Monthly Archives: februari 2013

Sandviks glasbruk

 

Det var då. Nu är det nu. Det gick så oerhört fort att demontera Glasriket och förvandla det till den spillra som idag inte på något sätt lever upp till någonting. Det här inlägget härrör från Kulturspridaren från Smålands museum nr 1989:2. Här ryms även några ord om det kulturhistoriska värdet hos annonser.

Sandviks glasbruk fyller 100 år i år. Så gör även Bergdala. Och det skulle Flygsfors också ha gjort om det inte lagts ned 1979.

Sandvik ligger mitt inne i Hovmantorps samhälle och man läser allt som oftast i tidningarna att bruket går bra och att man investerar och utvidgar. Det är förvisso en skön läsning för alla oss som tycker om att de svenska glasbruken sprider sin kultur såväl inom- som utomlands.

Bergdala ligger i Hovmantorps socken en smula vid sidan om allfarvägen. Det är ett glasbruk som åter är igång efter diverse kriser. De flesta sammankopplar Bergdala med dess förre, närmast legendariske, ledare Elvin Conradsson. Och så tänker man förstår på alla de färgglada namnen som en gång hängde i långa rader utanför bruket och som Elving själv tillverkade under tidiga morgontimmar.

Sandvik är förvisso inte det enda glasbruk som existerat i Hovmantorps samhälle. Nej, det första – Hovmantorp I kallat – startade redan 1861 men lades ned 1878.  Så kom – vid sidan av Sandvik – Hofmantorps Nya Glasbruk 1905. Dess långa arbetsdag varade till 1977, då det upphörde och hyttan revs.

Ja, att glasbruk kommit och gått har kronobergarna alltid varit vana vid. Och ger man sig ut i Hovmantorps socken och även i hela Lessebo kommun, så finner man många orter, vars numera nedlagda och försvunna hyttor en gång gav bygden liv och bärgning.  Några klarade tack och lov kriserna, och inom kommunens gränser finner vi även det bruk, som ibland kallas moderbruket. Kosta, grundat redan 1742, står jämte några andra kvar på den traditionsbevarande, ekonomiska och företagsmässiga segerpallen.

Sandvik har ibland oförtjänt kommit i skuggan av sitt eget moderbruk Orrefors. Men givetvis har det inte alltid varit så eftersom Orrefors grundades 9 år efter Sandvik.  Efter konkurs och rekonstruktion 1902 kom så småningom den välkände glasmannen Edvard Strömberg, verksam vid olika tidpunkter både hos Kosta och Orrefors, in i bilden. Han var en tid ensam ägare till Sandvik, men när han tillträdde direktörsstolen i Orrefors, så ledde det till att bruket i öster köpte Sandvik. Det var 1918.

Sedan dess har det egentligen bara gått uppåt. De välkända formgivarna Simon Gate och Edward Hald satte sina signaturer på åtskilliga sandvikspjäser. Det rörde sig inte bara om blåst glas utan även pressat. Och det handlar om saker som i dag är eftertraktade av såväl museer som samlare.

Det sagda är en liten del av historien i ett småländskt brukssamhälle. Hovmantorp präglas i dag av en bred verksamhet med en lång rad företag i olika branscher. I det sammanhanget vill jag gärna komma in på Kulturspridarens annonsörer.

På en vind hittar du en trave gamla dagstidningar. Ditt intresse väcks, Du bläddrar och finner kanske att Hitler just invaderat Österrike eller att vintern varit ovanligt mild i samband med Sigfridsmarknaden i Växjö. Men så finner Du också något annat, nämligen annonser som beskriver företag och produkter i det avslutande 1930-talet.

Det där med Hitler och Sigfridsmarknaden är givetvis intressant och det stöts och blöts av historikerna. Men annonserna, som visar gamla saker Du har hemma eller en gång upplevde i mormors kök, är ett stycke kulturhistoria som ägnats föga intresse. Själv tror jag tiden är kommen att använda de gamla annonserna i olika sammanhang.

Annonser är avsedda att rikta läsarens uppmärksamhet på en viss produkt eller ett företag och därigenom öka försäljningen. Därmed har det ett stort nyhetsvärde samtidigt som tidningens utgivare får en inkomst. En ny eller gammal tidning är därför ett ögonblicksfoto av en händelse som sker nu eller skedde för länge sedan.

Måhända hittar Dina barnbarn om femtio år en bunt gamla Kulturspridare på en vind. De bläddrar och finner att artiklarnas nyhetsvärde sedan länge förklingat. Men jag tror att de fortfarande har stort nöje av annonserna som små kulturhistoriska rariteter. Och måhända suckar de och konstaterar att utan annonser hade man säkert ingen möjlighet att ge ut Kulturspridaren.

Det konstaterandet är helt korrekt.

Lars Thor

PS
Kulturspridaren var en helt annonsfinansierad gratistidning som trycktes i upp till 15000 exemplar och gavs ut fyra gånger per år. Förutom att tjäna som bilaga till Kronobergs läns hembygdsförbunds och Smålands museums gemensamma tidning I Värend och Sunnerbo fanns den att tillgå på en mängd platser som turistbyråer och offentliga institutioner. Den gavs ut från mitten av 1980-talet till ett par år in på 1990-talet.

By: Category: Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: , , , , ,

Elme Glasbruk – Ett 80-årsminne

Året var 1917. Elme glasbruk grundades mitt under brinnande världskrig. Många glasbruk fanns redan, och under åren 1917–1920 anlades inte mindre än tio nya bruk, varav sju i Småland.

Förutsättningarna var goda. Elme glasbruk placerades invid stambanan, vilket underlättade transporter av råvaror, bränsle och färdiga produkter. Genom tillkomsten av järnvägen på 1860-talet hade omvandlingen av en bondby till det blomstrande samhället Älmhult påbörjats.

Bland initiativtagarna till Elme märks främst den betydande glasgrossistfirman Brising och Fagerström i Stockholm. Även Gustaf Dalén, AGA:s grundare, ingick som intressent i företaget. Orsaken var att bruket kunde framställa linser och andra förnödenheter för AGA:s fyrar. För sakkunskapen stod ingenjören Hans Wilhelm Hanse, född i Växjö och utbildad vid Chalmers i Göteborg.

Elme genomgick samma serie av med- och motgångar som alla andra glasbruk. Hög produktionstakt och stort kvalitetsmedvetande varvades med konjunkturavmattningar, strejker och konkurser. Man kan lugnt påstå att Elme nådde sina högsta höjder under slutet av 1920-talet, inte minst genom konstnären Edvin Ollers insatser.

Vid midsommartid 1970 var de goda tiderna över, och den siste ägaren av Elme, Jarl Borgarp, blev den som i samråd med de anställda inledde avvecklingen. Utförsäljningen av lagret påbörjades, och det blev turisterna som ända fram till 1975 kunde förse sig med glas från det anrika bruket.

Under våren 1997 hedras minnet av Elme glasbruk med en utställning i Älmhults bibliotek. Teckningsläraren Willy Pettersson, som även själv arbetat vid Elme, har genom åren dokumenterat bruket i form av teckningar och akvareller. Han har även samlat ett stort antal fotografier. Ekonomhistorikern Torbjörn Fogelberg har på grundval av det omfattande arkivet från Elme skrivit en ingående historik, som finns tillgänglig i Smålands museum. Historiken har tillsammans med en del av bildmaterialet fått bilda grundval för en katalog som i sin tur ger bakgrunden till utställningen. I övrigt medverkar konstföreningen, kommunen och flera privatpersoner i projektet.

Lars Thor

Ursprunglig publicering i Kulturspridaren I Värend och Sunnerbo utgiven av Kronobergs läns hembygdförbund och Smålands museum 1997:1

By: Category: Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: , , , ,

Av rösena byggde man …

Av rösena byggde man - Stenmur-Rosander
– Titta pappa, vilken vacker stenmur! Ser du den?

– Visst min flicka, du har sovit en bra stund och vi har kommit långt in i Småland nu.

– Titta, där är en till! Kör inte så fort, jag vill kunna se ordentligt.

– Jadå, vi kan ta det lite lugnare. Förresten kan vi vika av från den stora vägen där borta och köra lite utefter den gamla vägen.

– Oj, här är ju stenmurar överallt. Och där ute på åkern ligger en jättelik stenhög, vad är det för något?

– Jo, den där stenhögen är ett odlingsröse som bönderna byggt upp under flera hundra år för att få åkern stenfri och lättare kunna plöja.

– Och titta där! Den åkern är ju full med stora stenar som sticker upp ur marken. Hur kommer det sig?

– Det är så att ovanpå de stora stenarna har legat odlingsrösen som tagits bort.

– Vad gjorde man med rösena då?

– Jo, av stenen i rösena byggdes stenmurar och vägar. Och så kördes en hel del sten ut på sjöarnas vinterisar där de sjönk om våren. Man byggde också skorstenar av stenen.

– Skorstenar?

– Ja, titta på det där stora röda tvåvåningshuset där borta. Det har två skorstenar och båda byggdes med sten från åkern för så där hundra år sedan.

– Oj, det måste ha gått åt mycket sten.

– Visst, så du förstår att landskapet har sett annorlunda ut en gång och att det alltid förändrats precis som det gör idag.

– Men murarna då, hur gjorde man dem?

– Jo, först byggdes utsidorna eller vad vi kallar skalmurar. Men innan dess grävde man bortemot en meter ner i marken så att muren skulle ligga stadigt och inte röra sig när tjälen gick i jorden.

– Men titta på den muren. Där måste man ha letat rätt på riktigt jämna och vackra stenar till utsidorna.

– Visst, den som byggde strävade alltid efter att göra vackra skalmurar och om du tittar efter noga så lutar de inåt en smula för att ligga riktigt bra.

– Men hur gjorde de sedan?

– Jo, man tog all småsten och fyllde utrymmet mellan skalmurarna. Fiffigt va?

– Vad är det där då? Där ligger det jättestenar ovanpå muren.

– De stora stenarna du ser är sådana som odlingsrösena en gång i världen byggdes ikring och som man ända till våra dagar tagit upp och ibland vräkt på muren på det här sättet.

– Titta på den muren, där har utsidorna börjat ramla.

– Ja, ingen underhåller ju stenmurarna längre och då går det så till slut. Sista steget bli att småstenarna rinner ut genom hålen i skalmuren och till slut rasar hela muren.

– Va trist, men än så länge är de flesta murarna hela. Tänk vad vackert det är i Småland. Men vad är det där för en skylt? Granskog står det och med frågetecken efter. Vad betyder det?

– Det är en jordbrukspolitisk grej där man frågar sig om folk vill se granskog på de här åkrarna i framtiden eller om de skall vara öppna.

– Jag vill inte se granskog här. Jag vill ha allt det vackra kvar. Och blir det bara skog så vill väl ingen bo här längre.

– Nej, det blir nog inte många som bor kvar. Du får väl komma ihåg vad jag berättat och skynda dig att bli stor så du och dina kompisar kan ge er till att diskutera jordbrukspolitiken.

Fakta

De småländska stenmurarna är inte så gamla som vi inbillar oss ibland. Carl von Linné observerade under sina resor genom Småland på 1700-talet att stenmursbyggandet påbörjats. Det stora uppsvinget kom under 1800-talet, ofta i samband med laga skiftet. Stenmuren var nämligen inte bara avstjälpningsplats för odlingstenen utan även ett viktigt led i strävan att skapa varaktiga hägnader kring åkrar och ängar.

Man kan påstå att stenmursbyggandet höll på ända fram till andra världskriget. Sedan ändrades förutsättningarna genom folkomflyttning och ny jordbrukspolitik. De småländska åkrarna och ängarna har successivt blivit mindre lönsamma att bruka.

De gamla stenmurarna övergår – i likhet med mycket annat som mist sin funktion – till att bli antikvariska problem. De som inte repareras förfaller och åtskilliga stenmurar har redan skattat åt förgängelsen genom jordbrukets rationalisering och breddning av gamla byvägar. Men låt oss – trots allt som sker kring oss – slå fast att åtskilliga stenmurar är värda bevarande och omsorg som monument över den småländske bondens släp och slit generation efter generation.

Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nummer 4 oktober–december 1991

By: Category: 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: , ,

Växjö Glasmuseum 25 år – jubilar med trång kavaj

/ Det här inlägget kräver en alldeles särskild förklaring. Det skrevs 1987 och publicerades 1988. Då var den svenska glasindustrin fortfarande i full blom, låt vara decimerad jämfört med tidigare årtionden, men i alla fall en faktor att räkna med. På Smålands museum smidde vi stora planer, ett nytt glasmuseum kändes som ett ”måste” sedan glassamlingen vuxit till mer än 25.000 föremål. Museet hade god kontakt med glasnäringen och dess branschorganisation Svenska Glasbruksföreningen.

Det blev ett nytt glasmuseum men inte alls på det vis som vi tänkte 1987. När invigningen skedde 1996 hade jag själv lämnat rodret för museet och kunde konstatera att det inte fanns ett uns kvar av den gamla idén. Det nya glasmuseet placerades nämligen i byggnaden från 1935 och den tillbyggnad som gjordes längs Södra Järnvägsgatan fick en helt annan funktion.

Nu har det gått 25 år sedan artikeln skrevs och mycket har hänt mycket snabbt. Vi har ingen glasindustri kvar i Sverige bortsett från några sorgliga rester. Orrefors är nedlagt, Åfors är nedlagt, många andra glasbruk som levde ett gott liv 1987 har för evigt lagt ner sina pipor och skopor. Det ”glasrike” som finns kvar är ett område fullt med ett stycke god industri- och kulturhistoria. Det är bara att hoppas att dagens makthavare tar vara på den tillgången på rätt sätt./

Växjö Glasmuseum, vad är det?
Jo, det är en del av Smålands museum som invigdes den 8 september 1962 i närvaro av Kung Gustav VI Adolf och drottning Louise. Det är lite mer än 25 år sedan, men tankarna på ett glasmuseum i Glasriket går längre tillbaka än så. Idén fördes första gången fram i slutet av 1920-talet av fil. dr. P.G. Vejde.

1932 undersöktes Trestenshults forna glasbruk, Mäster Påvels hytta, i Almundsryds socken, av glasbruksdisponenten Edvard Strömberg och glasforskaren Heribert Seitz. Fynden, som kan dateras till 1600-talets första hälft, fick enligt Riksantikvarieämbetet ”utställas i den blivande utställningen för småländsk glasindustri”. Därmed var grunden lagd, och landshövding August Beskow och arkitekt Paul Boberg, ordförande respektive sekreterare i museets styrelse, förde saken framåt tillsammans med företrädare för glasnäring och forskning. Entusiasmen var stor, och 1934 startades en presskampanj. Den resulterade i omfattande gåvor från glasbruk och enskilda personer.

Det första glasmuseet

1935 invigdes den första tillbyggnaden av Smålands museum av kronprins Gustav Adolf. Byggnadens arkitekt var Paul Boberg, och glasavdelningen, som fick två rum till sitt förfogande, uppordnades av Heribert Seitz. Därmed var man igång på allvar, och gåvorna fortsatte att strömma in. Sålunda skänkte direktören G. Löfberg i Malmö över 1100 glasföremål och disponent Brusewitz 650 Limmaredsglas. Men stugan var redan för trång. När en stor glasutställning öppnades vid årsskiftet 1938-39 sade landshövding Beskow bl.a.:

”Vi är fullt medvetna om att vi står inför ett svårt problem när det gäller att på bästa sätt nyttiggöra och exponera dessa samlingar. En blick på utställningen visar, att de lokaler, som hittills stått till buds, äro alltför knappa. Anordningar har därför vidtagits för att bereda ökade utrymmen…”

Framgången hade varit fullständig. Begreppet glasmuseum myntades sedan samlingen blivit den största i landet i sitt slag. Nybyggnadsplaner skymtade, men samtidigt kom bakslaget. Efter Tysklands angrepp på Danmark och Norge den 9 april 1940 måste dyrgriparna i glassamlingen packas ner. Bara några månader dessförinnan hade Jan Erik Anderbjörk tillträtt sin befattning som landsantikvarie och chef för Smålands museum. Den man som senare skulle föra verket till dess fullbordan fick lugna sig lite.

Byggnadsplanerna

När man studerar de akter som bildar grundvalen för Smålands museums historia finner man bland mycket annat att det nya glasmuseet tänktes ligga norr om byggnaden från 1935. Alltså på den plats som nu, 1987, är aktuell för ytterligare ett nytt glasmuseum. Paul Bobergs förslag till en sådan placering är daterat i mars 1941. Men utvecklingen gick denna gången i en annan riktning.

1942 firade Växjö stad sitt 600-årsjubileum. En stor glasutställning arrangerades på museet, och entusiasmen för uppförande av en särskild glasmuseibyggnad var påtaglig. Konstnären Edward Hald yttrade bland annat:

”…Runt om i världen härjar en ofruktbar eld – en eld som förstör och ödelägger allt – men den eld som brinner i våra ugnar är av en annan art. Den ger möjlighet till skapande och uppbyggande arbete…”

Glashanteringens företrädare stod mangrant bakom tanken på ett nytt glasmuseum. Därom råder ingen tvekan. Men kriget och penningbristen lade vissa hinder i vägen. Entusiasmen var dock så stor att hindren bara skapade en fördröjning.

Landshövding Beskow drev saken vidare och Paul Boberg utarbetade nya ritningar, denna gång med siktet inställt på området söder om 1935 års byggnad. Medel samlades ihop på olika sätt. Det rörde sig om privata donationer, lotterimedel och kontanta bidrag från glasnäringen. Till slut blandade sig Växjö stad i leken. Läroverket, som var beläget på nuvarande lasarettstomten, behövde nya lokaler. Staden anslog därför pengar för att i gengäld få nyttja det blivande glasmuseet som undervisningslokaler under en övergångsperiod. Därmed kunde byggnationen börja i mars 1947, och i februari 1948 var byggnaden färdig. Läroverkets elever drog in i museet.

Invigningen

Allas förhoppning var att skolans tid i museet skulle bli kort, kanske 5-6 år. Men det kom att dröja mer än 10 år innan de sista eleverna drog ut. Under tiden växte samlingarna i det källarmagasin som redan från början ställts till glasmuseets förfogande i den nya byggnaden. På annat håll i anläggningen växte arkivet och biblioteket.

Landsantikvarie Jan Erik Anderbjörk och museistyrelsen var dock inte overksamma. Anderbjörks väldokumenterade kunskaper om den svenska glashanteringen och dess produkter växte. Samtidigt höll han livlig kontakt med glasnäringens företrädare. Den personliga vänskapen mellan museichefen och glasbruksdirektörerna betydde utan tvekan mycket både vad gällde insamlingsverksamheten och näringens förståelse för vikten av att samla den svenska glashistorien under ett stort gemensamt tak.

En annan personlighet som framträdde starkt inför invigningen 1962 är Sixten Wennerstrand, direktör på Johansfors glasbruk och ordförande i Svenska Glasbruksföreningen. Medan Anderbjörk slet med det nya glasmuseets uppbyggnad gick Wennerstrand till landshövding Thorwald Bergquist och frågade om landshövdingen kunde vidtala någon av prinsessorna att komma till invigningen. Några dagar senare ringde Bergquist och meddelade att kungen och drottningen förklarat sig villiga att resa till Växjö.

Nu blev det fart på allvar. Glasbrukens penningpungar öppnades, och det nya glasmuseet smyckades. Kosta bekostade den av Vicke Lindstrand ritade väggmosaiken, och i trappan satte Lindshammar in det stora fönstret, ritat av Jörgen Lindgren. Boda prydde andra våningens östra vägg med Erik Höglunds glas, och i glasparken satte Johansfors upp Bengt Orups skulptur ”Collegium Vitrarium”. Edward Hald omarbetade sin 1954 invigda glasbrunn.

Så kom då den stora dagen, den 8 september 1962. Glasnäringen och Växjö stad hade sina representanter på plats, glasformgivarna var beredda att svara på frågor. Kungen skulle få en karaff med propp i form av en krona från Kosta och drottningen ett schatull med vinglas från Orrefors.

Gåvorna överlämnades av Sixten Wennerstrand, och det är fullt naturligt att hans händer darrade en smula av nervositet. Vid överlämnandet av karaffen fällde han yttrandet: ”Jag får be Ers majestät att vara försiktig, för kronan sitter lös.” Kulmen nåddes när man upptäckte att nyckeln till drottningens schatull saknades. ”Men”, säger Sixten Wennerstrand så här efteråt, ”det gjorde tydligen inte så mycket, för jag blev i alla fall bjuden på kungamiddag i Stockholm en tid senare.”

Framtiden

Grunden lades på 1920-30-talen, och den är mycket stabil. Överbyggnaden, ja den är det nuvarande glasmuseet, vars kavaj blivit så trång att den hotar att spricka. Vad gör man i det läget, drygt 25 år efter kungabesök och andra festligheter? Jo, man bygger ett nytt glasmuseum.

Ritningar finns, och enligt museiledningens bestämda uppfattning skall det nya glasmuseet ligga på den plats som Paul Boberg tittade på redan 1941, d.v.s. mellan 1935 års byggnad och järnvägen. Dagens arkitekt heter Mogens Barsoe , och hans idé visar ett spännande hus, till stor del i glas. Museets huvudmän, landstinget och Växjö kommun, har förklarat sig villiga att ställa projekteringspengar till förfogande.

Ett nytt glasmuseum måste byggas inifrån, d.v.s. utställningen formas på papperet innan huset får sin slutliga form. Utställningen skall vidare bygga på begreppen historia, teknik och form samt vara en historisk utställning som mynnar i dagens skönt formgivna och skickligt framställda produktion. Tilläggas skall, att det nya glasmuseet byggs i nära samarbete med våra glasbruk. De har alltid varit våra sponsorer vad gäller att skänka föremål. Och deras stöd behövs lika mycket i framtiden som det behövdes på 1930-talet.

Nästa invigning? Förslagsvis 1992 då Växjö stad firar sitt 650-årsjubileum. Med ett nytt glasmuseum får Växjö en attraktion med mycket stor både nationell och internationell dragningskraft. Och det vore väl en fantastisk jubileumsgåva till en stad som länge kallats Glasrikets huvudstad och som nu i så många år med sina glassamlingar hedrat de människor som i flera generationer med sitt arbete präglat vårt näringsliv och vår bygd.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: I I Värend och Sunnerbo 1988:1, utgiven av Stiftelsen Smålands museum och Kronobergs läns hembygdsförbund.

PS
Det är alltså 50 år i år sedan glasmuseet invigdes och 25 år sedan artikeln skrevs.

By: Category: Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: , , , , , , , , , , , , , ,