När Johannes på sin vandring nådde toppen av bergen kring staden vid bäckarna och sjön stannade han liksom förstummad av den syn som mötte honom. Långt där nere under hans fötter låg den stad som för lång tid framöver skulle bli hans hembygd. Den var vacker, den liksom blänkte i den nedåtgående vårsolen, och den svaga vinden lockade fram svaga krusningar på sjön. Johannes fick nästan tårar i ögonen när han jämförde det han såg med grottan och sjön hemma i norr. Han såg både likheter och olikheter, och han undrade i sitt stilla sinne om han skulle stå ut med att ha så många människor omkring sig.
Jovisst, han såg och mötte många människor på den sista vandringen ner till staden. Några hälsade på honom, andra gick förbi utan att visa någon form av samhörighet eller välvilja. Det hann bli mörkt innan Johannes nådde fram till staden. Väl där sökte han nattvila i ett buskage intill en av bäckarna. Han svepte in sig i ett extra tygstycke han haft med sig och undrade över vad han gett sig in på. Just här fanns inga andra människor, åtminstone inte för tillfället. Bäckens porlande ljud sövde Johannes. Han somnade stilla efter sin långa vandring, och han sov utan drömmar.
Nästa dag visade sig bli en underbart vacker vårdag, en sådan där dag som får alla människor och djur att liksom leva upp och inse att livet är fantastiskt. Johannes steg upp från sitt enkla nattläger långt innan någon annan hunnit vakna i staden. Visserligen sände solen redan sina strålar till marken, men de flesta av stadens invånare låg ännu kvar i sina enkla nattläger i väntan på en ny dag fylld av arbete.
Johannes samlade ihop sina fåtaliga tillhörigheter och vandrade den korta vägen bort till skräpkammaren. Han ställde sig framför huset och upplevde det på sätt och vis mäktigare än han gjort vid sina tidigare besök i staden vid bäckarna och sjön. Å andra sidan var skräpkammaren ett ganska så oansenligt hus när han jämförde det med de allra mäktigaste stenbyggnaderna i huvudstaden. En djup suck, en stund på avstånd med funderingar. Så tog Johannes ett resolut beslut i den tidiga vårmorgonen. Han gick med snabba steg fram till skräpkammaren och öppnade för första gången i sitt liv dess dörr.
De flesta skulle ha ryggat tillbaka inför den anblick som mötte, men det gjorde inte Johannes. Han möttes av en kompakt mur av olika saker eller snarare bråte. Eftersom alla fönstergluggar var förspikade såg han till att börja med inte särskilt mycket. I stället hörde han det karakteristiska ljudet av råttor som kilade av och an. Han försökte komma in, men det gick inte. Det låg alltför mycket skräp i vägen.
I det läget gjorde Johannes det enda förnuftiga som fanns att göra. Han gick ut i vårsolen och satte sig att fundera. Efter en stund insåg han att det krävdes mer ljus om han skulle kunna ta itu med sin uppgift. Han måste helt enkelt kunna lysa upp skräpkammarens innandömen samtidigt som han måste ta sig för att lyfta ut en hel del skräp för att kunna komma vidare. Dessutom måste byggnaden småningom städas ordentligt och kanske befrias från råttor. ”Men kanske”, tänkte Johannes, vis av sina erfarenheter från huvudstaden. ”Råttorna kanske kan bli användbara. De har ju en märklig fallenhet för att vilja gnaga på skräp. Det är något som det gäller att vänja dem av med. Och om jag lyckas med det, så kanske det finns möjligheter att rädda det som finns kvar”.
Solen steg på en molnfri himmel, och staden vaknade. Människor rörde sig ivrigt fram och tillbaka nere vid sjön. Johannes såg dem tydligt där han satt en bit från skräpkammaren och tittade genom en lucka i de buskage som omgav den gamla byggnaden. Han tänkte intensivt på människorna där nere och undrade hur många av dem som egentligen varit inne i skräpkammaren genom åren och tittat på det som fanns där. Han tänkte också på att många av dem som genom åren måste ha lagt in saker som de ville bli av med. Han undrade helt stilla, sittande i sina egna tankar, varför de aldrig varit intresserade av att ta reda på vad huset egentligen hade för innehåll. Han undrade också varför åldermannen just nu kommit på idén att städa upp. Ville åldermannen bringa klarhet i saker och ting eller ville han något annat? Johannes suckade. Några svar på frågorna fanns inte att finna.
Johannes fattade ett beslut, ett av de många beslut han efter mycket funderande tvingats att ta här i livet. Han skulle söka upp åldermannen för att be om instruktioner för sitt kommande arbete. Johannes reste sig, borstade av sig och snyggade till sig så gott han kunde och påbörjade en rask men kort vandring. Han passerade över torget där dagens livliga handel just börjat. Han tittade hastigt på folklivet och de varor som bjöds ut, och han konstaterade att här fanns mycket som han skulle vilja ha men egentligen inte behövde. Slutligen bankade han med bestämda slag på dörren till åldermannens hus.
Det här var troligen djärvt handlat eftersom timmen var tidig. Åldermannen var nämligen känd för sina sena vanor och förmågan att hålla alla i sin omgivning sysselsatta till långt in på nätterna. Men Johannes tog risken eftersom han kände sig en smula irriterad i sin strävan att bringa klarhet kring skräpkammaren och dess innehåll. En tjänare öppnade dörren, undrade vad det var frågan om men mjuknade när Johannes framförde sitt ärende. Jodå, åldermannen skulle snart vara uppstigen, lät tjänaren hälsa sedan han hört sig för. Johannes var välkommen att slå sig ner på bänken i förstugan och vänta en stund.
Så kom det sig att Johannes för första gången mötte den vitskäggige man som så länge styrt staden vid bäckarna och sjön och länkat dess öden fram till välstånd. Åldermannen bad Johannes stiga in i sin bostad, och han talade i en vänlig ton. Johannes såg sig omkring och fann till sin förvåning att åldermannens hem var mycket enkelt. Här fanns varken överdåd eller sådant som skulle kunna förknippas med rikedom. En del gamla saker som föll Johannes i smaken syntes dock. Men det gällde att inte visa alltför stort intresse för saker av det slag som måhända dolde sig innanför dörrarna till skräpkammaren. Sådant intresse skulle kunna missförstås och leda till förvecklingar, var den enkla slutsats som drogs.
Åldermannen inledde samtalet med att hälsa Johannes välkommen till staden vid bäckarna och sjön samtidigt som han uttryckte en förhoppning att de båda skulle lära känna varandra och få ett fruktsamt samarbete. I samma andetag påpekades emellertid att samarbetet, med tanke på åldermannens höga ålder, säkert inte skulle bli långvarigt. Därför gällde det att komma igång genast. Ingen tid fick förspillas på tjafs eller andra liknande dumheter.
Nu var det så att åldermannen antydde att ett par lagkloka män i staden ifrågasatt det lämpliga i att städa upp i skräpkammaren. De lagkloka hade i sina många och långdragna resonemang utgått från att ingen visste vem som egentligen ägde den gamla byggnaden. De hade också fortsatt med det där med äganderätt. Många människor i staden skulle säkert komma och kräva att få tillbaka sådant som deras förfäder ställt in en gång i världen när saker och ting väl blivit framplockade och iordningställda. ”Men”, sade åldermannen och plirade med ögonen, ” du behöver inte vara rädd för någon, för nu har jag bestämt hur det skall vara, och det rättar sig alla efter”.
Johannes kände sig i och för sig lugnad efter de besked han fått, men de frågor han hade att framföra återstod förvisso. Kunde han få några starka män till hjälp? Kunde någon tänkas öppna fönstergluggar, sortera skräp och städa? Eller förväntade sig åldermannen att Johannes skulle göra allt detta på egen hand? Så snart Johannes framfört sina frågor ångrade han sig. Åldermannens blick hade nämligen mörknat och i skarp ton framförde han sitt budskap: ”kulturella begivenheter skall finnas, och de skall synas. Men de får inte kosta någonting. Jag skulle aldrig kunna förmå stadens råd att skjuta till några pengar för ditt arbete. Du får lov att klara allt själv, och du skall få lön ur stadens kassakista. Du kommer att få arbeta hårt, men samtidigt kommer du att få mycket nöje av ditt arbete”.
Det som sades var klara besked. Johannes funderade en stund, men egentligen hade han inget val. Om han vandrade hem igen skulle han bli sittande i sin grotta vid sjöstranden resten av livet. Nåja, han skulle väl kunna göra en del utflykter, men han skulle inte kunna få kontakt med de människor som egentligen var av hans egen sort men som nu betraktade honom som lite konstig. Om han å andra sidan stannade i staden vid bäckarna och sjön skulle han få plocka med skräp, vilket var det bästa han visste.
Johannes väcktes i sina funderingar av åldermannens fråga: ”Nå hur blir det? Skall du städa upp i skräpkammaren eller skall du ge dig iväg härifrån”? Johannes förstod nu att allt skulle komma att ske på åldermannens villkor, vilket i sin tur skulle innebära stor möda innan uppgiften var slutförd. Så kom det sig att Johannes trots allt följde förnuftets röst och sade till åldermannen: ”Jag antar ditt bud, och jag går tillbaka till skräpkammaren. Jag stannar där, men jag kommer småningom att ställa krav av ett annat slag”.
Länge såg åldermannen undrande på Johannes, men han sade inget. I stället gjorde han till slut ett tecken som Johannes bara kunde tolka på ett sätt, nämligen att det vore bäst att sätta igång. De tog därför avsked av varandra, och Johannes gick ut i det vackra vårvädret. Med snabba steg gick han tillbaka den korta vägen till skräpkammaren, tvärs igenom glada folkskaror fortfarande i full färd med torghandel, skvaller och alla de andra angelägenheter folket i en stad hade att bestyra med. Många utförde sitt arbete under sång, och Johannes kände sig riktigt upplivad. När han väl kommit tillbaka till skräpkammaren satte han sig framför ingången och funderade en stund. Sedan beslöt han att ägna resten av dagen åt att röja buskar framför det hus som nu definitivt såg ut att bli hans hemvist.
Fortsättning: Fogden
6 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Skräpkammaren
När Johannes på sin vandring nådde toppen av bergen kring staden vid bäckarna och sjön stannade han liksom förstummad av den syn som mötte honom. Långt där nere under hans fötter låg den stad som för lång tid framöver skulle bli hans hembygd. Den var vacker, den liksom blänkte i den nedåtgående vårsolen, och den svaga vinden lockade fram svaga krusningar på sjön. Johannes fick nästan tårar i ögonen när han jämförde det han såg med grottan och sjön hemma i norr. Han såg både likheter och olikheter, och han undrade i sitt stilla sinne om han skulle stå ut med att ha så många människor omkring sig.
Jovisst, han såg och mötte många människor på den sista vandringen ner till staden. Några hälsade på honom, andra gick förbi utan att visa någon form av samhörighet eller välvilja. Det hann bli mörkt innan Johannes nådde fram till staden. Väl där sökte han nattvila i ett buskage intill en av bäckarna. Han svepte in sig i ett extra tygstycke han haft med sig och undrade över vad han gett sig in på. Just här fanns inga andra människor, åtminstone inte för tillfället. Bäckens porlande ljud sövde Johannes. Han somnade stilla efter sin långa vandring, och han sov utan drömmar.
Nästa dag visade sig bli en underbart vacker vårdag, en sådan där dag som får alla människor och djur att liksom leva upp och inse att livet är fantastiskt. Johannes steg upp från sitt enkla nattläger långt innan någon annan hunnit vakna i staden. Visserligen sände solen redan sina strålar till marken, men de flesta av stadens invånare låg ännu kvar i sina enkla nattläger i väntan på en ny dag fylld av arbete.
Johannes samlade ihop sina fåtaliga tillhörigheter och vandrade den korta vägen bort till skräpkammaren. Han ställde sig framför huset och upplevde det på sätt och vis mäktigare än han gjort vid sina tidigare besök i staden vid bäckarna och sjön. Å andra sidan var skräpkammaren ett ganska så oansenligt hus när han jämförde det med de allra mäktigaste stenbyggnaderna i huvudstaden. En djup suck, en stund på avstånd med funderingar. Så tog Johannes ett resolut beslut i den tidiga vårmorgonen. Han gick med snabba steg fram till skräpkammaren och öppnade för första gången i sitt liv dess dörr.
De flesta skulle ha ryggat tillbaka inför den anblick som mötte, men det gjorde inte Johannes. Han möttes av en kompakt mur av olika saker eller snarare bråte. Eftersom alla fönstergluggar var förspikade såg han till att börja med inte särskilt mycket. I stället hörde han det karakteristiska ljudet av råttor som kilade av och an. Han försökte komma in, men det gick inte. Det låg alltför mycket skräp i vägen.
I det läget gjorde Johannes det enda förnuftiga som fanns att göra. Han gick ut i vårsolen och satte sig att fundera. Efter en stund insåg han att det krävdes mer ljus om han skulle kunna ta itu med sin uppgift. Han måste helt enkelt kunna lysa upp skräpkammarens innandömen samtidigt som han måste ta sig för att lyfta ut en hel del skräp för att kunna komma vidare. Dessutom måste byggnaden småningom städas ordentligt och kanske befrias från råttor. ”Men kanske”, tänkte Johannes, vis av sina erfarenheter från huvudstaden. ”Råttorna kanske kan bli användbara. De har ju en märklig fallenhet för att vilja gnaga på skräp. Det är något som det gäller att vänja dem av med. Och om jag lyckas med det, så kanske det finns möjligheter att rädda det som finns kvar”.
Solen steg på en molnfri himmel, och staden vaknade. Människor rörde sig ivrigt fram och tillbaka nere vid sjön. Johannes såg dem tydligt där han satt en bit från skräpkammaren och tittade genom en lucka i de buskage som omgav den gamla byggnaden. Han tänkte intensivt på människorna där nere och undrade hur många av dem som egentligen varit inne i skräpkammaren genom åren och tittat på det som fanns där. Han tänkte också på att många av dem som genom åren måste ha lagt in saker som de ville bli av med. Han undrade helt stilla, sittande i sina egna tankar, varför de aldrig varit intresserade av att ta reda på vad huset egentligen hade för innehåll. Han undrade också varför åldermannen just nu kommit på idén att städa upp. Ville åldermannen bringa klarhet i saker och ting eller ville han något annat? Johannes suckade. Några svar på frågorna fanns inte att finna.
Johannes fattade ett beslut, ett av de många beslut han efter mycket funderande tvingats att ta här i livet. Han skulle söka upp åldermannen för att be om instruktioner för sitt kommande arbete. Johannes reste sig, borstade av sig och snyggade till sig så gott han kunde och påbörjade en rask men kort vandring. Han passerade över torget där dagens livliga handel just börjat. Han tittade hastigt på folklivet och de varor som bjöds ut, och han konstaterade att här fanns mycket som han skulle vilja ha men egentligen inte behövde. Slutligen bankade han med bestämda slag på dörren till åldermannens hus.
Det här var troligen djärvt handlat eftersom timmen var tidig. Åldermannen var nämligen känd för sina sena vanor och förmågan att hålla alla i sin omgivning sysselsatta till långt in på nätterna. Men Johannes tog risken eftersom han kände sig en smula irriterad i sin strävan att bringa klarhet kring skräpkammaren och dess innehåll. En tjänare öppnade dörren, undrade vad det var frågan om men mjuknade när Johannes framförde sitt ärende. Jodå, åldermannen skulle snart vara uppstigen, lät tjänaren hälsa sedan han hört sig för. Johannes var välkommen att slå sig ner på bänken i förstugan och vänta en stund.
Så kom det sig att Johannes för första gången mötte den vitskäggige man som så länge styrt staden vid bäckarna och sjön och länkat dess öden fram till välstånd. Åldermannen bad Johannes stiga in i sin bostad, och han talade i en vänlig ton. Johannes såg sig omkring och fann till sin förvåning att åldermannens hem var mycket enkelt. Här fanns varken överdåd eller sådant som skulle kunna förknippas med rikedom. En del gamla saker som föll Johannes i smaken syntes dock. Men det gällde att inte visa alltför stort intresse för saker av det slag som måhända dolde sig innanför dörrarna till skräpkammaren. Sådant intresse skulle kunna missförstås och leda till förvecklingar, var den enkla slutsats som drogs.
Åldermannen inledde samtalet med att hälsa Johannes välkommen till staden vid bäckarna och sjön samtidigt som han uttryckte en förhoppning att de båda skulle lära känna varandra och få ett fruktsamt samarbete. I samma andetag påpekades emellertid att samarbetet, med tanke på åldermannens höga ålder, säkert inte skulle bli långvarigt. Därför gällde det att komma igång genast. Ingen tid fick förspillas på tjafs eller andra liknande dumheter.
Nu var det så att åldermannen antydde att ett par lagkloka män i staden ifrågasatt det lämpliga i att städa upp i skräpkammaren. De lagkloka hade i sina många och långdragna resonemang utgått från att ingen visste vem som egentligen ägde den gamla byggnaden. De hade också fortsatt med det där med äganderätt. Många människor i staden skulle säkert komma och kräva att få tillbaka sådant som deras förfäder ställt in en gång i världen när saker och ting väl blivit framplockade och iordningställda. ”Men”, sade åldermannen och plirade med ögonen, ” du behöver inte vara rädd för någon, för nu har jag bestämt hur det skall vara, och det rättar sig alla efter”.
Johannes kände sig i och för sig lugnad efter de besked han fått, men de frågor han hade att framföra återstod förvisso. Kunde han få några starka män till hjälp? Kunde någon tänkas öppna fönstergluggar, sortera skräp och städa? Eller förväntade sig åldermannen att Johannes skulle göra allt detta på egen hand? Så snart Johannes framfört sina frågor ångrade han sig. Åldermannens blick hade nämligen mörknat och i skarp ton framförde han sitt budskap: ”kulturella begivenheter skall finnas, och de skall synas. Men de får inte kosta någonting. Jag skulle aldrig kunna förmå stadens råd att skjuta till några pengar för ditt arbete. Du får lov att klara allt själv, och du skall få lön ur stadens kassakista. Du kommer att få arbeta hårt, men samtidigt kommer du att få mycket nöje av ditt arbete”.
Det som sades var klara besked. Johannes funderade en stund, men egentligen hade han inget val. Om han vandrade hem igen skulle han bli sittande i sin grotta vid sjöstranden resten av livet. Nåja, han skulle väl kunna göra en del utflykter, men han skulle inte kunna få kontakt med de människor som egentligen var av hans egen sort men som nu betraktade honom som lite konstig. Om han å andra sidan stannade i staden vid bäckarna och sjön skulle han få plocka med skräp, vilket var det bästa han visste.
Johannes väcktes i sina funderingar av åldermannens fråga: ”Nå hur blir det? Skall du städa upp i skräpkammaren eller skall du ge dig iväg härifrån”? Johannes förstod nu att allt skulle komma att ske på åldermannens villkor, vilket i sin tur skulle innebära stor möda innan uppgiften var slutförd. Så kom det sig att Johannes trots allt följde förnuftets röst och sade till åldermannen: ”Jag antar ditt bud, och jag går tillbaka till skräpkammaren. Jag stannar där, men jag kommer småningom att ställa krav av ett annat slag”.
Länge såg åldermannen undrande på Johannes, men han sade inget. I stället gjorde han till slut ett tecken som Johannes bara kunde tolka på ett sätt, nämligen att det vore bäst att sätta igång. De tog därför avsked av varandra, och Johannes gick ut i det vackra vårvädret. Med snabba steg gick han tillbaka den korta vägen till skräpkammaren, tvärs igenom glada folkskaror fortfarande i full färd med torghandel, skvaller och alla de andra angelägenheter folket i en stad hade att bestyra med. Många utförde sitt arbete under sång, och Johannes kände sig riktigt upplivad. När han väl kommit tillbaka till skräpkammaren satte han sig framför ingången och funderade en stund. Sedan beslöt han att ägna resten av dagen åt att röja buskar framför det hus som nu definitivt såg ut att bli hans hemvist.