1000 år kulturlandskap (Lars)

Den senaste istiden var över för så där tiotusen år sedan. Det landområde som så småningom skulle bli Sverige var åter öppet för människor och djur. För ungefär femtusen år sedan lärde sig människan bruka jorden och blev bofast. Stenåldern, bronsåldern och järnåldern passerade. Mängder av människogenerationer började omvandla naturlandskapet till ett kulturlandskap.

Från och med medeltiden som började för så där tusen år sedan har allting gått allt snabbare. För tusen år sedan hade utvecklingen farten hos en sköldpadda, för femhundra år sedan hade den farten hos en hare. För trehundra år sedan kom farten hos antilopen, sedan kom bilen och månraketen. Hur fort får det egentligen gå när människan blivit fartblind?

20 apr 2012

Sommartorka på torpet?

– Har ni varit på torpet i sommar?
– Javisst, det är vi ju varje år på semestern.
– Hur var det i år då?
– Jo, bättre än vanligt eftersom jag lyckades pricka in semestern under den där varma och torra perioden.
– Vad gjorde ni åt det då? Jag menar bo på ett torp och det är varmt och torrt. Du har väl blommor att vattna?
– Visst har jag det, och grönsaker också. Potatis och allt det där du vet.
– Hur gick det då?
– Jo, det blev ju knepigt eftersom brunnen sinade redan andra veckan och vi har långt till bäcken.
– Vad gjorde du då?
– Tja, det skall väl erkännas att blommorna vissnade bort, och tidigpotatisen hade inte så mycket under blasten. Vi fick ju lov att se till att vi hade dricksvatten. Men det är klart, det smakade ju inget vidare till slut, så vi började fylla dunkar när vi handlade inne i samhället.
– Kunde just tro det. Vet du förresten hur gammalt torpet är?
– Ja, huset lär vara byggt i början av 1860-talet och det är ganska välbevarat för att vara så gammalt. Men det är klart att vi har moderniserat invändigt. Man måste ju kunna leva anständigt även på semestern.
– Vet du något om människorna som bodde här en gång?
– Nej, inte ett dyft. Husets ålder har jag fått från den siste gamle bonden nere i byn. Det var förresten han som sålde det till oss på 1960-talet. Vi är ju stadsbor och har ingen gammal anknytning till bygden.
– Du skall vara glad som kan åka till samhället och hämta vatten och köpa mat. Och det drabbar dig inte ekonomiskt om potatisen torkar bort.
– Hurså, det kan ju alla göra.
– Visst, idag, ja, men hur tror du det var för människorna som bodde här för hundra år sedan?
– Det har jag inte funderat över så mycket. Men det var ju lika vackert då. Och så var det inte så mycket skog på åkrarna.
– Nu är du väl inne på fel spår i alla fall. Visst har landskapet förvandlats till oigenkännlighet, men jag talar om torkan.
– Jaha, du menar hur man fick tag i vatten.
– Visst, tänk dig torparfamiljen här torråret 1868. Kanske två vuxna, fem barn och några djur. Hur tror du de fick tag i vatten till alla när brunnen var torr?
– Tja, så långt har jag ju inte tänkt, men de kanske bar vatten från bäcken.
– Säkert gjorde de det. Och hur tror du åkrarna med deras magra skörd såg ut i torkan?
– Med tanke på min potatis kan det ju inte ha blivit så mycket.
– Nej, och hur tror du det blev under vintern som kom. Jag förmodar att du köper din potatis i snabbköpet i staden.
– Nu börjar jag förstå vart du vill komma, det lutade mot en vinter med dåligt med mat.
– Dåligt! Det blev ingenting alls! Inget fanns heller att köpa och förresten hade torparen inga pengar att köpa någonting för.
– Men vad gjorde de då? Och hur gick det för barnen?
– Tänk bort alla dina moderniteter ur huset, tänk dig jordgolv och en enkel eldstad. Och så ingen mat. Man fick givetvis klara sig på de smulor man lyckats bärga men i övrigt var det bara att svälta sig genom vintern.
– Vad hemskt, och här som är så vackert.
– Det vackra hade man säkert inget till övers för när det gällde att söka överleva. Småningom fick man nog slakta kreaturen och kanske även ta till det som skulle ha blivit utsäde till våren.
– Usch så hemskt! Tur att vi slipper uppleva det.
– Ja, du kan nog tacka din lyckliga stjärna för att du slapp vara torpare på 1860-talet. Och börja fundera på att emigrera eller hitta på något annat sätt att ta dig ur eländet för att skapa dig något drägligt för dina barn. Tänk på det nästa gång du sätter din tidigpotatis som du köper i staden. Och förresten, ta kontakt med hembygdsföreningen! Där finns många som kan berätta för dig hur man levde på sådana här ställen innan fritidsmänniskan började modernisera.
– Kanske det, det är tydligen en bra tid vi lever i nu.

 

Under 1800-talet hade landet en mycket kraftig befolkningsökning, som före industrialismen ledde till krav på nyodling på allt sämre jordar för att kunna försörja allt fler människor. Samtidigt drabbades landet regelbundet av missväxt som försämrade möjligheterna till en dräglig tillvaro. Året 1868 var ett sådant år. Torkan under sommaren gav ingen eller mycket dålig skörd, tillgången på drickbart vatten var den sämsta i mannaminne. Vintern bjöd på svält av ett omfång som var helt jämförbart med dagens teveförmedlade svältkatastrofer i tredje världen. Förtvivlade familjeförsörjare tog sina egna liv i desperation varefter de barnrika familjernas möjlighet att överleva var obefintlig. Katastrofen kunde mildras något genom utvandring till Amerika. Det var de mest företagsamma som utnyttjade denna möjlighet. Myndigheterna försökte även med nödhjälpsarbeten att lindra skadeverkningarna. Kanalbyggen och järnvägar blev för många räddningen. Hungeråren 1868-1869 var en av våra stora nationella katastrofer. På våra kyrkogårdar kan man träffa på små anspråkslösa gravvårdar som rests över svältkatastrofens offer. Det var främst barnen som drabbades.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nr 4 oktober-december 1989.

By: Tags: , , ,

13 apr 2012

Åre – utvecklingsplan för ett svenskt rekreationsområde

För mängder av turistande svenskar och utlänningar är Åre ett begrepp. Under lång tid har det kontrastrika landskapet vid övre Indalsälven i västra Jämtland lockat och fascinerat. Varje år besöker många tusen människor området. Såväl vinter som sommar utnyttjas befintliga anläggningar av olika slag maximalt. En utbyggnad har länge ansetts nödvändig, och 1971 framlade de sakkunniga för planering av turistanläggningar och friluftsområden mm. sin utredning ”Åre – utvecklingsplan för ett svenskt rekreationsområde.”

 

Åreregionen

Åre är inte bara tätorten Åre nedanför Åreskutans sydsluttning. Begreppet Åre innefattar även orterna Duved, Storlien, Vålådalen, Kall och Bydalen. I själva verket måste man till Åreregionen räkna ett område om 7600 kvadratkilometer, vilket motsvarar 1/6 av Jämtlands läns yta eller inemot samma areal som Stockholms län. Rent administrativt sammanfaller denna yta med Järpens kommunblock, vars kommuner 1974 kommer att sammanläggas till en enda kommun.

 

Järpenblocket har ett vikande befolkningsunderlag. Enligt tillgänglig statistik har befolkningen minskat från 11977 invånare år 1950 till 9082 år 1970, en förändring i negativ riktning med nästan 3000 personer. Enligt prognosen i länsprogram 1970 kommer befolkningen år 1980 att ha nedgått till 7100 invånare, medan målsättningen i samma program är att 1980 ha 9000 invånare. Ser man till invånarsiffran i förhållande till ytan, finner man att Järpenblocket har drygt 1 invånare per kvadratkilometer. Motsvarande siffra för Jämtlands län och riket är 3 respektive 18.

 

Inom Järpenblocket finns sju tätorter, av vilka Järpen är den största med inemot 1500 invånare. I allmänhet ökar tätorternas invånartal genom inflyttning från den omgivande glesbygden. I länsprogram 1970 har tätorten Järpen klassats som regionalt tillväxtcentrum, vilket innebär att det mesta av vad den blivande storkommunen har att bjuda av kvalificerad service kommer att koncentreras dit.

 

Andelen sysselsatta i jordbruket är ca 30 % av den förvärvsarbetande befolkningen. Detta är en mycket hög siffra, särskilt om man jämför den med länets ca 17 % och rikets ca 5 %. Dessutom har Järpens kommunblock en åldersfördelning, där andelen äldre personer är väsentligt större än i länet som helhet. Detta pekar mot att en väsentlig del av jordbruken hålls vid liv av äldre personer och att en rad jordbruk kommer att läggas ned inom en snar framtid i brist på yngre personer som är villiga att överta driften. Slutsatsen blir att nya former av arbetstillfällen måste skapas om man önskar uppnå länsstyrelsens målsättning att behålla ungdomarna inom kommunblocket. Frågan är om Åreplanen visar vägen och levererar en patentlösning i sysselsättningens namn.

Åldersfördelning

 

Åreplanens intentioner

I början av 1880-talet öppnades järnvägen Östersund – Storlien. Därmed började turisterna komma till området, och under åren 1906-1907 utarbetades en utbyggnadsplan för Åre under ledning av ingenjör C O Rahm. Åre samhälle är i huvudsak uppbyggt enligt denna plan. Under 1900-talet har den starkt ökande turistströmmen medfört successiv utbyggnad inom de olika orterna. Den nu framlagda planen syftar till att åstadkomma stor ökning av möjligheterna att möta turisternas stigande efterfrågan på inkvartering, service och aktiviteter av olika slag.

 

Åreplanen är fortfarande ett omfattande aktstycke med sina 300 sidor text och 34 kartor i en särskild kartdel. Ett flertal utredningar ligger till grund för arbetet, som utgavs av jordbruksdepartementet (stencil Jo 1971:5). Både statliga och lokala myndigheter utreder för närvarande möjligheterna att genomföra planen. Utbyggnaden kommer troligen att föreslås ske i etapper.

 

Utbyggnaden berör orterna Åre, Storlien, Kall, Vålådalen samt Bydalen. Den nuvarande inkvarteringskapaciteten räknat i antal bäddar och storleken av den föreslagna utbyggnaden fördelar sig på följande sätt:

 

Inkvarteringstyp                      Befintlig kapacitet            Planerad utökning

hotell, pensionat                               2900                                       300

stugbyar                                                400                                     3900

vandrarhem o d                                   300                                       700

camping och husvagns-

platser                                                 1100                                     1400

totalt                                                   4700                                      6300

 

Fördelningen på de olika orterna är följande:

 

Område                                      Befintlig kapacitet             Planerad utökning

Åre-Duved                                           2300                                     4100

Storlien                                                1100                                       800

Vålådalen                                              700                                        500

Kall                                                         200                                        300

Bydalen                                                 300                                        600

Totalt                                                  4600                                       6300

 

Som framgår av tabellerna skall området fullt utbyggt få kapacitet att samtidigt låta 11000 besökare bo i området. Vidare framgår att den största utbyggnaden skall ske i tätorten Åre samt att utbyggnadsformen framför allt skall bli stugbyar. Denna senare satsning är resultatet av en intervjuundersökning rörande svenskarnas semestervanor man gjort i samband med planens utarbetande och som visar att turister i första hand efterfrågar prisbilliga anläggningar med många aktiviteter som inte kräver särskilt dyrbara investeringar men som däremot är arealkrävande. Mot denna bakgrund får även den ringa utbyggnaden av hotell och pensionat lov att ses. En del av hotellrörelsen i Åreregionen har idag ekonomiska svårigheter.

Utbyggnaden omfattar inte bara inkvarteringsmöjligheter. Vandringsleder måste upprustas, fritidsfiskets möjligheter förbättras. En ny vägsträckning mellan Åre och Kall över Åreskutans östsida föreslås, nya anläggningar inom- och utomhusidrotter krävs, konferenslokaler och restauranger måste anläggas osv. Alltsammans leder fram till en investeringskostnad om 151 miljoner kronor inklusive projekteringskostnader. Av denna summa faller drygt 1/3 på boendeanläggningar. Idrottsaktiviteter, vägar, vatten och avlopp drar även stora kostnader. I totalsumman utgår också kostnad för utbyggnad av Östersunds flygplats, eftersom en stor del av resandeströmmen beräknas komma att använda charterflyg. Järnvägsnätet anses ha kapacitet att klara en större persontransport än dagens.

 

Frågan är om ett förverkligande av Åre-planen skall kunna åstadkomma en sådan effekt på sysselsättningen att avfolkningen i Järpens kommunblock kan hejdas. I utredningen framhålls att antalet sysselsatta skulle komma att öka med 340 helårssysselsatta och 850 delårssysselsatta. Med en säsongsförlängning på ca fyra veckor skulle relationen ändras till omkring 600 helårssysselsatta och 600 delårssysselsatta. Under utbyggnaden, som beräknas ta omkring fem år i anspråk, skulle dessutom 450 personer komma att sysselsättas i anläggningsarbeten på heltid. Med tanke på den undersysselsättning som nu finns inom kommunblocket är det knappast troligt att enbart ett genomförande av Åre-planen skulle kunna förverkliga länsstyrelsens målsättningssiffra om 9000 invånare 1980. Säkert krävs även andra sysselsättningsformer, exempelvis industrietablering i Järpen.

 

 

Åreplanen och kulturminnesvården

Karta 7 i Åreplanens kartdel behandlar kultuthistoriska minnesmärken. Innehållet bygger på en redovisning som gjorts av landsantikvarien i Östersund. I textdelen presenteras några av de kulturhistoriska sevärdheterna. Redovisningen bygger på det material som framtogs i samband med förarbetena till den fysiska riksplaneringen samt på landsantikvariens personliga kännedom. Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering för den ekonomiska kartan hade vid tiden för Åreplanens uppgörande ännu inte nått Järpens kommunblock. Inte heller hade någon systematisk byggnadsinventering skett i området. Sålunda är redovisningen av kulturhistoriska minnesmärken ofullständig och delvis missvisande. Detta har framhållits i remissvaren av både riksantikvarieämbetet och landsantikvarien.

 

Så länge inte fullständig kulturhistorisk inventering förligger kan ingen helhetsbedömning av planens konsekvenser göras ur kulturhistorisk synpunkt. Felsatsningar och konflikter med fornminnen och kulturhistoriskt värdefulla byggnader och landskapsavsnitt inträffar lätt när detaljpenetrering och utvärdering saknas. Detta blir till en mycket allvarlig brist hos utredningen, eftersom denna har som ett av sina främsta mål att leda turister till sevärdheter utvalda att tillfredställa högt ställda anspråk.

 

Under 1972 har inventeringar startats inom delar av kommunblocket. Sålunda har en del av Åre socken byggnadsinventerats genom Jämtlands läns museum och fornminnesinventerats genom riksantikvarieämbetet. Vidare har länsmuseet utfört byggnadsinventering i Huså i Kalls socken. Inventeringarna visar klart det stora behovet av förnyad kulturhistorisk genomgång i fältet.

 

I princip ställer sig de kulturminnesvårdande organen positiva till en utbyggnad som medför att viktiga kulturminnen kan integreras i ett program som syftar till att leda besökare till sevärdheter av olika slag. Dock måste man hålla i minnet att Åre-regionen inte bara är ett naturlandskap utan att den kolossala kontrasten mellan vildmark och odlingsbygd är ett resultat av den mänskliga aktiviteten. Slummar kulturlandskapet igen, försvinner mäktigheten i totalintrycket. Det är därför nödvändigt att söka behålla odlingslandskapet även om det skall ske med konstlade medel. Bonden är den bäste landskapsvårdaren, och det vore därför en välgärning både för turismen och kulturminnesvården om bondens alltmer vikande inkomster kunde förstärkas med slantar från turismen. Detta sker bäst genom totalinventering av det äldre byggnadsbeståndet, där det framkommer vilka äldre hus som kan upprustas och hyras ut. Bönderna får därigenom en behövlig inkomstförstärkning samtidigt som kulturlandskapet får ett mindre antal främmande inslag i form av stugbyar. Att turister troligen hellre bor i äldre byggnader med ortens egen charm stärker denna tanke. En upprustning av det äldre byggnadsbeståndet innebär kanske en välgärning för turisterna och arbetsmarknaden.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering i Kulturlandskapet och tätorternas expansion. Samfundet för hembygdvård/LTs förlag. Stockholm 1973. 

Hur gick det sedan? Jo, Järpens kommunblock blev Åre kommun. Den kommunala administrationen finns i Järpen. Åre kommun har i princip behållit gränserna från tidigt 1970-tal. De gamla förväntningarna kom inte på skam, här bor enligt kommunens hemsida ca 10.000 människor. Och alla vet att turismen blomstrar. 

By:

12 apr 2012

Kulturlandskapet

(Fler tankar från 1970)

Vi lever i ett landskap som genom människans aktivitet ständigt formas och omformas. Människan har under ett 10.000-årigt agerande efter den senaste istiden omvandlat det ursprungliga naturlandskapet till ett kulturlandskap. Överallt i vår omgivning ser vi resultatet av den mänskliga aktiviteten. Omvandlingen har givetvis haft olika styrka inom olika områden, men man kan klart konstatera att större delen av Sverige idag är ett kulturlandskap.

 

Den 10.000-åriga omvandlingsprocessen har inte bara medfört ett successivt ianspråktagande av naturlandskapet för omvandling till kulturlandskap. Kulturlandskapet självt har aldrig varit statiskt, utan befolkningsökning, kulturella strömningar etc. har ständigt gett landskapets innehåll ny prägel eller ändrad funktion. Omvandlingen har varit starkast och skett i ett alltmer accelererande tempo under de senaste 150 åren.

 

Före 1800-talets början levde de allra flesta människorna direkt av jordbruket. Den under 1800-talet begynnande industrialiseringen förändrade med ens människans villkor. En stark befolkningsökning ledde till övertryck på landsbygden, och ett jordbruksproletariat av torpare och backstugusittare uppstod. Många valde att flytta till industrierna, vilket medförde att städer och tätorter växte snabbt. I all hast uppförda arbetarkvarter visade att även städerna kom att hysa ett proletariat. Säkerhetsventilen i det hela utgjordes av emigrationen, främst till Nordamerika.

 

Under 1900-talet har människans villkor ständigt förbättrats medan industrisamhället i alltmer accelererat tempo fortsatt sin omvandling av kulturlandskapet. Siffror talar härvid sitt tydliga språk. Å 1800 hade 90 % av Sveriges befolkning sin försörjning i jordbruket. I dag är motsvarande siffra inte ens 10 %. Vi har övergivit jordbruket och blivit stadsbor på en mycket kort tid.

 

Vad innebär då strukturomvandlingen i samhället för kulturlandskapet, och i vilken ställning hamnar kulturminnesvården? Vi har ovan berört det alltmer accelererade tempot i omvandlingen. Detta innebär att kulturlandskapet ställs inför en radikalare omvandling än någonsin tidigare. I och med att vi klumpar ihop oss i allt snabbare växande tätorter överges glesbygden och det jordbruk som inte längre är lönsamt. Expansionen i tätort och ödeläggelsen i glesbygd är egentligen två sidor av samma problem i ett kulturlandskap i snabb förvandling. I glesbygden lämnas stora delar mycket värdefullt kulturlandskap att förslummas, skog planteras på åkrarna, och betesmarken växer igen. Fornlämningar, som tidigare framträtt i ett öppet och hävdat landskap, kommer snart att döljas i djup skog. I tätorterna ställs krav på mark för exploatering. Bostäder måste byggas åt de människor som flyttar från glesbygden. Vägar, industrier, skolor måste anläggas. Exploateringen går i de flesta fall ut över gamla kulturlandskap, där man blir tvungen att undersöka och ta bort exempelvis fornlämningar. I andra fall kan kulturhistoriskt värdefulla företeelser inläggas i grönområden och på så sätt bevaras i intim kontakt med det nya kulturlandskapet runt omkring.

 

De kulturminnesvårdande organen, riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna och ett flertal museer, har genom samhällets snabba utveckling alltmer kommit att direkt medverka i planeringen. Denna medverkan har hittills mestadels varit bunden till de expanderande tätorterna där det gällt att genom analyser av kulturlandskapets beståndsdelar prioritera områden och objekt som skall bevaras för framtiden. Därest bevarande av fornlämningar, byggnader m.m. ej är möjligt, genomförs dokumentation och undersökning före borttagandet.

 

För att kunna hävda kulturminnesvårdens anspråk blir det i framtiden nödvändigt för de kulturminnesvårdande organen att ännu starkare engagera sig i samhällsplaneringen och samhällsdebatten. Den fortsatta expansionen i tätorterna förutsätter att de kulturminnesvårdande organen kommer in i planeringen på ett så tidigt stadium som möjligt och medverkar till att leverera underlagsmaterial för en så allsidig bedömning som möjligt av planområdena.

 

Inom civildepartementet pågår f.n. förarbeten för en fysisk riksplan. Fram till 1971 avser man att inventera landets resurser samt de markanspråk som i framtiden kan komma att ställas av olika intressenter. Riksantikvarieämbetet deltar genom landsantikvarierna och museerna i Stockholm och Göteborg i denna verksamhet. Syftet är att göra ett restriktivt urval av landets mest betydelsefulla objekt, miljöer och områden för att därmed klargöra vilka områden som ur kulturminnesvårdens synpunkt är nödvändiga att bevara för framtiden. Man får dock komma ihåg att det urval som nu göres ingalunda är slutgiltigt. Man måste ha möjlighet att ständigt ändra sig i det urval, som kanske på 1980-talet leder fram till ett mer slutligt ställningstagande i en samlad fysisk riksplan.

 

Medverkan i den fysiska riksplaneringen är mycket betydelsefull för de kulturminnesvårdande organen. Medverkan kommer att leda vidare in i olika plansammanhang och göra kulturminnesvårdens medverkan i såväl översiktlig som detaljplanering än mer självklar än den är idag.

 

Ödeläggelsen i glesbygd såväl som expansionen i tätort måste bevakas ur kulturminnesvårdens synpunkt vid planläggning. Att arbetet i expanderande områden ligger väl framme har redan belysts, men vad skall man göra med glesbygden, där kulturhistoriska miljöer av hög dignitet håller på att förlora sin ursprungliga prägel. Att begära ett fortsatt upprätthållande av kulturlandskapet i avfolkningsbygder är givetvis svårt, särskilt om det måste ske på konstlad väg. Man kan härvid på sin höjd utvälja ett antal för olika kulturepoker representativa områden över vilka bevaringsplaner får lov att upprättas. Å andra sidan kan den ständigt ökande fritiden hjälpa till att hålla delar av kulturlandskapet i hävd. Övergivna lantställen är redan på många håll begärliga fritidshus.

 

Det finns inom kulturminnesvårdens område en mängd miljömässiga värden att slå vakt om. Härvid gäller att dels se till att olika objekts vetenskapliga värde upprätthålls men också att ur en rent social synpunkt bevara objekt, miljöer och landskapsavsnitt som delar i människans invanda omgivning. Det är väsentligt att värdefulla äldre miljöer bevaras. De får människan att mera ”känna sig hemma” och förstå den kulturutveckling som lett fram till dagens samhälle.

 

Kulturminnesvården arbetar med ett mycket stort material. Den arbetar med hela kulturlandskapet, där de olika komponenterna måste bedömas både som enstaka företeelser och i den omgivning där de genetiskt hör hemma. Att skapa enhetliga regler för bedömning av värdet hos de äldre beståndsdelarna i det äldre kulturlandskapet är därför ett mål att eftersträva.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering i FYND nr 6 1970. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening. Göteborgs arkeologiska museum.

 

By: Tags: , , , , , ,

10 apr 2012

Kulturlandskap och samhällsplanering

(Tankar från 1970)

Kulturlandskap är ett begrepp som används för att beteckna det genom mänsklig aktivitet omvandlade naturlandskapet. Kulturlandskapet innehåller därför inte bara berättelsen om gamla ting utan även om nya.

 

Kulturlandskapet har successivt utbildats under de 10.000 år som förflutit sedan den senaste inlandsisen började vika undan och människan tog vårt land i besittning söderifrån. Överallt ser vi resultatet av den mänskliga omvandlingsprocessen, och man kan klart konstatera att den största delen av vår omgivning är ett kulturlandskap.

 

Omvandlingen från natur- till kulturlandskap har givetvis skett med olika styrka inom olika delar av vårt land. Vissa områden har alltid varit mer attraktiva än andra. Processen har dessutom ej varit knuten till att omvandla naturlandskap till kulturlandskap. Kulturlandskapet självt har aldrig varit statiskt, utan befolkningsökning, kulturella strömningar, administrativa omfördelningar etc. har ständigt gett landskapets innehåll ny prägel eller ändrad funktion. Omvandlingen har varit starkast och skett i ett alltmer accelererat tempo under de senaste 150 åren.

 

Kunskapen om de 10.000 åren ryms till 9/10 i landskapet självt. Arkeologer har under lång tid successivt ökat vår kännedom om tiden före 1000-talet e.kr.  genom utgrävningar, som dels haft rent vetenskapligt syfte, dels varit betingade av nödvändigheten att dokumentera gravar och andra anläggningar före exploatering. För tiden efter 1000-talet blir vår kunskap om människans agerande bättre, eftersom skriftliga källor kommer att stå till vårt förfogande. Lämningarna i själva landskapet blir naturligtvis också rikligare ju närmare vår egen tid vi kommer.

 

De arkeologiska fynden från gravar, boplatser, borgar och andra anläggningar ger oss en god bild av människans vardagsförhållanden. Vi kan även genom anläggningarnas spridning få en uppfattning om vilka delar av vårt land som koloniserats innan kristendomen bröt in och den s.k. medeltiden begynte. Genom jämförelser med kontinentalt material kan vi även bringas i kontakt med handelsvägar och politiska förhållanden. Vad vi däremot inte vet är hur många människor som befolkade det nuvarande Sverige under förhistorisk tid. Vissa uppskattade siffror kanske kan ge oss en ledning.

 

När medeltiden bröt in omkr. 1000 e,kr.  befann sig Europa i ett starkt uppsving, både ekonomiskt och politiskt. Vi vet att folkmängden ökade starkt och att städer grundlades och blomstrade. I Norden koloniserades sydsvenska höglandet, och det danska Skåne och det svenska Småland fick en allt större gränsbefolkning.  Omkr. 1350 drabbas så Europas blomstring av ett bakslag: pester härjar, bygder ödeläggs och en allmän despression tar sin början. De goda skånska jordbruksområdena torde inte haft någon högre grad av ödeläggelse. Däremot drabbades kanske de nykoloniserade områdena i norra delen av landskapet av en viss tillbakagång.

 

Senmedeltidens depression bröts i slutet av 1400-talet. En ny stark kolonisationsvåg tog fart, befolkningen ökade. Men ett större antal människor medförde jordhunger, eftersom jordbruket varit modernäringen allt sedan den yngre stenåldern bröt in. Detta ledde till att byar som fått sin fasta organisation redan under vikingatid fick ge plats för fler människor.  Hemmansklyvningar och nyodlingar blir från 1600-talet allt vanligare. Samtidigt som jordhungern steg kom mäktiga adelsmän att bilda säterier och avhysa gårdar och byar. Många herrgårdar i Skåne belyser hur denna process inneburit radikala omläggningar i kulturlandskapet.

 

Under 1800-talet kom människans villkor att helt förändras. Den största revolutionen sedan jordbrukets införande ägde rum: industrialiseringen. Därmed inleddes den omställningsprocess vi nu lever mitt uppi och som omskapar kulturlandskapet så radikalt.

 

I vårt land bor idag omkr. 8 milj. människor, år 1800 fanns knappt 2,5 milj. Vi kan våga gissa att siffran omkr. år 1500 var 1 milj. Går vi tillbaka till 1000 e.kr. fanns kanske bara ½ milj. människor. Dessa siffror kan ge en uppfattning om hur få människorna var under de 9000 år som utgör vår förhistoria. Under 1800-talet ökade den svenska befolkningen från knappt 2,5 till drygt 5 milj. trots att 1 milj. emigrerade ur landet och stannade borta under samma tid. Hela 1800-talet utgör ett samspel mellan folkökning, industrialisering och emigration. Spåren i kulturlandskapet är många.

 

Folkökningen under 1800-talet ledde till övertryck på landsbygden. Torparklassen och jordbruksproletariatet blev påtagliga realiteter. Många gav sig iväg till växande städer och samhällen, där de hoppades på arbetstillfällen. Många sögs upp av industrin, men åtskilliga kom att stå utan försörjning och dukade under. Hastigt uppförda arbetarkvarter kom att vittna om att det även fanns ett stadsproletariat. De mest företagsamma utav dem som kunde skrapa ihop nödvändiga pengar emigrerade, främst till Nord-Amerika.

 

Industrialiseringsprocessen har fortsatt under 1900-talet och tilltar alltmer i styrka. De 150 år som gjort människan till stadsbo har förändrat och förändrar ständigt vår tillvaro. År 1800 arbetade ca 90% av Sveriges befolkning med jordbruk. I dag är siffran inte ens 10%. Vi upplever hur de stora städerna växer sig allt större. Hela västra Skåne är på god väg att bli en stadsregion, där goda åkerjordar får ge plats för bostäder, fabriker, vägar och flygfält. Människorna överger det jordbruk som inte längre är lönsamt och bosätter sig i tätort.

 

Kulturlandskapet har radikalt förändrats under de senaste 150 åren och förändras idag och i framtiden allt starkare och snabbare. Två sidor av samma problem uppstår därvid. Vi får en stark expansion i tätorterna och en ödeläggelse i glesbygderna. Vill vi ha det så, eller tvingas vi till det? Hur stora delar av vårt äldre kulturlandskap kan och skall vi bevara? Skall framtidens kulturlandskap upplevas endast som städer, rationella jordbruk, skog och planerade fritidsområden? På de ställda frågorna kan inget generellt svar ges. Det går bara att peka på de åtgärder som idag vidtas i samhället.

 

Vårt boende, vår fritid, våra arbetsförhållanden o.s.v. regleras genom planering. Detta är dock ingen nyhet för vår tid. Redan den avslutande förhistorien kan uppvisa en långt driven samhällsplanering, där bytomter och åkermark anlades efter vissa normer och med fast angivande av ägoinnehav. Naturligtvis är dagens samhällsplanering oändligt mycket mer komplicerad än gårdagens. Detta beror givetvis på de ökade resurser som industrialiseringen ställt till människans förfogande. Men det beror även på det accelererade tempot i samhällsutvecklingen. Att planera vår miljö är idag ingen lätt sak. Det innebär ett stort ansvar, och många intressenter vill och skall ha ett ord med i laget.

 

Hur kan man i ett komplicerat samhällssystem förena begreppen kulturlandskap och samhällsplanering, då vi tidigare konstaterat att kulturlandskap är all påverkan på naturlandskapet genom människans agerande. Den äldsta stenålderns primitiva boplatser såväl som dagens atomkraftverk är delar av kulturlandskapet. Svaret på frågan måste bli att någon verkar för bevarande av äldre kulturlandskap och miljöer i nya.

 

Dagens planläggning utgår från en rad planinstitut, bland vilka regionplan och generalplan används för översiktlig planering. Region- och generalplaner bör vara ”rullande”, d.v.s. att definitiv ställning till de olika företeelserna i planen ej tas förrän detaljplan föreligger över t.ex. ett bostadsområde. Kommunerna handhar planeringen och innehar planmonopol.

 

Bland de många leverantörerna av underlagsmaterial till samhällsplaneringen finns det centrala organet för kulturminnesvården, riksantikvarieämbetet. Ämbetet bedriver sedan 1938 systematisk inventering av landets fasta fornlämningar, vilka utmärks på den ekonomiska kartan i skala 1:10.000. Största delen av syd- och mellansverige har fornminnesinventerats. I Skåne pågår inventeringen för närvarande.

 

Fasta fornlämningar är skyddade jämlikt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. Genom lagskyddet och utmärkningen på den ekonomiska kartan observeras fornlämningarna av planförfattare, som i samråd med landsantikvarierna i de olika länen och riksantikvarieämbetet kan komma fram till en lösning betr. fornlämningens framtid. Om riksantikvarieämbetet inte anser fornlämningen märklig, kan den få undersökas och borttagas på bekostnad av exploatören. Om fornlämningen betraktas som omistlig, kan den i plansammanhang förses med en betryggande omgivning och inkomponeras i grönområde. Även vissa märkliga byggnader åtnjuter lagskydd. Profana byggnader i enskild eller statlig ägo kan förklaras som byggnadsminnen resp. byggnadsminnesmärken. Alla kyrkliga byggnader är lagskyddade.

 

Fornlämningars och byggnaders lagskydd gör att en mycket stor del av vårt äldre kulturlandskap kan bevaras för framtiden. Målet för dagens kulturpolitik på detta område är dock ej att se till att ett antal fornminnen bevaras som minnesmärken eller objekt från en svunnen tid. Målet är i stället att bevara lagskyddade företeelser i ett stycke av den omgivning där de genetiskt hör hemma. Hur stor denna omgivning skall vara avgörs från fall till fall beroende på fornlämningens egen karaktär och karaktären hos det kulturlandskap som omger den. Ett exempel kan anföras.

 

Statens vägverk har sedan en tid tillbaka planer på att förse Simrishamnsregionen med en ny väg genom Österlen. Vägförvaltningen menade att vägen i sin norra del borde dras genom Brösarps södra backar, ett landskap som är helt unikt. Riksantikvarieämbetet och landsantikvarien i Kristianstad har med skärpa motsatt sig denna vägdragning i den ur det äldre kulturlandskapets synpunkt kanske känsligaste delen av Österlen. Ett antal fornlämningar i form av smärre bronsåldershögar ligger i den tänkta vägens sträckning. Fornlämningarna i sig är ej så märkliga att man kan motsätta sig ett borttagande av dem. I stället får man lov att åberopa aspekten på hela det äldre kulturlandskap som omger fornlämningarna. Brösarps backar är inte bara av intresse före kulturminnesvården. Även för de naturvårdande organen är det angeläget att bevara backlandskapet intakt.

 

Södra delen av Österlen vänder sig idag mot Simrishamn som centralort. Detta har medfört att Simrishamn dels låtit upprätta generalplan för själva tätorten och dels en s.k. utvecklingsplan för den omgivande landsbygden. Båda planerna är mycket ambitiöst utförda, och vad gäller generalplanen har riksantikvarieämbetet medverkat med specialinventering av fornlämningsmaterialet. Simrishamn har ett mycket stort ansvar när det gäller den framtida planeringen av Österlen, som utan tvekan rymmer ett synnerligen skyddsvärt stycke äldre kulturlandskap.

 

Bland alla dagens planinstitut saknar man en samlad fysisk riksplan. En sådan är i den accelererande samhällsutvecklingen nödvändig om inte ett flertal stora felsatsningar skall göras. Sedan 1967 pågår förarbeten för en fysisk riksplan, men denna kommer inte att vara något så när fullbordad förrän tidigast på 1980-talet. Förarbetena består i länsvisa inventeringar av anspråk på exempelvis mark och av resurser av exempelvis skogar och vatten. I ett senare stadium av arbetet räknar man med att sammanställa olika intressens anspråk och utifrån detta komma fram till konkreta planförslag.

 

Riksantikvarieämbetet medverkar genom landsantikvarierna i inventeringarna för den fysiska riksplaneringen. På planeringskartor i skala 1:250.000 redovisas län för län de märkligaste kulturminnena och kulturmiljöerna samt större områden med hög täthet av kulturminnen. För Skånes del har landsantikvarierna i Kristianstad och Lund genomfört inventeringen. Bland de större områden i Skåne som anses skyddsvärda märks Österlen och Bjärehalvön.

 

Det råder ingen tvekan om att kulturminnesvården har sin givna plats i dagens samhälls- och miljöplanering. Om vi inte i framtiden skall vistas i ett landskap bestående av tätorter, skogar, högmekaniserade jordbruk och välplanerade fritidsområden krävs att ett stycke av vår sedan länge invanda omgivning får ingå i miljöutformningen. Troligen är det nödvändigt för den stressade tätortsmänniskan att få komma ut inte bara till natur utan även till ett stycke äldre kulturlandskap, som i en eller annan form hålls i sitt under århundraden och årtusenden naturligt framvuxna skick. De kulturminnesvårdande organens aspekter på miljöutformningen är därför något som varje planförfattare bör medta som en naturlig del av sitt arbete. Innehållet i det äldre kulturlandskapet är väl värt att slå vakt om.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 1970

 

Naturligtvis har mycket vatten runnit under broarna sedan jag skrev denna uppsats. Vid den tiden var Riksantikvarieämbetet fortfarande beslutande i alla fornminnesfrågor. 1976 lades beslutsrätten ut på länsstyrelserna sedan dessa fått en särskild tjänsteman, länsantikvarien. Senare har fornminneslagen och övrig lagstiftning inom kulturmiljövårdens område lags samman i kulturminneslagen. Den i uppsatsen omtalade riksplaneringen fick sitt första uttryck i den digra utredningen SOU 1971:75, Hushållning med mark och vatten. Civildepartementet.

By: Tags: , , , ,

30 mar 2012

Korrö – en magisk plats

Landskap: Småland
Län: Kronoberg
Kommun: Tingsryd
Socken: Linneryd, med gräns mot Älmeboda

 

Det är lätt att hitta dit. Vägnumret är 122. Korrö ligger ungefär mittemellan Ingelstad och Rävemåla. Utmärkt skyltning möter besökaren. Kontrasten är uppenbar när man svänger av från den hårt trafikerade leden Växjö-Karlskrona och kör ned för backen. Hantverksbyn breder ut sig kring Ronnebyån, som i sin tur bildar två armar kring en ö. En magisk plats med ett stort antal välskötta byggnader. Bullret från de många långtradarna längs väg 122 har ersatts med ljudet från det porlande och starkt strömmande vattnet. Platsen hälsar besökaren välkommen till en viktig del av den sydsmåländska historien.

Jovisst, Korrö är en hantverksby, ett mycket värdefullt kulturarv. Hantverkarna var många. Här fanns garvare och färgare, här fanns gelbgjutare och smed, här fanns mjölnare och bagare. Naturligvis fanns här också en såg som liksom kvarnen drevs av stora hjul i det starkt strömmande vattnet.

 

Människan lärde sig tidigt att använda vattenkraften. Den första kända kvarnen i Korrö omtalas under 1400-talet. Olika ägare utnyttjade platsen och under 1800-talet tog högkonjunkturen fart i spåren av de liberala reformer som genomfördes på hantverksområdet. De som arbetade här hade många barn och folkmängden uppgick till ett femtiotal personer. Korrö utvecklades till en värdefull anhalt längs den långa vägen mellan Linneryd och Älmeboda.

I början av 1900-talet gick den gamla verksamheten i Korrö mot sitt slut i konkurrens från industrisamhällets alla maskiner. Det mesta stannade men vändningen kom 1950 då Svenska Turistföreningen tilläts arrendera herrgårdens östra flygel. Tio år senare skänktes hela anläggningen till STF, vilket i sin tur betydde att ansvaret flyttades från kommersiella intressen till ideella. 1970 bildades en stiftelse för att förvalta och sprida kunskap om kulturarvet. Åkrar och ängar gjordes till naturreservat och Tingsryds kommun tog över ägaransvaret i stiftelsens namn.

 

Naturligtvis är det så att många människor arbetat och arbetar för att bevara arvet efter hantverkarna. Samarbetet mellan Svenska Turistföreningen och den dåvarande landsantikvarien och chefen för Smålands museum Jan Erik Anderbjörk är viktigt. Anderbjörk älskade Korrö och insåg dess stora kulturhistoriska värde. Att så här i efterhand söka utröna detaljerna i samarbetet är givetvis omöjligt. Säkerligen spelade även hembygdsföreningen i Linneryd en viktig roll.

 

Vi ber att få återkomma till ämnet Korrö. Det här inlägget är en första tanke kring något som undertecknad ärvde efter Jan Erik Anderbjörk. En magisk plats med ett klart budskap: utan historiskt intresse och historiska kunskaper blir människan rotlös. Vi bifogar därför en lista över den litteratur som för närvarande finns tillgänglig. Beträffande Vejdes opublicerade manus finns en lösning. Vi lägger ut det här på bloggen precis som vi nu genom några okommenterade bilder låter den blivande besökaren uppleva atmosfären. Visst är det härligt med strömmande vatten!

 

Lars Thor

 

 

Litteratur:

Anderbjörk, Jan Erik: Korrö. Ett småländskt samhälle med hantverkstraditioner. Kronobergsboken 1951.

Medin, H: Korrö kvarn och gård i forna dagar. Linnerydsboken 1973.

Medin, H: Garverirörelsen i Korrö. Linnerydsboken 1973.

Vejde, P-G: Korrö – idyllen med tidlös ro. 

Åhman, Eva: Korrö såg. Smålands museum rapport 2004:40.

Åhman, Eva: Korrö hantverksby. Kulturhistorisk utredning. Smålands museum rapport 2005:49

Åkerberg, Helena: Bykhuset och källaren på Garvaregården. Smålands museum rapport 1999:27.

By: Tags: , , , , , ,

13 mar 2012

Breven från Betty

Torp och torpare har alla hört talas om. Men vad är det? Jo, torpen är uppodlingar på ofri grund på byarnas utmarker, tillkomna framför allt i den stora folkökningens samhälle på 1800-talet. Överallt i de kronobergska skogarna fanns torp, vars innevånare sakta men säkert förkovrade det de hade satts att sköta. Vardagen innebar slit för brödfödan, osäkerhet inför framtiden och bävan för arrendet. Torparna är egentligen förvånande lite uppmärksammade i forskningen och litteraturen. Desto större arbete har hembygdsföreningarna lagt ner på att dokumentera platserna för de torp som sedan lång tid tillbaka återtagits av skogen.

De torp som levde en bit in på 1900-talet hade i vissa fall vuxit till små gårdar genom flitigt nyodlande. De övergavs många gånger inte förrän den nya tiden bröt in efter andra världskriget och landsbygden började avfolkas. Men då gick det fort och de torp som till äventyrs fortfarande existerar har totalt mist sin ursprungliga funktion. Åkermarken är planterad med skog, ladugård och andra ekonomibyggnader är borta och manbyggnaden har blivit en något så när bekväm sommarstuga. Det är just den – sommarstugan – man idag kallar torpet.

Makar och arbetskamrater. Betty och Lars-August mitt i höskörden.
Makar och arbetskamrater. Betty och Lars-August mitt i höskörden.

En av de många som egentligen skulle ha hamnat i historiens gigantiska anonyma arkiv var torparhustrun Olivia Elisabeth Karlsdotter. Hon föddes 1878 i Mörlunda socken, Kalmar län, gifte sig med Lars August Albert Karlsson och kom småningom till Basthult i Högsby socken. Paret fick tre barn, Helga f 1900, Gerhard f 1909 och Janne f 1912. Efter diverse motgångar flyttade familjen till Århult i Fagerhults socken. Där levde man några år på ett för den tiden hyggligt arrende tills olyckan var framme en vinternatt. Gnistor från en otät skorsten tände eld på taket och bostadshuset brann ner till grunden. Det var bara att återigen flytta vidare med de fåtaliga ägodelar som räddats undan branden. Denna gång blev det torpet Horvan under Kianäs i Älghults socken, Uppvidinge härad, Kronobergs län.

Olivia Elisabeth var förvisso ett krångligt namn. I stället blev det Betty, ett namn som är genomgående i alla vardagssammanhang. Av bevarade fotografier kan utläsas att Betty var kortväxt och slank men att hon med åren blev en smula rundnätt. Hon beskrevs av omgivningen som hjälpsam, flitig och alltid glad. Detta i viss kontrast till den tolv år äldre maken som visserligen var arbetsam men samtidigt tystlåten och en smula vresig.

Betty och hennes tre barn Helga, Janne och Gerhard.
Betty och hennes tre barn Helga, Janne och Gerhard.

Av Bettys tre barn var det bara två som flyttade med till Horvan. Dottern Helga hade redan före den ödesdigra branden begett sig till Stockholm, där hon försörjde sig som hembiträde och servitris. Mor och dotter höll dock flitig kontakt genom åren. Detta stod klart när Helga avled 1988 och bland mycket annat lämnade efter sig en liten kista som visade sig innehålla barnkläder, tyska inflationssedlar från 1920-talet, ransoneringskort från andra världskriget och sist – men inte minst – en samling privatbrev. I den samlingen ingick ett sextiotal brev som Betty sänt till Helga i Stockholm mellan åren 1926 och 1942. De flesta har kuverten bevarade och poststämpeln Kianäs är i många fall mycket tydlig.

Som fattig torpardotter hade Betty inte fått något utöver sin tids vanliga skolgång. Hon lärde sig läsa, skriva och hantera katekesen. Ändå visar breven till Helga en väl utvecklad och vacker handstil, god förmåga att hantera språket och blick för att skildra för eftervärlden väsentliga vardagshändelser.

Sextio brev är förvisso en ansenlig mängd. Ändå får man snabbt klart för sig att detta ingalunda är hela materialet. Så till exempel är perioderna 1926-27 och 1940-42 rikligt företrädda medan mellantiden är väsentligt glesare. Från åren 1928-32 finns inga brev alls. Vad man dessutom skall ha klart för sig är att det rör sig om en envägskommunikation – inga svar från Helga finns bevarade.

Betty var mycket noga med att använda bra brevpapper och fodrade kuvert. Någon gång har hon i brådska eller brist på annat tagit till enklare saker. Då ber hon om ursäkt för detta.

Bläck eller blyerts? Ja, det varierar. Ibland finns plumpar efter den spretiga bläckpennan, ibland är texten svag efter en hård blyerts. Betty skrev sina brev i det dagsljus hon fick genom fönstret eller i skenet från fotogenlampan. Hon fick aldrig förmånen att ha elektriskt ljus. Den nymodigheten upplevde hon bara i samhällena Älghult och Fagerhult, vid Kianäs station och på Växjö lasarett.

Janne
Det första bevarade brevet är daterat Horvan Kianäs den 26 september 1926. Det tyder på en sedan länge väl etablerad kontakt mellan Betty och Helga och hon tar upp vardagshändelser som en bruten lilltå, att det är dags att börja ta upp potatisen och att det skall hinnas med att vävas mattor till jul. I november samma år blir tongångarna dystrare. Janne har fått ont i ett ben och gråtit ”två dar på sträck. Vad tror du det kan vara”, frågar Betty, ”det är så ledsamt vi har inte frågat doktorn men får lov att göra det för han skall ju börja gå och läsa nu”.

Yngste sonen var allvarligt sjuk och i början av december söktes läkare. ”Men han kunde ingenting göra åt värken utan visade honom till Wäxiö lasarett för att få benet röntgenfotograferat för han trodde att det är tuberkler”, skriver Betty. Man drog sig för kostnaderna att färdas de sju milen till staden. I stället fick Janne vara i stillhet och benet hölls varmt med ull och vadd.

Den 30 januari 1927 tackar Betty för linimentet som Helga sänt för att lindra Jannes plågor. Ännu har man inte gjort något åt sjukdomen. ”Det är en stor knöl i låret”, skriver Betty, ”och den är så hård som en sten när värken kommer men det är inte rött eller likt att vilja bryta hål, jag är så förtvivlad för pappa vill inte kosta på något att ta honom till lasarettet, jag tror inte han blir så gammal lille Janne. Han har tacklat av så han är så liten och mager, det är ju värken som plågar honom och så har han ingen matlust”….

Till slut hamnade dock Janne på lasarettet i Växjö. I ett kort odaterat brev konstaterar Betty att ”vi har fått telefonbud i dag att doktorn vill tala vid oss om måndag så det blir väl slut med honom om han skall opereras…”

Janne dog i sin svåra sjukdom ännu inte femton år gammal. Någon konfirmationsläsning blev det aldrig. I stället fick familjen samlas till begravning i Älghult på senvintern 1927. Bettys förtvivlan är lätt att förstå, men hon nämner aldrig mer Jannes namn i breven. Det är som om hon sökte förtränga det hemska och det faktum att man kunde gjort något om sanningen uppenbarats i tid och om det inte varit så ont om pengar och långt till Växjö.

Nu var man bara tre kvar på Horvan. Sonen Gerhard – vid det här laget arton år gammal – arbetade på Björkshults glasbruk. Meningen hade varit att även Janne skulle ha börjat där. Torparbarnen hade små möjligheter att stanna vid jorden, så det var bara att söka sig utanför de invanda cirklarna för att få något att leva av. Gerhard blev kvar några år vid bruket som anfångare. Sedan flyttade även han till Stockholm. Betty ber i flera brev Helga att se till sin bror.

Vardagen
Horvan är ett av de otaliga kronobergska torp som har sin upprinnelse i någon åker som togs upp på byns utmarker. Brukarna följde det vanliga mönstret att bryta sten ur åker och äng och ha korna på skogen så länge det fanns bete. Åkrarna på Horvan röjdes med stenjätte under 1900-tqlets första årtionden, och nya åkrar eller ”lyckor” togs upp lite varstans i skogen. Byggnaderna var de sedvanliga: Boningshus med kök, kammare, ett rum och trappa upp till vinden. Ladugården hade plats för korna, hästen och övriga djur. Jordkällaren, vedboden, dasset, en liten ”drängstuga” och brunnen var de byggnader som kompletterade bilden. Man anar också någon ängslada utanför bebyggelsen. Gärdesgårdarna var byggda av ene och gran.

Den här miljön var Bettys arbetsplats. Hennes uppgifter var många. Det var hon som skötte mjölkning, smör- och ostframställning, bakning och övrig matberedning. Det var hon som satte och tog upp potatisen, skötte köksträdgården, tog vara på linet och vävde mattor och andra textilier. Det var hon som alltid skulle vara till hands om någon annan i familjen behövde hennes medverkan och stöd.

Betty beskriver förvisso allt detta i sina brev. Men hon hade också en förmåga att låta Helga läsa ”mellan raderna”. Bland alla ojanden, krämpor och duster med maken låter hon eftervärlden förstå att de små och triviala nöjena i livet betydde oerhört mycket. Det är en kvinna med stor livsglädje som träder fram, en kvinna som kunde lämna sysslorna och gå till ån och meta eller muntra upp en granne några kilometer bort. Sonen Gerhard var av samma kynne. De slog gärna följe för att dryga ut kosten med färsk fisk. Enda gången Betty nämner kontroverser med sonen är när Gerhard tar till köksgafflarna för att sticka lake i ån. Han kommer förvisso hem med många lakar men Betty är inte glad åt alla krokiga och förstörda gafflar.

I så gott som varje brev finns tack för brev, tidningar och diverse presenter. Betty, som länge inte hade tillgång till egna tidningar eller annan nyhetsförmedling, törstade efter läsning. Förmodligen var det såväl dags- som veckotidningar som Helga försåg sin mor med i stor mängd. Betty var djupt religiös och en stor beundrare av kungligheter. Det är främst inom dessa två områden hon beskriver sin glädje över de nyheter hon träffar på.

Under 1930-talet kommer radion till Horvan. Första gången Betty beskriver fenomenet är i mars 1936 då hon säger att ” det var så roligt att få radion igång igen. Den nya accumulatorn var oduglig vi fick ladda om den gamla”. En annan notis kommer i januari 1940: ”Vi hörde prins Wilhelm i radio i går kväll, skönt att vi haft radion i denna vargavinter det är ju ändå lite sällskap på kvällarna”.

Betty hade i likhet med många andra människor problem med att få pengarna att räcka. Trots de knappa omständigheter under vilka hon levde spårar man en växande optimism genom åren. 1926 skriver Betty att ”…det är ju så mycket utgifter på hösten med skatten och arrende och utsäde och gödning och allt jag tänkte fråga dig om du kunde skicka en liten slant bara en femma när denna månaden är slut…” Hon fick pengarna och tackade i ett senare brev. Liknande förfrågningar kommer även senare, men i början av 1940-talet är tonen en annan och Betty konstaterar att hon och maken kunnat sätta in 600 kronor på banken.

Av alla sysslor dominerar arbetet med djuren i Bettys vardagsbeskrivningar. Framför allt är korna hennes favoriter och antalet utökas genom åren. Här liksom i de ekonomiska resonemangen kan spåras hur det strävsamma paret alltmer ”får näsan ovan vattenlinjen”. 1938 meddelar Betty att ”…vi har köpt en ny ko som skall kalva fjärde gången i vår hon kostar nära 200 men hon är fin”. Därmed finns inte mindre är fem kor i ladugården. Följande år tillkommer ytterligare en. 1940 berättar hon om smådjuren: sju katter, tre harar, två kaniner, fjorton höns, en gris och två kalvar finns nu.

Varje höst domineras breven av beskrivningar kring potatishackning, sädesskörd och tröskning. Ibland är det goda år, ibland dåliga. 1937 är potatisen sjuk och Betty befarar att det blir svårt med försörjningen. Tröskningen drar oftast ut över hela hösten och förvintern och Betty får ibland ställa upp och hjälpa till. Men så kommer glimtar av sådant som verkar vara lite roligare, nämligen att få ta itu med att klippa mattrasor och väva. I början av 1938 skriver hon ”… att jag skall snart börja på att spinna lingarn nu. Jag virkar på ett sängöverkast” Sedan tillägger hon lite buttert: ”jag får mest gå i lagårn”.

Betty beskriver även omgivningens sysslor. Flera av breven handlar om arbetet i skogen om vintern, särskilt makens körning av stock med häst. En intressant notis finns i ett brev daterat julkvällen 1940. Då är Betty ensam ”…eftersom pappa vaktar kolmilorna i jul”. Andra detaljer värda att nämna rör ett ständigt återkommande kiv om fisk och kräftor. Det kulminerar då en granne ”…skjutit med dynamit på fisk i sjön så han blir stämd nu”. Infångade och sumpade kräftor beslagtas samtidigt.

Nöjeslivet är inte särskilt vidlyftigt men ett och annat kalas får sin beskrivning. Betty ser fram mot makens 70-årsdag som inträffade i februari 1936. Helga ombeds att komma samt ta med sig konserver. Själv skall Betty ”…beställa en kalvstek så har jag väl smör så skall jag baka limpor slagna jag baka till Jul dom blir så fina. Vetemjöl har vi själva till kaffebröd det är så vackert, så skall jag baka pepparkakor nästa vecka…” En annan högtid ägde rum i granngården 1937: ”Kan ni komma till den första så får ni vara med på svängen…det skall bli musik på grammofon och dragspel”.

I februari 1938 får Betty veta att hon skall bli mormor. Hon skriver: ”Käraste lilla Helga…jag grät när jag läste men det var ju roligt på samma gång, måtte allt gå väl, må Gud i sin nåd hjälpa dig lyckligt igenom. När den dagen blir har du fått nåt av Gud att bli mor vid dina 37 år…” Helga fick en son och de följande åren är Bettys brev fyllda av förmaningar och önskningar. Hon fick träffa dottersonen om somrarna och såg då till att det fanns smådjur att titta på och leka med på Horvan. Dottersonen blev Bettys enda barnbarn.

Andra världskriget
Ingen svensk lämnades oberörd av händelserna under andra världskriget. Så inte heller Betty. I ett brev daterat den 28 december 1939 låter hon förstå hur krigshändelserna trängt in i vardagslivet: ”Vad skall det tjäna till att börja slå ihjäl en massa oskyldiga människor, måtte satan ta Hitler snart”. Hon beskriver sedan mobiliseringen och de blanketter som ”…dom varit med i dag att fylla i för att ta emot evakuerade i händelse av krig…” I senare brev nämner hon fortsättningskriget och låter förstå att ett par grannar förklarat sig beredda ta emot finska barn.

Den stora fråga som genomsyrar alla brev omkring 1940 är givetvis försörjningen. Paketen från Stockholm innehåller nu förutom tidningar även kaffe och konserver. Betty återgäldar genom att sända ost och annat hon kan undvara. I januari 1940 konstaterar hon stolt att hon lyckats komma över tio kilo socker som hon lagt på vinden. I september samma år meddelas att hon plockat 75 kilo lingon och ”…det har jag bytt mej varor förutom ransonen. Ja nu är det ju kort på nästan allting…”

En episod som skildras den 23 november 1940 är en annan vinkling av svårigheterna: ”Vi skall åka till Älghult o hämta förmalning, kort o slaktlicens till grisen, vi får inte slakta den utan licens o sen får vi bara ha halva grisen själva den andra halvan skall lämnas till kommissionen så det är ju ett elände nu kan vi inte få skicka en skinka till er som vi tänkt men jag skall skicka er lite att smaka ändå, vi skall inte slakta än på en fjorton dar för vi har inget mjöl haft att ge honom förrn nu vi fick tröska…”

I ett brev daterat den 6 maj 1941 får vi veta att man inget har att ge till djuren och att ”det finns ingenting att köpa för pängar utan dom får gå ute å äta ljung o ris i skogen”. Betty meddelar också i samma brev att bostadshuset brunnit ner för en granne några kilometer bort ”det tog soteld, det hade kommit gnistor under tegelpannorna, precis som hos oss i Århult …” Sedan beskriver hon med inlevelse och sorg allt som gått förlorat.

De kalla krigsvintrarna får också sin skildring. Den tredje februari 1942 skriver Betty: ”Ja här har vatt så kallt så vi har aldrig haft maken, 34 grader o 32 det var här flera dagar i sträck så det har inte gått att arbeta varken i skogen eller vid sågen å mycke snö å än snöar det mer fast nu är det inte så hiskligt kallt”. Lite längre fram i brevet skriver hon: ”Nu skall jag försöka gå till posten i dag har inte vatt ute nånstans på fjorton dar, man har haft att göra med att elda jämt”. Hon slutar med att konstatera att hönsen frusit ihjäl hos två grannar och kaninerna hos en tredje.

Sista brevet
En hårt arbetande torparhustru fick naturligtvis krämpor. Så ock Betty. Det är ont i fot, ben och knän. Åderbråcken går sönder och tandvärken sätter in. Ändå skildrar hon sådana här saker med en smula humor. Det är först i början av 1942 som tonen blir allvarlig. I februari skriver Betty: ”Jag har varit sjuk hela januari månad men det är något bättre nu det är väl reumatism tror jag det bara rusar i bröstet åt hjärtat, ibland kan det vara i magen å ibland i ryggen”.

I slutet av februari blir det värre: ”Jag har vatt så sjuk så jag fick gå till doktorn förra veckan, så jag fick medicin…” Betty konstateras ha flera sjukdomar: svårt hjärtfel, högt blodtryck och ont i lymfkörtlarna. ”…utarbetad utsliten i behov av vila, så han skrev intyg att söka pension på å det blev jag så glad över….”, fortsätter hon. Sedan beskriver Betty sina smärtor och låter förstå att hon magrat och saknar matlust… ”kunde ni skicka mej en enda burk inkokt fisk eller strömming det går inte att få tag i någon här o jag längtar efter just detta ni skall få fläsk av mig i stället…”

Vädjan hörsammas och den 3 mars tackar Betty för paketet och säger att hon redan ätit upp två burkar och är mycket bättre. Optimismen kommer tillbaka, hon är uppe hela dagarna och går till ladugården som vanligt. Humorn finns där igen när hon beskriver kaninernas ystra vårlekar och att det är soligt om dagarna.

Det sista brevet är daterat Kianäs den 29 mars 1942. ”Jag har varit till doktorn i dag igen för jag har ju så ont i magen jämt”. Betty skickas till Växjö lasarett för röntgen. ”…för skall jag opereras då kommer jag inte hem i livet mer för hjärtat är ju så sjukt det är ju värst med far han blir ju alldeles ifrån sig bara gråter och jämrar sig, jag har lämnat allt i Guds hand…” Men så glimtar det till igen en sista gång när hon beskriver vad grannarna har för sig och att det inte blir några ägg till påsk, för ”Hönsen har inte börjat värpa än det har ju vatt så kallt så dom har fått stå instängda hela vintern”.

Betty opererades för cancer och kom tillbaka hem till Horvan där hon avled den 3 juni 1942, knappt 64 år gammal. Bouppteckningen förrättades den 22 juni samma år. Den är i sin detaljrikedom ett bra exempel på vad den sista torpargenerationen kunde ha för ägodelar. Möblerna har ett sammanlagt värde av 58 kronor, textilierna 96 kronor, husgeråd och köksattiraljer 138 kronor och jordbruks- och andra redskap 143 kronor. Högst värderas en slakthäst till 100 kronor och två kor till 500 kronor. På banken fanns 706 kronor och boets totala behållning uppgick till 1761 kronor och 20 öre.

Den som skrivit denna betraktelse är förvisso Bettys enda barnbarn. Men ingenting skulle ha kommit på pränt om inte mina egna barn, Anne-Li, Jonas, Ingrid och Anna visat så stort intresse för alla de brev som fanns i Helgas kista. Därför brukar jag uppmana mina barn att låta bli telefonen och telefaxen. ”Skriv brev i stället. Om ett par generationer kan det som ni plitar ner också bli god kulturhistoria”.
Lars Thor

Ursprunglig publicering i Kronobergskvinnor, Kronobergsboken 1995/96, utgiven av Kronobergs läns hembygdsförbund i samarbete med Smålands museum. I Värend och Sunnerbo 1995:5

By: Tags: , , , , , , , , , ,

27 dec 2011

1000 år kulturlandskap

Mörrumsåns källor

Den senaste istiden var över för så där tiotusen år sedan. Det landområde som så småningom skulle bli Sverige var åter öppet för människor och djur. För ungefär femtusen år sedan lärde sig människan bruka jorden och blev bofast. Stenåldern, bronsåldern och järnåldern passerade. Mängder av människogenerationer började omvandla naturlandskapet till ett kulturlandskap.

Från och med medeltiden som började för så där tusen år sedan har allting gått allt snabbare. För tusen år sedan hade utvecklingen farten hos en sköldpadda, för femhundra år sedan hade den farten hos en hare. För trehundra år sedan kom farten hos antilopen, sedan kom bilen och månraketen. Hur fort får det egentligen gå när människan blivit fartblind?

By: Tags: , , ,
«‹ 8 9 10 11