Glasbruken i Uppvidinge härad – Erik Rosén
9 mar 2013
För ungefär tio år sedan arbetade Margareta och jag fram boken ”Erik Rosén – radikal förnyare av svensk glaskonst.” Den bygger på årtionden av erfarenhet, intervjuer med Erik Rosén, Erik Roséns arkiv och intervjuer med glasformgivare och ett antal andra personer. Den gavs ut på Frommens Förlag 2004. Men – det var en sak vi missade: Erik Roséns examensarbete från Handelshögskolan i Göteborg 1946. Det finns publicerat i Glasteknisk Tidskrift 1947, och det är därifrån kartan i det här inlägget hämtats.
Erik Rosén föddes 1924 som yngsta barnet av fyra till Lisa och Alfred Rosén. Han växte upp i Kosta, där fadern var chef för glasbruket, han arbetade i hyttan under gymnasietidens sommarlov och han lärde grundligt känna villkoren för den svenska glashanteringen när den ännu stod på sin absoluta topp. Det må här och nu räcka med bakgrundsuppgifter. Vi kommer småningom att lägga ut texten till hela boken på bloggen.
Den uppsats som utgör Erik Roséns examensarbete är inte bara en betraktelse över tillståndet hos svensk glasindustri i efterkrigstidens första skälvande minuter. Den är idag ett stycke kvalificerad historia som visar vad det så kallade Glasriket egentligen har för bakgrund. Och det är kartan jag i första hand ägnar mig åt. Men den kräver i sin tur en bakgrund.
Med landskapet Småland menas ”de små landen” söder om Linköping. De var många, och de utgjorde gränsen mot arvfienden Danmark som fram till freden 1658 innehade landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän. Ett av smålanden var Värend med Växjö som huvudort. Värend bestod i sin tur av fem härader, av vilka Uppvidinge är det största. Namnet Uppvidinge skall tolkas ungefär som ”de övre skogarna” eller ”skogarna i norr.” Alltså en skogrik trakt med djupa traditioner vad gäller framställning av järn, träkol, tjära, beck och pottaska. Skogen blev också den viktigaste lokaliseringsfaktorn vad gäller glashanteringen – de äldre vedeldade ugnarna krävde mellan tjugo och fyrtio kubikmeter ved om dygnet för att hålla glaset i deglarna vid rätt temperatur.
Erik Roséns karta över Uppvidinge härad redovisar trettio glasbruk på en egentligen ganska begränsad yta där de skulle konkurrera med ett antal järnbruk och andra näringsgrenar om bränslet. Man kan alltså lätt räkna ut att skogen till stora delar var överutnyttjad och att det skogslandskap som fanns då inte på minsta sätt liknar dagens landskap. Samtidigt får man komma ihåg att alla de här glasbruken inte var igång samtidigt. En stor del av dem hade lagts ner innan Rosén gjorde sin studie.
Vi har i årtionden talat om det småländska Glasriket. Själva begreppet myntades på 1960-talet av dåvarande turistintendenten i Kronobergs län, Sven-Eric Rydh. Då var det fortfarande tätt mellan de höga skorstenarna. Ännu 1968 fanns femtio manuella glasbruk i hela landet. Av dem låg trettioåtta i Småland, flertalet i Uppvidinge härad och med moderbruket Kosta någonstans i mitten. Kartan visar också en del av den gamla infrastruktur som präglade området. Bara några få av glasbruken fanns utefter järnvägarna. Resten var beroende av transporter längs ett vägnät som fick en ny struktur först på 1930-talet.
Så kommer vi till den senaste kommunreformen som ägde rum 1970-1971. I det sammanhanget vill jag erinra om att den nuvarande regiondebatten ingalunda är något nytt. Redan i slutet av 1960-talet diskuterades en ny länsindelning som skulle ersätta den gamla från 1600-talet med tio storlän. Tanken föll samtidigt som gränsen mellan Kronobergs och Kalmar län försköts en smula för att ge plats för de nya kommunerna. Namnet Uppvidinge blev kvar i en kommun som består av socknarna Herråkra, Lenhovda, Nottebäck, Åseda och Älghult. Resten av det gamla häradet fördes till Emmaboda, Lessebo, Nybro och Växjö kommuner.
Det är bara att konstatera att det gamla Uppvidinge härad är ursprunget till det vi kallar Glasriket och som i sin tur numera bara är en spillra av sitt forna jag. Det finns all anledning att återkomma till mycket av det som speglas i Erik Roséns karta från 1946. Och att göra det grundligt. Vi har därför börjat planera för en ny blogg, www.svenskaglasbruk.se. Där kommer vi att bearbeta och lägga ut de gamla förteckningar som skapats över de svenska glasbruken från 1500-talet och fram till våra dagar. Det skall bli ett spännande projekt som på sikt kan kompletteras med litteraturförteckningar, formgivarregister och mycket annat.
Lars Thor
En glassamling II
13 mar 2013
/Ibland hittar man saker i fel ordning, och det här inlägget skrevs en tid innan det jag publicerade för ett par veckor sedan. Men, som jag sade då, debatten om det nya glasmuseet i Växjö var mer eller mindre vild, många ville komma till grytorna. På den tiden var jag fortfarande aktiv i ICOM-kommittén för glasmuseer och glassamlingar efter att ha varit kommitténs ordförande i början av 1980-talet./
– Du vet väl att det inte finns några svenska förebilder när det gäller att finna idéer till ett nytt glasmuseum i Växjö?
– Det är klart, men måste man ha förebilder? Kan man inte göra om bravaden från 1962, jag menar det nuvarande glasmuseet?
– Jovisst skulle man kunna göra det, men låt mig först säga att 1962 fanns det över huvud taget knappast några förebilder någonstans, så man fick klara sig bäst man kunde.
– Menar du alltså att resultatet blev dåligt?
– Nej, inte alls. Tvärtom, det blev ett för sin tid mycket lyckat resultat. Men nu har det ju gått mer än 25 år och man har lärt sig en del på andra håll också under tiden.
– Var då någonstans?
– I som gott som hela Europa, både i öst och väst. Och så i Amerika förstås.
– Är det något särskilt du tänker på?
– Ja, vi har sett en del genom åren, främst tack vare vårt engagemang i ICOM och den internationella glaskongressen.
– Vad har ni då sett?
– Det kan jag inte gå in i detalj på här, men genom vår kunskap vet vi idag var vi skall sätta in resurserna För våra detaljstudier.
– Vad är det då?
– Jo, de bästa förebilderna finns i Düsseldorf och Immenhausen i Västtyskland, i Rihimäki i Finland och Corning i staten New York i USA.
– Är det frågan om renodlade glasmuseer på de platser du nämnt?
– Ja, i alla exempel utom Düsseldorf, där glaset finns inrymt som en särskild men viktig del i stadens stora konstmuseum.
– Vad kan man nu dra för nytta av utländska förbilder?
– Jo, först gäller det att knyta kontakter för utbyte av litteratur och kataloger. Sedan gäller det att lära känna de samlingar som finns, såväl i utställningar som i magasin. Sist men inte minst gäller det att genom intervjuer och resonemang komma fram till om någonting kunde ha gjorts bättre utifrån andra förutsättningar.
– Hur står vi oss då internationellt, jag menar hur är våra samlingar i Växjö jämfört med omvärlden?
– Vi är unika. Det är också flera av de andra museerna vi besökt. Vi har vår särart men det kan i och för sig vara roligt att jämföra oss med vår absoluta motpol, nämligen Corning.
– Hur ser det ut där då?
– Corning har ungefär 24.000 registrerade föremål. Det är något mindre än vi har. Men det är genomgående frågan om konstglas och praktpjäser från hela världen. Bruksglaset som vi satsat på finns knappast där.
– Då förstår jag den stora skillnaden. Men hur ser det ur bakom kulisserna, jag menar arkiv och bibliotek?
– Även där är skillnaden stor. De har ett enormt och världsomspännande bibliotek, men de har – märkligt nog – knappast något äldre material från den inhemska amerikanska tillverkningen.
– Hur avspeglar sig detta i deras utställning?
– Jo, på en yta av 3000 kvadratmeter visar man på ett elegant och påkostat sätt mellan 15.000 och 20.000 glaspjäser. Ibland upplever man nästan att man befinner sig i ett gigantiskt studiemagasin.
– Finns det något mer?
– Ja, där finns förutom restaurang en stor teknisk avdelning och glasbruket Steuben med tillhörande försäljning.
– Men bakgrunden, historia och sådant. Var finns den?
– Egentligen inte alls, märkligt nog. Men det kan ju hänga ihop både med bristen på material och den världsomspännande insamlingspolitiken.
– Vad har man då att lära av Corning förutom de viktiga kontakterna?
– Jo, utställningstekniskt finns mycket att ta vara på vad gäller montersystem, texter, videofilmer och sådant. Men samtidigt känner man alltmer nödvändigheten att satsa på vår egen särart, bruksglaset och människorna bakom vår nu flerhundraåriga glastradition.
– Hur då menar du?
– Ingenstans har vi påträffat ett så brett bakgrundsmaterial som vi har i form av glasbruks- och föreningsarkiv, fotosamlingar, korrespondens…Ja, du kan göra listan mycket lång.
– Jag börjar förstå vart du vill komma. Att vara hemmablind och ge sig ut i världen medför att man inser att det finns fantastiska resurser på hemmaplan.
– Precis!
– Och att man sedan man sållat intrycken kan plocka ut de godbitar som passar in i ens eget pussel och dra nytta av dem.
– Just det, och på det sättet blir resandet en god investering på både lång och kort sikt.
Lars Thor
Ursprunglig publicering under rubriken ”Vi är unika men tekniskt finns många idéer att hämta” i Kulturspridaren från Smålands museum 1989:1
PS
Visst var det fantastiskt att få stifta bekantskap med alla dessa glassamlingar i Europa och USA. I Corning var jag tre gånger och njöt vid varje tillfälle av den skönhet jag ställdes inför. Och till den som reser till Corning vill jag ge tipset att fortsätta till Buffalo och uppleva Niagarafallen. Då bli resan verkligen komplett.