28 feb 2012
Småland och glaset under 1900-talet
Glasframställning är ett hantverk med tvåtusenåriga traditioner. Man brukar säga att glasarbetarens viktigaste verktyg, glasblåsarpipan, började användas vid tiden för Kristi födelse. Romarna spred sedan glastillverkningen genom Europa i spåren av sina erövringståg. I Norden fick hanteringen fast fot under 1500-talet, och i Sverige grundades en lång rad glasbruk under de kommande århundradena. Koncentrationen till Småland, och då främst till landskapets sydöstra del, ägde rum under 1800-talets andra hälft i spåren av den järnbruksdöd som då drabbade landskapet. Det skogrika Småland var en idealisk trakt för glastillverkning eftersom ugnarna slukade stora mängder ved.
En tidsbild
Vid tiden för andra världskrigets utbrott präglades den svenska glastillverkningen av stor mångfald. Mer än femtio glasbruk, de flesta av dem belägna i sydöstra Småland, levererade allt ifrån enklaste hushållsglas till avancerat konstglas till olika marknader såväl hemma som utomlands. Siffran femtio glasbruk är förvisso hög, men då skall man samtidigt komma ihåg att den kunde ha varit ännu högre. Flera tiotals glasbruk hade nämligen lagts ner genom århundradena såväl i Småland som i övriga delar av landet.
Det är ingen tvekan om att det svenska glaset vid tiden för krigsutbrottet hade hunnit uppnå ett mycket gott rykte över stora delar av världen, inte minst genom de insatser som gjorts vid glasbruk som Orrefors, Kosta, Strömbergshyttan och Gullaskruv. Rekryteringen av konstnärer och formgivare under 1900-talets första decennier hade inte bara breddat basen för hela branschen. Formgivarna var förutsättningen för såväl uppnådda framgångar som den nytändning som skulle komma framöver.
Låt oss betrakta tillverkningen vid de drygt femtio svenska glasbruken vid tiden för andra världskrigets utbrott. Vid ett tjugotal av dem hade man i högre eller lägre grad knutit formgivare till sin produktion. Vid åtminstone sju av glasbruken bedrevs fortfarande mer eller mindre renodlad emballageglastillverkning, fyra av dem hade belysningsglas som viktigaste produkt, och två var tillverkare av fönsterglas. Den här fördelningen stod sig, med få undantag, genom hela kriget.
Innan vi går vidare skall vi också konstatera en annan sak, nämligen att glastillverkning inte bara är vackra och ändamålsenliga produkter för vardag och fest. Bakom glastillverkningen finns en verklighet som präglat en stor del av det småländska landskapet, nämligen bruksorterna. Eftersom bränslet i begynnelsen var en viktig lokaliseringsfaktor växte glasbruksorterna upp kring en glashytta som byggts på en plats med goda garantier för framtida vedleveranser. I några fall etablerades glasbruk i anslutning till eller som ersättning för de småländska järnbruk som kom att föra en alltmer tynande tillvaro under 1800-talets andra hälft.
Hyttan var centrum, navet, i det som skulle komma att bli orten. Runt hyttan växte de byggnader fram som behövdes som komplement i den basala tillverkningen: sliperi, gravörverkstad, magasin och så vidare. Utanför hyttområdet byggdes bostäderna för arbetarna. Ibland kunde det röra sig om små enfamiljsbyggnader, ibland om lite större hyreskaserner. En lite pampigare byggnad uppfördes också. Det handlar om disponentbostaden, från vilken ägaren/direktören styrde verksamheten.
Bruksorten var bildad, och med bruksorten kom bruksandan. Den innebar att alla kände alla, man delade varandras bekymmer, och man kunde vara osams på lika villkor. Den gode ägaren var brukspatronen, han som höll hårt i företaget och såg till att alla var sysselsatta. Han insåg förvisso att en god arbetarstam var hans främsta tillgång, och han månade om sin arbetskraft. Egentligen var bruksorten, sammanhållningen och den goda arbetskraften grunden för hela den affärsidé som glastillverkningen byggde på.
Så här såg det ut vid tidens för andra världskrigets utbrott 1939. Bruksorterna hade i många fall vuxit ut till betydande storlek, men de hade kvar sin gamla prägel med utedass, vedbodar och kakelugnar och vedspisar i bostäderna. Glasbruksorterna hade ännu inte ”moderniserats”.
Vi kan också dra in kommunikationerna i den här diskussionen. Järnvägen var fortfarande bruksorternas store transportör av såväl gods som de människor som hade anledning att bege sig till närmaste stad eller måhända ännu längre bort. Bilismen låg ännu i sin linda. Visserligen hade stora delar av Småland fått del av de satsningar i form av vägbyggen som tillkom på initiativ av arbetsmarknadskommissionen i det tidiga 1930-talets kris. Men bilen var ingalunda ännu var mans egendom.
Under kriget
Naturligtvis drabbades glastillverkningen i likhet med andra svenska varuproducenter av de avspärrningar som efterhand blev alltmer påtagliga sedan Tyskland startat sin aggressiva krigspolitik under hösten 1939. Ett av problemen var den sand man varit van vid att importera till den fina glasmassa som utvecklats under flera årtionden. Ett annat problem var givetvis det totala bortfallet av en stor och mycket lönsam exportmarknad.
Men, man repade mod och fortsatte och lyckades trots allt att i princip behålla alla de svenska glasbruk som fanns vid krigsutbrottet. Hur man bar sig åt med det? Jo, svaret på frågan står i stor utsträckning att finna i den produktion man bedrev och de varor som efterfrågades av den inhemska publik som även den hade att rätta sig efter den verklighet som rådde ute i Europa.
Om du letar i dina gömmor eller – kanske hellre i dina farföräldrars gömmor – så finner du en rad produkter som tillverkades vid svenska glasbruk under andra världskriget. I första hand tänker vi på konserveringsburkarna som fick ett stort användningsområde i det kvardröjande självhushållets dagar. Kött, bär och måhända även andra produkter placerade i burkarna behandlades i de konserveringsapparater som fanns i praktiskt taget varje svenskt hem. Matkällarna eller skafferierna var – antingen man bodde i bruksorten nära landsbygden eller i staden – ordentligt fyllda med konserverade livsmedel när hösten satte stopp för odlandet av det vi kallar färska grönsaker och annat.
Var och en förstår nu att den stora efterfrågan på konserveringsburkar betydde oerhört mycket för de svenska glasbrukens fortbestånd. Man kan gå så långt som att påstå att konserveringsburkarna måhända är den viktigaste förklaringen till att de allra flesta glasbruken överlevde andra världskrigets avspärrning. Därför bör du – när du hittar konserveringsburkarna i dina egna eller farföräldrarnas gömmor – betrakta dem som kulturhistoriska klenoder. Dessutom finns tillverkningsortens namn präglat i de flesta av locken. Där kan stå Idesjö, Kosta, Målerås, Surte eller något annat av namnen på den långa rad av glasbruk som bidrog till att dina farföräldrar och en ännu äldre generation trots allt fick den mat de behövde.
Men det fanns även mycket annat av vardagens glasvaror som fortfarande tillverkades manuellt. Det är lätt att konstatera att exempelvis flaskor, burkar, glödlampor, fotogenlampsglas, glas till billyktor och så vidare fanns kvar genom hela andra världskriget. Även fönsterglaset tillverkades länge manuellt men hade vid den här tiden fått ge vika för maskinproducerade glasrutor. En annan stor artikel var pressglaset, en amerikansk 1800-talsuppfinning, som levde kvar ända in på 1950-talet och som försåg praktiskt taget alla svenska hem med billiga glasprodukter.
Samtidigt var det naturligtvis som så att en lång rad produkter fick lov att ”läggas i malpåse” under krigsåren, eftersom de rådande avspärrningarna till största del satte de stopp vi tidigare berört. Samtidigt skall vi konstatera att tillverkningen av allt det här ”nyttoglaset” vi talat om lyckligtvis fortfarande existerade i den kunskapsbank som fanns i form av glasbrukens hantverkare och direktörer. Allt det som under de senaste årtiondena vuxit fram vid sidan av alla traditionella former genom intensiva insatser av kreativa formgivare i intimt samarbete med glasblåsare, slipare, gravörer och andra hantverkare vid glasbruken hade givetvis inte varit förgäves.
Formgivarna var i det avslutande 1930-talet en etablerad yrkeskår. Nya artiklar såg ständigt dagens ljus på en växande marknad. Hushållsartiklar, presentartiklar, renodlat konstglas och – sist men inte minst – servisglas i alla de former. Såväl restaurangerna som hushållen använde till största del svensktillverkade dricksglas i alla de skepnader. Det var mycket av det här som tvingades ner i ”malpåsen” men som senare kunde tas fram för att gå en ny vår till mötes. Men tro för den sakens skull att de kreativa formgivarna gett upp bara för att det rådde krig ute i Europa. Snarare var det så att de fortsatte sitt arbete och bidade den tid som komma skulle.
Den nya tiden och återuppbyggnaden
Våren och sommaren 1945 betydde inte bara slutet för andra världskriget och alla dess fasansfulla upplevelser. Året i fråga betydde också startskottet för den nya tidens glastillverkning. Visst, Europa vaknade upp ur sin mardröm, och mången svensk glasbruksdirektör stod där och gnuggade händerna inför tanken att få återuppta den export som blivit så drastiskt avbruten vid krigsutbrottet 1939.
Men vad var det han gnuggade händerna över? Jo, om han var av det kreativa slaget och insåg att någonting ganska snart behövdes för att ersätta den gamla tillverkningen av flaskor, burkar, glödlampor och annat, så spanade han in i den kommande efterkrigsmarknaden och vad den skulle kunna tänkas vilja ha. Alla – såväl krigförande som icke krigförande länder – insåg att en ny tid stod för dörren och att man i återuppbyggnadens namn skulle tvingas anamma att även glastillverkningen snart skulle komma att uppslukas av industrisamhällets alla maskiner.
Man kan utan överdrift påstå att det egentligen fanns alldeles för många svenska glasbruk vid krigsslutet. För många såtillvida att de flesta av dem hade en hopplöst föråldrad produktion på agendan och många av dem saknade såväl kapital som kreativitet och yrkeskunnande för att möta en ny tid. Visserligen hade ett flertal av dem haft stor export av framför allt restaurangglas före kriget, men frågan var nu om det eller annat som tillverkades skulle fortsätta att attrahera en kommande och återuppbyggd marknad. När det gäller de glasbruk som fortfarande hade enbart emballageglas i sortimentet, så kan man förvisso påstå att de redan nu saknade framtid.
Låt oss exemplifiera med Lindshammar, ett glasbruk som börjat sin långa arbetsdag 1905 och som genom alla år haft en traditionell produktion av restaurangglas, emballageglas och mycket annat. När Lindshammar 1949 fick en ny ledning med Erik Hovhammar i spetsen, så var det enkelt att räkna ut att något måste göras åt saken. Följden blev att en ny och tidigare oprövad formgivare, arkitekten Gunnar Ander, anställdes. Andra tänkte i liknande banor, och man kan lugnt påstå att de kreativa krafter som nu fick härja fritt också lade grunden för att den svenska glashanteringen inte bara överlevde den första efterkrigstiden utan också gavs möjlighet att fungera väl under ytterligare några årtionden.
En annan av de mer betydande aktörerna på marknaden var Eric Åfors. Han hade redan 1916 vid blott tjugo års ålder fått lov att ta hand om Åfors glasbruk sedan fadern, Ernst Johansson, köpt anläggningen. Småningom grundade familjen även en fönsterglashytta, som senare utvecklades till Emmaboda glasverk. 1936 var det dags för nästa steg när Ernst Johansson och Eric Åfors köpte det anrika men då hårt skuldsatta Kosta glasbruk. De tre glasbruken klarade sig på ett lyckligt sätt genom andra världskriget, och 1947 köpte Eric Åfors även Boda glasbruk, mest för de stora skogar som följde med affären. Glasugnarna eldades ju fortfarande med ved, och Eric Åfors resonerade som så att skogen var den bästa bankboken om glastillverkningen av någon anledning skulle gå dåligt.
Eric Åfors övertalade den blott 23-årige civilekonomen Erik Rosén att bli chef för och delägare i Boda glasbruk. Bakgrunden till rekryteringen var att Erik Roséns far, Alfred Rosén, varit den som lotsat Kosta glasbruk genom andra världskrigets alla svårigheter och som vid den här tiden efterträtts av sin äldste son Lennart Rosén. Familjerna Åfors och Rosén hade gamla band som gick tillbaka till 1920-talet, vilket i sin tur betydde att Eric Åfors ville ha en välutbildad person som han kände väl och som dessutom vuxit upp med glaset till att styra och ställa på Boda.
Man kan nog lugnt påstå att Erik Roséns inträde på arenan innebar det mest betydande startskottet för den nya tiden inom svensk glastillverkning. Han insåg nämligen – i likhet med Erik Hovhammar och ytterligare en handfull glasbruksdirektörer – ganska snart att det glas som tillverkades i efterkrigstidens Sverige knappast skulle ha någon framtid hos den ungdomliga publik som var framtidens konsumenter. Efter några år gjorde han därför slag i saken och rekryterade 1953 den blott tjugoårige Erik Höglund till Boda. Därmed var den första grundstenen lagd till det som komma skulle.
Låt oss nu stanna upp ett tag och återigen blicka in i glasbrukssamhällenas många kök och vardagsrum. Fortfarande brann de gamla kakelugnarna och köksspisarna, men även på bostadsfronten var det många som vädrade morgonluft. Den förutseende direktören eller disponenten var därför inte sen att agera. Han såg till att rusta upp brukssamhället i enlighet med de krav som ställdes även på andra håll i vårt avlånga land. Den upprustningen var förutsättningen för att den gamla affärsidén med den goda arbetskraften skulle kunna fortsätta på sitt inslagna spår. De som redan mer eller mindre gett upp och som inte hade ork nog att möta den nya tiden fick se sina brukssamhällen förfalla för att slutligen i många fall gå under.
I Boda, Kosta, Lindshammar, Orrefors, Åfors och några orter till satte man igång för fullt. Arbetsmiljön förbättrades, grusvägar asfalterades, anläggningar för fritidsaktiviteter byggdes. De gamla husen moderniserades, och vedspisarna förpassades till soptippen. Program för egnahem startades, och orterna växte i flera fall ut i koncentriska cirklar från det som var deras upphov, nämligen hyttan. Man såg på detta sätt till att den goda arbetskraften, hantverkarna, förutsättningen för en fortsatt produktion, trivdes och stannade kvar på orten.
Hur hade man då råd med allt detta? Jo, det är ingen hemlighet att de glasbruk som ”hängde med i svängarna” också tjänade ordentligt med pengar under den första efterkrigstiden. Det var de här pengarna man plöjde ner i utbyggnad och trivsel. Det kunde lika gärna ha varit som så att man använt pengarna till att berika ägarna. Men det var man förutseende nog att låta bli. Det var en fråga om socialt ansvar, och detta ansvar hängde framför allt ihop med att efterkrigstidens glasbruksdirektörer också hade sina rötter i brukssamhällena och därmed var väl medvetna om de villkor som rådde. Det är väl därför som man brukar säga att ytterst få personer kunnat samla ihop hyfsat med pengar för egen del genom att driva glasbruk. Kalla det vad man vill, men det sociala ansvaret gjorde att glastillverkningen kunde överleva.
Men, man skall inte tro att den nya tiden var något slags dans på rosor. Den krävde såväl ekonomiskt kunnande som hårda nypor när ett allt mer återuppbyggt Europa började visa framfötterna under 1950-1960-talen. Problemen med föråldrade glasbruk har vi redan berört, och vi kan bara konstatera att skickliga företagsledare fick slita hårt för att lotsa sina respektive skutor i rätt riktning. Snart kom nämligen det maskingjorda servisglaset och andra industriellt tillverkade artiklar på bred front. Tyskar och fransmän satsade hårt, och de hade en marknad i form av den stora befolkning som krävdes för att maskinerna skulle ge rätt sorts lönsamhet.
Men det fanns givetvis även ljusa sidor i det ”elände” som var direktörens vardag. Det handlar om kreativitet och långsiktigt nytänkande i all den röra som fanns i balansräkningar och strävan att visa ”svarta siffror”. Om man ser till Erik Roséns rekrytering av Erik Höglund, så var den inte bara lyckad, den innebar också skärpning hos en och annan konkurrent. Kosta hade redan 1950 anställt Vicke Lindstrand som konstnärlig ledare, och glasbruk som Gullaskruv, Johansfors, Lindshammar och Orrefors var inte sena att svara på utmaningen. Man kan därför med fog påstå att en lång rad småländska glasbruk vid tiden omkring 1960 till fullo svarat upp mot den nya tidens krav, satsat på nydaning och kreativitet och stuckit ut hakan i den snabbt hårdnande utländska konkurrensen.
Det glada 60-talet som varade i femton år
Den störste aktören på marknaden – Eric Åfors – insåg förvisso att han satsat rätt både vad gäller förvärven av sina glasbruk som rekryteringen av kunniga medarbetare, främst Erik Rosén. Han gjorde därför Rosén till chef för ytterligare två av sina anläggningar, nämligen Åfors och Kosta. Det skedde 1958 respektive 1964. Därmed lades ytterligare en grundsten för den fortsatta utvecklingen av hela den samlade svenska glasbranschen.
I det begynnande 1960-talet var – som framgår av tabellen – antalet glasbruk i Småland fortfarande betydande trots det vi tidigare sagt om föråldrad produktion och så vidare. Men utvecklingen gick nu snabbt, och ett stort antal aktörer slogs ut från den alltmer hårdnande marknaden. Kanske var det så att många av de här aktörerna i det längsta höll kvar i sina livsverk. I åtminstone ett par fall var det så. Och härvidlag var det ju i första hand de glasbruk som ännu inte haft egen kraft till förnyelse som drabbades värst. Sålunda försvann exempelvis Flerohopp från arenan 1960, Björkå lades ner 1962, Gadderås 1967 och Alsterbro 1969.
Erik Rosén kunde 1964, med tre glasbruk i ryggen, påbörja nästa fas i det bygge som skulle komma att säkerställa den svenska glashanteringen de närmaste tre decennierna. Det gällde att balansera de farliga tendenserna till sjunkande lönsamhet mot viljan att höja de konstnärliga och utvecklande ambitionerna. Detta betydde i sin tur att 1960-talets glasbruksdirektör måste vara både ekonomiskt sinnad och ha fingertoppskänsla för vad som gick att sälja. Så här i backspegeln måste man måhända tillstå att inte alla direktörer på dåtidens marknad hade den kombinationen i en turbulent tid.
Ett stort problem var givetvis att skapa lönsamhet för de enskilda glasbruk som trots allt fortfarande bar upp den småländska glasindustrin. Orrefors hade visserligen sedan länge dotterglasbruket Sandvik som god leverantör av högklassigt glas, och familjen Åfors var ägare av fyra enheter, av vilka tre nu hade gemensam chef. I övrigt sökte varje enskilt företag behålla uppnådda positioner eller slå sig in på nya vägar i det klimat som rådde. Men det var inte lätt, det gällde att uppbåda maximal småländsk uppfinningsrikedom och klurighet för att hänga med. I det läget kom den första ”utomstående” konsulten, Ulf af Trolle, professor vid Handelshögskolan i Göteborg, in i bilden.
Ulf af Trolle var känd som ”företagsdoktorn” och han var redan i början av 1960-talet känd för sina idéer om stordriftsfördelar inom olika områden av svensk industri. Han engagerades i styrelsen för Emmaboda Glasverk, där han förvisso tillförde branschen en rad goda idéer. Därifrån var inte steget långt till de övriga glasbruken i familjen Åfors ägo, och det var förvisso Ulf af Trolle som låg bakom att Erik Rosén gjordes till chef för Kosta glasbruk 1964. Sedan gick allt av bara farten. Tre manuella glasbruk med samma ägare skulle kunna uppnå stora fördelar genom en sammanslagning. Detta ledde till att Åforsgruppen med glasbruken Kosta, Boda och Åfors slutligt bildades 1969 med Erik Rosén som VD.
Det är i det här läget som ”eländet” i den småländska glasbranschen får sin motvikt eller balans på den andra ändan av gungbrädan. Erik Rosén gick under 1960-1970-talen i spetsen för den förnyelse som behövdes. Men han var förvisso inte ensam även om han nu var den mest betydande aktören på marknaden. Redan innan han tillträtt som chef för Kosta glasbruk hade han rekryterat Bertil Vallien som formgivare på Åfors. Nu fortsatte han på Kosta genom att anställa de tidigare medarbetarna på Pukebergs glasbruk, nämligen paret Ann och Göran Wärff. Sedan fortsatte han med att föra namn som Monica Backström, Rolf Sinnemark, Signe Persson-Melin, Sigurd Persson, Lisa Bauer, Ulrica Hydman-Vallien, Anna Ehrner och Kjell Engman till den nu väletablerade Åforsgruppen.
Konkurrenterna var givetvis inte sena att svar på utmaningen. Orrefors – med gamla anor sedan Edward Halds och Simon Gates dagar – såg till att personligheter som Ingeborg Lundin, Eva Englund, Gunnar Cyrén, Lars Hellsten och några andra fogades till stallet. Även på andra håll svarade man med samma mynt. Christer Sjögren och Gösta Sigvard kom till Lindshammar. Bengt Orup kom till Johansfors. Ja, listan skulle kunna göras betydligt längre.
Man kan utan tvekan sammanfatta den omfattande rekryteringen av formgivare under 1960-1970-talen som så, att svensk glashantering fick den skjuts som behövdes in vår egen moderna tid samtidigt som en rad formgivare inom glaset blev ikoner på bekostnad av såväl en lång rad skickliga hantverkare som ett antal ytterst begåvade företagsledare. Därmed menas att konstglaset och det starkt förnyade bruksglaset visserligen fick sina varumärken i form av glasbruk eller konstellationer av glasbruk men att de enskilda formgivarna ändå på något sätt tilläts framstå som dramats huvudpersoner. Nåja, det skall väl trots allt erkännas att om inte formgivarna kommit in i efterkrigstidens glasbild, så skulle den svenska glasbranschen måhända haft ett tämligen anonymt och snart döende sortiment. Det handlar alltså om ett möte mellan tre parter: företagsledare, hantverkare och formgivare. Var och en av de tre parterna var och är beroende av de andra. Om ett av benen börjar halta får de två övriga uppenbara problem.
Kungen i Glasriket flyttar till Stockholm
Man kan påstå att de småländska glasbruk som fanns kvar under första hälften av 1970-talet också hade småländsk styrning och småländskt kapital i sitt bagage. Men så hände plötsligt något som förde såväl ägarintressen som kapitaltillskott in på ett annat spår. Keramikföretaget Upsala-Ekeby med huvudkontor i Stockholm köpte nämligen Åforsgruppens företag 1975. Därmed flyttades besluten över en betydande del av den småländska glastillverkningen till styrelserum i huvudstaden, och in i bilden kom beslutsfattare som inte hade en aning om hur den gamla goda brukskulturen i Småland fungerade och egentligen borde behandlas. Ungefär samtidigt såldes Orrefors med Sandvik till Incentive, vilket i sin tur medförde att ett antal småländska glasbruksdirektörer fann att deras konkurrenter, de stora glastillverkarna, slitits upp med rötterna och ställt den egna regionen inför en ny konkurrenssituation.
Givetvis stannade man inte här. Åforsgruppen bytte namn till Kosta Boda AB. Året var 1977, och Upsala-Ekeby var fortfarande ägare i en situation, då den keramiska konstindustrin började komma in i sin stora lönsamhetskris. Följden blev att ”glasdelen” i Upsala-Ekeby på allvar började snegla mot ett samgående med den främste konkurrenten, Orrefors, för att därigenom söka uppnå de lönsamhetsfördelar som så väl behövdes i den mördande konkurrens som rådde. Slutet på den historien blev att Kosta Boda AB köpte Orrefors 1979, ett köp som hävdes efter bara några få veckor. De stora glastillverkarna fick gå vidare, var och en på egen hand medan man sökte finna nya lösningar på de problem som alltmer tornade upp sig.
Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och se hur det gick för de övriga småländska glasbruken i den uppkomna situationen. Jo, även andra hade insett stordriftens fördelar, vilket ledde till att fem glasbruk, nämligen Björkshult, Gullaskruv, Målerås, Skruv och Åseda, slog sig samman 1975 och bildade ett helt nytt varumärke, Kronagruppen. Efter ett par relativt lyckosamma år med tillverkning av såväl gjutet som annat glas var marknaden mättad med den sortens produkter, och Kronagruppen gick i konkurs. Följden av den händelsen blev att Björkshult och Åseda lades ner medan Orrefors tog över Gullaskruv och Kosta Boda tog över Målerås och Skruv.
Även en rad andra glasbruk fick problem. Under 1970- talet gick, förutom de två nämnda bruken i Kronagruppen, ytterligare ett antal sitt slutliga öde till mötes. Rydefors lades ner 1970, Elme och Engshyttan likaledes 1970, Ryd 1971, Ruda 1972, Hofmanstorps nya 1977, Ekenäs 1976, Alvesta 1977, Flygsfors och Strömbergshyttan 1979. Alltså rena massakern, skulle man kunna säga. Många stod vid den här tiden upp och ropade på hjälp, och hjälpen kom från staten i form av den gedigna utredningen ”Manuella glasbruk i strukturomvandlig”, som presenterades 1982.
Utredarna konstaterade givetvis, mot bakgrund av en rad historiska fakta och gedigen statistik, att åtgärder måste sättas in om vi över huvud taget skulle ha någon glasnäring kvar i Sverige i framtiden. Ett stödpaket om över trettio miljoner kronor lanserades för rationaliseringar, exportsatsningar, försäljning och mycket annat. Man konstaterade vidare att antalet anställda i den manuella svenska glasindustrin, som vid det här laget var så gott som uteslutande koncentrerad till sydöstra Småland, hade minskat drastiskt, och de siffror som redovisades manade förvisso till eftertanke. År 1965 hade antalet anställda vid samtliga manuella glasbruk uppgått till ca 4000 personer. Redan 1970 hade siffran sjunkit till drygt 3000, och 1979 var antalet nere i drygt 2000. Alltså en halvering av yrkeskåren på femton år!
Man kan lugnt påstå att tankarna på rationaliseringar och anpassning av den manuella glasindustrin till en ny verklighet gett effekt. Produktionsvolymen hade knappast minskat. Snarare var det så att företagna åtgärder i kombination med införande av en rad hjälpmedel gjort vissa yrkesgrupper överflödiga. Genom kontinuerliga vannor och annan teknik kunde man samtidigt förse marknaden med nya och starkt efterfrågade artiklar. Man kan säga att det gamla hantverket fick nödvändiga komplement i en ny tid.
De insatta stödåtgärderna gjorde verkan, och man fick ytterligare hjälp av den mycket stora devalvering som genomfördes i samband med regeringsskiftet 1982. Därigenom gick exporten något av en ny vår till mötes och de kvarvarande glasbruken tycktes vara på rätt väg även om varnande röster höjdes.
Hur det gick sedan
Statens ingripande i den manuella glastillverkningen fick alltså avsedd effekt samtidigt som en starkt bantad bransch sökte sin konsolidering. Det fanns vid det här laget bara en handfull direktörer kvar av den ”gamla stammen” och såväl Erik Hovhammar som Erik Rosén hade i princip lämnat arenan. Erik Hovhammar fortsatte emellertid att tala för den svenska glashanteringen i sin egenskap av riksdagsman och ordförande i näringsutskottet samtidigt som Erik Rosén lämnade ifrån sig av sin erfarenhet som ledamot i styrelsen för Kosta Boda och en lång rad andra företag.
Man kan lugnt påstå att kungen i glasriket vid det här laget släppt de flesta av sina småländska rötter och förlagt huvuddelen av sin verksamhet till Stockholm. I Kosta Boda kom finansmannen Robert Weil in i bilden samtidigt som Orrefors börsnoterades genom sin ägare Incentive. De kvarvarande och från de stora och kapitalstarka ägarna fristående glasbruken inledde en ojämn kamp om de marknadsandelar som stod till buds i en ännu mer hårdnande konkurrenssituation. Egentligen gick ingen av de inblandade parterna segrande ur kampen. I stället tog man upp de gamla trådarna från Ulf af Trolles och Erik Roséns tid. Följden blev att kungen i glasriket i princip flyttade utomlands.
Den stora fusionstanken från slutet av 1970-talet fick sin avslutning drygt tio år senare. Då slogs Orrefors och Kosta Boda samman genom ett uppköp av det danska företaget Royal Copenhagen, som på detta sätt utvidgade sina domäner. Det officiella övertagandet skedde 1990 och mången kännare av den svenska glasbranschen drog något som liknade en lättnadens suck. Den nya konstellationen fick namnet Orrefors Kosta Boda AB. Äntligen en stor och kapitalstark ägare som kunde ro det hela i hamn, men vare sig kritiken eller farhågorna tystnade. Skulle en fusionerad svensk glasindustri kunna stå emot det allt hårdare trycket från resten av den alltmer globaliserade omgivningen? Svaret på frågan väntar vi fortfarande på i skrivande stund.
Ytterligare en sammanslagning skedde under 1990-talet. De fyra glasbruken Bergdala, Rosdala, Skruf och Älghult samlades under en gemensam ägare, nämligen Svenska Glasbruk. Rosdala, som i över 100 år gjort sig känt som ett gediget belysningsglasbruk, lades ner i början av 2000-talet, och Älghult, som under många årtionden i främsta rummet levererat restaurangglas, gick samma öde till mötes. Glasriket krympte snabbt samman i tider då såväl IKEA som andra stora glassäljare övergått till att importera glas från Indien, Kina och andra så kallade låglöneländer.
Resan till glaset 2005
Vi har nu i en kort och översiktlig framställning av den svenska glashanteringens historia under sextio år kommit fram till det som återstår av det en gång så stolta Glasriket. Det som en gång innebar att det var tätt mellan glasbrukens skorstenar och som i sin tur medförde att resenären/besökaren kunde ”fynda glas” i de sekundabodar som växte fram under tiden efter andra världskriget som en form av påtryckning från en begynnande och alltmer bilburen turistström. Sekundabodarna förlades ofta till någon gammal byggnad som bruket inte längre hade någon användning för och som gav den charm som behövdes. Här kunde man plocka till sig det som avsynaren ratat när det färdiga glaset skulle förpackas för distribution till återförsäljarna.
Under 2000-talets första årtionde är situationen lite annorlunda. Visserligen finns glasbrukens butiker kvar, men de har mer fått karaktären av ”varuhus” än sekundabodar. Den alltmer utbredda turismen i sydöstra Småland har lett till kravet på lättillgängliga produkter i kombination med den upplevelse som själva tillverkningen erbjuder. Samtidigt som antalet glasbruk blivit allt mindre har den upplevelse som finns kvar koncentrerats till goda fyndköp, glasblåsning och ”hyttsill”, det senare en företeelse som innebär ett ordentligt kalas med sill, fläsk, isterband, ostkaka och annat på programmet. Man säger att det handlar om en gammal glasblåsartradition, men i själva verket är det en företeelse avsedd att locka fler och penningstarka besökare till glasbruken.
Man brukar säga att glasbruken i sydöstra Småland i det begynnande 2000-talet säljer ungefär femton procent av sin tillverkning direkt vid glasbruken. Femtio procent av tillverkningen exporteras medan de återstående trettiofem procenten utgörs av en hemmamarknad. Det är alltså frågan om att med goda varumärken som bas söka få ut det svenska budskapet på en global marknad till regioner som Europa, USA, Australien och andra delar av jorden. I sanning ingen lätt uppgift även om det svenska glaset fortfarande har ett gott rykte och en bakgrund som förpliktar till nya stordåd.
Låt oss till slut betrakta ”glasbrukskartan” i början av år 2005. Man brukar säga att uppgifter av det här slaget är inaktuella innan de hunnit vidarebefordras till trycket. Men låt oss denna gång hoppas och tro att påståendet är felaktigt.
Orrefors Kosta Boda AB bedriver tillverkning i Orrefors, Kosta, Boda och Åfors. Även det invid Kosta belägna SEA glasbruk kan räknas in i koncernen. Det anrika Sandviks glasbruk i Hovmantorp, som sedan 1920-talet varit dotterglasbruk till Orrefors, lades ner vid årsskiftet 2004/2005.
Om man sedan riktar blickarna mot det som återstår av AB Svenska Glasbruk, så finner man att tillverkning fortfarande bedrivs i Skruf, medan Bergdala inte tycks ha någon särskilt ljus framtid. De båda glasbruken är dock fortfarande i svensk ägo, ett faktum som de delar med glasbruken i Målerås och Nybro. Fortsätter man resan till Lindshammar och Johansfors, så kan man konstatera att båda bedriver tillverkning för fullt men att de har varsin norsk ägare.
Ja, vad säger man? Det återstår inte så mycket av det en gång så stolta glasriket samtidigt som man skall ha klart för sig att man förmodligen nått en nivå som skulle kunna bädda för ett överlevande. Den småländska glastillverkningen har ju i sig själv under så många årtionden varit något av ett eget varumärke, vilket i sin tur borde borga för en lyckosam fortsättning om än i den bantade form vi nu upplever.
Det finns också en annan framtid som vi hittills inte alls berört, nämligen studioglasrörelsen, en företeelse som så mycket annat har sina rötter i USA. Det handlar om glasblåsare som samtidigt är sina egna formgivare och som startat ett stort antal små hyttor lite varstans i landet. I Sverige började det hela under slutet av 1960-talet, och studioglashyttorna kom även till Småland med början på 1970-talet. Sedan har det hela utvecklats såtillvida att sydöstra Småland begåvats med ett antal små hyttor, som i åtminstone ett par fall utvecklats till en bantad form av glasbruk. Det gäller framför allt studioglashyttan invid det gamla och nedlagda glasbruket i Strömbergshyttan samt studioglashyttan i Transjö, likaledes belägen invid ett tidigare välkänt glasbruk. De återstående studioglashyttorna i Småland, kanske med undantag av den glasblåsning som äger rum vid det anrika Pukebergs glasbruk invid Nybro, för i skrivande stund en relativt anonym tillvaro.
Besökaren/turisten som idag reser runt i sydöstra Småland för att fynda glas har förvisso fortfarande mycket att lägga in på sin rutt. Men samtidigt skall man komma ihåg att de brukssamhällen och miljöer som återstår och som man idag möter ser lite annorlunda ut än de brukssamhällen som fanns vid tiden för andra världskrigets utbrott. Inte på ytan, men kanske på djupet. Det är så att de som styr glasbruken i de flesta fall inte bor på orten samtidigt som även en hel del av återstående glasarbetarna råkat ut för begreppet pendling. Men de lever alla i en ny tid och de gör säkert allt som står i deras makt för att bibehålla ett småländskt glashantverk av traditionellt slag. En förhoppning finns från oss alla som älskar hantverksmässigt framställt glas: Må de lyckas!
Lars Thor
Artikeln är skriven 2005 men är inte tidigare publicerad. Den skrevs i en tid då början till slutet för den svenska glasindustrin framstod i klart ljus vid horisonten. Sedan dess har det mesta gått i negativ riktning, vilket i sin tur innebär att den dåtida horisonten nu ligger inför våra fötter. Naturligtvis skall man inte sparka på spillrorna. I stället skall man plocka upp dem, bära in dem i värmen, plåstra om dem och önska dem en god överlevnad.
31 okt 2012
Åfors glasbruk – en färgstark historia
Beskedet var egentligen inte oväntat. Men det medförde trots detta en stor sorg i samhället, bygden och – inte minst – bland de anställda. Åfors glasbruk, grundat 1876, släcks successivt ner under hösten 2012. Att det levde vidare så länge som det gjorde kan nog tillskrivas formgivarna och konstnärerna Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien. Det är deras engagemang, såväl nationellt som internationellt, som gett Åfors en framträdande plats på glasbrukskartan från 1960-talet till våra dagar.
Lagom till 125-årsjubiléet 2001 var vi med om att producera boken Åfors glasbruk – en färgstark historia. Jag skrev de två inledande kapitlen och Margareta skrev kapitlet om Gunnel Sahlin – Gunnel, livsbejakande och linjestark. Margareta stod dessutom för bildurval och layout tillsammans med tryckeriet. Här kommer de två inledningskapitlen. Så välkomna till Åfors före Bertil och Ulrica. Måhända kan vi återkomma till det rika bildmaterialet.
Grunden
Bruksbygden föddes ur skogen. Det var skogen som gav bränslet till de primitiva ugnar som redan under medeltiden smälte fram järnet i sydöstra Småland. Det var tack vare skogen som bönderna överlevde i det karga och stenrika landskapet. De brukade inte bara jorden. De hade även fisket, jakten, boskapsskötseln och järnframställningen.
Tiden gick och den primitiva järnhanteringen, baserad på sjö- och myrmalm, koncentrerades till järnbruk. De hette Klavreström, Orrefors, Flerohopp och mycket annat. Vi är nu framme på 1700-talet, malmupptagningen ur sjöarna fortsätter och böndernas binäringar är bland annat produktion av träkol, tjära och pottaska. Den senare produkten är aska från lövved och den användes till så vitt skilda saker som framställning av tvättmedel och som ingrediens till mängen i glasugnarna.
Krisen kom vid 1800-talets mitt. Konkurrensen från Bergslagen och andra malmproducerande trakter blev för stark. Det lönade sig inte längre att framställa järn av sjömalm. Bland många andra blev bränsleproducenterna lidande när efterfrågan på träkol drastiskt minskade. Det var då något annat kom istället.
Glastillverkningen i Sverige kom på allvar igång under slutet av 1500-talet, och man gjorde glas i Småland redan under 1600-talet. Men det var först med etablerandet av kosta 1742 som näringen fick en fast och varaktig plattform i det karga landskapet. Kosta var länge ensamt, men när järntillverkningen lades ner blev Kosta det moderglasbruk som fick utbilda och lämna ifrån sig arbetskraften.
Nu förstår alla att glashanteringen blev den näring som ersatte järnframställningen. Efter 1850 växer det ena glasbruket efter det andra fram i sydöstra Småland. Under 1870-talet går det allt snabbare. I hela landet anläggs då 23 glasbruk, varav 11 i Småland. Ett av de småländska glasbruken kallas Åfors, och det grundas 1876.
Efterfrågan på glas ökar hela tiden i industrialismens samhälle, och många är de som vågar starta nya företag. Men de flesta måste ge upp. Av de 23 glasbruken från 1870-talet är det bara Åfors och Pukeberg som än idag är verksamma. Att man fortfarande tillverkar glas i Åfors med stor framgång hänger samman med skicklighet, envishet, framsynthet och stor förmåga att rekrytera den rätta sortens medarbetare.
Det var Carl-Albert Fagerlund som tillsammans med bröderna Robert Oscar Fagerlund och Alfred Anders Fagerlund samt svågern Carl Johan Carlsson grundade Åfors glasbruk. Alla fyra var glasblåsarmästare och hade fäder som var glasblåsare. De kom från Ekeberga socken och är ett bra exempel på hur Kosta glasbruk fick släppa ifrån sig dugliga medarbetare när det var dags att starta eget. De hade yrket med sig och visste vad de gjorde. De var beredda att ta de krafttag som behövdes. Men det var med all tydlighet Carl-Albert som bestämde. Han var född 1843, och han kom snabbt att gå under namnet Stor-Kalle.
Startkapitalet var 9.366 kronor och 87 öre. Carl-Albert bidrog med större delen, nämligen 6.412 kronor och 65 öre. De övriga bidrog med resten, Carl Johan Carlsson dock bara med 229 kronor och 13 öre. Hur man fått tag på denna för den här tiden stora summa förtäljer inte källorna.
Man började under de primitiva förhållanden som med våra ögon mätt var regel vid denna tid. Hyttan, en träbyggnad, brann redan 1877, men efter två månader var den åter uppbyggd. Bränslet till ugnarna var här, liksom på andra håll, den ved som levererades av bönderna på trakten. Till att börja med skänktes veden i hopp om framtida betalda leveranser.
Om Stor-Kalle berättas en hel del historier. Han var med all säkerhet en begåvad affärsman med stor pondus, en man som troligen hellre betalade den som pockade på högre lön med brännvin istället för kontant ersättning. Det sägs också att han i sin vidlyftighet kunde ge sig till att såväl beställa extratåg från Kalmar till Emmaboda som att spotta snus ner på parketten på operan i Stockholm. Han ledde arbetet vid Åfors i fyrtio år, en anmärkningsvärt lång tid.
Bevarade räkenskaper visar att värdet av tillverkningen för åren 1876-1878 uppgick till 34.928 kronor och att vinsten för samma period var 2.543 kronor. Åren 1879 och 1880 gick det ännu bättre med närmare 45.000 kronor i tillverkningsvärde vardera året. 1883 löste Stor-Kalle ut sina bröder och svågern från bruket för 14.000 kronor. Pengarna lär han ha lånat ihop av bönderna i trakten genom att frikostigt bjuda på mat och brännvin.
Först 1911 bildades aktiebolag och Stor-Kalle tog in sin son, en måg och en doktor Fliser som delägare. Som den affärsman han måste ha varit insåg han måhända att detta var bästa formen för fortsatt drift. Den hårdföre Stor-Kalle, som 1906 förbjöd bildandet av fackförening och som lade ner driften i protest mot arbetarnas vilja att strida för bättre villkor, började dessutom bli till åren. Bruket var nergånget och 1916 sålde Stor-Kalle sitt livsverk, 73 år gammal.
Köpare var Ernst Johansson. Han betalade omkring 150.000 kronor för hytta, sliperi, kvarn och jordbruk. Det fanns också sju bostadsfastigheter med i uppgörelsen. Att köpa och driva ett glasbruk mitt under brinnande världskrig var förvisso ett vågspel, men Ernst Johansson hade erfarenheter från ett annat glasbruk, nämligen Hofgård i Älghults socken. Där tillverkades fönsterglas, och det bruket hade kommit i hans ägo genom köp vid en exekutiv auktion 1912.
Eric Johansson, son till Ernst, var född 1896. Han var alltså helt ung när han redan 1913 gjordes till bokhållare på Hofgård efter studier i Kalmar och Stockholm. Det var också Eric, som fick ta huvudansvaret för Åfors glasbruk efter köpet 1916. Det sägs att pappa Ernst tog med sig sin i ekonomiska ting förfarne son för att se till hur det stod till ekonomiskt i Åfors. Efter genomgång av böckerna lär Eric ha sagt som det var, nämligen att det stod illa till. Då lär fadern ha yttrat att ”om du är en sådan tusan till kännare, så får du också ta hand om bruket”. Och så blev det.
Eftersom Ernst Johansson bland mycket annat var virkeshandlare var det naturligt för honom att se det stora värdet i skogsegendomar. Det var ett synsätt som sonen Eric tog till sig. På Hofgård fanns stora skogstillgångar som snabbt steg i värde under första världskriget. Det var av allt att döma härifrån pengarna hämtades när det var dags att köpa Åfors.
Den unge brukspatronen Eric Johansson hade med all sannolikhet ingen lätt uppgift. Att föregångaren Stor-Kalle med sin fackföreningsfientliga attityd dessutom jagat den mest kunniga arbetskraften på flykten gjorde saken ännu svårare. För övrigt fanns ytterligare mellan tio och femton glasbruk inom tre mils avstånd. Var och en kan förstå att det inte var lätt att locka yrkeskunnigt folk från goda villkor till sämre. Men allt avlöpte väl, nödvändiga investeringar genomfördes, och glasbrukets dåliga rykte förbättrades stadigt. Allt detta är en historia som vi skall återkomma till längre fram.
Produktionen
De flesta svenska och småländska glasbruk gjorde egentligen i stort sett samma saker innan formgivarna kom in i bilden. Det var bruksglas, burkar, flaskor, kaffekulor, ja det handlade om det som vanligt folk behövde i sin vardag. Vissa bruk gjorde även fönsterglas. Så var det när Stor-Kalle styrde och så var det när Eric Johansson tog över. Att sälja glaset vid den här tiden var inte heller helt lätt. Mycket distribuerades av glasknallar, det vill säga vandrande handlare som köpte sitt glas vid bruket och förde det ut till kunderna på dåliga – eller med våra mått – närmast obefintliga vägar.
I slutet av 1800-talet blev allt fler förhållandevis rika i Sverige. Detta medförde bland mycket annat att efterfrågan på slipat kristallglas ökade. I Åfors följde man – även om det var en smula sent – de trender som låg i tiden. 1921 framställdes det första kristallglaset, vilket innebär att blymönja blandades i mängen för att åstadkomma ett glas som var tungt, lämnade ifrån sig den speciella klangen och som var mjukt nog för den sliputrustning som installerades. Framgången kom, och Åfors framställde slipat glas ända fram till 1971. De gnistrande sköna glaspjäserna var av allt att döma ett skötebarn för ägaren samtidigt som de gjorde bruket känt och gav god avsättning under 50 år.
Formgivarna gjorde sitt intåg i svensk glashantering under 1900-talets första årtionden. Konkurrensen var knivskarp och det gällde att skapa något nytt i motsats till de många gånger plagiatliknande saker som producerades åren kring 1900. Samma år som Åfors bytte ägare – 1916 – rekryterades Simon Gate till Orrefors. Svenskt konstglas såg sin födelse, och det är bara att konstatera att familjen Johanssons köp av Åfors innebar den kick det nedgångna bruket ropade efter.
Man kan – trots bristen på rättvisande källmaterial – ana de svårigheter Åfors glasbruk stod inför 1916. Överlevnaden hängde på att få kompetenta medarbetare att stanna kvar, att skaffa den ytterligare arbetskraft som krävdes för att kunna gå vidare. Det där med formgivning var nog inget att fundera över. De traditionella formerna, de som gav den avsättning som behövdes, fick dominera produktionen.
Nåja, Åfors kunde till slut inte stå emot vad flera andra glasbruk redan tagit till sig. 1922 kom Fritz Dahl in i bilden. Han var hyttmästare men blev samtidigt den formgivare som dominerade arenan till mitten av 1930-talet. Det slipade glaset fick det förväntade uppsvinget i de former han skapade. Sedan kom nya namn: Eric Strömberg 1934-1935, Edvin Ollers 1936-1937 och Gunnar Håkansson 1938-1949. De fortsatte alla tre på den inslagna linjen. Eric Strömberg var son till Gerda och Edvard Strömberg, som tagit över glasbruket Lindefors och döpt om det till Strömbergshyttan. Edvin Ollers var den ”vandrande” glaskonstnären, som under närmare 20 år tjänstgjort vid ett flertal glasbruk innan han kom till Åfors. Gunnar Håkansson var inte bara formgivare. Han var också under många år en framgångsrik försäljare av Åfors-glas. Därigenom hade han fördelen att veta vad som gick bra att sälja.
Som var och en förstår var det ingen idé att göra några större satsningar under andra världskriget. Då gällde det istället att överleva. Men redan 1946 kan man spåra två nya namn på den konstnärliga sidan, nämligen Paul Kedelv och Alfred Kunft. Nästa i raden är Gustav Adolf Ringheim, som var verksam 1951-1954 och som i sin tur avlöstes av den från Kosta överflyttade Ernest Gordon 1954-1961. Den senare bildar länken mellan den gamla och den nya tiden och avlöstes i sin tur av Bertil Vallien.
Det finns ingen anledning att söka sammanfatta de första fyrtio åren med formgivare vid Åfors glasbruk. I stället kan man konstatera att Åfors mellan 1920 och 1960 var ett i många stycken traditionellt bruk där man en och annan gång stack ut hakan i den mycket hårda konkurrensen. Att Åfors ändå överlevde när andra glasbruk fick inskränka eller lägga ner verksamheten hänger – förutom företagarskicklighet och kapitalstyrka – samman med ömsesidigt förtroende och goda medarbetare. Den arbetsflykt som ägde rum under Stor-Kalles sista år förbyttes snart till rekrytering av de glasblåsare som behövdes. Och vad än viktigare är – de flesta trivdes och stannade kvar.
Eric Åfors – Glaskungen
Eric Åfors, den ständigt närvarande patronen. Glaskungen kallad. Verksam vid Åfors glasbruk i mer än 60 år. Ett oslagbart rekord.
En del har redan sagts om Eric Åfors i denna bok. Hur fadern Ernst Johansson köpte Hofgård och hur sonen Eric fick sina första lärospån där. Hur köpet av Åfors gick till och hur den knappt tjugoårige Eric sattes att sköta bruket.
Att Eric Johansson blev Eric Åfors har sin alldeles speciella historia. Eric hade i början av 1920-talet stämt träff med en ny kund från Tyskland. När mötet väl ägde rum hade tyskarna redan handlat av en herr Johansson, som i sin tur kom från ett konkurrerande glasbruk. Det gav glaskungen i vardande anledning att inte låta händelsen upprepas.
Tyvärr lämnar oss källorna i sticket när det gäller de första 20 åren av det arbete Eric Åfors lade ner på bruket. Alla sagesmän är borta och det magra skriftliga materialet låter oss bara ana den vändning som gjordes från ett nedslitet glasbruk till något som överlevde och började blomstra. När Eric Åfors vid 100-årsjubileet 1976 ombads att skriftligen sammanfatta sina år vid bruket framhöll han bland annat följande:
”Bruket var vid köpet synnerligen omodernt, jag tror ett av de mest omoderna bruken vid den tidpunkten. Det tillverkades mest pressglas samt drivna klippta och oklippta dricksglas, kannor, syltburkar mm….Vid bruket fanns icke ett enda egnahemsbygge och hela bostadsbeståndet bestod av 7 st bostadshus då även räknat med vad som erfordrades till lantbruket. Under Fars och min tid byggdes 35 st nya bostadshus, det sattes igång 3 st kraftstationer, byggdes tvenne nya hyttor, helt nytt sliperi samt nya ladugårdar mm. Den vidare utvecklingen efter Fars köp bör jag kanske icke beröra men jag måste uttrycka min stora tacksamhet för den tur jag hade då jag började få dugligt och skickligt yrkesfolk….Jag fick från Modala och Åryds glasbruk, då detta bruk gick i konkurs så gott som en halv hyttbesättning med så skickliga och kunniga glasarbetare, Gustav Jonsson och hans bror Rudolf med flera och så från Kosta ypperligt skickliga glasslipare och även glasarbetare och jag är mycket tacksam att under Fars och min tid vi alltid kunna hålla bruket igång och hålla fullt arbete för de anställda.”
När Eric Åfors tillsammans med fadern och två andra personer 1936 köpte samtliga aktier i Kosta glasbruk kommer vi in på lite säkrare mark. Kosta hade stora ekonomiska problem, sviter efter krisen 1931-1932. Det var många som varnade Eric Åfors för den affären, men han resonerade så här: ”Ett bruk med tradition och särskild stil har ett försprång, särskilt när konjunkturerna är på väg neråt.” Året efter, 1937, dog Erics föräldrar och han hade nu ensam aktiemajoriteten i Kosta.
Vägen var utstakad och Eric Åfors gick vidare. Genom att göra Alfred Rosén , en gammal vän till familjen som dessutom varit med om att bygga upp verksamheten vid Emmaboda glasverk, till chef för Kosta gick det anrika glasbruket en ljus tid tillmötes trots alla de svårigheter som andra världskriget förde med sig. Det var alltså väl förspänt inför nästa affär, nämligen förvärvet av Boda glasbruk 1947, en affär som innebar att Eric Åfors, förutom själva glasbruket, blev ägare till ytterligare stora skogsområden.
Det här med skogen går som en röd tråd genom allt det som Eric Åfors företar sig. Många vittnar om hur han såg skogen som den bästa bankboken och att skogen alltid var den marginal man hade när själva glasbruksrörelsen gick dåligt. Dessutom skall man komma ihåg att skogen var förutsättningen för framväxten av glasbruksbygden i sydöstra Småland. Och när Eric Åfors köpte Kosta och Boda eldades ugnarna fortfarande med ved. Var och en kan förstå att skogen inte bara var en bankbok. Den var också värmekällan. Hade man egen skog var man inte beroende.
Framgångar sporrar alltid. Förvärvet av Boda var en god affär, men det gällde att finna någon som kunde leda glasbruket. Valet föll på Erik Rosén, yngste son till den Alfred Rosén som med stor framgång tagit Kosta ur krisen. Erik Rosén, nybliven civilekonom, var bara 23 år gammal när han blev tillfrågad och åtog sig uppgiften. Därmed växlade man in på ett nytt spår, ett spår som leder fram till dagens situation. Det är bara att konstatera att valet av den dynamiske Erik Rosén bäddade för inspiration, nytänkande och kvalitet.
I det här läget visar Eric Åfors att han inte bara är en god affärsman. Han sjösätter även en filosofi som han egentligen inte lever upp till personligen. Eric Åfors visar sig vara en god smålänning: sparsam och generös. Påståendet skall tolkas så att han drev sina glasbruk med snabb fakturering som grundprincip men att han gärna släppte fram dem som kunde föra hans tankar till framgång. Det är ett känt faktum att Eric Åfors var skeptisk till att anställa de konstnärer och formgivare som behövdes för att förnya den svenska glashanteringen. Men när han insåg vad det handlade om gav han efter.
Erik Rosén fick av allt att döma fria händer. Han anställde Erik Höglund på Boda 1953. Framgångarna lät inte vänta på sig. Höglunds glas innebar något helt nytt, pressen var full av lovord, och de ekonomiska resultaten pekade bara uppåt. Erik Rosén drev Boda vidare mot nya framgångar genom nya idéer och genom att anställa fler formgivare. Resultatet blev att han fick ta hand även om Åfors. Året var 1958.
Därmed kan det vara på plats att återge vad Bertil Vallien berättar om sitt första möte med Åfors glasbruk 1959. Bertil var den unge praktikanten som mötte den välklädde och slipsprydde Eric Åfors. Praktikanten visades till Ernest Gordons ateljé där direktören tog bort några papper från skrivbordet och sade till praktikanten att lägga tillbaka papperen när det var dags att sluta fram på höstkanten. Bertil uppmanades även att rita glas för slipning, något som fortfarande var en specialitet för Åfors glasbruk. Bertil lydde rådet, ritade glas för slipning och drog sedan iväg till USA.
Skildringen styrker det som tidigare sagts. Eric Åfors hade fortfarande greppet om det arbete som lagts ner under alla år från 1916. Men man kan också ana en viss självironi från en man som håller på det gamla men som är beredd att acceptera det nya. I själva verket var det Erik Rosén som rekryterade Bertil Vallien, i första hand som elev till Erik Höglund. Kanske var det så att stugan blev för trång och Vallien flyttade till Åfors. Hursomhelst är valet av Vallien ett minst lika genialt drag från Erik Roséns sida som valet av Höglund.
Nu var det bara att gå vidare. Huvudägaren, familjen Åfors, satsade än mer på Erik Rosén och gjorde honom 1964 till chef även på Kosta. Därmed förenades tre glasbruk i en organisation som förenklade såväl formgivning som försäljning. Slutsteget togs några år senare då man bildade AB Åforsgruppen, ett företag som 1972 förvärvade aktiemajoriteten i Johansfors glasbruk.
Familjen Åfors var fortfarande huvudägare när försäljningen till Upsala-Ekeby ägde rum 1975. Familjen Åfors ville förvärva den aktiepost om 20 % som Euroc hade i Upsala-Ekeby men förhandlingarna slutade istället som de gjorde. Hursomhelst skedde försäljningen på villkor att Åfors glasbruk inte fick läggas ner så länge Eric Åfors levde. Den man som räddat arvet från Stor-Kalle och med framsynthet byggt upp ett glasimperium kunde vara lugn. Även när namnet ändrades till Kosta Boda AB 1977 levde Åfors vidare tack vare den kreativitet och skicklighet som fanns där. Eric Åfors gick ur tiden 1983. Då hade han i mer än 60 år styrt och påverkat det han byggt upp.
Erik Rosén, mannen som stått vid Eric Åfors sida och som med stor framsynthet rekryterat en lång rad av de formgivare som ännu är verksamma, fortsatte en tid inom Upsala-Ekeby. Kosta Boda AB genomled den stora glasbrukskrisen i början av 1980-talet med olika hot hängande över sig. Nästa steg, ett steg som över en natt förenade det mesta av svensk glasindustri under en hatt, togs 1990. Då köptes Kosta Boda AB av Incentive som lade ihop nyförvärvet med sitt tidigare innehav till Orrefors Kosta Boda AB.
Samhället och vardagen
Såväl Stor-Kalle som den unge Eric Åfors levde i ett samhälle med industriellt uppsving, ett samhälle som pekade fram emot ständigt ökande välstånd. Men ingen av dem hade dagens kommunikationer. Vägarna var urusla innan den begynnande bilismen tvingade fram en förändring. Telefonen var en nyhet som så småningom kom att underlätta kontakterna mellan människor. Det elektriska ljuset hade väl nätt och jämt nått ut till avlägsna delar av landsbygden. Glasknallarna hade det säkerligen inte lätt, och närmaste järnvägsstation låg i Emmaboda.
Förändringens vindar svepte dock snabbt in. Eric Åfors och hans hustru Greta begåvades med tre söner: Lars-Erik, född 1929, Jan, född 1932 och Carl-Henric, född 1935. Den äldste sonen gav sig aldrig in i glasbranschen, medan de två yngre kom att spela viktiga roller inom Emmaboda glasverk respektive Åforsgruppen. De växte upp i det lilla samhälle som förvandlades genom nybyggnation, föreningsliv och mycket annat. Visserligen innebar andra världskriget vissa avbrott i aktiviteterna, men man tog alla tillfällen i akt att gå vidare.
Egnahems-byggandet kom igång redan på 1920-talet. Det var egentligen förutsättningen för att kunna rekrytera arbetskraft. Det hela fortsatte – liksom i Boda och Kosta – på 1930- 50-talen. En av de många som engagerades i denna verksamhet var byggmästaren Eric Karlsson i Kosta. Han berättar hur glasbruken bjöd på tomtmark samt ett engångsbelopp för uppförande av husen. Engångsbeloppet kopplades till att egnahems-ägaren stannade kvar i tjänst ett antal år. Specialavtal tecknades med Hultsfredshus för förmånliga leveranser.
Driftig, pålitlig och rejäl är Eric Karlssons omdömen om Eric Åfors. Även krävande och bestämd finns. En av de första åtgärder Eric Åfors vidtog som nybliven ägare till Kosta glasbruk var att skänka mark till det blivande musikhuset där. Det blev Eric Karlsson som kom att leda bygget med hjälp av frivilliga krafter.
En annan sagesman är Bertil Langevi, som bara var 16 år då han började syna glas vid Åfors 1935. Dessutom skötte han packnotor, gick igenom inkomna order och förberedde för fakturering. Han säger att Eric Åfors alltid drev på i slutet av varje månad så att fakturering kunde ske så snabbt som möjligt. Bertil Langevis fortsatta karriär innebar att han blev hyttmästarbiträde 1941. Han fick redan följande år ta över ledningen av alla verksamheter, hytta, måleri, sliperi osv, och han fick förtroendet att avfärga alla glassatser.
Andra världskriget rasade som värst ute i Europa. Mycket producerades på lager, och de kärva tiderna ledde till den enda konfrontationen Bertil Langevi hade med Eric Åfors under sina 35 år som hyttmästare. Det var när en kristallsmälta blivit missfärgad och Eric Åfors frågade sin hyttmästare hur det kunde bli så. ”Förklaringen ligger i att direktören köpt hem så många olika sorters mönja”, blev svaret. Eric Åfors lär då ilsket ha fällt repliken att ”hyttmästaren skall inte ifrågasätta var jag köper mönja”.
Eftersom de skriftliga källorna mestadels tiger när det gäller årtiondena kring 1950 får man lita till de sagesmän som ännu finns kvar. De är inte många, så vi låter Bertil Langevi fortsätta. Han vittnar om liv och arbete i Åfors och han är mån om att framhålla sitt goda intryck av sin forne chef. Det var frågan om ett ömsesidigt förtroende ända fram till dess Langevi gick i pension 1979. Han berättar om invandringen av glasarbetare sedan Eric Åfors annonserat i tyska tidningar på 1950- talet, han berättar om ägarens givmildhet som kunde ta sig uttryck i allt från att låna ut tält till semester på Öland till att köpa godis till Langevis barn. Eric Åfors hade förvisso också sitt glasbruk i tankarna när han var ute och reste och skickade alltid vykort.
En annan sagesman är Veine Franzén, som började på bruket som 18-åring 1956. Även han startade sin bana med fakturering och vittnar om att Eric Åfors alltid hade bråttom men att han alltid var vänlig. Ett annat drag hos Eric Åfors kommer fram här: han tålde inte sysslolöshet. Veine Franzén tillägger dessutom något som förut sagts, nämligen att Erik Rosén med sin kreativitet och Eric Åfors med sitt kapital bäddade för framgångarna.
Nåja, sagesmännen är inte längre så många, men de ger ändå den bild som behövs av en företagsledare som kräver ordentlig insats men som kunde visa stor generositet gentemot de människor som drev hans livsverk vidare. Men ett glasbruk är inte bara hyttan och det arbete som bedrivs där. Nej, glasbruket är hela samhället i såväl arbete som fritid, det är alla de aktiviteter som krävs för att människorna skall känna samhörighet samtidigt som de ges nödvändig service.
Man kan säga att de viktigaste ingredienserna i samhällslivet var arbetet i fackföreningen, nykterhetslogen och folketshusrörelsen. Därtill kommer musikkåren, kooperativa föreningen och – många gånger – återsamlandet i hyttan om kvällarna för att prata och ta del av alla de historier kringvandrande luffare hade att berätta. Luffarna var många gånger inte bara historieberättare. De var även nyhetsförmedlare i ett samhälle med usla kommunikationer i övrigt.
Åfors var inget undantag. Här hade man allt det uppräknade. Fackföreningsrörelsen tog ordentlig fart på 1920-talet, nykterhetsrörelsen hade fått fotfäste långt tidigare och nådde sin höjdpunkt under 1920- 30-talen. Man byggde ordenshus och grundade bibliotek. När ordenshuset brann 1947, varvid även biblioteket blev lågornas rov, samlades medel ihop till ett nytt bibliotek, allt för att kunna stilla den läshunger som rådde.
Frågan om ett Folkets hus diskuterades länge tills man bildade förening 1923. En dansbana som uppfördes samma år byggdes in så att biograffilm kunde visas. 1955 byggdes – efter många och långa diskussioner – det nya Folkets hus, till vilket Eric Åfors och glasbruket bidrog med betydande summor. Andra bidrag lämnades på liknande sätt till brandstationen, pensionärsbostäderna och idrottsplatsen. Den första kooperativa föreningen bildades 1905, och här hade man stora svårigheter genom åren. Till slut fanns dock butik i såväl Eriksmåla som Åfors.
Det där med musiken hade länge varit något av en signatur för glasbruken när den första orkestern bildades i Åfors 1924. Bruket köpte instrumenten. Sedan var det bara att utbilda de musiker som behövdes. Genom generöst frivilligt arbete kunde musikkåren hållas igång till 1950. Sedan blev det – som på många andra håll – frågan om nedläggning och sammanslagning av kårerna mellan de olika bruken. Hursomhelst berättas att musikkåren i Åfors hade som tradition att varje 1 maj först tåga till direktörsvillan och spela där. I sanning en uppskattande handling gentemot Eric Åfors på arbetarnas egen högtidsdag.
År 2001, 125 år efter starten, är Åfors en plats som sjuder av liv. Ett hundratal anställda ser till att produktionen vid glasbruket hålls igång. När man svänger av från Eriksmåla tycker man att det är långt ner till bruket, men man får då komma ihåg att detta ”samhälle på längden” utvecklats under lång tid. Om man sedan är intresserad kan man fortsätta vägen förbi glasbruket, för där finns mer att se. Kom ihåg det som sagts tidigare: ett småländskt glasbruk är inte bara en hytta och ett försäljningsställe. Det är också ett samhälle och en bygd. Och samhället innehåller alla de människor, byggnader och annat som ger spänningen. Något att komma ihåg för den som åker till Åfors för att köpa glas. Har man inte allt detta i tankarna kan man lika gärna köpa sitt glas någon annanstans.
Lars Thor