Byggnadsvårdsåret 1975 är slut, men detta faktum får inte ge anledning förmoda att intresset för äldre byggnader och byggnadsmiljöer upphörde när 1976 tog vid. Tvärtom, en av förutsättningarna för byggnadsvårdsåret var ju att initiera ett ökat intresse för såväl unika byggnader som för vardagsmiljöer. Givetvis är det svårt att mäta effekten av de aktiviteter som genomförts, men säkert är att medvetenheten om den äldre bebyggelsens värde ökat. Detta ger i sin tur en god grund för de kommande årens debatt om bevarandeproblem såväl i stadsbygd som på landsbygd.
Samtidigt som äldre byggnader utgör en mycket väsentlig del av vårt kulturarv är de förgängliga ting. Såväl tidens tand som krigshärjningar, bränder och ändrade stadsplaner har utplånat åtskilligt. Samtidigt har tekniken ändrat förutsättningarna för livsmönster och boendeformer. Ökad resurskonsumtion har dessutom lett till rivningar av byggnader som mycket väl kunnat leva vidare och som i sig själva innehållit stort kapitalvärde. När ett hus revs i äldre tid tillvaratogs alla delar som var möjliga att återanvända. Idag körs det mesta till en kommunal byggnadstipp.
Låt oss sätta in problematiken i dess historiska sammanhang och då först konstatera att bara enstaka byggnadsrester finns bevarade från förhistorisk tid i vårt land. Betraktar man sedan medeltiden, så finner man att några monumentalbyggnader återstår idag. Det rör sig främst om kyrkor i sten och trä, slott och borgar samt hus i några få bevarade stadskärnor. Bondens hus, uppförda i trä, har för länge sedan skattat åt förgängelsen och kan bara rekonstrueras. Tiden 1500-1800 har mer att ge, och från dessa århundraden återstår kyrkor, statliga och privata monumentalbyggnader, herrgårdar och ett mycket litet antal allmogehus.
Med viss överdrift hävdas att det svenska samhället var statiskt till omkring 1800. Folkmängden ökade långsamt för att vid sekelskiftet 1700-1800 uppgå till knappt 2,5 miljoner. I runt tal 90% av befolkningen hade sin försörjning i jordbruket. Men en bit in på 1800-talet börjar saker och ting hända, dödligheten minskar och folkökningen sker allt snabbare. Esaias Tegnér fann att fenomenet berodde på ”freden, vaccinet och potäterna”, och i detta påstående låg en betydande sanning. Bättre försörjning, frånvaron av krig och begynnande teknik ledde till att allt fler överlevde och levde längre. Den så kallade industriella revolutionen under 1800-talet medförde ett komplicerat samspel mellan folkökning, industrialisering och emigration. På landsbygden rationaliserades jordbruket genom förbättrade redskap och laga skifte, befolkningsöverskottet blev torpare, begav sig till städernas industrier eller emigrerade. 1900 uppgick Sveriges folkmängd till drygt 5 miljoner. Således en fördubbling på hundra år trots emigrationen.
Den snabba utvecklingen under 1800-talet satte givetvis sina spår hos byggnader, bebyggelsemönster och kulturlandskap. På landsbygden blev medeltidskyrkorna ofta för små, varför de ersattes med större byggnader. Genom laga skiftet flyttades många gårdar ut från bykärnorna, nya mangårdsbyggnader och ekonomihus uppfördes. Hustyperna förändrades, och de tidigare så vanliga ryggåsstugorna ersattes med tvåvånings timrade byggnader. Torvtaket fick efter hand ge vika för sticktaket. Relativt sett blev bönderna mer välbärgade, men man får inte glömma den fattigare delen av befolkningen, som uppförde torp- och backstugor på ofri grund i de gamla byarnas utkanter. Stations- och brukssamhällen uppstod. Åtskilliga städer växte radikalt. Dock rördes sällan de gamla stadskärnorna, som ju av tradition hyst den välbärgade delen av befolkningen och vars byggnader representerade betydande kapital. Industrierna med tillhörande arbetarbebyggelse växte i stället upp i städernas utkanter, och oftast var de nya stadsdelarna planlösa och hopgyttrade. Byggnaderna, som uppfördes i all hast, fick i många fall karaktär av skjul och hade kort livslängd. Undantag utgör här vissa industribyggnader, som med stora kapitalinsatser gavs en mycket gedigen utformning.
Under vårt eget århundrade har utvecklingen accelererat. Rationaliseringen i jordbruket har fortsatt i allt snabbare takt, och över 90 % av befolkningen har nu sin försörjning i andra yrken än jordbruk. Landsbygden har utarmats samtidigt som tätorterna vuxit. Husen på landet moderniseras, förfaller eller övergår till att bli fritidsbostäder. I städerna har tillkommit nya stadsdelar, och 1910- 20- 30- tal och så vidare kan på många håll utläsas som en form av årsringar. Stadskärnorna har utarmats, sanerats, kontoriserats och i görligaste mån omvandlats för att passa bilsamhället. Många hus med högt kulturhistoriskt värde fick framför allt under 1960-talet ge plats för moderna bostads- affärs- och kontorskomplex. Man får i det sammanhanget ej heller glömma att byggtekniken rationaliserats och medfört införandet av nya material, väsensskilda från de gamla.
Av historien lär vi att de flesta byggnader som ingår i vår dagliga omgivning är av yngre datum. Ju längre vi går tillbaka i tiden, desto färre representanter för en viss tids byggnadsskick finner vi. Men vi lär också att vissa typer av byggnader haft bättre förutsättningar för överlevande än andra. Detta gäller framför allt slott, borgar, herrgårdar, stenbyggnader i städer och kyrkor. Samtliga dessa är uttryck för stora resurser i kapital och gedigen byggnadsteknik. Man kan i detta sammanhang jämföra byggnader med kläder. Bonden utnyttjade såväl hus som kläder tills de var utslitna. De högre stånden byggde gedigna hus som underhölls väl, och de slängde eller hängde undan sina kläder så snart de passerats av tidens modestilar. Även denna jämförelse förklarar i viss mån varför vi har så få äldre allmogebyggnader och varför museerna har så gott om högreståndskläder och uniformer men knappast några exempel på bondens vardagskläder.
Hur skall man då i denna komplexa bild definiera begreppet byggnadsvård? Vilka resurser står till förfogande, och vilka är förutsättningarna för bedrivande av ett aktivt bevaringsprogram i en snabbt föränderlig tid? Låt oss börja med monumentvården och det unika byggnadsbeståndet.
Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 åtnjuter samtliga kyrkor i landet skydd. Samma kungörelse stadgar att kulturhistoriskt märkliga byggnader i allmän ägo kan förklaras som byggnadsminnesmärken. Enligt lag den 9 december 1960 kan märkliga byggnader i enskild ägo förklaras som byggnadsminnen. Antalet kyrkor i landet är cirka tre tusen, antalet byggnadsminnesmärken och byggnadsminnen är tillsammans cirka sex hundra. Det är sålunda ett ytterst ringa antal unika monument som skyddas genom lagstiftning, men det är självklart att listan över byggnadsminnen skulle kunna öka väsentligt om bara resurser funnes att genomföra byggnadsminnesförklaringar. Den största delen av byggnadsbeståndet, de vardagliga byggnaderna och byggnadsmiljöerna, åtnjuter inget lagligt skydd. Vissa styrmedel finns emellertid genom §35 a i byggnadslagen, vari sägs att byggnadsnämnd kan belägga byggnader med rivningsförbud i högst fem år, samt genom 38 § i byggnadsstadgan, vari sägs att byggnad av värde från bland annat kulturhistorisk synpunkt icke må förvanskas. Men sedan är det i stort sett slut med et allmännas möjligheter att med laginstrument styra utvecklingen ur bevarandesynvinkel.
Nu är det naturligtvis så att de främsta byggnadsbevararna – eller byggnadsfördärvarna – är fastighetsägarna. Åtgärder för bibehållande av äldre byggnader och bebyggelsekaraktärer måste därför i mycket hög grad inriktas mot upplysningar och hjälp till husägarna. Många felaktiga ombyggnader sker i rent oförstånd. Man kan gå så långt som att påstå att problematiken borde utvecklas till ett ”triangeldrama”, där de agerande är de kulturminnesvårdande institutionerna, fastighetsägarna och kommunernas olika planeringsorgan. En fjärde medagerande skymtar som hjälp åt alla tre de huvudagerande, nämligen de hantverkare som behärskar den teknik som bildar grundval för det äldre byggnadsbeståndet.
Genom det pågående arbetet med kommunöversikterna har ett stort steg tagits i rätt riktning. Landsantikvarierna levererar – i samråd med riksantikvarieämbetet – kulturminnesvårdens underlag till kommunerna. Samtidigt bedriver landsantikvarierna – oftast i samråd med länsstyrelserna – framgångsrik upplysningsverksamhet i kommunerna rörande förutsättningarna för det äldre byggnadsbeståndets framtid. Överallt är förståelsen stor för kulturminnesvårdens synpunkter, och detta kommer utan tvekan på sikt att leda till större varsamhet med byggnader även utanför de miljöer som redovisas i kommunöversikten. Samtidigt står naturligtvis landsantikvarierna till tjänst då det gäller råd och anvisningar i ombyggnads- och renoveringsfrågor åt enskilda. Bland annat gäller här att ta vara på och bevara karaktären hos de otaliga mangårdsbyggnaderna i Kronobergs län från 1800-talets slut. I sådana fall sker samarbete mellan landsantikvarien, fastighetsägarna, byggnadsnämnderna och hantverkarna.
I de äldre stadskärnorna arbetar man många gånger på annat sätt än på landsbygden. Här är det mestadels frågan om att ställa de kulturhistoriska intressena mot exploateringstrycket och samhällsnyttan. Fastighetsägarna är på grund av höga markpriser och utnyttjandeintresse för central tomtmark inställda på att maximalt utnyttja de exploateringstal som uppställs. I en sådan situation kommer helt naturligt bevarandeanspråken lätt till korta, särskilt som äldre byggnader oftast är svåra att omändra till ny funktion. Ett intressant försök görs för närvarande i Växjö. Smålands museum har där på uppdrag av kommunens byggnads- och kulturnämnder genomfört en kulturhistorisk byggnadsinventering som komplement till centrumutredningen. När kommunen nu arbetar med avlösningsplan för Växjö centrum anpassas exploateringstalen hos de fastigheter museet föreslagit till bevarande till befintliga förhållanden. Detta ger två viktiga resultat. För det första behålls skalan och karaktären hos staden vid nybyggnation, för det andra torde intresset öka för bibehållande av de äldre husen i och med att exploateringsgraden inte nämnvärt kan ökas vid nyproduktion.
Av det sagda framgår att kulturminnesvården framför allt måste verka med upplysning och rådgivning i intimt samarbete med fastighetsägare och planeringsmyndigheter. Därvid är det naturligtvis mycket väsentligt att ha ett gediget underlagsmaterial. Detta åstadkommes genom systematiska byggnadsinventeringar, som utförs av länsmuseerna i samråd med kommunerna. Det är också naturligt att kommunerna bekostar byggnadsinventeringarna, eftersom resultatet efter utvärdering bildar grundval för kommunernas bedömningar i frågor som rör kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. En byggnadsinventering kan också på grund av sitt rikhaltiga bildmaterial ha betydelse ur pedagogisk synvinkel. En utställning eller en publikation kan ha stort värde för en bred allmänhet som underlag för fördjupad diskussion och analys. Det publicerade materialet kan också användas av skolorna i undervisningen. Husfasader och bebyggelsemiljöer berör ju i högsta grad oss alla, eftersom de är en del av vår vardagsmiljö och invanda omgivning.
Skall man bevara alla gamla hus? Nej, naturligtvis inte. På sikt bör läget fixeras genom kulturhistoriska byggnadsinventeringar. Efter utvärdering kan man få fram ett bestånd av byggnader som på grund av ålder, läge i landskapet, karaktäristiska särdrag, stadsbild, vetenskapligt kriterium och så vidare bör bevaras för framtiden. Instrumenten för säkerställande får sedan lov att diskuteras från fall till fall, men man skall ingalunda hysa några illusioner om att allt som föreslås till bevarande verkligen kommer att sparas. Speciellt gäller detta industrimonument och andra byggnader som mist sin funktion och för vilka en förändrad användning är svår att åstadkomma. I detta sammanhang bör även påpekas att byggnader utan funktion bör bevaras endast under förutsättning att de är unika och att de som historiska monument fyller ett ändamål på den plats där de en gång uppfördes.
4–5 november 1975 arrangerade nationalkommittén för byggnadsvårdsåret slutkonferens i gamla riksdagshuset i Stockholm. Mötet samlade omkring 200 deltagare, och planverkets generaldirektör Lennart Holm inledde med en provokation. Han indelade byggnadsvårdarna i tre kategorier, nämligen de konservatorskonservativa, kulturskribenterna och de som omfattas av byalagsmentaliteten. Naturligtvis kom inte Lennart Holm att stå oemotsagd. Ju fler inlägg som gjordes under de två dagarna, desto klarare framstod intrycket av stridiga viljor, olika meningar och byggnadsvårdsproblemets komplexitet. Men till slut var många eniga om att byggnadsvård kräver samarbete på olika sätt och över många gränser. Lennart Holms tre kategorier utökades till det flerdubbla antalet, och deltagarna skildes i övertygelsen att byggnadsvårdsåret blivit till en god inkörsport för de kommande årens arbete och öppnat fler frågeställningar än man kunnat ana före1975.
/Lars Thor
Den här uppsatsen publicerades i början av 1976 som kulturartikel i Smålandsposten. Det här var en tid då det som då kallades kulturminnesvård var under omstöpning på så sätt att länsstyrelserna från den 1 juli skulle överta beslutanderätten i kulturminnesvårdens speciallagstiftning från Riksantikvarieämbetet. Samtidigt inrättades i varje länsstyrelse en tjänst som länsantikvarie. I fortsättningen skulle det regionala kulturminnesarbetet ske genom intimt samarbete mellan länsmuseum och länsstyrelse.
Mycket av den lagstiftning som nämns i artikeln är idag av annat slag eller framträder i annan skepnad även om andemeningen är densamma. Många av dagens utövare av det som idag kallas kulturmiljövård känner sig kanske inte helt hemma i skildringens detaljer.
Det allra viktigaste var dock att året 1975 gjorts till ett nationellt byggnadsvårdsår under parollen ”Låt husen leva”. Vi som då arbetade i museivärlden tog uppgiften på djupaste allvar och genomförde en lång rad aktiviteter i samarbete med statliga myndigheter, skolor och kommuner. Det var en härlig tid att vara verksam i!
21 nov 2019
Förutsättningar för byggnadsvård
Byggnadsvårdsåret 1975 är slut, men detta faktum får inte ge anledning förmoda att intresset för äldre byggnader och byggnadsmiljöer upphörde när 1976 tog vid. Tvärtom, en av förutsättningarna för byggnadsvårdsåret var ju att initiera ett ökat intresse för såväl unika byggnader som för vardagsmiljöer. Givetvis är det svårt att mäta effekten av de aktiviteter som genomförts, men säkert är att medvetenheten om den äldre bebyggelsens värde ökat. Detta ger i sin tur en god grund för de kommande årens debatt om bevarandeproblem såväl i stadsbygd som på landsbygd.
Samtidigt som äldre byggnader utgör en mycket väsentlig del av vårt kulturarv är de förgängliga ting. Såväl tidens tand som krigshärjningar, bränder och ändrade stadsplaner har utplånat åtskilligt. Samtidigt har tekniken ändrat förutsättningarna för livsmönster och boendeformer. Ökad resurskonsumtion har dessutom lett till rivningar av byggnader som mycket väl kunnat leva vidare och som i sig själva innehållit stort kapitalvärde. När ett hus revs i äldre tid tillvaratogs alla delar som var möjliga att återanvända. Idag körs det mesta till en kommunal byggnadstipp.
Låt oss sätta in problematiken i dess historiska sammanhang och då först konstatera att bara enstaka byggnadsrester finns bevarade från förhistorisk tid i vårt land. Betraktar man sedan medeltiden, så finner man att några monumentalbyggnader återstår idag. Det rör sig främst om kyrkor i sten och trä, slott och borgar samt hus i några få bevarade stadskärnor. Bondens hus, uppförda i trä, har för länge sedan skattat åt förgängelsen och kan bara rekonstrueras. Tiden 1500-1800 har mer att ge, och från dessa århundraden återstår kyrkor, statliga och privata monumentalbyggnader, herrgårdar och ett mycket litet antal allmogehus.
Med viss överdrift hävdas att det svenska samhället var statiskt till omkring 1800. Folkmängden ökade långsamt för att vid sekelskiftet 1700-1800 uppgå till knappt 2,5 miljoner. I runt tal 90% av befolkningen hade sin försörjning i jordbruket. Men en bit in på 1800-talet börjar saker och ting hända, dödligheten minskar och folkökningen sker allt snabbare. Esaias Tegnér fann att fenomenet berodde på ”freden, vaccinet och potäterna”, och i detta påstående låg en betydande sanning. Bättre försörjning, frånvaron av krig och begynnande teknik ledde till att allt fler överlevde och levde längre. Den så kallade industriella revolutionen under 1800-talet medförde ett komplicerat samspel mellan folkökning, industrialisering och emigration. På landsbygden rationaliserades jordbruket genom förbättrade redskap och laga skifte, befolkningsöverskottet blev torpare, begav sig till städernas industrier eller emigrerade. 1900 uppgick Sveriges folkmängd till drygt 5 miljoner. Således en fördubbling på hundra år trots emigrationen.
Den snabba utvecklingen under 1800-talet satte givetvis sina spår hos byggnader, bebyggelsemönster och kulturlandskap. På landsbygden blev medeltidskyrkorna ofta för små, varför de ersattes med större byggnader. Genom laga skiftet flyttades många gårdar ut från bykärnorna, nya mangårdsbyggnader och ekonomihus uppfördes. Hustyperna förändrades, och de tidigare så vanliga ryggåsstugorna ersattes med tvåvånings timrade byggnader. Torvtaket fick efter hand ge vika för sticktaket. Relativt sett blev bönderna mer välbärgade, men man får inte glömma den fattigare delen av befolkningen, som uppförde torp- och backstugor på ofri grund i de gamla byarnas utkanter. Stations- och brukssamhällen uppstod. Åtskilliga städer växte radikalt. Dock rördes sällan de gamla stadskärnorna, som ju av tradition hyst den välbärgade delen av befolkningen och vars byggnader representerade betydande kapital. Industrierna med tillhörande arbetarbebyggelse växte i stället upp i städernas utkanter, och oftast var de nya stadsdelarna planlösa och hopgyttrade. Byggnaderna, som uppfördes i all hast, fick i många fall karaktär av skjul och hade kort livslängd. Undantag utgör här vissa industribyggnader, som med stora kapitalinsatser gavs en mycket gedigen utformning.
Under vårt eget århundrade har utvecklingen accelererat. Rationaliseringen i jordbruket har fortsatt i allt snabbare takt, och över 90 % av befolkningen har nu sin försörjning i andra yrken än jordbruk. Landsbygden har utarmats samtidigt som tätorterna vuxit. Husen på landet moderniseras, förfaller eller övergår till att bli fritidsbostäder. I städerna har tillkommit nya stadsdelar, och 1910- 20- 30- tal och så vidare kan på många håll utläsas som en form av årsringar. Stadskärnorna har utarmats, sanerats, kontoriserats och i görligaste mån omvandlats för att passa bilsamhället. Många hus med högt kulturhistoriskt värde fick framför allt under 1960-talet ge plats för moderna bostads- affärs- och kontorskomplex. Man får i det sammanhanget ej heller glömma att byggtekniken rationaliserats och medfört införandet av nya material, väsensskilda från de gamla.
Av historien lär vi att de flesta byggnader som ingår i vår dagliga omgivning är av yngre datum. Ju längre vi går tillbaka i tiden, desto färre representanter för en viss tids byggnadsskick finner vi. Men vi lär också att vissa typer av byggnader haft bättre förutsättningar för överlevande än andra. Detta gäller framför allt slott, borgar, herrgårdar, stenbyggnader i städer och kyrkor. Samtliga dessa är uttryck för stora resurser i kapital och gedigen byggnadsteknik. Man kan i detta sammanhang jämföra byggnader med kläder. Bonden utnyttjade såväl hus som kläder tills de var utslitna. De högre stånden byggde gedigna hus som underhölls väl, och de slängde eller hängde undan sina kläder så snart de passerats av tidens modestilar. Även denna jämförelse förklarar i viss mån varför vi har så få äldre allmogebyggnader och varför museerna har så gott om högreståndskläder och uniformer men knappast några exempel på bondens vardagskläder.
Hur skall man då i denna komplexa bild definiera begreppet byggnadsvård? Vilka resurser står till förfogande, och vilka är förutsättningarna för bedrivande av ett aktivt bevaringsprogram i en snabbt föränderlig tid? Låt oss börja med monumentvården och det unika byggnadsbeståndet.
Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 åtnjuter samtliga kyrkor i landet skydd. Samma kungörelse stadgar att kulturhistoriskt märkliga byggnader i allmän ägo kan förklaras som byggnadsminnesmärken. Enligt lag den 9 december 1960 kan märkliga byggnader i enskild ägo förklaras som byggnadsminnen. Antalet kyrkor i landet är cirka tre tusen, antalet byggnadsminnesmärken och byggnadsminnen är tillsammans cirka sex hundra. Det är sålunda ett ytterst ringa antal unika monument som skyddas genom lagstiftning, men det är självklart att listan över byggnadsminnen skulle kunna öka väsentligt om bara resurser funnes att genomföra byggnadsminnesförklaringar. Den största delen av byggnadsbeståndet, de vardagliga byggnaderna och byggnadsmiljöerna, åtnjuter inget lagligt skydd. Vissa styrmedel finns emellertid genom §35 a i byggnadslagen, vari sägs att byggnadsnämnd kan belägga byggnader med rivningsförbud i högst fem år, samt genom 38 § i byggnadsstadgan, vari sägs att byggnad av värde från bland annat kulturhistorisk synpunkt icke må förvanskas. Men sedan är det i stort sett slut med et allmännas möjligheter att med laginstrument styra utvecklingen ur bevarandesynvinkel.
Nu är det naturligtvis så att de främsta byggnadsbevararna – eller byggnadsfördärvarna – är fastighetsägarna. Åtgärder för bibehållande av äldre byggnader och bebyggelsekaraktärer måste därför i mycket hög grad inriktas mot upplysningar och hjälp till husägarna. Många felaktiga ombyggnader sker i rent oförstånd. Man kan gå så långt som att påstå att problematiken borde utvecklas till ett ”triangeldrama”, där de agerande är de kulturminnesvårdande institutionerna, fastighetsägarna och kommunernas olika planeringsorgan. En fjärde medagerande skymtar som hjälp åt alla tre de huvudagerande, nämligen de hantverkare som behärskar den teknik som bildar grundval för det äldre byggnadsbeståndet.
Genom det pågående arbetet med kommunöversikterna har ett stort steg tagits i rätt riktning. Landsantikvarierna levererar – i samråd med riksantikvarieämbetet – kulturminnesvårdens underlag till kommunerna. Samtidigt bedriver landsantikvarierna – oftast i samråd med länsstyrelserna – framgångsrik upplysningsverksamhet i kommunerna rörande förutsättningarna för det äldre byggnadsbeståndets framtid. Överallt är förståelsen stor för kulturminnesvårdens synpunkter, och detta kommer utan tvekan på sikt att leda till större varsamhet med byggnader även utanför de miljöer som redovisas i kommunöversikten. Samtidigt står naturligtvis landsantikvarierna till tjänst då det gäller råd och anvisningar i ombyggnads- och renoveringsfrågor åt enskilda. Bland annat gäller här att ta vara på och bevara karaktären hos de otaliga mangårdsbyggnaderna i Kronobergs län från 1800-talets slut. I sådana fall sker samarbete mellan landsantikvarien, fastighetsägarna, byggnadsnämnderna och hantverkarna.
I de äldre stadskärnorna arbetar man många gånger på annat sätt än på landsbygden. Här är det mestadels frågan om att ställa de kulturhistoriska intressena mot exploateringstrycket och samhällsnyttan. Fastighetsägarna är på grund av höga markpriser och utnyttjandeintresse för central tomtmark inställda på att maximalt utnyttja de exploateringstal som uppställs. I en sådan situation kommer helt naturligt bevarandeanspråken lätt till korta, särskilt som äldre byggnader oftast är svåra att omändra till ny funktion. Ett intressant försök görs för närvarande i Växjö. Smålands museum har där på uppdrag av kommunens byggnads- och kulturnämnder genomfört en kulturhistorisk byggnadsinventering som komplement till centrumutredningen. När kommunen nu arbetar med avlösningsplan för Växjö centrum anpassas exploateringstalen hos de fastigheter museet föreslagit till bevarande till befintliga förhållanden. Detta ger två viktiga resultat. För det första behålls skalan och karaktären hos staden vid nybyggnation, för det andra torde intresset öka för bibehållande av de äldre husen i och med att exploateringsgraden inte nämnvärt kan ökas vid nyproduktion.
Av det sagda framgår att kulturminnesvården framför allt måste verka med upplysning och rådgivning i intimt samarbete med fastighetsägare och planeringsmyndigheter. Därvid är det naturligtvis mycket väsentligt att ha ett gediget underlagsmaterial. Detta åstadkommes genom systematiska byggnadsinventeringar, som utförs av länsmuseerna i samråd med kommunerna. Det är också naturligt att kommunerna bekostar byggnadsinventeringarna, eftersom resultatet efter utvärdering bildar grundval för kommunernas bedömningar i frågor som rör kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. En byggnadsinventering kan också på grund av sitt rikhaltiga bildmaterial ha betydelse ur pedagogisk synvinkel. En utställning eller en publikation kan ha stort värde för en bred allmänhet som underlag för fördjupad diskussion och analys. Det publicerade materialet kan också användas av skolorna i undervisningen. Husfasader och bebyggelsemiljöer berör ju i högsta grad oss alla, eftersom de är en del av vår vardagsmiljö och invanda omgivning.
Skall man bevara alla gamla hus? Nej, naturligtvis inte. På sikt bör läget fixeras genom kulturhistoriska byggnadsinventeringar. Efter utvärdering kan man få fram ett bestånd av byggnader som på grund av ålder, läge i landskapet, karaktäristiska särdrag, stadsbild, vetenskapligt kriterium och så vidare bör bevaras för framtiden. Instrumenten för säkerställande får sedan lov att diskuteras från fall till fall, men man skall ingalunda hysa några illusioner om att allt som föreslås till bevarande verkligen kommer att sparas. Speciellt gäller detta industrimonument och andra byggnader som mist sin funktion och för vilka en förändrad användning är svår att åstadkomma. I detta sammanhang bör även påpekas att byggnader utan funktion bör bevaras endast under förutsättning att de är unika och att de som historiska monument fyller ett ändamål på den plats där de en gång uppfördes.
4–5 november 1975 arrangerade nationalkommittén för byggnadsvårdsåret slutkonferens i gamla riksdagshuset i Stockholm. Mötet samlade omkring 200 deltagare, och planverkets generaldirektör Lennart Holm inledde med en provokation. Han indelade byggnadsvårdarna i tre kategorier, nämligen de konservatorskonservativa, kulturskribenterna och de som omfattas av byalagsmentaliteten. Naturligtvis kom inte Lennart Holm att stå oemotsagd. Ju fler inlägg som gjordes under de två dagarna, desto klarare framstod intrycket av stridiga viljor, olika meningar och byggnadsvårdsproblemets komplexitet. Men till slut var många eniga om att byggnadsvård kräver samarbete på olika sätt och över många gränser. Lennart Holms tre kategorier utökades till det flerdubbla antalet, och deltagarna skildes i övertygelsen att byggnadsvårdsåret blivit till en god inkörsport för de kommande årens arbete och öppnat fler frågeställningar än man kunnat ana före1975.
/Lars Thor
Den här uppsatsen publicerades i början av 1976 som kulturartikel i Smålandsposten. Det här var en tid då det som då kallades kulturminnesvård var under omstöpning på så sätt att länsstyrelserna från den 1 juli skulle överta beslutanderätten i kulturminnesvårdens speciallagstiftning från Riksantikvarieämbetet. Samtidigt inrättades i varje länsstyrelse en tjänst som länsantikvarie. I fortsättningen skulle det regionala kulturminnesarbetet ske genom intimt samarbete mellan länsmuseum och länsstyrelse.
Mycket av den lagstiftning som nämns i artikeln är idag av annat slag eller framträder i annan skepnad även om andemeningen är densamma. Många av dagens utövare av det som idag kallas kulturmiljövård känner sig kanske inte helt hemma i skildringens detaljer.
Det allra viktigaste var dock att året 1975 gjorts till ett nationellt byggnadsvårdsår under parollen ”Låt husen leva”. Vi som då arbetade i museivärlden tog uppgiften på djupaste allvar och genomförde en lång rad aktiviteter i samarbete med statliga myndigheter, skolor och kommuner. Det var en härlig tid att vara verksam i!