Ett nyskapande arbete under 31 år – Erik Rosén gick ronden varje dag……
Det finns människor som flyter med strömmen och ser var dom hamnar. Och så finns det den andra sorten som bygger dammar och dämmer upp, som siktar mot himlen och gräver i jorden med samma entusiasm. Vars utstrålning, insikter och närvaro i rummet får andra att veta vilka dom är – som genom sin tydlighet som människor ger andra chansen att definiera sin personlighet.
Till de senare räknas Erik Rosén – under många år en legendarisk personlighet inom sin bransch – först på Boda Glasbruk och sedan som VD vid nybildade Kosta Boda-koncernen. Erik Roséns nytänkande baserat på djupa kunskaper om människor och miljöer i flerhundraåriga strukturer, lade grunden till efterkrigstidens världsledande position för det svenska glaset.
Erik Rosén expanderade, tillsammans med medarbetarna, djärvt och med ”utgjutande av blod svett och tårar” bruksmiljöns nya produkter ända bort till varuhusen i Japan och USA. Det lilla brukets samordnade attack på marknaden väckte snabbt uppmärksamhet. Emballage, annonser, lanseringen av formgivare med namn och ansikte och ett eget personligt uttryck – allt detta var nya företeelser som kom att bilda mönster som idag verkar självklara företeelser. Mycket av det som gjordes under 50-60-talen är idag skolexempel på hur en slipsten skall dras i kommersiella sammanhang. Då var det ett kraftprov med svedjebränning på ny mark.
Namn som Erik Höglund, Göran Wärff, Ann Wolff, Monica Backström, Paul Hoff, Bertil och Ulrica Vallien, Rolf Sinnemark, Signe Persson-Melin och Anna Ehrner hämtades från konstskolorna och fick arbeta i en miljö som frigjorde starka krafter i brytpunkten mellan historisk industriell produktion och nya tider med marknadsplaner och samordnade annonskampanjer.
Den svenska konstindustrin har sina portalgestalter och det som utmärker deras ledarskap är det helhetsgrepp de tagit på verksamheten – gediget underarbete kopplas samman med skapandets irrationella moment till något fruktbart och nytt – genialiskt enkelt och självklart. Alltmer tidlöst allteftersom åren går. Hald och Gate på Orrefors, Wethje på Rörstrand, Kåge och Hjalmar Olsson på Gustavsberg, Erik Rosén på Boda. Kännetecknande för dem alla är engagemanget i såväl konsten som industrin och konsten att utvinna det lilla extra ur sin organisation, trots brist på pengar och allehanda problem. Dessa entreprenörer vare sig klagar eller förenklar problemen, man arbetar sig upp ur ett underläge med idéer och respekt för alla sina medarbetare som grundkapital.
Och kanske inte minst skapade han genom ett avancerat design management-tänkande grundförutsättningarna för många av våra berömda glaskonstnärers karriärer under efterkrigstiden. De flesta av Bodas konstnärsateljéer fick varje morgon ett besök av Erik Rosén.
”Utvecklingssamtal” skulle det kanske kallas idag inom byråkratin – vanligt hederligt ledarskap är vad det egentligen handlar om och det gav resultat. Koncentration och kommersiell inriktning av produktutvecklingen finjusterade fram varumärket Boda, som ett av de mest spännande och tydliga i branschen under 60- och 70-talen. Efter den dagliga ”ronden” hade han kontroll över den hela verksamheten och kunde framåt förmiddagen sätta sig vid skrivbordet och administrera. Han startade företag som Boda Nova och var aktiv inom ”glaspolitiken”, hela tiden med de produktionstekniska, kommersiella och marknadsföringsmässiga aspekterna för ögonen.
Samtidigt hade Erik Rosén genom att bosätta sig ”mitt i byn” tillsammans med sin familj öppnat sitt hem för tusentals gästfria middagar genom åren… Utländska gäster, konstnärer, köpmän och marknadsförare trakterades ett stycke svensk glashistoria i en miljö som trots kriser genom åren, likt en fågel Fenix på nytt och på nytt behärskar kontakten med elden. – Men det krävs eldsjälar i alla bemärkelser för att föra den historiska stafetten vidare.
Utan Erik Rosén hade Boda troligen inte kunnat fira sitt jubileum – det är tack vare entreprenörer av hans djup och bredd i aktivitet och tänkande som utvecklingen går framåt och som arbete och vackra ting kommer fram till konsumenten och ut i hemmiljöerna.
Ett samtal med honom är givande och ju mer som berättas, desto mer vill man höra.
Erik Rosén har ibland kallats ”den siste brukspatronen” – som till skillnad från dagens direktörer engagerade sig djupt i företagets och de anställdas liv. I ett litet brukssamhälle har det historiska orsaker.
I jubileumsskriften om Boda som kom ut till 100-årsjubileet, beskrivs en bakgrund långt från de glittrande miljöer som de framproducerade glasvarorna är avsedda för.
”Livet kunde vara hårt vid de gamla glasbruken. Man fick lätt sjukdomar, eftersom motståndskraften hos de ofta undernärda arbetarna var obetydlig och ganska banala sjukdomar fick dödlig utgång. Växlingarna mellan intensiv hetta vid ugnarna och stark kyla nära hyttans väggar och dörrar var en av orsakerna till glasarbetarnas yrkessjukdomar – lunginflammation och tuberkulos, men även i sliperiets damm frodades tuberkulosen. Medellivslängden låg inte mycket över trettio år. För många betydde 50-årsåldern att krafterna började sina på allvar och arbetsprestationerna sjönk”.
Boda – ett undantag
Boda var ett brukssamhälle som vuxit upp slumpartat i slutet av 1800-talet. Mästarna bodde för sig och i övrigt levde man trångt och fattigt. Långa tider låg tillverkningen nere och då arbetade man i skogen och i jordbruket. Bodas tillverkning låg t o m nere mellan 1886 och 1887 och detta räknades ändå inte som någon definitiv nedläggelse. När verksamheten togs upp 1888 var det ett triumvirat av familjen Scheutz som ägde och ledde bruket fram till en stabil utveckling efter dåvarande förhållanden. Det fanns en stor glasarbetarstam, dåligt betald, som väntade på jobb och efterfrågan på glas ökade inte nämnvärt under första delen av 1900-talet. Få bruk har undgått en eller flera konkurser under tidens gång. Boda är ett av undantagen.
Jag var nyutbildad civilekonom 1947, då jag blev erbjuden jobbet som platschef vid Boda Glasbruk, berättar Erik Rosén. Eric Åfors hade inlemmat bruket i ”Åforsgruppen” våren 1947 och här fanns hundra anställda som undrade vad som komma skulle. Produktionen var anonym, en viss del gick på export men man var bra på restaurantglas.
Erik Rosén hade aldrig satt sin fot i Boda innan den första arbetsdagen. Han gick in på brukskontoret och presenterade sig och började jobba, tjugotre år gammal. Framtidsplanerna för den unge ekonomen slutade inte i Småland, men ödet ville annorlunda. Det var ingen miljö som vid första anblicken lockade till närmare bekantskap.
Brukskontoret hade dass på gården och vi fick hämta vatten ute. Stämningen i samhället var bitter. Man hade inget vatten och avlopp och förre ägaren Jeansson trodde inte på verksamheten. Resultatet blev en dålig fabrik i ett slitet samhälle, men med en stor tillgång – duktigt folk, säger Erik Rosén.
Under den dominerande Eric Åfors fick den unge platschefen ändå förtroendet att ta fullt ansvar för en ny inriktning och han kom snart fram till att produktionen i första skedet var underordnad människornas behov av en bättre arbetsmiljö, bättre bostäder och stöd åt olika samhällsaktiviteter på fritiden. Alla dessa idéer möttes med stor misstänksamhet förstås. Folk var vana vid en dålig behandling sedan 30-talet och ingen hade kommit och satsat en krona på deras samhälle tidigare. En direktör som hade fotbollsträning och hygien i huvudet hade de aldrig stött på förut, så det fanns mycket att göra. Efter några års arbete märkte Erik Rosén emellertid att ett förtroende uppstått och då gick arbetet lättare. 1951 gifte han sig och slog sig ner ”mitt i byn” och familjen bodde i Boda till 1978.
Det rådde ingen brist på order. Ferdinand Lundquist köpte 10 % av produktionen och Boda hade alla rederierna på den tiden som kunder. Sortimentet var uppdelat i helkristall och restaurantglas, som kunde fås med rutslipning eller Helgaslipning – ”Toppenkvalitet” säger Erik Rosén. Så småningom skulle emellertid det maskingjorda glaset komma att konkurrera ut denna produktionslinje och en dyster framtid skymtade.
Nu började det egentliga arbetet för Erik Rosén att skapa Bodas nya profil. Av en händelse fick han genom sin svägerska reda på namnet på en ung begåvad konstnär – Erik Höglund – vilken den unge direktören ringde upp på konstskolan och bad komma ner till bruket.
Resultatet av vår förhandling var 200 kronor per månad, fritt vivre och chansen…1954 fanns Höglunds flaskor med sigill i produktion och den tongivande kritikern Gotthars Johansson skrev i en recension att Erik Höglund var det ”mest tongivande” det året i glasriket.
Erik Höglund var kollosalt produktiv. I vårt gemensamma glasarv fanns Gate och Hald som stod för tunnheten, det opraktiska och föremål av karaktär och lyx, säger Erik Rosén.
Erik Höglund blev nyskapande på ett helt annat vis – vände upp och ner på alla konventioner, var drastisk och respektlös. Men en viktig uppgift för mig som ansvarig för en konstindustri var inte bara att leta upp talanger – det gällde att med uthållighet satsa och stå fast vid sin linje. Höglund sålde inte under de första fem åren.
En ny kreativ utveckling kan inte administreras fram. Man måste uppmuntra och leva med processerna, föra ständiga samtal med alla människor som arbetar med produkterna, ha en marknadsföringsidé och sedan veta när man ska ”knyta ihop säcken”, resonerar Erik Rosén, som i alla läger respekteras för just detta sätt att arbeta.
Om man saknar respekt för kunskaper kommer man ingen vart. Nya tekniska innovationer är intressanta och kunskap om teknik och historia underlättar arbete inom konstindustrin. Att arbeta med vackra ting som skall placeras in i de mest skiftande miljöer och i de mest skiftande sammanhang kräver att man tillåter den skapande processen att bli så fullödig som möjligt, säger han.
Att skapa är en irrationell lek, baserad på medvetna tankar. Den processen måste efter samtal och särskilda måluppställningar ha sin gång. Affärerna startar när skapelseprocessen är över, säger Erik Rosén, som är en man med mycket is i magen och under sina år var med om en fantastisk utveckling.
I samarbetet med John Melin på Arbmans, gift med Signe Persson-Melin – vår första glasprofessor – föddes alla de tongivande annonskampanjerna för den nya djärva Boda-profilen. Inget lämnades åt slumpen.
Erik Rosén koordinerade också andra verksamheter runtomkring bruket – Boda smide, Boda Trä, Boda Nova, Boda Shop och Kosta-Lampan och drog in i en långdans av människor i sin krets. Boda blev ett begrepp som ett centrum för konsthantverk och industri, där ”allting hände” under 1960-talet.
Den starkaste perioden i Bodas 125-åriga historia inträffade under Erik Rosén – en kollektiv ansträngning som gjorde det lilla samhället berömt långt över våra gränser. Respekt för den konstnärliga processen och realismen i affärer parad med en otrolig arbetsglädje och personlig satsning av Erik Rosén och hans familj ledde fram till ett resultat som från början bara var ”en omöjlig verksamhet”!
Margareta Artéus
Ursprunglig publicering i Glas och Porslin 1989/3
Kommentaren från nutiden: Jag var redaktör för branschtidningen Glas och Porslin under ett antal år. Under den tiden hann jag skriva en lång rad artiklar och branschporträtt som nu efter hand kommer att publiceras här på bloggen.
När den här intervjun gjordes med Erik Rosén hade han lämnat sin gamla befattning men var fortfarande en stor personlighet. De gamla kontakterna ledde till att jag och Lars tillsammans skrev och producerade intervjuboken Erik Rosén – Radikal förnyare av svensk glaskonst på mitt förlag: Frommens Förlag 2004. Eftersom boken kan betraktas som slutsåld kommer vi efter hand att även lägga ut texten till den på bloggen. Många minnen och många starka möten mellan mig och Erik Rosén fick sin start på mitt kontor på Kungsholmen i Stockholm. På Öland blev de oförglömliga.
28 okt 2013
Boda 125-årsjubilerar
Ett nyskapande arbete under 31 år – Erik Rosén gick ronden varje dag……
Det finns människor som flyter med strömmen och ser var dom hamnar. Och så finns det den andra sorten som bygger dammar och dämmer upp, som siktar mot himlen och gräver i jorden med samma entusiasm. Vars utstrålning, insikter och närvaro i rummet får andra att veta vilka dom är – som genom sin tydlighet som människor ger andra chansen att definiera sin personlighet.
Till de senare räknas Erik Rosén – under många år en legendarisk personlighet inom sin bransch – först på Boda Glasbruk och sedan som VD vid nybildade Kosta Boda-koncernen. Erik Roséns nytänkande baserat på djupa kunskaper om människor och miljöer i flerhundraåriga strukturer, lade grunden till efterkrigstidens världsledande position för det svenska glaset.
Erik Rosén expanderade, tillsammans med medarbetarna, djärvt och med ”utgjutande av blod svett och tårar” bruksmiljöns nya produkter ända bort till varuhusen i Japan och USA. Det lilla brukets samordnade attack på marknaden väckte snabbt uppmärksamhet. Emballage, annonser, lanseringen av formgivare med namn och ansikte och ett eget personligt uttryck – allt detta var nya företeelser som kom att bilda mönster som idag verkar självklara företeelser. Mycket av det som gjordes under 50-60-talen är idag skolexempel på hur en slipsten skall dras i kommersiella sammanhang. Då var det ett kraftprov med svedjebränning på ny mark.
Namn som Erik Höglund, Göran Wärff, Ann Wolff, Monica Backström, Paul Hoff, Bertil och Ulrica Vallien, Rolf Sinnemark, Signe Persson-Melin och Anna Ehrner hämtades från konstskolorna och fick arbeta i en miljö som frigjorde starka krafter i brytpunkten mellan historisk industriell produktion och nya tider med marknadsplaner och samordnade annonskampanjer.
Den svenska konstindustrin har sina portalgestalter och det som utmärker deras ledarskap är det helhetsgrepp de tagit på verksamheten – gediget underarbete kopplas samman med skapandets irrationella moment till något fruktbart och nytt – genialiskt enkelt och självklart. Alltmer tidlöst allteftersom åren går. Hald och Gate på Orrefors, Wethje på Rörstrand, Kåge och Hjalmar Olsson på Gustavsberg, Erik Rosén på Boda. Kännetecknande för dem alla är engagemanget i såväl konsten som industrin och konsten att utvinna det lilla extra ur sin organisation, trots brist på pengar och allehanda problem. Dessa entreprenörer vare sig klagar eller förenklar problemen, man arbetar sig upp ur ett underläge med idéer och respekt för alla sina medarbetare som grundkapital.
Och kanske inte minst skapade han genom ett avancerat design management-tänkande grundförutsättningarna för många av våra berömda glaskonstnärers karriärer under efterkrigstiden. De flesta av Bodas konstnärsateljéer fick varje morgon ett besök av Erik Rosén.
”Utvecklingssamtal” skulle det kanske kallas idag inom byråkratin – vanligt hederligt ledarskap är vad det egentligen handlar om och det gav resultat. Koncentration och kommersiell inriktning av produktutvecklingen finjusterade fram varumärket Boda, som ett av de mest spännande och tydliga i branschen under 60- och 70-talen. Efter den dagliga ”ronden” hade han kontroll över den hela verksamheten och kunde framåt förmiddagen sätta sig vid skrivbordet och administrera. Han startade företag som Boda Nova och var aktiv inom ”glaspolitiken”, hela tiden med de produktionstekniska, kommersiella och marknadsföringsmässiga aspekterna för ögonen.
Samtidigt hade Erik Rosén genom att bosätta sig ”mitt i byn” tillsammans med sin familj öppnat sitt hem för tusentals gästfria middagar genom åren… Utländska gäster, konstnärer, köpmän och marknadsförare trakterades ett stycke svensk glashistoria i en miljö som trots kriser genom åren, likt en fågel Fenix på nytt och på nytt behärskar kontakten med elden. – Men det krävs eldsjälar i alla bemärkelser för att föra den historiska stafetten vidare.
Utan Erik Rosén hade Boda troligen inte kunnat fira sitt jubileum – det är tack vare entreprenörer av hans djup och bredd i aktivitet och tänkande som utvecklingen går framåt och som arbete och vackra ting kommer fram till konsumenten och ut i hemmiljöerna.
Ett samtal med honom är givande och ju mer som berättas, desto mer vill man höra.
Erik Rosén har ibland kallats ”den siste brukspatronen” – som till skillnad från dagens direktörer engagerade sig djupt i företagets och de anställdas liv. I ett litet brukssamhälle har det historiska orsaker.
I jubileumsskriften om Boda som kom ut till 100-årsjubileet, beskrivs en bakgrund långt från de glittrande miljöer som de framproducerade glasvarorna är avsedda för.
”Livet kunde vara hårt vid de gamla glasbruken. Man fick lätt sjukdomar, eftersom motståndskraften hos de ofta undernärda arbetarna var obetydlig och ganska banala sjukdomar fick dödlig utgång. Växlingarna mellan intensiv hetta vid ugnarna och stark kyla nära hyttans väggar och dörrar var en av orsakerna till glasarbetarnas yrkessjukdomar – lunginflammation och tuberkulos, men även i sliperiets damm frodades tuberkulosen. Medellivslängden låg inte mycket över trettio år. För många betydde 50-årsåldern att krafterna började sina på allvar och arbetsprestationerna sjönk”.
Boda – ett undantag
Boda var ett brukssamhälle som vuxit upp slumpartat i slutet av 1800-talet. Mästarna bodde för sig och i övrigt levde man trångt och fattigt. Långa tider låg tillverkningen nere och då arbetade man i skogen och i jordbruket. Bodas tillverkning låg t o m nere mellan 1886 och 1887 och detta räknades ändå inte som någon definitiv nedläggelse. När verksamheten togs upp 1888 var det ett triumvirat av familjen Scheutz som ägde och ledde bruket fram till en stabil utveckling efter dåvarande förhållanden. Det fanns en stor glasarbetarstam, dåligt betald, som väntade på jobb och efterfrågan på glas ökade inte nämnvärt under första delen av 1900-talet. Få bruk har undgått en eller flera konkurser under tidens gång. Boda är ett av undantagen.
Jag var nyutbildad civilekonom 1947, då jag blev erbjuden jobbet som platschef vid Boda Glasbruk, berättar Erik Rosén. Eric Åfors hade inlemmat bruket i ”Åforsgruppen” våren 1947 och här fanns hundra anställda som undrade vad som komma skulle. Produktionen var anonym, en viss del gick på export men man var bra på restaurantglas.
Erik Rosén hade aldrig satt sin fot i Boda innan den första arbetsdagen. Han gick in på brukskontoret och presenterade sig och började jobba, tjugotre år gammal. Framtidsplanerna för den unge ekonomen slutade inte i Småland, men ödet ville annorlunda. Det var ingen miljö som vid första anblicken lockade till närmare bekantskap.
Brukskontoret hade dass på gården och vi fick hämta vatten ute. Stämningen i samhället var bitter. Man hade inget vatten och avlopp och förre ägaren Jeansson trodde inte på verksamheten. Resultatet blev en dålig fabrik i ett slitet samhälle, men med en stor tillgång – duktigt folk, säger Erik Rosén.
Under den dominerande Eric Åfors fick den unge platschefen ändå förtroendet att ta fullt ansvar för en ny inriktning och han kom snart fram till att produktionen i första skedet var underordnad människornas behov av en bättre arbetsmiljö, bättre bostäder och stöd åt olika samhällsaktiviteter på fritiden. Alla dessa idéer möttes med stor misstänksamhet förstås. Folk var vana vid en dålig behandling sedan 30-talet och ingen hade kommit och satsat en krona på deras samhälle tidigare. En direktör som hade fotbollsträning och hygien i huvudet hade de aldrig stött på förut, så det fanns mycket att göra. Efter några års arbete märkte Erik Rosén emellertid att ett förtroende uppstått och då gick arbetet lättare. 1951 gifte han sig och slog sig ner ”mitt i byn” och familjen bodde i Boda till 1978.
Det rådde ingen brist på order. Ferdinand Lundquist köpte 10 % av produktionen och Boda hade alla rederierna på den tiden som kunder. Sortimentet var uppdelat i helkristall och restaurantglas, som kunde fås med rutslipning eller Helgaslipning – ”Toppenkvalitet” säger Erik Rosén. Så småningom skulle emellertid det maskingjorda glaset komma att konkurrera ut denna produktionslinje och en dyster framtid skymtade.
Nu började det egentliga arbetet för Erik Rosén att skapa Bodas nya profil. Av en händelse fick han genom sin svägerska reda på namnet på en ung begåvad konstnär – Erik Höglund – vilken den unge direktören ringde upp på konstskolan och bad komma ner till bruket.
Resultatet av vår förhandling var 200 kronor per månad, fritt vivre och chansen…1954 fanns Höglunds flaskor med sigill i produktion och den tongivande kritikern Gotthars Johansson skrev i en recension att Erik Höglund var det ”mest tongivande” det året i glasriket.
Erik Höglund var kollosalt produktiv. I vårt gemensamma glasarv fanns Gate och Hald som stod för tunnheten, det opraktiska och föremål av karaktär och lyx, säger Erik Rosén.
Erik Höglund blev nyskapande på ett helt annat vis – vände upp och ner på alla konventioner, var drastisk och respektlös. Men en viktig uppgift för mig som ansvarig för en konstindustri var inte bara att leta upp talanger – det gällde att med uthållighet satsa och stå fast vid sin linje. Höglund sålde inte under de första fem åren.
En ny kreativ utveckling kan inte administreras fram. Man måste uppmuntra och leva med processerna, föra ständiga samtal med alla människor som arbetar med produkterna, ha en marknadsföringsidé och sedan veta när man ska ”knyta ihop säcken”, resonerar Erik Rosén, som i alla läger respekteras för just detta sätt att arbeta.
Om man saknar respekt för kunskaper kommer man ingen vart. Nya tekniska innovationer är intressanta och kunskap om teknik och historia underlättar arbete inom konstindustrin. Att arbeta med vackra ting som skall placeras in i de mest skiftande miljöer och i de mest skiftande sammanhang kräver att man tillåter den skapande processen att bli så fullödig som möjligt, säger han.
Att skapa är en irrationell lek, baserad på medvetna tankar. Den processen måste efter samtal och särskilda måluppställningar ha sin gång. Affärerna startar när skapelseprocessen är över, säger Erik Rosén, som är en man med mycket is i magen och under sina år var med om en fantastisk utveckling.
I samarbetet med John Melin på Arbmans, gift med Signe Persson-Melin – vår första glasprofessor – föddes alla de tongivande annonskampanjerna för den nya djärva Boda-profilen. Inget lämnades åt slumpen.
Erik Rosén koordinerade också andra verksamheter runtomkring bruket – Boda smide, Boda Trä, Boda Nova, Boda Shop och Kosta-Lampan och drog in i en långdans av människor i sin krets. Boda blev ett begrepp som ett centrum för konsthantverk och industri, där ”allting hände” under 1960-talet.
Den starkaste perioden i Bodas 125-åriga historia inträffade under Erik Rosén – en kollektiv ansträngning som gjorde det lilla samhället berömt långt över våra gränser. Respekt för den konstnärliga processen och realismen i affärer parad med en otrolig arbetsglädje och personlig satsning av Erik Rosén och hans familj ledde fram till ett resultat som från början bara var ”en omöjlig verksamhet”!
Margareta Artéus
Ursprunglig publicering i Glas och Porslin 1989/3
Kommentaren från nutiden: Jag var redaktör för branschtidningen Glas och Porslin under ett antal år. Under den tiden hann jag skriva en lång rad artiklar och branschporträtt som nu efter hand kommer att publiceras här på bloggen.
När den här intervjun gjordes med Erik Rosén hade han lämnat sin gamla befattning men var fortfarande en stor personlighet. De gamla kontakterna ledde till att jag och Lars tillsammans skrev och producerade intervjuboken Erik Rosén – Radikal förnyare av svensk glaskonst på mitt förlag: Frommens Förlag 2004. Eftersom boken kan betraktas som slutsåld kommer vi efter hand att även lägga ut texten till den på bloggen. Många minnen och många starka möten mellan mig och Erik Rosén fick sin start på mitt kontor på Kungsholmen i Stockholm. På Öland blev de oförglömliga.