(Den här uppsatsen skrev jag 2013 på uppdrag av Uppvidinge kommun. Den ingår i boken Natur och kultur i Uppvidinge som gavs ut av kommunen 2016. Framställningen skiljer sig från den i boken såtillvida att utdrag ur Linnés texter lagts till samtidigt som ett fåtal illustrationer avlägsnats. Jag får också hänvisa till ett inlägg i mars 2013: Glasbruken i Uppvidinge härad – Erik Rosén. Där återges den karta som ingår i Erik Roséns examensarbete från Handelshögskolan i Göteborg 1946.)
Låt oss börja från början. Fråga oss vad Småland är. Ett landskap som långsamt utbildas och tar form under flera tusen år för att stiga fram i de skrivna urkunderna under den tidiga medeltiden. Ett blivande landskap som tar emot sina första invånare sedan inlandsisen vikit undan och dragit sig norrut för tio tusen år sedan.
De första människorna levde av det som naturen hade att erbjuda, av jakt och fiske. De följde vattendragen norrut, och det dröjde fem tusen år innan de nåddes av den nyhet som kallas jordbruk. Då slog de sig till ro och blev efter hand bofasta. Bygden etablerades och spåren efter de första bönderna består framför allt av gravar men också av boplatser. Det handlar om gläntor i ett skogslandskap som från början dominerades av olika sorters lövträd.
Landskapet Småland är ingalunda homogent. Tvärtom innehåller det en mängd naturtyper och sträcker sig från havsnivån vid Östersjökusten till höjder på över trehundra meter i de delar vi kallar för det sydsvenska höglandet. Naturligtvis låg också stora delar av det blivande landskapet under vatten sedan isen dragit sig tillbaka. Den ännu pågående landhöjningen markeras av ett skärgårdslandskap som sträcker sig ända ner till trakten av Kalmar.
Att det här området ändå blev till ett av landets många landskap hänger samman med de revir eller gränser som sannolikt började uppstå redan under förhistorisk tid, under den tid vi kallar järnåldern. I och med att bygder utbildades blev människorna tvungna att börja försvara de områden de lagt beslag på. Troligen ledde den här processen till stark folkökning, som i sin tur dels berodde på förbättrad försörjning, dels på att man skaffade många barn för att trygga tillgången på arbetskraft i det agrara samhället. Det finns tecken som tyder på att järnålderns avslutande tid, den vi kallar vikingatiden, präglades av överbefolkning och att lusten att ge sig ut på haven till stor del hängde samman med den. Samtidigt bildades nya bygder utanför de gamla. Det vi kallar den medeltida kolonisationen börjar på allvar för ungefär tusen år sedan.
Det är mycket givande och intressant att studera utbredningen av fasta fornlämningar från förhistorisk tid i det småländska landskapet. De ger en bild av hur och var bygden etablerades samtidigt som fornlämningar i olika delar av landskapet skiljer sig markant från varandra till utseende och karaktär. Den yngre stenålderns hällkistor finns lite varstans. Bronsålderns mäktiga rösen reser sig vid kusten och i inlandet. Järnålderns mäktiga höggravfält ligger framför allt i Lagans dalgång. Det är knappast fel att påstå att det blivande landskapets föga homogena struktur även återspeglas i det framväxande kulturlandskapet.
Själva begreppet Småland skall tolkas som ”de små landen”, det vill säga landen söder om Linköping och det framväxande svenska rikets kärna. Söder om de små landen hade revirbildningen fullbordats och de blivande danska landskapen Blekinge, Bohuslän, Halland och Skåne framträder även de tidigt i de skrivna urkunderna. Småland blev alltså ett gränslandskap, ett skyddsområde som under senare århundraden fick ta mycket stryk under de stora krigen mellan Danmark och Sverige.
Vid mitten av 1600 talet upphörde karaktären av gränslandskap genom frederna i Brömsebro och Roskilde. De gamla danska landskapen blev svenska. Vid den tiden var naturligtvis landskapet Småland väl etablerat och dess indelning i härader och socknar hade redan en flerhundraårig tradition. Det är speciellt ett av de gamla smålanden som fortsättningsvis tilldrar sig vårt intresse, nämligen Värend.
Smålands judiciella indelning framträder redan under den tidiga medeltiden. Längs kusten återfinns Tjust, Tunalän, Handbörd/Stranda och Möre. Centralt men ändå gränsande mot arvfienden i söder ligger Värend, som i sin tur omges av ett antal ”småland”, av vilka Östbo och Sunnerbo gemensamt benämnes Finnveden. När länsindelningen genomfördes på 1600-talet slog man samman Värend och Sunnerbo till Kronobergs län.
Uppvidinge – härad och kommun
Det gamla smålandet – eller skall vi säga folklandet – Värend indelades i fem härader, nämligen Allbo, Kinnevald, Konga, Norrvidinge och Uppvidinge. Namnet Uppvidinge skall tolkas som ”de övre skogarna” eller ”skogarna i norr”. Om man till att börja med tittar på utbredningen av fasta fornlämningar från förhistorisk tid finner man att det egentligen bara är socknarna Dädesjö och Lenhovda som kan uppvisa påtagliga bevis för att människan skulle varit bofast i Uppvidinge före medeltidens begynnelse för tusen år sedan.
Visst, moränen vilar tungt i skogarna och rikedomen på sten i marken är inte att ta fel på. Det här var inga attraktiva marker för de människor som under mycket lång tid varit bönder och som nu började inse att de gamla förhistoriska markerna inte längre räckte till för försörjningen. En hel del så kallade lösfynd i form av exempelvis stenyxor visar dock att deras förfäder vistats i området för länge sedan och kanske säsongsvis bedrivit jakt och fångst.
Inom häradet utvecklades socknarna vartefter kolonisationen i Uppvidinge tog fart under den tidiga medeltiden. Och troligen gick det undan ordentligt, för redan under 1200-talet står åtskilliga av de nuvarande byarna att finna i urkunderna. Ett bakslag kom omkring 1350 då digerdöden härjade i Europa. Hur starkt det fenomenet påverkade Uppvidinge kan vi bara gissa. Det vi med säkerhet vet är att jordebokföringen under mitten av 1500-talet visar den etablerade bygd som vi i dag känner till namnet.
Under den tidiga medeltiden kom en ny religion in i bilden, kristendomen. Fenomenet gav genast genomslag i kulturlandskapet såtillvida att seden att jordfästa de döda på de gamla gravfälten upphörde. I stället kom kyrkan och kyrkogården att bli samlingsplatsen. Socknen uppstod tillsammans med ett naturligt omland därför att människorna sökte sig till samma kyrka, vanligtvis en mittpunkt i omlandet. Man kan lugnt påstå att detta var det nya samhällets första och dittills största centraliseringsprocess.
Det är ingen tvekan om att socknarna Algutsboda, Ekeberga, Hälleberga, Herråkra, Nottebäck, Åseda och Älghult på allvar växte fram under den tidiga medeltiden. Speciellt den till ytan mycket stora Älghult är intressant såtillvida att den gränsar till den från Emådalen koloniserade socknen Fagerhult i Handbörds härad. Två små land möts, båda socknarna saknar fasta fornlämningar, men ändå anar man här något av en etnisk gräns. Än idag är skillnaden i dialekt påtaglig. Att höra en infödd älghultsbo prata är något helt annat än den dialekt som en infödd högsbybo står för.
Det finns ytterligare ett fenomen i kolonisationsprocessen som är intressant för den som vistas i landskapet och vill ta del av dess bakgrund, nämligen ortnamnen. Man brukar dra slutsatsen att ortnamn som slutar på by, inge, stad, åker, åsa och en hel del andra kan förknippas med förhistoriska trakter medan efterleder som boda, hult, måla, rum, ryd och torp framför allt återfinns i medeltidskoloniserade områden. Prova själv om det stämmer samtidigt som man kan väga ortnamnens förleder på tungan. Handlar det om mansnamn eller företeelser i tiden. Det finns också en lång rad naturnamn som slutar på näs, sjö eller mad.
Det gamla Uppvidinge härad stympades i samband med kommunreformen 1970–71. Kvar blev socknarna Herråkra, Lenhovda, Nottebäck, Åseda och Älghult. De övriga fördelades mellan Lessebo, Nybro och Växjö kommuner. Förutseende nog lät man den nya kommunen behålla det gamla namnet. Det finns bara några få paralleller till detta tänkande i resten av Småland. På det viset blev en tusenårig tradition bevarad på ett – som vi alla hoppas – varaktigt sätt.
Landskapet
Den som färdas i sin snabba bil längs de goda vägarna i Uppvidinge upplever måhända en del av den själ som landskapet har att erbjuda. Men ändå måste man på något sätt komma bort från allfarvägen för att helt och hållet förstå vad det handlar om. Den numera starkt avfolkade landsbygden med ett skogslandskap helt inställt på ekonomi och lönsamhet döljer mycket av de gamla sanningarna. Man måste alltså ta kartan i handen eller ställa in sin GPS på orter mellan vilka de små byvägarna fortfarande talar om hur det förhöll sig en gång i världen. Man måste skaffa sig kunskap och bli observant.
De första kolonisatörerna kom måhända om våren då de under en kommande sommar kunde slå sig ner och känna sig hemma i det stora vida skogslandskapet. De hade måhända med sig något eller några husdjur och förhoppningsvis någon form av utsäde till en blivande åker. Kanske var det rent av så att den plats man kom till under längre eller kortare tid använts som något slags fäbod och därför var väl bekant för de nya inbyggarna. Allt sådant är naturligtvis bara gissningar.
Hursomhelst, den krassa verkligheten kom snart ifatt den ivrige nybyggaren. Virke till hus och redskap fanns runt om honom och om det var så att han ville så sitt utsäde kunde han anordna en svedja där sädeskornen blandades med askan för att senare ge en skaplig skörd. Under tiden gällde det kanske att förlita sig till fisket i de många sjöarna och jakten på de villebråd som kunde uppbringas. Sätten att överleva var många. Det var bara för den företagsamme att pröva dem.
Den första svedjan gav måhända småningom upphov till den första permanenta åkern. I stället för svedjans aska lärde sig bonden att använda husdjurens gödsel som jordförbättring. Men det var gott om sten i backen, oerhört mycket sten. Genom generationer och århundraden levde bonden med detta fenomen och påmindes ständigt om det arbete som låg framför honom. Men det var bara att flytta stenarna, och de flyttades mestadels efter hand till någon jordfast sten som den förste odlaren inte förmått flytta. På så sätt växte odlingsrösena fram på åkrarna. Måhända kördes redan nu en hel del sten bort och lades i stentippar vid sidan av åkern.
Det tog flera hundra år för det här landskapet att växa fram. De spridda gårdarna delades i vissa fall och växte till byar. De små åkrarna blev fler allteftersom befolkningen ökade och det blev fler munnar att mätta. Vid sidan av åkern utvecklades ängen där slåttern och insamlandet av kreaturens vinterfoder ägde rum. Även ängen stenröjdes i viss mån för att spara skördeverktygens eggar.
Man skall komma ihåg att smålandsbonden i skogsbygden aldrig kunnat leva bara av sitt arbete på åker och äng. Redan tidigt utvecklades därför en serie binäringar, alla med skogen som bas. Det är den så kallade nya tidens första dryga trehundra år som den här utvecklingen sker på allvar. Det är alltså i en tid då man upptäckt Amerika och börjat segla jorden runt. Det är en tid då nationalstater uppstår och en lång rad svåra och ödeläggande krig utkämpas på och utanför den europeiska kontinenten. Det är en tid då Sverige går från att vara ett litet land långt ute i periferin till att bli en stormakt. I Uppvidinge hängde man med utan att veta att de riktigt stora omvälvningarna skulle börja komma med industrialiseringen vid 1800-talets mitt.
Med skogen som bas
Lite varstans i den modernt hanterade skogen kan den vetgirige hitta spår av det gamla skogsbruket. Det kan röra sig om järnframställningsplatser, kolbottnar och tjärdalar. De flesta av dem är – liksom de fasta fornlämningarna från förhistorisk tid – kartlagda genom Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering. Det är därför en viktig uppgift för det moderna skogsbruket att i god tid före avverkning och markberedning märka ut eller inhägna de gamla minnesmärkena så att de inte skadas.
Naturligtvis har forskningen kunskap om hur man utvann nyttigheterna genom den gamla tidens hantering av skogen. Men samtidigt måste man säga att ytterst få nu verksamma personer har den praktiska erfarenhet som krävs för att resa en kolmila eller fylla en tjärdal. Enstaka beskrivningar finns i äldre skrifter och urkunder och de viktigaste av dem alla är måhända de iakttagelser som den världsberömde svensken Carl von Linné lämnade efter sig. Visserligen berör de bara till viss del Uppvidinge men man kan lugnt påstå att förhållandena var desamma eller likartade över hela Småland.
Carl von Linné (1707–78) föddes i Råshult och växte upp i det närbelägna Stenbrohult, där fadern var kyrkoherde. Den unge Carls intresse för botaniken mognade tidigt, och efter studier i Växjö etablerade han sig i Uppsala.
Linné är för eftervärlden mest känd för att ha systematiserat växtriket, men hans författarskap rymmer även en lång rad värdefulla kulturhistoriska iakttagelser. Han sändes av rikets ständer ut på resor, av vilka öländska/gotländska resan 1741 och skånska resan 1749 förde honom till de småländska hemtrakterna. Syftet med resorna var att i frihetstidens och merkantilismens samhälle finna de inhemska nyttigheter som kunde ersätta dyra importvaror.
Det landskap som Linné mötte var det landskap som ett antal generationer smålandsbönder långsamt mejslat fram. Vägarna bestod mest av slingrande stigar mellan gårdar och byar, bondens åkrar var små och fyllda med stenrösen. Lövskogen var mer utbredd än nu. Båda resorna genom Småland tar sin början i Vetlanda och Korsberga. Han anländer till Uppvidinge vid nuvarande Lindshammar och fortsätter via Nottebäck till Växjö. Under den första resan vänder han från Växjö till Lenhovda för att därifrån utgå till Kalmar och Öland.
De kulturhistoriska inslagen i resorna är många. Han beskriver järnbruk, han beskriver bondens arbete på åker och äng, han beskriver de viktiga näringarna med framställning av träkol, tjära, beck och pottaska. Allt detta i avsikt att för samtiden påvisa det omfattande småländska näringslivet. För eftervärlden är därför hans iakttagelser ovärderliga. Han möter också 1741 landshövdingen Koskull som vid den tiden tillsammans med kollegan i Kalmar, Staël von Holstein, är i färd med att anlägga Kosta glasbruk.
När Linné avled i Uppsala hade han upplevt tre epoker i den svenska historien. Född och uppvuxen med Karl den XII:s krig och intensivt verksam under frihetstiden fick han på sin ålders höst ta del av den gustavianska tiden. Hans insatser har uppmärksammats över hela världen, och hans lärjungar bidrog starkt till många upptäckter.
För oss är Linné och hans skildringar en viktig inkörsport till förståelsen av och kunskapen om de gamla näringarna i det småländska kulturlandskapet. Här finns en fantastisk tidsbild av hur mångsidig den småländske bonden tvingades vara. Han kunde inte leva av att bruka den magra jorden och hålla sin boskap. Han drygade ut mathållningen med jakt och fiske. Genom att framställa järn, träkol, tjära, beck och pottaska kunde han få de kontanta medel som behövdes till inköp av sådant som gården inte kunde producera. Som vi tidigare sagt var skogen den egentliga basen för den småländska överlevnaden.
Skogen som bränsle: träkol
Skogen betydde även fara. Den faran kunde komma plötsligt genom ett blixtnedslag eller en svedja som gått över styr. Men man lärde sig att tämja och hantera elden. Och man lärde sig framställa det bränsle som behövdes för att smälta järnet, som i sin tur gav såväl inkomster som komplement till gårdens olika redskap.
Bränslet var träkol och det framställdes till att börja med i gropar i marken. Längre fram lärde man sig att resa kolmilan och passa den under ett antal ansvarsfyllda dygn. När man sedan rev milan och tog vara på kolet gällde det att transportera det till beställaren, som från början av 1600-talet var järnbruket. Det gällde att vara varsam eftersom träkol som utsätts för kraftiga skakningar lätt pulvriseras. Transporten skedde därför gärna om vintern efter häst och släde i en ”kolryss”, en stor korg som kunde lyftas av släden vid ankomsten. Det gällde att ta allt tillvara.
Carl von Linné beskriver kolmilan i Öländska och Gotländska resan 1741. Hans exempel är nedskrivet den 19 augusti vid Taberg i Jönköpings län men äger givetvis full giltighet på alla andra ställen där träkol framställdes, således även i Uppvidinge. Lite varstans i skogarna ligger kolbottnarna kvar. Genom de fornminnesinventeringar som genomförts känner vi till de flesta platserna. Men att hitta fram till dem i ett skogslandskap i ständig förändring är inte alltid det lättaste. Har man tur finner man först resterna av kolarens koja i form av en raserad skorsten. Sedan är det bara att söka efter kolbottnen inom en diameter av tio meter från kojan. Kolstybben ger sig lätt tillkänna när man rör om med foten i marken. Man kan också se att granarna som växer här inte trivs särskilt bra. Men låt oss återvända till Linné:
”Kohl-Mijhler sågos allestädes kring Taberget i skogarna, som här således anlades: Man nedgrof i Jorden en ståck af 4 à 5 alnars längd, så at allenast 1 aln kom at stå neder i jorden, men den andra delen rakt upåt. Omkring thenna hiertståcken, såsom omkring sitt centrum, uprättades then största Mijl-veden till 3 à 4 alrs. bred, på alla sidor om ståcken; här åfwan på stäldes den mindre kolweden och på denna den som ännu mindre war, så länge weden räkte, då man emedlertid lämnade et litet hål ifrån öfwersta spetsen af hiertstocken till högsta spetsen af Mijlan. Hela Mijlan betäktes med gransris, jord och torf, som tilpackades helt wäl; härpå nedsläptes elden igenom förenämde hål alt neder til hiertstocken, hwarpå samma hål wäl tiltäptes och man gjorde med en jernstör andrum för elden rundt omkring Mijlan, 1 aln ifrån marken, lagandes altid så at röken kunde gå ut gienom thesse hålen och ej på något annat ställe; När Mijlan brunnit wid pass 14 dagar, och röken förminskat sig, refs Mijlan neder och kålen släktes, at the ej måtte i friska luften åter antändas och brinna till aska. Utur en sådan Mijla fås här ofta 40 à 80 Ryssar kohl, hwar Ryss räknad til 60 korgar.”
Medeltida järnframställning/järnbruken
Konsten att framställa järn går som bekant långt ner i den förhistoriska tiden. Säkerligen hade de bönder som under den tidiga medeltiden koloniserade skogarna i Uppvidinge kunskapen om järnframställningen med sig från sina fäders trakter. De upptäckte sjöarnas rika innehåll vad gäller malm, de lärde sig eller kunde måhända sedan gammalt konsten att ta upp malmen och smälta fram järnet ur den. Det är här den första primitiva framställningen av träkol kommer in i bilden. Träkol ger mycket högre temperatur än ursprungsvaran veden. Och den temperaturen behövdes förvisso.
Ett antal slagghögar från den medeltida järnframställningen har daterats med hjälp av C-14-metoden. Resultaten pekar på omfattande aktivitet i skogarna under 1200-talet och fram till anläggandet av de första järnbruken på 1600-talet. Man kan tala om en koncentrationsprocess som utgår från såväl uppmuntrande statsmakter som initiativ från driftiga företagare. Kolmilorna restes överallt i skogarna och förändrade till stor del det skogslandskap som fick släppa ifrån sig det klenare granvirket. Vid utdelandet av järnbruksprivilegierna såg man till att järnbruken inte låg för tätt och att vart och ett av dem kunde disponera ett tillräckligt stort omland för bränsleförsörjningen, antingen järnbruket ägde skogen eller träffade leveransavtal med andra skogsägare.
Fortfarande var råvaran den malm som hämtades upp från sjöarnas och myrarnas bottnar, målande beskrivet av Carl von Linné. Återigen är citatet från Öländska och Gotländska resan 1741. Den 8 augusti detta år beskriver han verksamheten vid Huseby två mil söder om Växjö, men skildringen skulle även ha kunnat gälla de redan då etablerade järnbruken Klavreström och Sävsjöström i Uppvidinge.
”Järnbruket tog sin malm utur bottnen på den derwid liggande Siön Åsnen, warandes denna siömalmen til skapnad af stora järnhagel, som inuti malmen woro mera löse nästan som en Geodes; Denna malmen wants om wintren på isen, om sommaren på flotta, genom en järnraka, som skrapade honom utur botnen uti ett såll, hwarefter han brukades utan att rostas förut. Flussen eller grönstenen war en mörk spatachtig och med någon skimmer beblandad gråsten, hwilken rostades och hölt lite järn etc. På hwar upsättning gingo 20 fat malm, 2 fat grönsten, 20 tunnor kåhl och på hwart dygn 10 upsättningar. Järnet blef kalbräkt, förnämligast tienligt till Stycken, Grytor, Kackelugnar, Bilar etc.”
Malmupptagningen genom isen och från flottar var naturligtvis inget enkelt arbete, särskilt inte på vintern med det medföljande vattnet rinnande runt fötterna. Likaså transporterna till masugnen, där malmen blandades med kolet och smältes fram och till stora delar formades till gjutjärn. Allt detta krävde starka och uthålliga människor i en tid som saknade alla former av sociala skyddsnät.
Skogen som ytterligare råvara: tjära, beck och pottaska
Alla förstår nu hur bonden i Uppvidinge levde av en serie näringar där arbetet med odling och boskapsskötsel på åker och äng utgjorde en bas. Samtidigt förstår man att livet inte hade kunnat fungera utan samspelet med skogen och vattnet. Jakt och fiske bidrog starkt till försörjningen, järnframställningen medförde måhända kontanta biinkomster. Men det fanns fler näringar som skapade mervärde, framställningen av tjära och beck.
Redan under 1500-talet började man bygga upp stora flottor i Europa. Först ut var engelsmännen tätt följda av spanjorer och andra sjöfarande folk. Överallt skövlades skogar för att skaffa fram virke till de stora segelfartygen, antingen de skulle användas för fredlig handel eller krig. Samtidigt behövde man impregnering, tätning och förstärkning av allt tågvirke. Det är här tjäran kommer in i bilden. Den producerades i stora mängder i Sverige och Finland och inte minst i de småländska skogarna. Den exporterades till de stora sjöfararnationerna. I Uppvidinge finns ett flertal tjärdalar bevarade, minnande om hårt arbete och framtidstro.
I kolmilan var det framför allt gran man använde. När det gäller tjäran duger bara den kådrika tallen. Råvaran kan utvinnas genom användande av stubbar eller som Carl von Linné beskriver saken i sin Skånska resa den 17 maj 1749:
”Tjär-hygget sågs här på tallarna jämte vägen, der furorna på endera sidan, 1 eller 2 quarter öfver jorden, voro först huggne, at man fått deraf en spån så stor som en hand. Här utvittrade kådan, som sedermera årligen afhugges i tunna spånar, så at en furu, som således blifvit mjölkad i 10 år, ändteligen var huggen i hela 3 alnar upåt, dock allenast på ena sidan. Vid tjäru-verkningen märkes, at kärnan på furen lemnas orörd och convex, emedan kärnan ej gifver mycken kåda såsom ytan, och styrker dessutom trädet, at vädret ej så lätt afbryter det samma. Gårtallar och andra lösa tallar tagas icke härtil, utan endast furor. Denna tjär-huggningen tyckes mig ej skada så mycket skogarna, som man sig allmänt föreställer: ty fast än några trän afblåsa, så är dock båtnaden för landtmannen och landet ansenlig, helst på desse orter, der skogen är mer än tilräckelig, och endast eljest användes til svedjor. Blåst och storm afbryter ej så mycket desse tjär-furor, som man allmänt tror, om de inrättas i täta skogar; ändteligen ock, då man räknar den vinst landet får af tallarnes årliga mjölkning i många år och tider, är den ansenligare än någon annor nytta, som kan hämtas af en illa vuxen furu, hälst då landtmannen förbjudes hårdeligen, at ej skada mast-trän eller timmerskogen. Det är lika, på hvad sida och på vad tid furun således hugges, allenast det icke sker om vintertiden; ty vinteren läker såret utan kåda.”
Skildringen är från trakten kring Älmhult, där man ännu för ett par årtionden sedan kunde skåda gamla och förfallna tjärtallar. Men naturligtvis var förhållandena likartade i Uppvidinge, man skar bitar ur tallarna, lät såren läka och kunde sedan återkomma år efter år. När man på 1980-talet åter drog igång en gammal tjärdal i Räveberg, nära det sedan länge nedlagda Björkå glasbruk, använde man sig av stubbar från ett hygge. Av stubbarna sågade och högg man sedan flis till en volym av cirka tre kubikmeter. Var och en kan räkna ut att det handlade om många stubbar och ett styvt arbete för att under tre till fyra dygn få fram några tunnor trögflytande tjära.
”Sedan tjäruveden samlats af furorna, föres den tilsamans klöfvetals, och sedan han väl är torr, brännes till tjära. Tjäre-milan är anlagd på en sluttande backa och utgrafven med en lång däld neder åt backen, i hvilken några smala störar läggas parallelt på botten, at tjäran må råka vägen; härpå fylles tjäru-veden til et par alnar högre än jorden, och först täckes med mossa eller Hypnum, som växer i boke-skogarna, då roten af mossan vändes neder åt, täckes sedan med 3 tvärfingers tjock mo, at icke röken må tränga sig ut. När således är tilstäldt, öpnas och itändes den samma öfverst, straxt täckes denna öppningen igen, och et par pustar, som blåsa genom et hål och dragas såsom i en smedja, gå högst i 2:ne dygn utan uppehåll. På nedersta sidan af tjäru-milan ställes en ho och der nedan för en håla, hvarest tjäran samlas. I denna håla blifver med tjäran mycket surt tjäre-vatten, om veden icke är väl torr. Första gången man bränner en sådan tjäru-mila, lägges granbarr på botten, at jorden icke skall supa, men sedan hon en gång är satt, behöfves det icke mer.”
Tjärdalen placerades alltså i en sluttning och man såg till att produkten snällt rann ner till uppsamlingskärlen. Linné nämner att man när man första gången anlägger en tjärdal också lägger granbarr på bottnen för att tjäran inte skall rinna ner i underlaget. Naturligtvis var det så att tjärdalen användes gång på gång, vilket resulterade i att den ränna som levererade tjäran fick en närmast asfaltliknande botten. Efter några användningar av tjärdalen kunde jorden inte längre ”supa”, som Linné uttrycker saken.
Tjäran förvarades i laggade träkärl och skickades till sina mottagare, ofta via Stockholm. Under 1700-talet talade man i England om ”Stockholm tar”, det vill säga tjära som levererats via den svenska huvudstaden. Det finns inget som motsäger påståendet att de gamla uppvidingeborna var med om att skicka såväl järn som tjära till andra europeiska länder. Och de stod också för en vidarebearbetning, nämligen framställningen av beck.
”Beck kokades af tjäran på följande sätt; en kettel inmuras i jorden så tätt, att icke lågan kan spela omkring sidorna och således antända koket och alt uppbränna; här uti fylles tjäran och kokas, röres ständigt med en sked til dess det blifver afsudet, som merendels går ut på et dygn. Under kokningen måste tjäran väl aktas för regn, ty eljest pöser hon öfver. När tjäran således blifvit fullkokad, öses den uti dertil gjorda skrufvar af granbark. Merendels får man et pund beck efter et klöf tjäru-ved.”
Den som söker gamla platser för kokning av beck letar förgäves. De satte aldrig samma spår i landskapet som kolmilorna och tjärdalarna. Därför får vi vara mycket tacksamma för den skildring Linné lämnar till oss. Samtidigt skall vi veta att det finns ytterligare en skogsprodukt av stor betydelse för fortsättningen, nämligen pottaskan. Den bestod helt enkelt av framför allt lövved som man eldade till aska. Den hade två användningsområden, nämligen för framställning av såpa och som viktig ingrediens vid framställning av glas. Linné säger så här den 15 augusti 1741:
”Producterne uti Cronobergs Lähn äro tjära, Beck, potaska, Bräder, Bielkar, något järn, något säd, litet smör, äfwen något litet koppar och guld.”
Vad gäller de två sistnämnda metallerna tycks Linné ha råkat ut för missförståndet att skriva om Ädelfors utanför Vetlanda i Jönköpings län, men annars är det bara att ta till dig skildringen och säga att den mycket väl stämmer in på det Uppvidinge som tonar fram under 1700-talet: ett fattigt bondelandskap, helt präglat av självhushållning med spannmål och mjölkprodukter men också ett samhälle som visar framfötterna och tar sig vidare. Alla de här näringarna fortsätter att bilda basen i mer än hundra år efter Linné. Sedan kommer industrialismens samhälle. Det är då som järnbruken successivt dör, det är då som glastillverkningen kommer in i bilden och skapar alternativ sysselsättning, det är då som människans villkor gradvis förändras.
I ett förvandlat landskap
Sverige har inte varit i krig sedan 1814, då landet deltog med trupper i Europa under striderna mot Napoleon och erövrade Norge. Vi kan alltså se en mycket långvarig fredsperiod i vår backspegel, en fredsperiod som rymmer hela utvecklingen från ett gammalt agrart samhälle till vad vi möter idag. Under de tvåhundra åren har vi begåvats med allt från ånga över explosionsmotor och elektricitet till gigantiska städer. Om utvecklingstakten under Linnés dagar liknade farten hos en snigel, så motsvarar den idag farten hos ett flygplan. Och fortare och fortare går det….. Man kan också säga att det som på allvar tar fart under det tidiga 1800-talet är en ännu pågående process.
Det handlar i första hand om folkökning, industrialisering och emigration. Vid 1800-talets början uppgick den svenska folkmängden till strax under två och en halv miljoner. Vid 1900-talets början hade den mer än fördubblats till drygt fem miljoner, trots den omfattande emigrationen som medförde en nettoförlust om ungefär en miljon människor. Oj, oj, oj, tänk om alla dessa människor stannat kvar i Sverige. Hur hade det gått då?
Biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, sade att folkökningen berodde på freden, vaccinet och potäterna. Visst, freden skonade människoliv, nya läkemedel stoppade sjukdomar och potatisen skapade redan på 1700-talet en basföda som vi njuter av än idag. Industrialiseringen, som utgick från England, spred sig över Europa med sina idéer och maskiner. I Sverige klev vi småningom på tåget, men det dröjde länge innan de nya idéerna nådde till Uppvidinge i det inre av Småland.
Skiftena och jordbrukets rationalisering
Den snabba folkökningen ställde naturligtvis krav på försörjningskällorna. Överallt i Europa satsade man i första hand på att rationalisera jordbruket. Därigenom friställdes människor som kunde flytta till de växande städerna och bli arbetare i de alltmer raffinerade industrierna. Den samtidigt ökande folkmängden kom med ännu fler krav, vilket i sin tur ledde till den emigrationsvåg som inleddes från Europa.
Här hemma i Sverige var man lika förutseende som på andra håll. I mitten av 1700-talet kom den första skiftesreformen, storskiftet. Den ledde inte till några omfattande förändringar i det kulturlandskap som under århundraden vuxit fram i Uppvidinge. Sedan kom enskiftet, som framför allt berörde Skåne. Det var först genom bestämmelsen om laga skifte 1827 som förutsättningen för det förvandlade landskapet grundlades.
Laga skiftet innebar att innehavet av åker och äng skulle bli en sammanhållen enhet kring gården. Detta medförde i sin tur att man i slättbygderna som exempelvis Östergötland i vissa fall flyttade ut såväl mangårdsbyggnader som ladugårdar och skapade ett landskap som vi än idag kan uppleva när vi färdas igenom det med vår snabba bil. I stället för att de olika gårdarna ligger samlade på en gemensam bytomt är de utkastade liksom klickar i landskapet.
I Uppvidinges skogsbygder fick det laga skiftet inte samma effekt som ute på de stora slätterna. Det begränsade utrymmet, de små och ofta perifera åkrarna, ledde för det mesta till att allt förblev vid det gamla med undantag för en eller annan gård som fick flytta ut till något som tidigare betraktats som utmark. Den som färdas genom Uppvidinge får med andra ord inte alls med sig det intryck som bjudits på andra håll.
Det var dock i samband med laga skiftet som man återigen fick tänka om och ta ett kliv framåt. Det fanns allt fler munnar att mätta och man måste avtvinga de magra åkrarna mer gröda. Följden blev att odlingsrösena ute på åkrarna måste bort, de låg i vägen för det nya landskap som skulle visa vägen in i framtiden. Det var så man skapade de stenmurar som präglar vårt landskap. De lades ofta i de nya gränser som laga skiftet utstakat. Men de lades också utmed de gamla byvägarna. Det var som om det blev väldigt bråttom under 1800-talets andra hälft. Det är då som många av de laga skiftena genomförs i Uppvidinge.
Du som färdas i Uppvidinge kan naturligtvis inte undgå att beskåda de vällagda stenmurarna. Men du upptäcker också att de i viss mån råkat i förfall. Det är ju så med stenmurar som med alla andra byggnadsverk. Om de inte underhålls, så är det ju inte så bra.
Hursomhelst, stenmurarna medförde att miljontals arbetstimmar satsades för att flytta miljontals kubikmeter sten. Allt skedde med muskelkraft från människor och dragdjur. Ett arbete som vi som lever på 2000-talet egentligen inte kan förstå. Ändå skedde den här landskapsomdaningen under en förhållandevis kort tid, under ungefär hundra år, från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Sedan kom vår egen tid, ännu en våg av människor flyttade till städer och samhällen. Landsbygdens avfolkning startade för att accelerera under 1900-talets andra hälft. Det var så vi fick vårt förvandlade landskap.
Stenmuren är inte vilket byggnadsverk som helst. Den måste noga förberedas och den måste ha såväl skickliga utförare som gott om råmaterial. Det senare var naturligtvis inget problem medan de människor som skulle utföra arbetet måste tänka till en smula och skaffa sig den kunskap som behövdes. Alltså kliade man sig i huvudet och konstaterade att sten kommer upp till ytan med tjälen i jorden, något som man lärt sig genom de århundraden då man röjt de första permanenta åkrarna. Följden blev att man grävde ett dike ner till frostfritt djup och fyllde det med sten. Sedan kunde man börja bygga.
Många var med rätta mycket stolta över den stenmurar de byggde. Det finns en småländsk skröna som säger att far i huset efter kvällsmaten uppmanade sina söner att gå ut och bygga vidare, befria åkern från sten och se till att det fanns en god framtid. Det här kan sägas ha börjat på allvar ungefär då Sverige fick landstingen, sina första kommuner och sin tvåkammarriksdag, alltså på 1860-talet.
Sedan man fyllt diket med sten kunde man börja bygga. Det var viktigt att muren blev vacker, så man såg till att sten man lade på sten hade en ”visesida”. Samtidigt var det lika viktigt att stenen hade en ”liggesida” så att den garanterade gott fäste uppåt. Det är lätt att tänka sig den stolthet som uppstod hos de människor som skapade det nya landskapet i Uppvidinge. De utbildade sig själva till yrkesmän efter bästa förstånd samtidigt som de skapade mer åkermark.
Vi får inte glömma att det här var ett sätt att komma vidare, ett sätt att komma ur den relativa fattigdom som trots allt rådde. Man var fortfarande hänvisad till sin självhushållning genom jordbruk och kreatursskötsel. Man kunde fortfarande tända en eller annan kolmila i ett landskap där järnbruken inte längre hade en chans att överleva. Man kunde fortfarande tända en eller annan tjärdal i en omgivning som gick från fartyg med träskrov till fartyg med skrov av järn. I Uppvidinge var det här en brytningstid.
Stenmursbyggandet fortsatte. Men det blev samtidigt en förskräcklig massa sten över när man rev de gamla odlingsrösena. Den stenen körde eller bar man ut till åkrarnas kanter och skapade ”stentippar” av olika dimensioner. En del av stenen gick säkert till vägfyllnader medan ytterligare en del användes till att bygga skorstenarna i de nya mangårdsbyggnader som ofta uppfördes som ett resultat av utflyttning och stigande välstånd. Det finns även många bevis för att överbliven sten kördes ut på sjöarnas vinterisar och blev till såväl gömställen för kräftor som goda abborrgrund.
Efter allt det här arbetet fanns ännu en sak att ta itu med, nämligen de stora jordfasta stenar som blivit kvar i åkern och som de första odlarna aldrig rått på. Till att börja med tog man upp dem med hjälp av hävstänger. Sedan kom stenjätten, en trebent historia som med sitt spel tog upp den med en dubb försedda bumlingen. Stenen fraktades därefter bort med hjälp av en släde och senare med för ändamålet ombyggda lastbilar. Naturligtvis användes ibland även dynamit. Hela det här arbetet avstannade så sakteliga några år efter andra världskrigets slut, och de sista statliga stenröjningsbidragen betalades ut i början av 1960-talet.
Allt det här med odlingsrösen, stenmurar, åkrar med kvarliggande stora stenar och totalröjda åkrar finns att beskåda överallt i Uppvidinge. I det sammanhanget kan man ibland lägga märke till ytterligare en sak, nämligen att 1900-talets stenröjare då och då placerade storstenarna ovanpå tidigare vällagda stenmurar. Genom en ödets ironi har de stora stenarna fått byta plats med de stenar som de första odlarna en gång täckte dem med. Att vistas i det här landskapet blir nästan som att läsa ur en öppen bok.
Migrationen och torpen
Med tanke på den oerhört snabba och omfattande folkökningen under 1800-talet räckte det naturligtvis inte med att rationalisera jordbruket i de gamla byarna. Gårdarna kunde inte klyvas mer än man redan gjort under ett antal århundraden. Det som återstod var antingen att flytta till städernas arbetstillfällen, emigrera till något annat land eller bli torpare på byarnas utmarker. Ofta flyttade man till staden för att tjäna ihop till biljetten innan man drog vidare.
Torp och torpare är förvisso ett begrepp som djupt bitit sig in i våra medvetanden. För många är torpet synonymt med det idylliska sommarstället, den röda stugan och de sedan länge försvunna uthusen. Torpets invånare av idag har måhända dragit in elektricitet, borrat brunn, byggt ordentliga våtutrymmen och anpassat sommarboendet till modern standard. De ursprungliga invånarna hade naturligtvis inget av detta. I bästa fall hade man täckt det ursprungliga jordgolvet med bräder och installerat en kokspis tillverkad på något av de närbelägna järnbruken.
Nu skall man ha klart för sig att det är ytterst få av de gamla torpstugorna som finns kvar i landskapet. De allra flesta har övergivits, rivits, ruttnat bort eller huggits upp och lagts på vedhögen. Likadant är det med de omgivande markerna. De är igenvuxna med stor skog och de är mycket svårt att hitta fram till de gamla torpställena. Naturligtvis följde torparna samma mönster som bönderna gjort i byarna. Mark röjdes, stenrösen byggdes och togs bort, enkla stenmurar omgärdade de små och magra åkrarna. Har man tur kan man finna spåren av en eller annan skorsten eller lokalisera ytor som en gång varit åker.
Torpen i Uppvidinge var många. Hembygdsföreningarna har genom åren gjort en fantastisk insats för att lokalisera de flesta av dem. Samtidigt skall man ha klart för sig att torpen är det gamla agrarsamhällets sista utpost och att kolonisationen kan liknas vid en gigantisk svallvåg. I dess maximala utbredning finns alla torpen med på kartan, men när den dragit sig tillbaka finns bara i bästa fall de gamla bykärnorna kvar.
Mangårdsbyggnaden
Det handlar om ett stort hus i två våningar. Mangårdsbyggnaden, symbolen för det relativa välståndet, bostad för jordbrukaren, hans familj och tjänstefolk.
Ofta planerad som en parstuga med bred dörr, hall och utrymmen åt båda hållen. Två skorstenar, eldstäder både nere och uppe, stort kök som rymde alla som längtade efter mat tre gånger om dagen. Både bostad och arbetsplats. De flesta mangårdsbyggnaderna färdigställdes under 1800-talets andra hälft.
Det här är naturligtvis inte hela sanningen eftersom gården hade ytterligare ett antal byggnader: ladugården, vedboden, brygghuset, jordkällaren, hönshuset och lite annat. Om man ser till konstruktionen, så uppfördes mangårdsbyggnaden i liggande skrätt timmer som hölls samman med träpluggar, dymlingar. Alltså inte en spik i konstruktionen. Ladugården, som ibland var äldre än mangårdsbyggnaden, var kanske uppförd i skiftesverk, det vill säga en konstruktion med upprättstående timmer på visst avstånd och med liggande timmer emellan dem. Inte en spik här heller. Övriga byggnader, som inte behövde samma skydd mot väder och vind, var oftast av enklare konstruktion.
Låt oss titta närmare på mangårdsbyggnaden i ett försök att tolka dess själ. Naturligtvis var inte allt timret nytt. Det hade tagits tillvara från någon äldre byggnad på gården vars utseende vi har föga aning om. Sedan lade man till det virke som behövdes från den egna skogen. Resultatet blev fantastiskt. Kanske för den tidens människor att jämföra med det intryck våra egna barnbarn skulle få om de såg uppförandet av en stor skyskrapa.
Huset har knutar, som höggs in i virket. Vi pratar om knuttimring. Till att börja med var mangårdsbyggnaden ”naken”, timret började långsamt gråna. På taket hade man lagt björknäver med torv över. Skorstenarna, uppförda med stenen från den nyröjda åkern, stack upp och hade i sina nederdelar någon form av krage i material som inte kunde ta eld. Så här såg det ut lång tid framöver ända till dess att sågverken runt om i Uppvidinge kom igång vid slutet av 1800-talet.
Det började med vattenkraft. Lite varstans i vattendragen byggdes sågverk som drevs med stora vattenhjul. Sågklingorna var ett resultat av det tidiga industrisamhället och de fyllde sin uppgift på ett bra sätt när flitiga män drog in timmerstockarna och lade dem tillrätta. Man framställde plankor och bräder till byggnader och andra ändamål. Sedan kom ångkraften. Tack vare ångmaskinerna var man inte längre beroende av vattendragen. Ångsågarna levererade, även de, det virke som behövdes i den fortsatta processen.
I det begynnande 1900-talet kom även oljan in i bilden. Elektriciteten fanns visserligen i sin linda, men den hade på intet sätt ännu nått ut till landsbygden i Uppvidinge. Med oljan följde olika slags motorer, vilka kunde användas till framställning av takspån, ett nytt sätt att täcka taken på mangårdsbyggnader, ladugårdar och andra byggnader. Samtidigt började man se över mangårdsbyggnadernas fasader och knutar. De hade åldrats, de hade grånat. Det ledde till att man försåg dem med brädfodring, ett sätt att skydda dem mot röta. Nu är vi framme runt sekelskiftet 1900.
Det är nu som rödfärgen på allvar kommer in i bilden. Den hade visserligen tidigare använts som impregneringsmedel direkt på timmerfasaderna men fick nu sitt definitiva genomslag. Färgen framställdes av en restprodukt från koppargruvan i Falun, den var egentligen från början ett sätt att impregnera virket, men den kom att tonsätta hela landskapet inte bara i Uppvidinge utan i hela Sverige. De röda stugorna ersatte de grå. Det var som om hela landskapet fick en ny charm.
Samtidigt som fasaderna fick sitt nya utseende började man titta på taken. Torvtaket hade ju många gånger följts av spåntaket eller sticketaket. Nu började man experimentera med nya produkter, med bräder och takpannor av tegel eller betong. Det blev de senare som segrade i nymodighetskampen. De lades på läkt som spikades fast över de gamla takspånen, som i sin tur kan skådas än idag av den som vistas på husets vindsvåning.
Så till fönstren. De är inte påfallande stora, och de har i bästa fall kvar sitt gamla utseende. Till att börja med satte man in enkla fönster, som om vintern kompletterades med innanfönster. Småningom kom de kopplade fönstren, och de fick samma utseende som de gamla. Ytan hos varje fönsterdel gavs oftast sex fält med hjälp av spröjs i trä. Detta berodde i sin tur på att fönsterglaset ännu vid slutet av 1920-talet var munblåst och att det var både svårt och dyrt att framställa stora fönsterrutor. Snickaren fick istället mer arbete och han valde det bästa kärnvirket. Trots det var många av de gamla fönstren uttjänta när den stora renoveringsivern inträdde på 1950-talet. Då bytte man ofta till hela rutor med maskintillverkat glas samtidigt som man installerade centralvärme, moderniserade köken och kanske försåg huset med en veranda i två våningar.
Kyrkor och skolhus
En växande befolkning ställde naturligtvis allt större krav på den viktigaste samlingslokalen, kyrkan. Återigen fanns biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, med i bilden. Han uppmanade församlingarna i sitt stift att uppföra större kyrkor än de gamla medeltida så att alla skulle kunna rymmas under gudstjänsten. Eftervärlden döpte de nya kyrkorna till Tegnérlador och de präglar fortfarande de bygder man färdas igenom.
I Uppvidinge fick uppmaningen genomslag i framför allt Lenhovda och Nottebäck. Kyrkorna i Herråkra och Älghult tillkom före Tegnérs tid. Åseda har sin medeltidskyrka kvar i ombyggt skick. Dessutom finns även en av landets äldsta medeltida träkyrkor kvar i Uppvidinge, nämligen Granhult.
Till kyrkan hörde givetvis prästgården och de ekonomibyggnader som krävdes. Prästernas äldre bostäder ersattes successivt med pampiga timmerbyggnader av samma slag som byarnas mangårdsbyggnader. Fast i vissa fall ännu lite större. Måhända en markering. Dessutom fanns i anslutning till kyrkan de så kallade kyrkstallarna där de tillresande besökarna kunde inkvartera sina hästar under gudstjänsten.
Sverige fick 1842 sin folkskolestadga som i princip innebar skolplikt för alla barn. Naturligtvis blev det lite si eller så med skolgången till att börja med. Man var på många håll skeptisk till nymodigheten och ute på gårdarna och torpen var man knappast villig att släppa iväg barnen alltför länge. De behövdes ju i arbetet. Men så småningom ändrades inställningen, ordentlig undervisning blev regel. Utbildade lärare anställdes. Skolhus och lärarbostäder uppfördes.
Från järn till glas
Under 1800-talets andra hälft blev den småländska järnframställningen, baserad på sjömalm, olönsam. Konkurrensen från Bergslagen och andra trakter där man bröt malmen direkt ur berget blev övermäktig. Järnbruk efter järnbruk lades ner, även i Uppvidinge. I Sävsjöström upphörde verksamheten, i Klavreström levde man vidare genom ändrad inriktning och i Alsterfors övergick man till glasframställning.
Man kan utan överdrift påstå att glas ersatte järn. När inte järnbruken längre frågade efter träkol måste man göra något annat med skogen. Det räckte förvisso inte att såga virke. Istället kom räddningen genom glasbruken, som kunde använda skogsråvaran som den var för att värma upp ugnarna. Och man skall veta att de första stora direkteldade ugnarna var enorma vedslukare, de ville ha mellan tjugo och fyrtio kubikmeter om dygnet. Återigen blev skogen en viktig lokaliseringsfaktor, och glasbruken i Uppvidinge var många.
Glas är egentligen smält sand, men för att få en glasmassa eller mäng som går att bearbeta vid cirka 1200 grader Celsius krävs inblandning av flussmedel som kan vara soda eller pottaska samt stabilisatorer i form av kalk eller, om man ville tillverka kristallglas, blymönja. Sanden måste vara ren och fri från järnföroreningar om man önskar framställa genomskinligt eller vitt glas. Alltså är den bästa sanden ett mineral, nämligen kvarts. Dock kunde man ibland använda vanlig sand från exempelvis sjöstränder. Då fick man ett brunt eller grönt glas som passade alldeles utmärkt till flaskor och buteljer.
Glasbruken i Uppvidinge var av tre slag. De flesta framställde enkelt vardagsvaror som dricksglas, kaffekulor, vaser, skålar och så vidare. De kallas småglasbruk. Några var inriktade på fönsterglas, något som efterfrågades alltmer när de stora mangårdbyggnaderna uppfördes i det avslutande 1800-talet. Det fanns också tillverkare av flaskor och diverse burkar för såväl hemmabruk som tekniskt bruk i exempelvis apoteken.
Glasarbetarens viktigaste verktyg är glasblåsarpipan, ett verktyg med tvåtusenårig tradition. Vid sidan av pipan finns punteln, saxarna, skoporna och så vidare. Glasframställningen var med andra ord ett hantverk som stod sig genom hela industrialiseringsprocessen och fram till våra dagar. Naturligtvis mekaniserades så småningom vissa delar, framför allt framställningen av fönster- och emballageglas.
Fönsterglaset blåstes som en cylinder, kanske upp till två meter hög. Detta förutsatte att glasblåsaren hade en djup grop i hyttgolvet eller placerade sig på en upphöjning. Sedan svängdes pipan fram och tillbaka medan cylindern utvecklades. Till slut knackades cylindern av pipan och ”sprängdes” i båda ändarna med hjälp av glödgad tråd. Cylindern var nu öppen och kunde ”sprängas” på längden med hjälp av ett speciellt glödgat järn. Den nu öppna cylindern lades till slut i en sträckugn, där den i rådande värme föll ut och bildade en platt skiva, som kunde skäras ner till lämpliga fönsterrutor. Den här processen ersattes omkring 1930 med maskiner i nya stora anläggningar.
Buteljer och burkar gick igenom samma mekaniseringsprocess som fönsterglaset. De blåstes till att börja med men maskinerna kom successivt in även här under 1900-talets första årtionden. Skillnaden i jämförelse med fönsterglaset är dock att tillverkningen stannade kvar ute på glasbruken, där speciell utrustning anskaffades för ändamålet.
I Uppvidinge kommun har genom åren funnits inte mindre än 26 glasbruk och glastillverkare. Det äldsta bruket är Johanstorp, som grundades som en filial till Kosta redan 1858. Fem år senare var det dags för Rydefors. I Älghult socken kan vi räkna till inte mindre än 14 glasbruk. I Lenhovda socken har det funnits 9, i Nottebäck 2 och i Åseda 1 glasbruk.
Lenhovda socken:
1. Johanstorp I 1858–87
2. Östervik 1868–1936/1949
3. Bostorp 1872-1915
4. Kylleskruv 1879–87
5. Renshult 1890–90
6. Johanstorp II 1897–1910
7. Hjertsjö 1906–36
8. Värends glasbruk 1936–63
9. Alster Glasstudio 1994–2000
Nottebäck socken:
10. Rosdala 1895–
11. Lindshammar 1905–
Åseda socken:
12. Åseda 1947–77
Älghult socken:
13. Rydefors/Bockaskruv 1863–1970
14. Björkå 1872–1962
15. Kronofors 1873–1928
16. Alsterfors 1886–1980
17. Berghem 1887–1951
18. Idesjö I 1887–1935
19. Långaskruv 1894–97
20. Flöxhult 1896–1910
21. Hofgård 1899–1923
22. Idesjö II/Berghälla 1905–06
23. Älghult 1933–2002
24. Kulla 1936–39
25. Sjöhyttan 1985–
26. Hauges glas 1994–
Vägar och järnvägar
Det vägnät som finns idag har givetvis en lång förhistoria. Ursprungliga vägar och stigar var förbindelseleder mellan byar och bygder och kunde givetvis även användas för längre resor. Det är först med bilarnas inträde i landskapet som frågan ställs på sin spets. 1900-talets två första årtionden gick det väl an att med viss tvekan köra på de gamla byvägarna, men när vi kommer fram till 1930-talet ökade kraven på allvar. Samtidigt kom den ekonomiska krisen efter börskraschen i New York 1929. Den svenska arbetslösheten ledde till en rad byggprojekt. Bland annat startades vägbyggen, och en del av det moderna vägnätet i Uppvidinge går tillbaka till den tiden.
Efter andra världskrigets slut ökade kraven ytterligare. Bilen blev successivt under 1900-talets andra hälft mer och mer var mans egendom samtidigt som kraven på framkomlighet och snabba förflyttningar ökade. Ytterligare en generation vägar byggdes, de är raka och de skär som piskrapp genom landskapet samtidigt som de i vissa fall förlagts utanför tätorterna. Vägarna med numren 23, 37 och 31 är goda exempel på den moderna tid som definitivt fjärmat bilisten från det gamla kulturlandskapet. Därför tål det att upprepas: Lämna huvudstråken och leta upp de gamla förbindelselederna. De finns kvar! Följ dem och upplev det som återstår av det gamla landskapet.
Det finns inte längre något järnvägsnät kvar i Uppvidinge. Men det som en gång fanns betjänade en lång rad orter innan bilismen tog över transporterna. Till Åseda kunde man färdas med smalspårsjärnvägen Växjö – Västervik. Den utgjorde även en viktig förbindelseled järnbruket i Klavreström och glasbruket i Rosdala. Från Växjö kunde man också färdas till Lenhovda, Sävsjöström och Älghult. En del av de gamla järnvägsbankarna är idag attraktiva cykelleder.
——————–
Alla som besöker och stannar i Uppvidinge förstår nu att det man möts av inte alltid har sett ut som det gör idag. Det gamla bondelandskapet finns kvar med sina odlingsrösen och stenmurar. Mangårdsbyggnaderna och förhoppningsvis även ladugårdarna och andra ekonomibyggnader möter den besökare som färdas längs de gamla byvägarna. Kyrkorna vårdas och underhålls av sina församlingar medan prästgårdarna till största del omvandlats till privatbostäder. Skolhus och lärarbostäder finns i vissa fall kvar men har även de fått ändrad funktion. Vi kan besöka platserna där järnbruk och glasbruk en gång gav försörjning åt en växande befolkning. Vi kan också konstatera att en eller annan sträcka av de sedan lång tid nedlagda järnvägarna finns kvar som cykelleder. Vi besöker verkligen ett förvandlat landskap eller skall vi säga ett landskap i ständig förvandling.
/Lars Thor
25 dec 2017
Uppvidinge – en god del av Småland
(Den här uppsatsen skrev jag 2013 på uppdrag av Uppvidinge kommun. Den ingår i boken Natur och kultur i Uppvidinge som gavs ut av kommunen 2016. Framställningen skiljer sig från den i boken såtillvida att utdrag ur Linnés texter lagts till samtidigt som ett fåtal illustrationer avlägsnats. Jag får också hänvisa till ett inlägg i mars 2013: Glasbruken i Uppvidinge härad – Erik Rosén. Där återges den karta som ingår i Erik Roséns examensarbete från Handelshögskolan i Göteborg 1946.)
Låt oss börja från början. Fråga oss vad Småland är. Ett landskap som långsamt utbildas och tar form under flera tusen år för att stiga fram i de skrivna urkunderna under den tidiga medeltiden. Ett blivande landskap som tar emot sina första invånare sedan inlandsisen vikit undan och dragit sig norrut för tio tusen år sedan.
De första människorna levde av det som naturen hade att erbjuda, av jakt och fiske. De följde vattendragen norrut, och det dröjde fem tusen år innan de nåddes av den nyhet som kallas jordbruk. Då slog de sig till ro och blev efter hand bofasta. Bygden etablerades och spåren efter de första bönderna består framför allt av gravar men också av boplatser. Det handlar om gläntor i ett skogslandskap som från början dominerades av olika sorters lövträd.
Landskapet Småland är ingalunda homogent. Tvärtom innehåller det en mängd naturtyper och sträcker sig från havsnivån vid Östersjökusten till höjder på över trehundra meter i de delar vi kallar för det sydsvenska höglandet. Naturligtvis låg också stora delar av det blivande landskapet under vatten sedan isen dragit sig tillbaka. Den ännu pågående landhöjningen markeras av ett skärgårdslandskap som sträcker sig ända ner till trakten av Kalmar.
Att det här området ändå blev till ett av landets många landskap hänger samman med de revir eller gränser som sannolikt började uppstå redan under förhistorisk tid, under den tid vi kallar järnåldern. I och med att bygder utbildades blev människorna tvungna att börja försvara de områden de lagt beslag på. Troligen ledde den här processen till stark folkökning, som i sin tur dels berodde på förbättrad försörjning, dels på att man skaffade många barn för att trygga tillgången på arbetskraft i det agrara samhället. Det finns tecken som tyder på att järnålderns avslutande tid, den vi kallar vikingatiden, präglades av överbefolkning och att lusten att ge sig ut på haven till stor del hängde samman med den. Samtidigt bildades nya bygder utanför de gamla. Det vi kallar den medeltida kolonisationen börjar på allvar för ungefär tusen år sedan.
Det är mycket givande och intressant att studera utbredningen av fasta fornlämningar från förhistorisk tid i det småländska landskapet. De ger en bild av hur och var bygden etablerades samtidigt som fornlämningar i olika delar av landskapet skiljer sig markant från varandra till utseende och karaktär. Den yngre stenålderns hällkistor finns lite varstans. Bronsålderns mäktiga rösen reser sig vid kusten och i inlandet. Järnålderns mäktiga höggravfält ligger framför allt i Lagans dalgång. Det är knappast fel att påstå att det blivande landskapets föga homogena struktur även återspeglas i det framväxande kulturlandskapet.
Själva begreppet Småland skall tolkas som ”de små landen”, det vill säga landen söder om Linköping och det framväxande svenska rikets kärna. Söder om de små landen hade revirbildningen fullbordats och de blivande danska landskapen Blekinge, Bohuslän, Halland och Skåne framträder även de tidigt i de skrivna urkunderna. Småland blev alltså ett gränslandskap, ett skyddsområde som under senare århundraden fick ta mycket stryk under de stora krigen mellan Danmark och Sverige.
Vid mitten av 1600 talet upphörde karaktären av gränslandskap genom frederna i Brömsebro och Roskilde. De gamla danska landskapen blev svenska. Vid den tiden var naturligtvis landskapet Småland väl etablerat och dess indelning i härader och socknar hade redan en flerhundraårig tradition. Det är speciellt ett av de gamla smålanden som fortsättningsvis tilldrar sig vårt intresse, nämligen Värend.
Smålands judiciella indelning framträder redan under den tidiga medeltiden. Längs kusten återfinns Tjust, Tunalän, Handbörd/Stranda och Möre. Centralt men ändå gränsande mot arvfienden i söder ligger Värend, som i sin tur omges av ett antal ”småland”, av vilka Östbo och Sunnerbo gemensamt benämnes Finnveden. När länsindelningen genomfördes på 1600-talet slog man samman Värend och Sunnerbo till Kronobergs län.
Uppvidinge – härad och kommun
Det gamla smålandet – eller skall vi säga folklandet – Värend indelades i fem härader, nämligen Allbo, Kinnevald, Konga, Norrvidinge och Uppvidinge. Namnet Uppvidinge skall tolkas som ”de övre skogarna” eller ”skogarna i norr”. Om man till att börja med tittar på utbredningen av fasta fornlämningar från förhistorisk tid finner man att det egentligen bara är socknarna Dädesjö och Lenhovda som kan uppvisa påtagliga bevis för att människan skulle varit bofast i Uppvidinge före medeltidens begynnelse för tusen år sedan.
Visst, moränen vilar tungt i skogarna och rikedomen på sten i marken är inte att ta fel på. Det här var inga attraktiva marker för de människor som under mycket lång tid varit bönder och som nu började inse att de gamla förhistoriska markerna inte längre räckte till för försörjningen. En hel del så kallade lösfynd i form av exempelvis stenyxor visar dock att deras förfäder vistats i området för länge sedan och kanske säsongsvis bedrivit jakt och fångst.
Inom häradet utvecklades socknarna vartefter kolonisationen i Uppvidinge tog fart under den tidiga medeltiden. Och troligen gick det undan ordentligt, för redan under 1200-talet står åtskilliga av de nuvarande byarna att finna i urkunderna. Ett bakslag kom omkring 1350 då digerdöden härjade i Europa. Hur starkt det fenomenet påverkade Uppvidinge kan vi bara gissa. Det vi med säkerhet vet är att jordebokföringen under mitten av 1500-talet visar den etablerade bygd som vi i dag känner till namnet.
Under den tidiga medeltiden kom en ny religion in i bilden, kristendomen. Fenomenet gav genast genomslag i kulturlandskapet såtillvida att seden att jordfästa de döda på de gamla gravfälten upphörde. I stället kom kyrkan och kyrkogården att bli samlingsplatsen. Socknen uppstod tillsammans med ett naturligt omland därför att människorna sökte sig till samma kyrka, vanligtvis en mittpunkt i omlandet. Man kan lugnt påstå att detta var det nya samhällets första och dittills största centraliseringsprocess.
Det är ingen tvekan om att socknarna Algutsboda, Ekeberga, Hälleberga, Herråkra, Nottebäck, Åseda och Älghult på allvar växte fram under den tidiga medeltiden. Speciellt den till ytan mycket stora Älghult är intressant såtillvida att den gränsar till den från Emådalen koloniserade socknen Fagerhult i Handbörds härad. Två små land möts, båda socknarna saknar fasta fornlämningar, men ändå anar man här något av en etnisk gräns. Än idag är skillnaden i dialekt påtaglig. Att höra en infödd älghultsbo prata är något helt annat än den dialekt som en infödd högsbybo står för.
Det finns ytterligare ett fenomen i kolonisationsprocessen som är intressant för den som vistas i landskapet och vill ta del av dess bakgrund, nämligen ortnamnen. Man brukar dra slutsatsen att ortnamn som slutar på by, inge, stad, åker, åsa och en hel del andra kan förknippas med förhistoriska trakter medan efterleder som boda, hult, måla, rum, ryd och torp framför allt återfinns i medeltidskoloniserade områden. Prova själv om det stämmer samtidigt som man kan väga ortnamnens förleder på tungan. Handlar det om mansnamn eller företeelser i tiden. Det finns också en lång rad naturnamn som slutar på näs, sjö eller mad.
Det gamla Uppvidinge härad stympades i samband med kommunreformen 1970–71. Kvar blev socknarna Herråkra, Lenhovda, Nottebäck, Åseda och Älghult. De övriga fördelades mellan Lessebo, Nybro och Växjö kommuner. Förutseende nog lät man den nya kommunen behålla det gamla namnet. Det finns bara några få paralleller till detta tänkande i resten av Småland. På det viset blev en tusenårig tradition bevarad på ett – som vi alla hoppas – varaktigt sätt.
Landskapet
Den som färdas i sin snabba bil längs de goda vägarna i Uppvidinge upplever måhända en del av den själ som landskapet har att erbjuda. Men ändå måste man på något sätt komma bort från allfarvägen för att helt och hållet förstå vad det handlar om. Den numera starkt avfolkade landsbygden med ett skogslandskap helt inställt på ekonomi och lönsamhet döljer mycket av de gamla sanningarna. Man måste alltså ta kartan i handen eller ställa in sin GPS på orter mellan vilka de små byvägarna fortfarande talar om hur det förhöll sig en gång i världen. Man måste skaffa sig kunskap och bli observant.
De första kolonisatörerna kom måhända om våren då de under en kommande sommar kunde slå sig ner och känna sig hemma i det stora vida skogslandskapet. De hade måhända med sig något eller några husdjur och förhoppningsvis någon form av utsäde till en blivande åker. Kanske var det rent av så att den plats man kom till under längre eller kortare tid använts som något slags fäbod och därför var väl bekant för de nya inbyggarna. Allt sådant är naturligtvis bara gissningar.
Hursomhelst, den krassa verkligheten kom snart ifatt den ivrige nybyggaren. Virke till hus och redskap fanns runt om honom och om det var så att han ville så sitt utsäde kunde han anordna en svedja där sädeskornen blandades med askan för att senare ge en skaplig skörd. Under tiden gällde det kanske att förlita sig till fisket i de många sjöarna och jakten på de villebråd som kunde uppbringas. Sätten att överleva var många. Det var bara för den företagsamme att pröva dem.
Den första svedjan gav måhända småningom upphov till den första permanenta åkern. I stället för svedjans aska lärde sig bonden att använda husdjurens gödsel som jordförbättring. Men det var gott om sten i backen, oerhört mycket sten. Genom generationer och århundraden levde bonden med detta fenomen och påmindes ständigt om det arbete som låg framför honom. Men det var bara att flytta stenarna, och de flyttades mestadels efter hand till någon jordfast sten som den förste odlaren inte förmått flytta. På så sätt växte odlingsrösena fram på åkrarna. Måhända kördes redan nu en hel del sten bort och lades i stentippar vid sidan av åkern.
Det tog flera hundra år för det här landskapet att växa fram. De spridda gårdarna delades i vissa fall och växte till byar. De små åkrarna blev fler allteftersom befolkningen ökade och det blev fler munnar att mätta. Vid sidan av åkern utvecklades ängen där slåttern och insamlandet av kreaturens vinterfoder ägde rum. Även ängen stenröjdes i viss mån för att spara skördeverktygens eggar.
Man skall komma ihåg att smålandsbonden i skogsbygden aldrig kunnat leva bara av sitt arbete på åker och äng. Redan tidigt utvecklades därför en serie binäringar, alla med skogen som bas. Det är den så kallade nya tidens första dryga trehundra år som den här utvecklingen sker på allvar. Det är alltså i en tid då man upptäckt Amerika och börjat segla jorden runt. Det är en tid då nationalstater uppstår och en lång rad svåra och ödeläggande krig utkämpas på och utanför den europeiska kontinenten. Det är en tid då Sverige går från att vara ett litet land långt ute i periferin till att bli en stormakt. I Uppvidinge hängde man med utan att veta att de riktigt stora omvälvningarna skulle börja komma med industrialiseringen vid 1800-talets mitt.
Med skogen som bas
Lite varstans i den modernt hanterade skogen kan den vetgirige hitta spår av det gamla skogsbruket. Det kan röra sig om järnframställningsplatser, kolbottnar och tjärdalar. De flesta av dem är – liksom de fasta fornlämningarna från förhistorisk tid – kartlagda genom Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering. Det är därför en viktig uppgift för det moderna skogsbruket att i god tid före avverkning och markberedning märka ut eller inhägna de gamla minnesmärkena så att de inte skadas.
Naturligtvis har forskningen kunskap om hur man utvann nyttigheterna genom den gamla tidens hantering av skogen. Men samtidigt måste man säga att ytterst få nu verksamma personer har den praktiska erfarenhet som krävs för att resa en kolmila eller fylla en tjärdal. Enstaka beskrivningar finns i äldre skrifter och urkunder och de viktigaste av dem alla är måhända de iakttagelser som den världsberömde svensken Carl von Linné lämnade efter sig. Visserligen berör de bara till viss del Uppvidinge men man kan lugnt påstå att förhållandena var desamma eller likartade över hela Småland.
Carl von Linné (1707–78) föddes i Råshult och växte upp i det närbelägna Stenbrohult, där fadern var kyrkoherde. Den unge Carls intresse för botaniken mognade tidigt, och efter studier i Växjö etablerade han sig i Uppsala.
Linné är för eftervärlden mest känd för att ha systematiserat växtriket, men hans författarskap rymmer även en lång rad värdefulla kulturhistoriska iakttagelser. Han sändes av rikets ständer ut på resor, av vilka öländska/gotländska resan 1741 och skånska resan 1749 förde honom till de småländska hemtrakterna. Syftet med resorna var att i frihetstidens och merkantilismens samhälle finna de inhemska nyttigheter som kunde ersätta dyra importvaror.
Det landskap som Linné mötte var det landskap som ett antal generationer smålandsbönder långsamt mejslat fram. Vägarna bestod mest av slingrande stigar mellan gårdar och byar, bondens åkrar var små och fyllda med stenrösen. Lövskogen var mer utbredd än nu. Båda resorna genom Småland tar sin början i Vetlanda och Korsberga. Han anländer till Uppvidinge vid nuvarande Lindshammar och fortsätter via Nottebäck till Växjö. Under den första resan vänder han från Växjö till Lenhovda för att därifrån utgå till Kalmar och Öland.
De kulturhistoriska inslagen i resorna är många. Han beskriver järnbruk, han beskriver bondens arbete på åker och äng, han beskriver de viktiga näringarna med framställning av träkol, tjära, beck och pottaska. Allt detta i avsikt att för samtiden påvisa det omfattande småländska näringslivet. För eftervärlden är därför hans iakttagelser ovärderliga. Han möter också 1741 landshövdingen Koskull som vid den tiden tillsammans med kollegan i Kalmar, Staël von Holstein, är i färd med att anlägga Kosta glasbruk.
När Linné avled i Uppsala hade han upplevt tre epoker i den svenska historien. Född och uppvuxen med Karl den XII:s krig och intensivt verksam under frihetstiden fick han på sin ålders höst ta del av den gustavianska tiden. Hans insatser har uppmärksammats över hela världen, och hans lärjungar bidrog starkt till många upptäckter.
För oss är Linné och hans skildringar en viktig inkörsport till förståelsen av och kunskapen om de gamla näringarna i det småländska kulturlandskapet. Här finns en fantastisk tidsbild av hur mångsidig den småländske bonden tvingades vara. Han kunde inte leva av att bruka den magra jorden och hålla sin boskap. Han drygade ut mathållningen med jakt och fiske. Genom att framställa järn, träkol, tjära, beck och pottaska kunde han få de kontanta medel som behövdes till inköp av sådant som gården inte kunde producera. Som vi tidigare sagt var skogen den egentliga basen för den småländska överlevnaden.
Skogen som bränsle: träkol
Skogen betydde även fara. Den faran kunde komma plötsligt genom ett blixtnedslag eller en svedja som gått över styr. Men man lärde sig att tämja och hantera elden. Och man lärde sig framställa det bränsle som behövdes för att smälta järnet, som i sin tur gav såväl inkomster som komplement till gårdens olika redskap.
Bränslet var träkol och det framställdes till att börja med i gropar i marken. Längre fram lärde man sig att resa kolmilan och passa den under ett antal ansvarsfyllda dygn. När man sedan rev milan och tog vara på kolet gällde det att transportera det till beställaren, som från början av 1600-talet var järnbruket. Det gällde att vara varsam eftersom träkol som utsätts för kraftiga skakningar lätt pulvriseras. Transporten skedde därför gärna om vintern efter häst och släde i en ”kolryss”, en stor korg som kunde lyftas av släden vid ankomsten. Det gällde att ta allt tillvara.
Carl von Linné beskriver kolmilan i Öländska och Gotländska resan 1741. Hans exempel är nedskrivet den 19 augusti vid Taberg i Jönköpings län men äger givetvis full giltighet på alla andra ställen där träkol framställdes, således även i Uppvidinge. Lite varstans i skogarna ligger kolbottnarna kvar. Genom de fornminnesinventeringar som genomförts känner vi till de flesta platserna. Men att hitta fram till dem i ett skogslandskap i ständig förändring är inte alltid det lättaste. Har man tur finner man först resterna av kolarens koja i form av en raserad skorsten. Sedan är det bara att söka efter kolbottnen inom en diameter av tio meter från kojan. Kolstybben ger sig lätt tillkänna när man rör om med foten i marken. Man kan också se att granarna som växer här inte trivs särskilt bra. Men låt oss återvända till Linné:
”Kohl-Mijhler sågos allestädes kring Taberget i skogarna, som här således anlades: Man nedgrof i Jorden en ståck af 4 à 5 alnars längd, så at allenast 1 aln kom at stå neder i jorden, men den andra delen rakt upåt. Omkring thenna hiertståcken, såsom omkring sitt centrum, uprättades then största Mijl-veden till 3 à 4 alrs. bred, på alla sidor om ståcken; här åfwan på stäldes den mindre kolweden och på denna den som ännu mindre war, så länge weden räkte, då man emedlertid lämnade et litet hål ifrån öfwersta spetsen af hiertstocken till högsta spetsen af Mijlan. Hela Mijlan betäktes med gransris, jord och torf, som tilpackades helt wäl; härpå nedsläptes elden igenom förenämde hål alt neder til hiertstocken, hwarpå samma hål wäl tiltäptes och man gjorde med en jernstör andrum för elden rundt omkring Mijlan, 1 aln ifrån marken, lagandes altid så at röken kunde gå ut gienom thesse hålen och ej på något annat ställe; När Mijlan brunnit wid pass 14 dagar, och röken förminskat sig, refs Mijlan neder och kålen släktes, at the ej måtte i friska luften åter antändas och brinna till aska. Utur en sådan Mijla fås här ofta 40 à 80 Ryssar kohl, hwar Ryss räknad til 60 korgar.”
Medeltida järnframställning/järnbruken
Konsten att framställa järn går som bekant långt ner i den förhistoriska tiden. Säkerligen hade de bönder som under den tidiga medeltiden koloniserade skogarna i Uppvidinge kunskapen om järnframställningen med sig från sina fäders trakter. De upptäckte sjöarnas rika innehåll vad gäller malm, de lärde sig eller kunde måhända sedan gammalt konsten att ta upp malmen och smälta fram järnet ur den. Det är här den första primitiva framställningen av träkol kommer in i bilden. Träkol ger mycket högre temperatur än ursprungsvaran veden. Och den temperaturen behövdes förvisso.
Ett antal slagghögar från den medeltida järnframställningen har daterats med hjälp av C-14-metoden. Resultaten pekar på omfattande aktivitet i skogarna under 1200-talet och fram till anläggandet av de första järnbruken på 1600-talet. Man kan tala om en koncentrationsprocess som utgår från såväl uppmuntrande statsmakter som initiativ från driftiga företagare. Kolmilorna restes överallt i skogarna och förändrade till stor del det skogslandskap som fick släppa ifrån sig det klenare granvirket. Vid utdelandet av järnbruksprivilegierna såg man till att järnbruken inte låg för tätt och att vart och ett av dem kunde disponera ett tillräckligt stort omland för bränsleförsörjningen, antingen järnbruket ägde skogen eller träffade leveransavtal med andra skogsägare.
Fortfarande var råvaran den malm som hämtades upp från sjöarnas och myrarnas bottnar, målande beskrivet av Carl von Linné. Återigen är citatet från Öländska och Gotländska resan 1741. Den 8 augusti detta år beskriver han verksamheten vid Huseby två mil söder om Växjö, men skildringen skulle även ha kunnat gälla de redan då etablerade järnbruken Klavreström och Sävsjöström i Uppvidinge.
”Järnbruket tog sin malm utur bottnen på den derwid liggande Siön Åsnen, warandes denna siömalmen til skapnad af stora järnhagel, som inuti malmen woro mera löse nästan som en Geodes; Denna malmen wants om wintren på isen, om sommaren på flotta, genom en järnraka, som skrapade honom utur botnen uti ett såll, hwarefter han brukades utan att rostas förut. Flussen eller grönstenen war en mörk spatachtig och med någon skimmer beblandad gråsten, hwilken rostades och hölt lite järn etc. På hwar upsättning gingo 20 fat malm, 2 fat grönsten, 20 tunnor kåhl och på hwart dygn 10 upsättningar. Järnet blef kalbräkt, förnämligast tienligt till Stycken, Grytor, Kackelugnar, Bilar etc.”
Malmupptagningen genom isen och från flottar var naturligtvis inget enkelt arbete, särskilt inte på vintern med det medföljande vattnet rinnande runt fötterna. Likaså transporterna till masugnen, där malmen blandades med kolet och smältes fram och till stora delar formades till gjutjärn. Allt detta krävde starka och uthålliga människor i en tid som saknade alla former av sociala skyddsnät.
Skogen som ytterligare råvara: tjära, beck och pottaska
Alla förstår nu hur bonden i Uppvidinge levde av en serie näringar där arbetet med odling och boskapsskötsel på åker och äng utgjorde en bas. Samtidigt förstår man att livet inte hade kunnat fungera utan samspelet med skogen och vattnet. Jakt och fiske bidrog starkt till försörjningen, järnframställningen medförde måhända kontanta biinkomster. Men det fanns fler näringar som skapade mervärde, framställningen av tjära och beck.
Redan under 1500-talet började man bygga upp stora flottor i Europa. Först ut var engelsmännen tätt följda av spanjorer och andra sjöfarande folk. Överallt skövlades skogar för att skaffa fram virke till de stora segelfartygen, antingen de skulle användas för fredlig handel eller krig. Samtidigt behövde man impregnering, tätning och förstärkning av allt tågvirke. Det är här tjäran kommer in i bilden. Den producerades i stora mängder i Sverige och Finland och inte minst i de småländska skogarna. Den exporterades till de stora sjöfararnationerna. I Uppvidinge finns ett flertal tjärdalar bevarade, minnande om hårt arbete och framtidstro.
I kolmilan var det framför allt gran man använde. När det gäller tjäran duger bara den kådrika tallen. Råvaran kan utvinnas genom användande av stubbar eller som Carl von Linné beskriver saken i sin Skånska resa den 17 maj 1749:
”Tjär-hygget sågs här på tallarna jämte vägen, der furorna på endera sidan, 1 eller 2 quarter öfver jorden, voro först huggne, at man fått deraf en spån så stor som en hand. Här utvittrade kådan, som sedermera årligen afhugges i tunna spånar, så at en furu, som således blifvit mjölkad i 10 år, ändteligen var huggen i hela 3 alnar upåt, dock allenast på ena sidan. Vid tjäru-verkningen märkes, at kärnan på furen lemnas orörd och convex, emedan kärnan ej gifver mycken kåda såsom ytan, och styrker dessutom trädet, at vädret ej så lätt afbryter det samma. Gårtallar och andra lösa tallar tagas icke härtil, utan endast furor. Denna tjär-huggningen tyckes mig ej skada så mycket skogarna, som man sig allmänt föreställer: ty fast än några trän afblåsa, så är dock båtnaden för landtmannen och landet ansenlig, helst på desse orter, der skogen är mer än tilräckelig, och endast eljest användes til svedjor. Blåst och storm afbryter ej så mycket desse tjär-furor, som man allmänt tror, om de inrättas i täta skogar; ändteligen ock, då man räknar den vinst landet får af tallarnes årliga mjölkning i många år och tider, är den ansenligare än någon annor nytta, som kan hämtas af en illa vuxen furu, hälst då landtmannen förbjudes hårdeligen, at ej skada mast-trän eller timmerskogen. Det är lika, på hvad sida och på vad tid furun således hugges, allenast det icke sker om vintertiden; ty vinteren läker såret utan kåda.”
Skildringen är från trakten kring Älmhult, där man ännu för ett par årtionden sedan kunde skåda gamla och förfallna tjärtallar. Men naturligtvis var förhållandena likartade i Uppvidinge, man skar bitar ur tallarna, lät såren läka och kunde sedan återkomma år efter år. När man på 1980-talet åter drog igång en gammal tjärdal i Räveberg, nära det sedan länge nedlagda Björkå glasbruk, använde man sig av stubbar från ett hygge. Av stubbarna sågade och högg man sedan flis till en volym av cirka tre kubikmeter. Var och en kan räkna ut att det handlade om många stubbar och ett styvt arbete för att under tre till fyra dygn få fram några tunnor trögflytande tjära.
”Sedan tjäruveden samlats af furorna, föres den tilsamans klöfvetals, och sedan han väl är torr, brännes till tjära. Tjäre-milan är anlagd på en sluttande backa och utgrafven med en lång däld neder åt backen, i hvilken några smala störar läggas parallelt på botten, at tjäran må råka vägen; härpå fylles tjäru-veden til et par alnar högre än jorden, och först täckes med mossa eller Hypnum, som växer i boke-skogarna, då roten af mossan vändes neder åt, täckes sedan med 3 tvärfingers tjock mo, at icke röken må tränga sig ut. När således är tilstäldt, öpnas och itändes den samma öfverst, straxt täckes denna öppningen igen, och et par pustar, som blåsa genom et hål och dragas såsom i en smedja, gå högst i 2:ne dygn utan uppehåll. På nedersta sidan af tjäru-milan ställes en ho och der nedan för en håla, hvarest tjäran samlas. I denna håla blifver med tjäran mycket surt tjäre-vatten, om veden icke är väl torr. Första gången man bränner en sådan tjäru-mila, lägges granbarr på botten, at jorden icke skall supa, men sedan hon en gång är satt, behöfves det icke mer.”
Tjärdalen placerades alltså i en sluttning och man såg till att produkten snällt rann ner till uppsamlingskärlen. Linné nämner att man när man första gången anlägger en tjärdal också lägger granbarr på bottnen för att tjäran inte skall rinna ner i underlaget. Naturligtvis var det så att tjärdalen användes gång på gång, vilket resulterade i att den ränna som levererade tjäran fick en närmast asfaltliknande botten. Efter några användningar av tjärdalen kunde jorden inte längre ”supa”, som Linné uttrycker saken.
Tjäran förvarades i laggade träkärl och skickades till sina mottagare, ofta via Stockholm. Under 1700-talet talade man i England om ”Stockholm tar”, det vill säga tjära som levererats via den svenska huvudstaden. Det finns inget som motsäger påståendet att de gamla uppvidingeborna var med om att skicka såväl järn som tjära till andra europeiska länder. Och de stod också för en vidarebearbetning, nämligen framställningen av beck.
”Beck kokades af tjäran på följande sätt; en kettel inmuras i jorden så tätt, att icke lågan kan spela omkring sidorna och således antända koket och alt uppbränna; här uti fylles tjäran och kokas, röres ständigt med en sked til dess det blifver afsudet, som merendels går ut på et dygn. Under kokningen måste tjäran väl aktas för regn, ty eljest pöser hon öfver. När tjäran således blifvit fullkokad, öses den uti dertil gjorda skrufvar af granbark. Merendels får man et pund beck efter et klöf tjäru-ved.”
Den som söker gamla platser för kokning av beck letar förgäves. De satte aldrig samma spår i landskapet som kolmilorna och tjärdalarna. Därför får vi vara mycket tacksamma för den skildring Linné lämnar till oss. Samtidigt skall vi veta att det finns ytterligare en skogsprodukt av stor betydelse för fortsättningen, nämligen pottaskan. Den bestod helt enkelt av framför allt lövved som man eldade till aska. Den hade två användningsområden, nämligen för framställning av såpa och som viktig ingrediens vid framställning av glas. Linné säger så här den 15 augusti 1741:
”Producterne uti Cronobergs Lähn äro tjära, Beck, potaska, Bräder, Bielkar, något järn, något säd, litet smör, äfwen något litet koppar och guld.”
Vad gäller de två sistnämnda metallerna tycks Linné ha råkat ut för missförståndet att skriva om Ädelfors utanför Vetlanda i Jönköpings län, men annars är det bara att ta till dig skildringen och säga att den mycket väl stämmer in på det Uppvidinge som tonar fram under 1700-talet: ett fattigt bondelandskap, helt präglat av självhushållning med spannmål och mjölkprodukter men också ett samhälle som visar framfötterna och tar sig vidare. Alla de här näringarna fortsätter att bilda basen i mer än hundra år efter Linné. Sedan kommer industrialismens samhälle. Det är då som järnbruken successivt dör, det är då som glastillverkningen kommer in i bilden och skapar alternativ sysselsättning, det är då som människans villkor gradvis förändras.
I ett förvandlat landskap
Sverige har inte varit i krig sedan 1814, då landet deltog med trupper i Europa under striderna mot Napoleon och erövrade Norge. Vi kan alltså se en mycket långvarig fredsperiod i vår backspegel, en fredsperiod som rymmer hela utvecklingen från ett gammalt agrart samhälle till vad vi möter idag. Under de tvåhundra åren har vi begåvats med allt från ånga över explosionsmotor och elektricitet till gigantiska städer. Om utvecklingstakten under Linnés dagar liknade farten hos en snigel, så motsvarar den idag farten hos ett flygplan. Och fortare och fortare går det….. Man kan också säga att det som på allvar tar fart under det tidiga 1800-talet är en ännu pågående process.
Det handlar i första hand om folkökning, industrialisering och emigration. Vid 1800-talets början uppgick den svenska folkmängden till strax under två och en halv miljoner. Vid 1900-talets början hade den mer än fördubblats till drygt fem miljoner, trots den omfattande emigrationen som medförde en nettoförlust om ungefär en miljon människor. Oj, oj, oj, tänk om alla dessa människor stannat kvar i Sverige. Hur hade det gått då?
Biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, sade att folkökningen berodde på freden, vaccinet och potäterna. Visst, freden skonade människoliv, nya läkemedel stoppade sjukdomar och potatisen skapade redan på 1700-talet en basföda som vi njuter av än idag. Industrialiseringen, som utgick från England, spred sig över Europa med sina idéer och maskiner. I Sverige klev vi småningom på tåget, men det dröjde länge innan de nya idéerna nådde till Uppvidinge i det inre av Småland.
Skiftena och jordbrukets rationalisering
Den snabba folkökningen ställde naturligtvis krav på försörjningskällorna. Överallt i Europa satsade man i första hand på att rationalisera jordbruket. Därigenom friställdes människor som kunde flytta till de växande städerna och bli arbetare i de alltmer raffinerade industrierna. Den samtidigt ökande folkmängden kom med ännu fler krav, vilket i sin tur ledde till den emigrationsvåg som inleddes från Europa.
Här hemma i Sverige var man lika förutseende som på andra håll. I mitten av 1700-talet kom den första skiftesreformen, storskiftet. Den ledde inte till några omfattande förändringar i det kulturlandskap som under århundraden vuxit fram i Uppvidinge. Sedan kom enskiftet, som framför allt berörde Skåne. Det var först genom bestämmelsen om laga skifte 1827 som förutsättningen för det förvandlade landskapet grundlades.
Laga skiftet innebar att innehavet av åker och äng skulle bli en sammanhållen enhet kring gården. Detta medförde i sin tur att man i slättbygderna som exempelvis Östergötland i vissa fall flyttade ut såväl mangårdsbyggnader som ladugårdar och skapade ett landskap som vi än idag kan uppleva när vi färdas igenom det med vår snabba bil. I stället för att de olika gårdarna ligger samlade på en gemensam bytomt är de utkastade liksom klickar i landskapet.
I Uppvidinges skogsbygder fick det laga skiftet inte samma effekt som ute på de stora slätterna. Det begränsade utrymmet, de små och ofta perifera åkrarna, ledde för det mesta till att allt förblev vid det gamla med undantag för en eller annan gård som fick flytta ut till något som tidigare betraktats som utmark. Den som färdas genom Uppvidinge får med andra ord inte alls med sig det intryck som bjudits på andra håll.
Det var dock i samband med laga skiftet som man återigen fick tänka om och ta ett kliv framåt. Det fanns allt fler munnar att mätta och man måste avtvinga de magra åkrarna mer gröda. Följden blev att odlingsrösena ute på åkrarna måste bort, de låg i vägen för det nya landskap som skulle visa vägen in i framtiden. Det var så man skapade de stenmurar som präglar vårt landskap. De lades ofta i de nya gränser som laga skiftet utstakat. Men de lades också utmed de gamla byvägarna. Det var som om det blev väldigt bråttom under 1800-talets andra hälft. Det är då som många av de laga skiftena genomförs i Uppvidinge.
Du som färdas i Uppvidinge kan naturligtvis inte undgå att beskåda de vällagda stenmurarna. Men du upptäcker också att de i viss mån råkat i förfall. Det är ju så med stenmurar som med alla andra byggnadsverk. Om de inte underhålls, så är det ju inte så bra.
Hursomhelst, stenmurarna medförde att miljontals arbetstimmar satsades för att flytta miljontals kubikmeter sten. Allt skedde med muskelkraft från människor och dragdjur. Ett arbete som vi som lever på 2000-talet egentligen inte kan förstå. Ändå skedde den här landskapsomdaningen under en förhållandevis kort tid, under ungefär hundra år, från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Sedan kom vår egen tid, ännu en våg av människor flyttade till städer och samhällen. Landsbygdens avfolkning startade för att accelerera under 1900-talets andra hälft. Det var så vi fick vårt förvandlade landskap.
Stenmuren är inte vilket byggnadsverk som helst. Den måste noga förberedas och den måste ha såväl skickliga utförare som gott om råmaterial. Det senare var naturligtvis inget problem medan de människor som skulle utföra arbetet måste tänka till en smula och skaffa sig den kunskap som behövdes. Alltså kliade man sig i huvudet och konstaterade att sten kommer upp till ytan med tjälen i jorden, något som man lärt sig genom de århundraden då man röjt de första permanenta åkrarna. Följden blev att man grävde ett dike ner till frostfritt djup och fyllde det med sten. Sedan kunde man börja bygga.
Många var med rätta mycket stolta över den stenmurar de byggde. Det finns en småländsk skröna som säger att far i huset efter kvällsmaten uppmanade sina söner att gå ut och bygga vidare, befria åkern från sten och se till att det fanns en god framtid. Det här kan sägas ha börjat på allvar ungefär då Sverige fick landstingen, sina första kommuner och sin tvåkammarriksdag, alltså på 1860-talet.
Sedan man fyllt diket med sten kunde man börja bygga. Det var viktigt att muren blev vacker, så man såg till att sten man lade på sten hade en ”visesida”. Samtidigt var det lika viktigt att stenen hade en ”liggesida” så att den garanterade gott fäste uppåt. Det är lätt att tänka sig den stolthet som uppstod hos de människor som skapade det nya landskapet i Uppvidinge. De utbildade sig själva till yrkesmän efter bästa förstånd samtidigt som de skapade mer åkermark.
Vi får inte glömma att det här var ett sätt att komma vidare, ett sätt att komma ur den relativa fattigdom som trots allt rådde. Man var fortfarande hänvisad till sin självhushållning genom jordbruk och kreatursskötsel. Man kunde fortfarande tända en eller annan kolmila i ett landskap där järnbruken inte längre hade en chans att överleva. Man kunde fortfarande tända en eller annan tjärdal i en omgivning som gick från fartyg med träskrov till fartyg med skrov av järn. I Uppvidinge var det här en brytningstid.
Stenmursbyggandet fortsatte. Men det blev samtidigt en förskräcklig massa sten över när man rev de gamla odlingsrösena. Den stenen körde eller bar man ut till åkrarnas kanter och skapade ”stentippar” av olika dimensioner. En del av stenen gick säkert till vägfyllnader medan ytterligare en del användes till att bygga skorstenarna i de nya mangårdsbyggnader som ofta uppfördes som ett resultat av utflyttning och stigande välstånd. Det finns även många bevis för att överbliven sten kördes ut på sjöarnas vinterisar och blev till såväl gömställen för kräftor som goda abborrgrund.
Efter allt det här arbetet fanns ännu en sak att ta itu med, nämligen de stora jordfasta stenar som blivit kvar i åkern och som de första odlarna aldrig rått på. Till att börja med tog man upp dem med hjälp av hävstänger. Sedan kom stenjätten, en trebent historia som med sitt spel tog upp den med en dubb försedda bumlingen. Stenen fraktades därefter bort med hjälp av en släde och senare med för ändamålet ombyggda lastbilar. Naturligtvis användes ibland även dynamit. Hela det här arbetet avstannade så sakteliga några år efter andra världskrigets slut, och de sista statliga stenröjningsbidragen betalades ut i början av 1960-talet.
Allt det här med odlingsrösen, stenmurar, åkrar med kvarliggande stora stenar och totalröjda åkrar finns att beskåda överallt i Uppvidinge. I det sammanhanget kan man ibland lägga märke till ytterligare en sak, nämligen att 1900-talets stenröjare då och då placerade storstenarna ovanpå tidigare vällagda stenmurar. Genom en ödets ironi har de stora stenarna fått byta plats med de stenar som de första odlarna en gång täckte dem med. Att vistas i det här landskapet blir nästan som att läsa ur en öppen bok.
Migrationen och torpen
Med tanke på den oerhört snabba och omfattande folkökningen under 1800-talet räckte det naturligtvis inte med att rationalisera jordbruket i de gamla byarna. Gårdarna kunde inte klyvas mer än man redan gjort under ett antal århundraden. Det som återstod var antingen att flytta till städernas arbetstillfällen, emigrera till något annat land eller bli torpare på byarnas utmarker. Ofta flyttade man till staden för att tjäna ihop till biljetten innan man drog vidare.
Torp och torpare är förvisso ett begrepp som djupt bitit sig in i våra medvetanden. För många är torpet synonymt med det idylliska sommarstället, den röda stugan och de sedan länge försvunna uthusen. Torpets invånare av idag har måhända dragit in elektricitet, borrat brunn, byggt ordentliga våtutrymmen och anpassat sommarboendet till modern standard. De ursprungliga invånarna hade naturligtvis inget av detta. I bästa fall hade man täckt det ursprungliga jordgolvet med bräder och installerat en kokspis tillverkad på något av de närbelägna järnbruken.
Nu skall man ha klart för sig att det är ytterst få av de gamla torpstugorna som finns kvar i landskapet. De allra flesta har övergivits, rivits, ruttnat bort eller huggits upp och lagts på vedhögen. Likadant är det med de omgivande markerna. De är igenvuxna med stor skog och de är mycket svårt att hitta fram till de gamla torpställena. Naturligtvis följde torparna samma mönster som bönderna gjort i byarna. Mark röjdes, stenrösen byggdes och togs bort, enkla stenmurar omgärdade de små och magra åkrarna. Har man tur kan man finna spåren av en eller annan skorsten eller lokalisera ytor som en gång varit åker.
Torpen i Uppvidinge var många. Hembygdsföreningarna har genom åren gjort en fantastisk insats för att lokalisera de flesta av dem. Samtidigt skall man ha klart för sig att torpen är det gamla agrarsamhällets sista utpost och att kolonisationen kan liknas vid en gigantisk svallvåg. I dess maximala utbredning finns alla torpen med på kartan, men när den dragit sig tillbaka finns bara i bästa fall de gamla bykärnorna kvar.
Mangårdsbyggnaden
Det handlar om ett stort hus i två våningar. Mangårdsbyggnaden, symbolen för det relativa välståndet, bostad för jordbrukaren, hans familj och tjänstefolk.
Ofta planerad som en parstuga med bred dörr, hall och utrymmen åt båda hållen. Två skorstenar, eldstäder både nere och uppe, stort kök som rymde alla som längtade efter mat tre gånger om dagen. Både bostad och arbetsplats. De flesta mangårdsbyggnaderna färdigställdes under 1800-talets andra hälft.
Det här är naturligtvis inte hela sanningen eftersom gården hade ytterligare ett antal byggnader: ladugården, vedboden, brygghuset, jordkällaren, hönshuset och lite annat. Om man ser till konstruktionen, så uppfördes mangårdsbyggnaden i liggande skrätt timmer som hölls samman med träpluggar, dymlingar. Alltså inte en spik i konstruktionen. Ladugården, som ibland var äldre än mangårdsbyggnaden, var kanske uppförd i skiftesverk, det vill säga en konstruktion med upprättstående timmer på visst avstånd och med liggande timmer emellan dem. Inte en spik här heller. Övriga byggnader, som inte behövde samma skydd mot väder och vind, var oftast av enklare konstruktion.
Låt oss titta närmare på mangårdsbyggnaden i ett försök att tolka dess själ. Naturligtvis var inte allt timret nytt. Det hade tagits tillvara från någon äldre byggnad på gården vars utseende vi har föga aning om. Sedan lade man till det virke som behövdes från den egna skogen. Resultatet blev fantastiskt. Kanske för den tidens människor att jämföra med det intryck våra egna barnbarn skulle få om de såg uppförandet av en stor skyskrapa.
Huset har knutar, som höggs in i virket. Vi pratar om knuttimring. Till att börja med var mangårdsbyggnaden ”naken”, timret började långsamt gråna. På taket hade man lagt björknäver med torv över. Skorstenarna, uppförda med stenen från den nyröjda åkern, stack upp och hade i sina nederdelar någon form av krage i material som inte kunde ta eld. Så här såg det ut lång tid framöver ända till dess att sågverken runt om i Uppvidinge kom igång vid slutet av 1800-talet.
Det började med vattenkraft. Lite varstans i vattendragen byggdes sågverk som drevs med stora vattenhjul. Sågklingorna var ett resultat av det tidiga industrisamhället och de fyllde sin uppgift på ett bra sätt när flitiga män drog in timmerstockarna och lade dem tillrätta. Man framställde plankor och bräder till byggnader och andra ändamål. Sedan kom ångkraften. Tack vare ångmaskinerna var man inte längre beroende av vattendragen. Ångsågarna levererade, även de, det virke som behövdes i den fortsatta processen.
I det begynnande 1900-talet kom även oljan in i bilden. Elektriciteten fanns visserligen i sin linda, men den hade på intet sätt ännu nått ut till landsbygden i Uppvidinge. Med oljan följde olika slags motorer, vilka kunde användas till framställning av takspån, ett nytt sätt att täcka taken på mangårdsbyggnader, ladugårdar och andra byggnader. Samtidigt började man se över mangårdsbyggnadernas fasader och knutar. De hade åldrats, de hade grånat. Det ledde till att man försåg dem med brädfodring, ett sätt att skydda dem mot röta. Nu är vi framme runt sekelskiftet 1900.
Det är nu som rödfärgen på allvar kommer in i bilden. Den hade visserligen tidigare använts som impregneringsmedel direkt på timmerfasaderna men fick nu sitt definitiva genomslag. Färgen framställdes av en restprodukt från koppargruvan i Falun, den var egentligen från början ett sätt att impregnera virket, men den kom att tonsätta hela landskapet inte bara i Uppvidinge utan i hela Sverige. De röda stugorna ersatte de grå. Det var som om hela landskapet fick en ny charm.
Samtidigt som fasaderna fick sitt nya utseende började man titta på taken. Torvtaket hade ju många gånger följts av spåntaket eller sticketaket. Nu började man experimentera med nya produkter, med bräder och takpannor av tegel eller betong. Det blev de senare som segrade i nymodighetskampen. De lades på läkt som spikades fast över de gamla takspånen, som i sin tur kan skådas än idag av den som vistas på husets vindsvåning.
Så till fönstren. De är inte påfallande stora, och de har i bästa fall kvar sitt gamla utseende. Till att börja med satte man in enkla fönster, som om vintern kompletterades med innanfönster. Småningom kom de kopplade fönstren, och de fick samma utseende som de gamla. Ytan hos varje fönsterdel gavs oftast sex fält med hjälp av spröjs i trä. Detta berodde i sin tur på att fönsterglaset ännu vid slutet av 1920-talet var munblåst och att det var både svårt och dyrt att framställa stora fönsterrutor. Snickaren fick istället mer arbete och han valde det bästa kärnvirket. Trots det var många av de gamla fönstren uttjänta när den stora renoveringsivern inträdde på 1950-talet. Då bytte man ofta till hela rutor med maskintillverkat glas samtidigt som man installerade centralvärme, moderniserade köken och kanske försåg huset med en veranda i två våningar.
Kyrkor och skolhus
En växande befolkning ställde naturligtvis allt större krav på den viktigaste samlingslokalen, kyrkan. Återigen fanns biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, med i bilden. Han uppmanade församlingarna i sitt stift att uppföra större kyrkor än de gamla medeltida så att alla skulle kunna rymmas under gudstjänsten. Eftervärlden döpte de nya kyrkorna till Tegnérlador och de präglar fortfarande de bygder man färdas igenom.
I Uppvidinge fick uppmaningen genomslag i framför allt Lenhovda och Nottebäck. Kyrkorna i Herråkra och Älghult tillkom före Tegnérs tid. Åseda har sin medeltidskyrka kvar i ombyggt skick. Dessutom finns även en av landets äldsta medeltida träkyrkor kvar i Uppvidinge, nämligen Granhult.
Till kyrkan hörde givetvis prästgården och de ekonomibyggnader som krävdes. Prästernas äldre bostäder ersattes successivt med pampiga timmerbyggnader av samma slag som byarnas mangårdsbyggnader. Fast i vissa fall ännu lite större. Måhända en markering. Dessutom fanns i anslutning till kyrkan de så kallade kyrkstallarna där de tillresande besökarna kunde inkvartera sina hästar under gudstjänsten.
Sverige fick 1842 sin folkskolestadga som i princip innebar skolplikt för alla barn. Naturligtvis blev det lite si eller så med skolgången till att börja med. Man var på många håll skeptisk till nymodigheten och ute på gårdarna och torpen var man knappast villig att släppa iväg barnen alltför länge. De behövdes ju i arbetet. Men så småningom ändrades inställningen, ordentlig undervisning blev regel. Utbildade lärare anställdes. Skolhus och lärarbostäder uppfördes.
Från järn till glas
Under 1800-talets andra hälft blev den småländska järnframställningen, baserad på sjömalm, olönsam. Konkurrensen från Bergslagen och andra trakter där man bröt malmen direkt ur berget blev övermäktig. Järnbruk efter järnbruk lades ner, även i Uppvidinge. I Sävsjöström upphörde verksamheten, i Klavreström levde man vidare genom ändrad inriktning och i Alsterfors övergick man till glasframställning.
Man kan utan överdrift påstå att glas ersatte järn. När inte järnbruken längre frågade efter träkol måste man göra något annat med skogen. Det räckte förvisso inte att såga virke. Istället kom räddningen genom glasbruken, som kunde använda skogsråvaran som den var för att värma upp ugnarna. Och man skall veta att de första stora direkteldade ugnarna var enorma vedslukare, de ville ha mellan tjugo och fyrtio kubikmeter om dygnet. Återigen blev skogen en viktig lokaliseringsfaktor, och glasbruken i Uppvidinge var många.
Glas är egentligen smält sand, men för att få en glasmassa eller mäng som går att bearbeta vid cirka 1200 grader Celsius krävs inblandning av flussmedel som kan vara soda eller pottaska samt stabilisatorer i form av kalk eller, om man ville tillverka kristallglas, blymönja. Sanden måste vara ren och fri från järnföroreningar om man önskar framställa genomskinligt eller vitt glas. Alltså är den bästa sanden ett mineral, nämligen kvarts. Dock kunde man ibland använda vanlig sand från exempelvis sjöstränder. Då fick man ett brunt eller grönt glas som passade alldeles utmärkt till flaskor och buteljer.
Glasbruken i Uppvidinge var av tre slag. De flesta framställde enkelt vardagsvaror som dricksglas, kaffekulor, vaser, skålar och så vidare. De kallas småglasbruk. Några var inriktade på fönsterglas, något som efterfrågades alltmer när de stora mangårdbyggnaderna uppfördes i det avslutande 1800-talet. Det fanns också tillverkare av flaskor och diverse burkar för såväl hemmabruk som tekniskt bruk i exempelvis apoteken.
Glasarbetarens viktigaste verktyg är glasblåsarpipan, ett verktyg med tvåtusenårig tradition. Vid sidan av pipan finns punteln, saxarna, skoporna och så vidare. Glasframställningen var med andra ord ett hantverk som stod sig genom hela industrialiseringsprocessen och fram till våra dagar. Naturligtvis mekaniserades så småningom vissa delar, framför allt framställningen av fönster- och emballageglas.
Fönsterglaset blåstes som en cylinder, kanske upp till två meter hög. Detta förutsatte att glasblåsaren hade en djup grop i hyttgolvet eller placerade sig på en upphöjning. Sedan svängdes pipan fram och tillbaka medan cylindern utvecklades. Till slut knackades cylindern av pipan och ”sprängdes” i båda ändarna med hjälp av glödgad tråd. Cylindern var nu öppen och kunde ”sprängas” på längden med hjälp av ett speciellt glödgat järn. Den nu öppna cylindern lades till slut i en sträckugn, där den i rådande värme föll ut och bildade en platt skiva, som kunde skäras ner till lämpliga fönsterrutor. Den här processen ersattes omkring 1930 med maskiner i nya stora anläggningar.
Buteljer och burkar gick igenom samma mekaniseringsprocess som fönsterglaset. De blåstes till att börja med men maskinerna kom successivt in även här under 1900-talets första årtionden. Skillnaden i jämförelse med fönsterglaset är dock att tillverkningen stannade kvar ute på glasbruken, där speciell utrustning anskaffades för ändamålet.
I Uppvidinge kommun har genom åren funnits inte mindre än 26 glasbruk och glastillverkare. Det äldsta bruket är Johanstorp, som grundades som en filial till Kosta redan 1858. Fem år senare var det dags för Rydefors. I Älghult socken kan vi räkna till inte mindre än 14 glasbruk. I Lenhovda socken har det funnits 9, i Nottebäck 2 och i Åseda 1 glasbruk.
Lenhovda socken:
1. Johanstorp I 1858–87
2. Östervik 1868–1936/1949
3. Bostorp 1872-1915
4. Kylleskruv 1879–87
5. Renshult 1890–90
6. Johanstorp II 1897–1910
7. Hjertsjö 1906–36
8. Värends glasbruk 1936–63
9. Alster Glasstudio 1994–2000
Nottebäck socken:
10. Rosdala 1895–
11. Lindshammar 1905–
Åseda socken:
12. Åseda 1947–77
Älghult socken:
13. Rydefors/Bockaskruv 1863–1970
14. Björkå 1872–1962
15. Kronofors 1873–1928
16. Alsterfors 1886–1980
17. Berghem 1887–1951
18. Idesjö I 1887–1935
19. Långaskruv 1894–97
20. Flöxhult 1896–1910
21. Hofgård 1899–1923
22. Idesjö II/Berghälla 1905–06
23. Älghult 1933–2002
24. Kulla 1936–39
25. Sjöhyttan 1985–
26. Hauges glas 1994–
Vägar och järnvägar
Det vägnät som finns idag har givetvis en lång förhistoria. Ursprungliga vägar och stigar var förbindelseleder mellan byar och bygder och kunde givetvis även användas för längre resor. Det är först med bilarnas inträde i landskapet som frågan ställs på sin spets. 1900-talets två första årtionden gick det väl an att med viss tvekan köra på de gamla byvägarna, men när vi kommer fram till 1930-talet ökade kraven på allvar. Samtidigt kom den ekonomiska krisen efter börskraschen i New York 1929. Den svenska arbetslösheten ledde till en rad byggprojekt. Bland annat startades vägbyggen, och en del av det moderna vägnätet i Uppvidinge går tillbaka till den tiden.
Efter andra världskrigets slut ökade kraven ytterligare. Bilen blev successivt under 1900-talets andra hälft mer och mer var mans egendom samtidigt som kraven på framkomlighet och snabba förflyttningar ökade. Ytterligare en generation vägar byggdes, de är raka och de skär som piskrapp genom landskapet samtidigt som de i vissa fall förlagts utanför tätorterna. Vägarna med numren 23, 37 och 31 är goda exempel på den moderna tid som definitivt fjärmat bilisten från det gamla kulturlandskapet. Därför tål det att upprepas: Lämna huvudstråken och leta upp de gamla förbindelselederna. De finns kvar! Följ dem och upplev det som återstår av det gamla landskapet.
Det finns inte längre något järnvägsnät kvar i Uppvidinge. Men det som en gång fanns betjänade en lång rad orter innan bilismen tog över transporterna. Till Åseda kunde man färdas med smalspårsjärnvägen Växjö – Västervik. Den utgjorde även en viktig förbindelseled järnbruket i Klavreström och glasbruket i Rosdala. Från Växjö kunde man också färdas till Lenhovda, Sävsjöström och Älghult. En del av de gamla järnvägsbankarna är idag attraktiva cykelleder.
——————–
Alla som besöker och stannar i Uppvidinge förstår nu att det man möts av inte alltid har sett ut som det gör idag. Det gamla bondelandskapet finns kvar med sina odlingsrösen och stenmurar. Mangårdsbyggnaderna och förhoppningsvis även ladugårdarna och andra ekonomibyggnader möter den besökare som färdas längs de gamla byvägarna. Kyrkorna vårdas och underhålls av sina församlingar medan prästgårdarna till största del omvandlats till privatbostäder. Skolhus och lärarbostäder finns i vissa fall kvar men har även de fått ändrad funktion. Vi kan besöka platserna där järnbruk och glasbruk en gång gav försörjning åt en växande befolkning. Vi kan också konstatera att en eller annan sträcka av de sedan lång tid nedlagda järnvägarna finns kvar som cykelleder. Vi besöker verkligen ett förvandlat landskap eller skall vi säga ett landskap i ständig förvandling.
/Lars Thor