(Det här inslaget utgör en fortsättning av framställningen i boken Natur och kultur i Uppvidinge och kommer att följas av ytterligare ett antal kulturhistoriska detaljbeskrivningar. Lenhovda är centralort i socknen med samma namn. Illustrationer: Gravfältet, tingshuset och kyrkan.)
Den här delen av Uppvidinge visar på tidig bebyggelse. I och omkring Lenhovda finns ett antal fornlämningar och äldre odlingsspår. Mest känt är gravfältet i hembygdsparken i norra delen av samhället. Det har ursprungligen varit större men uppvisar ändå en tvåtusenårig historia med rösen och stensättningar.
Namnet Lenhovda skall tolkas som ”Linaåns huvud”, ett vattendrag som idag heter Bykebäcken och som längre fram i sitt lopp bär namnen Kårestadsån och Skyeån. Lenhovda finns omnämnt i det medeltida källmaterialet redan 1266 då Nydala kloster erhåller gods i ”Linhofd”. I jordeboken från 1545 redovisas en skattegård, fyra frälsegårdar och en prästgård i ”Lenhoffwede”. Det är alltså frågan om en by av stor omfattning.
Redan under medeltiden blev Lenhovda tingsplats för Uppvidinge härad. Det nuvarande tingshuset uppfördes 1777 och byggdes på 1898. Här hölls ting för sista gången så sent som 1969. Därefter gjordes huset till byggnadsminne vad gäller exteriören, tingssalen och häradshövdingens rum. Intill tingshuset ligger ett fängelse benämnt ”tjuvakällan” och vid Skarpåsen öster om byn anses den gamla avrättningsplatsen vara belägen. Den som läst Rid i natt av Vilhelm Moberg erinrar sig att bödeln i boken bär namnet Hans i Lenhovda.
Tingshuset utgör tillsammans med kyrkan och prästgården en väl sammanhållen miljö. Kyrkan är en typisk ”Tegnérlada”, uppförd 1842–44. Bland äldre inventarier märks ett triumfkrucifix från 1200-talet. Prästgården är byggd omkring 1860 och har en visthusbod från 1700-talet. Den gamla medeltidskyrkan av sten var belägen hundra meter väster om den nuvarande och revs på 1840-talet.
Det samhälle vi möter i Lenhovda av idag utvecklades i jämn takt med den svenska industrialiseringen. Redan i början av 1800-talet fanns här tillverkning av bland annat harts, kimrök och terpentin. Vid århundradets mitt tillkom såväl handelsbod som apotek. Hantverkare i form av garvare och färgare drog nytta av vattnet i bäcken. Vid slutet av seklet fanns sjukstuga och post.
Under det tidiga 1900-talet växte tätorten snabbt, inte minst tack vare tillkomsten av järnvägen 1922. Den gav underlag för tillkomsten av en rad industrier som snickerifabrik och träförädling. 1936 anlades såväl Lenhovda radiatorfabrik som Värends glasbruk. Det senare lades ner samma år som järnvägen, nämligen 1963.
/Lars Thor
29 dec 2017
Lenhovda
(Det här inslaget utgör en fortsättning av framställningen i boken Natur och kultur i Uppvidinge och kommer att följas av ytterligare ett antal kulturhistoriska detaljbeskrivningar. Lenhovda är centralort i socknen med samma namn. Illustrationer: Gravfältet, tingshuset och kyrkan.)
Den här delen av Uppvidinge visar på tidig bebyggelse. I och omkring Lenhovda finns ett antal fornlämningar och äldre odlingsspår. Mest känt är gravfältet i hembygdsparken i norra delen av samhället. Det har ursprungligen varit större men uppvisar ändå en tvåtusenårig historia med rösen och stensättningar.
Namnet Lenhovda skall tolkas som ”Linaåns huvud”, ett vattendrag som idag heter Bykebäcken och som längre fram i sitt lopp bär namnen Kårestadsån och Skyeån. Lenhovda finns omnämnt i det medeltida källmaterialet redan 1266 då Nydala kloster erhåller gods i ”Linhofd”. I jordeboken från 1545 redovisas en skattegård, fyra frälsegårdar och en prästgård i ”Lenhoffwede”. Det är alltså frågan om en by av stor omfattning.
Redan under medeltiden blev Lenhovda tingsplats för Uppvidinge härad. Det nuvarande tingshuset uppfördes 1777 och byggdes på 1898. Här hölls ting för sista gången så sent som 1969. Därefter gjordes huset till byggnadsminne vad gäller exteriören, tingssalen och häradshövdingens rum. Intill tingshuset ligger ett fängelse benämnt ”tjuvakällan” och vid Skarpåsen öster om byn anses den gamla avrättningsplatsen vara belägen. Den som läst Rid i natt av Vilhelm Moberg erinrar sig att bödeln i boken bär namnet Hans i Lenhovda.
Tingshuset utgör tillsammans med kyrkan och prästgården en väl sammanhållen miljö. Kyrkan är en typisk ”Tegnérlada”, uppförd 1842–44. Bland äldre inventarier märks ett triumfkrucifix från 1200-talet. Prästgården är byggd omkring 1860 och har en visthusbod från 1700-talet. Den gamla medeltidskyrkan av sten var belägen hundra meter väster om den nuvarande och revs på 1840-talet.
Det samhälle vi möter i Lenhovda av idag utvecklades i jämn takt med den svenska industrialiseringen. Redan i början av 1800-talet fanns här tillverkning av bland annat harts, kimrök och terpentin. Vid århundradets mitt tillkom såväl handelsbod som apotek. Hantverkare i form av garvare och färgare drog nytta av vattnet i bäcken. Vid slutet av seklet fanns sjukstuga och post.
Under det tidiga 1900-talet växte tätorten snabbt, inte minst tack vare tillkomsten av järnvägen 1922. Den gav underlag för tillkomsten av en rad industrier som snickerifabrik och träförädling. 1936 anlades såväl Lenhovda radiatorfabrik som Värends glasbruk. Det senare lades ner samma år som järnvägen, nämligen 1963.
/Lars Thor