2 nov 2012
Tio tusen år
Tisdagen den 16 oktober 2012 tillbringade jag och Margareta på Field Museum i Chicago. Jag har varit där förut men finner varje gång nya infallsvinklar. Field är ett gigantiskt naturhistoriskt museum med starka etnografiska och kulturhistoriska inslag. Det grundades i det avlutande 1800-talet och flyttade in i nuvarande byggnad ute vid museum campus på 1930-talet.
Det var ett par nya utställningar med tillhörande illustrationer som jag fäste mig vid den här gången. Den ena handlar om det som hänt efter den senaste istiden. Den gamla frågan om den första koloniseringen av den amerikanska kontinenten bildar utgångspunkt med teorin om hur de första människorna vandrade in från Ryssland via den landbrygga som fanns. En fråga som man inte ställer vare sig här eller hemma hos oss är om människan fanns på den amerikanska respektive europeiska kontinenten redan under den senaste mellanistiden. Rent teoretiskt kan det ha varit så även om spåren ännu inte dykt upp genom arkeologernas verktyg.
Alla vet att det är ungefär tiotusen år sedan isen drog sig undan från norra halvklotet med växter, djur och människor i hasorna. Invandrarna mötte ett jungfruligt och totalt opåverkat naturlandskap. Under de första femtusen åren – ungefär halvtid till våra dagar – hände inte så mycket. De fåtaliga människorna levde av det som naturen erbjöd. De hade troligen inga andra bekymmer än att äta sig mätta. Och det tog oftast inte så lång tid enligt den filosofi som utställningen förmedlar. Tvärtom kunde ”arbetsdagen” inskränka sig till ett par timmar.
Annat blev det när jordbruket introducerades. Det var en företeelse som skedde ungefär samtidigt i Amerika och Europa. Människans tillvaro förändrades på ett radikalt sätt så tillvida att man nu fick ökade bekymmer med att sköta egendom och producera mat som kunde förvaras under en längre tid. Människan blev bofast, började hävda revir och lade grunden till den sortens osämja som brukar kallas krig. Arbetsdagen blev förvisso betydligt längre än under den goda tiden med enbart jakt och fiske. Utställningen hävdar även att man måste skaffa sig så många barn som möjligt för att få god tillgång till arbetskraft.
Jordens befolkning ökade mycket långsamt vid den här tiden, men den ökade tillräckligt snabbt för att konkurrensen om den föda som producerades började bli en realitet. Med allt fler människor per ytenhet blev naturligtvis det gamla samlar- jakt- och fångstsamhället en olöslig ekvation. Begrepp som nödår och svält hade säkert kunnat myntas långt innan skriftliga källor började förmedla den kunskapen. Med all säkerhet återstår många frågetecken som aldrig kommer att kunna rätas ut.
Dock är en sak säker: människan som art överlevde alla konflikter och krig. Samtidigt skaffade hon sig nya resurser för framställning av all den föda som dagens sju miljarder människor konsumerar. Men man skall ha klart för sig att den verkliga befolkningsexplosionen skett under de senaste dryga tvåhundra åren, det vill säga under den tid industrisamhället byggts upp. Med geologiska mått är den tiden mycket kortare än den minsta fis i rymden.
Jag har promenerat i Chicago, jag har promenerat i New York och ett antal andra amerikanska städer. Varje gång har jag tänkt hur det skulle vara att ställa tillbaka klockan och uppleva det jungfruliga landskap som fanns. I fallet Chicago rör det sig om mindre än tvåhundra år sedan ursprungsbefolkningen indianerna levde vid Chicagoflodens mynning i Lake Michigan. Lägg på ytterligare ett par århundraden bakåt och framkalla synen av Hudsonfloden och andra landmärken som mötte förvånade besökare från Europa. Var de mer förvånade över stillheten än vi är över det trafikkaos som råder idag? Bedöm själv!
Lars Thor
Fort Wayne Indiana den 31 oktober 2012
3 nov 2012
Maktens tre ben
Jag fick ett ytterligare ett antal aha-upplevelser vid besöket på Field Museum i Chicago den 16 oktober 2012. Bland annat stannade jag inför en hel vägg med en illustration som närmast kan liknas vid en trefot. Högst upp sitter maktens representanter. Runt om vimlar det av undersåtar som tittar upp mot trefotens topp. Ingen historisk tid anges men att döma av personernas utstyrsel befinner man sig snarare i någon gammal sydamerikansk kultur än i vår tid.
De tre benen har varsin beteckning: Ekonomi, Militär och Gud. Maktens representanter kontrollerar och behärskar alla tre. Om de skulle fråntas något av benen, så faller deras plattform eftersom den inte kan stå kvar på två ben. Den fascinerande illustrationen visar klart maktens styrka och problem, åtminstone i ett samhälle utan yttrandefrihet. Men – frågan är om inte de tre benen kan användas även för moderna demokratier.
Låt oss först titta på det ben som heter ekonomi. Varje makthavare i alla tider har vetat och vet att det är nödvändigt att ha pengar och att ha kontroll över dem. Pengarna kan användas på olika sätt, kanske främst för att skapa och underhålla ben nummer två, militären, som i sin tur garanterar stabilitet nationellt och över gränserna. Genom kontrollen över de två benen kan makthavarna förse folket med förnödenheter, sysselsättning, ordningsmakt, trygghet och en rad andra för vardagen viktiga saker.
Det är här det tredje benet kommer in i bilden. Någon form av religion har alltid funnits i alla kända kulturer. Man har haft och har behov av att anropa en Gud eller flera för att nå stabilitet i livet, för att få synder förlåtna, för att ropa efter regn i torrtider, för att be en rad andra böner. Religionens förutsättning är att man tror på sin Gud och förutsätter att den kan hjälpa till i alla sorters situationer. Och det är här som makthavarna i gamla tider haft en styrka och kunnat bygga det tredje benet efter sina egna önskemål. Att hota med Guds straff har alltid varit populärt uppe på toppen och synnerligen frustrerande hos massorna nedanför trefoten.
Håller då det här resonemanget än idag? Både ja och nej. Eftersom vi befinner oss i USA mitt under brinnande presidentvalrörelse kanske man kan resonera lite utifrån de skickligt presenterade tankarna på Field Museum.
USA av idag har en ekonomi som innehåller ett gigantiskt och ständigt växande budgetunderskott. Landet drivs vidare med lånade pengar på ett sätt som liknar ett skenande expresståg. En utomstående betraktare kan ställa frågan hur och när man tänker dra i nödbromsen. Varken den sittande demokratiske presidenten Barack Obama eller den republikanske utmanaren Mitt Romney tycks ha något svar på frågan. Ändå tycks benet ekonomi fungera. Makten har av allt att döma kontroll över det.
Världens starkaste militärmakt finns i USA. Naturligtvis bär den en stor del av skulden vad gäller budgetunderskottet. Koreakriget, Vietnamkriget, Gulfkriget, Irakkriget, Afganistankriget är alla delar av militärmaktens uppbyggande, utnyttjande och skapare av opinioner. Den långa raden av hemvändande psykiskt och fysiskt skadade soldater vittnar om hur makten har kontroll över ben nummer två. De protester som finns tränger knappast igenom. Medelamerikanen känner sig trygg med att militären finns som skydd inom och utom landet.
I USA råder religionsfrihet. En mängd olika trossamfund samlar människorna under sina paraplyer. Men på något sätt verkar det som om makten inte längre har kontroll över det tredje benet. Det finns där som stöd, som om det till hälften är en protes, som om makten inte förmår använda det fullt ut. Ändå avslutas mängder med tal på olika politiska nivåer med ”God bless you” och ”God bless America.” Slutsatsen är att religionen inte längre kan användas som hot, bara som vägledning. Ändå är det så att republikanerna i pågående kampanj utnyttjar Gud och kyrkan när de motsätter sig aborter och söker minimera kvinnans rättigheter.
Nej, sanningen är nog den som utställningen i Field Museum förmedlar till en fascinerad åskådare. De tre benen gäller fullt ut enbart i de av jordens länder som fortfarande är vad vi kallar diktaturer. I de västliga demokratierna och för all del även Ryssland har statsmakten inte längre det gamla greppet om religionen. Frågan är också om man verkligen har fullt grepp om ekonomin. Det amerikanska budgetunderskottet och eurokrisen i EU antyder att benet ifråga haltar som efter en ordentlig spark på smalbenet. Så till militären: jo, den fungerar om den får tillräckligt med pengar. Och hur länge får den det?
Lars Thor
Fort Wayne Indiana den 1 november 2012