Den senaste istiden var över för så där tiotusen år sedan. Det landområde som så småningom skulle bli Sverige var åter öppet för människor och djur. För ungefär femtusen år sedan lärde sig människan bruka jorden och blev bofast. Stenåldern, bronsåldern och järnåldern passerade. Mängder av människogenerationer började omvandla naturlandskapet till ett kulturlandskap.
Från och med medeltiden som började för så där tusen år sedan har allting gått allt snabbare. För tusen år sedan hade utvecklingen farten hos en sköldpadda, för femhundra år sedan hade den farten hos en hare. För trehundra år sedan kom farten hos antilopen, sedan kom bilen och månraketen. Hur fort får det egentligen gå när människan blivit fartblind?
(Vi stannar kvar i Nottebäck socken, där två byggnadsminnen finns nära varandra i Norrhult, nämligen Folkets hus och Rosdala glasbruk. Naturligtvis betydde ett folkets hus av den här kalibern mycket för ett samhälle som dominerades av en stor arbetsgivare i form av ett glasbruk. Som sig bör pryds entrén till parken av en byst föreställande Hjalmar Branting).
Folkets Hus i Norrhult ritades av arkitekten Karl Kjellberg, Växjö, och uppfördes i mitten av 1930-talet. Anläggningen, som är byggnadsminne sedan 1999, inrymmer teatersalong/biograf, samlingslokal, danssalong och mycket annat. Som en kuriositet kan nämnas att teatersalongens färgsättning skapades omkring 1960 av Vicke Lindstrand, som vid den tidpunkten var verksam som konstnärlig ledare vid Kosta glasbruk.
I samband med byggnadsminnesförklaringen genomfördes en renovering som tog all tänkbar hänsyn till såväl exteriöra som interiöra kulturhistoriska värden. Den pampiga byggnaden omges av en stor park där besökaren kan skåda en byst föreställande Hjalmar Branting. Parken kan också vid passande väderlek användas som teatersalong eftersom byggnadens teaterscen kan öppnas i den riktningen.
(Vi går vidare till en annan del av Uppvidinge, nämligen Nottebäck socken, som har en hel del sevärdheter att bjuda på. I främsta rummet kommer givetvis kyrkan i Granhult, en klenod med få motsvarigheter. Illustrationerna visar kyrkan och hembygdsgården. Den svartvita bilden kräver en kommentar. Jag tog den i slutet av 1970-talet från en helikopter i samband med de omfattande arkeologiska arbeten som bedrevs i Sävsjö och Granhult och som redovisas i Kronobergsboken 1979–80).
De äldsta bebyggelsespåren i Granhult utgörs av ett par bronsåldersrösen. Mellan Granhults by och kyrkan finns ett område med fossil åkermark om ca 15 hektar i form av vallar och långsmala tegar som genom C 14-metoden daterats till järnåldern (se Sävsjö, Lenhovda socken). Det första medeltida belägget härrör från 1360 då Arvid Bengtsson (Lejonansikte) köper en gård. På 1490-talet finns en gård antecknad i Arvid Trolles jordebok och i jordeboken 1545 redovisas en skattegård, en gård tillhörande sockenkyrkan och en frälsegård i ”Granhwllth”.
Ursprungligen utgjorde Granhult en egen socken men fördes 1837 över till Nottebäck i samband med byggandet av den nya kyrkan där. Biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, ville i samband därmed riva den gamla träkyrkan i Granhult. Men bönderna vägrade följa biskopens befallning. De förvandlade kyrkan till spannmålsmagasin och räddade därmed den gamla klenoden till eftervärlden, en handling vi skall vara mycket tacksamma över idag. Ytterligare sex träkyrkor fanns ursprungligen i Uppvidinge, men de revs alla i samband med uppförandet av de nya stora kyrkorna.
I själva verket är Granhults kyrka Sveriges äldsta bevarade träkyrka. Genomförda dateringar pekar mot 1220-talet. Byggnaden uppfördes i planbilat liggande furutimmer. Långhuset mäter invändigt 9,4 x 6,8 meter och koret 4,4 x 4,4 meter. Sakristian uppfördes i början av 1600-talet och vapenhuset 1723. Bland bevarade inventarier märks en Mariabild och en Olofsskulptur från medeltidens slutskede. Vid mitten av 1700-talet smyckades kyrkan med målningar av den kände mästaren Johan Christian Zschotzscher, som var verksam även i ett antal andra kyrkor. Kyrkobyggnaden kompletteras med fristående klockstapel och stiglucka.
När Granhults socken införlivades med Nottebäck hade den länge varit annex till den större grannsocknen. Granhult hade egen komminister, vars bostad var kaplansgården invid kyrkan. Där finns en enkelstuga i två våningar, uppförd på 1700-talet. Vidare finns en loftbod. Båda utgör idag hembygdsgården i Granhult.
(Vi stannar kvar i Lenhovda socken för att hel kort betrakta spåren efter en betydande industriepok. Värt att nämna är att brukets arkiv bevarats till våra dagar på ett förtjänstfullt sätt. Lenhovda hembygdsförening såg för många år sedan till att det hamnade i en lokal i skolan. Sedan flyttades det till Kronobergsarkivet och finns idag i Kulturparken Smålands arkiv).
Man kan skönja ett klart samband mellan säteribildningen i Sävsjö och den begynnande industriepoken i det närbelägna Sävsjöström. Redan under medeltiden fanns en kvarn där Alsterån rinner ut ur sjön Alstern. Under 1600-talet anlades pappersbruk och verksamheten kröntes genom att majoren Håkan Skytte 1728 beviljades privilegiet att anlägga masugn, stångjärnshammare och andra verksamheter. Frihetstidens näringslivsvänliga politik hade gett resultat här liksom i Orrefors, där ett järnbruk anlagts redan 1726. Den politiken skulle komma att ge fler resultat med bland annat järnbruket i Klavreström 1736.
Under 1800-talet samsades järn- och papperstillverkning i Sävsjöström ända tills järnbruket blev olönsamt och avvecklades under 1870-talet. Dessförinnan hade pappersbruket lagts ner och ersatts med en snickerifabrik. Industriepoken var över, men vissa verksamheter levde kvar in på 1900-talet, något som underlättades av den 1876 anlagda järnvägen till Nybro med förlängning till Åseda 1914.
Man kan fortfarande spåra storhetstiden i Sävsjöström i enstaka byggnader och några få miljöer. Påfallande är järnvägsstationen, som under några år på 1990-talet inrymde en studioglashytta. Bruksboden från ca 1800 var ursprungligen sädesmagasin. Här finns också ett Folkets Hus och en skolbyggnad från tidigt 1900-tal. Vid vattenfallen kan man fortfarande uppleva och förstå hur det nu mer eller mindre avsomnade samhället en gång sjöd av verksamhet och levererade många arbetstillfällen.
(Vi fortsätter i Lenhovda socken. Sävsjö ligger mellan Lenhovda och Älghult och utgör med sitt gravfält den yttre gränsen för den förhistoriska kolonisationen i Värend. En bedårande plats att besöka, särskilt i den tidiga vårens tid då de forntida terrassåkrarna är väl synliga. Illustration: en av de imponerande stenmurarna).
Under 1960- och 70-talen började arkeologer och kulturgeografer att på allvar intressera sig för äldre odlingslandskap och åkerformer. Det tvärvetenskapliga synsättet ledde till en lång rad karteringar och utgrävningar i olika delar av landet. Ett par av de många projekten genomfördes i Uppvidinge 1977 och finns vetenskapligt redovisade i Stenen – Följeslagaren, Kronobergsboken 1979-80, utgiven av Kronobergs läns hembygdsförbund och Smålands museum.
Vid fältarbetena framställdes kartor över ett 75 hektar stort område i Sävsjö och ett 15 hektar stort område i Granhult (se Nottebäck socken). Vidare utfördes fosfatkarteringar för att utröna omfattningen av den gamla bebyggelsen samt grävningar efter kol för C 14-datering. Naturligtvis var ett antal personer engagerade i projektet som leddes av antikvarien Lennart Klang vid Riksantikvarieämbetet.
I Sävsjö möts besökaren av gigantiska stenmurar. Deras sammantagna längd uppgår till omkring en kilometer och deras bredd varierar mellan två och tio meter. De är naturligtvis alla ett resultat av den stora stenröjningsepoken under 1800- och 1900- talen. Det är alltså inte i den här delen av Sävsjö som vi har att söka efter de viktiga kulturhistoriska lämningarna. I stället skall blickarna vändas förbi de stora totalröjda åkrarna och mot de lövträdsdungar och sluttningar som syns från infartsvägen.
Det första skriftliga belägget härstammar från 1424 i samband med arvskifte efter Karl Sture (Gumsehuvud). På 1490-talet finns en gård och en kvarn antecknade i Arvid Trolles jordebok och i jordeboken 1545 redovisas fem skattegårdar, en frälsegård och en kyrkoutjord i ”Seffzöö”. Alla dessa gårdar var givetvis ett resultat av långvarigt odlande på platsen. Brytpunkten kom när översten Håkan Nilsson Skytte på 1640-talet övertog samtliga gårdar, avhyste bönderna och övergick till ett extensivt jordbruk med boskapsskötsel.
I och med den gradvisa nedläggningen av jordbruket och övergång till betesdrift ”konserverades” de gamla formerna. Fenomenet kan studeras på många håll i landet och man kan klart uttrycka saken som så att vi har de stora säteribildningarna genom köp och donationer att tacka för bevarandet av många kulturhistoriskt värdefulla kulturlandskapsavsnitt. De undgick med andra ord den stora stenröjningsepoken och slapp att lämna ifrån sig stenmaterialet till murar och stora rösen.
Vi vet att det redan under förhistorisk tid och medeltid förekom skiften av olika slag. En gemensam benämning är många gånger ”tegskiften”, det vill säga att åkermarken indelades i smala tegar på så sätt att varje bonde fick lika stor andel i såväl den goda som den mindre goda jorden. Detta kunde ske i en expansiv tid med nyodling och kolonisering av tidigare orörda marker eftersom tegskiftet så att säga ”låste” byns möjligheter till ytterligare delning och expansion. Det är mot den bakgrunden man skall se den under 1500-talet förhållandevis stora byn Sävsjö.
Vid tegskiftena markerades gränserna mellan de olika åkerlotterna eller ”parcellerna” med stensträngar och vallar av sten och jord. På sluttande mark utvecklades terrasser som avgränsningar genom långvarigt brukande. Naturligtvis växte här liksom i senare tid odlingsrösen upp kring jordfasta stenar. Alla de här formerna återfinns på den fossila åkermark som besökaren kan ströva omkring i. Bästa tiden för besök är utan tvekan den tidiga våren innan växtligheten kommit igång på allvar. Ibland kan formerna vara svåra att urskilja, men med lite funderande och med kartan i handen upptäcker man snart de oftast 40-90 meter långa och 12-15 meter breda åkerytorna begränsade av sina vallar och terrasser.
Efter undersökningarna på 1970- talet daterades 24 av de kolprover som tagits fram i samband med utgrävningarna i vallar och rösen. Naturligtvis ger de ingen entydig bild av utvecklingen eller uppkomsten av de många gårdarna. De äldsta dateringarna är från stenålder och bronsålder och ger en antydan om tidig och säkerligen tillfällig bosättning på platsen. Mer intressant blir det när man analyserar en rad dateringar alltifrån tiden för Kristi födelse över hela järnåldern och medeltiden. Då får man klart för sig att Sävsjö utan minsta tvekan har en tvåtusenårig odlingskontinuitet och att ett samband troligen finns med de fornlämningar och odlingsrester som finns i andra delar av närområdet. Det skall också tilläggas att man i samband med 1970-talets undersökningar även fann ett tidigare okänt gravfält av järnålderskaraktär inom området.
Låt oss återvända till de gigantiska stenmurarna med miljonstals kubikmeter sten och miljontals arbetstimmar bakom sig. Det skall också nämnas att det finns en stor stentipp invid Sävsjön i områdets norra del. Tänk om den stenröjningen inte kommit till stånd. Troligtvis hade då det fossila åkerområdet varit mycket större än vad som nu är fallet. Å andra sidan har vi säteribildningen att tacka för det som finns kvar.
”Sävsjökomplexet utgör ett kulturarv av mycket stort intresse i både svenskt och internationellt perspektiv.” Så avslutar Lennart Klang sin uppsats om Sävsjö och Granhult i Kronobergsboken 1979–80.
(Det här inslaget utgör en fortsättning av framställningen i boken Natur och kultur i Uppvidinge och kommer att följas av ytterligare ett antal kulturhistoriska detaljbeskrivningar. Lenhovda är centralort i socknen med samma namn. Illustrationer: Gravfältet, tingshuset och kyrkan.)
Den här delen av Uppvidinge visar på tidig bebyggelse. I och omkring Lenhovda finns ett antal fornlämningar och äldre odlingsspår. Mest känt är gravfältet i hembygdsparken i norra delen av samhället. Det har ursprungligen varit större men uppvisar ändå en tvåtusenårig historia med rösen och stensättningar.
Namnet Lenhovda skall tolkas som ”Linaåns huvud”, ett vattendrag som idag heter Bykebäcken och som längre fram i sitt lopp bär namnen Kårestadsån och Skyeån. Lenhovda finns omnämnt i det medeltida källmaterialet redan 1266 då Nydala kloster erhåller gods i ”Linhofd”. I jordeboken från 1545 redovisas en skattegård, fyra frälsegårdar och en prästgård i ”Lenhoffwede”. Det är alltså frågan om en by av stor omfattning.
Redan under medeltiden blev Lenhovda tingsplats för Uppvidinge härad. Det nuvarande tingshuset uppfördes 1777 och byggdes på 1898. Här hölls ting för sista gången så sent som 1969. Därefter gjordes huset till byggnadsminne vad gäller exteriören, tingssalen och häradshövdingens rum. Intill tingshuset ligger ett fängelse benämnt ”tjuvakällan” och vid Skarpåsen öster om byn anses den gamla avrättningsplatsen vara belägen. Den som läst Rid i natt av Vilhelm Moberg erinrar sig att bödeln i boken bär namnet Hans i Lenhovda.
Tingshuset utgör tillsammans med kyrkan och prästgården en väl sammanhållen miljö. Kyrkan är en typisk ”Tegnérlada”, uppförd 1842–44. Bland äldre inventarier märks ett triumfkrucifix från 1200-talet. Prästgården är byggd omkring 1860 och har en visthusbod från 1700-talet. Den gamla medeltidskyrkan av sten var belägen hundra meter väster om den nuvarande och revs på 1840-talet.
Det samhälle vi möter i Lenhovda av idag utvecklades i jämn takt med den svenska industrialiseringen. Redan i början av 1800-talet fanns här tillverkning av bland annat harts, kimrök och terpentin. Vid århundradets mitt tillkom såväl handelsbod som apotek. Hantverkare i form av garvare och färgare drog nytta av vattnet i bäcken. Vid slutet av seklet fanns sjukstuga och post.
Under det tidiga 1900-talet växte tätorten snabbt, inte minst tack vare tillkomsten av järnvägen 1922. Den gav underlag för tillkomsten av en rad industrier som snickerifabrik och träförädling. 1936 anlades såväl Lenhovda radiatorfabrik som Värends glasbruk. Det senare lades ner samma år som järnvägen, nämligen 1963.
(Den här uppsatsen skrev jag 2013 på uppdrag av Uppvidinge kommun. Den ingår i boken Natur och kultur i Uppvidinge som gavs ut av kommunen 2016. Framställningen skiljer sig från den i boken såtillvida att utdrag ur Linnés texter lagts till samtidigt som ett fåtal illustrationer avlägsnats. Jag får också hänvisa till ett inlägg i mars 2013: Glasbruken i Uppvidinge härad – Erik Rosén. Där återges den karta som ingår i Erik Roséns examensarbete från Handelshögskolan i Göteborg 1946.)
Låt oss börja från början. Fråga oss vad Småland är. Ett landskap som långsamt utbildas och tar form under flera tusen år för att stiga fram i de skrivna urkunderna under den tidiga medeltiden. Ett blivande landskap som tar emot sina första invånare sedan inlandsisen vikit undan och dragit sig norrut för tio tusen år sedan.
De första människorna levde av det som naturen hade att erbjuda, av jakt och fiske. De följde vattendragen norrut, och det dröjde fem tusen år innan de nåddes av den nyhet som kallas jordbruk. Då slog de sig till ro och blev efter hand bofasta. Bygden etablerades och spåren efter de första bönderna består framför allt av gravar men också av boplatser. Det handlar om gläntor i ett skogslandskap som från början dominerades av olika sorters lövträd.
Landskapet Småland är ingalunda homogent. Tvärtom innehåller det en mängd naturtyper och sträcker sig från havsnivån vid Östersjökusten till höjder på över trehundra meter i de delar vi kallar för det sydsvenska höglandet. Naturligtvis låg också stora delar av det blivande landskapet under vatten sedan isen dragit sig tillbaka. Den ännu pågående landhöjningen markeras av ett skärgårdslandskap som sträcker sig ända ner till trakten av Kalmar.
Att det här området ändå blev till ett av landets många landskap hänger samman med de revir eller gränser som sannolikt började uppstå redan under förhistorisk tid, under den tid vi kallar järnåldern. I och med att bygder utbildades blev människorna tvungna att börja försvara de områden de lagt beslag på. Troligen ledde den här processen till stark folkökning, som i sin tur dels berodde på förbättrad försörjning, dels på att man skaffade många barn för att trygga tillgången på arbetskraft i det agrara samhället. Det finns tecken som tyder på att järnålderns avslutande tid, den vi kallar vikingatiden, präglades av överbefolkning och att lusten att ge sig ut på haven till stor del hängde samman med den. Samtidigt bildades nya bygder utanför de gamla. Det vi kallar den medeltida kolonisationen börjar på allvar för ungefär tusen år sedan.
Det är mycket givande och intressant att studera utbredningen av fasta fornlämningar från förhistorisk tid i det småländska landskapet. De ger en bild av hur och var bygden etablerades samtidigt som fornlämningar i olika delar av landskapet skiljer sig markant från varandra till utseende och karaktär. Den yngre stenålderns hällkistor finns lite varstans. Bronsålderns mäktiga rösen reser sig vid kusten och i inlandet. Järnålderns mäktiga höggravfält ligger framför allt i Lagans dalgång. Det är knappast fel att påstå att det blivande landskapets föga homogena struktur även återspeglas i det framväxande kulturlandskapet.
Själva begreppet Småland skall tolkas som ”de små landen”, det vill säga landen söder om Linköping och det framväxande svenska rikets kärna. Söder om de små landen hade revirbildningen fullbordats och de blivande danska landskapen Blekinge, Bohuslän, Halland och Skåne framträder även de tidigt i de skrivna urkunderna. Småland blev alltså ett gränslandskap, ett skyddsområde som under senare århundraden fick ta mycket stryk under de stora krigen mellan Danmark och Sverige.
Vid mitten av 1600 talet upphörde karaktären av gränslandskap genom frederna i Brömsebro och Roskilde. De gamla danska landskapen blev svenska. Vid den tiden var naturligtvis landskapet Småland väl etablerat och dess indelning i härader och socknar hade redan en flerhundraårig tradition. Det är speciellt ett av de gamla smålanden som fortsättningsvis tilldrar sig vårt intresse, nämligen Värend.
Smålands judiciella indelning framträder redan under den tidiga medeltiden. Längs kusten återfinns Tjust, Tunalän, Handbörd/Stranda och Möre. Centralt men ändå gränsande mot arvfienden i söder ligger Värend, som i sin tur omges av ett antal ”småland”, av vilka Östbo och Sunnerbo gemensamt benämnes Finnveden. När länsindelningen genomfördes på 1600-talet slog man samman Värend och Sunnerbo till Kronobergs län.
Uppvidinge – härad och kommun
Det gamla smålandet – eller skall vi säga folklandet – Värend indelades i fem härader, nämligen Allbo, Kinnevald, Konga, Norrvidinge och Uppvidinge. Namnet Uppvidinge skall tolkas som ”de övre skogarna” eller ”skogarna i norr”. Om man till att börja med tittar på utbredningen av fasta fornlämningar från förhistorisk tid finner man att det egentligen bara är socknarna Dädesjö och Lenhovda som kan uppvisa påtagliga bevis för att människan skulle varit bofast i Uppvidinge före medeltidens begynnelse för tusen år sedan.
Visst, moränen vilar tungt i skogarna och rikedomen på sten i marken är inte att ta fel på. Det här var inga attraktiva marker för de människor som under mycket lång tid varit bönder och som nu började inse att de gamla förhistoriska markerna inte längre räckte till för försörjningen. En hel del så kallade lösfynd i form av exempelvis stenyxor visar dock att deras förfäder vistats i området för länge sedan och kanske säsongsvis bedrivit jakt och fångst.
Inom häradet utvecklades socknarna vartefter kolonisationen i Uppvidinge tog fart under den tidiga medeltiden. Och troligen gick det undan ordentligt, för redan under 1200-talet står åtskilliga av de nuvarande byarna att finna i urkunderna. Ett bakslag kom omkring 1350 då digerdöden härjade i Europa. Hur starkt det fenomenet påverkade Uppvidinge kan vi bara gissa. Det vi med säkerhet vet är att jordebokföringen under mitten av 1500-talet visar den etablerade bygd som vi i dag känner till namnet.
Under den tidiga medeltiden kom en ny religion in i bilden, kristendomen. Fenomenet gav genast genomslag i kulturlandskapet såtillvida att seden att jordfästa de döda på de gamla gravfälten upphörde. I stället kom kyrkan och kyrkogården att bli samlingsplatsen. Socknen uppstod tillsammans med ett naturligt omland därför att människorna sökte sig till samma kyrka, vanligtvis en mittpunkt i omlandet. Man kan lugnt påstå att detta var det nya samhällets första och dittills största centraliseringsprocess.
Det är ingen tvekan om att socknarna Algutsboda, Ekeberga, Hälleberga, Herråkra, Nottebäck, Åseda och Älghult på allvar växte fram under den tidiga medeltiden. Speciellt den till ytan mycket stora Älghult är intressant såtillvida att den gränsar till den från Emådalen koloniserade socknen Fagerhult i Handbörds härad. Två små land möts, båda socknarna saknar fasta fornlämningar, men ändå anar man här något av en etnisk gräns. Än idag är skillnaden i dialekt påtaglig. Att höra en infödd älghultsbo prata är något helt annat än den dialekt som en infödd högsbybo står för.
Det finns ytterligare ett fenomen i kolonisationsprocessen som är intressant för den som vistas i landskapet och vill ta del av dess bakgrund, nämligen ortnamnen. Man brukar dra slutsatsen att ortnamn som slutar på by, inge, stad, åker, åsa och en hel del andra kan förknippas med förhistoriska trakter medan efterleder som boda, hult, måla, rum, ryd och torp framför allt återfinns i medeltidskoloniserade områden. Prova själv om det stämmer samtidigt som man kan väga ortnamnens förleder på tungan. Handlar det om mansnamn eller företeelser i tiden. Det finns också en lång rad naturnamn som slutar på näs, sjö eller mad.
Det gamla Uppvidinge härad stympades i samband med kommunreformen 1970–71. Kvar blev socknarna Herråkra, Lenhovda, Nottebäck, Åseda och Älghult. De övriga fördelades mellan Lessebo, Nybro och Växjö kommuner. Förutseende nog lät man den nya kommunen behålla det gamla namnet. Det finns bara några få paralleller till detta tänkande i resten av Småland. På det viset blev en tusenårig tradition bevarad på ett – som vi alla hoppas – varaktigt sätt.
Landskapet
Den som färdas i sin snabba bil längs de goda vägarna i Uppvidinge upplever måhända en del av den själ som landskapet har att erbjuda. Men ändå måste man på något sätt komma bort från allfarvägen för att helt och hållet förstå vad det handlar om. Den numera starkt avfolkade landsbygden med ett skogslandskap helt inställt på ekonomi och lönsamhet döljer mycket av de gamla sanningarna. Man måste alltså ta kartan i handen eller ställa in sin GPS på orter mellan vilka de små byvägarna fortfarande talar om hur det förhöll sig en gång i världen. Man måste skaffa sig kunskap och bli observant.
De första kolonisatörerna kom måhända om våren då de under en kommande sommar kunde slå sig ner och känna sig hemma i det stora vida skogslandskapet. De hade måhända med sig något eller några husdjur och förhoppningsvis någon form av utsäde till en blivande åker. Kanske var det rent av så att den plats man kom till under längre eller kortare tid använts som något slags fäbod och därför var väl bekant för de nya inbyggarna. Allt sådant är naturligtvis bara gissningar.
Hursomhelst, den krassa verkligheten kom snart ifatt den ivrige nybyggaren. Virke till hus och redskap fanns runt om honom och om det var så att han ville så sitt utsäde kunde han anordna en svedja där sädeskornen blandades med askan för att senare ge en skaplig skörd. Under tiden gällde det kanske att förlita sig till fisket i de många sjöarna och jakten på de villebråd som kunde uppbringas. Sätten att överleva var många. Det var bara för den företagsamme att pröva dem.
Den första svedjan gav måhända småningom upphov till den första permanenta åkern. I stället för svedjans aska lärde sig bonden att använda husdjurens gödsel som jordförbättring. Men det var gott om sten i backen, oerhört mycket sten. Genom generationer och århundraden levde bonden med detta fenomen och påmindes ständigt om det arbete som låg framför honom. Men det var bara att flytta stenarna, och de flyttades mestadels efter hand till någon jordfast sten som den förste odlaren inte förmått flytta. På så sätt växte odlingsrösena fram på åkrarna. Måhända kördes redan nu en hel del sten bort och lades i stentippar vid sidan av åkern.
Det tog flera hundra år för det här landskapet att växa fram. De spridda gårdarna delades i vissa fall och växte till byar. De små åkrarna blev fler allteftersom befolkningen ökade och det blev fler munnar att mätta. Vid sidan av åkern utvecklades ängen där slåttern och insamlandet av kreaturens vinterfoder ägde rum. Även ängen stenröjdes i viss mån för att spara skördeverktygens eggar.
Man skall komma ihåg att smålandsbonden i skogsbygden aldrig kunnat leva bara av sitt arbete på åker och äng. Redan tidigt utvecklades därför en serie binäringar, alla med skogen som bas. Det är den så kallade nya tidens första dryga trehundra år som den här utvecklingen sker på allvar. Det är alltså i en tid då man upptäckt Amerika och börjat segla jorden runt. Det är en tid då nationalstater uppstår och en lång rad svåra och ödeläggande krig utkämpas på och utanför den europeiska kontinenten. Det är en tid då Sverige går från att vara ett litet land långt ute i periferin till att bli en stormakt. I Uppvidinge hängde man med utan att veta att de riktigt stora omvälvningarna skulle börja komma med industrialiseringen vid 1800-talets mitt.
Med skogen som bas
Lite varstans i den modernt hanterade skogen kan den vetgirige hitta spår av det gamla skogsbruket. Det kan röra sig om järnframställningsplatser, kolbottnar och tjärdalar. De flesta av dem är – liksom de fasta fornlämningarna från förhistorisk tid – kartlagda genom Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering. Det är därför en viktig uppgift för det moderna skogsbruket att i god tid före avverkning och markberedning märka ut eller inhägna de gamla minnesmärkena så att de inte skadas.
Naturligtvis har forskningen kunskap om hur man utvann nyttigheterna genom den gamla tidens hantering av skogen. Men samtidigt måste man säga att ytterst få nu verksamma personer har den praktiska erfarenhet som krävs för att resa en kolmila eller fylla en tjärdal. Enstaka beskrivningar finns i äldre skrifter och urkunder och de viktigaste av dem alla är måhända de iakttagelser som den världsberömde svensken Carl von Linné lämnade efter sig. Visserligen berör de bara till viss del Uppvidinge men man kan lugnt påstå att förhållandena var desamma eller likartade över hela Småland.
Carl von Linné (1707–78) föddes i Råshult och växte upp i det närbelägna Stenbrohult, där fadern var kyrkoherde. Den unge Carls intresse för botaniken mognade tidigt, och efter studier i Växjö etablerade han sig i Uppsala.
Linné är för eftervärlden mest känd för att ha systematiserat växtriket, men hans författarskap rymmer även en lång rad värdefulla kulturhistoriska iakttagelser. Han sändes av rikets ständer ut på resor, av vilka öländska/gotländska resan 1741 och skånska resan 1749 förde honom till de småländska hemtrakterna. Syftet med resorna var att i frihetstidens och merkantilismens samhälle finna de inhemska nyttigheter som kunde ersätta dyra importvaror.
Det landskap som Linné mötte var det landskap som ett antal generationer smålandsbönder långsamt mejslat fram. Vägarna bestod mest av slingrande stigar mellan gårdar och byar, bondens åkrar var små och fyllda med stenrösen. Lövskogen var mer utbredd än nu. Båda resorna genom Småland tar sin början i Vetlanda och Korsberga. Han anländer till Uppvidinge vid nuvarande Lindshammar och fortsätter via Nottebäck till Växjö. Under den första resan vänder han från Växjö till Lenhovda för att därifrån utgå till Kalmar och Öland.
De kulturhistoriska inslagen i resorna är många. Han beskriver järnbruk, han beskriver bondens arbete på åker och äng, han beskriver de viktiga näringarna med framställning av träkol, tjära, beck och pottaska. Allt detta i avsikt att för samtiden påvisa det omfattande småländska näringslivet. För eftervärlden är därför hans iakttagelser ovärderliga. Han möter också 1741 landshövdingen Koskull som vid den tiden tillsammans med kollegan i Kalmar, Staël von Holstein, är i färd med att anlägga Kosta glasbruk.
När Linné avled i Uppsala hade han upplevt tre epoker i den svenska historien. Född och uppvuxen med Karl den XII:s krig och intensivt verksam under frihetstiden fick han på sin ålders höst ta del av den gustavianska tiden. Hans insatser har uppmärksammats över hela världen, och hans lärjungar bidrog starkt till många upptäckter.
För oss är Linné och hans skildringar en viktig inkörsport till förståelsen av och kunskapen om de gamla näringarna i det småländska kulturlandskapet. Här finns en fantastisk tidsbild av hur mångsidig den småländske bonden tvingades vara. Han kunde inte leva av att bruka den magra jorden och hålla sin boskap. Han drygade ut mathållningen med jakt och fiske. Genom att framställa järn, träkol, tjära, beck och pottaska kunde han få de kontanta medel som behövdes till inköp av sådant som gården inte kunde producera. Som vi tidigare sagt var skogen den egentliga basen för den småländska överlevnaden.
Skogen som bränsle: träkol
Skogen betydde även fara. Den faran kunde komma plötsligt genom ett blixtnedslag eller en svedja som gått över styr. Men man lärde sig att tämja och hantera elden. Och man lärde sig framställa det bränsle som behövdes för att smälta järnet, som i sin tur gav såväl inkomster som komplement till gårdens olika redskap.
Bränslet var träkol och det framställdes till att börja med i gropar i marken. Längre fram lärde man sig att resa kolmilan och passa den under ett antal ansvarsfyllda dygn. När man sedan rev milan och tog vara på kolet gällde det att transportera det till beställaren, som från början av 1600-talet var järnbruket. Det gällde att vara varsam eftersom träkol som utsätts för kraftiga skakningar lätt pulvriseras. Transporten skedde därför gärna om vintern efter häst och släde i en ”kolryss”, en stor korg som kunde lyftas av släden vid ankomsten. Det gällde att ta allt tillvara.
Carl von Linné beskriver kolmilan i Öländska och Gotländska resan 1741. Hans exempel är nedskrivet den 19 augusti vid Taberg i Jönköpings län men äger givetvis full giltighet på alla andra ställen där träkol framställdes, således även i Uppvidinge. Lite varstans i skogarna ligger kolbottnarna kvar. Genom de fornminnesinventeringar som genomförts känner vi till de flesta platserna. Men att hitta fram till dem i ett skogslandskap i ständig förändring är inte alltid det lättaste. Har man tur finner man först resterna av kolarens koja i form av en raserad skorsten. Sedan är det bara att söka efter kolbottnen inom en diameter av tio meter från kojan. Kolstybben ger sig lätt tillkänna när man rör om med foten i marken. Man kan också se att granarna som växer här inte trivs särskilt bra. Men låt oss återvända till Linné:
”Kohl-Mijhler sågos allestädes kring Taberget i skogarna, som här således anlades: Man nedgrof i Jorden en ståck af 4 à 5 alnars längd, så at allenast 1 aln kom at stå neder i jorden, men den andra delen rakt upåt. Omkring thenna hiertståcken, såsom omkring sitt centrum, uprättades then största Mijl-veden till 3 à 4 alrs. bred, på alla sidor om ståcken; här åfwan på stäldes den mindre kolweden och på denna den som ännu mindre war, så länge weden räkte, då man emedlertid lämnade et litet hål ifrån öfwersta spetsen af hiertstocken till högsta spetsen af Mijlan. Hela Mijlan betäktes med gransris, jord och torf, som tilpackades helt wäl; härpå nedsläptes elden igenom förenämde hål alt neder til hiertstocken, hwarpå samma hål wäl tiltäptes och man gjorde med en jernstör andrum för elden rundt omkring Mijlan, 1 aln ifrån marken, lagandes altid så at röken kunde gå ut gienom thesse hålen och ej på något annat ställe; När Mijlan brunnit wid pass 14 dagar, och röken förminskat sig, refs Mijlan neder och kålen släktes, at the ej måtte i friska luften åter antändas och brinna till aska. Utur en sådan Mijla fås här ofta 40 à 80 Ryssar kohl, hwar Ryss räknad til 60 korgar.”
Medeltida järnframställning/järnbruken
Konsten att framställa järn går som bekant långt ner i den förhistoriska tiden. Säkerligen hade de bönder som under den tidiga medeltiden koloniserade skogarna i Uppvidinge kunskapen om järnframställningen med sig från sina fäders trakter. De upptäckte sjöarnas rika innehåll vad gäller malm, de lärde sig eller kunde måhända sedan gammalt konsten att ta upp malmen och smälta fram järnet ur den. Det är här den första primitiva framställningen av träkol kommer in i bilden. Träkol ger mycket högre temperatur än ursprungsvaran veden. Och den temperaturen behövdes förvisso.
Ett antal slagghögar från den medeltida järnframställningen har daterats med hjälp av C-14-metoden. Resultaten pekar på omfattande aktivitet i skogarna under 1200-talet och fram till anläggandet av de första järnbruken på 1600-talet. Man kan tala om en koncentrationsprocess som utgår från såväl uppmuntrande statsmakter som initiativ från driftiga företagare. Kolmilorna restes överallt i skogarna och förändrade till stor del det skogslandskap som fick släppa ifrån sig det klenare granvirket. Vid utdelandet av järnbruksprivilegierna såg man till att järnbruken inte låg för tätt och att vart och ett av dem kunde disponera ett tillräckligt stort omland för bränsleförsörjningen, antingen järnbruket ägde skogen eller träffade leveransavtal med andra skogsägare.
Fortfarande var råvaran den malm som hämtades upp från sjöarnas och myrarnas bottnar, målande beskrivet av Carl von Linné. Återigen är citatet från Öländska och Gotländska resan 1741. Den 8 augusti detta år beskriver han verksamheten vid Huseby två mil söder om Växjö, men skildringen skulle även ha kunnat gälla de redan då etablerade järnbruken Klavreström och Sävsjöström i Uppvidinge.
”Järnbruket tog sin malm utur bottnen på den derwid liggande Siön Åsnen, warandes denna siömalmen til skapnad af stora järnhagel, som inuti malmen woro mera löse nästan som en Geodes; Denna malmen wants om wintren på isen, om sommaren på flotta, genom en järnraka, som skrapade honom utur botnen uti ett såll, hwarefter han brukades utan att rostas förut. Flussen eller grönstenen war en mörk spatachtig och med någon skimmer beblandad gråsten, hwilken rostades och hölt lite järn etc. På hwar upsättning gingo 20 fat malm, 2 fat grönsten, 20 tunnor kåhl och på hwart dygn 10 upsättningar. Järnet blef kalbräkt, förnämligast tienligt till Stycken, Grytor, Kackelugnar, Bilar etc.”
Malmupptagningen genom isen och från flottar var naturligtvis inget enkelt arbete, särskilt inte på vintern med det medföljande vattnet rinnande runt fötterna. Likaså transporterna till masugnen, där malmen blandades med kolet och smältes fram och till stora delar formades till gjutjärn. Allt detta krävde starka och uthålliga människor i en tid som saknade alla former av sociala skyddsnät.
Skogen som ytterligare råvara: tjära, beck och pottaska
Alla förstår nu hur bonden i Uppvidinge levde av en serie näringar där arbetet med odling och boskapsskötsel på åker och äng utgjorde en bas. Samtidigt förstår man att livet inte hade kunnat fungera utan samspelet med skogen och vattnet. Jakt och fiske bidrog starkt till försörjningen, järnframställningen medförde måhända kontanta biinkomster. Men det fanns fler näringar som skapade mervärde, framställningen av tjära och beck.
Redan under 1500-talet började man bygga upp stora flottor i Europa. Först ut var engelsmännen tätt följda av spanjorer och andra sjöfarande folk. Överallt skövlades skogar för att skaffa fram virke till de stora segelfartygen, antingen de skulle användas för fredlig handel eller krig. Samtidigt behövde man impregnering, tätning och förstärkning av allt tågvirke. Det är här tjäran kommer in i bilden. Den producerades i stora mängder i Sverige och Finland och inte minst i de småländska skogarna. Den exporterades till de stora sjöfararnationerna. I Uppvidinge finns ett flertal tjärdalar bevarade, minnande om hårt arbete och framtidstro.
I kolmilan var det framför allt gran man använde. När det gäller tjäran duger bara den kådrika tallen. Råvaran kan utvinnas genom användande av stubbar eller som Carl von Linné beskriver saken i sin Skånska resa den 17 maj 1749:
”Tjär-hygget sågs här på tallarna jämte vägen, der furorna på endera sidan, 1 eller 2 quarter öfver jorden, voro först huggne, at man fått deraf en spån så stor som en hand. Här utvittrade kådan, som sedermera årligen afhugges i tunna spånar, så at en furu, som således blifvit mjölkad i 10 år, ändteligen var huggen i hela 3 alnar upåt, dock allenast på ena sidan. Vid tjäru-verkningen märkes, at kärnan på furen lemnas orörd och convex, emedan kärnan ej gifver mycken kåda såsom ytan, och styrker dessutom trädet, at vädret ej så lätt afbryter det samma. Gårtallar och andra lösa tallar tagas icke härtil, utan endast furor. Denna tjär-huggningen tyckes mig ej skada så mycket skogarna, som man sig allmänt föreställer: ty fast än några trän afblåsa, så är dock båtnaden för landtmannen och landet ansenlig, helst på desse orter, der skogen är mer än tilräckelig, och endast eljest användes til svedjor. Blåst och storm afbryter ej så mycket desse tjär-furor, som man allmänt tror, om de inrättas i täta skogar; ändteligen ock, då man räknar den vinst landet får af tallarnes årliga mjölkning i många år och tider, är den ansenligare än någon annor nytta, som kan hämtas af en illa vuxen furu, hälst då landtmannen förbjudes hårdeligen, at ej skada mast-trän eller timmerskogen. Det är lika, på hvad sida och på vad tid furun således hugges, allenast det icke sker om vintertiden; ty vinteren läker såret utan kåda.”
Skildringen är från trakten kring Älmhult, där man ännu för ett par årtionden sedan kunde skåda gamla och förfallna tjärtallar. Men naturligtvis var förhållandena likartade i Uppvidinge, man skar bitar ur tallarna, lät såren läka och kunde sedan återkomma år efter år. När man på 1980-talet åter drog igång en gammal tjärdal i Räveberg, nära det sedan länge nedlagda Björkå glasbruk, använde man sig av stubbar från ett hygge. Av stubbarna sågade och högg man sedan flis till en volym av cirka tre kubikmeter. Var och en kan räkna ut att det handlade om många stubbar och ett styvt arbete för att under tre till fyra dygn få fram några tunnor trögflytande tjära.
”Sedan tjäruveden samlats af furorna, föres den tilsamans klöfvetals, och sedan han väl är torr, brännes till tjära. Tjäre-milan är anlagd på en sluttande backa och utgrafven med en lång däld neder åt backen, i hvilken några smala störar läggas parallelt på botten, at tjäran må råka vägen; härpå fylles tjäru-veden til et par alnar högre än jorden, och först täckes med mossa eller Hypnum, som växer i boke-skogarna, då roten af mossan vändes neder åt, täckes sedan med 3 tvärfingers tjock mo, at icke röken må tränga sig ut. När således är tilstäldt, öpnas och itändes den samma öfverst, straxt täckes denna öppningen igen, och et par pustar, som blåsa genom et hål och dragas såsom i en smedja, gå högst i 2:ne dygn utan uppehåll. På nedersta sidan af tjäru-milan ställes en ho och der nedan för en håla, hvarest tjäran samlas. I denna håla blifver med tjäran mycket surt tjäre-vatten, om veden icke är väl torr. Första gången man bränner en sådan tjäru-mila, lägges granbarr på botten, at jorden icke skall supa, men sedan hon en gång är satt, behöfves det icke mer.”
Tjärdalen placerades alltså i en sluttning och man såg till att produkten snällt rann ner till uppsamlingskärlen. Linné nämner att man när man första gången anlägger en tjärdal också lägger granbarr på bottnen för att tjäran inte skall rinna ner i underlaget. Naturligtvis var det så att tjärdalen användes gång på gång, vilket resulterade i att den ränna som levererade tjäran fick en närmast asfaltliknande botten. Efter några användningar av tjärdalen kunde jorden inte längre ”supa”, som Linné uttrycker saken.
Tjäran förvarades i laggade träkärl och skickades till sina mottagare, ofta via Stockholm. Under 1700-talet talade man i England om ”Stockholm tar”, det vill säga tjära som levererats via den svenska huvudstaden. Det finns inget som motsäger påståendet att de gamla uppvidingeborna var med om att skicka såväl järn som tjära till andra europeiska länder. Och de stod också för en vidarebearbetning, nämligen framställningen av beck.
”Beck kokades af tjäran på följande sätt; en kettel inmuras i jorden så tätt, att icke lågan kan spela omkring sidorna och således antända koket och alt uppbränna; här uti fylles tjäran och kokas, röres ständigt med en sked til dess det blifver afsudet, som merendels går ut på et dygn. Under kokningen måste tjäran väl aktas för regn, ty eljest pöser hon öfver. När tjäran således blifvit fullkokad, öses den uti dertil gjorda skrufvar af granbark. Merendels får man et pund beck efter et klöf tjäru-ved.”
Den som söker gamla platser för kokning av beck letar förgäves. De satte aldrig samma spår i landskapet som kolmilorna och tjärdalarna. Därför får vi vara mycket tacksamma för den skildring Linné lämnar till oss. Samtidigt skall vi veta att det finns ytterligare en skogsprodukt av stor betydelse för fortsättningen, nämligen pottaskan. Den bestod helt enkelt av framför allt lövved som man eldade till aska. Den hade två användningsområden, nämligen för framställning av såpa och som viktig ingrediens vid framställning av glas. Linné säger så här den 15 augusti 1741:
”Producterne uti Cronobergs Lähn äro tjära, Beck, potaska, Bräder, Bielkar, något järn, något säd, litet smör, äfwen något litet koppar och guld.”
Vad gäller de två sistnämnda metallerna tycks Linné ha råkat ut för missförståndet att skriva om Ädelfors utanför Vetlanda i Jönköpings län, men annars är det bara att ta till dig skildringen och säga att den mycket väl stämmer in på det Uppvidinge som tonar fram under 1700-talet: ett fattigt bondelandskap, helt präglat av självhushållning med spannmål och mjölkprodukter men också ett samhälle som visar framfötterna och tar sig vidare. Alla de här näringarna fortsätter att bilda basen i mer än hundra år efter Linné. Sedan kommer industrialismens samhälle. Det är då som järnbruken successivt dör, det är då som glastillverkningen kommer in i bilden och skapar alternativ sysselsättning, det är då som människans villkor gradvis förändras.
I ett förvandlat landskap
Sverige har inte varit i krig sedan 1814, då landet deltog med trupper i Europa under striderna mot Napoleon och erövrade Norge. Vi kan alltså se en mycket långvarig fredsperiod i vår backspegel, en fredsperiod som rymmer hela utvecklingen från ett gammalt agrart samhälle till vad vi möter idag. Under de tvåhundra åren har vi begåvats med allt från ånga över explosionsmotor och elektricitet till gigantiska städer. Om utvecklingstakten under Linnés dagar liknade farten hos en snigel, så motsvarar den idag farten hos ett flygplan. Och fortare och fortare går det….. Man kan också säga att det som på allvar tar fart under det tidiga 1800-talet är en ännu pågående process.
Det handlar i första hand om folkökning, industrialisering och emigration. Vid 1800-talets början uppgick den svenska folkmängden till strax under två och en halv miljoner. Vid 1900-talets början hade den mer än fördubblats till drygt fem miljoner, trots den omfattande emigrationen som medförde en nettoförlust om ungefär en miljon människor. Oj, oj, oj, tänk om alla dessa människor stannat kvar i Sverige. Hur hade det gått då?
Biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, sade att folkökningen berodde på freden, vaccinet och potäterna. Visst, freden skonade människoliv, nya läkemedel stoppade sjukdomar och potatisen skapade redan på 1700-talet en basföda som vi njuter av än idag. Industrialiseringen, som utgick från England, spred sig över Europa med sina idéer och maskiner. I Sverige klev vi småningom på tåget, men det dröjde länge innan de nya idéerna nådde till Uppvidinge i det inre av Småland.
Skiftena och jordbrukets rationalisering
Den snabba folkökningen ställde naturligtvis krav på försörjningskällorna. Överallt i Europa satsade man i första hand på att rationalisera jordbruket. Därigenom friställdes människor som kunde flytta till de växande städerna och bli arbetare i de alltmer raffinerade industrierna. Den samtidigt ökande folkmängden kom med ännu fler krav, vilket i sin tur ledde till den emigrationsvåg som inleddes från Europa.
Här hemma i Sverige var man lika förutseende som på andra håll. I mitten av 1700-talet kom den första skiftesreformen, storskiftet. Den ledde inte till några omfattande förändringar i det kulturlandskap som under århundraden vuxit fram i Uppvidinge. Sedan kom enskiftet, som framför allt berörde Skåne. Det var först genom bestämmelsen om laga skifte 1827 som förutsättningen för det förvandlade landskapet grundlades.
Laga skiftet innebar att innehavet av åker och äng skulle bli en sammanhållen enhet kring gården. Detta medförde i sin tur att man i slättbygderna som exempelvis Östergötland i vissa fall flyttade ut såväl mangårdsbyggnader som ladugårdar och skapade ett landskap som vi än idag kan uppleva när vi färdas igenom det med vår snabba bil. I stället för att de olika gårdarna ligger samlade på en gemensam bytomt är de utkastade liksom klickar i landskapet.
I Uppvidinges skogsbygder fick det laga skiftet inte samma effekt som ute på de stora slätterna. Det begränsade utrymmet, de små och ofta perifera åkrarna, ledde för det mesta till att allt förblev vid det gamla med undantag för en eller annan gård som fick flytta ut till något som tidigare betraktats som utmark. Den som färdas genom Uppvidinge får med andra ord inte alls med sig det intryck som bjudits på andra håll.
Det var dock i samband med laga skiftet som man återigen fick tänka om och ta ett kliv framåt. Det fanns allt fler munnar att mätta och man måste avtvinga de magra åkrarna mer gröda. Följden blev att odlingsrösena ute på åkrarna måste bort, de låg i vägen för det nya landskap som skulle visa vägen in i framtiden. Det var så man skapade de stenmurar som präglar vårt landskap. De lades ofta i de nya gränser som laga skiftet utstakat. Men de lades också utmed de gamla byvägarna. Det var som om det blev väldigt bråttom under 1800-talets andra hälft. Det är då som många av de laga skiftena genomförs i Uppvidinge.
Du som färdas i Uppvidinge kan naturligtvis inte undgå att beskåda de vällagda stenmurarna. Men du upptäcker också att de i viss mån råkat i förfall. Det är ju så med stenmurar som med alla andra byggnadsverk. Om de inte underhålls, så är det ju inte så bra.
Hursomhelst, stenmurarna medförde att miljontals arbetstimmar satsades för att flytta miljontals kubikmeter sten. Allt skedde med muskelkraft från människor och dragdjur. Ett arbete som vi som lever på 2000-talet egentligen inte kan förstå. Ändå skedde den här landskapsomdaningen under en förhållandevis kort tid, under ungefär hundra år, från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Sedan kom vår egen tid, ännu en våg av människor flyttade till städer och samhällen. Landsbygdens avfolkning startade för att accelerera under 1900-talets andra hälft. Det var så vi fick vårt förvandlade landskap.
Stenmuren är inte vilket byggnadsverk som helst. Den måste noga förberedas och den måste ha såväl skickliga utförare som gott om råmaterial. Det senare var naturligtvis inget problem medan de människor som skulle utföra arbetet måste tänka till en smula och skaffa sig den kunskap som behövdes. Alltså kliade man sig i huvudet och konstaterade att sten kommer upp till ytan med tjälen i jorden, något som man lärt sig genom de århundraden då man röjt de första permanenta åkrarna. Följden blev att man grävde ett dike ner till frostfritt djup och fyllde det med sten. Sedan kunde man börja bygga.
Många var med rätta mycket stolta över den stenmurar de byggde. Det finns en småländsk skröna som säger att far i huset efter kvällsmaten uppmanade sina söner att gå ut och bygga vidare, befria åkern från sten och se till att det fanns en god framtid. Det här kan sägas ha börjat på allvar ungefär då Sverige fick landstingen, sina första kommuner och sin tvåkammarriksdag, alltså på 1860-talet.
Sedan man fyllt diket med sten kunde man börja bygga. Det var viktigt att muren blev vacker, så man såg till att sten man lade på sten hade en ”visesida”. Samtidigt var det lika viktigt att stenen hade en ”liggesida” så att den garanterade gott fäste uppåt. Det är lätt att tänka sig den stolthet som uppstod hos de människor som skapade det nya landskapet i Uppvidinge. De utbildade sig själva till yrkesmän efter bästa förstånd samtidigt som de skapade mer åkermark.
Vi får inte glömma att det här var ett sätt att komma vidare, ett sätt att komma ur den relativa fattigdom som trots allt rådde. Man var fortfarande hänvisad till sin självhushållning genom jordbruk och kreatursskötsel. Man kunde fortfarande tända en eller annan kolmila i ett landskap där järnbruken inte längre hade en chans att överleva. Man kunde fortfarande tända en eller annan tjärdal i en omgivning som gick från fartyg med träskrov till fartyg med skrov av järn. I Uppvidinge var det här en brytningstid.
Stenmursbyggandet fortsatte. Men det blev samtidigt en förskräcklig massa sten över när man rev de gamla odlingsrösena. Den stenen körde eller bar man ut till åkrarnas kanter och skapade ”stentippar” av olika dimensioner. En del av stenen gick säkert till vägfyllnader medan ytterligare en del användes till att bygga skorstenarna i de nya mangårdsbyggnader som ofta uppfördes som ett resultat av utflyttning och stigande välstånd. Det finns även många bevis för att överbliven sten kördes ut på sjöarnas vinterisar och blev till såväl gömställen för kräftor som goda abborrgrund.
Efter allt det här arbetet fanns ännu en sak att ta itu med, nämligen de stora jordfasta stenar som blivit kvar i åkern och som de första odlarna aldrig rått på. Till att börja med tog man upp dem med hjälp av hävstänger. Sedan kom stenjätten, en trebent historia som med sitt spel tog upp den med en dubb försedda bumlingen. Stenen fraktades därefter bort med hjälp av en släde och senare med för ändamålet ombyggda lastbilar. Naturligtvis användes ibland även dynamit. Hela det här arbetet avstannade så sakteliga några år efter andra världskrigets slut, och de sista statliga stenröjningsbidragen betalades ut i början av 1960-talet.
Allt det här med odlingsrösen, stenmurar, åkrar med kvarliggande stora stenar och totalröjda åkrar finns att beskåda överallt i Uppvidinge. I det sammanhanget kan man ibland lägga märke till ytterligare en sak, nämligen att 1900-talets stenröjare då och då placerade storstenarna ovanpå tidigare vällagda stenmurar. Genom en ödets ironi har de stora stenarna fått byta plats med de stenar som de första odlarna en gång täckte dem med. Att vistas i det här landskapet blir nästan som att läsa ur en öppen bok.
Migrationen och torpen
Med tanke på den oerhört snabba och omfattande folkökningen under 1800-talet räckte det naturligtvis inte med att rationalisera jordbruket i de gamla byarna. Gårdarna kunde inte klyvas mer än man redan gjort under ett antal århundraden. Det som återstod var antingen att flytta till städernas arbetstillfällen, emigrera till något annat land eller bli torpare på byarnas utmarker. Ofta flyttade man till staden för att tjäna ihop till biljetten innan man drog vidare.
Torp och torpare är förvisso ett begrepp som djupt bitit sig in i våra medvetanden. För många är torpet synonymt med det idylliska sommarstället, den röda stugan och de sedan länge försvunna uthusen. Torpets invånare av idag har måhända dragit in elektricitet, borrat brunn, byggt ordentliga våtutrymmen och anpassat sommarboendet till modern standard. De ursprungliga invånarna hade naturligtvis inget av detta. I bästa fall hade man täckt det ursprungliga jordgolvet med bräder och installerat en kokspis tillverkad på något av de närbelägna järnbruken.
Nu skall man ha klart för sig att det är ytterst få av de gamla torpstugorna som finns kvar i landskapet. De allra flesta har övergivits, rivits, ruttnat bort eller huggits upp och lagts på vedhögen. Likadant är det med de omgivande markerna. De är igenvuxna med stor skog och de är mycket svårt att hitta fram till de gamla torpställena. Naturligtvis följde torparna samma mönster som bönderna gjort i byarna. Mark röjdes, stenrösen byggdes och togs bort, enkla stenmurar omgärdade de små och magra åkrarna. Har man tur kan man finna spåren av en eller annan skorsten eller lokalisera ytor som en gång varit åker.
Torpen i Uppvidinge var många. Hembygdsföreningarna har genom åren gjort en fantastisk insats för att lokalisera de flesta av dem. Samtidigt skall man ha klart för sig att torpen är det gamla agrarsamhällets sista utpost och att kolonisationen kan liknas vid en gigantisk svallvåg. I dess maximala utbredning finns alla torpen med på kartan, men när den dragit sig tillbaka finns bara i bästa fall de gamla bykärnorna kvar.
Mangårdsbyggnaden
Det handlar om ett stort hus i två våningar. Mangårdsbyggnaden, symbolen för det relativa välståndet, bostad för jordbrukaren, hans familj och tjänstefolk.
Ofta planerad som en parstuga med bred dörr, hall och utrymmen åt båda hållen. Två skorstenar, eldstäder både nere och uppe, stort kök som rymde alla som längtade efter mat tre gånger om dagen. Både bostad och arbetsplats. De flesta mangårdsbyggnaderna färdigställdes under 1800-talets andra hälft.
Det här är naturligtvis inte hela sanningen eftersom gården hade ytterligare ett antal byggnader: ladugården, vedboden, brygghuset, jordkällaren, hönshuset och lite annat. Om man ser till konstruktionen, så uppfördes mangårdsbyggnaden i liggande skrätt timmer som hölls samman med träpluggar, dymlingar. Alltså inte en spik i konstruktionen. Ladugården, som ibland var äldre än mangårdsbyggnaden, var kanske uppförd i skiftesverk, det vill säga en konstruktion med upprättstående timmer på visst avstånd och med liggande timmer emellan dem. Inte en spik här heller. Övriga byggnader, som inte behövde samma skydd mot väder och vind, var oftast av enklare konstruktion.
Låt oss titta närmare på mangårdsbyggnaden i ett försök att tolka dess själ. Naturligtvis var inte allt timret nytt. Det hade tagits tillvara från någon äldre byggnad på gården vars utseende vi har föga aning om. Sedan lade man till det virke som behövdes från den egna skogen. Resultatet blev fantastiskt. Kanske för den tidens människor att jämföra med det intryck våra egna barnbarn skulle få om de såg uppförandet av en stor skyskrapa.
Huset har knutar, som höggs in i virket. Vi pratar om knuttimring. Till att börja med var mangårdsbyggnaden ”naken”, timret började långsamt gråna. På taket hade man lagt björknäver med torv över. Skorstenarna, uppförda med stenen från den nyröjda åkern, stack upp och hade i sina nederdelar någon form av krage i material som inte kunde ta eld. Så här såg det ut lång tid framöver ända till dess att sågverken runt om i Uppvidinge kom igång vid slutet av 1800-talet.
Det började med vattenkraft. Lite varstans i vattendragen byggdes sågverk som drevs med stora vattenhjul. Sågklingorna var ett resultat av det tidiga industrisamhället och de fyllde sin uppgift på ett bra sätt när flitiga män drog in timmerstockarna och lade dem tillrätta. Man framställde plankor och bräder till byggnader och andra ändamål. Sedan kom ångkraften. Tack vare ångmaskinerna var man inte längre beroende av vattendragen. Ångsågarna levererade, även de, det virke som behövdes i den fortsatta processen.
I det begynnande 1900-talet kom även oljan in i bilden. Elektriciteten fanns visserligen i sin linda, men den hade på intet sätt ännu nått ut till landsbygden i Uppvidinge. Med oljan följde olika slags motorer, vilka kunde användas till framställning av takspån, ett nytt sätt att täcka taken på mangårdsbyggnader, ladugårdar och andra byggnader. Samtidigt började man se över mangårdsbyggnadernas fasader och knutar. De hade åldrats, de hade grånat. Det ledde till att man försåg dem med brädfodring, ett sätt att skydda dem mot röta. Nu är vi framme runt sekelskiftet 1900.
Det är nu som rödfärgen på allvar kommer in i bilden. Den hade visserligen tidigare använts som impregneringsmedel direkt på timmerfasaderna men fick nu sitt definitiva genomslag. Färgen framställdes av en restprodukt från koppargruvan i Falun, den var egentligen från början ett sätt att impregnera virket, men den kom att tonsätta hela landskapet inte bara i Uppvidinge utan i hela Sverige. De röda stugorna ersatte de grå. Det var som om hela landskapet fick en ny charm.
Samtidigt som fasaderna fick sitt nya utseende började man titta på taken. Torvtaket hade ju många gånger följts av spåntaket eller sticketaket. Nu började man experimentera med nya produkter, med bräder och takpannor av tegel eller betong. Det blev de senare som segrade i nymodighetskampen. De lades på läkt som spikades fast över de gamla takspånen, som i sin tur kan skådas än idag av den som vistas på husets vindsvåning.
Så till fönstren. De är inte påfallande stora, och de har i bästa fall kvar sitt gamla utseende. Till att börja med satte man in enkla fönster, som om vintern kompletterades med innanfönster. Småningom kom de kopplade fönstren, och de fick samma utseende som de gamla. Ytan hos varje fönsterdel gavs oftast sex fält med hjälp av spröjs i trä. Detta berodde i sin tur på att fönsterglaset ännu vid slutet av 1920-talet var munblåst och att det var både svårt och dyrt att framställa stora fönsterrutor. Snickaren fick istället mer arbete och han valde det bästa kärnvirket. Trots det var många av de gamla fönstren uttjänta när den stora renoveringsivern inträdde på 1950-talet. Då bytte man ofta till hela rutor med maskintillverkat glas samtidigt som man installerade centralvärme, moderniserade köken och kanske försåg huset med en veranda i två våningar.
Kyrkor och skolhus
En växande befolkning ställde naturligtvis allt större krav på den viktigaste samlingslokalen, kyrkan. Återigen fanns biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, med i bilden. Han uppmanade församlingarna i sitt stift att uppföra större kyrkor än de gamla medeltida så att alla skulle kunna rymmas under gudstjänsten. Eftervärlden döpte de nya kyrkorna till Tegnérlador och de präglar fortfarande de bygder man färdas igenom.
I Uppvidinge fick uppmaningen genomslag i framför allt Lenhovda och Nottebäck. Kyrkorna i Herråkra och Älghult tillkom före Tegnérs tid. Åseda har sin medeltidskyrka kvar i ombyggt skick. Dessutom finns även en av landets äldsta medeltida träkyrkor kvar i Uppvidinge, nämligen Granhult.
Till kyrkan hörde givetvis prästgården och de ekonomibyggnader som krävdes. Prästernas äldre bostäder ersattes successivt med pampiga timmerbyggnader av samma slag som byarnas mangårdsbyggnader. Fast i vissa fall ännu lite större. Måhända en markering. Dessutom fanns i anslutning till kyrkan de så kallade kyrkstallarna där de tillresande besökarna kunde inkvartera sina hästar under gudstjänsten.
Sverige fick 1842 sin folkskolestadga som i princip innebar skolplikt för alla barn. Naturligtvis blev det lite si eller så med skolgången till att börja med. Man var på många håll skeptisk till nymodigheten och ute på gårdarna och torpen var man knappast villig att släppa iväg barnen alltför länge. De behövdes ju i arbetet. Men så småningom ändrades inställningen, ordentlig undervisning blev regel. Utbildade lärare anställdes. Skolhus och lärarbostäder uppfördes.
Från järn till glas
Under 1800-talets andra hälft blev den småländska järnframställningen, baserad på sjömalm, olönsam. Konkurrensen från Bergslagen och andra trakter där man bröt malmen direkt ur berget blev övermäktig. Järnbruk efter järnbruk lades ner, även i Uppvidinge. I Sävsjöström upphörde verksamheten, i Klavreström levde man vidare genom ändrad inriktning och i Alsterfors övergick man till glasframställning.
Man kan utan överdrift påstå att glas ersatte järn. När inte järnbruken längre frågade efter träkol måste man göra något annat med skogen. Det räckte förvisso inte att såga virke. Istället kom räddningen genom glasbruken, som kunde använda skogsråvaran som den var för att värma upp ugnarna. Och man skall veta att de första stora direkteldade ugnarna var enorma vedslukare, de ville ha mellan tjugo och fyrtio kubikmeter om dygnet. Återigen blev skogen en viktig lokaliseringsfaktor, och glasbruken i Uppvidinge var många.
Glas är egentligen smält sand, men för att få en glasmassa eller mäng som går att bearbeta vid cirka 1200 grader Celsius krävs inblandning av flussmedel som kan vara soda eller pottaska samt stabilisatorer i form av kalk eller, om man ville tillverka kristallglas, blymönja. Sanden måste vara ren och fri från järnföroreningar om man önskar framställa genomskinligt eller vitt glas. Alltså är den bästa sanden ett mineral, nämligen kvarts. Dock kunde man ibland använda vanlig sand från exempelvis sjöstränder. Då fick man ett brunt eller grönt glas som passade alldeles utmärkt till flaskor och buteljer.
Glasbruken i Uppvidinge var av tre slag. De flesta framställde enkelt vardagsvaror som dricksglas, kaffekulor, vaser, skålar och så vidare. De kallas småglasbruk. Några var inriktade på fönsterglas, något som efterfrågades alltmer när de stora mangårdbyggnaderna uppfördes i det avslutande 1800-talet. Det fanns också tillverkare av flaskor och diverse burkar för såväl hemmabruk som tekniskt bruk i exempelvis apoteken.
Glasarbetarens viktigaste verktyg är glasblåsarpipan, ett verktyg med tvåtusenårig tradition. Vid sidan av pipan finns punteln, saxarna, skoporna och så vidare. Glasframställningen var med andra ord ett hantverk som stod sig genom hela industrialiseringsprocessen och fram till våra dagar. Naturligtvis mekaniserades så småningom vissa delar, framför allt framställningen av fönster- och emballageglas.
Fönsterglaset blåstes som en cylinder, kanske upp till två meter hög. Detta förutsatte att glasblåsaren hade en djup grop i hyttgolvet eller placerade sig på en upphöjning. Sedan svängdes pipan fram och tillbaka medan cylindern utvecklades. Till slut knackades cylindern av pipan och ”sprängdes” i båda ändarna med hjälp av glödgad tråd. Cylindern var nu öppen och kunde ”sprängas” på längden med hjälp av ett speciellt glödgat järn. Den nu öppna cylindern lades till slut i en sträckugn, där den i rådande värme föll ut och bildade en platt skiva, som kunde skäras ner till lämpliga fönsterrutor. Den här processen ersattes omkring 1930 med maskiner i nya stora anläggningar.
Buteljer och burkar gick igenom samma mekaniseringsprocess som fönsterglaset. De blåstes till att börja med men maskinerna kom successivt in även här under 1900-talets första årtionden. Skillnaden i jämförelse med fönsterglaset är dock att tillverkningen stannade kvar ute på glasbruken, där speciell utrustning anskaffades för ändamålet.
I Uppvidinge kommun har genom åren funnits inte mindre än 26 glasbruk och glastillverkare. Det äldsta bruket är Johanstorp, som grundades som en filial till Kosta redan 1858. Fem år senare var det dags för Rydefors. I Älghult socken kan vi räkna till inte mindre än 14 glasbruk. I Lenhovda socken har det funnits 9, i Nottebäck 2 och i Åseda 1 glasbruk.
Lenhovda socken:
1. Johanstorp I 1858–87
2. Östervik 1868–1936/1949
3. Bostorp 1872-1915
4. Kylleskruv 1879–87
5. Renshult 1890–90
6. Johanstorp II 1897–1910
7. Hjertsjö 1906–36
8. Värends glasbruk 1936–63
9. Alster Glasstudio 1994–2000
Nottebäck socken:
10. Rosdala 1895–
11. Lindshammar 1905–
Åseda socken:
12. Åseda 1947–77
Älghult socken:
13. Rydefors/Bockaskruv 1863–1970
14. Björkå 1872–1962
15. Kronofors 1873–1928
16. Alsterfors 1886–1980
17. Berghem 1887–1951
18. Idesjö I 1887–1935
19. Långaskruv 1894–97
20. Flöxhult 1896–1910
21. Hofgård 1899–1923
22. Idesjö II/Berghälla 1905–06
23. Älghult 1933–2002
24. Kulla 1936–39
25. Sjöhyttan 1985–
26. Hauges glas 1994–
Vägar och järnvägar
Det vägnät som finns idag har givetvis en lång förhistoria. Ursprungliga vägar och stigar var förbindelseleder mellan byar och bygder och kunde givetvis även användas för längre resor. Det är först med bilarnas inträde i landskapet som frågan ställs på sin spets. 1900-talets två första årtionden gick det väl an att med viss tvekan köra på de gamla byvägarna, men när vi kommer fram till 1930-talet ökade kraven på allvar. Samtidigt kom den ekonomiska krisen efter börskraschen i New York 1929. Den svenska arbetslösheten ledde till en rad byggprojekt. Bland annat startades vägbyggen, och en del av det moderna vägnätet i Uppvidinge går tillbaka till den tiden.
Efter andra världskrigets slut ökade kraven ytterligare. Bilen blev successivt under 1900-talets andra hälft mer och mer var mans egendom samtidigt som kraven på framkomlighet och snabba förflyttningar ökade. Ytterligare en generation vägar byggdes, de är raka och de skär som piskrapp genom landskapet samtidigt som de i vissa fall förlagts utanför tätorterna. Vägarna med numren 23, 37 och 31 är goda exempel på den moderna tid som definitivt fjärmat bilisten från det gamla kulturlandskapet. Därför tål det att upprepas: Lämna huvudstråken och leta upp de gamla förbindelselederna. De finns kvar! Följ dem och upplev det som återstår av det gamla landskapet.
Det finns inte längre något järnvägsnät kvar i Uppvidinge. Men det som en gång fanns betjänade en lång rad orter innan bilismen tog över transporterna. Till Åseda kunde man färdas med smalspårsjärnvägen Växjö – Västervik. Den utgjorde även en viktig förbindelseled järnbruket i Klavreström och glasbruket i Rosdala. Från Växjö kunde man också färdas till Lenhovda, Sävsjöström och Älghult. En del av de gamla järnvägsbankarna är idag attraktiva cykelleder.
——————–
Alla som besöker och stannar i Uppvidinge förstår nu att det man möts av inte alltid har sett ut som det gör idag. Det gamla bondelandskapet finns kvar med sina odlingsrösen och stenmurar. Mangårdsbyggnaderna och förhoppningsvis även ladugårdarna och andra ekonomibyggnader möter den besökare som färdas längs de gamla byvägarna. Kyrkorna vårdas och underhålls av sina församlingar medan prästgårdarna till största del omvandlats till privatbostäder. Skolhus och lärarbostäder finns i vissa fall kvar men har även de fått ändrad funktion. Vi kan besöka platserna där järnbruk och glasbruk en gång gav försörjning åt en växande befolkning. Vi kan också konstatera att en eller annan sträcka av de sedan lång tid nedlagda järnvägarna finns kvar som cykelleder. Vi besöker verkligen ett förvandlat landskap eller skall vi säga ett landskap i ständig förvandling.
(Den här uppsatsen är resultatet av de planer som Uppvidinge kommun och ägarna till Rosdala glasbruk under 2012 hade att satsa på ett i kommunen välbeläget kulturcentrum. Jag fick uppdraget att utforma grunden till en kommande förstudie. Den levererades i oktober 2012 men i början av 2013 meddelade kommunen att de framåtsyftande planerna lagts ner. Ändå kan det vara intressant att se hur resonemangen fördes. Läsaren skall dock vara medveten om att de i texten angivna illustrationerna av olika skäl inte medtagits här.)
Rosdala. Plats på kartan.
Rosdala är beläget längs väg 31 och utgör tillsammans med Lindshammar porten till Glasriket för den som kommer till Kronobergs län via Vetlanda. Efter passagen av Rosdala kan resenären välja mellan tre alternativ vid det så kallade Nottebäckskrysset. Väljer man att köra rakt fram leder väg 31 vidare mot Orrefors, Nybro och Kalmar med avstickare mot Kosta. Väljer man att köra höger kommer man längs väg 23 till Växjö, väljer man vänster leder väg 23 åt andra hållet via Åseda mot Oskarshamn.
Rosdala har ingen central placering i Glasriket men kan genom sin belägenhet locka besökare till en första anhalt innan resan fortsätter till andra platser. Den vackra trakten lockar dessutom med vandringsled, kulturhistoriska miljöer och en rad andra upplevelser. Redan här skall poängteras att miljön kring Rosdala glasbruk är den bäst bevarade glasbruksmiljön i hela Glasriket.
Härad och kommun.
Begreppet Småland skall tolkas som ”de små landen”, underförstått gränsområdet mellan det egentliga Sverige och de danska landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän. Genom freden i Roskilde 1658 inlemmades de nämnda landskapen i det svenska riket. Småland indelades redan under den tidiga medeltiden i härader, som i sin tur hade en judiciell funktion. Häraderna indelades i sin tur i socknar, en process som påbörjades så snart som kristendomen antagits som religion och kyrkorna börjat byggas.
Karta 1 visar ”smålanden” belägna söder om Linköping. Längs kusten återfinns Tjust, Tunalän, Handbörd/Stranda och Möre. Centralt men ändå gränsande mot arvfienden i söder ligger Värend, som i sin tur omges av ytterligare ett antal ”småland”, av vilka Östbo och Sunnerbo gemensamt benämnes Finnveden. När nu gällande länsindelning genomfördes på 1600-talet slog man samman Värend och Sunnerbo till Kronobergs län.
Värend indelas, som framgår av kartan, i fem härader, nämligen Allbo, Kinnevald, Konga, Norrvidinge och Uppvidinge. Sedan den senaste inlandsisen börjat smälta undan för omkring 10.000 år sedan vandrade människorna in och tog landet i besittning. Vad gäller Värend följde invandringen i huvudsak sjöarna och vattendragen. Trakterna kring Åsnen, Helgasjön, Heligeå och Mörrumsån rymmer ett stort antal fasta fornlämningar i form av gravar och boplatser.
Det största häradet i Värend, Uppvidinge, rymmer en del fasta fornlämningar i socknarna Dädesjö och Lenhovda, medan de övriga socknarna i stort sett saknar bevis för bosättning i förhistorisk tid. Detta innebär i sin tur att socknar som Algutsboda, Ekeberga, Nottebäck, Hälleberga, Åseda och Älghult till allra största del koloniserats först efter kristendomens genomförande under tidig medeltid. Själva namnet Uppvidinge skall tolkas som ”de övre skogarna” eller ”skogarna i norr.” Detta innebär i sin tur att det skogklädda området inte var attraktivt för de första invandrarna eftersom moränen vilade tung och inte lockade till jordbruk förrän de gamla centralbygderna kring de stora sjöarna fick alltför stor befolkning.
Kartan över ”smålanden” visar att Uppvidinge i öster gränsar mot Handbörd och Möre. Vad gäller Handbörd finns en hel del förhistoriska lämningar i Emådalen medan socknarna Fagerhult och Kråksmåla är medeltida kolonisationsområde. Ser man till Möre finner man att fornlämningarna är koncentrerade längs kusten medan det skogklädda inlandet domineras av sent koloniserade ensamgårdar och små byar. Slutsatsen är att det vi idag benämner det småländska Glasriket till allra största del kan hänföras till Uppvidinge härad med ett antal mindre nedslag i de medeltidskoloniserade delarna av Handbörd och Möre.
Karta 2, glasbruken i Uppvidinge härad, framställd av Erik Rosén som examensarbete vid Handelshögskolan i Göteborg 1946. Publicerad i Glasteknisk Tidskrift 1947
Den senaste stora svenska kommunreformen ägde rum 1970-71. Samtidigt pågick en intensiv debatt om att indela Sverige i tio stora län. Den senare tanken skrinlades samtidigt som Småland som ett storlän föresvävat makthavarna. I den osäkerhet som uppstod kom Uppvidinge härad att delas mellan inte mindre än fem intressenter. Socknarna Lenhovda, Nottebäck, Åseda och Älghult gjordes till Uppvidinge kommun, Dädesjö socken fördes till Växjö kommun, Ekeberga socken med bland andra Kosta glasbruk fördes till Lessebo kommun, Hälleberga socken med glasbruk som Orrefors och Gullaskruv fördes till Nybro kommun. Slutligen fördes Algutsboda socken med Åfors och Boda glasbruk till Emmaboda kommun. Grunden hade lagts för dagens problem med ett glasrike beläget i fyra kommuner utan den samordning som skulle behövas. Ungefär samtidigt myntades begreppet Glasriket av dåvarande turistintendenten i Växjö, Sven-Eric Rydh.
I nuvarande Uppvidinge kommun har genom tiderna funnits inte mindre än 26 glasbruk och glastillverkare. Det äldsta bruket är Johanstorp, som grundades som en filial till Kosta redan 1858. Som framgår av nedanstående sammanställning kan vi räkna till 14 glasbruk i Älghults socken, 9 i Lenhovda, 2 i Nottebäck och 1 i Åseda. Det är i den bilden Rosdala skall sättas in.
Lenhovda socken:
1. Johanstorp I 1858–87
2. Östervik 1868–1936/1949
3. Bostorp 1872–1915
4. Kylleskruv 1879–87
5. Renshult 1890–90
6. Johanstorp II 1897–1910
7. Hjertsjö 1906–36
8. Värends glasbruk 1936–63
9. Alster Glasstudio 1994–2000
Nottebäck socken:
10. Rosdala 1895–
11. Lindshammar 1905–
Åseda socken:
12. Åseda 1947–77
Älghult socken:
13. Rydefors/Bockaskruv 1863–1970
14. Björkå 1872–1962
15. Kronofors 1873–1928
16. Alsterfors 1886–1980
17. Berghem 1887–1951
18. Idesjö I 1887–1935
19. Långaskruv 1894–1897
20. Flöxhult 1896–1910
21. Hofgård 1899–1923
22. Idesjö II/Berghälla 1905–06
23. Älghult 1933–2002
24. Kulla 1936–39
25. Sjöhyttan 1985–
26. Hauges glas 1994–
Bakgrund
Glastillverkningen i sydöstra Smålands skogrika trakter hade en föregångare i järnframställning baserad på sjö- och myrmalm. Redan under medeltiden framställdes järn i primitiva ugnar lite varstans i skogarna. Koncentrationen till järnbruk skedde på 1620-talet, då riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm grundade Huseby. Sedan anlades, främst under 1700-talet, en rad järnbruk på behörigt avstånd från varandra. Fortfarande utgjordes råvaran av malm från sjöarna. Exempelvis anlades Orrefors 1726 och Klavreström 1736.
Skogen utnyttjades genom framställning av träkol till järnbrukens masugnar. Kolningen i kolmilor blev en betydelsefull biinkomst för de småländska bönderna. Skogens bestånd av tall användes också för framställning av tjära och beck. Lövved gick i stora mängder åt för framställning av pottaska, som hade så vitt skilda användningsområden som grund för såpa och som ingrediens i mängen vid glastillverkningen.
Den småländska järnframställningen baserad på sjömalm upphörde i princip åren kring 1860. Anledningen var konkurrensen från Bergslagen och andra trakter där malmen kunde brytas i dagbrott och gruvor. Bönderna fick inte längre leverera underlag till kolmilorna som tidigare. Lösningen på det problemet blev glasbruken. Dit kunde man leverera veden utan att gå omvägen via träkol. De vedeldade glasugnarna slukade mellan tjugo och fyrtio kubikmeter ved om dygnet.
De första glasbruken i Småland anlades redan på 1620-talet, men de blev kortlivade företeelser. Den första bestående etableringen gjordes i Ekeberga socken i Uppvidinge härad 1742 och kallades Kosta efter sina grundare, landshövdingarna Koskull i Kronobergs län och Staël von Holstein i Kalmar län. En främling och konkurrent om veden från skogen började sin långa arbetsdag i en etablerad järnbruksbygd.
Kosta kallas för moderbruket. Inte så att det grundade filialer. I stället lämnade många företagsamma glasblåsare Kosta i samband med järnbruksdöden för att pröva lyckan som egna företagare. En del lyckades. Den här processen pågick under flera årtionden medan industrialismens samhälle fick allt starkare fotfäste i vårt land. Glastillverkningen förblev dock ett hantverk i en tid då maskinerna alltmer kom att ersätta muskelkraften. Av den tidigare presenterade listan över glasbruken i Uppvidinge kommun framgår att de flesta glasbruken grundades vid den här tiden. Så ock Rosdala.
Grundarna och ägarna
Oscar Carlström och Carl Pettersson hette ett par företagsamma personer som redan 1892 anlagt Björklunda glasbruk i Fagerhult socken. 1895 beslöt de sig för att starta ännu ett glasbruk i Nottebäck socken. I Norrhult, där glasbruket skulle ligga, fanns ingen egentlig samhällsbildning, men några kilometer därifrån fanns Klafreströms järnbruk. Dessutom höll man på att bygga den smalspåriga järnvägen från Växjö. Den invigdes samma år som det nya glasbruket etablerades.
De två grundarna köpte en större gård på 171 tunnland och byggde glasbruket intill en bäck för att få drivkraft till sliperiet. Historien låter berätta att de båda glasbruksägarnas fruar var på väg till Norrhult för att bese sin nya hemort. När de kom fram till det sista backkrönet och fick skåda den hänförande utsikten över dalen och sjön stannade man hästskjutsen vid vägkanten. Just där växte en blommande rosenbuske, varför de båda fruarna bestämde att det nya glasbruket skulle få namnet Rosdala.
Det gick inte så bra för de första ägarna. Redan 1898 blev det konkurs. Näste ägare var en grosshandlare från Sibbhult, men han tvingades snart sälja glasbruket vidare till konsul Fredrik Hey, en dansk riksdagsman med stora intressen i den danska glasindustrin. Ett nytt aktiebolag bildades 1900, varefter en omgestaltning av bruket ägde rum. En ny hytta med en för tiden mycket avancerad utrustning uppfördes. Den stora tiodegelsugnen värmdes av ett särskilt gasverk i en byggnad vid sidan av hyttan. Anläggningen var i drift ända till 1968, då tillverkningen flyttades till en ny och modern hytta.
Konsul Hey anställde en tysk disponent som hette Edmund Röder, en i och för sig språkkunnig man som dock aldrig lärde sig att tala svenska. Följden blev att enbart tysk arbetskraft anställdes, något som i sin tur ledde till att tyska var samtalsspråket i hyttan ännu på 1920-talet. De danska intressena i Rosdala varade till 1935, då Theodor Nyrén köpte glasbruket. Han efterträddes som disponent av sonen Oscar Nyrén, som i sin tur 1954 efterträddes av Adolf Kroon. Familjen Kroon tillträdde som ny ägare 1979.
Rosdala blev tidigt ett renodlat belysningsglasbruk. Glas till fotogenlampor var en stor produkt. Bruket elektrifierades successivt under början av 1900-talet, vilket i sin tur ledde till att ett effektivare sliperi kunde uppföras. Samtidigt ökade behovet av belysningsarmaturer, till vilka Rosdala kunde leverera ett allt bredare sortiment av kupor, glober och så vidare. I hyttan arbetade man vid ”påle och tråg” med glasblåsaren stående på en upphöjd plats och med formhållaren nedanför sig. Detta arbetssätt flyttades med till den nya hyttan och var regel intill nedläggningen av den traditionella tillverkningen.
Byggnadsminnesförklaringen
Fråga om byggnadsminnesförklaring av bebyggelsemiljön i Rosdala väcktes 1996. Länsstyrelsens beslut i frågan är daterat den 12 maj 2000. Under mellantiden inhämtades yttranden och synpunkter från Riksantikvarieämbetet, Smålands museum, Uppvidinge kommun och glasbrukets ägare.
Byggnad eller grupp av byggnader kan i enlighet med kulturminneslagen förklaras som byggnadsminne. ”En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde.”
I den följande motiveringen sägs bland annat att Rosdala är det glasbruk i länet som bäst illustrerar glastillverkningens byggnadskultur. Rosdala undgick de rivningar av byggnader som skedde från 1940-talet då man vid de olika glasbruken strävade efter att koncentrera och underlätta tillverkningen genom att hysa allt fler verksamheter under samma tak. Det betonas även att innehåll och inventarier i en del av byggnaderna bevarats.
Nedan uppräknas de enskilda byggnader som ingår i beslutet ”Byggnadsminnesförklaring av Rosdala glasbruk, på fastigheten Norrhult 60:1, skifte nr 1, Nottebäcks socken, Uppvidinge kommun.” Numreringen på karta 3 utgår från numreringen i beslutet. I utredningar och litteratur förekommer ett flertal andra numreringar.
1.Byggnaderna numrerade 1–22 på bifogad karta får inte rivas, flyttas, byggas till eller ändras exteriört. Ingrepp får inte göras i byggnadernas stomme. Ej heller får byggnadernas planlösning ändras.
2. I byggnaderna numrerade 2–19 får inte fast inredning som golv, skåp, hyllor och bänkar borttagas eller på annat sätt förändras. Trärena ytor får inte ytbehandlas.
3. I byggnaderna 1–22 skall den interiöra karaktären, i form av ursprungliga byggnadsdelar, t.ex. eldstäder, dörrar och snickerier, bibehållas. I byggnaderna skall fast inredning och tillbehör till fastigheten som maskiner och annan utrustning, som tillförts glasbruket och använts i verksamheten, med undantag av ugnar, bevaras enligt förteckningen nedan (Denna förteckning återges ej här dels på grund av dess detaljrikedom dels på grund av att ett antal skyddsföreskrifter frångåtts eller blivit inaktuella)
Byggnadsminnet och framtiden
Rosdala och alla dess byggnader med innehåll utgör en stor kulturhistorisk tillgång inte bara för Uppvidinge kommun och Glasriket. Det är ett nationellt intresse att den bäst bevarade glasbruksmiljön ges en acceptabel framtid. Det var den sammantagna bedömningen av miljö, historia och innehåll som ledde fram till byggnadsminnesförklaringen, som i sin tur innebär i en klar fördel av statushöjande karaktär. De ovan angivna restriktionerna innebär knappast några hinder vad gäller framtida och förändrat nyttjande av anläggningen. Snarare skall de ses som en vägledning i tillvaratagandet av exteriöra och interiöra kulturhistoriska värden.
Nedan skall genomgång göras byggnad för byggnad. Därvid kommer ursprunglig användning, nuvarande användning och framtida möjligheter att beskrivas utifrån litteratur, inventeringar och genomgång på plats. Dessförinnan skall följande framhållas:
Rosdala var det sista av ett antal renodlade belysningsglasbruk. I princip finns alla mallar, formar och andra tillbehör bevarade. Dessutom ingår en rad formar förvärvade från nedlagda konkurrerande glasbruk. Ingen annanstans i Glasriket finns någon motsvarighet.
Hela arkivet finns bevarat med handlingar ända från grundningsåret 1895. Det är ytterst få av de övriga glasbruken som har sina arkivalier bevarade på plats. Arkivet innehåller även en mycket stor samling foton av byggnaderna och de olika arbetsplatserna.
En stor samling äldre glas har bevarats och visas i ett bruksmuseum som inreddes på 1980-talet. Samlingen är katalogiserad och ger en god bild av tillverkningen. Ytterligare några få glasbruk har sina äldre samlingar bevarade och utställda på motsvarande vis.
En del av byggnadsbeståndet utgör ett frilufts- och industrimuseum sedan ett stort antal år tillbaka. Här finns redskap, verktyg och transportmedel. Eldningsanläggningen eller ”gasverket” från 1900 är unik i sitt slag. Degelkammaren med degelkrossen visar hur leran hanterades. Den bevarade tio-degelsugnen ger en god inblick i hur arbetet gick till.
Så till byggnadsminnets beståndsdelar. Som tidigare nämnts grundades Rosdala 1895, men det var först 1900 som det stora uppsvinget kom. Inga byggnader finns bevarade från grundningsåret. Däremot bär ett antal av dem årtalet 1900. (se karta 3)
Kontor uppfört 1958. Arkitekt: John W. Fornander, Växjö. Användes som brukskontor några år in på 2000-talet. Rymmer idag det så kallade ölglasmuseet i den ursprungliga kontorsvåningen. I källaren finns bruksarkivet. Förslag: Kontoret återställs till ursprungligt skick och används som administrationsbyggnad och forskarlokal. Arkivet bevaras och vårdas på plats.
Degelkammare. Byggnaden uppfördes 1900 och rymmer all den utrustning som användes för egen degeltillverkning ända till 1965. Vidare finns den fullt fungerande eldrivna degelkrossen som användes för att mala ner uttjänta deglar och återanvända dem. Förslag: Ingår även fortsättningsvis i friluftsmuseet.
Torvlada, såg och gasverk uppförd 1900. Vid nystarten försågs Rosdala med ett för svenska förhållanden unikt system för uppvärmning av ugnen. Det var av märket Siemens och placerades i en särskild byggnad några meter från hyttan. Värmen leddes genom en kulvert som ursprungligen hade en värmeväxlare halvvägs till hyttan. Ugnarna i gasverket eldades med ribbved som sågades på plats. Vedåtgången uppgick till ca fyrtio kubikmeter om dygnet. Även torv användes. Anläggningen användes till 1966.
Det mesta av innehållet är intakt och har genom åren kompletterats med diverse utrustning och inventarier som använts vid bruket. Förslag: Ingår även fortsättningsvis i friluftsmuseet.
Smedja uppförd 1900. Liksom de flesta andra glasbruk hade Rosdala egen smedja för tillverkning och reparation av verktyg och annan utrustning.
Smedjan byggdes om till glashytta för några år sedan och har en eldriven ugn. Förslag: Verksamheten fortsätter att bedrivas som idag och byggnaden ingår i friluftsmuseet.
Glasugnsbyggnad uppförd 1980. I byggnaden finns tiodegelsugnen som utgjorde arbetsplatsen i den hytta som uppfördes 1900. Dessutom finns formar, pipor och andra verktyg. Hyttan togs ur bruk 1966 och revs 1979. Förslag: Ingår även fortsättningsvis i friluftsmuseet.
Skorstenspipa, troligen uppförd 1900. Användes ursprungligen till den gamla hyttan och återanvändes till den hytta som invigdes 1966 (se nedan nr 7). Förslag: Ingår även fortsättningsvis i friluftsmuseet. Skorstenen kan kortas eftersom dess övre del är i dåligt skick.
Hyttbyggnad uppförd 1965. Som tidigare nämnts arbetade man här vid påle och tråg, en arbetsmetod som är speciell för tillverkning av belysningsglas. Byggnaden rymde även mängkammare och glaskammare.
Ugnarna finns kvar medan kylrören avlägsnat Förslag: Hyttan tillsammans med sliperiet (se nedan nr 8) kan ges ett antal nya funktioner. Sålunda finns här en unik möjlighet att inrätta ett museum där betoningen läggs på arbetet vid glasbruket. Grundmaterialet är verktyg, formar, bilder samt samlingen av äldre glas. Vidare kan här visas den av Uppvidinge kommun inköpta glassamlingen från Lindshammar samt den samling ölglas som i dag visas i kontoret.
Förutom museum med tillhörande visningar och programverksamhet kan lokalen användas för konserter och teaterföreställningar.
Sliperi uppfört 1950. Byggdes samman med den nya hyttan 1965. På så sätt fick man all tillverkning under samma tak. Här finns ett ölbryggeri. Även Uppvidinge hundklubb disponerar lokaler i byggnaden. Förslag: Se ovan nr 7.
Måleri uppfört 1930. Rosdala producerade tidigt såväl slipade som målade belysningsglas. Ganska snart kom det målade glaset att dominera tillverkningen vid sidan av glober och annat i opakt glas.
Måleriet är delvis ännu i funktion. På övervåningen finns utställningen med det gamla glaset. Denna placering måste betraktas som ett provisorium med tanke på säkerheten, främst brandfaran (se förslag under nr 7). I källaren finns ett stort förråd med formar. Förslag: I nedervåningen placeras turistbyrå och därmed sammanhängande verksamheter. Formförrådet blir kvar.
10. Glasbod uppförd 1920. Har tidigare varit lådverkstad. I glasboden säljs produkter från Rosdala och andra glastillverkare. Även kafé inryms här. Förslag: Verksamheten fortsätter som idag.
Stora glasmagasinet uppfört 1920 i tre våningar. Innehåller mycket glas från den gamla produktionen. I bottenvåningen finns en lokal för servering av hyttsill, rymmande ca 60 deltagare. I källaren finns ett stort förråd med formar. Förslag: Det kvarvarande glaslagret marknadsförs och säljs successivt. Formförrådet blir kvar. Servering av hyttsill fortsätter.
Glasmagasin uppfört 1920.
Glasmagasin uppfört 1920.
Glasmagasin uppfört 1910.
Halmlada uppförd 1910. Förvaringsplats för halm som användes vid packning av glas. Förslag: Byggnaderna nr 12–15 saknar idag egentlig funktion. Kan i framtiden användas som förrådslokaler.
Syrabod uppförd 1950. Här syrades lampglaset för att ge ett mjukare sken. Förslag: Kan möjligen användas som förråd.
Magasin, f.d. sprutbod uppförd 1910. Innehöll ursprungligen brandredskap. Förslag: Kan möjligen användas som förråd.
Färgbod uppförd 1910. Har använts för förvaring av kemikalier och lösningsmedel. Förslag: Saknar användningsområde.
Ställverk.
”Tyskabyggning” uppförd 1900 som arbetarbostäder.
”Tyskabyggning” uppförd 1900 som arbetarbostäder.
Ursprungligen uppfördes tre byggnader, en har rivits. På bottenvåningarna inreddes lägenheter med två rum och kök för mästarna och deras familjer. På övervåningarna inreddes lägenheter med ett rum och kök för övriga glasarbetare. Förslag: Ingen ändring av dagens verksamhet.
Uthus till tyskabyggningarna. Förslag: Ingen ändring av dagens verksamhet.
Miljön vid Rosdala har bevarats mycket tack vare ägarnas stora kulturhistoriska intresse. Det enda egentliga ingreppet i den ursprungliga miljön är uppförandet av sliperiet och den nya hyttan på 1950- respektive 1960-talet, en arbetsmiljömässig nödvändighet. Familjen Kroons personliga engagemang ledde till att den gamla tiodegelsugnen fick en egen byggnad samtidigt som man starkt värnade om historien genom att vårda exempelvis degelkammaren och gasverket.
Vid Rosdala kan man – med hänsyn tagen till verksamheten vid Norrhults Folkets Hus – skapa ett lokalt kulturcentrum av mycket hög kvalitet. Ett stort utbud av aktiviteter kan – som ovan visats – kompletteras med marknadsföring av en rad andra upplevelser i trakten. I ett framtida scenario ingår där också förbättrade möjligheter för exempelvis övernattning. Vandrarhemmet i Klavreström kan således kompletteras med campingplats och uppställningsplats för husbilar. Därmed skapas bättre underlag för lönsamheten hos befintliga restauranger och caféer samtidigt som denna verksamhet i sin tur kan kompletteras med upplevelser som exempelvis hyttsill.
Fortsatta tankar inför en förstudie:
Allmän målformulering om att utveckla Rosdala som attraktivt besöksmål, där glasbruksmiljön, den småländska kulturhistorien och omgivningens naturupplevelser står i centrum.
Det övergripande syftet skall vara att stärka befintliga företag samt skapa nya företag och arbetstillfällen under stort hänsynstagande till områdets karaktär, historia och placering i regionen.
Målgrupper är turister, enskilda eller i grupp, konferenser och upplevelsehungriga privatpersoner som uppskattar att besöka och vistas i en traditionsrik och naturnära miljö. Andra målgrupper är ortsbefolkning, kommuninvånare och invånare i grannkommunerna som i egenskap av privatpersoner, organisationer och skolor söker ökad kunskap och orientering kring den småländska glashanteringens bakgrund genom utställningar, seminarier, studiecirklar, visningar och annat.
Förstudien bedrivs genom införskaffande av breddad bakgrundsinformation, intervjuer med nyckelpersoner inom Uppvidinge kommun, staten och näringslivet, möjliga finansiärer och tänkbara samarbetspartners. Viktigt är att på ett tidigt stadium identifiera och kontakta nuvarande och framtida entreprenörer.
Förstudien kan läggas upp i tre analyspaket: Byggnaderna, turismen och pedagogiken.
Vid fortsatt genomgång av byggnadsbeståndet identifieras ytor och volymer. Program för eventuell upprustning med åtföljande kostnadsberäkning upprättas gradvis. Intervjuer och genomgångar med ägaren, kommunens näringslivsutvecklare, kommunens tekniska kontor, länsantikvarien, utövare av befintliga verksamheter och andra nyckelpersoner påbörjas. I samband med intervjuerna läggs stor vikt vid idéer kring användningen av byggnaderna, särskilt de byggnader som ovan förslagits som förrådslokaler.
Under årtionden har turismen analyserats och diskuterats. Ett särskilt begrepp – kulturturism – användes redan på 1970-talet. När det gäller Rosdala och nutid identifieras i första hand nuvarande och möjliga framtida besökssiffror. Kringliggande och möjliga framtida aktiviteter samt bekvämlighetsfrämjande arrangemang analyseras i det sammanhanget. Turistbyrå anläggs. Intervjuer genomförs med bland andra kommunens kultur- och fritidsförvaltning, kommunens näringslivsutvecklare och Destination Småland.
Man kan utan vidare påstå att Rosdala är en plats som klart lever upp till kraven för begreppet kulturturism. Som ovan redovisats kan hyttan och sliperiet utvecklas till navet i ett område fyllt av upplevelser alltifrån utställningar och konserter över glasblåsning till restaurang, turistbyrå och butiker. Utställningen utgår från begreppen historia, teknik och form, något som bäddar för en pedagogisk upplevelse för alla tänkbara besökargrupper. Förutom redan föreslagna glassamlingar kan målsättningen vara att samla in glas från alla glasbruk i kommunen. Samtal och samarbete påbörjas med Boda Glass Factory, kommunstyrelsen i Emmaboda kommun, Smålands museum, Musik i Kronoberg, Regionteatern med flera. På sikt påbörjas samarbete med arkitekt och projektledare för utställningsarbetet.
Källor och litteratur:
Länsstyrelsen i Kronobergs län: Handlingar byggnadsminnesförklaring.
Fogelberg, Torbjörn: Rosdala 100 år i belysningens tjänst.
Johannisson, Susann: Rosdala. En liten guide. KUL-projektet i Glasriket 2006.
Löf, Lars Olof och Thor, Lars: Resa till glaset. Carlssons bokförlag. Borås 1986.
Lamke, Lotta och Melchert, Daniel: Glasbruksinventering i Kronobergs län.
(I våra trakter åsyftar givetvis Uppvidinge. Även den här betraktelsen skrevs för Uppvidingekalendern.)
Carl von Linné (1707–78) föddes i Råshult och växte upp i det närbelägna Stenbrohult, där fadern var kyrkoherde. Den unge Carls intresse för botaniken mognade tidigt, och efter studier i Växjö etablerade han sig i Uppsala.
Linné är för eftervärlden mest känd för att ha systematiserat växtriket, men hans författarskap rymmer även en lång rad värdefulla kulturhistoriska iakttagelser. Han sändes av rikets ständer ut på resor, av vilka öländska/gotländska resan 1741 och skånska resan 1749 förde honom till de småländska hemtrakterna. Syftet med resorna var att i frihetstidens och merkantilismens samhälle finna de inhemska nyttigheter som kunde ersätta dyra importvaror.
Naturligtvis var Linnés landskap något helt annat än det är i våra dagar. Vägarna bestod mest av slingrande stigar mellan byar, bondens åkrar var små och fyllda med stenrösen, och de sedermera så berömda småländska stenmurarna hade ännu ej börjat byggas. Lövskogen var mer utbredd än nu.
Båda resorna genom Småland tar sin början i Vetlanda och Korsberga. Han anländer till Uppvidinge härad vid nuvarande Lindshammar och fortsätter via Nottebäck till Växjö. Under den första resan vänder han från Växjö till Lenhovda för att därifrån utgå till Kalmar och Öland.
De kulturhistoriska inslagen i resorna är många. Han beskriver järnbruk, han beskriver bondens arbete på åker och äng, han beskriver de viktiga näringarna med framställning av träkol, tjära, beck och pottaska. Allt detta i avsikt att för samtiden påvisa det omfattande småländska näringslivet. För eftervärlden är hans iakttagelser ovärderliga. Han möter också 1741 landshövdingen Koskull som vid den tiden tillsammans med kollegan i Kalmar Staël von Holstein är i färd med att anlägga Kosta glasbruk.
När Linné avled i Uppsala hade han upplevt tre epoker i den svenska historien. Född och uppvuxen med Karl den XII:s krig och intensivt verksam under frihetstiden fick han på sin ålders höst ta del av den gustavianska tiden. Hans insatser har uppmärksammats över hela världen, och hans lärjungar bidrog starkt till många upptäckter.
(Den här lilla betraktelsen utgör en fortsättning på temat Uppvidinge. Den tillkom kom som ett inslag i Uppvidingekalendern, en almanacka med brett innehåll som producerades av Margareta Arteus Thor och Diana Ortscheid åren 2007–09.)
Jag var för en tid sedan på en stor konferens i Linköping med deltagare från hela vårt avlånga land. Alla gick omkring med stora namnskyltar där även respektive hemkommun redovisades. Bland flera hundra deltagare var det en och annan som tittade närmare på min skylt och ställde frågan: Var ligger Uppvidinge? I Uppland kanske?
Jag svarade givetvis med artighet på de frågor som ställdes och förklarade att Uppvidinge kommun är den nordöstra delen av Kronobergs län. Jag berättade också att Småland under äldre tid var ”de små landen” söder om Linköping samt att det gamla Uppvidinge härad var en del av ”smålandet” Värend med Växjö i centrum. De som frågade upplystes även om att namnet Uppvidinge ungefär skall tolkas som skogarna i norr och att området till största delen koloniserades först under tidig medeltid.
Ändå hade en och annan svårt att orientera sig i rummet. Då ställde jag i min tur en motfråga: Har ni någon gång besökt ”glasriket”? Eller åtminstone hört talas om det? Då nickade alla och jag kände plötsligt att här fanns något att ta fasta på. Jag berättade att Uppvidinge härad, som reducerades med flera socknar vid kommunreformen 1970, inom sig rymde de allra flesta av de småländska glasbruk som existerat en gång i världen. Jag berättade också att Älghults socken, som fortfarande ligger kvar i Uppvidinge kommun, var den mest glasbrukstäta socknen med inte mindre än 14 glasbruk under olika epoker. I den nuvarande kommunen har det genom åren funnits sammanlagt 26 glasbruk.
Efter de förklaringar jag levererat kände jag att nu är det nog dags att tänka till en smula. Något glasrike existerar inte längre, bara några få rester återstår. Men det som finns kvar är grundvalen för glastillverkningen, nämligen de stora skogarna. Bränslet till glasugnarna var ju ved och skogarna i norr var därför den viktigaste lokaliseringsfaktorn för glastillverkningen.
Om vi i fortsättningen skall slippa frågan var Uppvidinge ligger, så måste en ny sorts marknadsföring bedrivas. Den utgår lämpligen från de stora skogarna, de många sjöarna och de storslagna naturupplevelserna, det ”Vilda Uppvidinge”. Men om vi med de argumenten skall kunna locka till oss turister från när och fjärran, så krävs också att det finns bra matställen, iordningställda vandrings- och cykelleder, butiker, övernattning och annan service. Jovisst, en hel del av detta finns redan, men det kan bli mycket bättre. Därför är det bara att kavla upp ärmarna och köra igång. Många små företag kan tillsammans skapa den trivsel som turisterna från Danmark, Tyskland och Holland förväntar sig.
Människor med knytning till Uranäs berättar om att växa upp, fytta, återvända och bygga nytt!
Uranäskor på byväg. Foto: Solveig Nilsson.
Uranäs är i ett första intryck för en besökare en levande och välskött by med intressanta hus, en varierande natur, kor, hästar och vilda djur inpå knutarna. Allt detta stannar i mitt minne för alltid. Ett antal företag och initiativrika människor ger dessutom Uranäs en tydlig position när det gäller bilden modern landsbygd och intressant entreprenörskap.
ägen är från historiens början A och O för livet och kommunikationen till och från en liten by. Den vårdas lokalt av en vägförening och sköts programenligt året runt med grusning, hyvling, kantskärning med mera. På vintern rullar plogbilarna på kommunens uppdrag för de boendes och nyttotrafkens behov. Vägen symboliserar sammanhållning genom sekler! Inte minst offciell och temporär vägskyltning är viktig – trots dagens GPS. Den leder och lockar besökare att fnna företag och arrangemang till byn mellan sjöarna.
Johan Johan och Ulrika Ursjö med sina tre barn Filip, Jonathan och Ellen. Foto: Johan Ursjö
Jordeböckerna från mitten av 1500-talet är femhundraåriga dokument där byar och gårdar i såväl Älghults som Fagerhults socken finns namngivna. Detta visar på en väl utvecklad bygd och i det mönstret redovisas en gård i Uranäs och en gård i Kianäs. I Kianäs finns dessutom skriftligt belägg på en gård/ett säteri så tidigt som 1300-talets mitt,” berättar Lars Thor. En av gårdarna i bykärnan tillhör två kusinfamiljer Ursjö. På övre planet bor Johan och Ulrika Ursjö med sina tre barn Filip, Jonathan och Ellen, som samlats hösten 2016 vid gårdsgrinden från 1800-talet.
Detalj av häradskarta från 1689 över Uppvidinge härad. Byarna Uranäs och Kianäs är med sirlig stil utmärkta, liksom sjöarna Urasjön och Kiasjön. Gränsen mot Fagerhults socken i Kalmar län är tydligt utmärkt. Här möts Värend i Kronoberg och Handbörd i Kalmar län. Här har en administrativ gräns funnits sedan urminnes tider. Människorna har fått förhålla sig till detta faktum och lagat efter läge när det gäller allt från kyrka och skola till lagar och regler. Gränsbons eviga dilemma.
Den vackraste byn…
Uranäs är den vackraste Smålandsby jag vet. En genuin skönhetsupplevelse alla årstider som även representerar en levande berättelse om äldre tider för såväl besökare som boende. Visst är det lätt att klistra ett enkelt epitet som ”Bullerbykänsla” över bilden av Uranäs, men det jag vill försöka skildra är en något djupare bild av hur en klassisk svensk och småländsk bondby utvecklar sig från småjordbruk till en modern kombination av livsstilar. I Uranäs är man nämligen duktiga på att kombinera yrkesarbete på långa pendelavstånd med bisysslor, fritid och företagande. Där släkten verkat i generationer har fastighetsägarna på ett fexibelt och intressant vis lyckats gå in i 2000-talet med historien tryggt förpackad i bagaget. Sagan om livet i Bullerbyn var trots allt en litterär berättelse och tillrättalagd i minnet hos en vuxen författare. Men visst följer Astrid Lindgrens Småland envist med från sitt Vimmerby till Uranäs. ”Ach – Bullerby!!!” utbrast ofta tyskarna när de klev ur bilen för att hyra boende hos paret Nelzén, berättar man. Ett mittuppslag i en traktortidning med Kenneth Eklöv på sin ”Grålle” – Fergusontraktor, får rubriken: ”Spaning i Astrid Lindgrens värld”… Det vi tittar på i denna text är emellertid den så kallade verkligheten och hur ett antal människor valt att hantera ett förhållningssätt till arv och nedärvd tradition. Refektioner på min egen relation till livet på landet blir även ett litet bidrag.
Gränser och administration
Vi befnner oss i gränstrakterna mellan två län. Grusvägen som slingrar sig från riksväg 37 mellan Växjö och Oskarshamn, ligger så inbjudande strax innan Fagerhult i Kalmar län, för att sedan ta oss över den lilla bron och Badebodaån, som rinner ut i Kiasjön. Vi fortsätter vidare in i Kronobergs län till den gamla byn Uranäs. Vägen är ”en lastbil bred” så det gäller att se upp vid snabba möten front mot front. Vi har redan passerat ett par gårdar med betande kor på Kalmarsidan och när vi får syn på skylten Uranäs kan vi dra en suck av lättnad över att varken ha stött på vilda djur eller vilda bilister. Vi noterar förstås de mest klassiska av byggnadsverk i dessa trakter – den massivt breda stenmur som breder ut sig direkt efter Evald och Ing-Marie Gunnarssons nybygge från 2002 (1:22) En mur som får en att begrunda, slit, släp och krökta ryggar!
Det känns bra att låta den slingriga vägen få symbolisera en gränsbys olika aspekter. När jag lämnade Kalmar län bakom mig vid bron och därmed den administrativa gränsen mellan två län, så upptäckte jag snabbt att jag inte var hemma där jag trodde. Låt mig kommentera min egen situation. Konstigt nog följde inte postnumret med in i Kronoberg när jag en gång fyttade ut till Kianäs, tvillinggrannen till Uranäs och där brevlådan fanns. Jag upptäckte att jag administrativt tillhörde Fagerhult i Kalmar län. Som småföretagare kom det ibland paket och t o m lastbilar på den lilla grusvägen för leveranser och både chaufför och jag stod undrande varför han ”kommit till rätt adress i fel län!? Eftersom postnumret var Fagerhult. Så jag bestämde att hädanefter fick leveransen stanna på ICA i Fagerhult och jag fck hämta paketen själv. Inga problem. Men så dök ett annat upp istället. Som förtroendevald politiker blev man ofta ifrågasatt: ”Bor inte du i Kalmar län?”
Var man bor längs den grusade vägen har nämligen under generationer kopplats till rader av administrativa och politiska beslut på olika nivåer. Vi talar inte bara om förtroendevalda, utan om skolskjutsar, plogning, väghållning, skolor, hemvård, postgång och telefonnummer med olika riktnummer inom ett begränsat område. Mitt telefonnummer hörde till Nybro i Kalmar län. Folk klagade att de inte kunde hitta mig. När den markbundna telefonin nu ska kopplas ned 2017 och 12 telestationer i Uppvidinge stängts, så återstår ”nätet” för allas kommunikation. Vi har inget val – så vi gillar nätet – men det är en tekniksaltomortal utan dess like på landet. Kaos med fast telefoni med dåligt underhållna lufttelefonförbindelser ”old style”, där ADSL inte räcker till för behoven. Företag och hushåll väntar på en vassare plattform för kommunikation. Att bo på landet innebär att vara tålmodig. När statliga verk blir sammanslagna trillar många beslut ur kvarnen i ren glömska. Hur det går med viktig samhällsinformation när nätet släcks av någon anledning är ett frågetecken. Vi minns stormen Gudrun, när nätet slogs ut! Då blir man utelämnad. Nostalgisk kan man konstatera att riktnumret på gammeltelefonen och ”G” på bilen var en bra informationskälla i det lilla. Men när man ser alla fördelar med att bo så nära naturen så blev jag alltid lugn i sinnet av att simma ut från vår lilla strand i Kiasjön och med simtag passera gränsen mot Kalmar län… Då kände jag mig fri och lycklig. Naturen läkte alltid det som skavde.
Många stegvisa förändringar gör att det idag kan vara svårt att skapa sig en verkligt tydlig bild av dagens landsbygd, människorna och deras försörjning. Men vi vet, genom Birger Nilsson, att 1940 bodde 30 personer i byn, 1965 var siffran 23 och 1970 var det 19. Hans mätning slutar för snart 50 år sedan – 1977 då bara tolv personer bodde kvar! När siffran var nere i fem fastboende i bykärnan, så undrade fera hur det skulle sluta? ”Den bofasta befolkningen minskar och sommargästernas antal ökar,” konstaterade studenten Birger Nilsson till Kronobergaren 1977. Han var bördig i byn och hade studerat utvecklingen inför framtiden i en högskoleuppsats. ”Åkerarealen övergår mer och mer till betesmark och hagmarkern förbuskas. — De bästa av åkrarna kanske kommer att arrenderas ut av andra medan resten växer igen!” Vi får helt enkelt titta närmare på denna utveckling – hur det gick – när vi möter människorna i Uranäs en bit in på 2000-talet.
För utomstående och inte minst skrivbordsfolk, blir det allt svårare att inse vilken stor betydelse en levande landsbygd med aktiva människor har, såväl lokalt som för en region. Det är människorna, inte sällan pendlande många mil till jobben och ofta fitiga med olika bisysslor, som håller bygderna levande. Det är avgörande för framtiden att inse att allt administrativt som styr livet på landet, måste hanteras med insikt och kunskap av engagerade människor, vare sig det rör naturen, djuren eller kulturvården. Att hålla landsbygden levande med välfärd, service och företagande, är av största vikt på 2000-talet. Att hänga med! Våra gamla grannar och vänner hade två tidningar – Barometern och Smålandposten – också det ett fenomen i dessa trakter.
När jag tänker på Uranäs kommer också bilden av vår slitna brevlåda fram för min inre syn. Den blev en extra stor variant, på grund av våra två frmor och den var grå och sliten när vårt fyttlass hösten 2015 rullade mot vårt nya hem i Oskarshamn. Lådan tjänade oss väl, där den klängde på Kenneth Eklövs och Solveigs röda staket och blev sinnebild för varm vänskap och fungerande kommunikation. Inte sällan skötte lantbrevbäraren såväl postbefordring som annat nödvändigt och vi har prisat denna glesbygdsservice många gånger och trots att posten idag får åka från Högsby tur och retur var dag fungerar det. I jämförelse med stadsbor hade vi det bra, när det gäller service.
Vilsen på landet…
När jag tillfrågades av Charlott Åberg, ansvarig för Älghultskrönikan, att skriva en modern text om en historisk by – nämligen URANÄS, blev jag tilltalad i djupet av mina egna småländska byarötter, med en pappa född i Smålands nordvästra hörn, i Södra Hestra, Broaryd. I Uranäs finns mycket att känna igen, inte minst min farmor Selmas eviga småbrukarslit med djur och hushåll. Om henne har jag hört berättas, trots att hon gick bort redan 1948, mitt eget födelseår.
När jag blev granne till byn för knappt tjugo år sedan, nygift med Lars Thor, måste jag erkänna att det var en tuff förändring. Jag var inte beredd på att rymmande kor kunde stå hindrande på vägen och att jag inte skulle kunna hitta ut till riksväg 37 med alla småvägar att välja på. Riskerade ju att missa ett möte eller så… I panik ringde jag då till Lars på jobbet på min Nokia så han lugnt fck guida mig per telefon. Jag hade aldrig ”bott på landet” och ännu mindre längst ut på en udde några hundra meter från Kalmargränsen. Hade alltid åkt på asfalterade vägar och bara följt Vägverkets skyltfora. Att på vintervägarna möta skolbussen i backen efter bron, var skrämmande och att bo ensam i huset ibland, fck mig att tänka på en galen Jack Nicholson i ”The Shining”. Men tiden gick och nu ser jag tillbaka på fantastiska år och sammanfattar med stor glädje möten och intryck.
En insikt sätter rot
I Uppvidingekalendern, som Diana Ortsheid och jag gjorde under några år, skrev jag under rubriken Margaretas funderingar: ”Att störa perspektivet är ett motto för en nyfken själ… Bekräfta det jag redan vet och ständigt förfytta gränsen in i framtiden. Först förvandlas till främling i en främmande miljö, en främmande stad, ett främmande land! Sedan bemästra ensamheten. Och slutligen uppnå målet – nya vänner, nya perspektiv.- – – Efter en tid i Kianäs hände det. En insikt att boendet i Uppvidingeskogen är den största perspektivförskjutningen i det här livet. Här och nu uppstår tankar om relationen till det större perspektivet. Det jag inte förstår. Det som är bortom min horisont. Det som förenar människan med djur, växter och en rofylld stund på sjön. En lekande ekorre i granen, en gnagande mus i komposten, en förnöjd häst i hagen… Så störs perspektivet varje minut.”
Människorna, gårdarna & nya livsprojekt
Begreppet ”hembygd” har blivit problematiskt som beteckning i vår tid. Var och en har ju sin egen hembygd att förhålla sig till, så att glorifera ”livet på landet” är inte vad denna berättelse har som syfte. Det tog inte lång stund efter att jag fått frågan om att skriva om Uranäs, att inse att denna by och dess invånare idag representerar två tydliga teman:
1: Man älskar sin plats på jorden så mycket att när man väl fyttat ut för studier, giftermål eller jobb så letar man medvetet eller omedvetet efter det rätta tillfället att återvända.
2: Man skapar en vision över hur man vill använda ”sin plats på jorden”. Vid en återfytt börjar det hända saker. Någon pratade om att komma tillbaka till en plats ”som är som ett semesterparadis”. Den personliga drömmen avtäcks successivt för våra ögon, visionen får liv för kortare eller längre tid. Det spikas och byggs. Företag och frmor finns på plats som moderna plattformar för nya idéer. Den gamla jordbrukarbyn förändras och människor visar upp hur man kan förnya livet på landet. Detta händer när dagens fastighetsägare tar med sina samlade livserfarenheter till konceptet om den moderna byn. ”Att fytta hem är värdefullt som livsprojekt”, sammanfattar någon. ”Skönt att ha något att återvända till”, säger en annan. ”Att bo på landsbygd representerar livskvalitet och samhörighet”, säger en tredje.
Fastighetsbeteckningen är ett administrativt släktträd
Varje gård har en fastighetsbeteckning som jag valt att använda för överblick och identifkation. Här finns också två hus som ritats och nybyggts under senare år i norra delen av själva byn med annan beteckning. När man återvänt har man ofta börjat renovera det nedslitna, bygga till och bygga nytt.
Uranäs 1:4, som det såg ut förr. (Gods & Gårdar)
Uranäs 1:2 Uranäsboden/”Dackestugan”, Kulturen i Lund från 1892. Birger Nilsson. Skogsfastighet.
Uranäs 1:24 Uranäs Blomsterverkstad samt privatbostad. Skogsfastighet. Lola och Per-Åke Oskarsson.
Uranäs 1:23 Islandshästar, gårdshandel, turism/stuga. Skogsfastighet. Lena Tedefalk och Trygve Larssen.
Uranäs 1:5 Skogsfastighet. Loftbod från 1700-talet. Rune och Marianne Ivarsson.
Uranäs 1:6 Lantställe som delas av två kusinfamiljer. Skogsfastighet. 1. Familjen Ursjö: Lena&Frank, Tom&Katarina, Linda och Mia&Kent. 2. Familjen Johan&Ulrika Ursjö.
Årets föl Ægir 2016. Foto: Lena Tedefalk.
Uranäs 1:7 Eklövska gården. Lantbruk med djurbesättning. Skogsfastighet. Kulturlandskapspris 2003. Kenneth Eklöv och Solveig Nilsson.
Uranäs 1:26 Yttra Svaneholm. Skogsfastighet utfyttad från bykärnan vid laga skifte. Kulturlandskapspris 2009. Conny och Kristina Rosander.
Yttra Svaneholm 1:27 Inäga, Yttra Svaneholm, avstyckad efter brand 2012. Skogsfastighet. Konrad och Mikaela Rosander.
Uranäs 1:12 Lärarinnebostaden Hyddan. Även småskola på 1930-talet. Jan-Erik Andrén. Fritidshus 1981. Permanentboende 1994.
Uranäs 1:13 Lönnqvistastället vid Badebodaån mellan Flyahult och Uranäs Torpställe en gång bebott av Gustav Lönnqvist, senare av änkan och sonen Adrian. Bostället inköptes från Gustaf Svensson (1939) tillsammans med 1:4, av Herbert och Britt Nelzén från Åseda. Denne Gustaf Svensson köpte 1:4 av Kommanditbolaget Gleisner & Co, Björkå Glasbruk, för att skörda skogen och använda som ved till de hungriga ugnarna. Här fanns/finns vid sidan av torpet, rester av den bro som gick över Badebodaån, ett litet sågverk med sågblad som drevs av ett vattenhjul och ett torp. Kanske ses denna plats som ”fornlämningar” från 1800-talet och en svunnen epok? Det intressanta är att här fanns alltså en förbindelse – bron – och en koppling mellan landsbygdens olika näringar. Denna bro band samman Uranäs och Björkå, alltså,ett jord- och skogsbruksområde med den kända glasbruksbyn, dagens Emmaus! Den 6 juni 2015 frades Gökotta här, en intressant plats för traktens folk att besöka och då berättades ännu en gång historien om Lönnqvistastället!
Uranäs 1:18 Pontus Grönlund. Specialist på ekträd och virkesmätare. Nyinfyttad oktober 2013. Huset är byggt 1996 av Lena Tedefalk och Michael Nygren
Ing-Marie Gunnarsson med hunden Tissla vid Lönnqvistaställets brofäste över Badebodaån. Foto: Evald Gunnarsson
Uranäs 1:19 – 1:20 – 1:21 Kommentar: Dessa fastigheter med ursprung i gården 1:7 (Eklöv) har sedan många år ägts av respektive Peter Adamczyk, Werner Fischer och Fritz Storch. Det finns ett antal tyskar som slagit sig ned invid eller nära Uranäs och som är trogna denna bygd sedan decennier. Dels som fritidshusboende och dels som fastboende. Dessa familjer bidrar med entreprenörskap och god grannsämja till landsbygdens förnyelse. Den mest aktive är Rüdiger Klapschus som från sin fastighet Skogsgläntan ute på Kianäs, driver semesterboenden. Hösten 2015 köptes Kianäs 1:16 (Thor) av Andreas Koedel och Simone Maas-Koedel. Familjen från Michendorf Berlin, äger sedan 2011 även den Kianäsfastighet som såldes av paret Reinhardt & Regina Olle från Hamburg. Dessa människor är aktiva vänner på många sätt i trakten och älskar ”Bullerbyupplevelsen”, enligt vad de säger. Alla är fitiga besökare på Uranäs Blomsterverkstad vid återkommande evenemang som Natur- och Kulturutfykten och inte minst julen eller när det finns läge att umgås med grannarna i byn.
Uranäs 1:22 Evald och Ing-Marie Gunnarsson. Skogsfastighet. Nybygge från 2000, infytt år 2002. Utäga Målen Kulltorp, är administrativ rot från laga skiftet 1912.
Kianäs 1:16 Familjen Thor 1934–2015. Familjen Simone Maas-Koedel och Andreas Koedel från Michendorf Berlin nya ägare 2015.
Naturens krafter och stormen ”Gudrun” 2005
När vi talar om samband och kommunikation så är det ibland de högre krafterna man tänker på. Alla som drabbades av Gudrun har en historia fylld av dramatik och ibland sorg att berätta. Någon i byn fck en rotvälta över sig och en lång konvalecens, en annan blev utan ström i en månad och upptäckte att läsandet vid fotogenlampans milda ljus var en fn resa tillbaka till äldre tider. Alla tackade för att inte något ännu värre inträffat. ”Det är bara materiellt”, sa någon. Vi har varandra. Den gamla grusvägen band samman människor, man hjälptes åt, träd på vägen sågade man upp tillsammans. Denna samhörighet som uppstod är som guld i vårt minne.
Naturen och djur som livgivare och inspiration
Skogen har varit inkomstkällan i hundratals år och allt vad den erbjuder är själva livet för generation efter generation. Men vem av skogsägarna i Uranäs pratar egentligen om ett landsbygdsprogram som heter ”Kompetensutvecklingsprojektet (vilket ord) Uppvidingeskogen – Möjligheternas skog i ett föränderligt klimat”? Något som handlar om hur en kommande klimatförändring påverkar en långsiktigt hög och hållbar skogsproduktion? Frågan är i vems verklighet detta avancerade kunskapspussel landar av alla som berörs i var sin unika verklighet… Och vem funderar på de skattepengar som satsas i dylika utredningar. Kommer pengarna tillbaka till avsändaren? Säkert berörs stiftsskogvaktare Konrad Rosander – som idag är Växjö stifts jakt- och fskeansvarige – av ”hållbarhetskomplexet”. På mer jordnära håll är det hans barndom och hans små barns framtid som berörs om pusslet inte läggs. Den globala byn och den globala skogen hör samman, det tror vi oss veta idag. När Gudrun fällde träden över husen på gården och strömmen släcktes, då kom säkert tankarna hos såväl barn som vuxna: Hur många generationer klarar vi oss till nästa storm?På Konrads och Mikaelas nyanlagda tomt står en undantagsstuga från Uranäs som kallas Lilla Stugan, med 54 centimeter breda golvtiljor… Dessa visar på gammal avverkad skog som en gång förädlats till hus. – Tiljor som speglar framtid, storm och eld i vitögat. Konrad vet och ser framtidens skog framför sig, den ska vårdas, den ska hålla! Han vet också mycket om den gamla skogen. Vad som gjorde att den stått sig bra genom tiderna. Växjö stifts och Uppvidinges stolthet är Granhults medeltida träkyrka som troligen byggdes 1220.
Granhults medeltida kyrka tillhör Växjö stift. Analys av timret säger att kyrkan sannolikt är byggd på 1220-talet
För snart 800 år sedan stod den alltså där och nu svindlar tanken på riktigt! För en hembygdsbok är detta de rätta perspektiven att fundera kring. Detaljerna är historiens moder… Konrad, som nyligen tillsammans med frun Mikaela, byggt ett nytt stort hus för familjen har blivit en av ”årets nybyggare” i Uranäs 2015, där farfar Ivan och farmor Karins hus 1:9 en gång stod. Han har lärt och lyssnat till de äldres kunskap när han som barn följt pappa Conny och mamma Kristina ute i skogarna. Nu är det hans egna barn som får vandra i framtidens skogsbestånd!
Evald Gunnarsson är en annan Uranäsbo och skogsägare som njuter av och lever nära naturen och tar hand om den: plockar lingon, svamp, jagar, skördar och vårdar den liksom pappa Gunnar. Frun Ing-Marie är uppväxt i en annan del av Uppvidinge med att skogsvandra med sin pappa. Idag lever paret ett modernt liv på landet på landsbygdens villkor och uppskattar sammanhållningen. Man grillar ofta vilt och det är alltid roligt att få fsk, säger Evald. Ing-Marie förklarar snabbt den årliga ”jaktkalendern” för mig som lyssnar och inte vet: ”Först kommer ”bockajakten”(Pyschjakt), en stilla smygjakt utan hund, i oktober är det rådjursjakt med hund var och en för sig och andra måndagen i oktober inträffar älgjakten, då alla i ”norra” laget är på plats. Enligt cermonien så avslutas jakten med en ”fléfest”, som cirkulerar runt laget år från år.” Efter så många år som boende granne har jag äntligen insett hur mycket jag inte förstått, där jag svischat förbi i min bil. Ett nytt jakttorn på hygget vid Hästefällan som Conny byggt signalerar en levande bygd, nära djur och natur. Conny är jaktledare i det ”södra laget” där förutom familjen, Helen Ericsson i Flyahult ingår, och han understryker att älgjakten är nära ”något heligt” att förenas kring.
Byn är historia på riktigt
Under ett par månader har jag vandrat runt, fotograferat med telefonen och samtalat med de cirka dussinet Uranäsbor och fastighetsägare som lever längs den milslånga grusvägen med sina fastighetsbeteckningar som identifkation. Från Evald och Ing-Marie Gunnarsson (1:22) i byns norra utkant till Jan-Erik (Janne) Andrén (1:12) i byns södra. Jag har även vidgat samtalet med mig själv under beteckningen av vårt gamla hem kallat Kianäs 1:16. Det jag stött på är en rik historia av spännande människor och företeelser, som något speglas i de bildcollage och texter som de boende har lämnat mig. Det må förlåtas om jag tagit grepp som inte känns igen, men till mitt försvar har jag försökt att relatera samtalen till sådant som ”sticker ut” från hemmaperspektivet. Hembygdshistorikern och läraren Sven Blomén spinner i en skolbok på Nils Dacke-sagan, men det är inte mer än en sägen, säger en historiker i min närhet. Men sant är att det på friluftsmuseet i Lund står en loftbod kallad ”Uranäsboden”. Här förvarades spannmål, matvaror och redskap, skriver man på Kulturens hemsida. Byggnaden fyttades till Kulturen 1892, då museet invigdes. Den har studerats noga av forskare som även besökt Uranäs och trakten omkring. Där blev man guidade av kunnigt ortsfolk och Uppvidinge kommun.
Conny Rosander har byggt en rastplats vid Vikafällan intill Urasjö
Det hör till saken att det finns ett stort intresse för historia bland människor jag talat med i bygden. Jag nämner förnamnen Evald, Birger, Rune, Kenneth, Conny samt Lena och Lola och Konrad som alla har växt upp i Uranäs eller på utskiftena. De har utbildat sig, fyttat från barndomshemmet, börjat jobba, rest ut och arbetat på andra orter och så småningom återvänt till byn! En del har ritat egna hus och byggt nytt eller storrenoverat, moderniserat och byggt till. Verksamheter har krävt nya ekonomibyggnader, en maskinhall här, ett utestall där, försäljningslokaler, små bodar, ett hemmamuseum och diverse uteplatser. Fönster byts och blir lätta att underhålla. Men poängen är att man vårdar kulturarvet med pietet och gör moderna lösningar, om inte osynliga, så diskreta. Conny är 100% ”Mr Hembygd” i allt vad han och hustrun Kristina gör, till exempel berättar han naturens mikrohistoria på små snygga skyltar runt om sin värld. Stanna gärna till på vägen – men tänk på att stanna säkert – och läs! Han växte upp på föräldrarnas gård 1:9 kallad Yttra Svaneholm, som stod på samma plats mellan 1912–2012, då huset brann ned. Nu står sonen Konrad Rosander och hans fru Mikaelas nya villa på samma plats, nybyggd och grann och med många stilmässiga referenser till farfar Ivans och farmor Karins hus från 1912.
Vi återkommer till det. En yttring av Connys kärlek till arvet är den gärdesgård på 330 meter som han erhöll Uppvidinge kommuns Kulturlandskapspris för 2009. En hyllning till att pappa Ivan och Conny byggde föregångaren tillsammans 1970. Här använder han sin bästa småländska med ord som enepinnar, slanor och gärdsle för att beskriva verket. En liten hemlis är att det finns ståltråd inbakad i kulturarvet, men det må vara förlåtet. Varningsskylt för att skydda ”Lekande barn” berättar att nya generationer springer runt här och det är dags att lätta på pedalen.
Skälen må vara olika men man märker ett starkt stråk av känsla och kunskap om historien bakåt, inte bara den egna familjens. Man berättar historier från förr på ett lättsamt vis, man visar förståelse för hur tiderna förändrats och denna medvetenhet är ett starkt kitt i vår undfyende tid. Älghults sockens Hembygdsförening har fera mycket aktiva medlemmar från Uranäs, bland andra Evald och Ing-Marie, Per-Åke och Lola. Uranäsboden stod på Birger Nilssons fastighet 1:2, en av gårdarna i byn. Vi vet att en inventering 1910 redovisar att en ny köpare 1909, nämligen Johan-Linus Nilsson, blev ägare till ett bostadshus, ladugårdar med loge, hölada och fälada, tröskvandring och svinhus, potatiskällare, brygghus, en stensatt brunn och en trädgård med 28 fruktträd och bärbuskar (Källa: Kulturen).
På bilden ser vi alla bönderna i byn Uranäs träffas och sköta sina angelägenheter. Trivsamt på 1960-talet för det mesta, men en svunnen tid. På bilden finns Gunnar Johansson (Evald), Rune Svensson (Lena, Lola), Gösta Nilsson (Birger), Mildrik Eklöv (Kenneth) och Verner Ursjö (Johan) Foto: Arkivbild
Birger berättar att hans mor Helga älskade sin trädgård och var lite känd för sina blommor. Inventeringen är för övrigt ett gott exempel på vad som krävs av ett självhushåll när det var som bäst. Angående sagda loftbod har forskarna från Lund gjort dendrokronologiska prover som daterat huvudparten av virket till tidigt 1700-tal. Idag vet man till och med var träden växte som byggde detta svenska kultuarv. En sensationell uppgift säger till och med: ”En del av golvplankorna är gjorda av timmer som avverkades redan på 1300-talet”!
Tvätt på tork, lite av lyx idag. Förr jobbade kvinnorna året runt med barn, mat, tvätt, slakt och de stora kalasen… Hur orkade man?
Vi lämnar högkulturen och lyssnar istället på vad historien betyder för några Uranäsbor. Evald talar om farfarsfar och Conny reder ut hur deras familjer är släkt: ”Adolf Rosanders syster Rosetta var mor till Karl Lindor som var far till Gunnar Johansson, Evalds far”, så kan det låta. Rune visar fram ett svartvitt fotograf på mormorsmor Hulda, hennes dotter Edit, samt gossen Rune och hans mamma Wera Svensson, född 1920. ”Mammas mosters syster Signhild Johansson var den sista i den äldre generationen som bodde på skogsgården 1:5, änka efter Hugo”, berättar han. I ett tidningsklipp från Kronobergaren år 1977 säger Signhild, som då bott i byn sedan 55 år: Hon litar på färdtjänsten och skulle aldrig kunna fytta från sin hemby, Uranäs. ”Vi älskar vår by, säger man till tidningen — och vill så gärna att Uranäs får leva vidare, blomstra upp igen. Men finns det egentligen någon framtid för Uranäs – och många andra byar av samma typ”, inleder journalisten Hans Altbark. Dagens ägare, Rune och hustrun Marianne Ivarsson, köpte gården 1986 och fyttade in permanent 1997.
Hunden Jeppe överblickar sin hemby Uranäs från Vikafällan – en informell mötesplats. Här står Conny Rosanders inbjudande bänkar 2016!
Bebyggelsen – osynlig och synlig
”Det byggs mer hus här nu än på många andra platser i kommunen”, säger någon 2016. ”Tre hus är ganska nybyggda och sedan tillkommer olika ekonomibyggnader.” Framförallt lockar naturen och olika fritidssysselsättningar nya generationer till landet, med ökad möjlighet att pendla och kombinera landsbygd och jobb i tätort. Man söker helt enkelt en bra livsstil. När fera av dagens invånare i Uranäs var barn på 1950–60–70-talen, var ekonomibyggnaderna ofta hemvist för ett tiotal kor, några ungdjur, en häst, gris och höns, berättar man. Flera var de som växte upp i boningshus från 1800-talet, ofta avsedda för fera generationer. En gammal mormor och farfar bodde kanske i ett rum med kök i en del av huset. Barnfamiljen i en annan del. Det gick inte att ändra den ordningen förrän tiden var mogen. Tro det eller ej – det var först fram till 1950-talet som utedass blev ”historiska” och bad och vattentoaletter gjorde livet bekvämare. Dagens hus ser ofta riktigt gamla ut, men inuti råder mer moderna inredningsideal. Att renovera ett 1800-talshus är att genomföra sina visioner med tanke på såväl dåtidens känsla för arv och miljö, som med nutidens inredningstrender och ”fräscha” ideal. Man studerar gamla bilder och inspireras av tapetrester i lager på lager direkt på stugtimret. Samtidigt slås väggar ut, tak höjs, våtutrymmen blir allt elegantare och köksöarna installeras. Vilket inredningsmagasin som helst skulle kunna ringa efter fotografen!
Conny Rosander skulpterar träd på rot. En modern skulptursvamp!
Paret Ulf och Dagmar Nelzén berättar hur de så fort de övertog familjens gamla sommarhus 1:4 (1995–96) började renovera, täta väggar och byta golv. ”Vi ville bevara husets själ, men det krävdes nya tag om huset skulle leva vidare”, säger man. ”Det fanns ingen ström innan 1952, när Ulf och hans båda syskon var barn, så det var fotogenlampor som gällde. Vi drog in vatten och byggde ut ett riktigt kök och tog bort någon vägg, lyfte ett tak till nock på andra våningen. Resultatet blev som vi önskade och vi trivdes väldigt bra. Ulf, hade växt upp i huset om somrarna med sin barndomsfamilj från Åseda. Han snickrade en veranda mot sjön och byggde en lägenhet i ett separat hus ovanpå garaget”. 2012 såldes huset och paret är nu nöjda pensionärer vid Vätterns strand i Huskvarna. När det gäller ladugården tog en tidigare ägare, den handlingskraftige Gustaf Svensson ner ena halvan mot Urasjön, eftersom den skymde utsikten! Dagens husdjur måste också ha det bra och dit räknar vi höns med någon tupp, jakthundar, kaniner för dom minsta… Man har en lång tradition av närhet till djuren på landet och man har alltid varit noga med att hysa sina vänner med trivsel och omtanke. Idag kan man till exempel handla stora fna ägg från frigående höns i Lena Tedefalks lilla bod. Ibland dyker även Janne Andrén upp med en liten äggakorg i byn och berättar att det var Conny Rosanders mamma Karin som överlät de ädla hönorna till hans dotter Jennifer, när hon själv fck svårt att sköta dom.
Ett nybyggt jakttorn. Fritid och bisysslor möts; att jaga, plantera skog, röja, gallra och avverka .
Jennifer blev en god hjälpreda när synen sviktade. Nu är hönorna i sin lilla hönsgård ett kärt besvär för pappa Janne. Vissa byggnader gömmer sig undan bland de många husen på var fastighet. Man vet aldrig när man råkar passera osynliga härligheter bortikring, som ett komplett snickeri med alla verktyg vackert på plats eller ett ”museum”, där man kan se en hel familjehistoria presenterad. Något man kanske inte tänker på är de stiliga jakttornen som reser sig på fält och i skog. Conny Rosander har byggt ett stiligt sådant nära Yttre Svaneholm (1:9), väl synligt från vägen. Hur många har sett de gråa låga höladorna när man kommer söderifrån innan vägskylten Uranäs och når Kenneth Eklövs moderna lada och maskinhall på ömse sidor? Det är ett vackert exemplar av en ängslada som är en relativt blygsam historisk byggnad mitt i naturen. Länsstyrelsen i Kronoberg har stöttat bytet av taket, berättar Kenneth Eklöv. Han prisades också tillsammans med Solveig Nilsson för att han värnar kulturlandskapet på sina ägor. ”Det handlar om att respektera förfädernas arbete”, konstaterar han i Smålandsposten 2003. Ännu en historisk byggnad och kulturminne är av högsta kvalitet och finns diskret bakom Ivarssons ladugård ett 20-tal meter från en modern maskinhall. Den är från 1700-talet, och har 2016 fått ett nytt tak och nytt fönster med något litet bidrag.
Kenneth Eklöv på sin skogsväg 2016
Men när man nån gång besöker Lola och Per-Åke Oskarssons Uranäs Blomstervekstad (1:24) är det långtifrån en ”osynlig” verksamhet. Tvärtom är denna Blomsterverkstad etablerad sedan många år och marknadsförd på ett genomtänkt och lockande vis med både Facebook och mailutskick. Uranäs Blomsterverkstad är ett gott exempel på småländsk entreprenörskap. Med återkommande skyltning på infartsvägarna är det lätt att hitta hit. En gammal gård har bytt karaktär och innehåll till en härlig, naturnära och trendkänslig anläggning, där den gamla ladugården successivt omvandlats till ett smart försäljningskoncept. Här erbjuds lustfylld shopping, laddad med nya upplevelser, säsong för säsong. På Facebook skriver någon: ”Mysig pysselkväll i Uranäs — gott fka och babbel med tjejerna.” Man gjorde alltså årets julkransar tillsammans på den renoverade ladans vind. Tusentals människor delar den upplevelsen. Osynlig blir synlig!
Ett litet annorlunda bygge i byns kärna, tillhör Marianne och Rune Ivarssons ägor (1:5) Nära Urasjön ligger den platsbyggda badtunnan som ett barnbarn, Albin Ivarsson, byggt till familjen, farfar och farmor. Denna nymodighet invigdes 2015 och var ett projektarbete sista året på gymnasiet i Vetlanda. Snickartagen finns i släkten och pappa Anders och farfar finns alltid att rådfråga! Ett annat exempel är den praktiska, falufärgade ligghallen/stallet, där familjen Tedefalk-Larssens besättning av islandshästar bor när vädret och skötsel så kräver. Så byggs moderniteten varsamt in i en by med medeltida DNA.
Julen dukas upp på ”Kattvinden”, Uranäs Blomsterverkstad 2015
En kedja av generationer
Uranäs har vårdats i århundraden av generation efter generation. Man brukar räkna tre generationer per århundrande. Vi kan tänka oss femton generationer bakåt i tiden och kanske även i fantasin se hur man trampat stigarna, skördat för djur och husbehov, levt sitt liv nära boskapsskötsel och åkerbruk. Att leva och överleva på självhushållets tid har krävt människor med mod och kunskaper vi inte ens kan föreställa oss idag. Många hårt arbetande män och kvinnor, deras barn och äldre familjemedlemmar har sysselsatts från morron till kväll i det klassiska hushållet som en återkommande daglig rutin. Skötseln året runt av djuren, marken och skogen, uthusen och mangårdsbyggnaderna, vägarna, jakt- och fskerätter – krävde och kräver än idag – god planering. I det goda självhushållet ingick att plocka bär och svamp i skogen, bearbeta fruktskörden och så grönsakslandet, bereda grisen för julbordet och sköta matlagningen för storfamiljen, baka dagligt bröd till husbehov, kaffekorg till fältarbetarna och förbereda årets många högtider. Dygnen skulle även räcka till vävning för husbehov, lappning av kläder, passning av barnens läxor och skola och inte minst skrivbordssysslor med byamöten kring väghållning, jaktlag och andra gemensamma angelägenheter.
Från törnrosasömn till nytt syre
I backspegeln fanns det alltså en tid då byn Uranäs såg ut att somna in i en djup törnrosasömn. Några människor levde här då, som de alltid gjort och väckarklockan började säkert ringa lite här och där efter Hans Altbarks stora reportage i Kronobergaren 1977. Journalisten påvisar med avstamp i Birger Nilssons högskoleuppsats att en oro börjar bubbla i byn bland den allra sista generationen lantbrukare, som man upplevde det. Det faktum att en tidning rycker ut och larmar i ett helsidesreportage berättar något viktigt om sin samtid. Så gick några år till mitten av 1980-talet, då det börjar hända att en gryende återfyttning successivt återgav byn ett nytt liv. Uranäs väcktes ur sin Törnrosasömn och syresattes.
Människor i Uranäs. Femton generationer lär ha bott i byn mellan sjöarna. Foto: Privat
Efter att man i sekler hade brukat jord och skog så fck det stor betydelse att en utbildad lantbrukare och lantmästare återvände på heltid. Det var inte någon månskensbonde som återvände, utan det blev direkt full fart på verksamheterna. Av de gårdar som låg i byns kärna, räknas ”Eklövska gården” vara en av de äldsta med rötterna ända ner i 1700-talet. 1985 fyttade alltså paret Kenneth Eklöv och Solveig Nilsson in i hans fäderneshem där fadern stått mittemellan det historiska småbrukets svårigheter och moderna idéer som kom efter kriget. Farmor, född på 1800-talet bar huckle och förkläde, mamma mjölkade, pappa jobbade med både gammal och ny teknik och hade bisysslor som taxikörning. Hästen på gården hette Bläsen, Kenneth lärde sig ringvälta bakom hästen, samtidigt som han tidigt fck lära sig köra pappans nya Fergusontraktor. När han för några år sedan lyckades hitta fadern Mildriks egen ”Grålle” och kunde köpa tillbaka exakt densamma, var han nöjd.
Apropå syresättning: När Kenneth Eklöv återkommit och såg sig omkring började han arbeta för att byn fck fem ”gatlyktor” längs vägen, som gjorde kvällspromenaden säkrare och besökare välkomna. Det finns sällskapshundar och jakthundar i husen som behöver luftas och det är viktigt att man syns även på kvällen. Det var också Lena Tedefalk som såg till att den gula vägskylten vid 37:an pekade ut vägen till Uddaryd och Uranäs, när hon fyttade tillbaka till barndomsbyn tio år efter sin kusin Kenneth, påpekar Solveig.
Den moderna byn – internet visar vägen!
Idag 2016 – trots alla moderniteter som finns i vart och vartannat hus – hålls fädernas historia, seder och bruk levande på många vis. Natur och kultur går hand i hand även i den moderna byns framtoning. Att jobba via nätet är nu lika naturligt som överallt. Skillnaden är att ”verkligheten” även på landet kallas: ”IRL – in real life”. Samarbeten ordnas självklart via nätet, då det särskilt underlättar att dra samman folk. Denna kommunikation används regelbundet och smart av Uranäs Blomsterverkstad – som lägger ut nya intressanta miniaffscher att själva skriva ut, var och varannan månad. Stora helger och festtillfällen med blomstershopping, utställning av trädgårdsdetaljer, modevisningar, underhållning, luffarslöjdloppis, lockar folk tack var nätet. Höst och vinter fkar man inne i mysvärme och på vår, sommar och tidig höst finns trädgårdsfka i tält ute i trädgården.
– Ett syfte med nätmarknadsföring är att få ut folk smidigt på landet och att man får se hur man lever här, säger Lola Oskarsson, som tillsammans med maken Per-Åke och nära vännen Anette Larsson, är främsta teamet i denna ”upplevelseverkstad”! Uranäs Blomsterverkstad bedrivs professionellt på alla plan och har blivit en modell för hur man kan berika ett samhälle och samtidigt äga sin privata värld alldeles nära verksamheten mellan varven. Pontus Grönlunds Musikfestival för andra året i augusti var en succé på nätet med häftig affsch upplagd tidigt innan evenemanget och mer information fanns under resans gång via Facebook med fera medier. Lena Tedefalk marknadsför sig med olika verksamheter. Islandshästarna på gården 1:23 låter tala om sig, som när sonen Hampus Tedefalk Nygren tävlingsrider på elitnivå.
Naturliga möten med jaktlagen och alla med fskerättigheter vid Urasjön och Kiasjön är självklara. I början av 2000-talet frade man traditionsenliga Valborgsbrasor vid Vikafällan nära Urasjön med raketer och korvgrillning, där Rune Ivarsson laddat brasan med bränsle. En nysnickrad rastplats invigdes 2016 av Conny Rosander för alla att nyttja också vid Vikafällan! Trevliga byafester ordnades av systrarna Lola och Lena, där man bjöd in grannar och barn. Gökotta vid sjön kan hända under månad maj, men oftast privat och familjevis. Goda möten samlar annars de fastboende på olika vis – ofta med anledning av kräftfske och inte minst jakt. Ulf Nelzén minns med nöje de fskerättigheter han nyttjade i Urasjön, Kiasjön och Badebodaån. Urasjöns Fiskevårdsområde sköttes på Ulfs tid av Evald Gunnarsson och Ulf som kontaktpersoner. Även Conny Rosander står som FVO-kontakt i Urasjön och Lena Tedefalk säljer fskekort.
Men se upp. Internet är inte alltid den säkraste informationskällan inom turismen. En uppgift på engelska om att man kan fska gädda, abborre, brax, sutare och mört finns från 2007, hur sann är den? Så många fskearter brukar man inte nämna till vardags!
Ingen trygghet med digital information jämfört med forna tider. När vi tänker på de dokument på papper och pergament som byns historia vilar på måste man kanske fundera på hur man ska förmedla kunskap till kommande generationer? Varaktiga eller slumpmässiga uppgifter… Hur viktiga frågor är det för den mobila människan? För trots allt är det är tack vare gammelmedia, tidningar, böcker, pappersform som hembygdshistoriker lever vidare.
På senare år är det de olika säsongerna på Lola Oskarssons Blomsterverkstad som ofta är anledning till fkastunder mellan boendefolket och nya och gamla familjer i trakten.
Samverkan mot brott visar medvetenhet om dagens verklighet. Skötsel av den gemensamma väghållningen är en årlig tradition med kaffe och tilltugg vid sammanträdet i någons hem och som säkrar den livsviktiga infrastrukturen för en liten by. Uppgiften är främst att sköta sommarväghållningen på den enskilda grusvägen som grusas en gång per år. Vägföreningen hanterar ett statsbidrag för detta. På vintern tar kommunens tekniska kontor över snöröjning för skolskjuts och annan nyttotrafk.
Nästa station: Framtiden!
Utan Kenneth Eklöv stannar byn, säger fera jag pratat med. Man är undrande varför politiken inte ser till att dessa driftiga människor och ledartyper som bor på landsbygden får vettiga villkor där insats och prissättning är i balans med övriga samhället? Människor som drar ett stort nätverk med sig i sin förmåga att organisera, utveckla och sköta samhällsföreningar bör man vara rädd om. Vi behöver så väl alla som kan leda utvecklingen enligt naturens och ekonomins förutsättningar. Kenneth Eklöv: ”Vi lever och arbetar på en gammal släktgård. Under cirka tjugo år utökade vi successivt lantbruket, avvecklade mjölkbesättningen och satsade på amkor. Det har varit vårt liv till nu i kombination med många övriga uppgifter!” Nästa station stavas framtiden!
Margareta Arteus Thor
Mia och Johanna Ursjö bidrar till (1:6) och två hästbilder (1:4) är tagna av Lena Tedefalk
Bildmaterialet i denna artikel är från idag, men jag har också fått förmånen att titta in i privata fotoalbum som ger fna inblickar i äldre tider. När inget annat anges har författaren tagit bilden. En viktig medarbetare är Solveig Nilsson, som lyhört följer sin hemby med sin iPad och telefon. Inte sällan är facebook en plattform för hennes bilder, bland annat inledningsbilden ”Eklövs kor på byväg i aftonsol”. Hon fångar Uranäs själ i bild. En huvudroll på bilderna spelar ofta den älskade hunden Jeppe!
Begreppet ”The Global Village” – Den globala byn. Citat ur Vilda Uppvidingekalende
Citatet från min text i hushållskalendern ”Vilda Uppvidinge 2007” ger mitt personliga perspektiv på by-stad-världen: ” När jag 1971 for till New York för att arbeta och studera var STADEN hela mitt perspektiv. – Barndomsstaden Örebro, huvudstaden Stockholm och smältdegeln på andra sidan havet! Allt handlade om kommunikation och utagerande rörelser i det tidiga 1970-talet. ”Friends of the Earth” blev mitt eget hetaste engagemang, vid sidan om deltagande i protest mot Vietnamkriget på Columbiauniversitetet, Amnestyupprop i kyrkorna på East Side. Att sortera sopor under Queensboro Bridge, att stoppa blodfödet, hälsa på liberalen McGoverns fru i TV-studion, uppröras över Watergate… Budskapet att 3000 år av utveckling landat i TV-mediet, lanserades av professor Marshall McLuhan. Han myntade ”The Medium is the Message” och ”The Global Village”, som sina begrepp. Många år senare lever vi alla i ”den globala byn”. – Och idag bär vi den globala CNN-byn i fckan. En magisk gräns sprängdes 2007! Fler människor på vår planet bor idag i ”städer” än i ”byar” på jorden. – ”Städer, där allt är format av människohänder och naturen blivit en dekorativ plansch i det kollektiva rummet”, skrev jag för tio år sedan. Året 2016 har det passerat ännu ett decennium… Min iPad och iPhone är oundvikliga arbetsredskap och även lekkamrater för barnbarnen. Vår idylliska by blir synlig ”worldwide” för en kusin i Iowa, en son i Thailand eller ett barnbarn i Sydafrika – ett skärmtryck bort. En svindlande resa från småbrukarhushållets tid till dagens moderna livsstilar i Uranäs, där vi – vare sig vi vill eller ej – är medborgare i den globala b
Margareta Arteus Thor
Margareta Arteus Thor: F 1948 i S Råda, Gullspång, uppväxt i Örebro. Utbildning: student 1968, DGI/Diplomerad från Grafska Institutet, Stockholm 1969–71. Arbete och studier i New York 1971–72. Studier i konst-, litteraturflmvetenskap, Stockholms Universitet. 1973–79 reklamredaktör Bokförlaget Natur och Kultur, informatör Kungl. Ingenjörsakademien och förlagsredaktör på Norstedts AWE Gebers. Konsult samt redaktör för ”Glas och Porslin” m f facktidningar 1980–89. Press o PR-ansvarig Kosta Boda respektive Orrefors 1989–99. Egen förlagsverksamhet f o m 2000. Författare och redaktör till böcker om Kosta Glasbruk, Åfors Glasbruk, porträttbok om Monica Backström, copy om Orrefors, producent av Erik Rosén-boken, arkivböcker om design och Bodafors möbelhistorik, författare till arkivbok om Gemla Möbler 145 år, samt författare/förläggare till boken om Turismen i Kronoberg (AB Destination Småland 2015). Producent av ”Natur och kultur i Uppvidinge” (Uppvidinge kommun)
Återvändare! Fyra 40-talister, skolkamrater, vänner, grannar… Rune Ivarsson (1940), Kenneth Eklöv (1947), Conny Rosander (1949) och Evald Gunnarsson (1949). Foto: Privat
Fastighetsbeteckningen är ett administrativt släktträd
Varje gård i Uranäs har en fastighetsbeteckning som jag valt att använda för identifkation. Här finns också två hus som ritats och nybyggts under senare år i norra delen av själva byn med annan beteckning. När man återvänt till rötterna har man oftast börjat renovera det nedslitna, bygga till och bygga nytt. Ett varmt tack till Kenneth Eklöv för hjälp med att reda ut dessa rottrådar i den småländska myllan!
Uranäs 1:2
Ägare sedan 1987: Birger Nilsson. Närmast föregående ägaregenerationer: Från 1909 Johan Linus o. Ida Nilsson, därefter hemmansägaren Gösta o. Helga Nilsson, som köpte gården tidigt 1940-tal. Här stod Uranäsboden som fyttats till Kulturen i Lund 1892. Släktgård från 1857 (Isac Petter Jacobsson). Moderniserad och restaurerad 1955 av Gösta Nilsson. Ekonomibyggnader från 1913–14 för två hästar, 15 kreatur, gris och höns. På 2000-talet är ladugården jaktlagets uppsamlingsplats efter jakten.
– Jag växte upp här på femtiotalet, berättar Birger Nilsson. Vägen hade förr en annan sträckning än idag och bykärnan låg längre söderut. Han tar direkt upp den berömda ”Dackestugan” som skulle ha upplevt en fyende och övernattande Nils Dacke 1543 på fykt från Virserum. ”Troligen har den stått inne på vår fastighetsmark 1:2”. Men när det gäller åldersbestämning har Kulturen lämnat besked: loftboden eller förrådsstugan har haft många namn, men byggdes på 1700-talet. I Lund har man grundligt forskat och renoverat loftboden, idag kallad Uranäsboden/Dackestugan som blev invigningsklar 2014. Som gammal kulturgeograf ligger bodens historia Birger Nilsson nära.
I ett tidningsklipp 1977 (Kronobergaren) säger fadern Gösta Nilsson angående livet i byn och gårdens framtid: ”Det är bara att inse det tråkiga faktum att ungdomarna inte kan klara sig här, utan måste fytta ut. Om utvecklingen mot allt större enheter fortsätter är jag rädd för att det inte kommer att fnnas någon framtid för Uranäs. Det är svårt att klara sig på ett litet jordbruk numera. Det fordras mer pengar att hålla verksamheten igång. Dessutom kräver de yngre kortare arbetstider, krav som var obefntliga förr.” Birger konstaterar att fadern var socialt aktiv och satt i kommunfullmäktige på sin tid och bl a startade ”mjölklinjen” med hämtning av krukorna per lastbil från gårdarnas mjölkbord. (Alla hade mjölkkor då.) Korna mjölkades med mjölkmaskin, en god hjälp.
– Jag tog studenten i Nybro 1971, fck inte gå i Växjö. Administrativa gränser har styrt upp livet på ett onaturligt vis, konstaterar han, så typiska för gränstrakter. ”Folk i byn orienterade sig åt olika håll, som Vetlanda-Kalmar-Växjö. I mitt hem lästes Barometern och Smålandsposten. Min far var förtroendevald i ett antal uppdrag i Kalmar län och föräldrarna var riktade mot Kalmar-Nybro. Men Gösta satt även i kommunfullmäktige i Älghult. När Kenneth Eklövs systrar däremot tog studenten blev det gymnasium i Växjö”, säger Birger. Själv blev han fl kand vid dåvarande Högskolan i Växjö med fokus på huvudämnet, kulturgeograf. I intervjuen i Kronobergaren redovisar tjugofemåringen utvecklingstendenser och befolkningssiffror i en Uranässtudie. Senare tog han sig an var vattentäkterna låg belägna i östra Kronobergs län.
Uranäs 1:2
Apropå MEDELTIDA DNA visar Birger på kartan var ett meterhögt, stensatt ”tolvmannaröse” mellan Flöxhult-Pikaböl-Uranäs-Kulltorp finns. Där ska tolv individer ha mötts på gränsen under 1400-talet, enligt vissa källor! ”Här ligger ett av de senare områden som befolkats inom södra Sverige och få gjorde anspråk på de svårtillgängliga trakterna, där de klassiska skogslänen Kalmar och Kronoberg möts”, berättar han. Som mångårig tjänsteman på Linnéuniversitetet inom IT-systemet LADOK, är hans fokus på redovisning och statistik inom högre utbildningen, som utgör underlag för anslag och studielån. Det är inte svårt att inse att det är trevligt att åka de sju milen ut till gården och koppla av. Kanske med kamraterna i jaktlaget och andra gamla vänner.
Han är lite orolig för vad som händer med kunskapsarvet ute i skogarna som ofta berättats från mun till mun. Han har själv haft en far som var väldigt naturintresserad och aktiv ute i skogen, med jakt och fske. Gösta Nilsson var något av en storfskare med ett antal tiokilosgäddor att skryta med. Det var ibland ont om likviditet och när Birger minns fadern sticker fakta ut: det var ren nyttojakt att jaga räv i ett par dagar, rentav viktigare än att jobba runt gården. När det gäller gamla namn i skogarna så frågar han retoriskt: vem vet var Jeppa hytta eller Lönnqvistas torp låg en gång tre km utanför bykärnan. Eller Stövlabackarna, Liskens fall med spökerier längs byvägen mot Rosanders. Vem bevarar unik kunskap och gamla namn inom området?
Uranäs 1:24
Uranäs Blomsterverkstad samt privatbostad. Ägare sedan 2013 är Lola och Per-Åke Oskarsson – återfyttare 2014. Närmast föregående generationer: Hugo Svensson och Hildur, köpte gården 1922, deras barn var Maja och Rune. Mangårdsbyggnaden uppfördes i mitten av 1800-talet. Renoverad på 1950-talet av hemmansägaren Rune Svensson, med hustrun Eivor Tedefalk Svensson. Barn Lena och Lola.
Gården kallades en ”åtting” vilket betyder 1/8 mantal, eftersom det fanns åtta gårdar i byn, berättar Lola när vi ses i det vackert renoverade 1800-talshuset. Här växte hon upp med sin syster Lena, som nu bor med sin familj i granngården. När de två var barn fanns det ett tiotal kor och ungdjur, en häst, gris och höns minns hon. Systrarna var de yngsta invånarna i byn och i Kronobergaren 1977 finns en härlig bild på dem båda med katterna Mimmi och Pysen i famnen. Lena hade en get som hette Agda och båda deklarerade att i byn Uranäs ville de bo kvar, iallafall så länge de hade djuren omkring sig. Till skolan i Älghult åkte de skolskjuts tio i åtta och var hemma tjugo i fyra. Detta var intressant, därför att en sådan regelbundenhet kan ha gett gott om tid att utveckla deras intressen, med djuren hemma och ute i naturen. Rune Svensson, fickornas far, bodde i Uranäs hela sitt liv och 1977 bodde fortfarande fickornas farmor Hildur på gården. Mor Eivor var otroligt duktig på att brodera berättas det.
Vid köksbordet i 1:24 sitter hennes man Per-Åke som, liksom Lola, gick på Älghultsskolan en gång. Efter högstadiet gick Lola på utbildning i vårdskolegymnasium och tog examen som undersköterska. De gifte sig 1996 och bodde till 2013 idylliskt i Älghult, nära Verdandiparken. Idag är hon anställd i kommunen. Per-Åke pendlar dagligen de fjorton milen till och från arbetet i Växjö och säger att skillnaden mellan staden och ”landet” är att här hemma ser man mer folk ute och rör sig … Båda har en vision av att vilja ”få ut folk att upptäcka landet” och genom åren har denna idé utvecklats till en välkänd affärsverksamhet. ”När pappa Rune bodde på gården började jag odla eterneller på 1990-talet med självplock och det blev oerhört populärt”, säger hon. Så byggdes så småningom butiksboden i ladugården. Det hela växte fram i liten skala, som gått bra att kombinera med yrkesarbetet. En viktig stomme i utvecklingen av frman ”Uranäs Blomsterverkstad” blev inte minst samarbetet med vännen Sören Habbe och marknadsföringen av Natur&Kulturutfykten varje år i maj. Ett ideellt projekt under 6–7 år, då över femhundra besökare kunde komma under ett par dagar i slutet av maj. Idag har kommunen det ansvaret.
Uranäs 1:24 Blomsterverkstad
En vacker dag var det så dags att ta nästa kliv och koncentrera och utveckla konceptet efter egna spår och som alltid med stöd av Per-Åke, nära vännen Anette Larsson från Växjö med fera vänner vänner i byn. Under fera årtionden har många trogna kunder följt allt som händer säsong efter säsong på Blomsterverkstaden. Marknadsföringen har varit konsekvent med VIP-kvällar och företagsträffar och återkommande samarbetspartners. Temat är att visa upp en intressant landsbygd med småföretag och hantverkare med en trendig kommersiell twist. ”Att kunna ge besökaren något utöver det vanliga”, säger Lola. Man erbjuder egna kurser och följer upp säsongerna året runt från påsk, vår, sommar till skördemarknad på hösten och inte minst julpyssel och är alltid nytänkande kring blommor, växter och vackra ting för hem och trädgård, avslutar hon. Inte minst serveringen i tältet eller på ”kattvinden” ger det lilla extra som får folk att stanna upp och mötas. Lola är alltid kreativ i framkant och följer det som händer på mässor som Formex och i Danmark. Bara det bästa är gott nog i byns Blomsterverkstad! Det är också en viktig detalj hur Lola Oskarsson har byggt upp ett starkt nätverk av småföretagare runt Blomsterverkstaden, där man på olika vis visar och och säljer sina produkter. Chatarina Hallén och Sofe Engdahl som visar kläder, berättar att miljön hos Lola är fantastiskt trevlig och att man träffar nya kunder ”utanför boxen”. – Lola är nyskapande, kreativ fxare som lyckats bygga upp en unik atmosfär. När det var klart att ta över boningshuset från barndomen tog det ett år att totalrenovera det under 2013. ”Vi studerade gamla foton och och fann äldre tapeter här och var och var här varje kväll”, säger Lola. Per-Åke tapetserade och tänkte på den kunskap som hans svärfar hade givit vidare. Många frågor krävde snabba svar. Men resultatet blev toppen. Bullerbyn och semesterparadis i ett paket. Senast projektet sommaren 2016 – blev bygga en glasveranda som den en gång såg ut!
Uranäs 1:23
Sedan 2012 är Lena Tedefalk med familj ägare till 1:23. Verksamheter är bland annat islandshästar, skogsfastighet, turism/boende, gårdsförsäljning samt Larssens Antik & Kuriosa i Fagerhult. Familj: Trygve Larssen, barnen Hampus, Hilda och Aina.I det vackra huset med glasverandan, där vägen gör en liten krök, bor Lena med sin familj. Jag går runt huset med betande islandshästar i blickfånget för att prata och fka en stund. Trygve slår sig ner och berättar att han är en ”smålandsknalle” som besöker cirka hundra marknader och trädgårdsmässor per år – från Hindersmässan i januari till Julmarknaden i Huseby. Där säljer han sylt, bland annat hjortron, lingon och blåbär. Och i Fagerhult finns ännu en charmig verksamhet: Larssens Antikt & Kuriosa. Det är arbetsamma och kreativa människor jag möter. Från den uteplatsen där vi sitter, ser man en röd stuga i två plan. En annorlunda byggnad som ser idyllisk ut, men är ett modernt boende att hyra. Där finns tre rum, fullt utrustat kök, fyra bäddar, toalett/dusch, braskamin och tv och en stor altan som vetter mot sjön. Många tyska gäster lockas av detta unika boende ”från sjö till sjö”… Att bada, cykla och vandra i omgivningar som dagens stadsbo bara kan drömma om! Lena bjuder på gott fka och berättar hur hon som barn gärna hälsade på hos Kicki Dandenell, vilken bodde här i vad som då var ett fritidshus. ”Kicki var för mig en viktig person, eftersom jag tillbringade mycket tid här, då jag lekte med hennes barn och hade mycket roligt”, säger hon. Kicki är syster till Ulf Nelzén, säljare av fastigheten år 2012. I familjen (Herbert och Britt) Nelzén från Åseda, fanns även Bo, vars änka Lilian bor i Jönköping.
Uranäs 1:24 Blomsterverkstad samt privatbostad. Foto: Lena Tedfalk
Lena själv växte upp i granngården Uranäs 1:3. Här bodde även farmor Hildur, alltså fera generationer tillsammans, som det ofta var förr på landet. I granngården 1:7 fanns även en faster, Maja Eklöv med sin familj. Att Lenas hjärta finns i Uranäs till tusen procent står helt klart. Efter många år i hotell- och restaurangbranschen i Sverige och utomlands, bl a i den Svenska Paviljongen under Världsutställningen i Sevilla, blev även hon en ”återvändare” som fera andra, i den moderna sagan om Uranäs. Lena och Michael Nygren var ett av paren som gav Uranäs nytt liv med sitt nybyggda Sävsjöhus 1996. Det huset byggdes på en avstyckad tomt som köptes av Helga Nilsson (1:2).
”Förutsättningar för att ha islandshästverksamhet är optimal i Uranäs, eftersom landskapet är kuperat och i och med närheten till de båda sjöarna. Alla tre barnen, Hampus, Hilda och Aina tävlar och tränar gårdens hästar. 2016 var ett framgångsrikt år, då vår egen uppfödning Sigur från Uranäs tillsammans med Hampus tog brons på SM i fygande pass”, säger hon.
”Vi är något av mångsysslare”, säger Lena, som även arbetar som lärare sedan tjugo år. Vi avslutar träffen och går tvärs över vägen och tittar in på de frigående hönorna och den stiliga tuppen. Den skyltade lilla boden ligger intill med försäljning av dagens ägg, sylt och honung från egen bigård. Ordning och reda och trivsel överallt!
Uranäs 1:5
Rune och Marianne Ivarsson. Skogsbruk, gammal gård i släkten inköpt 1985. Återfytt permanent 1997. Tidigare ägare Hugo* och Signhild Johansson. Tre vuxna barn, Anders, Monica och Lena, barnbarn och ett barnbarnsbarn. (* Evald Gunnarssons farfar var bror till Hugo – släktbanden går kors och tvärs.)
När jag möter Rune och Marianne på deras stora verandra, slås man av den fantastiska vida överblicken över byn de egna husen och inte minst Urasjön. ”Här så vackert i kvällsljuset och man ser och njuter av hur vädret skiftar var dag året runt, säger Marianne och Rune nickar. ”Man kan nästan spå vädret genom att studera sjön, som till exempel blir väldig svart när det åskar…så blir den klarare vid vackert väder. Sjön berättar, det är förstås olika när man väljer att titta!” Sven Blomén skriver om sjöarna i Uppvidinge att ”två av de största är Urasjön och Kiasjön” och understryker att ”vattendragen är våra trogna tjänare!” Det man ser från verandan är en ladugård från 1800-talet, en källare satt i sten i ett valv, en ganska ny maskinhall och den vackra Loftboden. ”Den tillhör kulturarvet som ska skötas”, säger man. ”Boden stammar från 1700-talet och får söka vissa bidrag till omvårdnad, senast byttes ett fönster”.
Huset har gått i släkten och köptes in 1986 för att användas till rekreation och skogsbruk och för tillgång till jakt och fske. Efter stor yttre renovering som takbyte, ny panel och fönsterbyte, fyttade paret permanent till Uranäs 1997. Verandan vi sitter på ger stor karaktär åt huset, som byggdes på 1890-talet. Det var länge helt i trä, men rödmålades på 1960-talet. ”När Marianne ringde och berättade att vi skulle bli åretruntgrannar, grät jag och ryckte tag i en blomma i fönstret och sprang upp direkt för att hälsa välkommen”, avslöjar Solveig Nilsson i granngården (1:7). Det hade varit ensamt rätt länge med en åldrande befolkning (Kenneth och Solveig, Rune och Eivor och Helga Nilsson). ”Sa vi bli sittande här”, menade man. Men på 90-talet hände saker när fyttlassen började rulla in…
Uranäs 1:5
Rune och Marianne är två fyrtiotalister och pensionärer, som i yrkeslivet bodde i Hultanäs i grannlänet, i ett enplans 60-talshus, där de tre barnen växt upp. Sonen Anders bor i Kvillsfors och har en byggfrma, men är aktiv på skogsgården och man kan se honom på en fyrhjuling under besöken. Marianne: ”Anders byggde vår bastu vid Urasjön och hans son Albin har skicklighet i händerna och byggde sitt examensarbete vid Urasjön – en badtunna”! Visst är det viktigt att berätta byns historia genom händernas verk, som att Runes far, Ivar Svensson och Rune var med och byggde den länsskiljande bron över Badebodaån 1956, i början endast med spade och spett!
Annars har skogsarbete varit Runes levebröd och Marianne har arbetat i barnomsorgen. Med sjön i centrum är fsket med barnbarnen, och fånga gös abborre och gädda tillsammans roligt. Sedan kommer familjens ”heliga dagar”, säger Marianne. Kräftfsket begås från en torsdag till söndag i augusti då hela familjen samlas och äter, umgås, leker och tävlar, avslutar Marianne.
Uranäs 1:6
Delat lantställe av två kusinfamiljer Ursjö. Sista bonden på skogsgården var kusinernas farmor och farfar Rudolf och Lydia Johansson. VÅNING 1Familjen Lena&Frank, Tom&Katarina och Mia&Kent. Mias dotterJohanna. Linda med dotter Anny. Barn till Ragnar o. Ing-Britt Ursjö. Ragnar startade en handelsfrma postadress Fagerhult och Motell & Servering, bensinmack i Ljungby. VÅNING 2Familjen Johan och Ulrika Ursjö. Johan är barn till Verner och Gunilla Ursjö. Verner startade och drev TO Transport & AB Oljeservice i Göteborg.
Jag möter en trevlig kvinna vid den vackra vita grinden till huset 1:6 i byn som är två kusinfamiljers lantställe. Grinden har funnits här sedan huset byggdes och vi får direktkontakt när hon presenterar sig som Mia Ursjö. Berättar hur mycket huset och markerna som hör till betyder. Visar en kornig bild på hur huset såg ut en gång.
Varje familj har var sitt våningsplan. Det nedre tillhör Mia och syskonen Lena, Tom och Linda och två barnbarn. Den övre Johan och hans fru Ulrika med tre små barn. Det gamla huset från mitten av 1800-talet ligger allra närmast Urasjön i byn och solnedgångarna är oemotståndliga. Mia fotograferar och berättar att dottern Johanna är ”fotograf på riktigt” som tagit bild av solnedgången i collaget.
Sedan kusinernas pappor, de två bröderna Ragnar och Verner lämnade gården, startade frmor och blev entreprenörer, blev huset efter hand förvandlat till dagens lantställe med en charm som är svår att motstå. Vi sätter oss ned på utomhusverandan. Har passerat ett berg av knallgula kantareller och hon breder ut många äldre familjekort. Jag fastnar för ett med släkten på 1960-talet där pappan har Mia i famnen. Brodern Verner tittar ner. Ett annat äldre kort visar en ung pojke med Rudolf och Lydia i en stor bil – en convertible. Pojken sträcker lyckligt upp armarna och hälsar den moderna tiden välkommen.
Uranäs 1:6
Att ha tillgång till denna familjekära gård, koppla av, sitta på sjön, jaga och få sitta på generalpass i torn 305, där de stora älgkungarna drar förbi… Det är livet förstår man. Hon har jobbat på Lessebo, men säger att hon är barnfödd med jakt. En ensam position under många år, men nu finns det många kvinnor som jagar säger hon. Dottern var drygt året när hon var med om sin första älgjakt… Jag ber henne berätta: Pappa Ragnar var en skogsman och jägare, liksom brodern Tom. Ragnar Ursjö var lite inspirerad av jordbruksverksamheten och uppfann bland annat en ”Mjölk-och vattenvärmare”, men när familjen fyttat till Ljungby blev det bilar, motell och servering för lastbilschaufförer. Vi passerar ”Vårdträdet” – ett äppelträd där alla familjebilder genom åren tagits. Ungefär här låg gården som fyttades till Målen, Kulltorp vid laga skiftet, tror hon. Namnet Ursjö förresten tog bröderna 1957, vad hon minns…
Johan Ursjö, son till Verner Ursjö, fyttade under skolåren från Göteborg till Växjö där han läste till byggnadsingenjör, berättar han. ”Vid sidan av skolarbetet renoverade Johan delar av övervåningen i huset där bl a ett gammalt skurgolv och murstock plockades fram. Snickarglädje från den gamla glasverandan återskapades och blev förebild till balkongräckena. Innan dess skedde en större renovering, mestadels utförd av Ragnar på 80-talet. Huset fck tillbaka sin rödfärgade panel som sedan 50-talet varit klätt med eternitplattor”. Johan studerade vidare till maskinkonstruktör och driver egen konsultfrma inom utveckling och konstruktion. ”Både min far och farbror var idérika entreprenörer och det är något som stämmer in på mig med”, säger Johan. Huset ligger fantastiskt vackert, och används som lantställe och ligger 50 minuters bilfärd från Rottne där Johan bor tillsammans med Ulrika och deras tre barn Jonathan, Filip och Ellen. Huset, den vackra byn med de två sjöarna står honom mycket nära. ”Hade det inte varit för diverse praktiska problem så hade det varit underbart att få bo här permanent”, avslutar Johan.
Uranäs 1:7
”Eklövska gården”. Kenneth Eklöv och Solveig Nilsson. I släkten sedan tidigt 1700-tal. Mangårdsbyggnad tidigt 1800-tal. Ekonomibyggnad från 1893. Tidigare generationer: Karl och Elin Eklöv. Söner Mildrik och Harry. Förvärvad 1942. Lantbrukare Mildrik och Maja Eklöv. Barn Kenneth, Ulla, Ingegerd.
Här känner man sig alltid välkommen och blir alltid ”utskälld” av den intressanta hunden Jeppe som är en riktig flur till vovve. Vid Kenneths och Solveigs köksbord har jag ofta fått förmånen att sitta och umgås över kaffet eller en god måltid. Jag vill veta mer om hur han blev bonde i denna gård och han berättar tålmodigt, trots mina frågor.Bakgrunden inom lantbruket är gedigen: studier på Ingelstad Lantbruksskola – som förresten fyller 70 år 2016! Uppföljning med maskin- och driftsledarkurs, en bred utbild-ning som bygger mycket på praktik, säger han. Därefter lantbrukselev på Stävlö Gods i Läckeby och utbildning till Lantmästare på Alnarp. Arrendator i Gamleby samt anställd vid bokföringsbyrå. Efter fytten till Uranäs, var han med och startade Farmartjänst i Åseda, samt är under många år verksam som en av delägarna i Ekonomibyrån. Efter att han och lantbrukardottern Solveig Nilsson från Krokshult fyttade in i det gula huset längst söderut i bykärnan för trettioett år sedan, har det hänt mycket. Samtidigt med bådas arbete utanför gården har man byggt ut, förbättrat och moderniserat fastigheten. Uppfört en maskinhall och ett ungdjursstall. Men ensam är sällan stark. Samarbete är A och O för den ensamme bonden. ”Maskinsamarbetet har ökade och vi kör åt varandra”. Ulf Gustavsson på Övraholm och Kenneth är nära kollegor och vänner. Man måste ha specialiteter och kunna växla mellan vall, skogen och djurhållningen. Tala om att vara hårt sysselsatt.
Uranäs 1:7
Självklart kommer framtiden på tal: ”Vem vill ha bort småbruket? Riksdagsbeslut får effekt på det öppna landskapet som växer igen. Ett landskap som så många säger sig älska. Man måste inse att det får stora konsekvenser för fera om ett småbruk läggs ned. Veterinärer, chaufförer, leverantörer minskar sin omsättning. Lönsamhetsproblem lockar inte unga människor och slutresultatet är ett obrukat landskap.” 2003 skriver Smålands-posten litet intressant information om Kenneth och hans skogsgård, efter att han har fått Kulturlandskapspris från Uppvidinge kommun: ”Jag brukar 80 ha skog, 3 ha åker, tio ha impediment, 7 ha betes- och ängsmark”. Dessutom brukar han totalt hela byn med 23 ha åker och 27 ha betesmark. En bonus är den slåtteräng som ligger närmast det egna boningshuset… Vilken syn när man ser ut på dessa mäktiga djur utanför köksfönstret! Priset delades ut för att han ”värnat kulturlandskapet på gården i Uranäs och återskapat betesmark och slåtterängar” och han lyfter särskilt fram Solveig i tidningen. Ett par som jobbat tillsammans och åstadkommit mycket!
Men visst finns tid för nöjen och föreningsliv! Även om han kör nya traktorer så är det självklart att vara medlem i Föreningen Svenska Fergussonklubben, kallad GRÅLLE. Det egna exemplaret står allra högst i gunst. Grålleklubbens syfte är att ”värna om Grållens fortlevnad och om de redskap och tillbehör som tillverkades för Grållen.” Man har till och med Grålledoktorer över hela landet, som kan det mesta om denna traktor. Trots sin litenhet lyfte detta fordon lantbrukarens vardag från grovslit till en ny tillvaro mellan åren 1947–57 och som vi ser rullar dom än idag. Traktorn är symbol för mekaniklyftet i lantbruket efter kriget. På Uranäs Blomsterverkstad ställde tre medlemmar ut Grållar där barn fck klättra sommaren 2016. Och vad bilen i hushållet betydde minns han. Den gjorde att omvärlden kom nära och servicen ökade under 1950-talet. Mamma Maja körde sedan bil upp till hög ålder, något som var viktigt för kvinnorna på landet att kunna. Först en ny PV 1958 och sedan en Volvo. Han kör fortfarande Volvo, men av en senare modell än faderns. En honnör till gamla tider?
Uranäs 1:26
Uranäs 1:26 är idag skogsfastighet ”Yttra Svaneholm”. Tidigare ägare, Ivan och Karin Rosander, var båda födda på 1920-talet. Familjen Rosanders fyttade från Uranäs by vid laga skifte genom lottning. Boningshus till 1:9 uppfördes 1912 och brann ned 2012! Nybygge 1985, infytt 1986, 30-årsjubiléum 2016. Conny och Kristina Rosander.
Hos Conny och Kristina Rosander står tiden aldrig stilla. Det är två aktiva människor som älskar sin lokalt lokala historia och har många anekdoter att berätta, där vi möts över kaka och kaffe i deras välskötta trädgård. – Samtalet fyter lättsamt över stora fält: om tidigare generationer som Hilma och Konrad, om fadern och pingstvännen Ivan med åsikter om stora ting och om Connys mor Karin, som var en ”begåvad och otroligt arbetsam” kvinna. Osökt går vi över till kvinnors ofta osynliga arbete och slit, lyckan att äga ett trädgårdsland, landsbygdens nöjen och bisysslor, barnens uppväxt och historier kring skolskjutsarna. Glädjen över den unga trebarnsfamiljen i nybygget går inte att ta miste på. Om några år rullar skolskjutsen igen, berättar farmor Kristina, som själv fortfarande bilpendlar till arbetet som sjuksköterska i kommunen. 2016 finns mycket att fran – inte minst de dryga trettio åren i det gula enplanshuset som Kristina ritade ”precis som hon önskade ha det” och som de byggde tillsammans på granntomten till föräldrarnas hus. Connys uppväxt på småbrukargården gjorde att de första familjeåren i Kristinas hemort Grimslöv, inte förblev för hela livet… Ett nytt kapitel lades i mitten av 1980-talet till den Rosanderska familjehistorien. Nybygget och fytt till Connys barndomstrakt har aldrig ångrats.
Uranäs 1:26
Det gamla boningshuset 1:9 finns välbevarat i minnet hos familjen och hos förbipasserande Uranäsbor. Det uppfördes 1912 vid laga skiftet, då släktens historia förfyttats till denna plats några kilometer bort från Uranäs bykärna. I det gula huset växte så sönerna Adolf, Konrad och Oskar upp och här lärde man barnen ”allt” om skog och djurliv på sin egna marker. Idag är barnen utfugna, men med Konrad dy:s familj tillbaka, tvärs över vägen. Efter många år i det gula huset vid vägen, växte så familjens planer fram på en renovering av det äldre huset. Men efter branden hösten 2012 blev det omkullkastade planer och familjeråd. 2013 togs kontakt med Ekeforshus, det kataloghus vi utgick ifrån”, berättar Konrad Rosander.
Conny med sin omsorg om kulturarv och miljö är ”Mr Hembygd” i trakten. Många små skyltar med information om det lokala ser man intill vägen. Conny jobbade innan pensionen i skogsarbete och sedan på Älghults Snickerifabrik. Hans förmåga att skapa i trä och som hantverkare är känd, senast att njuta av vid ”byns” lilla rastplats Vikafällan. Kristina säger att det som växer och gror är hennes intresse. ”Jag har ett ”hobbygrönsaks-land” nära köksingången, där vi odlar potatis, jordgubbar rabarber, hallon, lök, gräslök, persilja, dill, sallad, spenat, ärtor och morötter. Kräftfesten kräver till exempel dill som doftar! I drivhuset intill finns vindruvor, tomater och gurka. Bärbuskar som krusbär, röda och svarta vinbär finns ute i trädgården”, berättar hon. Dessutom finns olika sorters äppelträd, plommon, päron, och krikon planterade runt huset att bara plocka av. Tala om självhushåll! Diverse husdjur, jakt och fske, skogsbär och svampplockning gör också livet på landet till en högst åtråvärd plats. Intressanta bisysslor och fritid blandas till en väl utmejslad livsstil, precis som Rosanders vill ha det! Helger som midsommar, kräftfske, jakt och jul fras rejält. Även om ”de hundrapersoners stora småländska kalasen” är historia, så är familjefesterna något man värnar om.
Uranäs 1:27
Inäga Yttra Svaneholm, avstyckad från nedbrunnen fastighet! Nybygge Konrad och Mikaela Rosander. Barn Johan, Gabriella och Alma.
Nybyggare är Konrad Rosander, utbildad skog- och träingenjör på Linnéuniversitetet och Mikaela som är högstadielärare. Efter några år i Grimslöv började paret alltså titta på renovering av ”farmors gamla hus”. Idag står det nya, granna Ekeforshuset på plats sedan ett år. En vacker pärla som har tagit drag av det gamla, men är supermodernt i sina detaljer. Lokala företag, från Granfo Bygg i Åseda till Alstermo Entreprenad och PO:s Sprängtjänst i Norrhult med fera, representerar ett pärlband av kommunens företag på byggplatsen. Här är en mycket fn miljö för barn att växa upp i. ”Att vara nybyggare på fäders grund”, är en tradition som gör hela Uranäs till vinnare. Landsbygden lever vidare.
Uranäs 1:27. Stenmuren på Konrads tomt mot Flyahult visar var gränsen mellan Flyahult och Uranäs ligger
Uranäs 1:12 Lärarinnebostaden ”Hyddan”
Även småskola på 1930-talet. Jan-Erik Andrén: Fritidshus 1981. Permanentboende 1994 för familjen. Företag: Andréns Kunskapsprofl. Konsult. Flyahults skola från 1889 lades ned 1946. Lärarbostaden Hyddan (Uranäs 1:12) byggdes 1927 på uppdrag av lärarinnan Lovisa Isacson, som året efter skänkte fastigheten till Älghults församling.
Vi åker grusvägen längst söderut mot Älghult, där grannen Conny en gång byggt en replik på en gammal Postkur invid länsväg 965. Jannes närmaste grannar är Rosanders (1:26 resp. 1:27) och familjen Ericssons gård i Flyahult, samt en tysk husägare tvärs över. När man pratar med Janne är det lätt att känna igen hans ”ståkhålmska” ekensnack och tänka att ”denne man har absolut inga småländska rötter”. Men det är som vanligt ett misstag, för inför vår herre äro vi alla smålänningar. Och mycket riktigt: mormor Amanda Lovisa Fröberg kom från Sjunnefallet vid Emån i Vetlandabygden. Mormors far var en husar vid Eksjö regemente vid namn Thorvald. ”Mormor var min favorit som barn. Jag älskade att sitta i hennes varma knä, medan hon berättade spännande historier.” Gossen Jan-Eriks tidigaste minnen är att man gick ner till Mariatorget från Tavastgatan och barnen fck plaska i statyn Tors fontän, medan mammor och mormödrar stickade och en strut kaksmulor kostade 5 öre… En idyll som bröts när mormor gick bort 1954. På fars sida var man typografer sedan generationer. Själv gick den unge Jan-Erik i typografära på klassiska Norstedts Tryckeri, men tryckbranschen gick kräftgång och hans framtid låg i mer utbildning på Grimslövs Folkhögskola, utanför Växjö.
Ett livsavgörande steg för där mötte han sin blivande fru Anna och andra som såg hans potential och satsade på honom. – Om urbanisering kontra landsbygd har Janne många synpunkter. Han är en stark person som både kan lyssna och tala för sin sak. Som maratonlöpare har han sprungit runt i städer som New York och Peking, där även Anna och dotter Jennifer varit med, men också nött på asfalt i många andra städer. En karta på väggen med många små nålar visar var! Numera konstaterar han att knän inte tål dylikt och citerar läkaren: ”Du har två utslitna knän, men betänk hur roligt du har haft!” Redan 1980 började paret att se sig om efter ett sommarhus. ”Vi fck tips av vänner och vi köpte ”Hyddan” på en känsla”, berättar han. Grannfastighetens Ivar Rosander blev vår mentor på alla vis de första åren och hans fru Karin blev inte minst, minstingen Jennifers kompis. När Karins dvärghöns var på väg att bli hemlösa, fck Jennifer chans att överta och pappa Janne byggde ett nytt hönshus. Ännu idag är värpande hönor en glädjekälla för honom, som nu lever ensam sedan några år. Hönor som levererar nyttiga ägg till vänner och bekanta.
Beslutet att efter många år i ”myrstacken” överge huvudstaden har aldrig ångrats. Trots utedass och enkla förhållanden fck barnfamiljen Andrén ett spännande liv på landet i utbyte mot huvudstadens ”puls” för hela tjugotvå år sedan. Fyra barn: Karolin, Kamilla och minstingen Jennifer fyttade med, skolgång inleddes, men den vuxne sonen Kristoffer gjorde lumpen i Eksjö. – Så det blev Småland för honom också! Anna Andrén, som hade en uppväxt i Växjö är idag, efter åren i skogen, lärare och skolledare i Lenhovda. ”Vi har varit noga med att bevara husets historia och utseende”, säger Janne.
Uranäs 1:12
Många Uppvidingebor känner Janne som en av rollfgurerna i lustspelet ”Länsmans bravader” som uppförts i Lenhovda Hembygdspark till stor publik under två somrar. ”Jag har teaterblod i ådrorna på fars sida. Vid sidan av arbetet, var han steppdansör och uppträdde med egen trupp på Berns.” Själv har Janne alltid sjungit i körer och på Grimslöv var han med i såväl teatergrupp som skolkör. Annars är hans fritidssysselsätt-ningar givetvis djur och natur i olika doser. ”Ingen som inte vurmar för jakt, fske, svamp och bärplockning göre sig besvär att fytta ut till landsbygden”, understryker Janne som så många andra av de boende i Uranäs gör. Han har åsikten att stad och land skiljer sig väsentligt åt när det gäller utbud av fritidssysselsättningar. ”Tvärtemot var man tror i städerna finns ett stort utbud på föreningsliv och förnöjelser på landsbygden. På mindre orter och på rena landet har man ett öppnare sinne att ta tillvara tillfällen som bjuds!” Hans senaste exempel är Vuxenskolans amatörteaterförening som gjorde Länsmans bravader till en succé. Alla glada amatörer tillsammans! Just nu läser flosofske Janne boken ”Sapiens” och ställer frågan: ”Behöver vi varann i vår tid när individen blommar ut för fullt?” Boken handlar om oron för utvecklingen idag. – Som man sår får man skörda är ett visdomsord från bönder – idag gäller det hela den globala byn!
Uranäs 1:13 ”Lönnqvistastället”
vid Badebodaån mellan Flyahult och UranäsTorpställe en gång bebott av Gustav Lönnqvist, senare av änkan och sonen Adrian. Bostället inköptes från Gustaf Svensson (1939) tillsammans med 1:4, av Herbert och Britt Nelzén från Åseda. Denne Gustaf Svensson köpte 1:4 av Kommanditbolaget Gleisner & Co, Björkå Glasbruk, för att skörda skogen och använda som ved till de hungriga ugnarna. Här fanns/finns vid sidan av torpet, rester av den bro som gick över Badebodaån, ett litet sågverk med sågblad som drevs av ett vattenhjul och ett torp. Kanske ses denna plats som ”fornlämningar” från 1800-talet och en svunnen epok? Det intressanta är att här fanns alltså en förbindelse – bron – och en koppling mellan landsbygdens olika näringar. Denna bro band samman Uranäs och Björkå, alltså,ett jord- och skogsbruksområde med den kända glasbruksbyn, dagens Emmaus! Den 6 juni 2015 frades Gökotta här, en intressant plats för traktens folk att besöka och då berättades ännu en gång historien om Lönnqvistastället!
Uranäs 1:18
Ägare: Pontus Grönlund. Entreprenör. Virkesmätare, (och skogsarbetare), infyttad i byn hösten 2013. Boningshuset är ett relativt nytt hus byggt 1996 av familjen Lena Tedefalk och Michael Nygren. 2016 arrangerades för andra året en alternativfestival i hans egen trädgård av ideella festivalföreningen: ”Å de Här E Fagerhult”.
Pontus är en spännande man, född i början av 1980-talet och uppväxt i Näshult. Tillsammans med en kollega i Högsby är han specialiserad, ”nischad” på träslaget ek (Robur), där veden är tålig, hård och hållbar. Han verkar ha samma karaktär och har på några år blivit vän med fera av byborna, men allra tidigast med Lola Oskarsson, som är något av informell Uranäsambassadör efter sina många år av utåtriktade aktiviteter.
– Ek, säger han och smakar på ordet. När man tar ned ett träd som är tre till fyrahundra år gammalt, tänker man: ”Om detta träd kunde berätta! Det är en utmaning, aldrig monotont när man hugger. Och det är inte gott om rena ekjobb. Det är också ett träd som ge ordentliga skador, vilket har inträffat för honom. Som virkesmätare är han mycket ute i skogarna och ser den mer vardagliga sidan av skogsarbetet – han verkar ha hittat sin perfekta mix av arbetsuppgifter.
Uranäs 1:18
– Det är skönt med ett nytt hus, att inte behöva renovera. Bättre betala och ha det smärtfritt, säger Pontus. Jag har alltid bott på landet, där det är lugnt. Beskriver hur han gillar att meta men ”passar sig för kräftskivor”, ger bort istället! Frukten ger han också gärna bort – äpplen, plommon och bigarråer… Fyra katter Rullis, Håkan, Laleh och Doris ger liv åt huset, som han säger sig aldrig vilja lämna. ”Jag köpte av två anledningar: 1. Vill bo här 2. Ett fruktansvärt fnt sommarställe som man bo i året runt!” Han är helt oförstående till utvecklingen på landsbygden och fnessen med att bo i stan: ”Vet dom vad en ko är? På 1990-talet fanns det många mjölkbönder runt Fagerhult, snart bara en. Djuren är viktiga för att hålla landsbygden öppen och levande! Här visar vi var saker kommer ifrån!”
Han säger att han är en aktiv person, men att hemma vill han känna sig fri och kunna dra på med musik. Han har sin fygel i vardagsrummet och på den ligger en stilig elgitarr. (Gibson?) Att musiken spelar stor roll är ett understatement. Går gärna på konserter och gillar Winnerbäck och Miriam Bryant. Och inte minst: Tillsammans med goda arrangörsvännen Eva Nilsson i Fagerhult, har han i tre år (två i Uranäs) förvandlat sin trädgård till ett ”färgsprakande festivalområde” som Barometern skrev. ”Alla pengar som de får in under festivalens gång går till två olika välgörenhetsprojekt”, stod det i Smålandsposten. Alla åldrar var där och en go stämning. ”80% av banden består av härliga ungdomar som är yra av musik”, säger Pontus. Hur orkar ni i tre dagar? Frågan ligger i luften. ”Inte jobbigt för det ger Eva och mig energi”! Att det sedan är massor av knepiga regler kring arrangemanget, glömmer man. Vi planerar programmet ”hela tiden” och har satans roligt!
Uranäs 1:19 – 1:20 – 1:21
Dessa fastigheter med ursprung i gården 1:7 (Eklöv) har sedan många år ägts av respektive Peter Adamczyk, Werner Fischer och Fritz Storch. Det finns ett antal tyskar som slagit sig ned invid eller nära Uranäs och som är trogna denna bygd sedan decennier. Dels som fritidshusboende och dels som fastboende. Dessa familjer bidrar med entreprenörskap och god grannsämja till landsbygdens förnyelse. Den mest aktive är Rüdiger Klapschus som från sin fastighet Skogsgläntan ute på Kianäs, driver semesterboenden. Hösten 2015 köptes Kianäs 1:16 (Thor) av Andreas Koedel och Simone Maas-Koedel. Familjen från Potsdam Berlin, äger sedan 2011 även den Kianäsfastighet som såldes av paret Reinhardt & Regina Olle från Hamburg. Dessa människor är aktiva vänner på många sätt i trakten och älskar ”Bullerbyupplevelsen”, enligt vad de säger. Alla är fitiga besökare på Uranäs Blomsterverkstad vid återkommande evenemang som Natur- och Kulturutfykten och inte minst julen eller när det finns läge att umgås med grannarna i byn.
Uranäs 1:22
Evald och Ing-Marie Gunnarsson. Ett nybyggt och självritat hus från 2000, infytt 2002. 1:22 ligger längst norrut i byn, bortom den breda stenmuren och byskylten. Barn Jens och Jimmy samt barnbarnen.
Med fastighetsbeteckning Uranäs 1:8 – kallad Målen, Kulltorp – finns kopplingen till familjen i Uranäs by ner i 1800-talet och bort till laga skiftet (1912) med lottning och utfyttning. Evald:”Farfarsfar Johan Alfred Isaksson köpte Målen 1918”, som var en skogsgård. Tidigare generationer: Karl Lindor och Elin Johansson, fyttade ut från byn 1920 och på 1950-talet blev sonen Gunnar Johansson och Wivi Svanberg-Johansson och barnen Evald, Gunvi, Majvor ungfamiljen i huset. ”Målen” är sedan många år frånstyckat till en tysk ägare, Stefan Theuscher, och fritidshus. Det stora reveterade hus som byggdes 1912 på tomten som Uranäs 1:8, brann ned i ett åsknedslag efter att familjen fyttat dryga milen till Älghult 1962.
Uranäs 1:22. oto: Privat och Mia Ursjö samt redaktör
Evalds familjetillhörighet till Uranäs är alltså fastigheten 1:8 (Målen, Kulltorp), då två gårdar fyttades ut från byn vid laga skiftet, vilket fastställdes genom lottning. Enligt källor låg det ursprungliga huset nära intill familjen Johansson/Ursjös hus 1:6, ganska mitt i byn. (Den andra utskiftade gården var Rosanders som fyttades till Yttra Svane-holm, nära Flyahult). Evald Gunnarsson växte alltså upp med sina två syskon i skogen och hann uppleva ”tjusningen” med att vandra ut på en enslig liten småväg till allmän väg för att åka skolskjuts in till skolan. Större delen av femtiotalet var Målen utan el, hushållet sköttes på vedspis och utan dagens alla bekvämligheter. Närmaste granne bodde tre kilometer bort. Elen drogs in julen 1958 och Wivi, Evalds mamma, fck en dammsugare i julklapp. Efter att branden släckt drömmen 1962 att bli familjens sommarstuga, byggde pappa Gunnar en liten jaktstuga på Målen efter några år. Skogen fanns ju alltid där och är än idag är familjens stora tillgång. Jakt, fske har alltid funnits som viktiga bisysslor”Att fytta från Åseda till Uranäs var en dröm som gick rätt fort att förverkliga”, säger Evald och Ing-Marie. Ett 100%-igt självbyggeri, utom specialarbeten. Paret ritade och skräddarsydde huset och Evald snickrade. Ing-Marie och Evald längtar aldrig tillbaka, bygget är inte för att sälja, utan för att bo. Två söner Jens och Jimmi och barnbarn finns med i bilden. Det var rätt tid för paret, som jobbat som barnskötare respektive snickare och närmade sig pensionsåldern. Evald och Ing-Marie pendlade till jobbet fram till 2010–11, då Evald tog klivet att starta eget. Ett större uppdrag 2010 blev att delta i byggprocessen runt nya köket i Älghults Hembygdsgård tillsammans med en byggkomittée. Klassning som restaurangkök var en god utmaning. Ing-Marie fungerar som husmor i ett team av goda krafter. Hon är uppväxt i Fröseke och paret kände varandra redan från Älghultskolan. De berättar om de många aktiviteter som gör arbetet hembygdsföreningen så roligt, Natur- och Kulturrundan, Nationaldagen, sommarfest och Julmarknaden. Tala om hur mycket som ständigt händer på landsbygden!
Båda var ju uppväxta med pappor som älskade att vara och arbeta i skog och mark. Det är mycket att göra i skogen med röjning och gallring, säger Evald och det var inte lätt med jobb och familj i Åseda att hinna med. Men nu njuter de att ta med hunden Tissla ut i naturen, kunna plocka lingon och svamp, sitta på pass och stå i köket hemma och ta hand om skörden. Dessutom sköta frman. Man lever det goda pensionärslivet. Samhörighet gäller i denna miljö, att fska, jaga och ta ansvar ger livskvalitet, konstaterar dom. Att leva nära naturen – någon måste ta hand om den! Fiskerätten i sjöarna har alltid funnits för byborna, säger Evald. Självhushållet krävde nätfske för att få mat på bordet, mest aborre, gädda och gös. För besökare säljs fskekort till FVO Urasjön av honom, och Conny Rosander och en Peter Karlsson i Åseda enligt Uppvidinge.se/ Fiskeområdeskatalog 2016. ”Sjöarna är jätteviktiga”, säger Evald. Och kräftfsket är hemvändardag då byn
fylls med folk i gårdarna. Han gillar att grilla fsk och helstekt och har själv byggt en rejäl utomhusgrill där det vankas läckerheter.
Kianäs 1:16
Rapport från tvillingbyns utkant. Familjen Thor. Ursprungligen en sommarstuga byggd 1936 av Harry och Helga Thor, bosatta i Gamla Enskede Stockholm, där Harry drev droskverksamhet fram till sin bortgång 1946. Helga Thor var född Karlsson och hade sina föräldrar på torpet Horvan sedan 1924. Hon ville tillbringa tid med föräldrarna i egen stuga i sin barndomstrakt. Sonen Lars Thor lät bygga en villa på tomten 1984 och huset såldes efter trettioett år i oktober 2015 till barnfamiljen Maaß-Koedel från Potsdam, Berlin.
Kianäs-1-16-Familjen Thor
Nya ägare 2015
Simone Maaß-Koedel och Andreas Koedel får representera det tyska inslaget i berättelsen om Uranäs med Kianäsbeteckningen 1:16, som ligger längst bort mot Kalmargränsen, där Badebodaån lämnar Kiasjön. Familjens tre barn Timm, Ronja och Lotta, berättar om en klar koppling till Astrid Lindgrens böcker och värld. Senaste boken av författaren som Simone läste i somras var Astrids Tagebücher 1939–45. ”Vi var ’Ossies’, berättar hon…” och när Berlinmuren föll 1989 började vi titta norrut i Europa. Vår första semesterresa till Sverige gick 1991 och vi reste runt i olika delar av landet. Första stugan hyrdes 1995 i Djuphult/Grönskåra och året 2010 bestämde vi oss för att köpa något eget. På Hemnet såg vi en röd stuga i Kianäs med tyska säljare, som vi önskade äga. Simone skriver: ”By arriving after eleven hours trip from home in Germany and seeing the frst houses of Uranäs and the beautiful lake Urasjön, we always think that we have found our personal Bullerbyn! ”. Hon skriver vidare: ”In 2015 we heard by chance that the bigger house in Kianäs with a beautiful view of the Kiasjön, should be sold. We were so lucka again, to get this house from the former Swedish owners. This house is really perfect and has enough space for our whole family – now and in the future – to enjoy the beautiful landscape in Småland. And we like to follow the events in the Blomsterverkstad to get in touch with the neighbours!”
De äldsta bebyggelsespåren i Granhult utgörs av ett par bronsåldersrösen. Mellan Granhults by och kyrkan finns ett område med fossil åkermark om ca 15 hektar i form av vallar och långsmala tegar som genom C 14-metoden daterats till järnåldern (se Sävsjö, Lenhovda socken). Det första medeltida belägget härrör från 1360 då Arvid Bengtsson (Lejonansikte) köper en gård. På 1490-talet finns en gård antecknad i Arvid Trolles jordebok och i jordeboken 1545 redovisas en skattegård, en gård tillhörande sockenkyrkan och en frälsegård i ”Granhwllth”.
I själva verket är Granhults kyrka Sveriges äldsta bevarade träkyrka. Genomförda dateringar pekar mot 1220-talet. Byggnaden uppfördes i planbilat liggande furutimmer. Långhuset mäter invändigt 9,4 x 6,8 meter och koret 4,4 x 4,4 meter. Sakristian uppfördes i början av 1600-talet och vapenhuset 1723. Bland bevarade inventarier märks en Mariabild och en Olofsskulptur från medeltidens slutskede. Vid mitten av 1700-talet smyckades kyrkan med målningar av den kände mästaren Johan Christian Zschotzscher, som var verksam även i ett antal andra kyrkor. Kyrkobyggnaden kompletteras med fristående klockstapel och stiglucka.
22 jan 2018
Folkets Hus och Park i Norrhult
Folkets Hus i Norrhult ritades av arkitekten Karl Kjellberg, Växjö, och uppfördes i mitten av 1930-talet. Anläggningen, som är byggnadsminne sedan 1999, inrymmer teatersalong/biograf, samlingslokal, danssalong och mycket annat. Som en kuriositet kan nämnas att teatersalongens färgsättning skapades omkring 1960 av Vicke Lindstrand, som vid den tidpunkten var verksam som konstnärlig ledare vid Kosta glasbruk.
/Lars Thor