Ett museum med stora specialsamlingar har oftast ett väl utbyggt kontaktnät både inom- och utomlands. Inom Unesco finns ICOM, det vill säga international council of museums, vars många grupper varje år för samman specialister i olika ämnen till konferenser och erfarenhetsutbyte. Eftersom Smålands museum i Växjö har en av Europas mest omfattande glassamlingar är det helt naturligt att museet som enda svenska representant deltar i ICOM-gruppen för glasmuseer och glassamlingar. Till denna grupp finns mer än 60 museer från praktiskt taget hela världen anslutna. Eftersom de flesta institutionerna är europeiska, träffas man av praktiska skäl i Europa en gång om året. Detta år blev Rhendalen från Bonn till Nijmegen vår mötesplats.
Romarna var goda glastillverkare. De ärvde konsten från de äldre kulturerna i mellanöstern, men de utvecklade glaset rent tekniskt genom att ta glasblåsarpipan i hantverkets tjänst. Därmed inträdde vad vi med ett modernt ord kallar rationalisering, och glaset övergick från att vara en lyxartikel till att mera bli vardagsvara. Glasfynden i romarrikets kärna Italien är givetvis oräkneliga, men det visar sig att glaset och glastillverkningen följde med utanför moderlandet. Just Rhendalen är kanske det bästa exemplet på detta.
Länge var romarriket världens medelpunkt. Eller skall vi påstå att det – bortsett från de av romarna kanske okända kulturerna på andra sidan jordklotet – utgjorde hela den egentliga civilisationen. Caesar är ju ett för oss alla känt namn, och Caesar företog i spetsen för de romerska legionerna sina berömda erövringståg norrut och in i Germanien under århundradet före Kristi födelse. Kolonier grundades lite varstans, och förutom i många andra skriftliga och arkeologiska källor kan man följa bosättningarna i glastillverkningen. Betydande fyndplatser finns – förutom i Rhendalen – i södra England, nordvästra Frankrike, Rhonedalen, områdena kring Krim, Mesopotamien, östra Medelhavet och Egypten. 500 år av romersk glashantering ligger kvar i jorden eller finns i museerna, framgrävda av flera arkeologgenerationer.
Men alla sagor har ett slut. Romarriket var för stort, och det föll sönder. De underkuvade folken reste sig samtidigt som inre stridigheter ledde till problem i moderlandet Italien. Legionerna kunde inte motstå trycket norrifrån, och under 400-talet efter Kristus drog germanerna in över medelhavsområdet. I Sverige kallar vi epoken folkvandringstid. Men man klipper inte av trådar och traditioner över en natt. Även om mycket av det romarna skapat förstördes av många anstormande folkslag, så levde romersk kultur och romerska seder kvar i generationer och århundraden. Så ock i glaset. Det kunde vi se under fyra dagar i romarnas fotspår. Men vi fick givetvis också se det som kom efter de romerska traditionerna. Det tyska, engelska, franska och italienska glaset från de senaste århundradena. I Rhendalens museer trängs det romerska glaset med sirliga venetianska dricksglas, emaljmålade tyska bägare och klumpiga franska jugendglas i överfångsteknik.
Det var lite svårt att vakna efter den skakiga färden med nattåget. Men vädret var vackert när jag steg ut på perrongen i Duisburg i hjärtat av Ruhrområdet. Ytterligare en 20 minuter lång resa återstod, nämligen till Krefeld. Passagen över Rhen tillåter en del spekulationer, men det är utan tvekan svårt att föreställa sig romerska legioner invid stränder där industrier nu har merparten av marken eller fredliga bosättningar där motorvägar, järnvägar och bostäder trängs om utrymmet. I vårens tid är dock det mesta vackert. Lövträden var nyss utslagna, syrenerna blommade, och av de beryktade luftföroreningarna kändes inte mycket.
Stadsdelen Linn är den äldsta kärnan i staden Krefeld. En smal gata med gammal låg bebyggelse leder fram till en borg med medeltida anor. 20 personer från Europa, Sovjet och USA hörsammade detta år ICOM:s kallelse och infann sig i Burg Linn för att under förmiddagen den 16 maj lyssna till föreläsningar om och diskutera belysning i montrar för glaspjäser. Ämnet är speciellt intressant för museer i ombyggnadstankar eller planer på förändring av gamla basutställningar.
Eftermiddagen ägnades åt Landschaftsmuseum der Niederrheins, beläget i anslutning till borgen. Museet, som egentligen ligger lite vid sidan om allfarvägen, har en mycket fin samling romerskt och frankiskt glas framgrävt i staden Krefeld och dess omgivningar. Runt det romerska lägret Gellep finns en begravningsplats, där mer än 4000 gravar undersökts till dags dato. Resultatet är fantastiskt vad beträffar provincialromerskt glas. I större delen av museets bottenvåning visas skålar, fat, flaskor, bägare och så vidare i gröntonat glas. Det mesta är mycket välbevarat, och den som sett romerska glasfynd från svenska utgrävningar känner igen sig. Föremålen spred sig nämligen via olika handelsvägar till Skandinavien.
De flesta av fynden Krefeld är frihandsblåst glas. Men här finns även pjäser, som utan tvekan är formblåsta. Enkla dekorationer i form av slipning finns också. Fynden härrör från tiden för Kristi födelse och fram till 600-talet. Det är alltså frågan om kontinuitet in i frankisk tid. Frankerna bredde efter romarrikets sönderfall ut sig från den belgiska kusten in över det nuvarande Ruhrområdet. I söder nådde de till Trier och Metz och i öster till Thüringen.
Men så ut igen i den sena eftermiddagssolen. En buss förde oss mot nordväst, och hela tiden fanns kontakten med floden. Återigen jämförelse mellan då och nu, mellan det landskap som behärskades av romarna och det som behärskas av den totalexploaterande nutiden. Den snabba färden utmed Autobahn leder inte ens till gissningar hur allting en gång såg ut, det är bara att konstatera att romarna är arkeologernas och museernas problem. Bussfärden gick in i Holland, närmare bestämt till Nijmegen, som också ligger invid Rhen. Här vid denna jämförelsevis nordliga punkt finns rika romerska kulturlager, och det lokala museet kunde visa upp imponerande samlingar glas. Luckor i månget historiskt vetande fylldes en smula samtidigt som alla var rörande överens om att ofantligt mycket återstår att ta fram under gator och hus. En sen kvälls snabba bussfärd tillbaka till Krefeld avslutade en lyckad dag.
Dagboken är vidlyftig, och den berättar att förmiddagen den 17 maj ägnades åt föredrag och diskussioner. Ett speciellt ämne togs upp, nämligen förfalskningar och efterbildningar. Konstmuseet i Düsseldorf visar denna sommar en utställning i detta delikata ämne. Mången glaspjäs är lättförfalskad förutsatt att en skicklig yrkesman gör sitt bästa. I många fall kan bara starkt specialiserade forskare med lång träning avgöra föremålens äkthet, och det gäller alltså för såväl museer som privatsamlare att verkligen se upp när romerska skålar, frankiska bägare eller tyska praktpokaler utbjuds till salu. Detta kunde var och en se under eftermiddagens besök i Düsseldorf, där den nyöppnade förfalskningsutställningen gav prov på efterbildningar, som för en otränad lekman är praktiskt taget omöjliga att skilja från förebilden.
Konstmuseet i Düsseldorf är en stor upplevelse. Den jättelika byggnaden rymmer – som namnet anger – konst och konsthantverk i alla de former. Glassamlingen uppgår till ca 4000 nummer, och det allra mesta är av mycket hög kvalitet. Kärnan utgörs av stora donationer, men museets politik har varit att genom systematiska inköp skapa en representativ samling av glas från alla tider. Och man har verkligen lyckats. Egentligen saknas ingenting. I monter efter monter kan utvecklingen från Iran och Egypten och fram till vår tid följas. För egen del fascinerades jag kanske mest av den enorma samlingen franskt jugendglas samt av en monter med mycket fint lampbearbetat glas från åren 1896-1900. Den moderna avdelningen visade sig innehålla några hyllor representativt svenskt glas. Vandringen avslutades i ett för allmänheten öppet studiemagasin, som – förutom en salig blandning glaspjäser – i pedagogiskt uppbyggda montrar visar glasmassans sammansättning och metoderna att bearbeta den. En mycket nöjd ICOM-grupplämnade museet för att avsluta dagen hos en privatsamlare, vars kollektion av huvudsakligen moderna tjeckiska dricksglas starkt kontrasterade mot vad vi tidigare sett.
Den romerska bosättningen Colonia ändrade under tidernas lopp sitt namn till Köln. Staden är ju också känd för sin domkyrka, vars karakteristiska profil syns ur alla möjliga vinklar. Själv har jag alltid tyckt mycket bra om Kölnerdomer. Jag blev därför denna gång en smula förvånad när jag under promenaden längs järnvägsbron från andra sidan Rhen såg hur det nybyggda Römisch-Germanisches museum på ett mycket okänsligt sätt uppförts bara några få meter från katedralen. Förklaringen fick jag senare, och den ger måhända en liten smula förlåtelse. Nära domen fann arkeologer ett praktfullt romerskt mosaikgolv. Enda möjligheten att rädda detta var att låta det ligga kvar. Alltså lät man ett hörn av museet omfatta mosaiken, och den kan nu beskådas uppifrån genom flera av museets våningar.
Det var på förmiddagen den 18 maj, som vi steg in i Römisch-Germanisches museum. Eller kanske rättare sagt trängde oss in, för hundratals skolbarn fyllde entréhallen och utställningarna. Allt är mycket oömt byggt, och det behövdes verkligen, eftersom slitaget annars skulle vara enormt. Det årliga besökarantalet räknas i hundratusental, och det torde vid de flesta tidpunkter vara svårt att här se någonting i lugn och ro.
Alltväl, museet är – som namnet antyder – ett museum romersk och germansk förhistoria, men det romerska och den romerska traditionen dominerar helt. Allt är framgrävt i Köln, och det är frågan om mängder av föremål av mycket hög kvalitet. Samtidigt vet man att det mesta ligger kvar under jord. I själva verket vilar största delen av det centrala Köln på mäktiga förhistoriska kulturlager.
Man har inte på något sätt renodlat glaset. Det visas i sitt naturliga sammanhang bland andra romerska föremålsslag från olika romerska perioder. Men mängden glas ger ändå en antydan om vilken oerhört stor roll materialet måste ha spelat i livsföringen hos de mer välsituerade romarna och frankerna. Jag lämnade museet med en känsla av att ha rusat igenom alldeles för hastigt. Ett återbesök står därför högt på min önskelista.
Färden gick vidare ut i Kölns förorter, närmare bestämt till Funke Kaiser-samlingen, en stor privat samling med framför allt franskt jugendglas från omkring 1900. Beståndsdelarna i denna oerhört imponerande kollektion inköptes medan priserna ännu tillät någon att förvärva Gallé-pjäser i alla de former och storlekar. Samlingen – som efter innehavarens bortgång skall tillfalla Kunstgewerbemuseum i Köln – förvaras i en stor villa.
Vi följde romarna söderut till Bonn, där Rheinisches Landesmuseum utan att bjuda på några som helst nya överraskningar visade upp romerskt glas i flera av de former vi vant oss vid under tre dagar. Men föremålen var inte många, och detta faktum låter oss ana att bosättningarna tunnas ut åt detta håll. Visserligen fanns romarna lite längre söderut i Koblenz där Mosel rinner ut i Rhen, men kulturlagrens storlek och föremålens mängd ger vid handen att centrum låg i Köln och dess närhet. Det var en nöjd ICOM-grupp, som på kvällen i Bonn officiellt avslutade kongressen.
Rhen rinner som bekant genom Holland och ut i Atlanten vid Rotterdam. Amsterdam kan därför synas ligga en smula vid sidan om det kongressen var ute efter, men det hindrade inte att vi några stycken tog ett sent kvällståg till kanalernas stad för att under lördagen den 19 maj ta del av de rika glassamlingarna i Rijksmuseum. Och lördagsmorgonen bjöd på vackert väder. Vi satt på en bänk utanför den stora vackra museibyggnaden med Rembrandt-skatterna och väntade på vår holländske kollega. Turistbussarna med japaner, svenskar och amerikaner körde fram så fort museet öppnat.
Rijksmuseum har betydande glassamlingar från många epoker, och det som den vanlige besökaren ser i utställningslokalerna är ett representativt urval av det som finns bakom kulisserna på vindar och i källare. Men vi fick se allt, och det tog en dag. Hissar upp och hissar ned, långa vandringar i smala prång fram till stora ljusa studiemagasin. På kvällen försökte jag summera en smula och konstaterade att jag sett tusentals och fotograferat hundratals glasbitar under 4 dagar. Det kändes därför en smula underligt att ombord på nattåget mot Köpenhamn få en klar och genomskinlig plastmugg att dricka ur.
Någon frågar sig kanske om syftet med en ICOM-grupp är att åka omkring, ha roligt och se på museer. Visst har man trevligt, men det gör ju bara allting så mycket lättare. Det första och viktigaste syftet är att träffa kolleger från andra specialmuseer, utbyta alla slags erfarenheter och göra upp planer på samarbete, exempelvis utbyte av vandringsutställningar över gränserna. Det andra syftet är att vidareutbilda genom studier i andra museer. Allt leder till ett kontaktnät, där vi byter böcker, kataloger, foton och så vidare. Smålands museum har under årens lopp tillförts en mängd böcker och arkivalier som en direkt följd av det internationella samarbetet.
Nästa år kommer ICOM-gruppen för glasmuseer och glassamlingar till Växjö för att under tre dagar mötas i Smålands museum. Vi hoppas också kunna arrangera resor till våra glasbruk så att museirepresentanterna får se med vilken skicklighet de svenska bidragen i deras samlingar tillverkas. Personligen tror jag att ICOM-gruppens besök i Sverige kan komma att betyda fördjupad kännedom utomlands om svenskt glas och dess kvalitet.
Lars Thor
Ursprunglig publicering i Smålandsposten den 8 och 9 augusti 1979.
Kommentaren från nutiden:
Jodå, ICOM- gruppen kom till Växjö och vi hade ett bra möte. Så här efteråt minns jag framför allt resan på Helgasjön med ångaren THOR. Det var en stilla försommarkväll, sjön låg spegelblank och en buffé stod uppdukad i aktersalongen. Det var kanske det som gjorde att jag fick ta över ordförandeskapet i gruppen. Det var en inte alltför betungande men trivsam uppgift som förde mig till ytterligare ett antal museer i Europa. Vi får se om jag kan hitta fler av de artiklar som publicerades i Smålandsposten i spåren av resorna.
17 feb 2014
Glas i Rhendalen
Ett museum med stora specialsamlingar har oftast ett väl utbyggt kontaktnät både inom- och utomlands. Inom Unesco finns ICOM, det vill säga international council of museums, vars många grupper varje år för samman specialister i olika ämnen till konferenser och erfarenhetsutbyte. Eftersom Smålands museum i Växjö har en av Europas mest omfattande glassamlingar är det helt naturligt att museet som enda svenska representant deltar i ICOM-gruppen för glasmuseer och glassamlingar. Till denna grupp finns mer än 60 museer från praktiskt taget hela världen anslutna. Eftersom de flesta institutionerna är europeiska, träffas man av praktiska skäl i Europa en gång om året. Detta år blev Rhendalen från Bonn till Nijmegen vår mötesplats.
Romarna var goda glastillverkare. De ärvde konsten från de äldre kulturerna i mellanöstern, men de utvecklade glaset rent tekniskt genom att ta glasblåsarpipan i hantverkets tjänst. Därmed inträdde vad vi med ett modernt ord kallar rationalisering, och glaset övergick från att vara en lyxartikel till att mera bli vardagsvara. Glasfynden i romarrikets kärna Italien är givetvis oräkneliga, men det visar sig att glaset och glastillverkningen följde med utanför moderlandet. Just Rhendalen är kanske det bästa exemplet på detta.
Länge var romarriket världens medelpunkt. Eller skall vi påstå att det – bortsett från de av romarna kanske okända kulturerna på andra sidan jordklotet – utgjorde hela den egentliga civilisationen. Caesar är ju ett för oss alla känt namn, och Caesar företog i spetsen för de romerska legionerna sina berömda erövringståg norrut och in i Germanien under århundradet före Kristi födelse. Kolonier grundades lite varstans, och förutom i många andra skriftliga och arkeologiska källor kan man följa bosättningarna i glastillverkningen. Betydande fyndplatser finns – förutom i Rhendalen – i södra England, nordvästra Frankrike, Rhonedalen, områdena kring Krim, Mesopotamien, östra Medelhavet och Egypten. 500 år av romersk glashantering ligger kvar i jorden eller finns i museerna, framgrävda av flera arkeologgenerationer.
Men alla sagor har ett slut. Romarriket var för stort, och det föll sönder. De underkuvade folken reste sig samtidigt som inre stridigheter ledde till problem i moderlandet Italien. Legionerna kunde inte motstå trycket norrifrån, och under 400-talet efter Kristus drog germanerna in över medelhavsområdet. I Sverige kallar vi epoken folkvandringstid. Men man klipper inte av trådar och traditioner över en natt. Även om mycket av det romarna skapat förstördes av många anstormande folkslag, så levde romersk kultur och romerska seder kvar i generationer och århundraden. Så ock i glaset. Det kunde vi se under fyra dagar i romarnas fotspår. Men vi fick givetvis också se det som kom efter de romerska traditionerna. Det tyska, engelska, franska och italienska glaset från de senaste århundradena. I Rhendalens museer trängs det romerska glaset med sirliga venetianska dricksglas, emaljmålade tyska bägare och klumpiga franska jugendglas i överfångsteknik.
Det var lite svårt att vakna efter den skakiga färden med nattåget. Men vädret var vackert när jag steg ut på perrongen i Duisburg i hjärtat av Ruhrområdet. Ytterligare en 20 minuter lång resa återstod, nämligen till Krefeld. Passagen över Rhen tillåter en del spekulationer, men det är utan tvekan svårt att föreställa sig romerska legioner invid stränder där industrier nu har merparten av marken eller fredliga bosättningar där motorvägar, järnvägar och bostäder trängs om utrymmet. I vårens tid är dock det mesta vackert. Lövträden var nyss utslagna, syrenerna blommade, och av de beryktade luftföroreningarna kändes inte mycket.
Stadsdelen Linn är den äldsta kärnan i staden Krefeld. En smal gata med gammal låg bebyggelse leder fram till en borg med medeltida anor. 20 personer från Europa, Sovjet och USA hörsammade detta år ICOM:s kallelse och infann sig i Burg Linn för att under förmiddagen den 16 maj lyssna till föreläsningar om och diskutera belysning i montrar för glaspjäser. Ämnet är speciellt intressant för museer i ombyggnadstankar eller planer på förändring av gamla basutställningar.
Eftermiddagen ägnades åt Landschaftsmuseum der Niederrheins, beläget i anslutning till borgen. Museet, som egentligen ligger lite vid sidan om allfarvägen, har en mycket fin samling romerskt och frankiskt glas framgrävt i staden Krefeld och dess omgivningar. Runt det romerska lägret Gellep finns en begravningsplats, där mer än 4000 gravar undersökts till dags dato. Resultatet är fantastiskt vad beträffar provincialromerskt glas. I större delen av museets bottenvåning visas skålar, fat, flaskor, bägare och så vidare i gröntonat glas. Det mesta är mycket välbevarat, och den som sett romerska glasfynd från svenska utgrävningar känner igen sig. Föremålen spred sig nämligen via olika handelsvägar till Skandinavien.
De flesta av fynden Krefeld är frihandsblåst glas. Men här finns även pjäser, som utan tvekan är formblåsta. Enkla dekorationer i form av slipning finns också. Fynden härrör från tiden för Kristi födelse och fram till 600-talet. Det är alltså frågan om kontinuitet in i frankisk tid. Frankerna bredde efter romarrikets sönderfall ut sig från den belgiska kusten in över det nuvarande Ruhrområdet. I söder nådde de till Trier och Metz och i öster till Thüringen.
Men så ut igen i den sena eftermiddagssolen. En buss förde oss mot nordväst, och hela tiden fanns kontakten med floden. Återigen jämförelse mellan då och nu, mellan det landskap som behärskades av romarna och det som behärskas av den totalexploaterande nutiden. Den snabba färden utmed Autobahn leder inte ens till gissningar hur allting en gång såg ut, det är bara att konstatera att romarna är arkeologernas och museernas problem. Bussfärden gick in i Holland, närmare bestämt till Nijmegen, som också ligger invid Rhen. Här vid denna jämförelsevis nordliga punkt finns rika romerska kulturlager, och det lokala museet kunde visa upp imponerande samlingar glas. Luckor i månget historiskt vetande fylldes en smula samtidigt som alla var rörande överens om att ofantligt mycket återstår att ta fram under gator och hus. En sen kvälls snabba bussfärd tillbaka till Krefeld avslutade en lyckad dag.
Dagboken är vidlyftig, och den berättar att förmiddagen den 17 maj ägnades åt föredrag och diskussioner. Ett speciellt ämne togs upp, nämligen förfalskningar och efterbildningar. Konstmuseet i Düsseldorf visar denna sommar en utställning i detta delikata ämne. Mången glaspjäs är lättförfalskad förutsatt att en skicklig yrkesman gör sitt bästa. I många fall kan bara starkt specialiserade forskare med lång träning avgöra föremålens äkthet, och det gäller alltså för såväl museer som privatsamlare att verkligen se upp när romerska skålar, frankiska bägare eller tyska praktpokaler utbjuds till salu. Detta kunde var och en se under eftermiddagens besök i Düsseldorf, där den nyöppnade förfalskningsutställningen gav prov på efterbildningar, som för en otränad lekman är praktiskt taget omöjliga att skilja från förebilden.
Konstmuseet i Düsseldorf är en stor upplevelse. Den jättelika byggnaden rymmer – som namnet anger – konst och konsthantverk i alla de former. Glassamlingen uppgår till ca 4000 nummer, och det allra mesta är av mycket hög kvalitet. Kärnan utgörs av stora donationer, men museets politik har varit att genom systematiska inköp skapa en representativ samling av glas från alla tider. Och man har verkligen lyckats. Egentligen saknas ingenting. I monter efter monter kan utvecklingen från Iran och Egypten och fram till vår tid följas. För egen del fascinerades jag kanske mest av den enorma samlingen franskt jugendglas samt av en monter med mycket fint lampbearbetat glas från åren 1896-1900. Den moderna avdelningen visade sig innehålla några hyllor representativt svenskt glas. Vandringen avslutades i ett för allmänheten öppet studiemagasin, som – förutom en salig blandning glaspjäser – i pedagogiskt uppbyggda montrar visar glasmassans sammansättning och metoderna att bearbeta den. En mycket nöjd ICOM-grupplämnade museet för att avsluta dagen hos en privatsamlare, vars kollektion av huvudsakligen moderna tjeckiska dricksglas starkt kontrasterade mot vad vi tidigare sett.
Den romerska bosättningen Colonia ändrade under tidernas lopp sitt namn till Köln. Staden är ju också känd för sin domkyrka, vars karakteristiska profil syns ur alla möjliga vinklar. Själv har jag alltid tyckt mycket bra om Kölnerdomer. Jag blev därför denna gång en smula förvånad när jag under promenaden längs järnvägsbron från andra sidan Rhen såg hur det nybyggda Römisch-Germanisches museum på ett mycket okänsligt sätt uppförts bara några få meter från katedralen. Förklaringen fick jag senare, och den ger måhända en liten smula förlåtelse. Nära domen fann arkeologer ett praktfullt romerskt mosaikgolv. Enda möjligheten att rädda detta var att låta det ligga kvar. Alltså lät man ett hörn av museet omfatta mosaiken, och den kan nu beskådas uppifrån genom flera av museets våningar.
Det var på förmiddagen den 18 maj, som vi steg in i Römisch-Germanisches museum. Eller kanske rättare sagt trängde oss in, för hundratals skolbarn fyllde entréhallen och utställningarna. Allt är mycket oömt byggt, och det behövdes verkligen, eftersom slitaget annars skulle vara enormt. Det årliga besökarantalet räknas i hundratusental, och det torde vid de flesta tidpunkter vara svårt att här se någonting i lugn och ro.
Alltväl, museet är – som namnet antyder – ett museum romersk och germansk förhistoria, men det romerska och den romerska traditionen dominerar helt. Allt är framgrävt i Köln, och det är frågan om mängder av föremål av mycket hög kvalitet. Samtidigt vet man att det mesta ligger kvar under jord. I själva verket vilar största delen av det centrala Köln på mäktiga förhistoriska kulturlager.
Man har inte på något sätt renodlat glaset. Det visas i sitt naturliga sammanhang bland andra romerska föremålsslag från olika romerska perioder. Men mängden glas ger ändå en antydan om vilken oerhört stor roll materialet måste ha spelat i livsföringen hos de mer välsituerade romarna och frankerna. Jag lämnade museet med en känsla av att ha rusat igenom alldeles för hastigt. Ett återbesök står därför högt på min önskelista.
Färden gick vidare ut i Kölns förorter, närmare bestämt till Funke Kaiser-samlingen, en stor privat samling med framför allt franskt jugendglas från omkring 1900. Beståndsdelarna i denna oerhört imponerande kollektion inköptes medan priserna ännu tillät någon att förvärva Gallé-pjäser i alla de former och storlekar. Samlingen – som efter innehavarens bortgång skall tillfalla Kunstgewerbemuseum i Köln – förvaras i en stor villa.
Vi följde romarna söderut till Bonn, där Rheinisches Landesmuseum utan att bjuda på några som helst nya överraskningar visade upp romerskt glas i flera av de former vi vant oss vid under tre dagar. Men föremålen var inte många, och detta faktum låter oss ana att bosättningarna tunnas ut åt detta håll. Visserligen fanns romarna lite längre söderut i Koblenz där Mosel rinner ut i Rhen, men kulturlagrens storlek och föremålens mängd ger vid handen att centrum låg i Köln och dess närhet. Det var en nöjd ICOM-grupp, som på kvällen i Bonn officiellt avslutade kongressen.
Rhen rinner som bekant genom Holland och ut i Atlanten vid Rotterdam. Amsterdam kan därför synas ligga en smula vid sidan om det kongressen var ute efter, men det hindrade inte att vi några stycken tog ett sent kvällståg till kanalernas stad för att under lördagen den 19 maj ta del av de rika glassamlingarna i Rijksmuseum. Och lördagsmorgonen bjöd på vackert väder. Vi satt på en bänk utanför den stora vackra museibyggnaden med Rembrandt-skatterna och väntade på vår holländske kollega. Turistbussarna med japaner, svenskar och amerikaner körde fram så fort museet öppnat.
Rijksmuseum har betydande glassamlingar från många epoker, och det som den vanlige besökaren ser i utställningslokalerna är ett representativt urval av det som finns bakom kulisserna på vindar och i källare. Men vi fick se allt, och det tog en dag. Hissar upp och hissar ned, långa vandringar i smala prång fram till stora ljusa studiemagasin. På kvällen försökte jag summera en smula och konstaterade att jag sett tusentals och fotograferat hundratals glasbitar under 4 dagar. Det kändes därför en smula underligt att ombord på nattåget mot Köpenhamn få en klar och genomskinlig plastmugg att dricka ur.
Någon frågar sig kanske om syftet med en ICOM-grupp är att åka omkring, ha roligt och se på museer. Visst har man trevligt, men det gör ju bara allting så mycket lättare. Det första och viktigaste syftet är att träffa kolleger från andra specialmuseer, utbyta alla slags erfarenheter och göra upp planer på samarbete, exempelvis utbyte av vandringsutställningar över gränserna. Det andra syftet är att vidareutbilda genom studier i andra museer. Allt leder till ett kontaktnät, där vi byter böcker, kataloger, foton och så vidare. Smålands museum har under årens lopp tillförts en mängd böcker och arkivalier som en direkt följd av det internationella samarbetet.
Nästa år kommer ICOM-gruppen för glasmuseer och glassamlingar till Växjö för att under tre dagar mötas i Smålands museum. Vi hoppas också kunna arrangera resor till våra glasbruk så att museirepresentanterna får se med vilken skicklighet de svenska bidragen i deras samlingar tillverkas. Personligen tror jag att ICOM-gruppens besök i Sverige kan komma att betyda fördjupad kännedom utomlands om svenskt glas och dess kvalitet.
Lars Thor
Ursprunglig publicering i Smålandsposten den 8 och 9 augusti 1979.
Kommentaren från nutiden:
Jodå, ICOM- gruppen kom till Växjö och vi hade ett bra möte. Så här efteråt minns jag framför allt resan på Helgasjön med ångaren THOR. Det var en stilla försommarkväll, sjön låg spegelblank och en buffé stod uppdukad i aktersalongen. Det var kanske det som gjorde att jag fick ta över ordförandeskapet i gruppen. Det var en inte alltför betungande men trivsam uppgift som förde mig till ytterligare ett antal museer i Europa. Vi får se om jag kan hitta fler av de artiklar som publicerades i Smålandsposten i spåren av resorna.