Såvitt han visste hade Elin bara en bror. Men Elin var envis och upprepade sig. Småningom gick hon över till att säga att Oxdjupet kunde vara farligt även om sommaren, för om man trillade ur båten över Oxdjupet, så räckte det minsann inte att vara simkunnig. Alla de som låg där nere i djupet skulle nämligen vakna till om någon trillade i och dra ner honom.

 

Naturligtvis kunde familjen Olsson inte dölja Elins tillstånd för grannarna i Olsboda. Utan att tränga sig på frågade de ofta Bertil och Helge hur det stod till med mor när ynglingarna var på väg hem på sina mopeder efter arbetsdagens slut. Jodå, bröderna stannade alltid och svarade artigt på de frågor som ställdes, men i övrigt kände de att de blev mer och mer slutna samtidigt som de innerst inne önskade alla som frågade dit pepparn växer. Utan en fungerande mor och kvinna i huset kände sig de tre männen en smula villrådiga, men de gjorde så gott de kunde när de slog sina huvuden ihop och såg till att få mat på bordet, städa och göra allt det andra som alltid varit Elins lott. Följden blev att sönerna vartefter tiden gick blev alltmer fästa vid sin far. De upptäckte sidor hos honom som de inte varit medvetna om förut och de förstod att han älskade deras mor väldigt mycket.

 

Ett av de problem som dök upp var att ingen i familjen Olsson kunde ta hand om ekonomin och sköta räkningar och den bokföring som hörde gården till. Alla tre männen hade ju sin dyslexi att dras med och ingen av dem var ens i närheten av att ta över Elins roll i de här sakerna. Eftersom heller ingen av dem ville blanda in sina grannar i de här angelägenheterna, så startade Albert en dag i december sin traktor och körde in till Remshult sedan han förvissat sig om att Elin somnat och inte skulle vakna på flera timmar än. Han gick in på Remshults sparbank och lade fram sitt ärende. Eftersom Albert Olsson och hans familj var kända som rättskaffens personer utan skulder åtog sig banken att sköta det praktiska med ekonomin så länge det behövdes. Lättad åkte Albert hem och fann Elin sittande i kökssoffan. ”Kalle och hans bror kommer inte”, muttrade hon utan att märka att maken kommit hem.

 

Naturligtvis hade familjen Olsson konsulterat provinsialläkaren angående Elins tillstånd. Läkaren hade kommit hem, konstaterat hur det stod till och rekommenderat familjen att ta kontakt med mentalsjukhuset i Växjö, som hette Sankt Sigfrids sjukhus efter legenden om Sankt Sigfrid, som under medeltiden kommit till staden för att kristna den. Albert hade tvekat hela hösten, han kunde inte vara utan sin Elin och han ville absolut inte ha henne placerad på mentalsjukhus. Alltså fick hon sitta i kökssoffan om dagarna och muttra om Oxdjupet.

 

Vid juletid blev det Bertil som tog kommandot i huset. Sedan de tre männen en sen decemberkväll slaktat grisen och i stort sett tagit tillvara på allt utom grisens dödsskrik, ställde sig Bertil om eftermiddagarna och kvällarna i köket. Han styckade köttet, som han förvarade i kylskåpet och jordkällaren, han tog vara på njurar, lever och annat och gjorde korv, han kokte en julskinka, och när julaftonen kom serverade han ett mäktigt julbord i finrummet. Där fanns – förutom julskinkan – sylta, korvar, grisfötter, leverpastej, grishuvud….. Bertil kände sig en smula stolt när fadern och brodern berömde anrättningarna. Elin satt i sin stol, åt den mat som lagts på hennes tallrik men sade i övrigt ingenting.

 

Det blev nyår och det blev 1958, och eftersom det inte skett någon förbättring för Elins del, gick Bertil en dag på tiorasten ifrån sin glasblåsarstol och bad att få tala med Hildur Bengtsson. Hildur, som vid det här laget lärt känna Bertil som en mycket god arbetare vid glasbruket, frågade hur det stod till ”Jo”, sade Bertil och vred på sig en smula utan att möta Hildurs skarpa och frågande blick. ”Jo, det är så att mor inte är frisk, så jag ville be om ledigt för att kunna följa med henne till sjukhuset i Växjö.” Hildur, som sedan en längre tid var införstådd med problemen i Södergården, bad Bertil sitta ner. Den unge mannen tog plats och mötte nu Hildurs blick. Han förstod av den att han skulle få ta ledigt ett par dagar, och utan löneavdrag, något som Hildur var noga med att poängtera.

 

Så kom det sig att Albert en tidig morgon i januari månad satte Elin bredvid sig på traktorn och körde henne till stationen i Remshult. Bertil följde efter på sin moped. Naturligtvis hade provinsialläkaren varskott sjukhuset om deras ankomst, så det var bara för mor och son att sätta sig på tåget. När de kom fram till Växjö kallade Bertil på en taxi och såg till att han den fortfarande apatiska Elin kom ut till Sankt Sigfrids sjukhus. Där blev de väl mottagna, och sedan Elin skrivits in kunde Bertil till fots bege sig tillbaka till staden. Där tillbringade han ett par timmar med att vandra omkring och se sig om. Sedan tog han tåget tillbaka till Remshult.

 

——

 

Under senvintern och våren 1958 gled Martin Andersson allt djupare ner i avgrunden. Den tidigare så prydlige mannen dök oftast upp bakfull frampå förmiddagarna, hans kontakt med vännen i Stockholm hade upphört och bilen stod mestadels i stallet, något som remshultsborna lade märke till. De saknade nämligen det vräkiga fordonet, som vid det här laget blivit något av en symbol för samhället. Martin visade sig ute i samhället bara för att handla mat. Sprit handlade han då och då i stora mängder i Vetlanda eller Nybro sedan motboken avskaffats och det gick för sig att bära ut lådvis av de varor som tidigare varit starkt ransonerade.

 

Naturligtvis reagerade såväl glasarbetarna som Hildur och de nya formgivarna på det som höll på att hända. Martins skäggstubb och opressade byxor ledde till ett och annat tissel och tassel i hyttan och vid rasterna. Samarbetet med glasarbetarna och framtagandet av nya produkter gick alltmer snett. Hildur konstaterade med djupa suckar att glasbruket fortfarande tjänade pengar på Martins gamla produkter men att det måste till ytterligare utveckling för framtida överlevnad. Vid glasbruksföreningens möten i Växjö insåg Hildur att hon och Remshults glasbruk inte längre låg i framkanten. Konkurrenterna hade minsann kommit med nya former inom konstglaset, något som även fackpressen inom området lät meddela i sina spalter.

 

Så kom det sig att Hildur Bengtsson en dag i april månad kallade till sig Martin Andersson och de båda kvinnliga formgivarna Mona Svensson och Beata Persson för ett djupare samtal. Alla fyra kände sig en smula pressade, och det syntes på Mona och Beata att de inte hade någon större lust att sitta nära Martin fastän han denna förmiddag ansträngt sig att återskapa något av sitt gamla prydliga jag. Till viss del hade han lyckats, men han spred en doft som närmast liknade doften från ett avloppsdike omkring sig.

 

Hildur visste inte riktigt hur hon skulle börja, och en del av hennes gamla pondus saknades när hon hälsade alla välkomna till sitt kontor. Det var väl egentligen inget märkvärdigt med det kontoret eftersom alla tre närvarande allt som oftast gick ut och in där som om rummet haft svängdörrar. Skillnaden denna förmiddag var att Hildur stängt dörren, något som hon ytterst sällan gjorde.

 

Mötet började med att Martin somnade och var nära att ramla av stolen han satt på. Men så vaknade han till och stirrade intensivt på de tre kvinnorna invid sig. ”Vad fan skall det här handla om”, frågade han med sluddrig röst, ”varför skall vi ha något slags möte så här på blanka förmiddagen istället för att vara ute i hyttan och jobba?” Hildur vände blicken mot Martin, och den blicken sade allt. ”Skärp dig, annars åker du ut”, var det outsagda budskapet. Martin skärpte till sig och vände sig till Mona och Beata, som i sin tur vände blickarna ifrån honom.

 

Nu var Hildur mer än vanligt sig själv igen. I skarpa ordalag förklarade hon att om Remshults glasbruk skulle ha någon form av framtid i den mördande konkurrens som rådde, så måste alla hjälpa till. ”Alla lojala människor som jobbar ute på hyttgolvet, i sliperiet, i måleriet och så vidare har det största förtroende för oss som sitter i det här rummet just nu”, löd hennes budskap. ”Om inte vi lever upp till den ledning vi skall utöva, så kommer allt att gå åt helvete.” Här hejdade sig Hildur eftersom svordomar inte var något som hon brukade använda i något som helst sammanhang. Men nu var hon rent ut sagt förbannad, något som fick henne att ta till de kraftord som behövdes. Högröd i ansiktet hade hon rest sig upp och uttalade ännu en rad så kallade fula ord.

 

Vid det här laget hade Martin Andersson sjunkit ihop i sin stol och gjort sig så liten han någonsin kunde. Mona och Beata skruvade sig på sina stolar samtidigt som de skickade en och annan beundrande blick mot sin chef. Ingen av dem hade ett ögonblick kunnat ana att den lilla och späda kvinna som ledde verksamheten vid Remshults glasbruk kunde utveckla en sådan energi och i så skarpa ordalag läxa upp folk. Vad ingen av de närvarande förstod var att Hildur med sitt utbrott markerade en rädsla hon innerst inne kände. Hon var livrädd för att verksamheten skulle dala, hon behövde Martin för fortsatta framgångar, hon behövde ge Mona och Beata tid att utvecklas och bli lönsamma. Hon behövde goda formgivare för att kunna rädda kvar alla sina skickliga medarbetare på hyttgolvet. Och vad skulle hända om hon i konkurrensen skulle behöva börja avskeda folk? Hur skulle det då gå för Remshult som samhälle om inte dess enda stora arbetsplats fanns kvar? I det här läget skickade hon en stilla tanke till sin avlidne man. Han hade förvisso varit den perfekta brukspatronen. Kunde hon leva upp till den rollen? Ja och nej, det började komma en ny tid.

 

Hildur Bengtsson avslutade mötet med att konstatera att nu måste vi alla se till att få något gjort. Hon stod fortfarande upp, Mona och Beata försvann snabbt ur rummet medan Martin dröjde sig kvar. ”Du skall veta att jag är lojal med dig och glasbruket”, sade han med darrande stämma. ”Jag får be om ursäkt för det jag ställt till med, och jag hoppas att jag skall kunna komma tillbaka och bli mitt gamla jag igen. Men jag behöver hjälp med att bli fri från mitt alkoholberoende.” Hildur tittade på honom och sade torrt att det nog var dags att kontakta en läkare rörande den saken. Sedan blev det inte mer sagt, och Martin lämnade rummet.

 

På sin väg genom hyttan förstod Martin att det pratats en hel del om det möte som ägt rum. Även om han inte fick några glåpord efter sig insåg han att hans väg tillbaka till det gamla förtroendet skulle bli mycket lång. Han beslöt sig därför att ta ledigt denna vackra aprildag och att låta bli spriten. Den ledde ju bara till att helvetets portar öppnade sig. Med raska steg gick han ut i riktning mot stallet, öppnade dörren och tog ett djupt andetag. Sedan gick han fram till bilen, fällde ner suffletten, körde ut det mäktiga fordonet och gav sig ut på landsvägen. Den dånande v-åttan lydde blint och snart var farten hög, egentligen alltför hög.

 

I en kurva dök älgen upp. Martin hann bara uppfatta att det rörde sig om en stor tjur med många taggar. Den stora bilen klippte älgen mitt på, djuret vände sig i luften och landade med ryggen rakt i vindrutan. Bilen vinglade till, gick av vägen och landade med en smäll mot en grov tall som knäcktes. Sedan blev det helt tyst. Martin blev till mos och hans bil blev skrot. En tillskyndande markägare sprang hem, ringde till polisen och grep sitt jaktgevär. Han sprang tillbaka, gav den ännu levande älgen ett nådaskott och inväntade sedan hjälp.

 

——

 

”Vad fan gör vi nu då?” Den darrande Bertil stod upp och höll fortfarande glasblåsarpipan i handen. ”Vet inte”, svarade Helge medan han satte sig på huk invid den nedslagne mannen, vars blod och hjärnsubstans spred sig över golvet och bildade någon form av sörja tillsammans med allt grus och damm som fanns där förut. Med en häftig rörelse slängde Bertil ifrån sig glasblåsarpipan samtidigt som han kände hur knäna vek sig under honom. Till slut lyckades han ta sig in i hyttmästarens kur där han sjönk ner på den kvarlämnade kontorsstolen.

 

Det blev Helge som lyckades hålla huvudet kallt och påbörja uppstädningen. Efter en stunds letande fann han en sopsäck som var till hälften fylld med tidningar och papper. Helge tömde plastsäckens innehåll på golvet i ett hörn, gick tillbaka till den döde, trädde säcken över det söndertrasade huvudet och knöt till den. ”Hoppas nu för fan att den jävla säcken är tät och inte läcker en massa blod på vägen ut”, muttrade han. Bertil satt kvar på sin stol och iakttog det brodern sysslade med. Slutligen reste han sig och började gå runt i cirklar. Bertil, som aldrig i hela sitt liv slagit någon och ännu mindre dödat någon, befann sig givetvis i chock. Helge fick därför fortsätta sitt arbete utan hjälp från brodern.

 

Efter en stund hörde Bertil något som kunde tolkas som ett glatt utrop. Helge sade sig ha kommit på en lösning på problemet och kom släpande på mängtråget som hunnit befrias från det mesta av cementen. ”Jag tror att den jäveln ryms här om vi böjer knäna på honom ordentligt. Hugg i här och hjälp till.” Bertil vaknade upp ur sin dvala och lydde. Med gemensamma ansträngningar placerade de den kortvuxne och lätte mannen i tråget. Helge letade rätt på ytterligare en sopsäck som han täckte liket med. Sedan släpade bröderna tråget genom glaskammaren och de gamla packningsutrymmena till lastbryggan. Väl ute på bryggan pustade de båda ut och lyssnade efter eventuella ljud. Men inget hördes i den stilla vinterkvällen.

 

Helge hämtade suven och backade upp den intill lastbryggan. Sedan fällde han baksätet sedan han placerat matkassarna på golvet vid passagerarsätet. ”Vi kan väl inte ha maten i samma utrymme som den här”, muttrade han medan han gick tillbaka upp på lastbryggan där den fortfarande chockade Bertil undrade vad som skulle hända härnäst. ”Jo”, svarade Helge, ”nu skall vi sätta in tråget i suven, och sedan skall vi gå tillbaka och städa så gott det går.” Bertil hade givetvis inget att invända, så tråget lyftes ner och placerades i suvens ordentligt tilltagna bagageutrymme. Sedan körde Helge undan suven, ställde den framför stalldörren och låste den.

 

Gasollamporna spred fortfarande sitt spöklika sken över hyttan när bröderna kom tillbaka. Helge tände dessutom ficklampan och fortsatte sitt letande. Efter vad visste han väl egentligen inte själv, men han var givetvis ute efter något att täcka blodpölen med. Slutligen gav han ifrån sig ett ljud som Bertil tolkade som belåtet och strax därefter ropade Helge till sig sin bror. ”Här finns tre säckar cement”, sade han skrockande. ”Naturligtvis är det säckarna som de här figurerna köpte i ICA:n innan du fick med dig dina säckar. Ja, du minns väl själv vad du berättade när du kom hem och jag hade spikat ihop kistan.” Bertil nickade, den detaljen skulle han aldrig kunna glömma.

 

Följden av det förda resonemanget blev att bröderna Olsson släpade fram tre säckar cement och lade dem på varandra nära blodpölen. Helge skar upp den översta av dem med den fickkniv han alltid bar med sig. Sedan tog han ett stadigt tag om säcken och strödde ut innehållet över blodpölen. Han hällde på rikligt tills säcken var tom. Sedan slängde han det överblivna emballaget ifrån sig medan han konstaterade att cementen skulle smälta ihop med blodpölen på ett närmast raffinerat sätt. Sedan skulle väl ingen jävel undra över varför det fanns en upphöjning i det gamla hyttgolvet. Det fanns väl ingen mer som hade anledning att sätta sin fot på det här stället. Folket i Remshult brukade ju säga att det spökade i det gamla glasbruket.

 

Efter utfört arbete gick Bertil och Helge tillbaka till lastbryggan med varsin av de överblivna cementsäckarna under armen och vidare till suven. Fortfarande hördes inget ljud och ingen människa syntes till. Helge låste upp suven och gick sedan fram till stalldörrarna, som han öppnade. Han hade ju hört Bertils vittnesmål om att det stått en svart skåpbil i det gamla stallet. Men det som Helge hittade var en vit skåpbil. Helge tvekade en smula, men så gick han in i stallet med Bertil i hälarna. ”Det här är en Renault Master från tidigt 2000-tal”, mumlade Helge. Och jag ger mig fan på att det var en sådan här som strök omkring hemma i Olsboda fast den var svart”.

 

Även Bertil hade nu kommit in i stallet. Han höll med Helge om att den här bilen liknade den de hade sett därhemma, men helt säker var han inte. ”Det är en 2,2 liters sak, förmodligen en diesel”, fortsatte Helge på sitt sakkunniga vis. Sedan lät han ficklampan spela över bilen och böjde sig ner för att kontrollera hjulhusen. Han skrapade på lacken med kniven. Efter en stund reste han sig med konstaterandet att bilen inte alls varit vit från början. Det fanns nämligen svart lack under den vita.

 

Bertil hade under tiden börjat studera bilens sidor. Där fanns någon form av text. Han bad att få ficklampan och lyste på texten. Bröderna stavade sig fram och fann att den väldesignade symbolen innehöll orden ”Stora ägg från Fina Gatan”. ”Vad i helvete betyder det?” Bertil hade ställt frågan, men varken han eller Helge hade en aning om innebörden. Följden blev att Helge gick runt bilen och öppnade den olåsta bakdörren. Större delen av lastutrymmet var fyllt med kartonger i samma storlek som de ägg som de sett tillverkas i hyttan. Förundrad öppnade Helge en av kartongerna och fann ett välpolerat ägg i betong. ”Det här tar vi med oss”, muttrade han medan han gick ut, åter med Bertil i hälarna.

 

Den här gången var det Helge som satte sig vid ratten medan Bertil makade samman matkassarna mellan sina fötter. Med ett lik i ett mängtråg, två säckar cement och ett kartongförsett ägg av betong kom de hem till Södergården, ställde in bilen, laddade björnsaxen och ställde ifrån sig matkassarna på köksbordet. Naturligtvis fick nu Helge sin vodka medan Bertil med en suck plockade upp maten och ordnade med en kvällssmörgås.

 

 

X

 

Efter Martin Anderssons tragiska bortgång hade Hildur Bengtsson känt en oändlig tomhet. Utan tvekan hade hon tyckt mycket bra om den tidigare så välvårdade mannen. Vid beskedet om olyckan hade allt arbete vid glasbruket avstannat, Hildur hade själv gått runt och sagt att alla kunde ta ledigt för dagen. Eftersom det hela hänt en fredag bestämde hon att inga andra än de som hade ansvaret för ugnarna skulle behöva vara i tjänst förrän måndag morgon. Bertil och Helge hade startat sina mopeder och åkt hem. ”Det var fan så synd på en så fin bil”, hade Helge muttrat. Men så hade han ångrat sitt uttalande när han märkt att Bertil inte alls tänkt på bilen utan på Martin.

 

Tiden gick vidare medan en frustrerad Hildur Bengtsson funderat och funderat över hur hon nu skulle kunna gå vidare. Men så en vacker dag upptäckte hon att Mona och Beata alltmer växte in i den kostym som Martin lämnat efter sig. Mitt i allt eländet fanns också något annat som visade sig positivt för glastillverkningen i allmänhet. Martin hade lämnat efter sig en hyfsad förmögenhet, som han i sitt testamente bestämt skulle utgöra basen för en stipendiefond. Att han dessutom testamenterat konstnärsvillan till Hildur innebar att glasbruket nu hade en bostad som kunde hysa nya formgivare och andra som var beredda att arbeta för framtiden vid Remshults glasbruk.

 

Hildur hade, efter det att testamentet vunnit laga kraft, låtit städa ur konstnärsvillan och utföra nödvändiga reparationer. Sedan hade Mona och Beata, som hittills hyrt en mindre lägenhet nere i samhället, fått flytta in. I det nya avtal som skrivits hade de, i likhet med Martin, en obetydlig grundlön. Men så fanns också löftet om god provision på försålda produkter. Hyran för villan bestämde Hildur till ett belopp som svarade mot de faktiska kostnaderna för uppvärmning och underhåll. Två glada unga kvinnor med stor framtidstro var nu beredda att göra karriär.

 

Martin Anderssons begravning hade varit en stor tillställning. Eftersom den skedde på en söndag hade de flesta av samhällets invånare samlats i kyrkan, som var fylld till sista plats. Vid gravsättningen ute på kyrkogården hade inte bara Hildur Bengtsson talat. Eftersom Remshult fortfarande var en egen kommun hade såväl kommunalfullmäktiges ordförande som andra kända politiker sagt sitt. Allt politiskt käbbel i den av socialdemokraterna styrda kommunen hade lagts åt sidan. Alla hade nu bara ett mål för ögonen, nämligen att se till att glasbruket fortsatte att fungera och att alla de arbetstillfällen det skapade skulle finnas kvar. På detta hängde faktiskt hela samhällets framtid.

 

Med tragiska händelser i backspegeln gjorde Hildur Bengtsson så gott hon kunde när hon försökte blicka framåt. Några år efter Martins bortgång kunde hon konstatera att en stor del av sortimentet fortfarande bar den bortgångne formgivarens signatur men att Monas och Beatas konstglasprodukter blivit något av en skylt för glasbruket. Dessutom hade ytterligare ett par formgivare beretts plats vid ritborden. Ytterligare en kvinna och två unga män hade förklarat sig villiga att satsa vad de kunde för glasbranschen. Men Hildur kände sig gammal och sliten när hon försökte förklara för sina formgivare att det minsann inte gick an att bara tillverka konstglas. ”Man måste vara lönsam på så sätt att man går in för en serieproduktion med god försäljning”, brukade hon mässa när hon kallade formgivarna till möten.

 

Under sommaren 1963 kände Hildur Bengtsson att hon behövde stöd i flera av de beslut hon stod inför. Vid den här tidpunkten hade några konkurrerande glasbruk tvingats lägga ner i brist på nya idéer. Eftersom hon själv absolut inte ville råka in i den situationen bad hon sönerna komma hem när de hade semester. Naturligtvis hade Hildur genom åren haft ständig kontakt med sönerna, och de hade givetvis kommit hem med sina familjer med jämna mellanrum. Men nu förstod båda att modern stod inför någon form av avgörande. De kom därför båda utan familjer denna gång.

 

Per och Sune Bengtsson, den förre ekonom, den senare jurist, hade ju fått sina respektive utbildningar i Lund betalda av pappa Petrus och mamma Hildur. Nu var båda välbeställda män med egna blomstrande företag, en revisionsbyrå respektive en advokatbyrå. Båda var etablerade i Malmö, där de hade uppdragsgivare från hela landet, ja även från Danmark. De var såta vänner, uppvuxna i bruksherrgården i Remshult under mamma Hildurs milda och en aning beskyddande vingar. Nu, när de förstod att modern behövde stöd, ställde de upp till Hildurs stora glädje. Sönerna hade avsatt varsin vecka för att hjälpa till. Och de tog av sig kavajerna och kavlade upp ärmarna.

 

Eftersom Per och Sune kommit under glasbrukets semesterperiod fick de arbeta ostört med den mestadels närvarande Hildur. Det enda hon hade att passa var försäljningen i sekundaboden, där glas av lite sämre sort såldes till de turister som vid det här laget blivit ganska många. Oftast var parkeringsplatsen vid glasbruket fylld med bilar, och förhoppningsfulla besökare formligen trängdes i den lilla sekundaboden som inretts i en av de gamla sparade arbetarbostäderna. Men den framsynta Hildur hade givetvis anställt några ungdomar som på sommarlovet kunde tjäna en extra slant. Ungdomarna var i sin tur alla barn till anställda vid bruket, något som Hildur var noga med att poängtera. ”Har jag glasarbetarnas barn här, så har jag alla garantier för att allt går rätt till”, brukade hon resonera.

 

Lagom till sommaruppehållet hade glasbrukets gamle kamrer äntligen fått sin välförtjänta pension och dragit sig tillbaka vid över sjuttio års ålder. En uppgift blev sålunda att försöka hitta en ny kamrer, eller ekonomichef, som Per föredrog att kalla befattningen. Tjänsten lystes ut med omedelbart tillträde, och sedan började Per gå igenom räkenskaperna för de senaste åren. Remshults glasbruk var ett aktiebolag med Hildur Bengtsson som enda aktieägare och med en styrelse som bestod av betrodda personer från såväl Remshults sparbank som från det kommunala. Ingen av sönerna hade nämligen hittills velat lägga sig i glasbrukets skötsel och därför avstått från styrelseposter trots att de tillfrågats.

 

Medan Per granskade räkenskaperna gick Sune igenom alla avtal och den omfattande korrespondensen från de senaste åren. Efter en veckas hårt arbete och samtal med modern varje dag i samband med de måltider, som Hildur serverade i bruksherrgården, kunde de konstatera att Remshults glasbruk fortfarande hade en hyfsad ekonomi och godtagbara avtal. Kanske, menade Sune, hade Hildur varit lite väl generös gentemot formgivarna. Med tanke på den hyfsade förmögenhet som Martin Andersson kunnat samla på sig, borde hon kanske ha varit lite mindre generös mot nykomlingarna. Hildur bemötte kritiken med att konstatera att goda formgivare skulle ha bra provisioner för att kunna prestera maximalt. Sönerna lät sig nöja med den förklaringen.

 

Så kom det sig att Per och Sune Bengtsson lämnade Remshult på eftermiddagen den sista söndagen i juli månad 1963. Efter fullgjort värv och en mamma som verkade nöjd med deras insats vände Per sin stora och dyra Mercedes mot Malmö med Sune vid sidan. Sönerna var nu helt inställda på att framgent stötta Hildur eftersom båda, i likhet med alla anställda vid bruket och alla invånare i samhället, insåg att det som deras far och de som varit före honom skapat inte fick gå till spillo. Under samtalet på hemvägen var båda överens om att sätta in resurser från sina respektive företag för att stödja sin barndoms glasbruk. Samtidigt uttryckte båda stor beundran för sin mor och det hon lyckats åstadkomma.

 

——

 

En kväll under semestern i juli 1963 satt familjen Olsson hemma i trädgården och njöt av det goda sommarvädret efter avslutad kvällsmjölkning. Utåt verkade allt frid och fröjd men inåt var inte allt helt under kontroll. Elin var visserligen hemma, men hennes tillstånd var inte det bästa. Ibland kunde hon vara sitt gamla jag, men andra stunder satt hon mest på kökssoffan och muttrade för sig själv. Med jämna mellanrum såg Albert till att hon kom till Växjö för fortsatt behandling.

 

De tre männen på Södergården hade under de gångna åren kommit varandra allt närmare och bildade ett bra team när det gällde fördelningen av arbetet. Albert skötte gården om dagarna medan Bertil och Helge som vanligt begav sig till sina respektive arbeten vid glasbruket. Albert genomförde alltid morgonmjölkningen medan alla tre vanligtvis delade på kvällsmjölkningen. På så sätt fick de en del kvällstid över innan det var dags för tidigt sänggående. Eftersom Bertil och Helge började sitt arbete klockan sex varje vardagsmorgon, så serverades frukosten klockan fem, varefter Albert gick ut i ladugården medan sönerna begav sig till Remshult. Det skall också sägas att det kommit en liten svartvit teve i huset. Den stod på ett bord i köket och fördröjde sänggåendet en och annan kväll.

 

Snart efter att Elin med Bertils hjälp förts till sjukhuset i Växjö, hade bröderna tagit upp en diskussion med fadern om att köpa en bil. Frågan blev akut en dag på våren 1958 då Bertils Fuchs skar ihop på vägen hem. Det var en fredag, och Bertil kunde förvisso trampa hem efter arbetet under retsamma hejarop från Helge. Väl hemkomna återställdes sämjan syskonen emellan, Helge skruvade ner Bertils motor och fann att det bara var att tacka för det som varit. Utan dyra reservdelar ingen reparation. Efter mjölkningen och vid kvällsmaten hade Albert gett sitt medgivande. Sönerna var ju ändå snart myndiga. Och dessutom kunde det vara bra med en bil om det blev till att hämta och lämna Elin i Växjö med jämna mellanrum.

 

Albert hade skaffat sig körkort för många år sedan, så nu blev det han som tog kommandot. Snabbt såg han till att inköpa ett begagnat men inte alltför slitet fordon, en Ford från 1938 med en mullrande v-åttamotor på sextio hästkrafter. Sedan hade han lärt sönerna köra vidundret, och det dröjde inte länge förrän Bertil och Helge tog sig ut själva på bygatan utan att grannarna hade minsta synpunkt på saken. Under semestern 1958 tog bröderna Olsson sina körkort i Växjö, och sedan kunde de köra Forden själva utan några som helst synpunkter från någon. ”Vad skönt”, hade Bertil suckat när körkortsproven var avklarade. ”Nu kan vi ta oss till och från jobbet och slippa bli blöta när det snöar och regnar.”

 

Tiden hade gått, och bröderna hade strävat vidare. Aldrig kom de för sent om morgnarna, aldrig var de sjuka, aldrig svek de om det gällde att ställa upp på något särskilt eller arbeta övertid om så krävdes. Bertil och Helge hade vunnit stor respekt hos företagsledningen vid Remshults glasbruk. Bertil hade redan vid tjugofyra års ålder avancerat till glasblåsarmästare med egen verkstad medan Helge med sitt tekniska kunnande gjort sig oumbärlig som den som klarade allt det där med att sköta värmeanläggning, ventilation, vatten och avlopp och – inte minst – se till att oljebrännare och annat som hade med ugnarna att göra fungerade oklanderligt. Pappa Albert hade all anledning i världen att vara stolt över sina söner.

 

Naturligtvis var det så att Bertil och Helge tack sin vare sin nya frihet med Forden kunnat genomföra diverse äventyr. Förutom att en och annan fredagskväll hämta hem modern från Växjö, hade de kört till biografer och dansställen i Remshult, Nybro, Vetlanda och Växjö. De hade ofta haft fnittrande flickor i bilens baksäte, de hade stannat kvar hos en och annan flickvän, men de var noga med en sak, nämligen att aldrig lämna varandra i sticket. Så, om det inte fanns två villiga flickor att tillgå, så fick det vara.

 

Forden hade rullat snällt ända till en januaridag 1963. Det var återigen fredagskväll och bröderna Olsson hade varit på väg hem i halt väglag, kyla och snöglopp. I en kurva nära Olsboda hade ett rådjur korsat bilens väg. Helge hade kört, och han visste att man inte får väja för annat än älgar. Men Helge hade väjt ändå för det vackra djuret, Forden hade kanat runt på den hala vägen och snällt lagt sig i diket. Ingen av bröderna var skadad, så det hade bara varit att lufsa hem, ringa efter bärgning och inse att Forden gjort sitt. Albert, som väntat på sina söner, hade inga som helst okvädningsord att leverera. Han hade bara varit lycklig över att de levde och var oskadda.

 

Nu när familjen Olsson vant sig vid att vid sidan av traktorn ha ytterligare ett väl fungerande motorfordon, så var det bara att börja leta bland tidningsannonserna. Det stora fyndet hade man efter bara ett par dagar gjort så nära som i Remshult. Samma verkstad, som en gång i världen levererat bröderna Olssons mopeder, hade haft den verkliga drömbilen till salu, en grön Opel Kapitän de lux av 1959 års modell. Vare sig Albert, Bertil eller Helge hade tvekat. De hade slagit till och betalat sextusen kronor kontant för bilen, som bara hade gått tretusen mil. Albert hade resonerat som så att de levde sparsamt, att han och Elin hade pengar på banken, att sönerna tjänade mer än vad de behövde för livsuppehället hemma på gården och att de väl för tusan kunde unna sig något här i livet.

 

Den stora Opeln med sin vackra kaross var i vad man skulle kunna kalla nyskick. Den hade tillhört en provinsialläkare i trakten av Vetlanda, och den hade stått i garage alla de timmar som den inte använts. Ingen hade rökt i bilen, den hade en oklanderligt ren klädsel, och när Helge satte sig bakom ratten efter avklarat köp hade han känt en stor vördnad. ”Den här kommer att väcka nästan samma uppmärksamhet som Martins Chevrolet”, hade Bertil, som placerat sig i baksätet, sagt. ”Nej du”, hade Helge svarat. ”En amerikanare är en amerikanare, och den här är bara snäppet intill. Vi får nöja oss med en tyskbyggd bil, som visserligen har en rak sexcylindrig motor av samma sort som många av bilarna där borta men som ändå inte är en amerikanare.” Alla tre hade skrattat och kört hem till Södergården i den mörka vintereftermiddagen.

 

Det var köpet av Opeln man mindes och resonerade om den här vackra sommarkvällen 1963 hemma i trädgården. Elin, som inte riktigt hängde med i resonemangen, frågade vems bil det var som stod borta vid ladugården. De tre männen, som hade stort tålamod med sin maka respektive mor, förklarade att de köpt bilen och att det var i den som Elin åkt hem för några dagar sedan. Innan Elin hann kommentera vad som sagts svängde ytterligare en bil in på gårdsplanen, en exakt likadan bil som den familjen Olsson ägde. Skillnaden var bara att den här bilen var grå och hade vitt tak. Ur bilen steg en lång och gänglig man. Han gick rakt fram till familjen och stannade. ”Hej”, sade han. ”Jag heter Gustav Karlsson. Ni kanske inte känner igen mig”. Innan någon mer hann reagera reste sig Elin och omfamnade nykomlingen. ”Välkommen tillbaka till Södergården”, sade hon, och tårarna rann utefter hennes kinder.

 

——

 

Bertil och Helge sov dåligt på natten efter händelserna i det gamla glasbruket. Båda var medvetna om att de ställt in bilen med mängtråget, cementsäckarna och kartongen med ägget och inte hade minsta misstanke om att någon skulle komma och upptäcka vad den låsta bilen innehöll. Ändå jagades de av drömmar, och båda vände och vred på sig där de låg i sina sängar på varsin våning.

 

Bertil såg framför sig hur han stod på en fotbollsplan med en glasblåsarpipa i varje hand. Han väntade på något, men han visste inte vad. Plötsligt kom en stor tjur in på fotbollsplanen, sänkte huvudet och frustade. Sedan satte tjuren full fart mot Bertil som höjde båda sina pipor och drämde till djuret rakt i huvudet. Då upptäckte Bertil att det var fullsatt på läktarna och att alla reste sig upp och skrek. Tjuren hejdade sig och gick tillbaka några steg. Sedan frustade den igen och påbörjade en ny attack. Bertil höjde åter sina glasblåsarpipor men greps av skräck när han såg den vilda blicken hos tjuren samtidigt som tjuten från publiken gjorde honom närmast döv. Tjuren tog Bertil på hornen och slängde honom långt upp i luften. Luftfärden varade ända upp i himlen, och Bertil vaknade av att Helge stod vid hans säng och skakade honom. Något sådant hade aldrig hänt förut. ”Jag kan inte sova”, sade Helge. ”Kan du fixa lite kaffe och en smörgås?”

 

Bertil kände sig som farsa till ett litet barn när han omtumlad av chock och fortfarande mitt uppe i den heta drömmen tömde vatten i kaffebryggaren, hällde på kaffe och ställde fram bröd, smör och ost. Helge, som med en suck sjunkit ner i kökssoffan, kliade sig i huvudet och frågade Bertil om han visste var helvetet låg någonstans, om det fanns djupt nere i jorden eller om det var något avlägset land på andra sidan jordklotet. Helge hade nämligen drömt att han blivit infångad av en hoper mörka män när han red på en elefant och att de mörka männen hade ställt honom i en tunna full med våt cement så att bara huvudet stack upp. Sedan hade de försett honom med munkavle och åkt därifrån på mopeder av ett slag som tillverkades på 1950-talet. Sedan hade några unga kvinnor kommit fram till tunnan och kysst honom på pannan, varefter de hade vänt sig om, klätt av sig och gått därifrån. Samtidigt hade någon hånskrattat och det hade börjat regna. En röst hade sedan meddelat att Helge skulle vara fast i tunnan för gott, att han aldrig mer skulle få smaka brännvin och att han därför hamnat i helvetet. ”Det var det där med att jag aldrig mer skulle få något brännvin som fick mig att vakna och känna mig väldigt ensam”, erkände Helge medan Bertil hällde upp det nybryggda kaffet.

 

Efter varsin stor kopp kaffe och ett antal smörgåsar beslöt sig bröderna Olsson för att fortsätta den avbrutna sömnen och att följande morgon ta itu med de problem som låg framför dem. Helge sade god natt och gick upp till sig medan Bertil dröjde sig kvar i köket med ännu en kopp kaffe. Han hade inte minsta lust att råka ut för den stora tjuren igen, så han slog på radion som meddelade att ekonomin i världen var på toppvarv, något som Bertil snappat förut men inte brytt sig det minsta om. Han och Helge hade ju sin pension, och den räckte till det som de behövde.

 

Underligt nog sov Bertil och Helge ända till klockan åtta följande morgon, något som aldrig brukade inträffa. Det blev en sen frukost, som för Bertils del bestod av gröt och kaffe och för Helges del av kaffe och vodka. Helge hade nämligen inte kunnat komma över att han, inmurad i tunnan, aldrig mer skulle få något starkt. Så därför var han tvungen att förvissa sig om att han inte hamnat i helvetet. Det hela slutade med att Helge frågade om det fanns någon gröt kvar. Bertil nickade och hällde upp den sista slatten till Helge.

 

Förmiddagen förflöt medan bröderna satt vid köksbordet och resonerade om hur de skulle göra med liket de hade i skuffen på suven. Helge, som fortsatte att dricka vodka för att komma ur sin hemska dröm, sade att han fått en idé men att den inte gick att genomföra förrän det blivit riktigt mörkt därute. Bertil lät sig nöja och lagade mat vid tvåtiden på dagen. Båda åt fläsk med löksås och kokt potatis under tystnad, och sedan blev det dags att sova middag, åtminstone för Helges del.

 

Sent på kvällen steg Helge ut på gårdsplanen och förklarade med hög röst att nu var det dags. Eftersom det bara var Bertil som hörde honom så gjorde det inget att ekot av Helges röst spred sig över nejden i den kyla som rådde. Helge gick in igen, beordrade Bertil att klä sig varmt, tog sig för säkerhets skull en klunk vodka till, klädde sig själv ordentligt och gick ut till traktorn, som med stor tjurighet startade efter diverse påtryckningar. Bertil lydde, gick efter försedd med ett par ordentliga ficklampor och fann att Helge kört ut traktorn och tagit med sig Alberts gamla motorsåg, en Husqvarna, som renoverats under föregående sommar och som nu försetts med kedjeolja och oljeblandad bensin.

 

Helge gick fram till ladugårdsdörren, försedd med nyckel och låste upp. Sedan öppnade han dörren på vid gavel, körde fram traktorn och sänkte traktorns skopa alldeles framför kistan som förvarats länge nog innanför dörren. Han bad Bertil hjälpa till, och med gemensamma ansträngningar och med hjälp av varsitt spett välte bröderna upp kistan i skopan. Sedan gick Helge tillbaka till den brummande traktorn, höjde skopan och backade ut. Helge såg till att Bertil tog med sig motorsågen, och sedan körde han långsamt och försiktigt i riktning mot sjön.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson denna sena och mycket kalla kväll i januari månad gav sig iväg ut mot Oxdjupet med Helge på traktorn och med Bertil lufsande efter med motorsågen i högra handen. Eftersom båda mycket väl visste var Oxdjupet fanns, så var det inga som helst problem att navigera dit ut i den månljusa natten. Väl framkomna lät Helge motorn på traktorn ticka vidare och bad Bertil att starta motorsågen. Det blev ett brummande som hade kunnat väcka döda, men eftersom varken levande eller döda vid den här årstiden brydde sig om det skarpa ljudet av en motorsåg, så var det inga problem. I ljuset av traktorns strålkastare turades Bertil och Helge om med att såga upp en tillräckligt stor vak. Isflaket, som blev kvar innebar heller inga problem. Helge sänkte skopan mot flaket, och med en duns hamnade kistan mitt på. Flaket välte av tyngden, och kistan försvann i djupet. Sedan lade sig isflaket åter tillrätta. ”När flaket frusit fast igen, så är det ingen jävel som kan se att det blivit uppsågat”, muttrade Helge medan han vände traktorn.

 

Bertil kröp ihop hos Helge i traktorns minimala förarutrymme med motorsågen i famnen. Han kom att tänka på hur Elin en gång i världen åkt med Albert på det här sättet till stationen i Remshult när det varit dags för henne att resa till sjukhuset i Växjö och Bertil följt efter på mopeden. Det tog inte lång stund att komma iland, köra upp till gården och ställa in traktorn. Två frusna bröder gick in i köket, serverade sig kaffe respektive vodka och kröp sedan ner i sina sängar. Ingen av dem drabbades märkligt nog av hemska drömmar den natten.

 

——

 

Även Albert, Bertil och Helge kom fram till den nyanlände i den gråvita Opeln. Sedan Elin släppt sitt grepp om Gustav och torkat sina tårar med snibben på förklädet satte sig alla åter ner. Det blev till att börja med tyst, men så sade Albert att det var mycket roligt att återse Majas och Adolfs son. ”Du är lik din mor”, undslapp det Albert, ”och du är lite längre och lite magrare än din far”. Alla skrattade, och Bertil gick in för att koka kaffe och dukade upp med smörgåsar och bullar.

 

Det blev sent, och även om myggen efterhand blev alltmer envisa, så förflöt en glädjens kväll på Södergården. Elin, som kvicknat till över besöket, blev en smula pratsam när hon undrade hur Maja och Adolf hade det. ”Jo”, sade Gustav, som genast förstått att Elin inte riktigt var sitt gamla jag, ”min far dog redan 1946 men mamma lever och har hälsan. Hon bor i en lägenhet i Enskede, ganska nära det hus vi hade en gång, och hon förbereder sig för att gå i pension. Hon har fått slita hårt genom åren, men hon klarar sig rätt bra.” Här hejdade sig Gustav, och de närvarande såg att han blev en smula betänksam. ”Jo”, fortsatte Gustav, ”mamma har fått ett par små hjärnblödningar, men just nu fungerar livet för henne.”

 

Så småningom blev det dags att gå in eftersom myggen inte lämnade någon ifred. Samtalet fortsatte i köket kring det stora slagbordet och Helge undrade en smula nyfiket hur det kom sig att Gustav valt samma sorts bil som de själva hade. ”Ja”, svarade Gustav en aning förläget, ”det var väl närmast en slump att det blev det här bilen, jag tyckte om den och den är skön att ratta.” Helge erkände att det varit samma sak för dem, nämligen slumpen som fört en god bil in i deras tillvaro. Småningom ebbade samtalet ut och Bertil gjorde sig redo att ordna någon form av övernattning för sin gamle barndomsvän. ”Nä, nä,” sade Gustav, ”jag sover i bilen. Får den stå där den står eller skall jag flytta på den?”

 

Eftersom Gustav inte behövde flytta bilen och dessutom avfärdat diverse övertalningsförsök om övernattning i finrummet, gick de tre gamla barndomsvännerna ut till bilarna. Gustav öppnade dörren på sin bil, sköt fram stolarna i framsätet och fällde dem bakåt. På så sätt skapade han en säng, gick sedan till bakluckan och tog fram en bred sovsäck. ”Jag gillar verkligen att sova i den här bilen. Det här med sovandet var något jag upptäckt sedan jag köpt den, och nu är det ofta som jag stannar längs vägarna när jag är ute och kör och övernattar. Jag vet ingen annan bil som har den här finessen. Men ni får gärna bjuda på frukost i morgon innan jag ger mig iväg igen.”

 

Det började skymma så smått, och myggen slutade ingalunda sina attacker. Ändå föreslog Gustav en promenad längs bygatan innan det var dags för ryggläge i bilen. Bertil och Helge var med på noterna, och tillsammans gick de tre unga männen mot Mellangården. ”Här är det inte det minsta roligt minsann”, sade Bertil medan han pekade in mot bostadshuset, som verkade vara öde. ”Gunnar dog ju, som du vet”, fortsatte Bertil, ”det sägs att han blev ihjälslagen och sedan hamnade Karin på hospitalet.” Här hejdade sig Bertil, väl medveten om att även hans egen mor långa tider vistades på samma mentalsjukhus. ”Nu är det vi som arrenderar marken av barnen”, sade Helge och han fortsatte att förklara hur far och två söner med en mor som inte riktigt fungerade hade fullt upp med allting.

 

Samtalet tystnade för en liten stund, men småningom kom de tre sena vandrarna till Storgården som stod öde även den. ”Jo, det är väl så här”, förklarade Bertil medan han kliade sig i huvudet, ”det är väl så här att när Sigrid och Rune dog, så var det ju rika amerikanska släktingar som ärvde dem. Och vi har aldrig sett av de här rika amerikanerna. Men ändå tycks de leja för att hålla gården i ordning. Det sägs att ett par mystiska gubbar, som bor på Klingatorpet, sköter en stor del av markerna och skogen. De tycks även se till att bostadshuset inte förfaller. Vi har bara skymtat dem på avstånd, och det sägs att båda har stora yviga skägg och att den ene av dem mestadels går med kryckor. Men eftersom vi bröder arbetar i Remshult, så finns det inte mycket tid att luska i saken. Och farsan har ju inte heller så mycket tid att luska. Och förresten så är vi inte det minsta nyfikna utan håller oss för oss själva.”

 

Gustav studsade till. ”Är det någon som bor på Klingatorpet?” frågade han. ”Stora delar av mina barndomsminnen finns ju på Klingatorpet. Vi måste köra dit i morgon, för i kväll är det väl alldeles för sent och myggigt.” Bertil och Helge höll med, det räckte att gå bort till Norrgården och vända där om de inte skulle bli alldeles uppätna av de intensiva insekterna. Alla tre kunde konstatera att Norrgården fungerade väl och Bertil berättade att var Irmas och Arnes son Niklas som tagit över. Bertil tillade att Niklas och hans hustru hade två barn och att de brukade träffas ibland och talas vid. Föräldrarna hade flyttat till Remshult där de köpt sig ett lagom stort hus.

 

De tre unga männen gick tillbaka till Södergården, Gustav sade god natt och kröp ihop i sin goda bil medan Bertil och Helge gick in. Vid köksbordet satt Elin och svängde huvudet fram och tillbaka medan Albert höll om hennes axlar. ”Ni har väl inte varit borta vid Klingatorpet?” sade hon med svag röst. ”Ni skall inte gå till Klingatorpet och ni skall inte gå ut till Oxdjupet, för det är så farligt så farligt. Och i morgon skall ni inte gå till Klingatorpet, det måste ni säga till Gustav. Han skulle inte klara att komma dit bort.” Elin fortsatte att svamla medan Albert försökte trösta henne. Efter en stund tystnade Elin och följde lydigt med Albert in i kammaren medan Bertil och Helge gick upp till sig.

 

——

 

På morgonen vaknade Gustav av att den stora ståtliga tuppen gol. ”Tusan vad skönt att höra det där ljudet igen”, mumlade Gustav medan han förgäves försökte somna om. Samtidigt som tuppen körde upp honom insåg han att den uppstigande solen snart skulle höja temperaturen i bilen så pass att det skulle vara omöjligt att vistas i den. Det var alltså lika bra att stiga upp. Väl utanför bilen hörde Gustav hur korna råmade samtidigt som Albert visade sig i dörren på väg ut till morgonmjölkningen. ”God morgon”, sade Albert, ”jag hoppas du sovit gott. Gå du in i köket. För där har Bertil frukosten färdig.” Gustav sträckte på sig, log brett och tackade Albert för igår. Albert log tillbaka. ”Tack själv”, sade han, ”underbart att se dig här igen”.

 

Gustav gick in i köket, där Bertil dukat fram smör, bröd, korv, leverpastej, stekta ägg och nykokt kaffe. Den gamla glaspumpan från förr i världen var numera ersatt med en rostfri kaffepanna. Gustav slog sig ner, lät sig väl smaka och sade att han kände sig väl hemma i det här köket även om det var många herrans år sedan han var där senast. Bertil och Helge fyllde på sina kaffekoppar och tog sig ytterligare varsin smörgås till för att hålla Gustav sällskap. Alla tre åt och drack under tystnad, men till slut frågade Gustav var Elin höll hus. Han fick till svar att Elin fortfarande sov sedan hon haft en svår och sömnlös natt.

 

Sedan Bertil dukat av och ställt undan disken gick de tre unga männen ut i trädgården och slog sig ner på varsin stol. ”Det är farsan som har morgonmjölkningen idag, i morgon är det min tur”, sade Helge. ”Vi brukar dela den saken på tre nu när vi båda har semester, annars är det ju farsan som får stå för jobbet på morgnarna.” Gustav, som nu kände sig riktigt avslappnad, föreslog att de tre skulle bege sig till Klingatorpet och återuppliva sina gemensamma barndomsminnen. När han såg de tveksamma minerna hos Bertil och Helge skrinlade han tanken och konstaterade att det ju kunde bli en annan gång.

 

Först nu berättade Gustav att han skulle åka om en stund. Han ämnade nämligen hämta upp en flickvän som han hade i Helsingborg och sedan skulle de båda tillsammans köra till Italien på semester. Bertil och Helge stirrade på varandra. Att köra bil ända till Italien var något som låg långt bortom deras horisont, och när Gustav berättade att han bara mellanlandat i Stockholm efter en färd till Nordkap tillsammans med en kompis, blev bröderna Olsson än mer storögda. Att han kört förbi Södergården i Olsboda var mest bara en slump på väg söderut, men han sade att han var glad att han gjort det och fått träffa sina goda vänner igen. Bertil och Helge önskade Gustav lycka till och sade att han var välkommen att mellanlanda på återvägen. Bröderna undrade om han kom tillbaka till kräftpremiären i augusti. ”Varför inte, det skulle vara jättekul”, svarade Gustav, tog farväl av sina barndomsvänner, gick till ladugården och tog farväl av Albert som undrade varför Gustav redan skulle ge sig iväg. Gustav förklarade, gick till sin bil, startade den och svängde ut på byvägen. Ett ögonblick tänkte han att köra förbi Klingatorpet men avstod.

 

Väl ute den stora landsvägen i riktning söderut funderade Gustav över vad som egentligen hänt eller inte hänt. Under den korta kvällen hade ingen frågat efter vem han var idag eller vad han sysslade med nuförtiden. Sedan kom Gustav att tänka på att han å sin sida inte heller ställt några frågor av det slaget. Alla samtal hade ju rört sig om livet i Olsboda och hur man hade det med det ena och det andra. Det fanns alltså mycket att diskutera och berätta framöver, så Gustav rattade sin goda bil vidare i förvissningen om att han skulle besöka sina vänner på återvägen och fiska kräftor med dem.

 

Resan till Italien gick bra, men såväl Gustav som flickvännen insåg efter två gemensamma veckor att de kanske inte hade så mycket att säga varandra på längre sikt. De hade kört över Brennerpasset, sovit i bilen på olika campingplatser, besökt Venedig och sedan kört till badorten Rimini vid Adriatiska havet där de tagit in på ett hotell nära stranden. Efter en vecka med sköna bad hade kört vidare söderut och sedan korsat Italien. De hade besökt Rom, och Gustav hade berättat att han varit där som ettåring. Sedan hade de kört den nyanlagda motorvägen norrut och småningom hamnat i Österrike där de fått stanna ett par dagar i väntan på att ett stort skyfall skulle dra undan.

 

Inte så att de grälade, det var bara så att de insåg att de inte passade för varandra. Efter en snabb färd med den goda Opeln längs de tyska motorvägarna landade de en sen kväll i Helsingborg där Gustav erbjöds övernattning. Han avböjde, tog farväl för gott och körde en bit upp i Småland innan sömnen tvingade honom att stanna och vila. Han körde in på en skogsväg, fällde bilens säten och bäddade. Han somnade omedelbart och vaknade följande morgon i gryningen av att regnet fullkomligt öste ner. När han reste sig upp var sikten genom vindrutan obefintlig. Eftersom han av naturliga skäl måste lämna bilen en kort stund fick han finna sig i att återvända genomblöt. Gustav startade bilen, körde vidare i busvädret och hamnade utanför Ljungby i Småland där han fick en välbehövlig frukost på ett motell.

 

Så kom det sig att Gustav Karlsson i början av augusti månad 1963 startade från Ljungby, passerade Växjö och vände bilen åt nordost alltmedan vädret blev allt bättre. Småningom närmade han sig Remshult, där han stannade mest bara för att ta reda på vad som hänt sedan han var liten. Men eftersom tiden i stort sett tycktes ha stått stilla beslöt sig Gustav för att köra ut till vännerna i Södergården. Det var mitt på dagen, Bertil och Helge hade troligen slut på sin semester, och Albert var väl hårt sysselsatt med arbete på gården. Så Gustav beslöt sig för att besöka Klingatorpet, sin barndoms idyll. Väl framkommen stannade han bilen, klev ur och möttes av en syn han aldrig skulle glömma. Snabbt satte han sig i bilen igen och körde därifrån.

 

Väl framkommen till Södergården körde Gustav in sin bil på ladugårdsplanen. Ingen syntes till, inte heller familjen Olssons Opel Kapitän. Gustav klev ur sin bil, tittade in i ladugården och ropade. När ingen svarade gick han upp till bostadshuset och knackade på. När ingen öppnade gick han tillbaka till bilen och sade sig själv med en axelryckning att det kanske var lika bra att lämna Olsboda efter det han sett på Klingatorpet och köra hem till Stockholm. Då öppnade Elin dörren, stapplade ut och ropade på Gustav. Hon gick fram till honom och stirrade honom rakt in i ögonen. ”Du har väl inte varit på Klingatorpet”, sade hon med en röst som Gustav absolut inte kände igen. ”Man skall inte åka till Klingatorpet, och man skall inte gå ut på Oxdjupet om vintern”, fortsatte Elin medan hon vände sig om och gick tillbaka. I samma ögonblick kom Albert fram och ställde sig vid sidan av Gustav.

 

——

 

Den tredje augusti 1963 fyllde Hildur Bengtsson sjuttio år. Visserligen hade hon blivit ännu lite magrare och nättare än hon varit förut, men egentligen kunde ingen fatta att den aktade ägaren av Remshults glasbruk kunde vara så gammal som hon var. Hon utstrålade stor vilja, och hon hade kvar sin gamla beslutsamhet att hålla verksamheten igång och se till att alla som arbetade vid glasbruket hade fullt upp att göra. Hon kunde inte för sitt liv tänka sig annat än att Remshults glasbruk hade en ljus framtid.

 

Sjuttioårsdagen blev en stor tillställning. Alla glasbrukets anställda bjöds på smörgåsbord i bruksherrgården, och eftersom födelsedagen i sin tur bjöd på vackert väder, så kunde gästerna ta sina tallrikar och gå ut i trädgården, där ett stort antal bord och bänkar tillfälligt placerats. Det var många som höll tal, och det sades många vackra ord om Hildur men även om hennes man, den sedan många år bortgångne patronen. Alla som talade betonade att glasbruket betydde allt för orten, och det var väl kanske först nu som sönerna Per och Sune egentligen förstod vad det hela handlade om. De hade naturligtvis kommit tillbaka, nu med sina familjer, och det som gladde Hildur allra mest var att denna stora dag få umgås med sina barnbarn.

 

Dagen slutade som den hade börjat, nämligen i stor glädje. När kalaset om kvällen väl var över samlades hela familjen Bengtsson i herrgårdens stora matsal för ytterligare lite mat och god samvaro. Sedan gick alla till sängs i förvissningen om att Remshults glasbruk hade en god framtid och att Hildur skulle orka hålla på ett tag till. Nu blev det inte så, för på morgonen vid frukosten tog sig Hildur för pannan och svimmade. Ambulans tillkallades, och Hildur fördes snabbast möjligt till Växjö lasarett. Några dagar senare kunde man konstatera att Hildur fått en hjärnblödning och att hon på sikt skulle återhämta sig. Men att återgå till det betungande arbete hon hade….Nej, nej, sade läkaren som behandlade henne.

 

Per och Sune Bengtsson med familjer blev kvar i bruksherrgården under de första dagarna av Hildurs vistelse på lasarettet. Men sedan blev de tvungna att återvända till Malmö för att sköta sina egna företag. På glasbruket uppstod en del frågetecken med åtföljande oro. Hur skulle det nu gå när Hildur inte längre var med i leken? Vem skulle kunna ta över hennes roll? Tursamt nog var produktionen för de närmaste veckorna fastlagd, så det var bara att jobba på. Sedan fick man väl se. Det var i det här läget som Per bestämde sig efter samråd med familjen. Han var villig att ta över ansvaret för Remshults glasbruk. Naturligtvis hade han pratat igenom saken grundligt även med sin bror Sune. De hade resonerat som så att om de slog ihop sina företag och satte Sune som VD där, så skulle Per kunna styra glasbruket framöver som anställd VD. Arrangemanget var glasklart men inte avsett att vara längre än till dess glasbruket kunde säljas. Och när det skulle kunna ske var det väl ingen som visste.

 

Så kom det sig att Per Bengtsson med familj under hösten flyttade till Remshult och bosatte sig i bruksherrgården där Per vuxit upp. Familjen hade två barn, som båda var i gymnasieåldern, så med dem var det inga egentliga problem. De placerades på gymnasiet i Nybro, och de tilldelades en bra lägenhet i staden. Sedan var det inga konstigheter för dem att ta sig hem i helgerna med allmänna kommunikationer. Eftersom tjänsten som ekonomichef ännu inte var tillsatt, så fick Pers hustru ta hand om den rollen. Hon var väl kvalificerad för jobbet efter alla åren som ekonom vid firman i Malmö och tyckte att det var skönt att få en bestämd syssla, ha nära till jobbet och få umgås med den omkringliggande naturen. Så paret Bengtsson bestämde sig för att trivas och att skjuta det där med försäljningen av glasbruket på en obestämd framtid.

 

Per hade ärvt Hildurs något späda figur medan brodern Sune begåvats med faderns lite mera storvuxna utseende. Så egentligen var bröderna inte ett spår lika, något som många av de anställda vid glasbruket vid besöket under juli månad kommenterat. Men när Per på sin första officiella arbetsdag i slutet av oktober samlade hela personalen och ställde sig på en glasblåsarstol mitt i hyttan var det flera som mindes hur Hildur gjort samma sak mer än femton år tidigare. Eftersom Per utstrålade samma sorts pondus som sin mor, så var det ett antal glasarbetare som viskade till varandra och menade på att det här nog skulle bli bra. ”Grabben har ju för tusan växt upp här och vet vad det handlar om”, viskade en äldre glasarbetare till en yngre kollega. ”Han jobbade ju här på sommarloven, och han var inte helt utan talang när det gällde att fånga an glas.”

 

Under tiden som gått från födelsedagsfesten hade Hildur återhämtat sig alltmer. Väl hemkommen från lasarettet och installerad i den del av bruksherrgården, som framgent skulle bli hennes hem, fick hon som sällskap en sjuksköterska, som Per betalade lönen för. På lasarettet hade man nämligen menat att Hildur en tid framöver skulle få lite svårt att röra sig men att såväl den åkomman som de talsvårigheter hon hade skulle gå över med tiden. Hur lång tid det skulle ta visste ingen. I viss mån berodde det på Hildur själv och den vilja till återhämtning som hon kunde utveckla. Så det var bara att börja träna, och för den uppgiften var sjuksköterskan väl så kvalificerad.

 

Per Bengtsson fick en bra start som nyinstallerad VD för Remshults glasbruk. Naturligtvis använde han den första dagen och även en stor del av nästa dag till att gå omkring och bekanta sig med alla anställda. Naturligtvis deltog även hustrun på den rundvandringen. Det var ju hon, som tillsammans med ett par medarbetare på kontoret, bland mycket annat skulle ansvara för att lönerna för den omkring etthundrafemtio personer starka personalen betalades ut. Hon insåg nu att jobbet hon åtagit sig vida skilde sig från de uppgifter hon haft tidigare.

 

——

 

Gustav märkte till en början inte att Albert smugit upp vid hans sida. Han hade varit så upptagen med att fundera över det som Elin sagt. Men när Albert väl hade lagt armen om hans axlar vaknade han upp ur sina funderingar, vände sig om och såg att tårarna rann utefter Alberts kinder. Gustav, som egentligen inte visste hur han skulle hantera situationen, kramade helt spontant om Albert. Länge stod de kvar på ladugårdsplanen, men till slut bad Albert Gustav slå sig ner för att ge en förklaring. Och Gustav fick sig historien till livs så långt som Albert kände till den.

 

Albert och Gustav satt kvar på sina stolar och resonerade fram och tillbaka medan resten av eftermiddagen rann iväg. Vid halvfyratiden gled den gröna Opeln in på ladugårdsplanen och stannade invid den gråvita. Bertil och Helge steg ur med breda leenden på sina läppar. ”Underbart att du kom tillbaka”, var den kommentar som Bertil levererade. Helge instämde och undrade om Gustav skulle fortsätta att sova i bilen nu när det var dags för kräftfiske. ”Du har väl ledigt lite till”, sade han. ”Vi jobbar visserligen för fullt, men vi kommer alltid hem vid den här tiden på dagen, och på söndagarna är vi helt lediga.” Gustav log till svar och menade att han visst kunde stanna några dagar till om det passade familjen Olsson.

 

Det som mest av allt förundrade Gustav var att tvillingbröderna Olsson fortfarande var lika som bär och var svåra eller rent av omöjliga att skilja åt. Men Bertils tendens att peta sig i näsan fanns fortfarande kvar, något som underlättade identifikationen för Gustav sedan Albert nyss berättat om fenomenet. ”Du får för tusan inte berätta för dem vad jag sagt om det där med petandet i näsan och kliandet i ändan”, hade han viskat till Gustav strax innan bröderna kommit hem. Gustav hade lovat men bestämt för sig själv att han minsann skulle kunna finna andra sätt att skilja Bertil och Helge åt. Men det var ingenting som han sade till Albert.

 

Nu var det dags att gå in och se hur Elin hade det. Hon hade inte varit synlig på hela eftermiddagen, och när de fyra männen klev in i köket satt hon på soffan och tittade i en dagstidning. Gustav såg att det var Barometern som Elin läste i, och han frågade med glad röst om det hänt något nytt. ”Nej”, sade Elin utan att lyfta blicken, ”den här tidningen handlar bara om alla krig ute i världen och så står det att det skall bli åska i morgon.” Gustav, som nu förstod att Elin inte uppfattade särskilt mycket av det hon försökte läsa, satte sig bredvid henne. Nu tittade Elin upp, vände blicken mot Gustav och sade att han var välkommen till Södergården. Det var som om hon inte visste att de setts vare sig för drygt två veckor sedan eller tidigt samma eftermiddag.

 

Albert gick så småningom ut till mjölkningen medan Bertil ställde sig vid spisen för att laga mat. Helge hade gått ut för att slipa liar och några knivar, och han hade även muttrat något om att se över näten och kräftburarna inför det kommande fisket. Elin hade gått och lagt sig, och Gustav satt kvar på kökssoffan. ”Jag hoppas verkligen att du stannar några dagar så att vi får lära känna varandra på nytt”, sade Bertil medan han stuvade skärbönor och stekte fläsk. ”Vi har ju inte ens fått veta vad du jobbar med, och du vet ju inte hur vi har det annat än det du sett av vår mor.” Gustav höll med och undrade om inte Bertil och Helge kunde följa med ner till sjön så att alla tre kunde sätta sig på klipporna och prata ut efter kvällsmaten. Bertil nickade ivrigt och bad Gustav gå ut och säga till Albert och Helge att komma in och äta.

 

Måltiden, i vilken även Elin deltog, förflöt under tystnad. Sedan Bertil dukat av och förklarat att han skulle ta hand om disken lite senare om kvällen, gick de tre yngre männen ut till bilarna. Eftersom det var gott om mygg hade Bertil och Helge klätt sig i jackor och mössor, och Gustav letade fram liknande plagg ur bilens baklucka. Gustav tog även fram en halvliter whisky, och med en min av någon som kände sig skyldig till någon form av brott, frågade han om han fick bjuda på en sup nere vid stranden. När Bertil och Helge lutade sig över bilens baklucka fann de att det minsann fanns gott om flaskor i en papplåda. ”Jo”, sade Gustav en smula urskuldrande, ”jag ser alltid till att ta risken att smuggla in sprit när jag är utomlands. Den är jättebillig där, och tullen i Helsingborg bryr sig inte alls när en sådan här bil rullar av färjan.”

 

Bertil och Helge skrattade och sade att de visst kunde göra Gustav sällskap med en sup. I samma ögonblick förstod Gustav hur han i framtiden skulle kunna skilja sina goda vänner åt. Helge hade sagt ja med stor längtan i blicken medan Bertil varit mer tveksam. Visserligen hade bröderna likartade kläder, men Gustav förstod att även här fanns något att ta fasta på. Med whiskyflaskan och tre små glas i Gustavs jackficka gick alla tre med glatt humör längs vägen ner mot Storsjön. De hade lämnat Albert ensam med Elin, men det gjorde ingenting, hade Helge förklarat. ”När farsan klarat av mjölkningen och fått maten serverad, har han inga synpunkter på vad vi gör om kvällarna”, sade Bertil. ”Dessutom är vi ju vuxna numera.”

 

Det blev en skön augustikväll på klipporna nere vid Storsjön, samma klippor som en gång i världen bevittnat hur Elin förfört sin Albert. Efter att ha borstat bort en del måsskit och annat satte sig de tre männen ner, Gustav tog fram flaskan och de tre glasen och hällde upp. ”Skål för gamla tider”, sade han, ”och skål för nya tider. Det känns helt underbart att ha fått komma tillbaka och känna luften i Olsboda igen.” Alla tre drack ur sina glas, och Gustav hällde upp en ny omgång. Men nu var det bara Gustav och Helge som tömde glasen. Bertil smuttade i stället lite försiktigt. ”Jag tål egentligen inte starkt”, sade han en smula ursäktande, och nu insåg Gustav slutgiltigt hur han skulle kunna skilja bröderna åt.

 

——

 

Efter den makabra begravningen i Oxdjupet hade Bertil och Helge avverkat ett par dygn med att slappa, drömma onda drömmar och titta på TV. Eftersom Bertil köpt mat för mer än en vecka, så gick det minsann ingen nöd på bröderna Olsson. Det enda tecknet på oro var att Helge börjat gnälla över att spriten höll på att ta slut. ”Om vi skall åka till Tyskland igen, så måste vi för fan ta itu med den där figuren vi har ute i suven. Vi kan ju inte frakta fanskapet ända till Tyskland och tillbaka, begriper du väl”, sade Bertil med irriterad röst. Helge satt tyst en stund, men sedan kommenterade han saken med att det varit Bertil som slagit ihjäl figuren i fråga och att det nu var hans tur att se till att något blev gjort.

 

Följden blev att Bertil tidigt nästa morgon gick ut på gårdsplanen, slickade på pekfingret och höll upp det i luften. ”Fan tro det, men det håller på att bli mildare”, muttrade han medan han styrde stegen ner mot suven liksom för att förvissa sig om att allt var som det skulle och att ingen varit och snokat i bilens baklucka. ”Gubben i teve sade igår detsamma som jag menar, nämligen att det håller på att bli mildare”, fortsatte Bertil sin tankegång medan han öppnade dörren till vagnboden och kikade in. Där stod suven som om ingenting hade hänt, han låste upp bilen, öppnade bakluckan och tittade in. Jodå, mängtråget med liket stod på plats som om hela härligheten väntade på den slutliga förpassningen in i evigheten.

 

Bertil gick in igen, lagade frukost och såg till att Helge kom i form. Sedan gick bröderna tillsammans ut till suven, där Helge konstaterade att det var dags för en kista till. Sedan gick han med raska steg mot sin verkstad, letade fram virke och verktyg och påbörjade förmiddagens arbete. Efter ett par timmar kom han in till Bertil med beskedet att det nu fanns ännu en kista och att det var dags att blanda en ny omgång betong. Sedan hällde han upp ett stort glas av den lilla mängd vodka som fanns kvar och satte sig på kökssoffan. ”Du brorsan”, sade han. ”Vad är straffet för sådana här tilltag? Jag menar om vi hamnar i fängelse och så. Vem fan skulle då ta hand om gården?” Helge fortsatte sitt resonemang medan Bertil stekte fläskkotletter på den varma vedspisen. Han ställde pannan med kotletterna åt sidan medan han satte en kastrull med nyskalad potatis på den hetaste delen av spisen. Sedan lade han in ett par vedträn.

 

Bertil vände sig mot sin bror och svarade kort att han inte visste. ”Du och jag har slagit ihjäl varsin figur, och det är någonting som ingen av oss gjort förut. Så det är något vi måste leva med. Om polisen eller någon annan jävel kommer hit, så finns det bara en sak att göra, nämligen att se ut som frågetecken. Visserligen har Klas Hermansson sett att vi är ägare till en björnsax, men vad fan spelar det för roll, han kan ju ingenting bevisa om den eftersom vi begravt kistan i oxdjupet.” Bertil tystnade eftersom hans kastrull med potatis kokade vilt och han blev tvungen att förse den med ett lock och placera den på en lugnare del av den allt hetare vedspisen.

 

Det blev helt tyst i köket medan Helge såg ut att vilja somna. Då blev Bertil förbannad och sade till sin bror att hålla sig vaken eftersom de hade ett arbete att utföra under eftermiddagen och att det fortfarande var mildväder ute. Helge kvicknade till medan Bertil hällde en skvätt grädde över kotletterna, som återigen placerats över den varmare delen av spisen. Medan grädden kokade in i kotletterna och potatisen blev färdig, vände sig Bertil till sin bror med en förfrågan om han ville ha bröd till denna goda anrättning. Helge skakade på huvudet, varefter Bertil serverade maten. Sedan lät han Helge vara ifred medan mörkret småningom sänkte sig över Södergården.

 

Det blev inget gjort åt liket i suven förrän följande morgon. Då steg Helge upp med en förklaring att det snart skulle vara dags för en ny färd ut över isen på Storsjön och ytterligare en högtidlig begravning i Oxdjupet. Bertil, som redan var uppe och hade frukosten i ordning, konstaterade torrt att mildvädret höll i sig och att det var dags att blanda betong igen. Han hoppades att Helge hade armeringsjärn kvar, något som Helge nickande konstaterade. Sedan serverades gröt och kokta ägg, varefter bröderna Olsson gick ut i den pinande men milda blåst som rådde.

 

Med gemensamma ansträngningar lyfte Bertil och Helge ut mängtråget med liket ur bilen, drog liket ur tråget och placerade det i den nytillverkade kistan. Sedan hämtade Helge traktorn, lyfte upp kistan med liket med skopan och förpassade återigen hela härligheten strax innanför ladugårdsdörren på samma lastpall som den förra kistan stått på. Sedan började arbetet med betongen i samma gamla skottkärra. Eftersom det fanns cement kvar sedan förra gången och bröderna dessutom fått med sig ett par säckar till från sin forna arbetsplats, så blev det inga problem med arbetet. Återigen placerades några armeringsjärn ut mellan cementomgångarna. Till slut förklarade sig Helge nöjd med jobbet, föste ut Bertil och låste ladugårdsdörren.

 

Bröderna Olsson hade tur i allt eländet, det förblev mildväder och betongen kunde stelna i lugn och ro i den nytillverkade kistan. Enda bekymret var Klas Hermansson, som de senaste dagarna flera gånger kommit och frågat vad Bertil och Helge egentligen fördrev alla sina dagar med. Bertil hade med ett stort och mycket vänligt leende sagt att han och Helge mådde alldeles utmärkt och att det inte var några som helst problem att få tiden att gå. ”Den fan måste vara ensam av sig”, löd Helges kommentar till besöken. Annars skulle han väl inte komma hit och snacka in sig.” Bertil sade inget. Han undrade vad Klas Hermansson egentligen ville. På kvällen laddade Helge sin björnsax, och tidigt nästa morgon startade bröderna Olsson sin suv för ännu en färd till den billiga spriten i Tyskland. Innan de åkte bar Bertil för säkerhets skull in kartongen med ägget och ställde den på köksbordet.

 

——

 

”Jo”, sade Gustav medan han läppjade på sin Whisky i skenet av den nedåtgående solen, ”det har runnit mycket vatten under broarna sedan vi sågs sist, men det finns saker som binder ihop oss, nästan som om vi vore bröder alla tre.” Bertil och Helge höll med, vilket de markerade genom varsin nick, och sedan blev det tyst. ”Ni undrar säkert vad jag är för en figur och vad jag gör numera”, fortsatte Gustav medan han drack ur glaset och hällde upp en ny omgång till sig och Helge sedan Bertil sagt stopp. ”Men berätta först ni, för jag antar att ni skapat er ett liv här på orten och på gården.” Och Bertil och Helge berättade om sin uppväxt, dyslexin och att de båda hade goda arbeten på Remshults glasbruk. ”Det är bara det att vår mor fungerat dåligt en längre tid nu och bara är hemma för tillfället, hon skall tillbaka till sjukhuset i Växjö om några dagar”, tillade Helge. Gustav nickade, han förstod en del utifrån det han själv sett och hört.

 

”Var ligger Oxdjupet?” frågade Gustav plötsligt efter ytterligare en stund av tystnad. ”Jag minns från sjuårsåldern att farsan pratade om Oxdjupet och att han och Albert fiskade där utan att få ett enda napp. Jag minns till och med att de försökte lägga ett nät där men att det var så djupt att de aldrig hittade nätet igen trots att de bundit hur långa linor som helst till flötena. ”Jo”, sade Bertil, ”vi har också hört det där, och vi har också försökt fiska på Oxdjupet men aldrig fått något. Dessutom har det alltid varit kusligt att ro dit ut, och visst vet vi exakt var det ligger. Det vet alla i byn, och både morsan och de andra fruntimren i byn skrämde oss alltid med Oxdjupet när vi växte upp och förbjöd alla att vistas där.” Bertil pekade ut mot sjön. ”Där ligger det”, sade han. ”Men man måste ro dit ut och ta in fyra olika landmärken innan man är säker”.

 

Det blev återigen tyst, Gustav började känna sig en smula rund under fötterna samtidigt som han kände trycket av bröderna Olssons nyfikenhet. ”Jo”, började han sakta, ”sedan farsan dött, så höll morsan på att bli tokig. Troligen var det en väninna till henne som räddade henne till sans igen. Väninnan flyttade helt enkelt hem till oss och såg till att jag kom till skolan och allt det där praktiska. Som tur var fick morsan behålla droskrörelsen ett år framöver och hade ett par pålitliga chaufförer som höll taxin igång. Men sedan sade myndigheterna att änkor inte fick behålla tillståndet, så efter ett år stod morsan där och fick lov att skaffa sig ett jobb för att försörja mig och sig själv.” Gustav tystnade, vägde sitt tomma glas i handen och bjöd på en ny omgång.

 

Sedan berättade Gustav att Maja under hans fyra första skolår tagit upp sitt gamla yrke och arbetat på ett par olika caféer. Hon hade haft ett riktmärke, nämligen att Gustav skulle få det bättre än hon själv hade det och såg därför till att Gustav sökte till läroverket efter fyra år i folkskolan. Han hade kommit in, och efter fem år hade han tagit realexamen och sedan hade blivit gymnasiet mest av bara farten. ”Morsan fick slita hårt”, sade Gustav medan han återigen läppjade på den gulbruna drycken. ”Men hon redde ut det, jag tog studenten 1958, och sedan blev det ett år i lumpen. Jag hamnade på Ing I i Solna. Har ni också genomlidit lumpen? Jag såg för min del det där året mest som ett skämt. Ni minns väl seriefiguren 91 Karlsson?”

 

Bertil och Helge skrattade. Visst hade de stött på 91 Karlsson i olika sammanhang, och Helge förklarade att en major på I 11 i Växjö, där de själva legat i lumpen, inte hade varit helt olika major Morgonkrök i den tecknade serien. Sedan intygade båda två att det varit ett jäkla harvande och att de för närvarande hade varsin inkallelse liggande till repmånad under kommande höst. Gustav suckade och konstaterade att han själv fått en inkallelse men att han skulle undersöka om det gick att slippa eller få uppskov. Vid det här laget slog alla tre vilt efter myggen, vilket föranledde Gustav att ta fram en pipa, stoppa tobak i den och tända på. ”Det här håller otygen borta en stund”, sade han medan han sög i sig röken utan att dra halsbloss och sedan blåste ut den i förhoppning att insekterna skulle dra sig undan.

 

”Men vad gjorde du efter lumpen”? frågade Bertil nyfiket. Gustav drog ytterligare ett bloss ur den glödande pipan och jagade iväg ännu en myggsvärm. ”Jo”, sade han, ”morsan blev krasslig i den vevan och bestämde sig för att sälja huset i Enskede eftersom hon inte orkade med det längre. Så hon flyttade till den lägenhet där hon nu bor, jobbade på så gott hon kunde, och själv flyttade jag till en pytteliten lägenhet på Regeringsgatan inne i stan. Den var praktisk att ha på den tiden, för jag började läsa juridik och ekonomi vid Stockholms Högskola och hade nära till institutionen. Jag tog faktiskt en jur kand-examen redan förra året och fick jobb inom statsförvaltningen. Jag jobbar visserligen kvar men gör något helt annat på min fritid. Gustav tystnade medan bröderna Olsson ivrigt väntade på fortsättningen.

 

Men det blev ingen fortsättning, åtminstone inte den kvällen, sedan Gustav rest sig och klart uttryck att myggorna börjat bli för jävliga. Följden blev att tre unga män snabbt drog sig upp till Södergården i det tilltagande mörkret. Väl framkomna gick alla tre in i köket, där Albert satt och höll om sin Elin. ”Jag tror det är bäst att ni kör henne tillbaka till Växjö i morgon eftermiddag”, sade Albert vänd till sönerna. ”Hon har blivit helt tyst igen, och jag får inte ur henne ett enda ljud. Så det är bäst att jag går till sängs med henne.” Albert reste sig upp och tog Elin med sig in i kammaren medan de tre unga männen slog sig ner vid köksbordet. ”I morgon är det lördag”, sade Bertil. ”Och då kan vi sluta på jobbet redan vid tiorasten. Om vi sedan kommer hem och kör morsan till Växjö, så hinner vi ändå fiska kräftor, är du med på det?” Bertil hade vänt sig till Gustav som ivrigt nickat ja. Han hade ledigt ytterligare en vecka, så varför inte stanna i Södergården istället för att nöta skorna på Stockholms gator. Med ett god natt på läpparna gick han ut till sin bil och kröp till sängs.

 

——

 

Gustav vaknade till en ny morgon av den ivriga tuppens anmodan att nu får alla stiga upp, för nu vankas det frukost. Klockan var bara halv fem på morgonen, vilket Gustav konstaterade med ett morrande på läpparna. Men eftersom det såg ut att bli en fin dag, så insåg han ganska snart att det skulle bli varmt i bilen, och även om han egentligen inte sovit färdigt efter supandet kvällen innan, så beslöt han sig för att hoppa i brallorna och gå ut. På gårdsplanen var allt tyst, men eftersom han förstod att Bertil redan stod vid spisen, så gick han in och möttes av ett glatt ”god morgon”. Mycket riktigt, Bertil höll på att koka gröt och ägg medan resten av husets invånare ännu inte syntes till.

 

Efter en stund kom Albert ut från kammaren, slog sig ner vid köksbordet och undrade vad som vankades denna fina morgon. Sedan han fått besked och serverats lät han maten tysta munnen. Bertil, som förstod att Helge höll på att försova sig, gick en trappa upp och purrade brodern, som kom ner efter en stund, lite rödögd, men annars i gott skick. Alla fyra fortsatte på den inslagna måltiden under fortsatt tystnad.

 

När Albert ätit sin frukost reste han sig, rapade högljutt, bad om ursäkt och gick ut till morgonmjölkningen. Gustav hade redan förstått att det inte varit någon idé att väcka Elin, varför även han avslutade sin frukost, tackade Bertil för god mat och satt kvar medan Bertil dukade av och gjorde sig beredd att åka till arbetet tillsammans med sin bror. Gustav reste sig och gick ut till Albert som hanterade mjölkmaskinen nästan mekaniskt och såg till att de sex korna befriades från den goda mjölk som snart skulle köras ut till mjölkpallen för vidare befordran till mejeriet med mjölkbilen. Albert log när Gustav kom in i ladugården, berättade att han trots allt som hänt med Elin hade ett bra liv på gården och att han inte av någon som helst anledning skulle vilja byta ut det liv han hade mot något slags liv i en storstad.

 

Gustav hörde hur familjen Olssons Opel startades ute på gårdsplanen. Han hade dagen framför sig och han fortsatte att prata med Albert, hjälpte till att frakta ut mjölkkrukorna och beslöt sig sedan för att ha en slapp och bra dag för sig själv. ”Nu måste jag gå in och ta hand om Elin”, sade Albert sedan mjölkningen avslutats och han släppt ut korna på betet. ”Jag hoppas att du kan roa dig själv”, fortsatte han. ”Jag förstår att du tänker fiska kräftor i kväll tillsamman med Bertil och Helge. Och jag är glad att ni kunnat komma tillsammans igen efter alla dessa år.” Gustav log ett brett leende, tackade Albert för hans stora gästfrihet, hämtade en handduk i bilen och gick ner till sjön. För ett ögonblick var han frestad att skjuta ut båten och ro mot Oxdjupet men ångrade sig. ”Jag måste ju ha Bertil och Helge som sällskap om jag skall hitta dit ut”, muttrade han för sig själv.

 

Följden blev att Gustav tillbringade förmiddagen med att bada och sola på de varma klipporna. Han insåg att avståndet till storstaden Stockholm blev allt längre ju mer han njöt av det stilla livet på en klippa invid en varm sjö. Till slut somnade han i solskenet med handduken över ögonen och drömde att han befann sig på en badplats i ett varmt land där det vimlade av människor som skrattade och skrek medan de sprang ut i vattnet på den grunda stranden och försvann långt ut till havs. Hela tiden fylldes det på med människor från den närliggande staden, och alla syntes vara lika glada när de sprang ut i det varma vattnet och småningom försvann ur Gustavs åsyn. Själv satt han bekvämt tillbakalutad i en strandstol, undrade varför han inte blev omkullsprungen och insåg efter en stund att det måste vara någon eller något som jagade alla människorna trots att de skrattade. Plötsligt tystnade allt omkring honom. Inga fler skrattande människor sprang ut i vattnet, och de som redan sprungit ut hade försvunnit medan deras rop tystnat alltmer. I det ögonblicket sprang två män, som såg på pricken likadana ut, förbi Gustav med varsitt hagelgevär i handen. De stannade vid stranden, höjde sina gevär och sköt efter alla de glada människor som försvunnit i fjärran.

 

Innan Gustav vaknade hann han uppfatta att de två männen hade stora grånande helskägg, var klädda i gammaldags blåbyxor, hade rutiga skjortor på sig och att de hade svarta kepsar som de dragit långt ner i pannorna. Det obehag som Gustav kände kunde han inte ens själv beskriva med tanke på det han tidigare upplevt på Klingatorpet. Han ruskade därför på sig medan han försökte jaga bort drömmen, klädde sig och gick upp till Södergården, där han fann Albert sittande utanför huset med sin Elin. ”Vi väntar på att pojkarna skall komma hem och köra Elin till Växjö”, sade Albert helt stilla. ”Du kan väl slå dig ner en stund så att vi får resonera vidare.”

 

Gustav slog sig ner och försökte prata med Elin, som var helt stum. Han hade förväntat sig att hon skulle fortsätta att tala om Oxdjupet och Klingatorpet, men av det blev det ingenting. Efter en stund av tystnad svängde den gröna Opeln in på gårdsplanen, Bertil och Helge hoppade ur och undrade hur det stod till. ”Jo”, svarade Albert sanningsenligt, ”jag tror inte att mor klarar att stanna hemma längre, så det är bäst att ni kör henne till Växjö.” Bertil gick fram till sin mor, tog henne under armen och sade att de skulle ut och åka bil. Under tiden tog Helge den väska som Albert packat åt Elin och ställde den i bilens baklucka. Utan protester satte sig den fortfarande helt stumma Elin i bilen, Helge satte sig vid ratten och bilen rullade iväg.

 

Albert tog av sig mössan och kliade sig i huvudet. ”Det är inte lätt det här”, sade han vänd till Gustav. ”Det är tur för mig att pojkarna fortfarande vill bo här hemma och vill hjälpa till. Annars hade jag väl inte klarat att sköta gården och allt det som skall göras.” Gustav såg en tår i Alberts ena ögonvrå men avstod från att visa vad han själv kände. Elin hade ju varit en glad och god person under Gustavs barndom, och det var väl som sådan han helst ville minnas henne. Därför sade han bara i mild ton åt Albert att ta ledigt och gå in. Albert lydde rådet och bestämde sig för att sova middag, något han verkligen behövde. Gustav suckade av medlidande och gick till sin bil.

 

Det blev en tur till Remshult, där Gustav klev in på det ena av hotellen, som serverade smörgåsbord fram till klockan två på eftermiddagen. Gustav åt mycket och länge, pratade med hotellets innehavare, som nu var till åren kommen, berättade om sin bakgrund i Olsboda och fick till svar att samhället fortfarande fungerade hyggligt tack vare glasbruket men att det fanns orosmoln på himmelen. Det var nämligen så, sade innehavaren, att ungdomarna numera inte vill börja arbeta på glasbruket utan i stället vill ge sig av till städerna och skaffa sig andra yrken. Följden av resonemanget blev att Gustav reste sig med en suck, betalade för sig och tog en promenad i samhället. Sedan satte han sig i bilen igen och undrade vad han nu skulle göra. Åka till Klingatorpet igen? Varför inte? Gustav startade bilen och körde ut på landsvägen i riktning mot Olsboda. Han stannade vid infartsvägen till Klingatorpet, parkerade bilen långt ner i vägkanten och begav sig till fots i riktning mot sin barndoms idyll.

 

——

 

När Gustav sent på eftermiddagen kom tillbaka till Södergården var Bertil och Helge i full färd med att förbereda kvällens kräftfiske sedan de skjutsat sin mor till Växjö. Bertil hade till och med i optimismens tecken köpt en stor knippa krondill på hemvägen eftersom gårdens köksträdgård vid det här laget reducerats till en skugga av sitt forna jag. Gustav klev ur bilen med blandade känslor efter sina två besök vid Klingatorpet, men han beslöt sig för att hålla masken och inte berätta något för Bertil och Helge. ”Kanske de vet”, var ett begrepp som rörde sig i hans tankevärld, men sedan ryckte han upp sig och bestämde sig för att det skulle bli en trevlig kväll med återupplivande av gamla minnen. Nät och kräftburar var framburna på gårdsplanen, de tre männen fördelade redskapen emellan sig och begav sig i riktning mot Storsjön.

 

Båten östes, kräftburarna lades på stranden, de två näten fick följa med och sedan blev det en kort roddtur till en vassrugge där Bertil lade näten medan Helge satt vid årorna och Gustav satt fram i båten. Efter lite roende fram och tillbaka och mycket plaskande med årorna togs näten upp igen. ”Det här räcker inte”, suckade Bertil när han såg de fåtaliga fiskarna i näten. ”Vi får ta en vända till.” Sagt och gjort, näten lades på nytt, och proceduren upprepades. Först efter det tredje försöket förklarade sig Bertil nöjd när han drog upp näten.

 

Väl iland igen agnade de tre männen sina kräftburar och rodde ut på nytt. Burarna sattes på gamla och för Bertil och Helge kända ställen, och efter en dryg halvtimma roddes båten åter mot land. Platserna på klipporna intogs igen, och Gustav tog fram en ny flaska whisky och tre glas. Den här gången sade Bertil tvärt nej medan Gustav och Helge lät sig väl smaka av den gulbruna drycken. Sedan blev det återigen tal om gamla tider, men Gustav aktade sig väldigt noga med att berätta om sina upplevelser på Klingatorpet.

 

Bertil var på väg att resa sig och föreslå att man skulle gå upp till gården för att få lite kvällsmat när Gustav frågade om det skulle passa med en tur ut till Oxdjupet. Helge, som just rest sig upp efter sin andra omgång whisky, instämde och menade att det var på tiden att visa Gustav var Oxdjupet fanns eftersom hans farsa pratat så mycket om det en gång i världen. Bertil avbröt med en suck sina förehavanden och sade åt Helge att sätta sig vid årorna på nytt. ”Visst kan vi visa Gustav var Oxdjupet ligger, men sedan vill jag ha mat”, tillade han.

 

Så kom det sig att tre drygt tjugofemåriga män i en gammal men stabil och ingalunda förbrukad träbåt åter gav sig ut på Storsjöns lugna vatten. Ingen sade något förrän man var på plats. ”Här är det”, sade Helge och Bertil med en mun, sedan de tagit in riktpunkterna för djupet i norr-söder och öster-väster. ”Här är det jävligt djupt”, sade Helge medan han vilade på årorna, ”hur djupt vet egentligen ingen, men det skulle vara skoj att loda någon gång och få veta sanningen.” Sedan blev det tyst igen. ”Eftersom ingen mig veterligt fått någon fisk här ute, så är det heller ingen idé att offra kilometervis med lina för att lägga kräftburar här”, skrockade Bertil trots att han längtade efter mat. Alla tre brast ut i ett närmast hysteriskt skratt, och sedan var det dags att återvända till klipporna.

 

Återigen vid köksbordet i Södergården. Albert verkade – efter avslutad mjölkning – lite mer avslappnad än vanligt, troligen beroende på att han visste att Elin nu var i god vård och att han inte behövde bekymra sig på samma sätt. Efter avslutad kvällsmat och en stunds vila gick tre män åter ner till sjön i mörkret vid elvatiden på kvällen. Hyfsade ficklampor lyste upp deras väg, och nedkomna till klipporna igen öppnade Gustav åter sin flaska som han stoppat undan invid en sten. ”Det dröjer väl en stund innan vi skall vittja första gången”, sade han med erfarenhet av det han upplevt under barndomen. Bertil och Helge nickade medan Gustav hällde upp på nytt. Den här gången sade Bertil inte nej. ”En liten skvätt”, löd hans kommentar.

 

Medan de tre männen efter bästa förmåga och med viss hjälp från Gustavs rökpipa höll myggen på avstånd kände sig Gustav redo att öppna sig en smula. ”Jo”, sade han och drog ett djupt bloss medan bröderna Olsson spänt lyssnade på fortsättningen. Mitt jobb är inte så där spännande så att jag skriker av lycka, men jag har upptäckt att jag har en annan talang också.” Gustav tystnade medan han blåste röken rakt in i en myggsvärm. ”Jag har upptäckt att jag har viss hantverkstalang, och det har fått mig att gå några kurser på ett studieförbund som sysslar med sådana saker. Främst vill jag lära mig att måla och tapetsera, men jag tror också att jag vill lära mig mer om snickeri.” Gustav tystnade åter, varefter han berättade att han nyligen köpt sig en liten villa i stockholmsförorten Tallkrogen. ”Jag vann en hacka på lotteri, köpte kåken för åttiotusen kronor, och nu skall jag renovera den och sälja den vidare till ett mycket högre pris.”

 

Egentligen förstod Bertil och Helge inte mycket av Gustavs resonemang. De hade ju aldrig varit i Stockholm och än mindre i Tallkrogen, men de försökte för sin inre syn måla upp bilden av det hus som deras gamle vän beskrev. Gustav fortsatte att blåsa ut rök ur sin pipa, och småningom var det dags att i skenet av ficklamporna ro ut på sjön för att vittja kräftburarna. Bertil och Helge blev en smula besvikna när de drog upp fångstredskapen. ”Så här lite brukar det inte vara”, sade Bertil efter att ha dragit upp de första tio burarna. Missnöjesyttringen fortsatte medan resten av burarna drogs upp. Efter en sen promenad till Södergården och en tidig promenad till sjön följande morgon kunde bröderna Olsson konstatera att det varit mycket bättre förr. Tre trötta unga män gick en tidig söndagsmorgon tillbaka till gården med fångstredskap och en halvfull spann med kräftor. De sov länge på söndagen och lät Albert ensam ta hand om morgonmjölkningen.

 

Sent på söndagseftermiddagen koktes kräftorna på traditionellt vis, och efter kvällsmjölkningen satte sig fyra män till bords i Södergårdens kök för att smaka på anrättningen. ”De är lika goda som förr”, sade Albert medan han öppnade en kräftklo och sög i sig innehållet. ”Kul det här”, sade Gustav, som inte ätit kräftor sedan barndomen och nu på nytt försökte få det matiga innehållet ur skaldjuren. Bertil och Helge, som var uppvuxna med kräftfiskandet höll en annan takt men såg till att Gustav fick tillräckligt mycket av den delikata anrättningen. Gustav, som med hänsyn till Albert, avstått från att ta in vodka och öl från bilen, sköljde ner maten med det svagdricka som fanns till hands. Sedan gick alla fyra ut i den myggrika kvällen och försökte umgås efter bästa förmåga. Till slut gick tre män in medan den fjärde bäddade åt sig i sin bil.

 

På måndagens morgon beslutade sig Gustav för att åka tillbaka till Stockholm. Efter frukosten gjorde han sällskap med Bertil och Helge ut till bilen, och Helge föreslog att Gustav skulle köra bort till glasbruket för att se hur de arbetade. ”Det gör jag gärna”, sade Gustav, ”men innan vi skiljs åt här vill jag fråga hur det står till på Klingatorpet.” Gustav väntade spänt på svaret men fick sig egentligen bara undanflykter till livs. Sedan startade de gamla vännerna sina bilar, körde igenom Remshult och bort till glasbruket. Där fick Gustav en lång lektion i hur det går till att framställa glas. Vid niotiden på förmiddagen gick han ut till sin bil och gav sig iväg mot Stockholm. Han fick uppleva hur vissa ombyggnader vid Södertälje påbörjats inför skapandet av en ny trafikled mot storstaden.

 

——

 

Bertil och Helge klarade av ännu en resa till Tyskland, men den här gången kände de sig en smula slitna, särskilt Bertil, som fått köra större delen av vägen eftersom Helge gnällt över abstinensbesvär sedan han kört från färjan i Rödby och en bit in i Skåne. Bertil hade fått köra vidare sedan Helge öppnat bakluckan på suven och plockat åt sig några starköl. Därefter hade Helge suttit och bluddrat något som liknade att han fortfarande trodde att helvetet fanns någon annanstans men att han trodde att det likaväl kunde finnas hemma i Olsboda. Bertil hade blivit smått förbannad och sagt åt sin bror att nu fick det väl i alla fall vara slut på supandet och de här eviga resorna till Tyskland. Helge hade bara svarat buttert med att då fick det väl bli till att nyttja Systembolaget igen. Väl inne i Småland hade Helge konstaterat att han var tvungen att pissa, något som tvingat Bertil att stanna på en parkering.

 

Väl hemma i Olsboda svängde Bertil in på Södergårdens ladugårdsplan med den djupt sovande Helge vid sin sida. Han steg ut och gick i mörkret fram till huset för att låsa upp dörren. Då upptäckte han att björnsaxen slagit igen men att det gudskelov inte satt något ben fast i den. Nästa upptäckt bestod i att dörren stod öppen och visade tydliga tecken på inbrott. Utan att väcka sin sovande bror gick Bertil in, tände ljuset i hallen, tände ytterbelysningen och gick in i köket. Ingenting verkade rört. Bertil fortsatte runt i huset, samma sak överallt, inget verkade vara rört. Väl tillbaka till ytterdörren fanns inget annat att göra än att ta av sig mössan, klia sig i huvudet och börja fundera över vem fan som utlöst björnsaxen och varit inne i huset.

 

Så långt kommen i sina funderingar gick Bertil ut till suven, skakade om Helge och sade med hög röst att de haft inbrott. ”Va fan då”, muttrade den yrvakne Helge medan han försökte komma ur bilen. ”Vem fan skulle vilja bryta sig in hos oss”, fortsatte han medan han på stapplande ben kom ur suven och rätade på ryggen. ”Om det varit någon jävla tjuv här, så borde han väl ha tagit någonting med sig, och vad fan skulle det vara. Vi har väl inga värdesaker.” Sedan kom han att tänka på den nya kistan i ladugården, sprang in och fann att nyckeln hängde där den skulle, sprang ut igen och styrde stegen bort till ladugården. Han öppnade det gnisslande låset, och i skenet från en ficklampa som han slitit till sig i suven, kunde han efter en stund tala om för sin bror att i ladugården hade minsann ingen varit. Bröderna stod nu på varsin sida om bilen och undrade vad fan som hänt.

 

Till slut gick Helge fram till ytterdörren och kontrollerade låset. ”Någon jävel har försökt bryta upp dörren, för här finns tydliga märken efter en kofot”, sade han. ”Men den jäveln har inte lyckats, så i stället har han lyckats dyrka upp låset, tagit sig in och glömt att stänga dörren efter sig när han gått ut.” När Helge hunnit så långt i sina funderingar tog han fram sin nyckel till dörren och provade den. Låset var inte skadat, men Helge menade att det borde bytas ut snarast. När Bertil påpekade att björnsaxen slagit igen hade Helge en kommentar ungefär som att det var synd att den jävla inbrottstjuven inte satt fast i saxen. Bertil försökte lugna sin upphetsade bror och lyckades småningom få Helge att förstå att nu gällde det att hålla huvudet kallt.

 

Följden av alla resonemang blev att bröderna Olsson med gemensamma ansträngningar bar in allt de handlat i Tyskland denna vinterdag. Det var inte lite, och Helge muttrade något om att suven egentligen varit för tungt lastad och att de nu inte behövde göra en ny resa på ett tag. Bertil svarade med att han för sin del gav fan i allt spritinköpandet i fortsättningen och att Helge fick åka själv om han skulle fortsätta att supa på det här viset. Det hela höll på att sluta med ett gräl, men när Bertil såg Helges ångerfulla min föll han till föga. ”Visst brorsan”, sade han, ” vi har väl alltid hållit ihop i vått och torrt, och varför skulle jag överge dig nu. Visst kan vi åka till Tyskland igen framöver. Jag gillar ju chokladen de har på pråmen”.

 

När allt var inburet och instuvat djupt i Helges garderob på övervåningen körde Bertil in suven och låste den. För en gångs skull var det också han som laddade björnsaxen. Han låste dörren och undrade om han på något sätt kunde förstärka låset som tydligen gick att dyrka upp om man verkligen ville. Helge bara skakade på huvudet åt frågeställningen och sade att han i morgon dag skulle köra till Vetlanda eller Nybro och skaffa ett nytt lås. Nöjd med detta lagade Bertil lite mat och bryggde kaffe. Båda åt under tystnad, och Helge lät sig nöja med kaffe sedan han hällt en skvätt vodka i den bruna drycken. Sedan sade bröderna god natt till varandra, och Helge var halvvägs uppför trappan när Bertil skrek till. ”Nu vet jag vad som fattas, den jävla kartongen med det jävla ägget som jag lade på köksbordet. Den är borta, och jag vet att jag lade den på köksbordet innan vi körde i morse.”

 

 

XI

 

I slutet av 1960-talet hade Per Bengtsson med stor skicklighet lotsat Remshults glasbruk vidare i den labyrint av konkurrens, konkurser och överproduktion av vissa sorters glas som fanns på den svenska glasbrukskartan. Han hade vuxit in i rollen som gammaldags brukspatron och han trivdes förträffligt i den. Hustrun hade hela tiden stått vid hans sida och varit en bra rådgivare och arbetskamrat. Stämningen bland de anställda var god och formgivarna, nu åtta till antalet, levde förvisso upp till de förväntningar som ställdes på dem. Glasarbetarna och formgivarna var det sammansvetsade team som bara en framåtblickande glasbruksdirektör kunde drömma om. Remshult klarade sig med andra ord bra med tanke på hur många andra hade det. Men det fanns moln på den annars så klara himmelen.

 

Omkring 1970 var den utländska konkurrensen mördande, främst vad gällde servisglas och andra dricksglas. I Tyskland, Frankrike och andra länder producerades den här sortens glas i maskiner, något som den framåtblickande Hildur Bengtsson för länge sedan varnat för vid glasbruksföreningens möten. Nu, drygt tio år senare, var varningen en realitet. Per lade ofta pannan i djupa veck när han funderade över hur man skulle tackla situationen. Munblåst glas var trots allt av väsentligt högre kvalitet än de maskingjorda saker man kunde köpa på varuhusen för en spottstyver. Så han beslöt sig för att göra något åt saken.

 

Mamma Hildur hade vid det här laget återhämtat sig så pass att hon kunde klara sig utan hjälp. Hennes tal hade, tack vare den duktiga sjuksköterskan, återgått till det normala. Så nu hade Per en hel del samtal med sin mor, som på gamla dagar fick en välbehövlig roll som rådgivare. Tänkandet var det minsann inget fel på, så Hildur kom med den ena goda idén efter den andra. Och det Per framför allt märkte var att Hildur blommade upp på nytt, att hon ingalunda var förbrukad och att hon levde sig in i sin nya roll på ett sätt som han ens vågat drömma om. Mor och son kom varandra allt närmare medan de lade upp den strategi som glasbruket förvisso behövde.

 

Den stipendiefond som Martin Andersson lämnat efter sig genom sitt testamente hade redan kommit till god nytta, och eftersom det rörde sig om ett betydande belopp, så var det inga problem att använda avkastningen för olika ändamål. Fonden, som hade en egen styrelse med Hildur Bengtsson som ordförande, hade till syfte stödja goda konstnärer som ville arbeta för att utveckla glaset vid Remshults glasbruk. Eftersom Hildur liksom Per hade stora kunskaper om den svenska aktiemarknaden, så var det inga problem att ordna med goda vinster, något som ett antal konkurrenter i branschen såg på med viss avund.

 

På hösten 1970 utlyste Remshults glasbruk stipendier på sammanlagt hundra tusen kronor. Pengarna kunde sökas av formgivare över hela landet och naturligtvis även av såväl glasbrukets egna formgivare som formgivare vid konkurrerande glasbruk. Vid det ordinarie sammanträdet med fondens styrelse hade avkastningen varit väsentligt större än de hundra tusen, men man bestämde ändå att ta det lite lugnt och lägga resten till fondens egna kapital. Men, som Hildur och Per resonerade, att hundra tusen är inte kattskit, det borde räcka för att få fram idéer till förnyandet av servisglaset. Bland alla de ansökningar som kom in valde man ut fem personer för den delikata uppgiften. En av dem var glasbrukets egen formgivare Mona Svensson. Hon hade vid det här laget med stor framgång tagit över Martin Anderssons sedan länge fallna mantel.

 

Så kom det sig att ledningen för Remshults glasbruk fick motta en lång rad förslag till nya servisglas. De inkomna förslagen granskades av Hildur och Per, som i sin tur tog de mest realistiska med sig för en diskussion med glasblåsarmästaren Bertil Olsson. Bertil hade vid det laget, bara trettiotvå år gammal nått fram till en skicklighet och position som var få förunnad. Men samtidigt åtnjöt han stor respekt hos de äldre kollegerna. Bertil var känd som en lugn och trygg man, och om det till äventyrs skulle vara någon som ifrågasatte hans ringa ålder i förhållande till kompetensen, så log han bara och sade att de andra väl fick jobba på och lära sig mer, underförstått om de kunde.

 

Bertil valde ut ett av förslagen. ”Det här tror jag mest på”, sade han. Flera av de andra är bra, och det går väl att sätta några av dem i produktion.” När det lite senare avslöjades att det var glasbrukets egen formgivare Mona Svensson som stod bakom det vinnande förslaget, så blev egentligen ingen förvånad, särskilt inte Bertil. Han hade samarbetat med Mona i många år, han visste vad hon kunde, och de båda var vid det här laget goda vänner som i allra högsta grad respekterade varandras kunnande. Bertil begärde att hans bror Helge skulle få tillverka formarna till de nya servisglasen, något som accepterades.

 

I början av år 1971 var tillverkningen av den nya servisen igång. Den innehöll sex delar: ölglas, rödvinsglas, vitvinsglas, snapsglas, champagneskål och konjakskupa. Färgen var svagt blå, en mycket speciell färg som tagits fram av erfarna mängblandare och med hjälp från Glasforskningsinstitutet i Växjö. Den hemliga blandningen innehöll ett par ingredienser, som bara Per Bengtsson kände till, och det var han personligen som tillsatte dem när det var dags att fylla mängtråget. Glasen försågs också med en enkel dekor i form av en gles olivslipning. Naturligtvis döptes serien till Mona. ”Går inte det här vägen, så vete tusan vad vi skall göra”, muttrade Per när den första leveransen gick iväg. ”De här glasen är inte billiga men de är fasiken så mycket roligare än den maskingjorda smörjan i varuhusen.”

 

——

 

Under det avslutande 1960-talet hade Gustav Karlsson hållit kontakt med familjen Olsson i Södergården på så sätt att han mellanlandade där under sina många bilresor till Europa. Ibland hade han kommit ensam, ibland tillsammans med någon flickvän. Mötena med de gamla barndomsvännerna blev inte långa, men de hade ändå stor betydelse för såväl Gustav som Elin, Albert, Bertil och Helge. Gustav sov fortfarande i bilen, även tillsammans med flickvänner, men bilarna följde tiden i form av Opel Kapitän 1962, sedan Opel Kapitän 1964 och i slutet av årtiondet Opel Admiral. Att Gustav höll fast vid bilmärket berodde på att bilarna i sin lyxversion hade delade framsäten och att de därför var möjliga att omvandla till en visserligen knölig men ändå fullt acceptabel dubbelsäng.

 

Gustav, som ärvt sin fars fryntlighet och naturliga pondus, spred alltid glädje i Olsboda när han kom på besök. Han hade alltid någon form av present med sig. Det var måhända fryntligheten som tilltalade familjen Olsson. De beundrade Gustav främst av den anledningen att han aldrig var det minsta stroppig utan tvärtom levde på samma villkor som folket i Olsboda. ”Jag lärde mig mycket av min barndom”, brukade han säga när han tillsammans med Bertil och Helge återvände till klipporna nere vid Storsjön. Där brukade de dela på det mesta av innehållet i en halvflaska whisky, eller rättare sagt det var Gustav och Helge som delade medan Bertil smuttade. Ibland blev det frågan om en roddtur, och Gustav lärde sig småningom hur man kunde lokalisera Oxdjupet. Någon gång blev det också frågan om att fiska.

 

Eftersom Gustavs en gång ganska magra och gängliga figur förvandlats berättade Gustav att han numera var en flitig besökare på ett gym på söder i Stockholm. Där hade han lärt sig hur man bygger upp sin kropp med diverse pinoredskap, främst skivstång och hantlar. Efter att i början ha fått arbeta hårt med trettio kilo i bänkpressen hade han passerat åttiokilosgränsen för länge sedan. I de djupa knäböjningarna hade han avancerat från futtiga fyrtio kilo till drygt hundra. Bertil och Helge, som naturligtvis aldrig sett en skivstång, undrade om vem som helst skulle kunna syssla med sådant här. ”Visst”, sade Gustav, ”ni har väl inget gym på många mils avstånd, men ni skulle ju kunna skaffa egna redskap och träna hemma.” Bertil och Helge tittade visserligen med lätt beundran på Gustavs förändrade figur men sade sig själva att det där med kroppsbyggande kanske inte passade dem. Gustav skrattade och menade att bröderna Olsson utan tvekan fick den motion de behövde i sina arbeten på glasbruket och på gården. Båda hade nämligen ärvt Alberts kraftiga gestalt och gick förvisso inte av för hackor när det gällde kroppslig styrka.

 

Under ett av mötena nere på klipporna i det sena 1960-talet berättade Gustav att han för länge sedan sagt upp sig från sitt juristjobb i statsförvaltningen och att han numera ägnade sig att köpa hus, renovera dem och sälja dem vidare. Han berättade också att han med lånade pengar köpt ett par hyreshus i en stockholmsförort och att han levde gott på hyresintäkterna. Saken var nämligen den att han efter mycket letande köpt ett hus i det idealiska kvarteret som han kallade det. Där bodde han nu i en liten villa som han tänkt sig att behålla tills vidare.

 

Nu undrade Bertil och Helge vad det idealiska kvarteret var för något. De hade visserligen erfarenhet av kvarteren som fanns i Remshult, men det här med Stockholm måste vara något helt annat och mycket större. ”Jo”, sade Gustav, ”det idealiska kvarteret är något där alla sorters yrkesgrupper samlats.” I mitt kvarter finns bland annat en elektriker, en rörmokare, en snickare, en målare, en murare, en läkare och så jag som är jurist. Förstår ni vad jag menar? Vi byter helt enkelt tjänster. Och allt det vi gör skulle skattemyndigheten naturligtvis kalla svartjobb. Jag sköter alla papper och all bokföring åt de här goda grannarna. Och så räknar vi timmar. Om jag blir snuvig, så går jag till min vän läkaren utan kostnad, om jag behöver dra nya elledningar i något av mina hus, så finns min vän elektrikern till hands. Om en kranpackning i ett av hyreshusen måste bytas, så gör min vän rörmokaren jobbet.

 

Bertil och Helge nickade. De förstod vad Gustav menade. ”Svartjobb finns väl här också”, sade Bertil och skrattade lätt. ”Vad tror du jag sysslar med när arbetet är slut för dagen om det finns glas kvar i degeln. Jag gör naturligtvis egna saker på beställning från folk i byarna runt om Remshult. Folk behöver ju kannor, skålar, vaser och annat, men de har inte lust att köpa det i sekundaboden vid glasbruket för dyra pengar. Nej, de vill ha prima saker till ett rimligt pris. Och det är vad jag åstadkommer, smugglar med sakerna i kylröret och tar ut dem på morgonen utan att någon märker något. Kanske skulle någon kalla det för stöld eftersom jag använder restglaset i degeln. Nej, det här är saker som bruksledningen mycket väl känner till och låter mig och andra hållas. Kalla det förmån eller vad du vill.”

 

Nu var det Gustavs tur att skratta. ”Man brukar ju säga att det är den svarta ekonomin som håller samhället under armarna”, sade han. ”Jo”, sade Helge, ”även jag får väl anses syssla med svartjobb eftersom jag ställer upp och reparerar bilar åt kompisarna på glasbruket. Inga stora saker givetvis eftersom jag inte har någon verkstad. Det handlar mest om att byta olja och tändstift, se till att tändning och brytarspetsar är i sin ordning och att byta någon fläktrem. En och annan generator och startmotor har jag väl tagit med mig hem och renoverat i mitt krypin i ladugården. Sedan får jag pengarna i handen, och det är väl ingen av kompisarna som skulle få för sig att berätta för verkstäderna i Remshult om det vi sysslar med.”

 

Så här gick tankegångarna gamla vänner emellan. Allting var frid och fröjd. Bröderna Olsson körde fortfarande omkring med sin gamla Opel Kapitän av 1959 års modell men funderade på att byta bort den mot en friskare bil eftersom den börjat rosta betänkligt i skärmar och hjulhus. Men vad gjorde det om bilen var en smula rostig, huvudsaken var att den fungerade i det nya påfund som kallades högertrafik. Och så fick man väl se upp med ytterligare ett påfund som kallades bilprovning, men det var något som Helge noggrant förberedde den gamla bilen för innan det var dags att rulla den till Nybro och genomgå den rostknackande skärselden. Hittills hade i alla fall allt utfallit till full belåtenhet för såväl Helge som bilprovningen.

 

Under flera år hade Gustav funderat över hur det numera stod till borta på Klingatorpet. Han hade inte vid ett enda av sina besök tagit upp saken med Bertil och Helge, och han hade också undvikit att köra dit bort efter de upplevelser han haft. ”Undrar om gubbarna fortfarande lever”, hade han tänkt när han efter sitt senaste besök vänt bilen mot Stockholm tillsammans med flickvännen Gullan. ”Om jag åker dit bort nu, så kanske tjejen får sitt livs chock, så det är väl bäst att avstå”, fortsatte han tankegången medan Gullan drog ner solskyddet på admiralen och lät läppstiftet fara runt kring munnen medan hon tittade sig i spegeln på solskyddets baksida. Efter en stund fällde Gullan upp solskyddet, suckade och sade att det var skönt att lämna lantisarna och få återvända till pulsen i storstaden. Det var då Gustav bestämde sig; ”Inga fler korkade fruntimmer för min del.”

 

——

 

I början av år 1971 hade Gustav nått stora framgångar i sitt företagande, köpt ytterligare några hyresfastigheter och knutit allt fastare band med sina goda grannar. Han hade bildat aktiebolag och tagit in sin åldrande mor som delägare i företaget. Maja, som drabbats av ytterligare ett par smärre hjärnblödningar, förstod egentligen ingenting men litade på att sonen förstod allt. Vitsen med Maja som delägare var att hon inte skulle hamna på bar backe om Gustav avled. I stället skulle hon då vara ensam ägare till ett lönsamt bolag. Juristen Gustav Karlsson hade tänkt ut allt till det bästa, men vid det här laget var det mest affärsmannen och hantverkaren Gustav Karlsson som gällde.

 

Gustav hade hållit sitt löfte att ge tusan i allt vad korkade fruntimmer hette. I stället var det jobb, jobb, jobb som gällde. Han lät en professionell inredare hjälpa till med att göra sin bostad lyxig och trivsam, och han njöt av sin ensamhet när han sent om kvällarna kom hem efter långa arbetsdagar, slog sig ner i en av sina luxuösa skinnsoffor och hällde upp en skvätt god sprit. Han köpte sig en röd Mercedes 220S, som mestadels stod i villans garage men som användes vid diverse utflykter. Till vardags rattade han en gammal Volvo duett, som han ansåg vara ett praktiskt arbetsfordon när han besökte sina fastigheter och såg till att allting fungerade. Dessutom drog inte duetten några nyfikna och avundsjuka blickar till sig. Den vara bara en bil bland alla andra, och det var vad Gustav ville uppnå. Han ville vara anonym.

 

Sanningen var att Gustav Karlsson vid det här laget nått fram till ett slags personlighetsklyvning, något av en doktor Jekyll och mr Hyde. Alla vardagar var han den hårt arbetande mannen, som redan klockan sex om morgonen skummade morgontidningens fastighetsannonser för att se efter om det fanns några intressanta, billiga och tämligen nedgångna hus till salu. Ibland fick han napp, andra morgnar var det bara att ge sig iväg med duetten för att fortsätta renoveringen av någon tom lägenhet i något av hyreshusen. Man kan säga att Gustav utvecklats till en praktisk amatörhantverkare som ingalunda glömt sin juridik. Det senare visade han när han under en och annan sen kväll skötte grannarnas bokföringar och efter hand delgav dem resultat och balans. Och nedlagda timmar höll han reda på mycket noga. De skulle ju kvittas mot avancerade insatser från de verkliga hantverkarna.

 

Den andra sidan av Gustav var kvinnorna. Visserligen hade han bestämt sig för att ge tusan i alla korkade fruntimmer, men det beslutet gällde bara alla de mer eller mindre fasta förbindelser som han lagt bakom sig. I stället var det nu bara tillfälliga förbindelser som gällde – eller med Gustavs närmast kusliga resonemang – gifta fruntimmer som verkar behöva en riktig karl. Följden av resonemanget blev att Gustav var mycket noga med att avsluta allt arbete i god tid på fredagarna, åka hem med duetten, byta från blåställ till jeans och sedan ta det lugnt. Han sov alltid länge på lördagens morgon innan det var dags för de planerade äventyren.

 

Som mr Hyde var Gustav egentligen en riktigt ful fan. Sent på lördagseftermiddagarna iklädde han sig en av sina skräddarsydda kostymer, lade den oklanderliga kamelhårsulstern över vänstra armen, gick ner till garaget och körde ut sin Mercedes. Den stod lite inklämd eftersom Gustav envisats med att behålla den senaste Opeln, admiralen. Den var fortfarande i mycket gott skick och den användes bara när Gustav fick för sig att besöka vännerna i Olsboda. Den var ju hans rullande hem, och det skulle aldrig falla honom in att tränga sig på och övernatta i finrummet på Södergården. Dessutom dög den fortfarande alldeles utmärkt för färder ner i Europa. Och med lite finess fick även den rum i garaget. Gustav hade tänkt sig att behålla Opeln under lång tid framöver eftersom det inte fanns några andra bilar, förutom en eller annan stationsvagn eller skåpbil, som dög för övernattningar.

 

Målen för Gustavs lördagsresor varierade, men han var alltid noga med att komma bort från Stockholm där han kunde träffa på någon som kände honom. Nej, då var det bättre med Nyköping, Eskilstuna, Mariefred, Arboga och Västerås. I var och en av de här städerna hade Gustav en kvinnlig vän som han alltid stämde träff med via kryptiska brev som såg ut som reklam ifall någon äkta man skulle råka slita upp kuvertet. När kvinnorna ifråga skulle svara eller kontakta Gustav, så skedde det till en postbox i centrala Stockholm. Gustav lämnade aldrig ut sin adress och ännu mindre sitt telefonnummer. Och dessutom träffade han alltid kvinnorna under något annat namn än sitt eget.

 

En lördag i april månad i nådens år 1971 satte sig Gustav i sin Mercedes sedan han förvissat sig om att inte alltför många grannar såg vad han sysslade med. Han älskade att förknippas med dr Jekyll, mannen som klädd i blåställ satte sig i duetten, som alltid stod ute i ett hörn av tomten. Mr Hyde dolde han gärna så länge han var kvar i sitt eget villakvarter. Underligt nog hade ingen av de samarbetande grannarna frågat efter de båda bilarna i garaget, och om de hade frågat, så skulle Gustav helt frankt ha svarat att de där bilarna inte var till salu. Så var det med det.

 

Gustav körde ut längs alla de vägbyggen och expanderande storstad som fanns i riktning mot Södertälje. Väl där drog han en suck av lättnad, svängde av mot Eskilstuna, där han hade kvällens möte inbokat och kände en enorm frihet strömma igenom sig. Han hade nått framgång i det han föresatt sig, han hade gott om pengar och han behövde inte krusa någon. Motorn spann under huven på den dyra bilen och farten låg runt etthundratjugo kilometer i timmen. Trafiken var inte särskilt tät, och Gustav inpräntade noga det namn han hade vid just den här träffen. Gunnar Lagerberg heter du, Gunnar Lagerberg heter du. Han upprepade namnet högt gång på gång för att förvissa sig om att han inte skulle glömma det och kalla sig något annat.

 

Väl framme i Eskilstuna stannade han vid avtalad mötesplats i stadens centrala del. Efter ett par minuter öppnades bilens högerdörr och föremålet för kvällens träff slank ner i sätet. Gudrun, som hon hette, log och bad Gustav köra iväg för att slippa eventuell uppmärksamhet. Gustav gjorde så och de båda lämnade staden bakom sig. Efter en halvtimmas körning kom de fram till målet, ett värdshus lite i skymundan. Där kunde de krama varandra helt lätt, gå in och få sitt dubbelrum innan det blev dags för den väntande supén.

 

——

 

Redan under våren 1971 kunde Per Bengtsson belåtet konstatera att servisen Mona var en klar succé. Den sålde bra i alla butiker och varuhus, men vad bättre var, den blev en stor exportframgång. Under den tidiga sommaren var inte bara Bertil Olssons verkstad sysselsatt med produktionen av glasen. Ytterligare en verkstad kopplades in, och dessutom blev man tvungen att installera nya sprängmaskiner med högre kapacitet än de gamla för att klara leveranserna. Det blev också frågan om nyanställningar, och det var inte svårt att hitta kompetent folk eftersom ett par närliggande glasbruk börjat permittera delar av sin personal. Per och mamma Hildur kunde luta sig tillbaka och sucka av välbehag. ”Jag undrar hur länge det här varar”, sade Per till hustrun en sen kväll framför teven i bruksherrgården.

 

Minst ytterligare två personer var i princip nöjda med det som hände. Både Bertil och Helge fick arbeta en hel del övertid, men vad gjorde det om man kunde tjäna pengar. Enda orosmolnet för deras del var modern som ännu inte blivit sitt gamla jag och fadern som fick slita hårt med mjölkning och andra sysslor på gården. Bröderna ställde upp så gott de kunde, särskilt i helgerna, men de kände att även de behövde vila någon gång. De kände dessutom på sig att deras instundande semester inte skulle bli särskilt lång med tanke på att det gällde att tillverka servisen Mona och leverera den så länge som den var populär. Men, som Bertil brukade resonera, det är väl lika bra att jobba på så länge det finns jobb. Både han och Helge anade nämligen att den svenska glastillverkningen vid den här tiden stod på en höjdpunkt men att utförsbacken skymtade vid horisonten.

 

Visserligen hade Elin repat sig en smula, och besöken i Växjö blev för var gång allt kortare. Elin satt fortfarande mest inne på kökssoffan om dagarna, men ibland gick hon ut och tog sig en promenad till Alberts stora glädje. ”Det går framåt för mor”, brukade han säga när sönerna kom hem på eftermiddagarna. Bertil och Helge gladdes åt de uppmuntrande budskapen men undrade innerst inne om Elin någonsin skulle bli frisk igen. De undrade också över hur länge fadern skulle orka med sitt hårda slit, han skulle ju snart fylla sextiofem år. Det var Bertil som kom på lösningen en sen kväll vi köksbordet. Vänd till Albert frågade han om det inte vore dags att sluta med korna och ladugården nu när pensionsdagen var nära förestående. Albert tittade på sin son och sade att han själv tänkt på den saken.

 

Så kom det sig att Albert Olsson på Södergården i Olsboda by avvecklade sin mjölkhantering under sönernas semester och sålde korna och en del redskap på auktion. Elin förstod säkert vad som hände, men hon visade det inte på annat sätt än att hon en kväll efter mjölkningen gick ut i ladugården, gick från den ena efter den andra av de sex korna och lade armen om deras bastanta nackar. Sedan gick hon raka vägen in i köket, satte sig på soffan och låtsades läsa Barometern. Bertil, som höll på att laga kvällsmat, undrade var modern hade varit. När hon inte svarade lät han henne vara ifred.

 

Ett par dagar efter auktionen inträffade något som Bertil och Helge aldrig tidigare varit med om. Albert kom inte upp till frukosten, och när Bertil oroligt gläntade på dörren till kammaren fann han sina föräldrar ligga kvar i sängen i djupaste sömn. Bertil stängde försiktigt dörren med ett leende på läpparna och viskade till Helge att inte tala högt. Bröderna åt sin frukost under tystnad och gick sedan ut till bilen som vanligt vid halv sex. ”Va skönt för farsan”, sade Bertil sedan han startat bilen och vänt den på ladugårdsplanen. ”Nu får han äntligen ta det lugnt och kan ägna sig helt åt morsan.” Helge nickade. Han höll givetvis med.

 

Färden till Remshult gick som vanligt utan bekymmer och när Bertil stannade bilen utanför sin arbetsplats vid en kvart före sex grep Helge honom plötsligt i armen. ”Du brorsan”, sade han. Förstår du vad det här betyder för oss? Nu behöver inte vi stå till pass hela tiden och hjälpa till. Nu kan även vi börja tänka på oss själva. Vi är ju i alla fall trettiotre år gamla vid det här laget och skulle väl kunna tänka oss lite mer stadigt sällskap med varsin flicka.” Bertil svarade inte omedelbart. Han var på något sätt tvungen att låta Helges ord smälta in. Men rent spontant tyckte han nog i alla fall att Helge hade rätt. När han låst bildörren och var på väg mot hyttan kände han plötsligt ett stort glädjerus. Helge hade rätt, de var fria nu.

 

Den här dagen gled Bertil ner på sin glasblåsarstol med en min som skulle ha kunnat skvallra om att han vunnit hundratusen på lotteri. Arbetet med servisen Mona kom igång, och när Bertil fick dagens första pipa i handen för att dra ut benet på ett rödvinsglas, så ställde han sig frågan hur många dricksglas han varit med om att tillverka. Han visste inte, hade bara skött det räkneverk som låg till grund för ackordet, och på vilken siffra det skulle kunna tänkas sluta på totalt hade han inte minsta aning om. Dagen gick fort och närmade sig sitt slut. Strax efter klockan tre kom Mona själv fram till Bertil och frågade om det fanns något glas kvar i degeln. Bertil, som såg de andra medlemmarna i sin verkstad packa ihop sina verktyg för dagen, tittade ner i degeln och konstaterade att det fanns glas kvar. ”Bra”, sade Mona, ”har du lust att stanna kvar en stund och hjälpa mig med några experiment? Jag skulle vilja utöka sortimentet på servisen med skålar och fat. Här är ritningarna.”

 

När Helge efter en stund kom för att göra sällskap hem med sin bror fann han Bertil fullt sysselsatt med Mona vid sin sida. Bertil frågade Helge om det var bråttom hem. Helge skakade på huvudet och log. ”Nej”, sade han, ”vi är ju fria nu”, sade han och gick ut till formverkstaden där han alltid hade något på gång. Mona tittade på Bertil och frågade vad Helge menat med att de var fria. Bertil, som var fullt upptagen med att driva ut en stor skål, sade helt kort att hans far sålt korna och att det var det som var friheten. Eftersom Mona aldrig stiftat bekantskap med något lantbruk, så förstod hon ingenting. Vid femtiden gjorde bröderna sällskap ut till bilen, och Helge satte sig bakom ratten. ”Snygg flicka den där Mona”, sade han medan han vände bilen. ”Jag undrar hur gammal hon egentligen är. Hon är ju mycket äldre än hon ser ut.”

 

——

 

Sedan Gustav på söndagens förmiddag lämnat av Gudrun på samma plats i Eskilstuna som han hämtat upp henne, körde han långsamt iväg. I backspegeln såg han hur Gudrun, utan att se sig om, gick raka vägen till sin egen bil, likaledes en modern Mercedes. Gustav ökade farten en smula, körde ut ur staden och suckade. Han hade haft en bra träff med Gudrun. Han stannade vid en parkeringsficka, stängde av motorn och lutade sig bakåt.

 

Gustav funderade över de två imperier han byggt upp under de senaste åren. Det ena imperiet handlade om hus av olika de slag, det andra handlade om kvinnor. Som doktor Jekyll var han den enkle hantverkaren som körde omkring i sin duett, gjorde smarta affärer och såg till att de samarbetande grannarna skötte sina affärer. Som mr Hyde hade han under det senaste året lagt mycket tid och kraft på att varje helg köra till ett antal städer på lagom avstånd från Stockholm och ta in på centralt belägna hotell som hade lördagsdans. Där hade han, genom sitt välklädda och stiliga yttre, inte haft några som helst problem att komma i kontakt med rätt sorts kvinnor. Och rätt sorts kvinnor var för Gustav sådana som levde i tråkiga äktenskap, var lite äldre än han själv, hade gott om pengar och såg bra ut. Gudrun hade han stött på för drygt ett halvår sedan och hade sedan dess träffat henne ungefär var tredje vecka på olika ställen. Fördelen med Gudrun var att det alltid var hon som beställde rätt sorts hotell och dessutom betalade notan.

 

Så långt kommen i sina funderingar tittade Gustav på klockan. Det var hög tid att köra vidare eftersom nästa träff skulle äga rum i Arboga vid lunchtid. Dit skulle Ann-Marie komma till ett hotell i stadens centrum. Egentligen hette Ann-Marie säkert något annat, huvudsaken var bara att hon kom till rätt plats i rätt tid. Och såvitt Gustav hade förstått, så bodde Ann-Marie inte i Arboga utan någon annanstans. Det var väl därför som hon vågade stämma träff med honom helt öppet mitt på söndagen när hotellet hade gott om gäster som kom dit för det goda smörgåsbordets skull. Under färden upprepade Gustav gång på gång att hans namn denna söndag var Karl-Olof Södergren och absolut inget annat.

 

Gustav steg in på hotellet precis på avtalad tid, gick in i matsalen och fann Ann-Marie sittande vid ett fönsterbord för två. Hon log när han närmade sig och undrade hur bilresan från Stockholm varit. Hon fick ett brett leende till svar och en försäkran att färden varit behaglig. Sedan Ann-Marie noga studerat matsedeln föreslog hon att de skulle strunta i smörgåsbordet och i stället beställa varsin skagenröra med toast till förrätt och lövbiff med pommes frites och bearnaissås till varmrätt. Till detta föreslog hon en flaska rödvin av bättre slag. Gustav, som nu helt levde sig in i rollen som Karl-Olof Södergren, hade absolut inget att invända.

 

Måltiden avnjöts långsamt medan allt fler gäster samlades kring smörgåsbordet. Snart var vartenda bord upptaget. ”Mycket bra”, tänkte Gustav. ”Om här är mycket folk, så är vår anonymitet så mycket större än om det vore glest med folk.” De båda fortsatte måltiden under glatt samtal, och Gustav hade förvisso ingen som helst svårighet att hitta samtalsämnen om konversationen mot all förmodan skulle rinna ut i sanden. Båda var dock noga med att inte komma in på något personligt, ingen ville bli djupsinnig eller avslöja sitt verkliga jag. Gustav funderade på hur länge han känt Ann-Marie vid det här laget. Säkert nästan ett år kom han fram till sedan han erinrat sig att hon varit ett av de första offren för hans härjningar om lördagskvällarna.

 

Ann-Marie drack ur den sista skvätten i sitt glas och hade något skälmskt i blicken när hon föreslog att de skulle gå upp till sitt rum. Även Gustav tömde sitt glas medan han konstaterade att det inte fanns mycket kvar i flaskan. ”För säkerhets skull går jag före”, viskade Ann-Marie. Rumsnumret är 34, och du kan väl komma om fem minuter.” Gustav log brett, nickade och hällde upp den sista vinskvätten. ”Det här rinner nog tusan av mig tills jag skall köra hem”, tänkte han. ”Och förresten är det ju tillåtet med en smula promille.” Så långt hunnen i tankegången reste han sig och gick upp till rum 34 där Ann-Marie väntade.

 

Naturligtvis gick eftermiddagen fort, och vid sjutiden på kvällen steg Ann-Marie upp, duschade och klädde sig. ”Nu måste jag ge mig iväg”, sade hon med närmast viskande röst som om någon mer än Gustav skulle kunna höra henne. Hon log, Gustav log. Ann-Marie gick tillbaka till badrummet och ordnade med en godtagbar makeup. Sedan kysste hon Gustav på pannan, log igen och uttryckte en förhoppning om ett nytt möte. Innan hon öppnade dörren vände hon sig om och sade att hon skulle betala hela notan. Hon bad också Gustav vänta en bra stund innan han gick ner. Sedan försvann hon ljudlöst ut genom dörren.

 

Gustav stönade där han låg kvar i den breda dubbelsängen. ”Inget dåligt rum hon kostar på”, tänkte han. ”Kanske bäst att gå upp och köra hem. Det är ju arbetsdag i morgon.” Men så erinrade han sig att inte fick ha alltför bråttom. Därför lade han sig på rygg med händerna bakom huvudet och slumrade till en stund. Efter en halvtimme vaknade han, duschade, klädde sig och blev för ett ögonblick den oklanderlige Karl-Olof Södergren. Men så ryckte han upp sig, skrattade lätt och presenterade sig som Gustav Karlsson i den spegel han hamnat framför.

 

Från Arboga körde Gustav den norra vägen via Västerås till Stockholm. Visserligen skulle han få köra igenom staden för att komma till de södra förorterna när han kom norrifrån. ”Men vad tusan gör det”, tänkte han när han körde in på Strandvägen. ”Att köra genom centrala Stockholm en sen söndagskväll är både en njutning och en förbannelse. Njutningen är den vackra staden vid vattnet, förbannelsen är trafikljusen.” Gustav skrattade lätt när han körde upp på Skanstullsbron och tog sig vidare ut mot förorten. Väl hemma kunde han till sin glädje konstatera att mörkret räddade honom. Utan att bli iakttagen rullade han in sin Mercedes i garaget och slank uppför trappan till bostadsvåningen.

 

Gustav klädde omedelbart av sig sin dyra kostym, synade den men fann inga fläckar. Den hamnade därför i garderoben tillsammans med ett antal andra dyra kostymer medan skjorta, underkläder och strumpor förpassades till tvättkorgen. Sedan blev det rena underkläder, en billig vardagsskjorta, ett par jeans och en rejäl whisky. Med det tomma glaset i handen somnade Gustav på en av sina luxuösa soffor. En mycket tydlig dröm kom till honom. Han stod på en stadsgata, det var mitt i natten och han undrade varför det var så tyst. Plötsligt sprängdes tystnaden sönder av glada skratt, och ett antal kvinnor kom rusande mot honom. Han kände igen dem alla, men ingen av dem var sig riktigt lik. De var rufsiga i håret, var klädda i vita armépälsar och hade varsin stor kökskniv i handen. De skrattade inte längre sedan de upptäckt honom. I stället skrek de högljutt och höjde sina knivar. Gustav vaknade av att han trillade ur soffan, fortfarande med det tomma glaset i handen. ”Vilket jävla svin du är”, muttrade han medan han reste sig och gick mot sin säng. ”Imorgon är det ju för fan arbetsdag igen.”

 

——

 

Helge gick upp tidigt på morgonen dagen efter den senaste spritresan och upptäckten att kartongen med ägget avlägsnats från köksbordet. Han gick ut och förvissade sig om att björnsaxen inte slagit igen och att låset inte utsatts för någon ytterligare åverkan. Sedan väckte han Bertil, som med ett morrande steg upp, uträttade sina behov, tände en brasa i vedspisen och satte igång kaffebryggaren. ”Varför är du så jävla morgontidig, varför skall vi gå upp klockan fem när vi kunde sova ut efter en lång dag längs vägarna”, muttrade han medan han skar tunna skivor av en fabrikstillverkad limpa. Helge svarade inte, han visste väl egentligen inte själv. Troligen var anledningen oro över att någon skulle bryta sig in och slå ihjäl honom och att han därför var ivrig att få tag i ett nytt lås till ytterdörren innan det blev kväll igen.

 

Efter frukosten gick bröderna ut till ladugården i vintermörkret och inspekterade kistan försedda med varsin ficklampa. Återigen kunde Helge svära på att ingen varit inne där och att nog vore klokt att snarast låta den här kistan gå samma väg som den förra. Bertil ryckte på axlarna och menade att det nog var säkrast att vänta tills det frös på igen.” Just nu är det mycket vinter kvar”, sade han,” men de senaste dagarnas mildväder bekymrar mig. Jag vill inte åka ut på isen med traktorn när det är fem grader varmt. Själv är jag tacksam över mildvädret, för det få betongen att stelna. Men å andra sidan tar det några dagar när det inte är varmare än så här.” Bertil fortsatte sitt resonemang medan bröderna gick tillbaka och satte sig vid köksbordet med ytterligare varsin kopp kaffe.

 

Småningom kom en sakta gryning utanför köksfönstret, Helge reste sig upp och undrade om inte den där låssmeden han brukat anlita i Nybro brukade öppna vid niotiden. Bertil, som för en gångs skull satt på teven, var helt uppslukad av ett morgonprogram. ”Hur fan kan man släppa in så mycket folk i landet som man gör? Titta bara på de där två som vi packat ner i kistor. Vad fan hade dom här att göra annat än att stjäla för oss hederligt folk på landsbygden? Det blir väl bara sådana där till slut”, sade Bertil argt och stängde av teven sedan någon form av minister visat sig i rutan och förklarat hur det egentligen gick till när man släppte in folk. Bertil, som kände sig sur och luggsliten av det tidiga uppstigandet, tog på sig ytterkläder och sade åt Helge att göra detsamma. ”Det är väl bäst att jag kör till Nybro”, sade han, ”för du är väl inte riktigt nykter än.”

 

Suven rullade i väg. Snöblandat regn slog mot vindrutan, och torkarna malde fram och tillbaka. Det blev en smula moddigt längs vägen, men suven gick stadigt med sina dubbdäck och sin fyhjulsdrift. Det var inte mycket trafik, och småningom körde Bertil in i staden. Han frågade efter vägen till låssmeden, Helge pekade och snart var de framme. Medan Bertil väntade i bilen gick Helge in och handlade vad han behövde. ”Fan vad de här grejorna är dyra nuförtiden”, muttrade han när han satte sig igen. ”Dessutom hade den fan mage att fråga om jag behövde hjälp med att byta lås. Han skulle bara veta hur många lås jag har bytt i mina dagar.” Helge fnyste, knäppte upp sin jacka och tog fram en plunta. ”Det skall fan vara ute i det här jävla vädret utan brännvin”, sade han och satte flaskan till munnen. Bertil suckade som han brukade sucka och vände suven hemåt.

 

Bertil körde in i Remshult och stannade utanför ICA:n ”Vi behöver mer mat”, sade han kort. ”Du behöver inte gå med, för det där med att handla mat är ju min avdelning precis som nya lås är din avdelning.” Helge suckade och förde åter flaskan mot munnen, men plötsligt hejdade han sig och lät flaskan sjunka. Inne på ICA- handlarens gård stod en vit skåpbil, och en liten mörk man gick fram och tillbaka mellan bilen och förrådet där handlaren bland mycket annat hade cement. Helge kunde se hur mannen lastade in den ena cementsäcken efter den andra i bilen, och när han lät sitt enda öga svepa över bilens sida kunde han urskilja någon form av text. ”Det är ta mig fan samma bil”, muttrade han. ”Om jag vågade skulle jag gå ut och titta efter om den svarta färgen som jag skrapade fram på hjulhuset fortfarande syns eller om de målat över den igen. Men om jag går ut och tittar, så kan ju den där figuren bli misstänksam.” I samma ögonblick kom Bertil ut med sina matkassar, öppnade bakluckan och ställde in dem.

 

Sedan Bertil satt sig ner och Helge stoppat tillbaka sin plunta i fickan, lade även Bertil märke till det som Helge sett. Mannen vid skåpbilen kom med ännu en säck, lade in den och stängde bakdörrarna. Bröderna tittade på varandra men sade ingenting. När mannen åter gick in i butiken öppnade Helge sin dörr och gick ut. ”Jag måste få se om den fan betalar för sig”, viskade han och gick med raska steg och öppnade butiksdörren. Han gick fram till grönsaksdisken, lade två gula lökar i en plastpåse och gick fram till kassan, där den lille mörke mannen höll på att betala. Vad Helge kunde förstå, så försökte mannen pruta på det pris som handlaren klart och tydligt skrivit på en lapp Men handlaren bara skakade på huvudet och sade att det här är priset på dina varor. Till slut betalade mannen det begärda priset och slank ut genom dörren. ”Jävla människor som inte vill betala det som står på prislappen”, sade handlaren medan Helge lade sin påse på kassans rullband. ”Brorsan glömde lök”, sade han, betalade och gick ut.

 

Helge satte sig i bilen, och bröderna kunde se hur den vita skåpbilen rullade ut på gatan, svängde om hörnet och styrde i riktning mot det forna glasbruket. ”Skall vi följa efter?” frågade Helge, men Bertil skakade på huvudet. ”Det vore nog tusan så oklokt att göra det”, sade han, startade suven och vände den i riktning mot Olsboda. Snöfallet tilltog, och det var inte längre snöblandat regn det handlade om. Det märktes att det blivit kallare, Bertil tog det försiktigt och körde in suven på ladugårdsplanen medan snön vräkte ner. Han lastade ut sina kassar och gick mot ytterdörren medan Helge tog påsen med sitt nya lås. ”Det här kan jag nog fan inte sätta dit i dag”, muttrade han.

 

Nästa: Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (4 av 4)