Ursprunglig publicering i Smålandsposten februari 1979 Det sägs att tåget en vinterdag något av de första åren på 1870-talet blev stående utmed västra stambanan. Orsaken var mycket snö, och platsen var Fåglavik. Resultatet blev ett glasbruk, för med tåget anlände en grosshandlare från Göteborg vid namn Andersson, och han fick övernatta hos patron P O […]
Den här artikeln publicerades i Smålandsposten 1978 och kan betraktas som en fortsättning på berättelsen om Lauscha. Den skrevs sedan jag hunnit smälta intrycken från resan genom Östtyskland och grundligt studera boken det handlar om här. Jag mötte honom i Öst-Tyskland under den internationella glaskongressen i augusti 1977. Wolfgang Fetzer, journalist och författare, berättade att […]
Annorlunda glas från annorlunda stad Den här artikeln, ursprungligen publicerad i Smålandsposten 1977, tillkom efter den internationella glaskongressens möte i Berlin/Leipzig i augusti 1977. Huruvida glaskongressen lever idag vet jag inte, men på den tiden samlades ett hundratal personer från stora delar av världen vart tredje år för att umgås, utbyta tankar och delta i […]
Byggnadsvårdsåret 1975 är slut, men detta faktum får inte ge anledning förmoda att intresset för äldre byggnader och byggnadsmiljöer upphörde när 1976 tog vid. Tvärtom, en av förutsättningarna för byggnadsvårdsåret var ju att initiera ett ökat intresse för såväl unika byggnader som för vardagsmiljöer. Givetvis är det svårt att mäta effekten av de aktiviteter som […]
Resan slutar som sig bör i socknens centrum, Älghult. Har finns en del sevärdheter att dela med sig till besökaren. Illustrationerna visar två av dem, nämligen kyrkan med den gamla kyrkplatsen i förgrunden och Hältekärrstugan i hembygdsparken. Framvuxen ur byarna Den mycket stora Älghult socken uppvisar en centralort med medeltida anor. Här finns inga kända […]
27 dec 2011
1000 år kulturlandskap
Den senaste istiden var över för så där tiotusen år sedan. Det landområde som så småningom skulle bli Sverige var åter öppet för människor och djur. För ungefär femtusen år sedan lärde sig människan bruka jorden och blev bofast. Stenåldern, bronsåldern och järnåldern passerade. Mängder av människogenerationer började omvandla naturlandskapet till ett kulturlandskap.
Från och med medeltiden som började för så där tusen år sedan har allting gått allt snabbare. För tusen år sedan hade utvecklingen farten hos en sköldpadda, för femhundra år sedan hade den farten hos en hare. För trehundra år sedan kom farten hos antilopen, sedan kom bilen och månraketen. Hur fort får det egentligen gå när människan blivit fartblind?