Sommartorka på torpet?

– Har ni varit på torpet i sommar?
– Javisst, det är vi ju varje år på semestern.
– Hur var det i år då?
– Jo, bättre än vanligt eftersom jag lyckades pricka in semestern under den där varma och torra perioden.
– Vad gjorde ni åt det då? Jag menar bo på ett torp och det är varmt och torrt. Du har väl blommor att vattna?
– Visst har jag det, och grönsaker också. Potatis och allt det där du vet.
– Hur gick det då?
– Jo, det blev ju knepigt eftersom brunnen sinade redan andra veckan och vi har långt till bäcken.
– Vad gjorde du då?
– Tja, det skall väl erkännas att blommorna vissnade bort, och tidigpotatisen hade inte så mycket under blasten. Vi fick ju lov att se till att vi hade dricksvatten. Men det är klart, det smakade ju inget vidare till slut, så vi började fylla dunkar när vi handlade inne i samhället.
– Kunde just tro det. Vet du förresten hur gammalt torpet är?
– Ja, huset lär vara byggt i början av 1860-talet och det är ganska välbevarat för att vara så gammalt. Men det är klart att vi har moderniserat invändigt. Man måste ju kunna leva anständigt även på semestern.
– Vet du något om människorna som bodde här en gång?
– Nej, inte ett dyft. Husets ålder har jag fått från den siste gamle bonden nere i byn. Det var förresten han som sålde det till oss på 1960-talet. Vi är ju stadsbor och har ingen gammal anknytning till bygden.
– Du skall vara glad som kan åka till samhället och hämta vatten och köpa mat. Och det drabbar dig inte ekonomiskt om potatisen torkar bort.
– Hurså, det kan ju alla göra.
– Visst, idag, ja, men hur tror du det var för människorna som bodde här för hundra år sedan?
– Det har jag inte funderat över så mycket. Men det var ju lika vackert då. Och så var det inte så mycket skog på åkrarna.
– Nu är du väl inne på fel spår i alla fall. Visst har landskapet förvandlats till oigenkännlighet, men jag talar om torkan.
– Jaha, du menar hur man fick tag i vatten.
– Visst, tänk dig torparfamiljen här torråret 1868. Kanske två vuxna, fem barn och några djur. Hur tror du de fick tag i vatten till alla när brunnen var torr?
– Tja, så långt har jag ju inte tänkt, men de kanske bar vatten från bäcken.
– Säkert gjorde de det. Och hur tror du åkrarna med deras magra skörd såg ut i torkan?
– Med tanke på min potatis kan det ju inte ha blivit så mycket.
– Nej, och hur tror du det blev under vintern som kom. Jag förmodar att du köper din potatis i snabbköpet i staden.
– Nu börjar jag förstå vart du vill komma, det lutade mot en vinter med dåligt med mat.
– Dåligt! Det blev ingenting alls! Inget fanns heller att köpa och förresten hade torparen inga pengar att köpa någonting för.
– Men vad gjorde de då? Och hur gick det för barnen?
– Tänk bort alla dina moderniteter ur huset, tänk dig jordgolv och en enkel eldstad. Och så ingen mat. Man fick givetvis klara sig på de smulor man lyckats bärga men i övrigt var det bara att svälta sig genom vintern.
– Vad hemskt, och här som är så vackert.
– Det vackra hade man säkert inget till övers för när det gällde att söka överleva. Småningom fick man nog slakta kreaturen och kanske även ta till det som skulle ha blivit utsäde till våren.
– Usch så hemskt! Tur att vi slipper uppleva det.
– Ja, du kan nog tacka din lyckliga stjärna för att du slapp vara torpare på 1860-talet. Och börja fundera på att emigrera eller hitta på något annat sätt att ta dig ur eländet för att skapa dig något drägligt för dina barn. Tänk på det nästa gång du sätter din tidigpotatis som du köper i staden. Och förresten, ta kontakt med hembygdsföreningen! Där finns många som kan berätta för dig hur man levde på sådana här ställen innan fritidsmänniskan började modernisera.
– Kanske det, det är tydligen en bra tid vi lever i nu.

 

Under 1800-talet hade landet en mycket kraftig befolkningsökning, som före industrialismen ledde till krav på nyodling på allt sämre jordar för att kunna försörja allt fler människor. Samtidigt drabbades landet regelbundet av missväxt som försämrade möjligheterna till en dräglig tillvaro. Året 1868 var ett sådant år. Torkan under sommaren gav ingen eller mycket dålig skörd, tillgången på drickbart vatten var den sämsta i mannaminne. Vintern bjöd på svält av ett omfång som var helt jämförbart med dagens teveförmedlade svältkatastrofer i tredje världen. Förtvivlade familjeförsörjare tog sina egna liv i desperation varefter de barnrika familjernas möjlighet att överleva var obefintlig. Katastrofen kunde mildras något genom utvandring till Amerika. Det var de mest företagsamma som utnyttjade denna möjlighet. Myndigheterna försökte även med nödhjälpsarbeten att lindra skadeverkningarna. Kanalbyggen och järnvägar blev för många räddningen. Hungeråren 1868-1869 var en av våra stora nationella katastrofer. På våra kyrkogårdar kan man träffa på små anspråkslösa gravvårdar som rests över svältkatastrofens offer. Det var främst barnen som drabbades.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nr 4 oktober-december 1989.