Uranäs

Uranäs är i ett första intryck för en besökare en levande och välskött by med intressanta hus, en varierande natur, kor, hästar och vilda djur inpå knutarna. Allt detta stannar i mitt minne för alltid. Ett antal företag och initiativrika människor ger dessutom Uranäs en tydlig position när det gäller bilden modern landsbygd och intressant entreprenörskap.

ägen är från historiens början A och O för livet och kommunikationen till och från en liten by. Den vårdas lokalt av en vägförening och sköts programenligt året runt med grusning, hyvling, kantskärning med mera. På vintern rullar plogbilarna på kommunens uppdrag för de boendes och nyttotrafkens behov. Vägen symboliserar sammanhållning genom sekler! Inte minst offciell och temporär vägskyltning är viktig – trots dagens GPS. Den leder och lockar besökare att fnna företag och arrangemang till byn mellan sjöarna.

Johan Johan och Ulrika Ursjö med sina tre barn Filip, Jonathan och Ellen. Foto: Johan Ursjö

Jordeböckerna från mitten av 1500-talet är femhundraåriga dokument där byar och gårdar i såväl Älghults som Fagerhults socken finns namngivna. Detta visar på en väl utvecklad bygd och i det mönstret redovisas en gård i Uranäs och en gård i Kianäs. I Kianäs finns dessutom skriftligt belägg på en gård/ett säteri så tidigt som 1300-talets mitt,” berättar Lars Thor. En av gårdarna i bykärnan tillhör två kusinfamiljer Ursjö. På övre planet bor Johan och Ulrika Ursjö med sina tre barn Filip, Jonathan och Ellen, som samlats hösten 2016 vid gårdsgrinden från 1800-talet.

 

Detalj av häradskarta från 1689 över Uppvidinge härad. Byarna Uranäs och Kianäs är med sirlig stil utmärkta, liksom sjöarna Urasjön och Kiasjön. Gränsen mot Fagerhults socken i Kalmar län är tydligt utmärkt. Här möts Värend i Kronoberg och Handbörd i Kalmar län. Här har en administrativ gräns funnits sedan urminnes tider. Människorna har fått förhålla sig till detta faktum och lagat efter läge när det gäller allt från kyrka och skola till lagar och regler. Gränsbons eviga dilemma.

Den vackraste byn…

Uranäs är den vackraste Smålandsby jag vet. En genuin skönhetsupplevelse alla årstider som även representerar en levande berättelse om äldre tider för såväl besökare som boende. Visst är det lätt att klistra ett enkelt epitet som ”Bullerbykänsla” över bilden av Uranäs, men det jag vill försöka skildra är en något djupare bild av hur en klassisk svensk och småländsk bondby utvecklar sig från småjordbruk till en modern kombination av livsstilar. I Uranäs är man nämligen duktiga på att kombinera yrkesarbete på långa pendelavstånd med bisysslor, fritid och företagande. Där släkten verkat i generationer har fastighetsägarna på ett fexibelt och intressant vis lyckats gå in i 2000-talet med historien tryggt förpackad i bagaget. Sagan om livet i Bullerbyn var trots allt en litterär berättelse och tillrättalagd i minnet hos en vuxen författare. Men visst följer Astrid Lindgrens Småland envist med från sitt Vimmerby till Uranäs. ”Ach – Bullerby!!!” utbrast ofta tyskarna när de klev ur bilen för att hyra boende hos paret Nelzén, berättar man. Ett mittuppslag i en traktortidning med Kenneth Eklöv på sin ”Grålle” – Fergusontraktor, får rubriken: ”Spaning i Astrid Lindgrens värld”… Det vi tittar på i denna text är emellertid den så kallade verkligheten och hur ett antal människor valt att hantera ett förhållningssätt till arv och nedärvd tradition. Refektioner på min egen relation till livet på landet blir även ett litet bidrag.

Gränser och administration

Vi befnner oss i gränstrakterna mellan två län. Grusvägen som slingrar sig från riksväg 37 mellan Växjö och Oskarshamn, ligger så inbjudande strax innan Fagerhult i Kalmar län, för att sedan ta oss över den lilla bron och Badebodaån, som rinner ut i Kiasjön. Vi fortsätter vidare in i Kronobergs län till den gamla byn Uranäs. Vägen är ”en lastbil bred” så det gäller att se upp vid snabba möten front mot front. Vi har redan passerat ett par gårdar med betande kor på Kalmarsidan och när vi får syn på skylten Uranäs kan vi dra en suck av lättnad över att varken ha stött på vilda djur eller vilda bilister. Vi noterar förstås de mest klassiska av byggnadsverk i dessa trakter – den massivt breda stenmur som breder ut sig direkt efter Evald och Ing-Marie Gunnarssons nybygge från 2002 (1:22) En mur som får en att begrunda, slit, släp och krökta ryggar!

Det känns bra att låta den slingriga vägen få symbolisera en gränsbys olika aspekter. När jag lämnade Kalmar län bakom mig vid bron och därmed den administrativa gränsen mellan två län, så upptäckte jag snabbt att jag inte var hemma där jag trodde. Låt mig kommentera min egen situation. Konstigt nog följde inte postnumret med in i Kronoberg när jag en gång fyttade ut till Kianäs, tvillinggrannen till Uranäs och där brevlådan fanns. Jag upptäckte att jag administrativt tillhörde Fagerhult i Kalmar län. Som småföretagare kom det ibland paket och t o m lastbilar på den lilla grusvägen för leveranser och både chaufför och jag stod undrande varför han ”kommit till rätt adress i fel län!? Eftersom postnumret var Fagerhult. Så jag bestämde att hädanefter fick leveransen stanna på ICA i Fagerhult och jag fck hämta paketen själv. Inga problem. Men så dök ett annat upp istället. Som förtroendevald politiker blev man ofta ifrågasatt: ”Bor inte du i Kalmar län?”

Var man bor längs den grusade vägen har nämligen under generationer kopplats till rader av administrativa och politiska beslut på olika nivåer. Vi talar inte bara om förtroendevalda, utan om skolskjutsar, plogning, väghållning, skolor, hemvård, postgång och telefonnummer med olika riktnummer inom ett begränsat område. Mitt telefonnummer hörde till Nybro i Kalmar län. Folk klagade att de inte kunde hitta mig. När den markbundna telefonin nu ska kopplas ned 2017 och 12 telestationer i Uppvidinge stängts, så återstår ”nätet” för allas kommunikation. Vi har inget val – så vi gillar nätet – men det är en tekniksaltomortal utan dess like på landet. Kaos med fast telefoni med dåligt underhållna lufttelefonförbindelser ”old style”, där ADSL inte räcker till för behoven. Företag och hushåll väntar på en vassare plattform för kommunikation. Att bo på landet innebär att vara tålmodig. När statliga verk blir sammanslagna trillar många beslut ur kvarnen i ren glömska. Hur det går med viktig samhällsinformation när nätet släcks av någon anledning är ett frågetecken. Vi minns stormen Gudrun, när nätet slogs ut! Då blir man utelämnad. Nostalgisk kan man konstatera att riktnumret på gammeltelefonen och ”G” på bilen var en bra informationskälla i det lilla. Men när man ser alla fördelar med att bo så nära naturen så blev jag alltid lugn i sinnet av att simma ut från vår lilla strand i Kiasjön och med simtag passera gränsen mot Kalmar län… Då kände jag mig fri och lycklig. Naturen läkte alltid det som skavde.

Många stegvisa förändringar gör att det idag kan vara svårt att skapa sig en verkligt tydlig bild av dagens landsbygd, människorna och deras försörjning. Men vi vet, genom Birger Nilsson, att 1940 bodde 30 personer i byn, 1965 var siffran 23 och 1970 var det 19. Hans mätning slutar för snart 50 år sedan – 1977 då bara tolv personer bodde kvar! När siffran var nere i fem fastboende i bykärnan, så undrade fera hur det skulle sluta? ”Den bofasta befolkningen minskar och sommargästernas antal ökar,” konstaterade studenten Birger Nilsson till Kronobergaren 1977. Han var bördig i byn och hade studerat utvecklingen inför framtiden i en högskoleuppsats. ”Åkerarealen övergår mer och mer till betesmark och hagmarkern förbuskas. — De bästa av åkrarna kanske kommer att arrenderas ut av andra medan resten växer igen!” Vi får helt enkelt titta närmare på denna utveckling – hur det gick – när vi möter människorna i Uranäs en bit in på 2000-talet.

För utomstående och inte minst skrivbordsfolk, blir det allt svårare att inse vilken stor betydelse en levande landsbygd med aktiva människor har, såväl lokalt som för en region. Det är människorna, inte sällan pendlande många mil till jobben och ofta fitiga med olika bisysslor, som håller bygderna levande. Det är avgörande för framtiden att inse att allt administrativt som styr livet på landet, måste hanteras med insikt och kunskap av engagerade människor, vare sig det rör naturen, djuren eller kulturvården. Att hålla landsbygden levande med välfärd, service och företagande, är av största vikt på 2000-talet. Att hänga med! Våra gamla grannar och vänner hade två tidningar – Barometern och Smålandposten – också det ett fenomen i dessa trakter.

När jag tänker på Uranäs kommer också bilden av vår slitna brevlåda fram för min inre syn. Den blev en extra stor variant, på grund av våra två frmor och den var grå och sliten när vårt fyttlass hösten 2015 rullade mot vårt nya hem i Oskarshamn. Lådan tjänade oss väl, där den klängde på Kenneth Eklövs och Solveigs röda staket och blev sinnebild för varm vänskap och fungerande kommunikation. Inte sällan skötte lantbrevbäraren såväl postbefordring som annat nödvändigt och vi har prisat denna glesbygdsservice många gånger och trots att posten idag får åka från Högsby tur och retur var dag fungerar det. I jämförelse med stadsbor hade vi det bra, när det gäller service.

Vilsen på landet…

När jag tillfrågades av Charlott Åberg, ansvarig för Älghultskrönikan, att skriva en modern text om en historisk by – nämligen URANÄS, blev jag tilltalad i djupet av mina egna småländska byarötter, med en pappa född i Smålands nordvästra hörn, i Södra Hestra, Broaryd. I Uranäs finns mycket att känna igen, inte minst min farmor Selmas eviga småbrukarslit med djur och hushåll. Om henne har jag hört berättas, trots att hon gick bort redan 1948, mitt eget födelseår.

När jag blev granne till byn för knappt tjugo år sedan, nygift med Lars Thor, måste jag erkänna att det var en tuff förändring. Jag var inte beredd på att rymmande kor kunde stå hindrande på vägen och att jag inte skulle kunna hitta ut till riksväg 37 med alla småvägar att välja på. Riskerade ju att missa ett möte eller så… I panik ringde jag då till Lars på jobbet på min Nokia så han lugnt fck guida mig per telefon. Jag hade aldrig ”bott på landet” och ännu mindre längst ut på en udde några hundra meter från Kalmargränsen. Hade alltid åkt på asfalterade vägar och bara följt Vägverkets skyltfora. Att på vintervägarna möta skolbussen i backen efter bron, var skrämmande och att bo ensam i huset ibland, fck mig att tänka på en galen Jack Nicholson i ”The Shining”. Men tiden gick och nu ser jag tillbaka på fantastiska år och sammanfattar med stor glädje möten och intryck.

En insikt sätter rot

I Uppvidingekalendern, som Diana Ortsheid och jag gjorde under några år, skrev jag under rubriken Margaretas funderingar: ”Att störa perspektivet är ett motto för en nyfken själ… Bekräfta det jag redan vet och ständigt förfytta gränsen in i framtiden. Först förvandlas till främling i en främmande miljö, en främmande stad, ett främmande land! Sedan bemästra ensamheten. Och slutligen uppnå målet – nya vänner, nya perspektiv.- – – Efter en tid i Kianäs hände det. En insikt att boendet i Uppvidingeskogen är den största perspektivförskjutningen i det här livet. Här och nu uppstår tankar om relationen till det större perspektivet. Det jag inte förstår. Det som är bortom min horisont. Det som förenar människan med djur, växter och en rofylld stund på sjön. En lekande ekorre i granen, en gnagande mus i komposten, en förnöjd häst i hagen… Så störs perspektivet varje minut.”

Människorna, gårdarna & nya livsprojekt

Begreppet ”hembygd” har blivit problematiskt som beteckning i vår tid. Var och en har ju sin egen hembygd att förhålla sig till, så att glorifera ”livet på landet” är inte vad denna berättelse har som syfte. Det tog inte lång stund efter att jag fått frågan om att skriva om Uranäs, att inse att denna by och dess invånare idag representerar två tydliga teman:

1: Man älskar sin plats på jorden så mycket att när man väl fyttat ut för studier, giftermål eller jobb så letar man medvetet eller omedvetet efter det rätta tillfället att återvända.

2: Man skapar en vision över hur man vill använda ”sin plats på jorden”. Vid en återfytt börjar det hända saker. Någon pratade om att komma tillbaka till en plats ”som är som ett semesterparadis”. Den personliga drömmen avtäcks successivt för våra ögon, visionen får liv för kortare eller längre tid. Det spikas och byggs. Företag och frmor finns på plats som moderna plattformar för nya idéer. Den gamla jordbrukarbyn förändras och människor visar upp hur man kan förnya livet på landet. Detta händer när dagens fastighetsägare tar med sina samlade livserfarenheter till konceptet om den moderna byn. ”Att fytta hem är värdefullt som livsprojekt”, sammanfattar någon. ”Skönt att ha något att återvända till”, säger en annan. ”Att bo på landsbygd representerar livskvalitet och samhörighet”, säger en tredje.

Fastighetsbeteckningen är ett administrativt släktträd

Varje gård har en fastighetsbeteckning som jag valt att använda för överblick och identifkation. Här finns också två hus som ritats och nybyggts under senare år i norra delen av själva byn med annan beteckning. När man återvänt har man ofta börjat renovera det nedslitna, bygga till och bygga nytt.

Uranäs 1:2 Uranäsboden/”Dackestugan”, Kulturen i Lund från 1892. Birger Nilsson. Skogsfastighet.

Uranäs 1:24 Uranäs Blomsterverkstad samt privatbostad. Skogsfastighet. Lola och Per-Åke Oskarsson.

Uranäs 1:23 Islandshästar, gårdshandel, turism/stuga. Skogsfastighet. Lena Tedefalk och Trygve Larssen.

Uranäs 1:5 Skogsfastighet. Loftbod från 1700-talet. Rune och Marianne Ivarsson.

Uranäs 1:6 Lantställe som delas av två kusinfamiljer. Skogsfastighet.
1. Familjen Ursjö: Lena&Frank, Tom&Katarina, Linda och Mia&Kent.
2. Familjen Johan&Ulrika Ursjö.

Uranäs 1:7 Eklövska gården. Lantbruk med djurbesättning. Skogsfastighet. Kulturlandskapspris 2003. Kenneth Eklöv och Solveig Nilsson.

Uranäs 1:26 Yttra Svaneholm. Skogsfastighet utfyttad från bykärnan vid laga skifte. Kulturlandskapspris 2009. Conny och Kristina Rosander.

Yttra Svaneholm 1:27 Inäga, Yttra Svaneholm, avstyckad efter brand 2012. Skogsfastighet. Konrad och Mikaela Rosander.

Uranäs 1:12 Lärarinnebostaden Hyddan. Även småskola på 1930-talet. Jan-Erik Andrén. Fritidshus 1981. Permanentboende 1994.

Uranäs 1:13 Lönnqvistastället vid Badebodaån mellan Flyahult och Uranäs Torpställe en gång bebott av Gustav Lönnqvist, senare av änkan och sonen Adrian. Bostället inköptes från Gustaf Svensson (1939) tillsammans med 1:4, av Herbert och Britt Nelzén från Åseda. Denne Gustaf Svensson köpte 1:4 av Kommanditbolaget Gleisner & Co, Björkå Glasbruk, för att skörda skogen och använda som ved till de hungriga ugnarna. Här fanns/finns vid sidan av torpet, rester av den bro som gick över Badebodaån, ett litet sågverk med sågblad som drevs av ett vattenhjul och ett torp. Kanske ses denna plats som ”fornlämningar” från 1800-talet och en svunnen epok? Det intressanta är att här fanns alltså en förbindelse – bron – och en koppling mellan landsbygdens olika näringar. Denna bro band samman Uranäs och Björkå, alltså,ett jord- och skogsbruksområde med den kända glasbruksbyn, dagens Emmaus! Den 6 juni 2015 frades Gökotta här, en intressant plats för traktens folk att besöka och då berättades ännu en gång historien om Lönnqvistastället!

Uranäs 1:18 Pontus Grönlund. Specialist på ekträd och virkesmätare. Nyinfyttad oktober 2013. Huset är byggt 1996 av Lena Tedefalk och Michael Nygren

Uranäs 1:19 – 1:20 – 1:21 Kommentar: Dessa fastigheter med ursprung i gården 1:7 (Eklöv) har sedan många år ägts av respektive Peter Adamczyk, Werner Fischer och Fritz Storch. Det finns ett antal tyskar som slagit sig ned invid eller nära Uranäs och som är trogna denna bygd sedan decennier. Dels som fritidshusboende och dels som fastboende. Dessa familjer bidrar med entreprenörskap och god grannsämja till landsbygdens förnyelse. Den mest aktive är Rüdiger Klapschus som från sin fastighet Skogsgläntan ute på Kianäs, driver semesterboenden. Hösten 2015 köptes Kianäs 1:16 (Thor) av Andreas Koedel och Simone Maas-Koedel. Familjen från Michendorf Berlin, äger sedan 2011 även den Kianäsfastighet som såldes av paret Reinhardt & Regina Olle från Hamburg. Dessa människor är aktiva vänner på många sätt i trakten och älskar ”Bullerbyupplevelsen”, enligt vad de säger. Alla är fitiga besökare på Uranäs Blomsterverkstad vid återkommande evenemang som Natur- och Kulturutfykten och inte minst julen eller när det finns läge att umgås med grannarna i byn.

Uranäs 1:22 Evald och Ing-Marie Gunnarsson. Skogsfastighet. Nybygge från 2000, infytt år 2002. Utäga Målen Kulltorp, är administrativ rot från laga skiftet 1912.

Kianäs 1:16 Familjen Thor 1934–2015. Familjen Simone Maas-Koedel och Andreas Koedel från Michendorf Berlin nya ägare 2015.

Naturens krafter och stormen ”Gudrun” 2005

När vi talar om samband och kommunikation så är det ibland de högre krafterna man tänker på. Alla som drabbades av Gudrun har en historia fylld av dramatik och ibland sorg att berätta. Någon i byn fck en rotvälta över sig och en lång konvalecens, en annan blev utan ström i en månad och upptäckte att läsandet vid fotogenlampans milda ljus var en fn resa tillbaka till äldre tider. Alla tackade för att inte något ännu värre inträffat. ”Det är bara materiellt”, sa någon. Vi har varandra. Den gamla grusvägen band samman människor, man hjälptes åt, träd på vägen sågade man upp tillsammans. Denna samhörighet som uppstod är som guld i vårt minne.

Naturen och djur som livgivare och inspiration

Skogen har varit inkomstkällan i hundratals år och allt vad den erbjuder är själva livet för generation efter generation. Men vem av skogsägarna i Uranäs pratar egentligen om ett landsbygdsprogram som heter ”Kompetensutvecklingsprojektet (vilket ord) Uppvidingeskogen – Möjligheternas skog i ett föränderligt klimat”? Något som handlar om hur en kommande klimatförändring påverkar en långsiktigt hög och hållbar skogsproduktion? Frågan är i vems verklighet detta avancerade kunskapspussel landar av alla som berörs i var sin unika verklighet… Och vem funderar på de skattepengar som satsas i dylika utredningar. Kommer pengarna tillbaka till avsändaren? Säkert berörs stiftsskogvaktare Konrad Rosander – som idag är Växjö stifts jakt- och fskeansvarige – av ”hållbarhetskomplexet”. På mer jordnära håll är det hans barndom och hans små barns framtid som berörs om pusslet inte läggs. Den globala byn och den globala skogen hör samman, det tror vi oss veta idag. När Gudrun fällde träden över husen på gården och strömmen släcktes, då kom säkert tankarna hos såväl barn som vuxna: Hur många generationer klarar vi oss till nästa storm?På Konrads och Mikaelas nyanlagda tomt står en undantagsstuga från Uranäs som kallas Lilla Stugan, med 54 centimeter breda golvtiljor… Dessa visar på gammal avverkad skog som en gång förädlats till hus. – Tiljor som speglar framtid, storm och eld i vitögat. Konrad vet och ser framtidens skog framför sig, den ska vårdas, den ska hålla! Han vet också mycket om den gamla skogen. Vad som gjorde att den stått sig bra genom tiderna. Växjö stifts och Uppvidinges stolthet är Granhults medeltida träkyrka som troligen byggdes 1220.

För snart 800 år sedan stod den alltså där och nu svindlar tanken på riktigt! För en hembygdsbok är detta de rätta perspektiven att fundera kring. Detaljerna är historiens moder… Konrad, som nyligen tillsammans med frun Mikaela, byggt ett nytt stort hus för familjen har blivit en av ”årets nybyggare” i Uranäs 2015, där farfar Ivan och farmor Karins hus 1:9 en gång stod. Han har lärt och lyssnat till de äldres kunskap när han som barn följt pappa Conny och mamma Kristina ute i skogarna. Nu är det hans egna barn som får vandra i framtidens skogsbestånd!

Evald Gunnarsson är en annan Uranäsbo och skogsägare som njuter av och lever nära naturen och tar hand om den: plockar lingon, svamp, jagar, skördar och vårdar den liksom pappa Gunnar. Frun Ing-Marie är uppväxt i en annan del av Uppvidinge med att skogsvandra med sin pappa. Idag lever paret ett modernt liv på landet på landsbygdens villkor och uppskattar sammanhållningen. Man grillar ofta vilt och det är alltid roligt att få fsk, säger Evald. Ing-Marie förklarar snabbt den årliga ”jaktkalendern” för mig som lyssnar och inte vet: ”Först kommer ”bockajakten”(Pyschjakt), en stilla smygjakt utan hund, i oktober är det rådjursjakt med hund var och en för sig och andra måndagen i oktober inträffar älgjakten, då alla i ”norra” laget är på plats. Enligt cermonien så avslutas jakten med en ”fléfest”, som cirkulerar runt laget år från år.” Efter så många år som boende granne har jag äntligen insett hur mycket jag inte förstått, där jag svischat förbi i min bil. Ett nytt jakttorn på hygget vid Hästefällan som Conny byggt signalerar en levande bygd, nära djur och natur. Conny är jaktledare i det ”södra laget” där förutom familjen, Helen Ericsson i Flyahult ingår, och han understryker att älgjakten är nära ”något heligt” att förenas kring.

Byn är historia på riktigt

Under ett par månader har jag vandrat runt, fotograferat med telefonen och samtalat med de cirka dussinet Uranäsbor och fastighetsägare som lever längs den milslånga grusvägen med sina fastighetsbeteckningar som identifkation. Från Evald och Ing-Marie Gunnarsson (1:22) i byns norra utkant till Jan-Erik (Janne) Andrén (1:12) i byns södra. Jag har även vidgat samtalet med mig själv under beteckningen av vårt gamla hem kallat Kianäs 1:16. Det jag stött på är en rik historia av spännande människor och företeelser, som något speglas i de bildcollage och texter som de boende har lämnat mig. Det må förlåtas om jag tagit grepp som inte känns igen, men till mitt försvar har jag försökt att relatera samtalen till sådant som ”sticker ut” från hemmaperspektivet. Hembygdshistorikern och läraren Sven Blomén spinner i en skolbok på Nils Dacke-sagan, men det är inte mer än en sägen, säger en historiker i min närhet. Men sant är att det på friluftsmuseet i Lund står en loftbod kallad ”Uranäsboden”. Här förvarades spannmål, matvaror och redskap, skriver man på Kulturens hemsida. Byggnaden fyttades till Kulturen 1892, då museet invigdes. Den har studerats noga av forskare som även besökt Uranäs och trakten omkring. Där blev man guidade av kunnigt ortsfolk och Uppvidinge kommun.

Det hör till saken att det finns ett stort intresse för historia bland människor jag talat med i bygden. Jag nämner förnamnen Evald, Birger, Rune, Kenneth, Conny samt Lena och Lola och Konrad som alla har växt upp i Uranäs eller på utskiftena. De har utbildat sig, fyttat från barndomshemmet, börjat jobba, rest ut och arbetat på andra orter och så småningom återvänt till byn! En del har ritat egna hus och byggt nytt eller storrenoverat, moderniserat och byggt till. Verksamheter har krävt nya ekonomibyggnader, en maskinhall här, ett utestall där, försäljningslokaler, små bodar, ett hemmamuseum och diverse uteplatser. Fönster byts och blir lätta att underhålla. Men poängen är att man vårdar kulturarvet med pietet och gör moderna lösningar, om inte osynliga, så diskreta. Conny är 100% ”Mr Hembygd” i allt vad han och hustrun Kristina gör, till exempel berättar han naturens mikrohistoria på små snygga skyltar runt om sin värld. Stanna gärna till på vägen – men tänk på att stanna säkert – och läs! Han växte upp på föräldrarnas gård 1:9 kallad Yttra Svaneholm, som stod på samma plats mellan 1912–2012, då huset brann ned. Nu står sonen Konrad Rosander och hans fru Mikaelas nya villa på samma plats, nybyggd och grann och med många stilmässiga referenser till farfar Ivans och farmor Karins hus från 1912.

Vi återkommer till det. En yttring av Connys kärlek till arvet är den gärdesgård på 330 meter som han erhöll Uppvidinge kommuns Kulturlandskapspris för 2009. En hyllning till att pappa Ivan och Conny byggde föregångaren tillsammans 1970. Här använder han sin bästa småländska med ord som enepinnar, slanor och gärdsle för att beskriva verket. En liten hemlis är att det finns ståltråd inbakad i kulturarvet, men det må vara förlåtet. Varningsskylt för att skydda ”Lekande barn” berättar att nya generationer springer runt här och det är dags att lätta på pedalen.

Skälen må vara olika men man märker ett starkt stråk av känsla och kunskap om historien bakåt, inte bara den egna familjens. Man berättar historier från förr på ett lättsamt vis, man visar förståelse för hur tiderna förändrats och denna medvetenhet är ett starkt kitt i vår undfyende tid. Älghults sockens Hembygdsförening har fera mycket aktiva medlemmar från Uranäs, bland andra Evald och Ing-Marie, Per-Åke och Lola. Uranäsboden stod på Birger Nilssons fastighet 1:2, en av gårdarna i byn. Vi vet att en inventering 1910 redovisar att en ny köpare 1909, nämligen Johan-Linus Nilsson, blev ägare till ett bostadshus, ladugårdar med loge, hölada och fälada, tröskvandring och svinhus, potatiskällare, brygghus, en stensatt brunn och en trädgård med 28 fruktträd och bärbuskar (Källa: Kulturen).

Birger berättar att hans mor Helga älskade sin trädgård och var lite känd för sina blommor. Inventeringen är för övrigt ett gott exempel på vad som krävs av ett självhushåll när det var som bäst. Angående sagda loftbod har forskarna från Lund gjort dendrokronologiska prover som daterat huvudparten av virket till tidigt 1700-tal. Idag vet man till och med var träden växte som byggde detta svenska kultuarv. En sensationell uppgift säger till och med: ”En del av golvplankorna är gjorda av timmer som avverkades redan på 1300-talet”!

Vi lämnar högkulturen och lyssnar istället på vad historien betyder för några Uranäsbor. Evald talar om farfarsfar och Conny reder ut hur deras familjer är släkt: ”Adolf Rosanders syster Rosetta var mor till Karl Lindor som var far till Gunnar Johansson, Evalds far”, så kan det låta. Rune visar fram ett svartvitt fotograf på mormorsmor Hulda, hennes dotter Edit, samt gossen Rune och hans mamma Wera Svensson, född 1920. ”Mammas mosters syster Signhild Johansson var den sista i den äldre generationen som bodde på skogsgården 1:5, änka efter Hugo”, berättar han. I ett tidningsklipp från Kronobergaren år 1977 säger Signhild, som då bott i byn sedan 55 år: Hon litar på färdtjänsten och skulle aldrig kunna fytta från sin hemby, Uranäs. ”Vi älskar vår by, säger man till tidningen — och vill så gärna att Uranäs får leva vidare, blomstra upp igen. Men finns det egentligen någon framtid för Uranäs – och många andra byar av samma typ”, inleder journalisten Hans Altbark. Dagens ägare, Rune och hustrun Marianne Ivarsson, köpte gården 1986 och fyttade in permanent 1997.

Bebyggelsen – osynlig och synlig

”Det byggs mer hus här nu än på många andra platser i kommunen”, säger någon 2016. ”Tre hus är ganska nybyggda och sedan tillkommer olika ekonomibyggnader.” Framförallt lockar naturen och olika fritidssysselsättningar nya generationer till landet, med ökad möjlighet att pendla och kombinera landsbygd och jobb i tätort. Man söker helt enkelt en bra livsstil. När fera av dagens invånare i Uranäs var barn på 1950–60–70-talen, var ekonomibyggnaderna ofta hemvist för ett tiotal kor, några ungdjur, en häst, gris och höns, berättar man. Flera var de som växte upp i boningshus från 1800-talet, ofta avsedda för fera generationer. En gammal mormor och farfar bodde kanske i ett rum med kök i en del av huset. Barnfamiljen i en annan del. Det gick inte att ändra den ordningen förrän tiden var mogen. Tro det eller ej – det var först fram till 1950-talet som utedass blev ”historiska” och bad och vattentoaletter gjorde livet bekvämare. Dagens hus ser ofta riktigt gamla ut, men inuti råder mer moderna inredningsideal. Att renovera ett 1800-talshus är att genomföra sina visioner med tanke på såväl dåtidens känsla för arv och miljö, som med nutidens inredningstrender och ”fräscha” ideal. Man studerar gamla bilder och inspireras av tapetrester i lager på lager direkt på stugtimret. Samtidigt slås väggar ut, tak höjs, våtutrymmen blir allt elegantare och köksöarna installeras. Vilket inredningsmagasin som helst skulle kunna ringa efter fotografen!

Paret Ulf och Dagmar Nelzén berättar hur de så fort de övertog familjens gamla sommarhus 1:4 (1995–96) började renovera, täta väggar och byta golv. ”Vi ville bevara husets själ, men det krävdes nya tag om huset skulle leva vidare”, säger man. ”Det fanns ingen ström innan 1952, när Ulf och hans båda syskon var barn, så det var fotogenlampor som gällde. Vi drog in vatten och byggde ut ett riktigt kök och tog bort någon vägg, lyfte ett tak till nock på andra våningen. Resultatet blev som vi önskade och vi trivdes väldigt bra. Ulf, hade växt upp i huset om somrarna med sin barndomsfamilj från Åseda. Han snickrade en veranda mot sjön och byggde en lägenhet i ett separat hus ovanpå garaget”. 2012 såldes huset och paret är nu nöjda pensionärer vid Vätterns strand i Huskvarna. När det gäller ladugården tog en tidigare ägare, den handlingskraftige Gustaf Svensson ner ena halvan mot Urasjön, eftersom den skymde utsikten! Dagens husdjur måste också ha det bra och dit räknar vi höns med någon tupp, jakthundar, kaniner för dom minsta… Man har en lång tradition av närhet till djuren på landet och man har alltid varit noga med att hysa sina vänner med trivsel och omtanke. Idag kan man till exempel handla stora fna ägg från frigående höns i Lena Tedefalks lilla bod. Ibland dyker även Janne Andrén upp med en liten äggakorg i byn och berättar att det var Conny Rosanders mamma Karin som överlät de ädla hönorna till hans dotter Jennifer, när hon själv fck svårt att sköta dom.

Jennifer blev en god hjälpreda när synen sviktade. Nu är hönorna i sin lilla hönsgård ett kärt besvär för pappa Janne. Vissa byggnader gömmer sig undan bland de många husen på var fastighet. Man vet aldrig när man råkar passera osynliga härligheter bortikring, som ett komplett snickeri med alla verktyg vackert på plats eller ett ”museum”, där man kan se en hel familjehistoria presenterad. Något man kanske inte tänker på är de stiliga jakttornen som reser sig på fält och i skog. Conny Rosander har byggt ett stiligt sådant nära Yttre Svaneholm (1:9), väl synligt från vägen. Hur många har sett de gråa låga höladorna när man kommer söderifrån innan vägskylten Uranäs och når Kenneth Eklövs moderna lada och maskinhall på ömse sidor? Det är ett vackert exemplar av en ängslada som är en relativt blygsam historisk byggnad mitt i naturen. Länsstyrelsen i Kronoberg har stöttat bytet av taket, berättar Kenneth Eklöv. Han prisades också tillsammans med Solveig Nilsson för att han värnar kulturlandskapet på sina ägor. ”Det handlar om att respektera förfädernas arbete”, konstaterar han i Smålandsposten 2003. Ännu en historisk byggnad och kulturminne är av högsta kvalitet och finns diskret bakom Ivarssons ladugård ett 20-tal meter från en modern maskinhall. Den är från 1700-talet, och har 2016 fått ett nytt tak och nytt fönster med något litet bidrag.

Men när man nån gång besöker Lola och Per-Åke Oskarssons Uranäs Blomstervekstad (1:24) är det långtifrån en ”osynlig” verksamhet. Tvärtom är denna Blomsterverkstad etablerad sedan många år och marknadsförd på ett genomtänkt och lockande vis med både Facebook och mailutskick. Uranäs Blomsterverkstad är ett gott exempel på småländsk entreprenörskap. Med återkommande skyltning på infartsvägarna är det lätt att hitta hit. En gammal gård har bytt karaktär och innehåll till en härlig, naturnära och trendkänslig anläggning, där den gamla ladugården successivt omvandlats till ett smart försäljningskoncept. Här erbjuds lustfylld shopping, laddad med nya upplevelser, säsong för säsong. På Facebook skriver någon: ”Mysig pysselkväll i Uranäs — gott fka och babbel med tjejerna.” Man gjorde alltså årets julkransar tillsammans på den renoverade ladans vind. Tusentals människor delar den upplevelsen. Osynlig blir synlig!

Ett litet annorlunda bygge i byns kärna, tillhör Marianne och Rune Ivarssons ägor (1:5) Nära Urasjön ligger den platsbyggda badtunnan som ett barnbarn, Albin Ivarsson, byggt till familjen, farfar och farmor. Denna nymodighet invigdes 2015 och var ett projektarbete sista året på gymnasiet i Vetlanda. Snickartagen finns i släkten och pappa Anders och farfar finns alltid att rådfråga! Ett annat exempel är den praktiska, falufärgade ligghallen/stallet, där familjen Tedefalk-Larssens besättning av islandshästar bor när vädret och skötsel så kräver. Så byggs moderniteten varsamt in i en by med medeltida DNA.

En kedja av generationer

Uranäs har vårdats i århundraden av generation efter generation. Man brukar räkna tre generationer per århundrande. Vi kan tänka oss femton generationer bakåt i tiden och kanske även i fantasin se hur man trampat stigarna, skördat för djur och husbehov, levt sitt liv nära boskapsskötsel och åkerbruk. Att leva och överleva på självhushållets tid har krävt människor med mod och kunskaper vi inte ens kan föreställa oss idag. Många hårt arbetande män och kvinnor, deras barn och äldre familjemedlemmar har sysselsatts från morron till kväll i det klassiska hushållet som en återkommande daglig rutin. Skötseln året runt av djuren, marken och skogen, uthusen och mangårdsbyggnaderna, vägarna, jakt- och fskerätter – krävde och kräver än idag – god planering. I det goda självhushållet ingick att plocka bär och svamp i skogen, bearbeta fruktskörden och så grönsakslandet, bereda grisen för julbordet och sköta matlagningen för storfamiljen, baka dagligt bröd till husbehov, kaffekorg till fältarbetarna och förbereda årets många högtider. Dygnen skulle även räcka till vävning för husbehov, lappning av kläder, passning av barnens läxor och skola och inte minst skrivbordssysslor med byamöten kring väghållning, jaktlag och andra gemensamma angelägenheter.

Från törnrosasömn till nytt syre

I backspegeln fanns det alltså en tid då byn Uranäs såg ut att somna in i en djup törnrosasömn. Några människor levde här då, som de alltid gjort och väckarklockan började säkert ringa lite här och där efter Hans Altbarks stora reportage i Kronobergaren 1977. Journalisten påvisar med avstamp i Birger Nilssons högskoleuppsats att en oro börjar bubbla i byn bland den allra sista generationen lantbrukare, som man upplevde det. Det faktum att en tidning rycker ut och larmar i ett helsidesreportage berättar något viktigt om sin samtid. Så gick några år till mitten av 1980-talet, då det börjar hända att en gryende återfyttning successivt återgav byn ett nytt liv. Uranäs väcktes ur sin Törnrosasömn och syresattes.

Efter att man i sekler hade brukat jord och skog så fck det stor betydelse att en utbildad lantbrukare och lantmästare återvände på heltid. Det var inte någon månskensbonde som återvände, utan det blev direkt full fart på verksamheterna. Av de gårdar som låg i byns kärna, räknas ”Eklövska gården” vara en av de äldsta med rötterna ända ner i 1700-talet. 1985 fyttade alltså paret Kenneth Eklöv och Solveig Nilsson in i hans fäderneshem där fadern stått mittemellan det historiska småbrukets svårigheter och moderna idéer som kom efter kriget. Farmor, född på 1800-talet bar huckle och förkläde, mamma mjölkade, pappa jobbade med både gammal och ny teknik och hade bisysslor som taxikörning. Hästen på gården hette Bläsen, Kenneth lärde sig ringvälta bakom hästen, samtidigt som han tidigt fck lära sig köra pappans nya Fergusontraktor. När han för några år sedan lyckades hitta fadern Mildriks egen ”Grålle” och kunde köpa tillbaka exakt densamma, var han nöjd.

Apropå syresättning: När Kenneth Eklöv återkommit och såg sig omkring började han arbeta för att byn fck fem ”gatlyktor” längs vägen, som gjorde kvällspromenaden säkrare och besökare välkomna. Det finns sällskapshundar och jakthundar i husen som behöver luftas och det är viktigt att man syns även på kvällen. Det var också Lena Tedefalk som såg till att den gula vägskylten vid 37:an pekade ut vägen till Uddaryd och Uranäs, när hon fyttade tillbaka till barndomsbyn tio år efter sin kusin Kenneth, påpekar Solveig.

Den moderna byn – internet visar vägen!

Idag 2016 – trots alla moderniteter som finns i vart och vartannat hus – hålls fädernas historia, seder och bruk levande på många vis. Natur och kultur går hand i hand även i den moderna byns framtoning. Att jobba via nätet är nu lika naturligt som överallt. Skillnaden är att ”verkligheten” även på landet kallas: ”IRL – in real life”. Samarbeten ordnas självklart via nätet, då det särskilt underlättar att dra samman folk. Denna kommunikation används regelbundet och smart av Uranäs Blomsterverkstad – som lägger ut nya intressanta miniaffscher att själva skriva ut, var och varannan månad. Stora helger och festtillfällen med blomstershopping, utställning av trädgårdsdetaljer, modevisningar, underhållning, luffarslöjdloppis, lockar folk tack var nätet. Höst och vinter fkar man inne i mysvärme och på vår, sommar och tidig höst finns trädgårdsfka i tält ute i trädgården.

– Ett syfte med nätmarknadsföring är att få ut folk smidigt på landet och att man får se hur man lever här, säger Lola Oskarsson, som tillsammans med maken Per-Åke och nära vännen Anette Larsson, är främsta teamet i denna ”upplevelseverkstad”! Uranäs Blomsterverkstad bedrivs professionellt på alla plan och har blivit en modell för hur man kan berika ett samhälle och samtidigt äga sin privata värld alldeles nära verksamheten mellan varven. Pontus Grönlunds Musikfestival för andra året i augusti var en succé på nätet med häftig affsch upplagd tidigt innan evenemanget och mer information fanns under resans gång via Facebook med fera medier. Lena Tedefalk marknadsför sig med olika verksamheter. Islandshästarna på gården 1:23 låter tala om sig, som när sonen Hampus Tedefalk Nygren tävlingsrider på elitnivå.

Naturliga möten med jaktlagen och alla med fskerättigheter vid Urasjön och Kiasjön är självklara. I början av 2000-talet frade man traditionsenliga Valborgsbrasor vid Vikafällan nära Urasjön med raketer och korvgrillning, där Rune Ivarsson laddat brasan med bränsle. En nysnickrad rastplats invigdes 2016 av Conny Rosander för alla att nyttja också vid Vikafällan! Trevliga byafester ordnades av systrarna Lola och Lena, där man bjöd in grannar och barn. Gökotta vid sjön kan hända under månad maj, men oftast privat och familjevis. Goda möten samlar annars de fastboende på olika vis – ofta med anledning av kräftfske och inte minst jakt. Ulf Nelzén minns med nöje de fskerättigheter han nyttjade i Urasjön, Kiasjön och Badebodaån. Urasjöns Fiskevårdsområde sköttes på Ulfs tid av Evald Gunnarsson och Ulf som kontaktpersoner. Även Conny Rosander står som FVO-kontakt i Urasjön och Lena Tedefalk säljer fskekort.

Men se upp. Internet är inte alltid den säkraste informationskällan inom turismen. En uppgift på engelska om att man kan fska gädda, abborre, brax, sutare och mört finns från 2007, hur sann är den? Så många fskearter brukar man inte nämna till vardags!

Ingen trygghet med digital information jämfört med forna tider. När vi tänker på de dokument på papper och pergament som byns historia vilar på måste man kanske fundera på hur man ska förmedla kunskap till kommande generationer? Varaktiga eller slumpmässiga uppgifter… Hur viktiga frågor är det för den mobila människan? För trots allt är det är tack vare gammelmedia, tidningar, böcker, pappersform som hembygdshistoriker lever vidare.

På senare år är det de olika säsongerna på Lola Oskarssons Blomsterverkstad som ofta är anledning till fkastunder mellan boendefolket och nya och gamla familjer i trakten.

Samverkan mot brott visar medvetenhet om dagens verklighet. Skötsel av den gemensamma väghållningen är en årlig tradition med kaffe och tilltugg vid sammanträdet i någons hem och som säkrar den livsviktiga infrastrukturen för en liten by. Uppgiften är främst att sköta sommarväghållningen på den enskilda grusvägen som grusas en gång per år. Vägföreningen hanterar ett statsbidrag för detta. På vintern tar kommunens tekniska kontor över snöröjning för skolskjuts och annan nyttotrafk.

Nästa station: Framtiden!

Utan Kenneth Eklöv stannar byn, säger fera jag pratat med. Man är undrande varför politiken inte ser till att dessa driftiga människor och ledartyper som bor på landsbygden får vettiga villkor där insats och prissättning är i balans med övriga samhället? Människor som drar ett stort nätverk med sig i sin förmåga att organisera, utveckla och sköta samhällsföreningar bör man vara rädd om. Vi behöver så väl alla som kan leda utvecklingen enligt naturens och ekonomins förutsättningar. Kenneth Eklöv: ”Vi lever och arbetar på en gammal släktgård. Under cirka tjugo år utökade vi successivt lantbruket, avvecklade mjölkbesättningen och satsade på amkor. Det har varit vårt liv till nu i kombination med många övriga uppgifter!” Nästa station stavas framtiden!

Margareta Arteus Thor

Bildmaterialet i denna artikel är från idag, men jag har också fått förmånen att titta in i privata fotoalbum som ger fna inblickar i äldre tider. När inget annat anges har författaren tagit bilden. En viktig medarbetare är Solveig Nilsson, som lyhört följer sin hemby med sin iPad och telefon. Inte sällan är facebook en plattform för hennes bilder, bland annat inledningsbilden ”Eklövs kor på byväg i aftonsol”. Hon fångar Uranäs själ i bild. En huvudroll på bilderna spelar ofta den älskade hunden Jeppe!

Begreppet ”The Global Village” – Den globala byn. Citat ur Vilda Uppvidingekalende

Citatet från min text i hushållskalendern ”Vilda Uppvidinge 2007” ger mitt personliga perspektiv på by-stad-världen: ” När jag 1971 for till New York för att arbeta och studera var STADEN hela mitt perspektiv. – Barndomsstaden Örebro, huvudstaden Stockholm och smältdegeln på andra sidan havet! Allt handlade om kommunikation och utagerande rörelser i det tidiga 1970-talet. ”Friends of the Earth” blev mitt eget hetaste engagemang, vid sidan om deltagande i protest mot Vietnamkriget på Columbiauniversitetet, Amnestyupprop i kyrkorna på East Side. Att sortera sopor under Queensboro Bridge, att stoppa blodfödet, hälsa på liberalen McGoverns fru i TV-studion, uppröras över Watergate… Budskapet att 3000 år av utveckling landat i TV-mediet, lanserades av professor Marshall McLuhan. Han myntade ”The Medium is the Message” och ”The Global Village”, som sina begrepp. Många år senare lever vi alla i ”den globala byn”. – Och idag bär vi den globala CNN-byn i fckan. En magisk gräns sprängdes 2007! Fler människor på vår planet bor idag i ”städer” än i ”byar” på jorden. – ”Städer, där allt är format av människohänder och naturen blivit en dekorativ plansch i det kollektiva rummet”, skrev jag för tio år sedan. Året 2016 har det passerat ännu ett decennium… Min iPad och iPhone är oundvikliga arbetsredskap och även lekkamrater för barnbarnen. Vår idylliska by blir synlig ”worldwide” för en kusin i Iowa, en son i Thailand eller ett barnbarn i Sydafrika – ett skärmtryck bort. En svindlande resa från småbrukarhushållets tid till dagens moderna livsstilar i Uranäs, där vi – vare sig vi vill eller ej – är medborgare i den globala b

Margareta Arteus Thor: F 1948 i S Råda, Gullspång, uppväxt i Örebro. Utbildning: student 1968, DGI/Diplomerad från Grafska Institutet, Stockholm 1969–71. Arbete och studier i New York 1971–72. Studier i konst-, litteraturflmvetenskap, Stockholms Universitet. 1973–79 reklamredaktör Bokförlaget Natur och Kultur, informatör Kungl. Ingenjörsakademien och förlagsredaktör på Norstedts AWE Gebers. Konsult samt redaktör för ”Glas och Porslin” m f facktidningar 1980–89. Press o PR-ansvarig Kosta Boda respektive Orrefors 1989–99. Egen förlagsverksamhet f o m 2000. Författare och redaktör till böcker om Kosta Glasbruk, Åfors Glasbruk, porträttbok om Monica Backström, copy om Orrefors, producent av Erik Rosén-boken, arkivböcker om design och Bodafors möbelhistorik, författare till arkivbok om Gemla Möbler 145 år, samt författare/förläggare till boken om Turismen i Kronoberg (AB Destination Småland 2015). Producent av ”Natur och kultur i Uppvidinge” (Uppvidinge kommun)

Fastighetsbeteckningen är ett administrativt släktträd

Varje gård i Uranäs har en fastighetsbeteckning som jag valt att använda för identifkation. Här finns också två hus som ritats och nybyggts under senare år i norra delen av själva byn med annan beteckning. När man återvänt till rötterna har man oftast börjat renovera det nedslitna, bygga till och bygga nytt. Ett varmt tack till Kenneth Eklöv för hjälp med att reda ut dessa rottrådar i den småländska myllan!

Uranäs 1:2

Ägare sedan 1987: Birger Nilsson. Närmast föregående ägaregenerationer: Från 1909 Johan Linus o. Ida Nilsson, därefter hemmansägaren Gösta o. Helga Nilsson, som köpte gården tidigt 1940-tal. Här stod Uranäsboden som fyttats till Kulturen i Lund 1892. Släktgård från 1857 (Isac Petter Jacobsson). Moderniserad och restaurerad 1955 av Gösta Nilsson. Ekonomibyggnader från 1913–14 för två hästar, 15 kreatur, gris och höns. På 2000-talet är ladugården jaktlagets uppsamlingsplats efter jakten.

– Jag växte upp här på femtiotalet, berättar Birger Nilsson. Vägen hade förr en annan sträckning än idag och bykärnan låg längre söderut. Han tar direkt upp den berömda ”Dackestugan” som skulle ha upplevt en fyende och övernattande Nils Dacke 1543 på fykt från Virserum. ”Troligen har den stått inne på vår fastighetsmark 1:2”. Men när det gäller åldersbestämning har Kulturen lämnat besked: loftboden eller förrådsstugan har haft många namn, men byggdes på 1700-talet. I Lund har man grundligt forskat och renoverat loftboden, idag kallad Uranäsboden/Dackestugan som blev invigningsklar 2014. Som gammal kulturgeograf ligger bodens historia Birger Nilsson nära.

I ett tidningsklipp 1977 (Kronobergaren) säger fadern Gösta Nilsson angående livet i byn och gårdens framtid: ”Det är bara att inse det tråkiga faktum att ungdomarna inte kan klara sig här, utan måste fytta ut. Om utvecklingen mot allt större enheter fortsätter är jag rädd för att det inte kommer att fnnas någon framtid för Uranäs. Det är svårt att klara sig på ett litet jordbruk numera. Det fordras mer pengar att hålla verksamheten igång. Dessutom kräver de yngre kortare arbetstider, krav som var obefntliga förr.” Birger konstaterar att fadern var socialt aktiv och satt i kommunfullmäktige på sin tid och bl a startade ”mjölklinjen” med hämtning av krukorna per lastbil från gårdarnas mjölkbord. (Alla hade mjölkkor då.) Korna mjölkades med mjölkmaskin, en god hjälp.

– Jag tog studenten i Nybro 1971, fck inte gå i Växjö. Administrativa gränser har styrt upp livet på ett onaturligt vis, konstaterar han, så typiska för gränstrakter. ”Folk i byn orienterade sig åt olika håll, som Vetlanda-Kalmar-Växjö. I mitt hem lästes Barometern och Smålandsposten. Min far var förtroendevald i ett antal uppdrag i Kalmar län och föräldrarna var riktade mot Kalmar-Nybro. Men Gösta satt även i kommunfullmäktige i Älghult. När Kenneth Eklövs systrar däremot tog studenten blev det gymnasium i Växjö”, säger Birger. Själv blev han fl kand vid dåvarande Högskolan i Växjö med fokus på huvudämnet, kulturgeograf. I intervjuen i Kronobergaren redovisar tjugofemåringen utvecklingstendenser och befolkningssiffror i en Uranässtudie. Senare tog han sig an var vattentäkterna låg belägna i östra Kronobergs län.

Apropå MEDELTIDA DNA visar Birger på kartan var ett meterhögt, stensatt ”tolvmannaröse” mellan Flöxhult-Pikaböl-Uranäs-Kulltorp finns. Där ska tolv individer ha mötts på gränsen under 1400-talet, enligt vissa källor! ”Här ligger ett av de senare områden som befolkats inom södra Sverige och få gjorde anspråk på de svårtillgängliga trakterna, där de klassiska skogslänen Kalmar och Kronoberg möts”, berättar han. Som mångårig tjänsteman på Linnéuniversitetet inom IT-systemet LADOK, är hans fokus på redovisning och statistik inom högre utbildningen, som utgör underlag för anslag och studielån. Det är inte svårt att inse att det är trevligt att åka de sju milen ut till gården och koppla av. Kanske med kamraterna i jaktlaget och andra gamla vänner.

Han är lite orolig för vad som händer med kunskapsarvet ute i skogarna som ofta berättats från mun till mun. Han har själv haft en far som var väldigt naturintresserad och aktiv ute i skogen, med jakt och fske. Gösta Nilsson var något av en storfskare med ett antal tiokilosgäddor att skryta med. Det var ibland ont om likviditet och när Birger minns fadern sticker fakta ut: det var ren nyttojakt att jaga räv i ett par dagar, rentav viktigare än att jobba runt gården. När det gäller gamla namn i skogarna så frågar han retoriskt: vem vet var Jeppa hytta eller Lönnqvistas torp låg en gång tre km utanför bykärnan. Eller Stövlabackarna, Liskens fall med spökerier längs byvägen mot Rosanders. Vem bevarar unik kunskap och gamla namn inom området?

Uranäs 1:24

Uranäs Blomsterverkstad samt privatbostad. Ägare sedan 2013 är Lola och Per-Åke Oskarsson – återfyttare 2014. Närmast föregående generationer: Hugo Svensson och Hildur, köpte gården 1922, deras barn var Maja och Rune. Mangårdsbyggnaden uppfördes i mitten av 1800-talet. Renoverad på 1950-talet av hemmansägaren Rune Svensson, med hustrun Eivor Tedefalk Svensson. Barn Lena och Lola.

Gården kallades en ”åtting” vilket betyder 1/8 mantal, eftersom det fanns åtta gårdar i byn, berättar Lola när vi ses i det vackert renoverade 1800-talshuset. Här växte hon upp med sin syster Lena, som nu bor med sin familj i granngården. När de två var barn fanns det ett tiotal kor och ungdjur, en häst, gris och höns minns hon. Systrarna var de yngsta invånarna i byn och i Kronobergaren 1977 finns en härlig bild på dem båda med katterna Mimmi och Pysen i famnen. Lena hade en get som hette Agda och båda deklarerade att i byn Uranäs ville de bo kvar, iallafall så länge de hade djuren omkring sig. Till skolan i Älghult åkte de skolskjuts tio i åtta och var hemma tjugo i fyra. Detta var intressant, därför att en sådan regelbundenhet kan ha gett gott om tid att utveckla deras intressen, med djuren hemma och ute i naturen. Rune Svensson, fickornas far, bodde i Uranäs hela sitt liv och 1977 bodde fortfarande fickornas farmor Hildur på gården. Mor Eivor var otroligt duktig på att brodera berättas det.

Vid köksbordet i 1:24 sitter hennes man Per-Åke som, liksom Lola, gick på Älghultsskolan en gång. Efter högstadiet gick Lola på utbildning i vårdskolegymnasium och tog examen som undersköterska. De gifte sig 1996 och bodde till 2013 idylliskt i Älghult, nära Verdandiparken. Idag är hon anställd i kommunen. Per-Åke pendlar dagligen de fjorton milen till och från arbetet i Växjö och säger att skillnaden mellan staden och ”landet” är att här hemma ser man mer folk ute och rör sig … Båda har en vision av att vilja ”få ut folk att upptäcka landet” och genom åren har denna idé utvecklats till en välkänd affärsverksamhet. ”När pappa Rune bodde på gården började jag odla eterneller på 1990-talet med självplock och det blev oerhört populärt”, säger hon. Så byggdes så småningom butiksboden i ladugården. Det hela växte fram i liten skala, som gått bra att kombinera med yrkesarbetet. En viktig stomme i utvecklingen av frman ”Uranäs Blomsterverkstad” blev inte minst samarbetet med vännen Sören Habbe och marknadsföringen av Natur&Kulturutfykten varje år i maj. Ett ideellt projekt under 6–7 år, då över femhundra besökare kunde komma under ett par dagar i slutet av maj. Idag har kommunen det ansvaret.

En vacker dag var det så dags att ta nästa kliv och koncentrera och utveckla konceptet efter egna spår och som alltid med stöd av Per-Åke, nära vännen Anette Larsson från Växjö med fera vänner vänner i byn. Under fera årtionden har många trogna kunder följt allt som händer säsong efter säsong på Blomsterverkstaden. Marknadsföringen har varit konsekvent med VIP-kvällar och företagsträffar och återkommande samarbetspartners. Temat är att visa upp en intressant landsbygd med småföretag och hantverkare med en trendig kommersiell twist. ”Att kunna ge besökaren något utöver det vanliga”, säger Lola. Man erbjuder egna kurser och följer upp säsongerna året runt från påsk, vår, sommar till skördemarknad på hösten och inte minst julpyssel och är alltid nytänkande kring blommor, växter och vackra ting för hem och trädgård, avslutar hon. Inte minst serveringen i tältet eller på ”kattvinden” ger det lilla extra som får folk att stanna upp och mötas. Lola är alltid kreativ i framkant och följer det som händer på mässor som Formex och i Danmark. Bara det bästa är gott nog i byns Blomsterverkstad! Det är också en viktig detalj hur Lola Oskarsson har byggt upp ett starkt nätverk av småföretagare runt Blomsterverkstaden, där man på olika vis visar och och säljer sina produkter. Chatarina Hallén och Sofe Engdahl som visar kläder, berättar att miljön hos Lola är fantastiskt trevlig och att man träffar nya kunder ”utanför boxen”. – Lola är nyskapande, kreativ fxare som lyckats bygga upp en unik atmosfär. När det var klart att ta över boningshuset från barndomen tog det ett år att totalrenovera det under 2013. ”Vi studerade gamla foton och och fann äldre tapeter här och var och var här varje kväll”, säger Lola. Per-Åke tapetserade och tänkte på den kunskap som hans svärfar hade givit vidare. Många frågor krävde snabba svar. Men resultatet blev toppen. Bullerbyn och semesterparadis i ett paket. Senast projektet sommaren 2016 – blev bygga en glasveranda som den en gång såg ut!

Uranäs 1:23

Sedan 2012 är Lena Tedefalk med familj ägare till 1:23. Verksamheter är bland annat islandshästar, skogsfastighet, turism/boende, gårdsförsäljning samt Larssens Antik & Kuriosa i Fagerhult. Familj: Trygve Larssen, barnen Hampus, Hilda och Aina.I det vackra huset med glasverandan, där vägen gör en liten krök, bor Lena med sin familj. Jag går runt huset med betande islandshästar i blickfånget för att prata och fka en stund. Trygve slår sig ner och berättar att han är en ”smålandsknalle” som besöker cirka hundra marknader och trädgårdsmässor per år – från Hindersmässan i januari till Julmarknaden i Huseby. Där säljer han sylt, bland annat hjortron, lingon och blåbär. Och i Fagerhult finns ännu en charmig verksamhet: Larssens Antikt & Kuriosa. Det är arbetsamma och kreativa människor jag möter. Från den uteplatsen där vi sitter, ser man en röd stuga i två plan. En annorlunda byggnad som ser idyllisk ut, men är ett modernt boende att hyra. Där finns tre rum, fullt utrustat kök, fyra bäddar, toalett/dusch, braskamin och tv och en stor altan som vetter mot sjön. Många tyska gäster lockas av detta unika boende ”från sjö till sjö”… Att bada, cykla och vandra i omgivningar som dagens stadsbo bara kan drömma om! Lena bjuder på gott fka och berättar hur hon som barn gärna hälsade på hos Kicki Dandenell, vilken bodde här i vad som då var ett fritidshus. ”Kicki var för mig en viktig person, eftersom jag tillbringade mycket tid här, då jag lekte med hennes barn och hade mycket roligt”, säger hon. Kicki är syster till Ulf Nelzén, säljare av fastigheten år 2012. I familjen (Herbert och Britt) Nelzén från Åseda, fanns även Bo, vars änka Lilian bor i Jönköping.

Lena själv växte upp i granngården Uranäs 1:3. Här bodde även farmor Hildur, alltså fera generationer tillsammans, som det ofta var förr på landet. I granngården 1:7 fanns även en faster, Maja Eklöv med sin familj. Att Lenas hjärta finns i Uranäs till tusen procent står helt klart. Efter många år i hotell- och restaurangbranschen i Sverige och utomlands, bl a i den Svenska Paviljongen under Världsutställningen i Sevilla, blev även hon en ”återvändare” som fera andra, i den moderna sagan om Uranäs. Lena och Michael Nygren var ett av paren som gav Uranäs nytt liv med sitt nybyggda Sävsjöhus 1996. Det huset byggdes på en avstyckad tomt som köptes av Helga Nilsson (1:2).

”Förutsättningar för att ha islandshästverksamhet är optimal i Uranäs, eftersom landskapet är kuperat och i och med närheten till de båda sjöarna. Alla tre barnen, Hampus, Hilda och Aina tävlar och tränar gårdens hästar. 2016 var ett framgångsrikt år, då vår egen uppfödning Sigur från Uranäs tillsammans med Hampus tog brons på SM i fygande pass”, säger hon.

”Vi är något av mångsysslare”, säger Lena, som även arbetar som lärare sedan tjugo år. Vi avslutar träffen och går tvärs över vägen och tittar in på de frigående hönorna och den stiliga tuppen. Den skyltade lilla boden ligger intill med försäljning av dagens ägg, sylt och honung från egen bigård. Ordning och reda och trivsel överallt!

Uranäs 1:5

Rune och Marianne Ivarsson. Skogsbruk, gammal gård i släkten inköpt 1985. Återfytt permanent 1997. Tidigare ägare Hugo* och Signhild Johansson. Tre vuxna barn, Anders, Monica och Lena, barnbarn och ett barnbarnsbarn. (* Evald Gunnarssons farfar var bror till Hugo – släktbanden går kors och tvärs.)

När jag möter Rune och Marianne på deras stora verandra, slås man av den fantastiska vida överblicken över byn de egna husen och inte minst Urasjön. ”Här så vackert i kvällsljuset och man ser och njuter av hur vädret skiftar var dag året runt, säger Marianne och Rune nickar. ”Man kan nästan spå vädret genom att studera sjön, som till exempel blir väldig svart när det åskar…så blir den klarare vid vackert väder. Sjön berättar, det är förstås olika när man väljer att titta!” Sven Blomén skriver om sjöarna i Uppvidinge att ”två av de största är Urasjön och Kiasjön” och understryker att ”vattendragen är våra trogna tjänare!” Det man ser från verandan är en ladugård från 1800-talet, en källare satt i sten i ett valv, en ganska ny maskinhall och den vackra Loftboden. ”Den tillhör kulturarvet som ska skötas”, säger man. ”Boden stammar från 1700-talet och får söka vissa bidrag till omvårdnad, senast byttes ett fönster”.

Huset har gått i släkten och köptes in 1986 för att användas till rekreation och skogsbruk och för tillgång till jakt och fske. Efter stor yttre renovering som takbyte, ny panel och fönsterbyte, fyttade paret permanent till Uranäs 1997. Verandan vi sitter på ger stor karaktär åt huset, som byggdes på 1890-talet. Det var länge helt i trä, men rödmålades på 1960-talet. ”När Marianne ringde och berättade att vi skulle bli åretruntgrannar, grät jag och ryckte tag i en blomma i fönstret och sprang upp direkt för att hälsa välkommen”, avslöjar Solveig Nilsson i granngården (1:7). Det hade varit ensamt rätt länge med en åldrande befolkning (Kenneth och Solveig, Rune och Eivor och Helga Nilsson). ”Sa vi bli sittande här”, menade man. Men på 90-talet hände saker när fyttlassen började rulla in…

Rune och Marianne är två fyrtiotalister och pensionärer, som i yrkeslivet bodde i Hultanäs i grannlänet, i ett enplans 60-talshus, där de tre barnen växt upp. Sonen Anders bor i Kvillsfors och har en byggfrma, men är aktiv på skogsgården och man kan se honom på en fyrhjuling under besöken. Marianne: ”Anders byggde vår bastu vid Urasjön och hans son Albin har skicklighet i händerna och byggde sitt examensarbete vid Urasjön – en badtunna”! Visst är det viktigt att berätta byns historia genom händernas verk, som att Runes far, Ivar Svensson och Rune var med och byggde den länsskiljande bron över Badebodaån 1956, i början endast med spade och spett!

Annars har skogsarbete varit Runes levebröd och Marianne har arbetat i barnomsorgen. Med sjön i centrum är fsket med barnbarnen, och fånga gös abborre och gädda tillsammans roligt. Sedan kommer familjens ”heliga dagar”, säger Marianne. Kräftfsket begås från en torsdag till söndag i augusti då hela familjen samlas och äter, umgås, leker och tävlar, avslutar Marianne.

Uranäs 1:6

Delat lantställe av två kusinfamiljer Ursjö. Sista bonden på skogsgården var kusinernas farmor och farfar Rudolf och Lydia Johansson.
VÅNING 1 Familjen Lena&Frank, Tom&Katarina och Mia&Kent. Mias dotterJohanna. Linda med dotter Anny. Barn till Ragnar o. Ing-Britt Ursjö. Ragnar startade en handelsfrma postadress Fagerhult och Motell & Servering, bensinmack i Ljungby.
VÅNING 2 Familjen Johan och Ulrika Ursjö. Johan är barn till Verner och Gunilla Ursjö. Verner startade och drev TO Transport & AB Oljeservice i Göteborg.

Jag möter en trevlig kvinna vid den vackra vita grinden till huset 1:6 i byn som är två kusinfamiljers lantställe. Grinden har funnits här sedan huset byggdes och vi får direktkontakt när hon presenterar sig som Mia Ursjö. Berättar hur mycket huset och markerna som hör till betyder. Visar en kornig bild på hur huset såg ut en gång.

Varje familj har var sitt våningsplan. Det nedre tillhör Mia och syskonen Lena, Tom och Linda och två barnbarn. Den övre Johan och hans fru Ulrika med tre små barn. Det gamla huset från mitten av 1800-talet ligger allra närmast Urasjön i byn och solnedgångarna är oemotståndliga. Mia fotograferar och berättar att dottern Johanna är ”fotograf på riktigt” som tagit bild av solnedgången i collaget.

Sedan kusinernas pappor, de två bröderna Ragnar och Verner lämnade gården, startade frmor och blev entreprenörer, blev huset efter hand förvandlat till dagens lantställe med en charm som är svår att motstå. Vi sätter oss ned på utomhusverandan. Har passerat ett berg av knallgula kantareller och hon breder ut många äldre familjekort. Jag fastnar för ett med släkten på 1960-talet där pappan har Mia i famnen. Brodern Verner tittar ner. Ett annat äldre kort visar en ung pojke med Rudolf och Lydia i en stor bil – en convertible. Pojken sträcker lyckligt upp armarna och hälsar den moderna tiden välkommen.

Att ha tillgång till denna familjekära gård, koppla av, sitta på sjön, jaga och få sitta på generalpass i torn 305, där de stora älgkungarna drar förbi… Det är livet förstår man. Hon har jobbat på Lessebo, men säger att hon är barnfödd med jakt. En ensam position under många år, men nu finns det många kvinnor som jagar säger hon. Dottern var drygt året när hon var med om sin första älgjakt… Jag ber henne berätta: Pappa Ragnar var en skogsman och jägare, liksom brodern Tom. Ragnar Ursjö var lite inspirerad av jordbruksverksamheten och uppfann bland annat en ”Mjölk-och vattenvärmare”, men när familjen fyttat till Ljungby blev det bilar, motell och servering för lastbilschaufförer. Vi passerar ”Vårdträdet” – ett äppelträd där alla familjebilder genom åren tagits. Ungefär här låg gården som fyttades till Målen, Kulltorp vid laga skiftet, tror hon. Namnet Ursjö förresten tog bröderna 1957, vad hon minns…

Johan Ursjö, son till Verner Ursjö, fyttade under skolåren från Göteborg till Växjö där han läste till byggnadsingenjör, berättar han. ”Vid sidan av skolarbetet renoverade Johan delar av övervåningen i huset där bl a ett gammalt skurgolv och murstock plockades fram. Snickarglädje från den gamla glasverandan återskapades och blev förebild till balkongräckena. Innan dess skedde en större renovering, mestadels utförd av Ragnar på 80-talet. Huset fck tillbaka sin rödfärgade panel som sedan 50-talet varit klätt med eternitplattor”. Johan studerade vidare till maskinkonstruktör och driver egen konsultfrma inom utveckling och konstruktion. ”Både min far och farbror var idérika entreprenörer och det är något som stämmer in på mig med”, säger Johan. Huset ligger fantastiskt vackert, och används som lantställe och ligger 50 minuters bilfärd från Rottne där Johan bor tillsammans med Ulrika och deras tre barn Jonathan, Filip och Ellen. Huset, den vackra byn med de två sjöarna står honom mycket nära. ”Hade det inte varit för diverse praktiska problem så hade det varit underbart att få bo här permanent”, avslutar Johan.

Uranäs 1:7

”Eklövska gården”. Kenneth Eklöv och Solveig Nilsson. I släkten sedan tidigt 1700-tal. Mangårdsbyggnad tidigt 1800-tal. Ekonomibyggnad från 1893. Tidigare generationer: Karl och Elin Eklöv. Söner Mildrik och Harry. Förvärvad 1942. Lantbrukare Mildrik och Maja Eklöv. Barn Kenneth, Ulla, Ingegerd.

Här känner man sig alltid välkommen och blir alltid ”utskälld” av den intressanta hunden Jeppe som är en riktig flur till vovve. Vid Kenneths och Solveigs köksbord har jag ofta fått förmånen att sitta och umgås över kaffet eller en god måltid. Jag vill veta mer om hur han blev bonde i denna gård och han berättar tålmodigt, trots mina frågor.Bakgrunden inom lantbruket är gedigen: studier på Ingelstad Lantbruksskola – som förresten fyller 70 år 2016! Uppföljning med maskin- och driftsledarkurs, en bred utbild-ning som bygger mycket på praktik, säger han. Därefter lantbrukselev på Stävlö Gods i Läckeby och utbildning till Lantmästare på Alnarp. Arrendator i Gamleby samt anställd vid bokföringsbyrå. Efter fytten till Uranäs, var han med och startade Farmartjänst i Åseda, samt är under många år verksam som en av delägarna i Ekonomibyrån. Efter att han och lantbrukardottern Solveig Nilsson från Krokshult fyttade in i det gula huset längst söderut i bykärnan för trettioett år sedan, har det hänt mycket. Samtidigt med bådas arbete utanför gården har man byggt ut, förbättrat och moderniserat fastigheten. Uppfört en maskinhall och ett ungdjursstall. Men ensam är sällan stark. Samarbete är A och O för den ensamme bonden. ”Maskinsamarbetet har ökade och vi kör åt varandra”. Ulf Gustavsson på Övraholm och Kenneth är nära kollegor och vänner. Man måste ha specialiteter och kunna växla mellan vall, skogen och djurhållningen. Tala om att vara hårt sysselsatt.

Självklart kommer framtiden på tal: ”Vem vill ha bort småbruket? Riksdagsbeslut får effekt på det öppna landskapet som växer igen. Ett landskap som så många säger sig älska. Man måste inse att det får stora konsekvenser för fera om ett småbruk läggs ned. Veterinärer, chaufförer, leverantörer minskar sin omsättning. Lönsamhetsproblem lockar inte unga människor och slutresultatet är ett obrukat landskap.” 2003 skriver Smålands-posten litet intressant information om Kenneth och hans skogsgård, efter att han har fått Kulturlandskapspris från Uppvidinge kommun: ”Jag brukar 80 ha skog, 3 ha åker, tio ha impediment, 7 ha betes- och ängsmark”. Dessutom brukar han totalt hela byn med 23 ha åker och 27 ha betesmark. En bonus är den slåtteräng som ligger närmast det egna boningshuset… Vilken syn när man ser ut på dessa mäktiga djur utanför köksfönstret! Priset delades ut för att han ”värnat kulturlandskapet på gården i Uranäs och återskapat betesmark och slåtterängar” och han lyfter särskilt fram Solveig i tidningen. Ett par som jobbat tillsammans och åstadkommit mycket!

Men visst finns tid för nöjen och föreningsliv! Även om han kör nya traktorer så är det självklart att vara medlem i Föreningen Svenska Fergussonklubben, kallad GRÅLLE. Det egna exemplaret står allra högst i gunst. Grålleklubbens syfte är att ”värna om Grållens fortlevnad och om de redskap och tillbehör som tillverkades för Grållen.” Man har till och med Grålledoktorer över hela landet, som kan det mesta om denna traktor. Trots sin litenhet lyfte detta fordon lantbrukarens vardag från grovslit till en ny tillvaro mellan åren 1947–57 och som vi ser rullar dom än idag. Traktorn är symbol för mekaniklyftet i lantbruket efter kriget. På Uranäs Blomsterverkstad ställde tre medlemmar ut Grållar där barn fck klättra sommaren 2016. Och vad bilen i hushållet betydde minns han. Den gjorde att omvärlden kom nära och servicen ökade under 1950-talet. Mamma Maja körde sedan bil upp till hög ålder, något som var viktigt för kvinnorna på landet att kunna. Först en ny PV 1958 och sedan en Volvo. Han kör fortfarande Volvo, men av en senare modell än faderns. En honnör till gamla tider?

Uranäs 1:26

Uranäs 1:26 är idag skogsfastighet ”Yttra Svaneholm”. Tidigare ägare, Ivan och Karin Rosander, var båda födda på 1920-talet. Familjen Rosanders fyttade från Uranäs by vid laga skifte genom lottning. Boningshus till 1:9 uppfördes 1912 och brann ned 2012! Nybygge 1985, infytt 1986, 30-årsjubiléum 2016. Conny och Kristina Rosander.

Hos Conny och Kristina Rosander står tiden aldrig stilla. Det är två aktiva människor som älskar sin lokalt lokala historia och har många anekdoter att berätta, där vi möts över kaka och kaffe i deras välskötta trädgård. – Samtalet fyter lättsamt över stora fält: om tidigare generationer som Hilma och Konrad, om fadern och pingstvännen Ivan med åsikter om stora ting och om Connys mor Karin, som var en ”begåvad och otroligt arbetsam” kvinna. Osökt går vi över till kvinnors ofta osynliga arbete och slit, lyckan att äga ett trädgårdsland, landsbygdens nöjen och bisysslor, barnens uppväxt och historier kring skolskjutsarna. Glädjen över den unga trebarnsfamiljen i nybygget går inte att ta miste på. Om några år rullar skolskjutsen igen, berättar farmor Kristina, som själv fortfarande bilpendlar till arbetet som sjuksköterska i kommunen. 2016 finns mycket att fran – inte minst de dryga trettio åren i det gula enplanshuset som Kristina ritade ”precis som hon önskade ha det” och som de byggde tillsammans på granntomten till föräldrarnas hus. Connys uppväxt på småbrukargården gjorde att de första familjeåren i Kristinas hemort Grimslöv, inte förblev för hela livet… Ett nytt kapitel lades i mitten av 1980-talet till den Rosanderska familjehistorien. Nybygget och fytt till Connys barndomstrakt har aldrig ångrats.

Det gamla boningshuset 1:9 finns välbevarat i minnet hos familjen och hos förbipasserande Uranäsbor. Det uppfördes 1912 vid laga skiftet, då släktens historia förfyttats till denna plats några kilometer bort från Uranäs bykärna. I det gula huset växte så sönerna Adolf, Konrad och Oskar upp och här lärde man barnen ”allt” om skog och djurliv på sin egna marker. Idag är barnen utfugna, men med Konrad dy:s familj tillbaka, tvärs över vägen. Efter många år i det gula huset vid vägen, växte så familjens planer fram på en renovering av det äldre huset. Men efter branden hösten 2012 blev det omkullkastade planer och familjeråd. 2013 togs kontakt med Ekeforshus, det kataloghus vi utgick ifrån”, berättar Konrad Rosander.

Conny med sin omsorg om kulturarv och miljö är ”Mr Hembygd” i trakten. Många små skyltar med information om det lokala ser man intill vägen. Conny jobbade innan pensionen i skogsarbete och sedan på Älghults Snickerifabrik. Hans förmåga att skapa i trä och som hantverkare är känd, senast att njuta av vid ”byns” lilla rastplats Vikafällan. Kristina säger att det som växer och gror är hennes intresse. ”Jag har ett ”hobbygrönsaks-land” nära köksingången, där vi odlar potatis, jordgubbar rabarber, hallon, lök, gräslök, persilja, dill, sallad, spenat, ärtor och morötter. Kräftfesten kräver till exempel dill som doftar! I drivhuset intill finns vindruvor, tomater och gurka. Bärbuskar som krusbär, röda och svarta vinbär finns ute i trädgården”, berättar hon. Dessutom finns olika sorters äppelträd, plommon, päron, och krikon planterade runt huset att bara plocka av. Tala om självhushåll! Diverse husdjur, jakt och fske, skogsbär och svampplockning gör också livet på landet till en högst åtråvärd plats. Intressanta bisysslor och fritid blandas till en väl utmejslad livsstil, precis som Rosanders vill ha det! Helger som midsommar, kräftfske, jakt och jul fras rejält. Även om ”de hundrapersoners stora småländska kalasen” är historia, så är familjefesterna något man värnar om.

Uranäs 1:27

Inäga Yttra Svaneholm, avstyckad från nedbrunnen fastighet! Nybygge Konrad och Mikaela Rosander. Barn Johan, Gabriella och Alma.

Nybyggare är Konrad Rosander, utbildad skog- och träingenjör på Linnéuniversitetet och Mikaela som är högstadielärare. Efter några år i Grimslöv började paret alltså titta på renovering av ”farmors gamla hus”. Idag står det nya, granna Ekeforshuset på plats sedan ett år. En vacker pärla som har tagit drag av det gamla, men är supermodernt i sina detaljer. Lokala företag, från Granfo Bygg i Åseda till Alstermo Entreprenad och PO:s Sprängtjänst i Norrhult med fera, representerar ett pärlband av kommunens företag på byggplatsen. Här är en mycket fn miljö för barn att växa upp i. ”Att vara nybyggare på fäders grund”, är en tradition som gör hela Uranäs till vinnare. Landsbygden lever vidare.

Uranäs 1:12 Lärarinnebostaden ”Hyddan”

Även småskola på 1930-talet. Jan-Erik Andrén: Fritidshus 1981. Permanentboende 1994 för familjen. Företag: Andréns Kunskapsprofl. Konsult. Flyahults skola från 1889 lades ned 1946. Lärarbostaden Hyddan (Uranäs 1:12) byggdes 1927 på uppdrag av lärarinnan Lovisa Isacson, som året efter skänkte fastigheten till Älghults församling.

Vi åker grusvägen längst söderut mot Älghult, där grannen Conny en gång byggt en replik på en gammal Postkur invid länsväg 965. Jannes närmaste grannar är Rosanders (1:26 resp. 1:27) och familjen Ericssons gård i Flyahult, samt en tysk husägare tvärs över. När man pratar med Janne är det lätt att känna igen hans ”ståkhålmska” ekensnack och tänka att ”denne man har absolut inga småländska rötter”. Men det är som vanligt ett misstag, för inför vår herre äro vi alla smålänningar. Och mycket riktigt: mormor Amanda Lovisa Fröberg kom från Sjunnefallet vid Emån i Vetlandabygden. Mormors far var en husar vid Eksjö regemente vid namn Thorvald. ”Mormor var min favorit som barn. Jag älskade att sitta i hennes varma knä, medan hon berättade spännande historier.” Gossen Jan-Eriks tidigaste minnen är att man gick ner till Mariatorget från Tavastgatan och barnen fck plaska i statyn Tors fontän, medan mammor och mormödrar stickade och en strut kaksmulor kostade 5 öre… En idyll som bröts när mormor gick bort 1954. På fars sida var man typografer sedan generationer. Själv gick den unge Jan-Erik i typografära på klassiska Norstedts Tryckeri, men tryckbranschen gick kräftgång och hans framtid låg i mer utbildning på Grimslövs Folkhögskola, utanför Växjö.

Ett livsavgörande steg för där mötte han sin blivande fru Anna och andra som såg hans potential och satsade på honom. – Om urbanisering kontra landsbygd har Janne många synpunkter. Han är en stark person som både kan lyssna och tala för sin sak. Som maratonlöpare har han sprungit runt i städer som New York och Peking, där även Anna och dotter Jennifer varit med, men också nött på asfalt i många andra städer. En karta på väggen med många små nålar visar var! Numera konstaterar han att knän inte tål dylikt och citerar läkaren: ”Du har två utslitna knän, men betänk hur roligt du har haft!” Redan 1980 började paret att se sig om efter ett sommarhus. ”Vi fck tips av vänner och vi köpte ”Hyddan” på en känsla”, berättar han. Grannfastighetens Ivar Rosander blev vår mentor på alla vis de första åren och hans fru Karin blev inte minst, minstingen Jennifers kompis. När Karins dvärghöns var på väg att bli hemlösa, fck Jennifer chans att överta och pappa Janne byggde ett nytt hönshus. Ännu idag är värpande hönor en glädjekälla för honom, som nu lever ensam sedan några år. Hönor som levererar nyttiga ägg till vänner och bekanta.

Beslutet att efter många år i ”myrstacken” överge huvudstaden har aldrig ångrats. Trots utedass och enkla förhållanden fck barnfamiljen Andrén ett spännande liv på landet i utbyte mot huvudstadens ”puls” för hela tjugotvå år sedan. Fyra barn: Karolin, Kamilla och minstingen Jennifer fyttade med, skolgång inleddes, men den vuxne sonen Kristoffer gjorde lumpen i Eksjö. – Så det blev Småland för honom också! Anna Andrén, som hade en uppväxt i Växjö är idag, efter åren i skogen, lärare och skolledare i Lenhovda. ”Vi har varit noga med att bevara husets historia och utseende”, säger Janne.

Många Uppvidingebor känner Janne som en av rollfgurerna i lustspelet ”Länsmans bravader” som uppförts i Lenhovda Hembygdspark till stor publik under två somrar. ”Jag har teaterblod i ådrorna på fars sida. Vid sidan av arbetet, var han steppdansör och uppträdde med egen trupp på Berns.” Själv har Janne alltid sjungit i körer och på Grimslöv var han med i såväl teatergrupp som skolkör. Annars är hans fritidssysselsätt-ningar givetvis djur och natur i olika doser. ”Ingen som inte vurmar för jakt, fske, svamp och bärplockning göre sig besvär att fytta ut till landsbygden”, understryker Janne som så många andra av de boende i Uranäs gör. Han har åsikten att stad och land skiljer sig väsentligt åt när det gäller utbud av fritidssysselsättningar. ”Tvärtemot var man tror i städerna finns ett stort utbud på föreningsliv och förnöjelser på landsbygden. På mindre orter och på rena landet har man ett öppnare sinne att ta tillvara tillfällen som bjuds!” Hans senaste exempel är Vuxenskolans amatörteaterförening som gjorde Länsmans bravader till en succé. Alla glada amatörer tillsammans! Just nu läser flosofske Janne boken ”Sapiens” och ställer frågan: ”Behöver vi varann i vår tid när individen blommar ut för fullt?” Boken handlar om oron för utvecklingen idag. – Som man sår får man skörda är ett visdomsord från bönder – idag gäller det hela den globala byn!

Uranäs 1:13 ”Lönnqvistastället”

vid Badebodaån mellan Flyahult och UranäsTorpställe en gång bebott av Gustav Lönnqvist, senare av änkan och sonen Adrian. Bostället inköptes från Gustaf Svensson (1939) tillsammans med 1:4, av Herbert och Britt Nelzén från Åseda. Denne Gustaf Svensson köpte 1:4 av Kommanditbolaget Gleisner & Co, Björkå Glasbruk, för att skörda skogen och använda som ved till de hungriga ugnarna. Här fanns/finns vid sidan av torpet, rester av den bro som gick över Badebodaån, ett litet sågverk med sågblad som drevs av ett vattenhjul och ett torp. Kanske ses denna plats som ”fornlämningar” från 1800-talet och en svunnen epok? Det intressanta är att här fanns alltså en förbindelse – bron – och en koppling mellan landsbygdens olika näringar. Denna bro band samman Uranäs och Björkå, alltså,ett jord- och skogsbruksområde med den kända glasbruksbyn, dagens Emmaus! Den 6 juni 2015 frades Gökotta här, en intressant plats för traktens folk att besöka och då berättades ännu en gång historien om Lönnqvistastället!

Uranäs 1:18

Ägare: Pontus Grönlund. Entreprenör. Virkesmätare, (och skogsarbetare), infyttad i byn hösten 2013. Boningshuset är ett relativt nytt hus byggt 1996 av familjen Lena Tedefalk och Michael Nygren. 2016 arrangerades för andra året en alternativfestival i hans egen trädgård av ideella festivalföreningen: ”Å de Här E Fagerhult”.

Pontus är en spännande man, född i början av 1980-talet och uppväxt i Näshult. Tillsammans med en kollega i Högsby är han specialiserad, ”nischad” på träslaget ek (Robur), där veden är tålig, hård och hållbar. Han verkar ha samma karaktär och har på några år blivit vän med fera av byborna, men allra tidigast med Lola Oskarsson, som är något av informell Uranäsambassadör efter sina många år av utåtriktade aktiviteter.

– Ek, säger han och smakar på ordet. När man tar ned ett träd som är tre till fyrahundra år gammalt, tänker man: ”Om detta träd kunde berätta! Det är en utmaning, aldrig monotont när man hugger. Och det är inte gott om rena ekjobb. Det är också ett träd som ge ordentliga skador, vilket har inträffat för honom. Som virkesmätare är han mycket ute i skogarna och ser den mer vardagliga sidan av skogsarbetet – han verkar ha hittat sin perfekta mix av arbetsuppgifter.

– Det är skönt med ett nytt hus, att inte behöva renovera. Bättre betala och ha det smärtfritt, säger Pontus. Jag har alltid bott på landet, där det är lugnt. Beskriver hur han gillar att meta men ”passar sig för kräftskivor”, ger bort istället! Frukten ger han också gärna bort – äpplen, plommon och bigarråer… Fyra katter Rullis, Håkan, Laleh och Doris ger liv åt huset, som han säger sig aldrig vilja lämna. ”Jag köpte av två anledningar: 1. Vill bo här 2. Ett fruktansvärt fnt sommarställe som man bo i året runt!” Han är helt oförstående till utvecklingen på landsbygden och fnessen med att bo i stan: ”Vet dom vad en ko är? På 1990-talet fanns det många mjölkbönder runt Fagerhult, snart bara en. Djuren är viktiga för att hålla landsbygden öppen och levande! Här visar vi var saker kommer ifrån!”

Han säger att han är en aktiv person, men att hemma vill han känna sig fri och kunna dra på med musik. Han har sin fygel i vardagsrummet och på den ligger en stilig elgitarr. (Gibson?) Att musiken spelar stor roll är ett understatement. Går gärna på konserter och gillar Winnerbäck och Miriam Bryant. Och inte minst: Tillsammans med goda arrangörsvännen Eva Nilsson i Fagerhult, har han i tre år (två i Uranäs) förvandlat sin trädgård till ett ”färgsprakande festivalområde” som Barometern skrev. ”Alla pengar som de får in under festivalens gång går till två olika välgörenhetsprojekt”, stod det i Smålandsposten. Alla åldrar var där och en go stämning. ”80% av banden består av härliga ungdomar som är yra av musik”, säger Pontus. Hur orkar ni i tre dagar? Frågan ligger i luften. ”Inte jobbigt för det ger Eva och mig energi”! Att det sedan är massor av knepiga regler kring arrangemanget, glömmer man. Vi planerar programmet ”hela tiden” och har satans roligt!

Uranäs 1:19 – 1:20 – 1:21

Dessa fastigheter med ursprung i gården 1:7 (Eklöv) har sedan många år ägts av respektive Peter Adamczyk, Werner Fischer och Fritz Storch. Det finns ett antal tyskar som slagit sig ned invid eller nära Uranäs och som är trogna denna bygd sedan decennier. Dels som fritidshusboende och dels som fastboende. Dessa familjer bidrar med entreprenörskap och god grannsämja till landsbygdens förnyelse. Den mest aktive är Rüdiger Klapschus som från sin fastighet Skogsgläntan ute på Kianäs, driver semesterboenden. Hösten 2015 köptes Kianäs 1:16 (Thor) av Andreas Koedel och Simone Maas-Koedel. Familjen från Potsdam Berlin, äger sedan 2011 även den Kianäsfastighet som såldes av paret Reinhardt & Regina Olle från Hamburg. Dessa människor är aktiva vänner på många sätt i trakten och älskar ”Bullerbyupplevelsen”, enligt vad de säger. Alla är fitiga besökare på Uranäs Blomsterverkstad vid återkommande evenemang som Natur- och Kulturutfykten och inte minst julen eller när det finns läge att umgås med grannarna i byn.

Uranäs 1:22

Evald och Ing-Marie Gunnarsson. Ett nybyggt och självritat hus från 2000, infytt 2002. 1:22 ligger längst norrut i byn, bortom den breda stenmuren och byskylten. Barn Jens och Jimmy samt barnbarnen.

Med fastighetsbeteckning Uranäs 1:8 – kallad Målen, Kulltorp – finns kopplingen till familjen i Uranäs by ner i 1800-talet och bort till laga skiftet (1912) med lottning och utfyttning. Evald:”Farfarsfar Johan Alfred Isaksson köpte Målen 1918”, som var en skogsgård. Tidigare generationer: Karl Lindor och Elin Johansson, fyttade ut från byn 1920 och på 1950-talet blev sonen Gunnar Johansson och Wivi Svanberg-Johansson och barnen Evald, Gunvi, Majvor ungfamiljen i huset. ”Målen” är sedan många år frånstyckat till en tysk ägare, Stefan Theuscher, och fritidshus. Det stora reveterade hus som byggdes 1912 på tomten som Uranäs 1:8, brann ned i ett åsknedslag efter att familjen fyttat dryga milen till Älghult 1962.

Evalds familjetillhörighet till Uranäs är alltså fastigheten 1:8 (Målen, Kulltorp), då två gårdar fyttades ut från byn vid laga skiftet, vilket fastställdes genom lottning. Enligt källor låg det ursprungliga huset nära intill familjen Johansson/Ursjös hus 1:6, ganska mitt i byn. (Den andra utskiftade gården var Rosanders som fyttades till Yttra Svane-holm, nära Flyahult). Evald Gunnarsson växte alltså upp med sina två syskon i skogen och hann uppleva ”tjusningen” med att vandra ut på en enslig liten småväg till allmän väg för att åka skolskjuts in till skolan. Större delen av femtiotalet var Målen utan el, hushållet sköttes på vedspis och utan dagens alla bekvämligheter. Närmaste granne bodde tre kilometer bort. Elen drogs in julen 1958 och Wivi, Evalds mamma, fck en dammsugare i julklapp. Efter att branden släckt drömmen 1962 att bli familjens sommarstuga, byggde pappa Gunnar en liten jaktstuga på Målen efter några år. Skogen fanns ju alltid där och är än idag är familjens stora tillgång. Jakt, fske har alltid funnits som viktiga bisysslor”Att fytta från Åseda till Uranäs var en dröm som gick rätt fort att förverkliga”, säger Evald och Ing-Marie. Ett 100%-igt självbyggeri, utom specialarbeten. Paret ritade och skräddarsydde huset och Evald snickrade. Ing-Marie och Evald längtar aldrig tillbaka, bygget är inte för att sälja, utan för att bo. Två söner Jens och Jimmi och barnbarn finns med i bilden. Det var rätt tid för paret, som jobbat som barnskötare respektive snickare och närmade sig pensionsåldern. Evald och Ing-Marie pendlade till jobbet fram till 2010–11, då Evald tog klivet att starta eget. Ett större uppdrag 2010 blev att delta i byggprocessen runt nya köket i Älghults Hembygdsgård tillsammans med en byggkomittée. Klassning som restaurangkök var en god utmaning. Ing-Marie fungerar som husmor i ett team av goda krafter. Hon är uppväxt i Fröseke och paret kände varandra redan från Älghultskolan. De berättar om de många aktiviteter som gör arbetet hembygdsföreningen så roligt, Natur- och Kulturrundan, Nationaldagen, sommarfest och Julmarknaden. Tala om hur mycket som ständigt händer på landsbygden!

Båda var ju uppväxta med pappor som älskade att vara och arbeta i skog och mark. Det är mycket att göra i skogen med röjning och gallring, säger Evald och det var inte lätt med jobb och familj i Åseda att hinna med. Men nu njuter de att ta med hunden Tissla ut i naturen, kunna plocka lingon och svamp, sitta på pass och stå i köket hemma och ta hand om skörden. Dessutom sköta frman. Man lever det goda pensionärslivet. Samhörighet gäller i denna miljö, att fska, jaga och ta ansvar ger livskvalitet, konstaterar dom. Att leva nära naturen – någon måste ta hand om den! Fiskerätten i sjöarna har alltid funnits för byborna, säger Evald. Självhushållet krävde nätfske för att få mat på bordet, mest aborre, gädda och gös. För besökare säljs fskekort till FVO Urasjön av honom, och Conny Rosander och en Peter Karlsson i Åseda enligt Uppvidinge.se/ Fiskeområdeskatalog 2016. ”Sjöarna är jätteviktiga”, säger Evald. Och kräftfsket är hemvändardag då byn
fylls med folk i gårdarna. Han gillar att grilla fsk och helstekt och har själv byggt en rejäl utomhusgrill där det vankas läckerheter.

Kianäs 1:16

Rapport från tvillingbyns utkant. Familjen Thor. Ursprungligen en sommarstuga byggd 1936 av Harry och Helga Thor, bosatta i Gamla Enskede Stockholm, där Harry drev droskverksamhet fram till sin bortgång 1946. Helga Thor var född Karlsson och hade sina föräldrar på torpet Horvan sedan 1924. Hon ville tillbringa tid med föräldrarna i egen stuga i sin barndomstrakt. Sonen Lars Thor lät bygga en villa på tomten 1984 och huset såldes efter trettioett år i oktober 2015 till barnfamiljen Maaß-Koedel från Potsdam, Berlin.

Nya ägare 2015

Simone Maaß-Koedel och Andreas Koedel får representera det tyska inslaget i berättelsen om Uranäs med Kianäsbeteckningen 1:16, som ligger längst bort mot Kalmargränsen, där Badebodaån lämnar Kiasjön. Familjens tre barn Timm, Ronja och Lotta, berättar om en klar koppling till Astrid Lindgrens böcker och värld. Senaste boken av författaren som Simone läste i somras var Astrids Tagebücher 1939–45. ”Vi var ’Ossies’, berättar hon…” och när Berlinmuren föll 1989 började vi titta norrut i Europa. Vår första semesterresa till Sverige gick 1991 och vi reste runt i olika delar av landet. Första stugan hyrdes 1995 i Djuphult/Grönskåra och året 2010 bestämde vi oss för att köpa något eget. På Hemnet såg vi en röd stuga i Kianäs med tyska säljare, som vi önskade äga. Simone skriver: ”By arriving after eleven hours trip from home in Germany and seeing the frst houses of Uranäs and the beautiful lake Urasjön, we always think that we have found our personal Bullerbyn! ”. Hon skriver vidare: ”In 2015 we heard by chance that the bigger house in Kianäs with a beautiful view of the Kiasjön, should be sold. We were so lucka again, to get this house from the former Swedish owners. This house is really perfect and has enough space for our whole family – now and in the future – to enjoy the beautiful landscape in Småland. And we like to follow the events in the Blomsterverkstad to get in touch with the neighbours!”

Margareta Arteus Thor