Från Potsdam till Falun

Den här artikeln publicerades i Smålandsposten 1978 och kan betraktas som en fortsättning på berättelsen om Lauscha. Den skrevs sedan jag hunnit smälta intrycken från resan genom Östtyskland och grundligt studera boken det handlar om här.

Jag mötte honom i Öst-Tyskland under den internationella glaskongressen i augusti 1977. Wolfgang Fetzer, journalist och författare, berättade att han bedrev forskning kring Johann Kunckel, tysk glasman och alkemist under 1600-talets andra hälft. Diskussionerna började i Berlin och fortsatte i Leipzig, och de fick till slut både vetenskapligt och politiskt innehåll.

För några veckor sedan sände mig Wolfgang Fetzer sin nyutkomna bok om Johann Kunckel (Berlin 1977 c:a 150 sidor). Det blev en intressant och spännande läsning utan några som helst propagandistiska inslag. En vederhäftig forskare presenterar en framstående man och hans gärning. Källorna är många, och berättelsen leder oss från Sachsen över kurfursten Fredrik Wilhelms Brandenburg till Karl XI:s Sverige.

Johann Kunckel föddes 1630, och han tillhörde en gammal glasmannasläkt. Uppväxttiden erbjöd talrika tillfällen till kontakt med glasugnen och – den ofta intill stående – guldugnen. Det handlar ju om alkemins tid, och drömmen att framställa guld kombinerades ofta med den mer realistiska glashanteringen. Och det var alkemin som 1667 förde Kunckel till kurfursten Johann Georg II av Sachsen och till hovlivet i Dresden. Uppgiften var att framställa guld, men Kunckel gick av naturliga skäl bet på detta. Omgivningen myntade då tesen: ”Kan han göra guld, så behöver han inga pengar. Och kan han inte göra guld, varför skulle man då ge honom pengar?”

1678 kallades Kunckel av den brandenburgske kurfursten Fredrik Wilhelm till Berlin. Om det var glasmannen eller guldmakaren som kallades är osäkert, men väl på plats anförtroddes den nyanställde alkemisten ledningen för glashyttan i Potsdam. Där tillverkades framför allt glas för hovets räkning. Kunckel kom i stor gunst hos uppdragsgivaren sedan han lyckats framställa glas i flera färgtoner och vid sidan därav klart kristallglas.
Italienaren Antonio Neri utgav 1612 ”L´arte vetraria”. Flera bearbetningar och översättningar gjordes i Europa av Neris verk, men försöken att följa råden gav i praktiken dåligt resultat. Italienska kemikalier och material passade inte i de mellaneuropeiska hyttorna. Johann Kunckel tog sig dock verket an. Han var rätt man att anpassa Neris tankar till tyska förhållanden. Resultatet blev en översättning och omfattande bearbetning med namnet ”Ars vitraria experimentalis”, ett arbete där erfarenheterna från byggandet av en ny kristallglashytta med tillhörande ugnar i Potsdam vävdes in. Fetzer återger flera av Kunckels illustrationer i Ars Vitraria. En bild som man gärna fäster sig vid har återgivits i denna artikel. Den föreställer glassmältning vid oljelampa, som i sin tur får blåslampseffekt med hjälp av en bälg. Metoden har tydligen införts i Tyskland redan 1550 av den engelske alkemisten Charnock. Den fick sedermera fäste i Thüringen. Där framstår än idag staden Lauscha med ett stort antal verksamma glaskonstnärer som ett centrum för det lampbearbetade konstglaset.

Strax efter utgivandet av Ars vitraria experimenalis lyckades Kunckel framställa de första guldrubinglasen. Därmed upplevde Kunckel – trots mångsidighet och förmåga att arbeta inom flera fält – sin största triumf. Inte bara kanske för glasets egen skull utan därför att här sammanstrålar alkemisten med glasgeniet. Guldmakeriet och glashanteringen blir en syntes, eftersom guldrubinglaset ju fordrar guld i sin massa.

Johann Kunckel uppfann inte guldrubinglaset, men han förbättrade det och – kanske framför allt – förfinade det. Själva glasmassan blev underbart vacker, och den lockade skickliga konstsmeder i Berlin och Augsburg att med glaset som grund framställa avancerade ädelmetallinfattningar. Resultatet blev ett konsthantverk på mycket hög nivå. Men det blev svårt att bevara guldrubinglasets hemlighet. Det dök upp på andra håll, men Kunckel kunde glädja sig åt att konkurrentglaset var av sämre kvalitet än det glas som framställdes i Potsdamshyttan. Redan under 1800-talet var Kunckels guldrubinglas sällsynta. De idag kvarvarande är rariteter som museer världen över vårdar med största omsorg.

1688 dog kurfursten Fredrik Wilhelm och därmed dalade Kunckels anseende vid hovet. Han fick även konkurrens om gunsten från den franske glasmannen Simoni de Tournay. Att Kunckel dessutom råkade i ekonomiska svårigheter gjorde givetvis inte hans situation bättre. I detta läge kom emellertid ett nytt uppdrag in i bilden. Kunckel kallades till Sverige av Karl XI.

Det var i den svenska bergshanteringen som hjälp behövdes. Kunckels mångsidighet var väl känd även i stormaktstidens Sverige, och det var till Falun han kom vid två tillfällen, nämligen 1693 och 1696. Det var troligen inga revolutionerande insatser som gjordes, men besöken resulterade i ett adelskap, Johann Kunckel von Löwenstern.
Ungefär halva boken upptas av dokument och bilder. Åtskilligt av materialet återfinns i det svenska riksregistraturet i Riksarkivet. Däribland märks Kunckels svenska pass och adelsbrev. Illustrationerna i färg av guldrubinglasen är utsökta. Ett 20-tal pjäser från samlingar i Berlin, Dresden, Weimar och Prag återges.

Jag sade i början att mina samtal med Fetzer fick ett politiskt innehåll. Han ville nämligen gärna komma ur DDR för att besöka länder i väst. Kunckel skulle kunna vara ett skäl. Hans fråga var därför om man från Sverige kunde inbjuda honom att hålla ett föredrag om Kunckel. Denna inbjudan skulle i så fall vara en officiell inbjudan via DDR kulturcentrum. Jag svarade att jag skulle undersöka saken och lovade i alla händelser att recensera boken. Det senare får härmed anses uppfyllt. Hur man i en byråkratisk och krånglig värld skall kunna uppfylla propån om inbjudan är mera osäkert.

/Lars Thor

Egentligen tog det inte slut här. Efter publiceringen av artikeln kontaktades jag flera gånger av Wolfgang Fetzer. Han skrev brev och ringde. Jag försökte förklara för honom att ett föredrag på tyska i Växjö om Johann Kunckel knappast skulle dra någon större publik. Vad jag inte tog upp var naturligtvis de tankar han själv hade, nämligen att hoppa av från Östtyskland så snart han nått svensk mark. Ibland kan det vara svårt att säga nej……….