1 mar 2013
En glassamling
/Här kommer ytterligare några tankar kring det som hände i Växjö i slutet av 1980-talet. Inlägget skall ses som något av en fristående fortsättning till det nyligen publicerade inlägget om Växjö Glasmuseum 25 år. Det skall vidare nämnas att när väl en debatt om ett nytt glasmuseum kommit igång var det många som ville vara med och tycka. Så håll till godo./
- Har Du läst den senaste tidens debatt om glasmuseet?
- Jodå, jag har med stort intresse tagit del av alla förslag att förlägga museet i teaterparken, i Lessebo och vad man nu talat om.
- Nå, vad svarar du?
- Jo, det är väl bara att upprepa och ännu starkare än förut betona de skäl vi anfört för en lokalisering i anslutning till Smålands museum.
- Vilka är skälen?
- Jo, för det första antar jag att man i debatten menar att var man än bygger, så är det de samlingar som tillhör Smålands museum man tänker sig att använda.
- Det får man väl utgå ifrån, för några andra samlingar finns väl inte?
- Visst finns det andra glassamlingar men inga som representerar ett tvärsnitt av vad glasbruken i hela landet sysslat med under 300–400 år.
- Om man utgår från att museets samlingar åsyftas, så är det väl fullt möjligt att visa dem någon annanstans.
- Teoretiskt men inte praktiskt. Glas är inte bara föremål, det rör sig också om arkiv, bibliotek, 25.000 magasinerade föremål osv. Dessa saker går inte att lokalmässigt skilja från utställningen utan måste flyttas med.
- Men antag då att man tar med sig alltsammans?
- Ja, betänk då att glassamlingen har djupa rötter in i resten av museet och att man utarmar Smålands museum om man flyttar ut glaset. Dessutom får den museiintresserade allmänheten fler platser att besöka.
- Jag förstår. Och det finns kanske fler skäl?
- O ja, ett är drifts- och förmodligen också anläggningskostnaderna. Vid en utflyttning måste man fördubbla reception, vaktmästeri, snickeri osv. Förmodligen måste man också inrätta ytterligare en fotoavdelning. På sikt blir det ganska mycket pengar.
- Du har också i något sammanhang ställt ett glasmuseum mot ett galleri för konstglas. Vad menar Du?
- Jo, i museivärlden ser vi allt eller åtminstone det mesta i ett historiskt perspektiv. Det är vår uppgift och vår skyldighet. En glasutställning i vår regi blir därför ett tvärsnitt av svensk glastillverkning under flera hundra år ställd i relation till konstnärliga och andra strömningar i omvärlden.
- Finns där då ingen plats för något samtida glas?
- Jovisst, vi följer givetvis utvecklingen och samlar in vår egen tids produkter.
- Vad gör ni då med det glaset mer än att visa några pjäser och ställa resten i magasin?
- En av finesserna med vårt förslag till nytt glasmuseum är att det inrymmer en stor yta för tillfälliga utställningar. Där kan vi i samarbete med glastillverkarna – både glasbruken och studiohyttorna – visa modernt glas. Och det skall vi göra ofta för att inte säga ständigt.
- Men då borde väl alla parter vara nöjda. Jag förstår att Du menar att ert förslag till glasmuseum rymmer såväl det historiska perspektivet som kravet på en bra lokal för konstglas.
- Ja, jag tycker det. Och jag tycker att man i debatten missar en viktig poäng som jag tryckt på och upprepar.
- Vilken då?
- Svenskt konstglas av idag är av hög kvalitet, vackert att se på osv. Men för att förstå dagens glas måste man kunna jämföra med gårdagens och på så sätt se en utveckling. Dessutom glömmer man såvitt jag kan förstå förmedlandet av kunskaper om teknik, social utvecklig och allt sådant.
- Har Du mer att tillägga?
- Ja, svenskt glas behöver massor av ny kunskap. Och den får man bara genom forskning. Vårt förslag inrymmer en särskild forskningsdel där historiker, kulturgeografer, konstvetare, etnologer osv kan utföra ett betydelsefullt arbete om förhållanden i såväl då- som nutid. Och det behövs, tro mig.
- Jag tror dig.
Lars Thor
Ursprunglig publicering i Kulturspridaren från Smålands museum 1989:2
16 apr 2013
Att upptäcka Kronoberg
Har du tänkt på att en lång rad berömda personer sett dagens ljus i Kronobergs län, Jag skall namnge fem av dem och uppmana Dig att göra en resa i deras spår.
I museiparken i Växjö, intill Smålands museum och Utvandrarnas hus, ligger Gamla Domprostgården, en stor röd träbyggnad uppförd redan 1750. Där föddes Pär Lagerkvist, den blivande skalden och nobelpristagaren. I romanen ”Gäst hos verkligheten” ger han glimtar från sin tidiga barndomsmiljö med järnvägen och den restaurang som på den tiden fanns framför Domprostgården. Järnvägsrestaurangen revs i början av 1940-talet och Domprostgården återfick sin gamla skepnad. Den rymmer idag inga lagerkvistminnen, men den som är specialintresserad kan ställa färden till Öja hembygdgård i Gemla. Där finns ett särskilt Pär Lagerkvistrum.
Din resa fortsätter söderut längs väg 23. Snart når du Snugge. Där föddes 1843 Christina Nilsson, som redan vid unga år skulle visa prov på sina talanger. Hennes karriär är som en saga, sagan om den fattiga torpardottern som lade en värld framför sina fötter.
Efter Huseby viker du av från väg 23 i riktning mot Ljungby. Snart är du inne i Sunnerbo, det längst i väster belägna häradet i Kronobergs län, och Du söker Dig fram till Södra Ljunga. Där – mitt emot kyrkan – ligger Linggården, Per Henrik Lings födelsehem. Visserligen är Linggården flyttad till nuvarande plats, men i dess inre finner Du likväl något av den atmosfär som präglat den man som kallas den svenska gymnastikens fader. Född 1776 och död 1839 satte hans idéer i sin tur sin prägel på generationer av gymnastiserande och idrottsutövande svenskar. Att han dessutom var skald har vi kanske glömt, men det var han i alla fall.
Färden går åt sydost, till Stenbrohult, till den underbart vackert belägna kyrkan vid Möckelns strand. Du är nu i hjärtat av Linnébygden och Du skall förflytta Dig ytterligare en liten bit, till Råshult, Carl von Linnés födelsehem.
Ingen svensk har måhända under sin levnad och efter sin död 1778 varit så välkänd i världen som Carl von Linné, naturforskare och läkare. Egentligen behöver han ingen presentation och årligen vallfärdar många utlänningar till Råshult för att bese den plats där blomsterkungen och botanikens store förgångsman gjorde sina första erfarenheter.
Småningom är Du redo att bege Dig österut, tvärs igenom länet till dess utkant och gräns mot Kalmar län. Där möter Dig namn som Ljuder och Åkerby vägskäl, namn förknippade med en av våra mest folkkära författare, Vilhelm Moberg, född 1898 och död 1973.
Minnena av Vilhelm Moberg finns i själva bygden, bland de steniga åkrarna och i de djupa skogarna. Här får Du lov att insupa atmosfären och söka förstå bakgrunden till en märklig litterär gärning.
Din väg går tillbaka till Växjö, till museiparken och Gamla Domprostgården. Nu om inte förr är det dags att besöka Smålands museum och Utvandrarnas hus och ta del av de ytterligare länkar som finns till de personer som föranledde vår resa.
Smålands museum har en särskild Christina Nilsson-avdelning där åtskilliga av de föremål som en gång omgav sångerskan finns utställda. Du kan också besöka museets myntkabinett där medaljer och minnen över en lång rad kända personer visas. I Utvandrarnas hus, slutligen, finns bland mycket annat ett Moberg-rum med många trådar till författaren från utvandrarbygden.
Med detta har jag bara velat visa på en av de många linjer Du kan lägga upp Din färd efter. Det finns andra, och Du väljer själv. Men hur Du än gör kvarstår det gamla ordspråket som säger att den som gör en resa också har något att berätta.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1989:3
/Kommentaren från nutiden:
Det har gått närmare tjugofem år. Mycket har förändrats. Bland annat finns ingen Christina Nilsson-avdelning längre i Smålands museum. Däremot finns hennes myntsamling utställd i myntkabinettet. I Gamla Domprostgården bevaras numera minnen från Pär Lagerkvist.
Alla de personer som nämns i artikeln var på den tiden självklarheter för oss som arbetade med kulturhistoria och turism. Så är det kanske inte längre. Hur många gymnasister och studenter slukar det som Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg skrev? En eller annan, hoppas jag. Vem gymnastiserar som Per Henrik Ling eller läser hans omfattande diktverk på hexameter? Mycket få, tror jag. Hur mycket lär man sig i skolan om Carl von Linné och hans betydelse för den botaniska vetenskapen? Åtskilligt hoppas jag. Vem har hört Christina Nilsson sjunga? Ingen, eftersom hennes röst inte finns bevarad någonstans. Ändå var hon sin tids idol bland vänner av opera och annan musik. Välkänd på ryska, amerikanska och europeiska scener, en absolut motsvarighet till våra dagars främsta och mest kända musikutövare.
Utan att verka alltför gammal och gnällig frågar jag: Behöver vi dessa personer ur det förflutna och den kunskap de förmedlade? Ja, för om vi inte vårdar deras minnen blir vi alltmer historielösa och har till slut inge kulturhistoria att visa upp för våra turister. Det är samma sak här som med det tidigare Glasriket. Om vi inte vårdar kulturarvet råkar vi illa ut. Vi kan inte locka besökare till något som inte finns. Det vore som att bjuda in till middag och sedan inte ha någon mat att ställa fram.