Sävsjö

(Vi fortsätter i Lenhovda socken. Sävsjö ligger mellan Lenhovda och Älghult och utgör med sitt gravfält den yttre gränsen för den förhistoriska kolonisationen i Värend. En bedårande plats att besöka, särskilt i den tidiga vårens tid då de forntida terrassåkrarna är väl synliga. Illustration: en av de imponerande stenmurarna).

Under 1960- och 70-talen började arkeologer och kulturgeografer att på allvar intressera sig för äldre odlingslandskap och åkerformer. Det tvärvetenskapliga synsättet ledde till en lång rad karteringar och utgrävningar i olika delar av landet. Ett par av de många projekten genomfördes i Uppvidinge 1977 och finns vetenskapligt redovisade i Stenen – Följeslagaren, Kronobergsboken 1979-80, utgiven av Kronobergs läns hembygdsförbund och Smålands museum.

Vid fältarbetena framställdes kartor över ett 75 hektar stort område i Sävsjö och ett 15 hektar stort område i Granhult (se Nottebäck socken). Vidare utfördes fosfatkarteringar för att utröna omfattningen av den gamla bebyggelsen samt grävningar efter kol för C 14-datering. Naturligtvis var ett antal personer engagerade i projektet som leddes av antikvarien Lennart Klang vid Riksantikvarieämbetet.

I Sävsjö möts besökaren av gigantiska stenmurar. Deras sammantagna längd uppgår till omkring en kilometer och deras bredd varierar mellan två och tio meter. De är naturligtvis alla ett resultat av den stora stenröjningsepoken under 1800- och 1900- talen. Det är alltså inte i den här delen av Sävsjö som vi har att söka efter de viktiga kulturhistoriska lämningarna. I stället skall blickarna vändas förbi de stora totalröjda åkrarna och mot de lövträdsdungar och sluttningar som syns från infartsvägen.

Det första skriftliga belägget härstammar från 1424 i samband med arvskifte efter Karl Sture (Gumsehuvud). På 1490-talet finns en gård och en kvarn antecknade i Arvid Trolles jordebok och i jordeboken 1545 redovisas fem skattegårdar, en frälsegård och en kyrkoutjord i ”Seffzöö”. Alla dessa gårdar var givetvis ett resultat av långvarigt odlande på platsen. Brytpunkten kom när översten Håkan Nilsson Skytte på 1640-talet övertog samtliga gårdar, avhyste bönderna och övergick till ett extensivt jordbruk med boskapsskötsel.

I och med den gradvisa nedläggningen av jordbruket och övergång till betesdrift ”konserverades” de gamla formerna. Fenomenet kan studeras på många håll i landet och man kan klart uttrycka saken som så att vi har de stora säteribildningarna genom köp och donationer att tacka för bevarandet av många kulturhistoriskt värdefulla kulturlandskapsavsnitt. De undgick med andra ord den stora stenröjningsepoken och slapp att lämna ifrån sig stenmaterialet till murar och stora rösen.

Vi vet att det redan under förhistorisk tid och medeltid förekom skiften av olika slag. En gemensam benämning är många gånger ”tegskiften”, det vill säga att åkermarken indelades i smala tegar på så sätt att varje bonde fick lika stor andel i såväl den goda som den mindre goda jorden. Detta kunde ske i en expansiv tid med nyodling och kolonisering av tidigare orörda marker eftersom tegskiftet så att säga ”låste” byns möjligheter till ytterligare delning och expansion. Det är mot den bakgrunden man skall se den under 1500-talet förhållandevis stora byn Sävsjö.

Vid tegskiftena markerades gränserna mellan de olika åkerlotterna eller ”parcellerna” med stensträngar och vallar av sten och jord. På sluttande mark utvecklades terrasser som avgränsningar genom långvarigt brukande. Naturligtvis växte här liksom i senare tid odlingsrösen upp kring jordfasta stenar. Alla de här formerna återfinns på den fossila åkermark som besökaren kan ströva omkring i. Bästa tiden för besök är utan tvekan den tidiga våren innan växtligheten kommit igång på allvar. Ibland kan formerna vara svåra att urskilja, men med lite funderande och med kartan i handen upptäcker man snart de oftast 40-90 meter långa och 12-15 meter breda åkerytorna begränsade av sina vallar och terrasser.

Efter undersökningarna på 1970- talet daterades 24 av de kolprover som tagits fram i samband med utgrävningarna i vallar och rösen. Naturligtvis ger de ingen entydig bild av utvecklingen eller uppkomsten av de många gårdarna. De äldsta dateringarna är från stenålder och bronsålder och ger en antydan om tidig och säkerligen tillfällig bosättning på platsen. Mer intressant blir det när man analyserar en rad dateringar alltifrån tiden för Kristi födelse över hela järnåldern och medeltiden. Då får man klart för sig att Sävsjö utan minsta tvekan har en tvåtusenårig odlingskontinuitet och att ett samband troligen finns med de fornlämningar och odlingsrester som finns i andra delar av närområdet. Det skall också tilläggas att man i samband med 1970-talets undersökningar även fann ett tidigare okänt gravfält av järnålderskaraktär inom området.

Låt oss återvända till de gigantiska stenmurarna med miljonstals kubikmeter sten och miljontals arbetstimmar bakom sig. Det skall också nämnas att det finns en stor stentipp invid Sävsjön i områdets norra del. Tänk om den stenröjningen inte kommit till stånd. Troligtvis hade då det fossila åkerområdet varit mycket större än vad som nu är fallet. Å andra sidan har vi säteribildningen att tacka för det som finns kvar.
”Sävsjökomplexet utgör ett kulturarv av mycket stort intresse i både svenskt och internationellt perspektiv.” Så avslutar Lennart Klang sin uppsats om Sävsjö och Granhult i Kronobergsboken 1979–80.

/Lars Thor