Boda den 1 juni 2013
2 jul 2013
Jag klarade av två glasutställningar på samma dag. Först åkte jag till Älghult, där en privat samling av glas från Alsterfors finns utställd genom hela sommaren 2013. Utmärkta exempel på svensk glastillverkning genom ett antal årtionden. Alltifrån bruksglas till konstglas av Edvin Ollers. Alsterfors glasbruk togs över av Orrefors 1972 och lades sedan ner. Större delen av provsamlingen jämte arkivet fördes över till Smålands museum i samband med ägarskiftet. Men utställningen i Älghult visar att det fanns mycket mer att hämta lite varstans i vårt avlånga land.
Sedan bar det av till Boda. Inbjudan från Boda Glass Factory handlade om utställningen Nordic Glass med ett stort antal deltagare från hela Norden. Bland de svenska deltagarna märks Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien, båda sedan årtionden verksamma vid det nu saligen avsomnade Åfors glasbruk. Jag pratade med Bertil och fick klart för mig att han fortsatt att utveckla sin gjutningsteknik med skulpturer som föreställer skeppsvrak och stad, båda i svart. Fantastiska skapelser som kräver dryga två veckor i kylugnen. Inom mig ställer jag den stilla frågan var tusan Bertil skall kunna gjuta glas framöver.
Exit Glasriket, tänker jag där jag står bland såväl kända som okända personer. Men det är inte hela sanningen när man ser denna nordiska manifestation. Vackert och experimentellt konstglas tillverkat med omtanke och kärlek till materialet. Visst, glasframställningen har ändrat ansikte. Här finns ingenting av bruksglas kvar, här finns konstglas. De gamla glasbruken som kallades industri och tillverkade bruksglaset är till allra största del saligen avsomnade. De här sakerna är mestadels tillverkade med stor omsorg i små studiohyttor.
När jag kommer hem tar jag fram en gammal katalog ur bokhyllan. Den heter Nordiskt glas 1978. Jag pratade om den med Bertil Vallien när vi möttes i samband med återinvigningen av glasmuseet i Kosta förra söndagen. Katalogen producerade jag tillsammans med den danske formgivaren och glasblåsaren Finn Lynngaard. Ett stort antal nordiska formgivare deltog i den utställning som den gången arrangerades på Smålands museum.
Utställningen fick en uppföljare. Jag minns att jag ringde runt till ett antal glasbruk och frågade om det här glada gänget som bestod av ett trettiotal personer kunde få visa sina talanger lördagen och söndagen efter utställningens öppnande. Alla sade tvärt nej utom Bergdala där ägaren Elving Conradson tvärtom uttryckte sig som ”för helvete ta hit gänget”.
Och så blev det. Vi ockuperade hyttan i Bergdala i två dagar. Rolf Sinnemark ritade och byggde den stora grillen som fortfarande står kvar och Bertil Vallien startade sina experiment med att gjuta i sand. Jag påminde Bertil om detta när vi sågs i Kosta. Han tittade länge på mig och kom fram till att det var väldigt länge sedan. Jovisst är det så. Nu är det nu, då var det då. Förvisso har Bertil Vallien utvecklat sin teknik sedan den glada helgen 1978. Det ser man inte minst när man betraktar de gjutningar som nu visas i Boda.
Lars Thor
Att leva med en regnmätare
2 jul 2013
Alltsammans började genom en annons i tidningen Land. Året var 2006 och SMHI sökte väderobservatörer till ett antal orter i landet. Bland annat till Fagerhult. OK, tänkte jag, Fagerhult ligger på andra sidan länsgränsen, men vi är tre byar i Älghults socken som har postadress 570 72 Fagerhult, däribland Kianäs där jag bor vid sydsidan av Kiasjön. Följden blev att jag anmälde mitt intresse, och några månader senare hade jag regnmätaren installerad på tomten som station Fagerhult.
Det finns gott om väderstationer i vårt avlånga land, såväl automatiska som manuella. De senare är mellan 600 och 700 stycken och innebär att uppdragstagaren går ut till sin nederbördsmätare klockan 07.00 varje morgon i ur och skur. Under perioden med sommartid blir det 08.00.
Mätaren är en trattformad historia som samtidigt utgör vindskydd. I den sitter en kanna där nederbörden samlas upp. Den i mångas ögon primitiva mätmetoden innebär att kannans innehåll hälls i ett graderat mätglas som rymmer upp till tio millimeter. Det räcker för det mesta. Men det är klart att om det kommit mer, så blir det till att ta med sig kannan in och hälla flera omgångar i mätglaset. Som mest har det för min del handlat om bortemot fyrtio millimeter om dygnet några få gånger.
På vintern kan det vara lite knepigare. Eftersom det finns en reservkanna, så får den följa med när jag går längs den uppskottade gången. Sedan är det bara att byta kanna, gå in igen och låta snön smälta. Sedan kommer mätglaset fram och visar nederbörden i smält form.
När mätglaset sagt sitt återstår två saker. Den ena är att föra journal i något som kan liknas vid en omfattande loggbok. Den andra är att ringa till SMHI där en inspelad röst ställer ett antal frågor som besvaras genom diverse knapptryckningar. Frågorna handlar om nederbördsmängd, nederbördsslag, snötäckets utbredning och om det förekommit åska, dimma eller norrsken under det gångna dygnet. Vid sidan av loggboken förs en likadan journal som omfattar en månad och som vid månadsskiftet summeras och skickas till SMHI.
Det där med nederbördsslag kan ibland vara lite knepigt och det gäller att använda sunt förnuft. Har det varit regn, duggregn, regnskurar, snö, snöblandat regn eller något annat? Tja, listan över möjliga nederbördsslag är ganska lång, och man kan skriva in upp till tre olika vid varje tillfälle. Likaså kan det vara lite knepigt med snötäckets utbredning. På sommaren är det givetvis inget problem men under vintern finns tre olika alternativ med marken helt eller nästan bar upp till total snötäckning.
Nu undrar vän av ordning om väderrapportören har ett fulländat slavkontrakt för den blygsamma ersättning som SMHI betalar för insatsen. Nej, så är det förvisso inte. Om jag reser bort några få dagar, så kan jag ”intervallrapportera” som det heter. Allt som kommit under min bortavaro meddelas då i en klump. Om jag skulle hålla mig hemifrån en vecka eller mer, så blir det lite knepigare. Men då finns det en god granne som kan köra ner till vår ensligt belägna bostad och hjälpa till.
Varför åtar man sig ett sådant här uppdrag? Förvisso inte för pengarna. Snarare handlar det om att vara en del av det nätverk som summerar nederbörden i landet år efter år och som i sin tur är en del av underlaget för kommande väderprognoser. Vid sidan av att det kan vara roligt att ibland bläddra tillbaka i loggboken och se hur det var den eller den sommaren, så är det ett bra sätt att som pensionär få en vettig dagsrytm genom att tvingas ur sängen mörka vintermorgnar. Man har en viktig samhällsuppgift att fylla samtidigt som frukosten kommer på bordet efter samtalet med uppdragsgivaren. En nederbördsfattig sommar kanske hela processen tar fem minuter. En snörik vinter handlar det kanske om femton minuter.
Ibland funderar jag över det här med att station Fagerhult ligger i Älghults socken. Länsgränsen följer en lång sträcka Badebodaån och går genom Kiasjön. Den här länsgränsen är samtidigt gräns mellan de gamla ”smålanden” Värend och Handbörd med deras kulturella och dialektala skillnader. De koloniserades under medeltiden från varsitt håll och mötet mellan de olika kolonisatörerna skedde ungefär där jag bor. Därför är det en poäng det här med Fagerhult i Älghults socken. Eller som Ulf Peder Olrog uttryckt saken i visans form:
Småland, Småland det är landet fyllt av lingon och morän.
Aldrig, aldrig brytas banden mellan Kronobergs och Kalmar län
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Älghultskrönikan 2011
Kommentaren från nutiden:
Jodå, jag har min regnmätare kvar och går fortfarande snällt ut till den varje morgon. Jag trivs med uppgiften, särskilt i vårens goda tid med diverse vackra blommor att titta på och mängder med fåglar att lyssna till. En blick över sjön, är det dimma, nej, det är ingen dimma idag.