29 maj 2021
Lauscha 1977 – Annorlunda glas från annorlunda stad
Annorlunda glas från annorlunda stad
Den här artikeln, ursprungligen publicerad i Smålandsposten 1977, tillkom efter den internationella glaskongressens möte i Berlin/Leipzig i augusti 1977. Huruvida glaskongressen lever idag vet jag inte, men på den tiden samlades ett hundratal personer från stora delar av världen vart tredje år för att umgås, utbyta tankar och delta i mängder av seminarier. Skaran var brokig och bestod av såväl museifolk som samlare och antikhandlare. Efter artikeln återkommer jag med mina upplevelser i DDR som jag minns dem idag. Förresten: En bild föreställer tre av de glaspjäser som jag förde med hem. Alla är fjäderlätta och gjorda vid lampa. Den andra talar för sig själv.
I Thüringen i södra Öst-Tyskland ligger den lilla staden Lauscha i en dalgång. Gatorna ringlar sig uppför sluttningarna och husen tycks ibland klamra sig fast liksom på trappsteg. Husen, förresten, är alla svarta, men inte av luftföroreningar utan av tradition. De är nämligen utanpå en timmer- eller annan trästomme klädda med svarta skifferplattor ungefär en kvadratdecimeter stora. Skiffern bryts sedan gammalt i trakten och tycks vara utmärkt både som fasad- och takmaterial.
Det är en ganska märklig plats omkring 700 meter över havet. När man närmar sig på den slingrande vägen norrifrån, så blickar man från dalgångens övre del ned mot den svarta staden. Höjer man blicken, så finns den tjeckiska gränsen vid horisonten. Det är ingen tvekan om att det första intrycket är dystert. När man så kommer ned bland husen blir dysterheten än större. Kulmen nås kanske vid konstaterandet att även kyrkan är helt klädd i de svarta skifferplattorna.
Men det är inte bara skiffern som gör den lilla staden Lauscha med 6000 invånare så märklig. Långt väsentligare är att staden är centrum för glastillverkningen i Thüringen, att denna tillverkning har anor sedan 1597, att här finns ett glasmuseum som besöks av 100.000 människor varje år och att här fortfarande bedrivs en konstglashantering utan egentlig motsvarighet på annat håll.
Glasmuseet ligger inrymt i ett till synes helt vanligt hus invid en av de slingrande gatorna. Lokalerna är små och trånga, men utrymmet är mycket väl utnyttjat. I monter efter monter kan man följa den thüringska glastillverkningen. Det som slår en är att mycket av glaset från 1700-talet lika gärna kunde ha varit gjort på vårt eget Kosta. Både former och glasmassa ger stöd åt påståendet att de första glasblåsarna på Kosta kom just från Thüringen och att de förde med sig yrkesskicklighet och tradition.
Man har alltså bedrivit – och bedriver fortfarande – glastillverkning i hytta på traditionellt vis i Lauscha. Men vid sidan härav utvecklades från början av 1800-talet en annan metodik, nämligen bearbetning av glas vid lampa. En oljelampa fäst vid ett arbetsbord gavs blåslampseffekt med hjälp av en bälg. Glasrör och glasstänger bearbetades så direkt i lågan, smältes och blev formbara vid några hundra graders hetta. Med stor skicklighet framställdes de mest fantastiska föremål som figurer och fartyg. Några tillverkare specialiserade sig på andra saker, till exempel ögonproteser, som tillverkades med ett fantastiskt resultat. Andra åter framställde julgransprydnader. Omkring 1870 lär 52 familjer i Lauscha ha sysslat med glastillverkning vid lampa. Men redan då var oljelampan utbytt mot gaslampan. Tillverkningen moderniserades vartefter men har än idag kvar sin gamla struktur med tillverkning i hemmen. Enligt en katalog som ges ut av museet är nu ett trettiotal glasblåsare sysselsatta med konstglastillverkning vid lampa.
Chefen för glasmuseet i Lauscha, Rudolf Hoffman, har skrivit en bok vars titel något fritt översatt är ”Sociala förhållanden bland arbetarna i Lauschas glasindustri under kapitalistiska produktionsvillkor” (Zur sozialen Lage der Werktätigen in der Lauschaer Glasindustrie unter den Bedingungen kapitalistischer Produktionsverhältnisse. Lauscha 1977, 100 s 5 mark). Det är en mycket intressant bok som ger inblick i utvecklingen av en glashantering som i stora stycken är ganska olik vår egen småländska.
Det är det kapitalistiska förlagssystemet som Hoffman beskriver, ett system som har sina rötter ända ner i medeltiden och som innebär att en företagare (förläggaren) regelbundet sysselsätter ett större antal arbetare i deras bostäder. Förlagssystemet hade fått fast fot i Lauscha omkring 1850, vilket i sin tur innebar att den sedan 1597 på traditionellt vis i hytta bedrivna glastillverkningen utökades. Hyttorna levererade nämligen hemtillverkningens råvaror i form av glasrör och glasstänger.
Det var förläggaren som bestämde produktionens inriktning samtidigt som han levererade råvaran. Ett beroendeförhållande, där den enskilde glasblåsaren hade att rätta sig efter leverantörens/kapitalistens order, uppstod. Omkring 1870 hade förlagssystemet utvecklats så långt att glastillverkningen vid lampa präglade Lauschas glasindustri på bekostnad av det hyttarbetade glaset. Tendensen står sig än idag. Långt mer än hälften av det glas som framställs blåses vid lampa. Men naturligtvis har förlagsverksamheten upphört, den sviktade i sina grundvalar under 1910- och 1920- talen och försvann helt efter andra världskrigets slut.
I Sverige fanns aldrig förlagssystemet i glastillverkningen. Men jämför man förhållandena i de svenska glashyttorna under 1800-talet med förhållandena i vad Hoffman kallar privatkapitalistiska glashyttor i Thüringen, så finns både likheter och skillnader. Hoffman återger en hyttordning från Lauscha 1865 i vars första paragraf de olika yrkeskategorierna räknas upp. De är i princip desamma som de svenska. Paragrafen slutar med påpekandet att barn under 14 år inte sysselsätts. Det senare är naturligtvis positivt, men de följande 9 paragraferna ger besked om att förhållandena för glasarbetarna i Thüringen var klart hårdare än för de svenska kollegorna. Arbetstiden varade till exempel från 4 på morgonen till 6 på kvällen med tre uppehåll om vardera en timme. Vidare talas om bötesstraff för försummelse och särskild personal för uppsikt över arbetarna. Tyvärr undanhåller Hoffman uppgifter huruvida den ifrågavarande hyttordningen är representativ eller om den återgetts särskilt för att visa baksidorna hos det privatkapitalistiska systemet.
Hoffman har lagt ned ett mycket omfattande arbete på sin bok, och han har försett den med förnämliga illustrationer. Av allt att döma finns ett väl bevarat fotomaterial från gångna tiders Lauscha. Det kompletterar den mycket fint avvägda texten på ett sådant sätt att man här kan tala om ett betydande bidrag till glashanteringens historia.
Jag besökte Lauscha tillsammans med förre landsantikvarien Jan Erik Anderbjörk. Vi fascinerades båda av staden och dess omgivningar. Men vi fascinerades givetvis också av den speciella teknik som konstglasframställningen vid lampa innebär. Ett eftermiddagslångt besök hos en av konstglastillverkarna i hans verkstad gav oss en god inblick i metodiken. Vi fotograferade mycket och förde med oss såväl bildmaterial som föremål att för framtiden förvaras i Smålands museum. Slutintrycket var att produktionen är av mycket hög kvalitet och att den thüringska glashanteringen väl försvarar sina gamla positioner.
Lars Thor
Låt mig återkomma till själva resan. Den anträddes en tidig morgon från Växjö tillsammans med min företrädare och gode vän Jan Erik Anderbjörk. Vi åkte i min bil, en Opel Admiral årsmodell 1965, ett på den tiden bekvämt och mäktigt fordon med rak sexcylindrig motor och fyrväxlad låda med golvspak. Jag älskade den bilen.
Resan till Trelleborg avlöpte utan bekymmer, likaså överfarten till Sassnitz. Men där tog det stopp i ett antal timmar medan visumbehandling och tillhörande förhör ägde rum. När vi till slut släpptes fria hade vi framför oss den ungefär tjugo mil långa sträckan till Berlin. Anderbjörk, som vid den här tiden plågades av såväl grå som grön starr, skötte tålmodigt kartläsningen med hjälp av ett förstoringsglas. Skymningen kom, mörkret lägrade sig och antalet ”umleitungen” tycktes öka för varje mil vi avverkade. Samtidigt saknades ljus i de flesta hus och byar som vi passerade. I det läget hade det varit lätt att tappa modet, men vi tog det mesta med en klackspark och drog en lättnadens suck när jag kunde svänga in bilen på motorvägsringen runt Berlin någon gång runt midnatt.
De kommande dagarna fylldes med umgänge, seminarier, museibesök och den tidens överdådiga östtyska representation. Sedan kom utflykten till Lauscha och resan till Leipzig där kongressen fortsatte ytterligare ett par dagar. Staden var vid den tiden ännu inte helt återuppbyggd efter kriget. Lite varstans fanns kulhål kvar i väggarna och stämningen var smått kuslig. Då fick jag problem med bilen.
Min Opel krävde högoktanig bensin, och jag hade tankat fullt i Trelleborg. Men nu började bensinmätaren visa tecken på att vi inte skulle kunna nå den västtyska gränsen utan att fylla på mer bränsle. Följaktligen försåg jag bilen med så mycket av den östtyska lågoktaniga bensinen som krävdes samtidigt som jag visste vad som väntade. Och mycket riktigt: efter en kort stund började motorn knacka och gå ojämnt. Till råga på allt blev vi fast i den östtyska gränskontrollen med allt vad det innebar av genomsökning av bilen i jakten på eventuella avhoppare som skulle kunna finnas gömda under baksätet. Tursamt nog brydde sig tullen inte om vare sig glaspjäser eller litteratur som vi förde ut ur landet.
Nåväl, så fort vi kommit in i Västtyskland stannade jag vid första bästa bensinmack och tankade fullt. Efter att under den fortsatta resans gång ha upprepat den proceduren ett par gång gick motorn jämnt och rent igen. Det blev därför en trevlig återfärd till Växjö med uppehåll i Helsingborg. Faktiskt en oförglömlig resa eftersom minnena av de östtyska vägarna och miljöerna fortfarande är så starka efter snart fyrtiofem år.
PS
Tillhör du skaran av de personer som stått på den östtyska sidan av Brandenburger Tor och blickat in i Västberlin? Så var det för mig 1977. Jag mindes då mycket väl ett par tidigare bilresor till Berlin då jag stått vid Brandenburger Tor och tittat in på den östra sidan där vaktstyrkan omöjliggjorde varje försök att ta sig in i öst. En kluven efterkrigsvärld som dessbättre inte längre finns.
/Lars Thor
3 jun 2021
Från Potsdam till Falun
Den här artikeln publicerades i Smålandsposten 1978 och kan betraktas som en fortsättning på berättelsen om Lauscha. Den skrevs sedan jag hunnit smälta intrycken från resan genom Östtyskland och grundligt studera boken det handlar om här.
För några veckor sedan sände mig Wolfgang Fetzer sin nyutkomna bok om Johann Kunckel (Berlin 1977 c:a 150 sidor). Det blev en intressant och spännande läsning utan några som helst propagandistiska inslag. En vederhäftig forskare presenterar en framstående man och hans gärning. Källorna är många, och berättelsen leder oss från Sachsen över kurfursten Fredrik Wilhelms Brandenburg till Karl XI:s Sverige.
Johann Kunckel föddes 1630, och han tillhörde en gammal glasmannasläkt. Uppväxttiden erbjöd talrika tillfällen till kontakt med glasugnen och – den ofta intill stående – guldugnen. Det handlar ju om alkemins tid, och drömmen att framställa guld kombinerades ofta med den mer realistiska glashanteringen. Och det var alkemin som 1667 förde Kunckel till kurfursten Johann Georg II av Sachsen och till hovlivet i Dresden. Uppgiften var att framställa guld, men Kunckel gick av naturliga skäl bet på detta. Omgivningen myntade då tesen: ”Kan han göra guld, så behöver han inga pengar. Och kan han inte göra guld, varför skulle man då ge honom pengar?”
1678 kallades Kunckel av den brandenburgske kurfursten Fredrik Wilhelm till Berlin. Om det var glasmannen eller guldmakaren som kallades är osäkert, men väl på plats anförtroddes den nyanställde alkemisten ledningen för glashyttan i Potsdam. Där tillverkades framför allt glas för hovets räkning. Kunckel kom i stor gunst hos uppdragsgivaren sedan han lyckats framställa glas i flera färgtoner och vid sidan därav klart kristallglas.
Italienaren Antonio Neri utgav 1612 ”L´arte vetraria”. Flera bearbetningar och översättningar gjordes i Europa av Neris verk, men försöken att följa råden gav i praktiken dåligt resultat. Italienska kemikalier och material passade inte i de mellaneuropeiska hyttorna. Johann Kunckel tog sig dock verket an. Han var rätt man att anpassa Neris tankar till tyska förhållanden. Resultatet blev en översättning och omfattande bearbetning med namnet ”Ars vitraria experimentalis”, ett arbete där erfarenheterna från byggandet av en ny kristallglashytta med tillhörande ugnar i Potsdam vävdes in. Fetzer återger flera av Kunckels illustrationer i Ars Vitraria. En bild som man gärna fäster sig vid har återgivits i denna artikel. Den föreställer glassmältning vid oljelampa, som i sin tur får blåslampseffekt med hjälp av en bälg. Metoden har tydligen införts i Tyskland redan 1550 av den engelske alkemisten Charnock. Den fick sedermera fäste i Thüringen. Där framstår än idag staden Lauscha med ett stort antal verksamma glaskonstnärer som ett centrum för det lampbearbetade konstglaset.
Strax efter utgivandet av Ars vitraria experimenalis lyckades Kunckel framställa de första guldrubinglasen. Därmed upplevde Kunckel – trots mångsidighet och förmåga att arbeta inom flera fält – sin största triumf. Inte bara kanske för glasets egen skull utan därför att här sammanstrålar alkemisten med glasgeniet. Guldmakeriet och glashanteringen blir en syntes, eftersom guldrubinglaset ju fordrar guld i sin massa.
Johann Kunckel uppfann inte guldrubinglaset, men han förbättrade det och – kanske framför allt – förfinade det. Själva glasmassan blev underbart vacker, och den lockade skickliga konstsmeder i Berlin och Augsburg att med glaset som grund framställa avancerade ädelmetallinfattningar. Resultatet blev ett konsthantverk på mycket hög nivå. Men det blev svårt att bevara guldrubinglasets hemlighet. Det dök upp på andra håll, men Kunckel kunde glädja sig åt att konkurrentglaset var av sämre kvalitet än det glas som framställdes i Potsdamshyttan. Redan under 1800-talet var Kunckels guldrubinglas sällsynta. De idag kvarvarande är rariteter som museer världen över vårdar med största omsorg.
1688 dog kurfursten Fredrik Wilhelm och därmed dalade Kunckels anseende vid hovet. Han fick även konkurrens om gunsten från den franske glasmannen Simoni de Tournay. Att Kunckel dessutom råkade i ekonomiska svårigheter gjorde givetvis inte hans situation bättre. I detta läge kom emellertid ett nytt uppdrag in i bilden. Kunckel kallades till Sverige av Karl XI.
Det var i den svenska bergshanteringen som hjälp behövdes. Kunckels mångsidighet var väl känd även i stormaktstidens Sverige, och det var till Falun han kom vid två tillfällen, nämligen 1693 och 1696. Det var troligen inga revolutionerande insatser som gjordes, men besöken resulterade i ett adelskap, Johann Kunckel von Löwenstern.
Ungefär halva boken upptas av dokument och bilder. Åtskilligt av materialet återfinns i det svenska riksregistraturet i Riksarkivet. Däribland märks Kunckels svenska pass och adelsbrev. Illustrationerna i färg av guldrubinglasen är utsökta. Ett 20-tal pjäser från samlingar i Berlin, Dresden, Weimar och Prag återges.
Jag sade i början att mina samtal med Fetzer fick ett politiskt innehåll. Han ville nämligen gärna komma ur DDR för att besöka länder i väst. Kunckel skulle kunna vara ett skäl. Hans fråga var därför om man från Sverige kunde inbjuda honom att hålla ett föredrag om Kunckel. Denna inbjudan skulle i så fall vara en officiell inbjudan via DDR kulturcentrum. Jag svarade att jag skulle undersöka saken och lovade i alla händelser att recensera boken. Det senare får härmed anses uppfyllt. Hur man i en byråkratisk och krånglig värld skall kunna uppfylla propån om inbjudan är mera osäkert.
/Lars Thor
Egentligen tog det inte slut här. Efter publiceringen av artikeln kontaktades jag flera gånger av Wolfgang Fetzer. Han skrev brev och ringde. Jag försökte förklara för honom att ett föredrag på tyska i Växjö om Johann Kunckel knappast skulle dra någon större publik. Vad jag inte tog upp var naturligtvis de tankar han själv hade, nämligen att hoppa av från Östtyskland så snart han nått svensk mark. Ibland kan det vara svårt att säga nej……….